Anna-Lena Persson går på gymnasiet men trivs inte... Visa hela

Anna-Lena Persson går på gymnasiet men trivs inte. Skolan är korvstoppning, hon får inte till det med killar och den ende som förstod henne dog i en olycka. Hon känner sig som en alien, ensam och rastlös, och beslutar sig för att hoppa av skolan och ge sig ut i världen. Men människor är inte alltid vad de utger sig för att vara och en naiv ung flicka kan behöva en skyddsängel...

A: Lena Persons Hjärtehotell är en annorlunda och inkännande roadmovie i gränslandet mellan det normala och paranormala. Betoningen ligger på livets stora frågor, liv, död, religion, utanförskap, snarare än på sex, drugs & rock´n roll. Fast det sistnämnda stämmer inte, den samtida musiken går som en röd tråd genom berättelsen och både styr och förklarar Lenas liv. Historien utspelas till största delen under 70-talet och för oss som var unga då är det en ren nostalgitripp med klassfester, fylla, taffliga sexerfarenheter och tonårstidens ständiga känsla av och rädsla för att inte passa in.

Sonja Nordenswan är en etablerad åländsk författare, detta är hennes sjätte och mörkaste bok. Läsaren känner förvisso igen hennes signum, udda karaktärer och dramatiska händelser. Men här låter hon sina karaktärers tankar och känslor få ta stor plats liksom existentiella frågor om livets mening. Är våra liv är styrda av slump eller av en högre makt? Nordenswans böcker brukar vara tydliga och faktaspäckade, här överlämnar hon mycket till läsaren och när boken tar slut har man en del att fundera över. Ett måste för den som var ung på 70-talet och lika givande för alla andra!
Ni som tycker att titeln känns stolpig och krånglig, läs A. Lena som ett ord... Omslaget är värt att nämna, det är en graffitimålning av författaren själv, inspirerad av den tidens LP-omslag som Sgt Peppers´ Lonely Hearts Club Band. Väldigt passande och intressant, orättvist att vissa har fått alla sorters konstnärliga talanger!

Den 40-åriga konstprofessorn Karolina har just bru.. Visa hela

Den 40-åriga konstprofessorn Karolina har just brutit upp från ett långt men kärlekslöst förhållande. Hon navigerar sig vant fram i den akademiska världen men ensamheten och insikten att den biologiska klockan faktiskt existerar gör att ledan och en känsla av meningslöshet håller på att ta över hennes liv. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han har inte uträttat något hittills men säger sig nu ha tillgång till en sensationell brevväxling som ska ge en helt ny bild av en kvinnlig konstnär vid förra sekelskiftet. Karolina blir intresserad, både känslomässigt och intellektuellt, men frågan är om det gamla talesättet fortfarande gäller; "Om något verkar för bra för att vara sant - är det i allmänhet för bra för att vara sant...?"

Det var Therese Bohman skrev mästerverket Den andra kvinnan, men Aftonland är inte riktigt på den nivån. Dock klart läsvärd, en idèroman om kärlek, konst och ensamhet. Även i rent intellektuella kretsar finns det rent mänskliga närvarande, det sexuella, livskonkurrensen och jämförelsen med andra, saknaden att inte ha någon att komma hem till, sökandet efter närhet och gemenskap. Karolina är ingen hämmad kulturtant, hon tar för sig av männen, dricker för mycket alkohol för ofta och vågar visa att hon vill mer än bara sex. Men att vara för sent ute och bli avvisad tycks vara hennes lott, även om hennes syn på livet är mer resignerad är bitter, något som författaren ska ha en eloge för. Bitterfittor har vi mer än nog av i litteraturen.

Ska jag nämna något negativt är de i mitt tycke alltför detaljerade miljöskildringarna. Hjalmar Söderberg har en gång gjort den ultimata stockholmsskildringen, här känns det bara som utfyllnad.

Catherine är författare men försörjer sig som välb.. Visa hela

Catherine är författare men försörjer sig som välbetald talskrivare. Hon åker från Montreal till Bryssel för en veckas ledighet. Hon har ett tungt bagage i form av destruktiva relationer och personliga tragedier men nu är hennes senaste förhållande över och hon ser fram emot att träffa Matt, en man som hon känt länge men på senare tid har en stark passion växt fram mellan dem. Hon förväntar sig en vecka fylld av älskog, uteliv och gemenskap. Men Bryssel har just drabbats av flera terrordåd, delar av nöjeslivet är nedstängt och det vimlar av polis och militär på gatorna. Tiden med Matt blir inte heller som hon tänkt sig, ändå är kärleken det enda medlet mot dagens brutala verklighet.

Ännu en fransk samtida relationsroman, mot en fond av terrordåd och polisinsatser. Parallellt med den annorlunda kärlekshistorien mellan Catherine och Matt får vi följa hur en ung kille med invandrarbakgrund radikaliseras och drömmer om att bli självmordsbombare. Inget blir som man förväntar sig, precis som i verkligheten, och det är romanens styrka. Men även om Catherine är en tuff brud som inte drar sig för att tala klarspråk lyfter berättelsen aldrig och jag håller den som något sämre än den genomsnittliga franska relationsromanen. Men inte dålig...

Hon åker till en folkhögskola i Skåne (Svalöv?) fö.. Visa hela

Hon åker till en folkhögskola i Skåne (Svalöv?) för att lära sig skriva men också för att lära sig om den fysiska kärleken. Redan på resan dit får hon ögonen på en kille, en mystisk nörd som dyrkar Majakovskij och kallar henne Lilja. Hon blir besatt av honom, men deras relation är trevande, konstig och destruktiv. Hon som kallas Lilja, (eller Sylvia eller Viv efter andra litterära förebilder) tänker att det är som det ska. "Kanske smakar inte kärleken bättre" som hon säger i bokens nyckelreplik. Men så dyker en ny tjej upp på skolan, den rebelliska Ilse, som blir en motpol till den kille som kallas Poeten. De blir själsfränder i sina drömmar och lekar om en annan värld och tid och tycker sig stå över de andra på skolan. Men av någon anledning vill inte Lilja berätta för Ilse om sitt förhållande, något som kan gå riktigt illa. Och vad är sant av allt det Ilse berättar...

Jag blir både avundsjuk och irriterad på författaren! Avundsjuk för att hon skriver så in i h-e bra, det är ett oavbrutet böjligt, känsligt och oförutsägbart språk som sprudlar av energi och infallslusta. Irriterad för att berättelsen kunde varit bättre, bakom det skimrande språket är berättelsen ganska banal och klicheartad. Varför stannar en smart och duktig tjej i en destruktiv relation? Varför är en modern och beläst oskuld så okunnig om hur relationer fungerar? Är alla elever på folkhögskolor verkligen så flummiga som de beskrivs här? Varför beter sig nästan vuxna kvinnor som fjortisar och snattar både från affärer och från kompisar?
Det är bra men kunde varit ännu bättre...

Caitlin och Patrick ska skiljas, trots två barn. R.. Visa hela

Caitlin och Patrick ska skiljas, trots två barn. Relationen har strulat länge och nu har Patrick fått jobb i Newcastle, i andra ändan av landet. Han vill att familjen flyttar dit men Caitlin vägrar att rycka upp barnen ur deras invanda miljö. Men 4-åriga Nancy tar illa vid sig av pappans försvinnande och reagerar genom att sluta prata. För att Patrick ska kunna träffa barnen utan orimligt resande kommer man överens om att de ska ses hemma hos Patricks syster Eva. Hon är nybliven änka och måttligt förtjust över att få sina rutiner störda, men vill inte säga nej. Allt går bättre än väntat, bortsett från att Nancy inte vill tala. Vad har hänt, vems är felet och vad ska man göra...?

En typisk feelgood med gulliga barn, kloka hundar och vuxna som vill väl men strular till det. Katastrofer, missförstånd och märkliga sammanträffanden sker men som sig bör ordnar allt upp sig till slut. Det finns något väldigt sympatiskt och nästan rebelliskt med böcker utan onda karaktärer och där ingen dör. En välbehövlig motvikt till all eländespor som väller över oss från alla håll. Även om gullighetsfaktorn är väl hög går det att skapa karaktärer som varken är genomgoda eller ofelbara utan lika småaktiga, osäkra egoistiska, hyggliga, snälla och beredda att ställa upp när det gäller, likadana som vi vanliga ofullkomliga människor.

En kul grej är en riktig tavla av korrekturläsaren. Patrick fick ju nytt jobb i Newcastle och flyttade, det påpekas flera gånger. Men i slutet av boken är det plötsligt Manchester han flyttat till, haha...

Fattar inte hur den kan ha fått status som kultbok.. Visa hela

Fattar inte hur den kan ha fått status som kultbok och stor littteratur. Måste bero på att det som är obegripligt automatiskt tros vara bra om det skrivs av en etablerad författare.
Eller en förvirrad vilja att provocera.

När Julie är tretton år blir hon kidnappad från si.. Visa hela

När Julie är tretton år blir hon kidnappad från sitt hem. Det finns ett vittne, hennes tioåriga syster ser det hända. Trots stort pådrag och mediabevakning förblir hon spårlöst försvunnen. Efter åtta år knackar det på dörren. En ung medtagen kvinna står där, det är Julie! Eller är det verkligen hon? Familjen blir förstås överlycklig, men efter en tid börjar Julies mamma Anna misstänka att flickan inte är hennes dotter. Hennes berättelse stämmer inte, hon ljuger om vissa saker. När en privatdetektiv kontaktar Anna och har viss information som pekar i samma riktning växer tvivlet och ett smärtsamt sökande efter sanningen tar sin början.

Berättelsen i sig är inte alls oäven, i korta rapsodiska avsnitt får vi följa Julies liv under de åtta åren, varvat med Annas växande tvivel och sökandet efter sanningen. Storyn är bitvis förutsägbar och jämförbar med andra unga kvinnors försvinnande, både verkliga och uppdiktade. Dert sägs att berättelsen är löst baserad på ett verkligt fall. Men det som lyfter det hela är att Julie inte bara är ett hjälplöst offer och Anna är inte bara en nedbruten helyllemamma. Men rent tekniskt saknas något, karaktärerna blir inte riktigt levande och författaren lyckas inte förmedla den känslostorm det måste inneburit för familjen att plötsligt få tillbaka den dotter de trott var borta för alltid.

"Så länge vår relation till varandra kunde benämna.. Visa hela

"Så länge vår relation till varandra kunde benämnas vänskap var den oskyldig enligt språkets binära uppdelning, medan ord som rörde sig i riktning mot attraktion hade komplicerat världen för mycket. Samtidigt rymmer vänskap ofta ett mått av attraktion, en hungrig nyfikenhet på den andre: det som skiljer den starka känslan av ny vänskap från känslan av förälskelse är ibland bara en språklig formalitet."

Sofie kommer som praktikant till det stora förlaget Rydéns. Hon får god kontakt med den litteräre chefen Gunnar och med hans hjälp utvecklas hon, blir kvar på förlaget och ges med tiden allt större ansvar för författare och böcker. Med åren växer deras arbetsrelation till något som de båda har svårt att definiera...

Läsningen började som en besvikelse, ingen nerv och inget tempo, vad håller författaren på med? Men så växer den - och växer, utvecklas till en fantastisk skildring av en förbjuden vänskap, eller snarare olämplig enligt dagens norm. En ung kvinna i beroendeställning till en äldre man, sånt kan ju bara sluta på ett sätt. Hon har förstås gått sängvägen till sin position och han är en äcklig gubbstrutt... Men Bohman är inte rädd av sig, hon vågar vara provokativ både i skildringen av deras förhållande och i synen på dagens litteratur. Det finns inte längre plats för den högkulturella bokserien Andromeda som startades av Gunnar och som Sofie tar över ansvaret för, något som både författaren och Sofie sörjer över. Det är ingen vacker bild som ges av dagens förlagschefer där räknenissarna styr och nostalgi är ett fult ord. Bohman är såvitt jag minns den enda kvinnliga författare som visar ärlig respekt för äldre vita män, den grupp som får skulden för allt ont i samhället.

Jag älskar boken men vet inte om jag vågar rekommendera den? Inget händer ju och samma historia berättas av bägge. Berättelsen är avskalad, ytliga detaljer och miljöskildringar är bortrensade till förmån för kärleken till litteraturen och själsfrändeskapet mellan det omaka paret. Men att använda en torsdagseftermiddag till att dela en flaska chablis och prata böcker kan faktiskt vara alldeles, alldeles - underbart!

Kvinnan med det ovanliga namner Bergljot har bruti.. Visa hela

Kvinnan med det ovanliga namner Bergljot har brutit med sina föräldrar och syskon, det är över 20 år sedan nu. Men så meddelar föräldrarna att de två yngsta döttrarna ska få ärva deras sommarhus, Bergljot och hennes bror ska kompenseras med pengar men inte alls i nivå med vad husen är värda. Bergljot är inte intresserad av något arv men ställer sig ändå på broderns sida. För hennes del handlar det inte om pengar utan om upprättelse, att få ett erkännande och äntligen bli trodd. Tvisten drar upp de nertystade hemligheterna till ytan, om vem som blev mest älskad, vem som blev mest utsatt, vem hade ansvaret och vems är skulden? Och hur länge ska man älta och gräva i det gamla och hur gör man när man kommer till vägs ände?

Den norske författaren Vigdis Hjort har en rad böcker bakom sig och 2017 blev hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för Arv och miljö. Boken är en nervig och närgången skildring av barndom och vuxenliv i skuggan av en kraftfull familj. Temat är mer det moraliska dilemmat än en skildring av det som verkligen hände. Som läsare bli rman osäker, det känns inte fel att de systrar som hållit kontakten med föräldrarna och tagit hand om dem får ärva mest. Men rättvisa är mer än kronor och ören, den moraliska rättvisan väger tyngre. Eller...? Kan en dålig barndom kompenseras ekonomiskt, det blir ju liksom att köpa sig fri för föräldrarna? Ska man fortsätta att stånga sig blodig som Bergljot gör eller ska man släppa oförrätten och gå vidare?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken. Början var sanslöst tråkig och författaren kom ingenstans kändes det som. Hon också ett särskilt språk i vissa avsnitt, en egen blandning av Stream of consciousness och Snorres Edda. Hon försöker skriva som man tänker, vilket innebär ett ältande med ständiga upprepningar. Lite jobbigt men på något sätt fungerar det. Berättelsen tar sig en bit in i boken och läsaren känner igen detta med att inte nå fram, att sanningar förnekas, inte för att de är osanna utan för att de inte passar in. Och hur svårt det är att släppa all kontakt med sina närmaste fast de sviker. Den skulle passa bra i en bokcirkel, det moraliska dilemmat kan man diskutera i oändlighet...

Denna självbiografiska bok är en fristående fortsä.. Visa hela

Denna självbiografiska bok är en fristående fortsättning på författarens förra roman Min sårbara kropp. Även detta är en berättelse om ensamhet, längtan och olycklig kärlek och hennes försök att förstå sig själv som sexuell varelse. Som alla förstår är boken självutlämnande och frispråkig och av någon anledning använder hon myten om sirener som grund för att förklara sitt och andra kvinnors beteende. Sirener är mytiska varelser som lockar män i fördärvet genom sin sång, bland annat kända från Odysseus irrfärder och grekiska gudasagor. Helena ser sig själv som siren, hon kontaktar män på nätet, har sex med dem och lämnar dem. Oklart om det är straff eller hämnd mot mannen hon älskar men som valt sin fru framför henne. Eller om hon bara är kåt...

Denna typ av självcentrerad litteratur ger mig inte så mycket och det kan inte vara hälsosamt att vara så fixerad vid sig själv och behovet att grotta ner sig i sitt eget känsloliv. Helenas spända förhållande till modern är heller inget ovanligt i denna typ av böcker. Men det är min uppfattning och jag vill inte avråda eller avskräcka någon att läsa boken. Orsaken att jag valde den är att den tycks vara en kritikerfavorit och är väldigt flitigt recenserad, så vissa kvalitéer måste den ha. Författaren jämför sig också med andra litterära kvinnor, så vitt skilda som fröken Julie och Stephen Kings Carrie. Den typen av litterära associationer tilltalar mig och höjer boken några snäpp. Även hennes sätt att placera in konstnären Sara-Vide Ericssons tavlor i berättelsen har gjort att jag fått upp ögonen för denna intressanta konstnär. Titeln associerar också till hennes tavlor.
Jag minns inte om jag läst föregångaren Min sårbara kropp men i så fall har inte den heller lämnat några bestående minnen...

Maria har alltid velat åka till filmfestivalen i C.. Visa hela

Maria har alltid velat åka till filmfestivalen i Cannes. Men det har aldrig blivit av och hennes man Magnus har inte velat följa med. Men en dag då Magnus kommer hem från jobbet ligger det ett brev på köksbordet. Maria har tagit tjänstledigt och stuckit till Cannes, ensam och utan att säga något. Väl framme känner Maria hur friheten bubblar i henne, hon insuper stämningen och ser alla platser som hon bara läst om tidigare. Av en slump träffar hon Julian, en berömd brittisk skådespelare, och de tillbringar några dagar tillsammans. Allt känns som en dröm för Maria men snart är festivalen över? Och en dag ser hon ett bekant ansikte i vimlet...

Erik Helmerson är ännu en journalist som blivit författare. En riktig tungviktare i branschen, ledarskribent och filmkritiker på Dagens Nyheter. Klart att han får sina böcker utgivna, man biter inte den hand som föder en. Hur kul vore det för Norstedts att få sina böcker recenserade i landets största tidning av någon de refuserat?
Och visst kan han hantverket, enkelt och tydligt språk med lagom mix av gestaltning, miljöskildring och känslokonflikter. Men handlingen, her-re-gud! En modern saga på en nivå som får Snövit och Askungen att framstå som diskbänksrealism. Maria känner sig tvungen att smita iväg hemifrån, varför har hon inte åkt förr, självständig och världsvan som hon är? Väl på plats bryr hon sig inte så mycket om film och kändisar, hon dricker mest calvados och spanar på män. Och vips dyker prinsen upp i form av den världsberömde Julian och de blir genast själsfränder och mer än det och de har fantastiska dialoger och hon får en magisk klänning och blir bjuden på bal...

Ja kära nån, så fyrkantiga karaktärer som Maria, Julian och Magnus hittar man annars bara i Harlequinböcker. En journalist borde veta att verkliga människor aldrig är svartvita. Magnus är arketypen för den oförstående och egoistiska mannen, en relik från 1800-talet som Helmerson av någon outgrundlig anledning grävt fram. Och Maria och Julian är så äckligt perfekta och onaturliga att de bara blir skitjobbiga.
Jag borde skriva något positivt - om det bara funnits något... Jo okej då, dialogen mellan Julian och Maria är faktiskt jättebra, rapp, intelligent och rolig. men det är också det enda.

En sak till, boken har en prolog som är så korkad och långsökt att det inte finns en chans i h-e att någon annan än en mycket högt placerad person i Stockholms kulturelit kan få ett förlag att släppa igenom den. Om ni läser boken, hoppa över den!

Eva sörjer sin vän Monika som gått bort i cancer H.. Visa hela

Eva sörjer sin vän Monika som gått bort i cancer Hon var den levnadsglada och vilda kvinna som Eva vill vara men inte rikigt vågar. Monika hade en bucket list, saker hon ville göra innan hon dog. Tre punkter är kvar, "bada på en nudiststrand", "uppleva en psykedelisk tripp" och "kyssa en främling". Så när Eva och maken Patrik åker på en efterlängtad solsemester har Eva målsättningen att bocka av de tre sista punkterna på listan, som en tribut till Monika. Det kräver att hon kastar försiktigheten över bord och vågar utmana sina rädslor. Att våga förändra är en sak men hon har man och barn, vilken plats har de i sammanhanget...?

Detta är en ganska traditionell roman om kvinnlig frigörelse, att våga förändra sitt liv. Eva fuskar med de två första punkterna på listan men den tredje går förstås bra. Håhåjaja, förändring för kvinnor innebär visst alltid att komma bort från man och barn. Skulle vara roligt att läsa en roman om en kvinna som förändras inom relationen, som kan förnya sig utan att byta partner. Slutet är visserligen öppet, men visst kan man ana utvecklingen. Även om man känner för Eva efter de tragedier hon upplevt så förstår jag henne inte och boken slutar i ett "jaha" för mig.

Boken är en fristående fortsättning på författarens första bok "Kanske imorgon"

Kettus verklighetsbaserade roman utspelas 1944-45.. Visa hela

Kettus verklighetsbaserade roman utspelas 1944-45 i Petsamoområdet längst i norr, där Finland, Norge och Ryssland möts. Här finns den självlärda barnmorskan som kallas Vindöga och som hjälper de fattiga mödrar som inte har råd med vanlig sjukvård - om den ens finns tillgänglig här vid ishavets rand. Hon närmar sig 40, ensamstående och orord, men blir passionerat förälskad i en SS-officer och tar tjänst i ett fångläger för att få vara nära honom. Men krigslyckan håller på att vända för tyskarna, Finland sluter vapenvila med Sovjet och lägret är plötsligt omgivet av fiender...

Detta är en grym och naturalistisk skildring av krigets fasor och vad den gör med människorna, även de som inte är soldater. Författaren väjer inte för ingående detaljer både vad gäller Vindögas arbete med fosterfördrivning och de övergrepp som sker i lägret. Känsliga personer bör undvika boken. Språket är mustigt, originellt och lokalt förankrat och romanen liknar inget annat. Tyvärr är både intrigen och persongalleriet onödigt rörigt, personer nämns ibland med sitt riktiga namn, ibland med sittt öknamn. Det ställs höga krav på läsaren och kanske borde man läsa boken två gånger för att helt få grepp om handlingen.

England 1937. Den unga Alice Wright lever ett stil.. Visa hela

England 1937. Den unga Alice Wright lever ett stillsamt men instängt liv hos sina föräldrar. När möter den den stilige amerikanen Bennett Van Cleve blir hon betagen och ser en möjlighet till ett spännande och annorlunda liv. De gifter sig och hon följer med till hans hemstad i Kentucky. Men snart inser Alice att hon bytt ett fängelse mot ett annat. Bennett visar inget intresse för henne och den strängt religiöse svärfadern anser att en kvinnas plats är i hemmet.
Men en federal satsning på utbildning i fattiga områden ger Alice en chans. Van som hon är vid hästar anmäler hon sig som ridande bibliotekarie och tillsammans med några andra modiga kvinnor rider hon runt i östra Kentuckys bergstrakter med låneböcker till de som inte själva kan eller vågar ta sig till biblioteket. De får tampas med beväpnade hembrännare, giftormar, översvämningar och snöstormar, men det värsta är de maktens män som, precis som på vissa håll idag, ser det skrivna ordet som ett hot mot det bestående...

Bergens stjärnor bygger på verkliga händelser i 1930-talets Kentucky. Det var presidenthustrun Eleanor Roosevelt som drog igång en satsning för att öka läskunnighet och utbildning i eftersatta områden i landet. Projektet pågick mellan 1935 och 1943 och de ridande bibliotekarierna nådde över hundratusen nya låntagare.
Boken är välskriven och lättläst och den historiska kopplingen gör den intressantare. Handlingen är klassisk feelgood, udda karaktärer, kvinnlig vänskap och kärlek som blandas med tragik och elände. Dessvärre är vissa händelser i den rättegång som avslutar boken så extremt osannolika att det faktiskt sänker hela berättelsen ett snäpp i mina ögon. Visst har författare rätt att ta ut svängarna och visst ska det se hopplöst ut och sedan lösa sig på slutet. Men någon måtta får det vara även om det finns en poäng i att "de onda" får smaka sin egen medicin!

Det är Mors dag 2007 och Frida firar den tillsamma.. Visa hela

Det är Mors dag 2007 och Frida firar den tillsammans med man och barn. Framåt kvällen upptäcker hon ett missat samtal på mobilen och inser att hon både glömt att ringa och skicka blommor till sin mamma Rosita, som bor i Göteborg. Ingen svarar när Frida ringer upp och hon får onda aningar då deras relation länge varit spänd. Dagen efter får hon det fruktade beskedet, hennes mamma har tagit livet av sig. Men det är först när Frida hittar det grymma självmordsbrevet som avgrunden öppnar sig för henne. Frida förtärs av skuldkänslor, om hon bara hade... Förtvivlat försöker hon förstå, hennes älskade mamma som gjort allt för henne när hon var barn, hur kunde det bli såhär?

Frida Boisen är en superkänd medieprofil som gjort nästan allt, programledare, krönikör, författare, chefredaktör för ett antal tidningar och nu hög chef på Bonniers. Dock helt okänd för mig fram tills nu. Detta är hennes självbiografiska berättelse om en sårig mor-dotterrelation som slutade i katastrof. Ämnet är minst sagt tungt och jag befarade eländesporr och jobbig läsning. Men genom ett spänstigt språk och korta kapitel som växlar mellan nutid och dåtid lyckas Boisen göra berättelsen till en njutbar läsning som ändå berör. Många kan känna igen sig i hur tung en vuxenrelation mellan förälder och barn kan vara och hur svårt det är att nå fram. Frida gör allt för att vara till lags men inget duger i moderns ögon. Eller är det tvärtom, då allt har gått så bra för dottern leder Rositas egna tillkortakommanden till än större bitterhet och avundsjuka?

En mycket bra bok om ett svårt ämne, det enda som stör mig är den kategori boken placeras i. Den står på skönlitteratur men är såvitt jag förstår en ren självbiografi. Jag har kollat lite och allt tycks stämma, namn, tidpunkter, platser, yrken. Skulle den inte stå under biografier? Är det för att sälja bättre som den marknadsförs som en roman? Eller finns det hittepå insprängt bland all fakta? Jag är inte så naiv att jag ser en biografi som en sanning, givetvis har författaren en agenda och berättar sin historia. Men ändå känns en biografi lite mer seriös, lite mer på riktigt. Vi ser samma fenomen i dokumentärer och dokusåpor på TV, verkligheten dramatiseras fast den egentligen håller att berättas rakt av.
Men det är en petitess, boken är så viktig då den tar upp ett tabubelagt ämne på ett personligt och utlämnande sätt och förhoppningsvis kan den vara till hjälp för personer som mår dåligt - och inte minst för deras anhöriga.

Den unga, alltför unga, pappan Jon blir förälskad.. Visa hela

Den unga, alltför unga, pappan Jon blir förälskad i barnets läkare Timmy och lämnar sin sambo. Den förtvivlade mamman säger "hoppas att du någon gång får känna hur det känns att bli lämnad på samma sätt som du lämnar mig". Men Jon och Timmy gifter sig och får två pojkar. Kärleken är stark mellan dem men när Jon får sparken från tidningen och blir frilansande hemmaman förändras gradvis och omedvetet Timmys känslor. Jon tjänar visserligen pengar men hans ensamhet gör att hans kontaktbehov ökar, Tammy och barnen är allt för honom. När en annan man söker hennes blick blir hon genast intresserad. De är bara vänner men tillbringar alltmer tid tillsammans, i skidspåret och på löpslingan. Jon ser det hända och förstår faran bättre än Timmy själv...

En poetisk skildring av ett äktenskap i upplösning. De har det bra och Jon är en jämställd och kärleksfull man och en närvarande pappa. Ändå, eller just därför, svalnar Timmys känslor och hon blir mottaglig för en annan mans intresse. De är "bara vänner" men det är nog bara Timmy själv som tror på det. Kvinnor har svårt att bara vara vän med män och även fast Jon kan tänka sig att låta henne ha sex med mannen så räcker inte det för henne.

En bra relationsroman på temat "varför går ett bra äktenskap i kras" och det finns som vanligt inget svar och det är ingens fel. Eller det är det förstås,Timmy låter det ske utan att göra det minsta för att hålla samman familjen och tycks inte ha något dåligt samvete mot Jon heller. Författaren har skrivit vissa delar i andra person och det är ett mindre bra grepp, Jon berättar vad Timmy gör och tänker och man vet inte om det är sant, eller bara vad han tror. Bättre hade varit om man fått följa de tre kontrahenterna växelvis, vi får t ex inte vera mycket om den andre mannen som också har fru och barn. Vill han också skiljas?

Blecktrumman handlar om Oskar Metzerath, en mental.. Visa hela

Blecktrumman handlar om Oskar Metzerath, en mentalpatient som skriver sina memoarer under sin sjukhusvistelse åren 1952-1954 då han är 28-30 år. I romanen beskriver Oskar sin uppväxt under andra världskriget i Polen och staden Danzig. Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar för att sluta växa efter att ha insätt fördelarna med att vara liten, han hoppar då utför en källartrappa. Resultatet blir precis som han tänkt, men i samband med detta utvecklar han andra talanger: att spela på sin blecktrumma och att skrika i en sådan falsett att glas krossas. En förmåga han drar nytta av som vapen under hela sin uppväxt, men även under sina kommande arbeten som vuxen. Oskar är en ganska flexibel och fantasifull berättare som tycker om att sväva på sanningen, om detta beror detta på hans mentala hälsa eller bara på en lust att fabulera låter jag vara osagt. Historien berättas i första person även om han då och då använder tredje person, ibland t.o.m i samma mening. Förvirrande för läsaren som undrar om Oskar har en kompis med sig, men kanske också en symbol för mental ohälsa.

Blecktrumman är Günter Grass´ storverk, boken som gav honom ett nobelpris. Med modernt språkbruk karaktäriseras den närmast som magisk realism, jag kallar den en burlesk skröna. Men det är också en skildring av nazismens uppgång och fall och judeförföljelserna i Polen och Danzig. Rent tekniskt och språkligt är den oklanderlig men jag går inte igång på berättelsen i sig. Det är lite för mycket av allt, ett myller av udda karaktärer, märkliga händelser, skabrösa möten och tragiska livsöden. Visserligen anser även jag att människan i grunden är ond, men att så påtagligt bli påmind om det kan jag vara utan. Men ni som uppskattar böcker av typ Hundra år av ensamhet kommer att älska den.

Faktum är att den för mig är en av de mycket få böcker som är bättre som film. Den surrealistiska berättelsen gör sig bra i bild och en del detaljer måste av nödvändighet skalas bort, vilket bara är bra. Och vem minns inte när den gamla fiskaren drar upp hästhuvudet på sandstranden och ur dess inre halar fram den ena kladdiga ålen efter den andra. En klassisk scen som minskade konsumtionen av rökt, stekt och inkokt ål mer än aldrig så många fiskeförbud...;-)

Han heter Henning och är femtio någonting. Hennin.. Visa hela

Han heter Henning och är femtio någonting. Henning har tröttnat på kvinnor, han har haft förhållanden sedan han var nitton och varit gift flera gånger. När han överraskar både sig själv och omgivningen genom att köpa en kostym med kortbyxor säger en kollega "du ser gay ut". Iklädd kortbyxorna går Henning på ett möte som han avslutar med att ge den manlige kunden en hastig smekning över kinden. Henning kan knappt förklara för sig själv varför han gör det. För kunden är det däremot ett solklart fall av sexuellt ofredande, och Henning får sparken. I väntan på ett nytt jobb ser Henning tillbaka på sina kärlekar och relationer, sina försök till både tvåsamhet och singelskap och hans relation till barnen. Det leder till att han inleder ett sexuellt utforskande med både kvinnor och män, men är relationer med någon av samma kön verkligen enklare?

Henning är en typisk Gulliksen-man, en kulturman, idealist och feminist med en fast övertygelse om att samhället är på rätt väg. Han blir förfärad när hans vuxna dotter visar sig vara rasist och lägger skulden på sig själv, är han en så dålig förälder? För honom är kärleken i första hand ett redskap för självförverkligande. När en relation inte längre ger honom det han förväntat sig går han över till nästa. Som läsare blir man irriterad på Henning, som trots att han är vek och självupptagen på ett närmast passivt aggressivt sätt, ändå gör så gott han kan. Och han skyller aldrig ifrån sig, när något går på tok åker tagelskjortan på och han (över)analyserar sina tillkortakommanden på ett närmast genant sätt.

Bli snäll igen är Gulliksens tredje roman på svenska och hans sämsta. I början gillade jag inte alls boken, osammanhängande och seg. Det tog sig i andra halvan men det känns lite som att Gulliksen tänkt "nu måste jag skriva en bok till för att befästa min position som Norges främsta manliga författare". Jag stör mig lite på hans sätt att helt obesvärat låta Henning gå från hetero till bi och vidare till gay, bara sådär. Typiskt för dagens syn på gränsöverskridande könsidentitet där begreppen man och kvinna ifrågasätts. Modernt och/eller inställsamt...?

Det är alltid Henning som blir uppraggad och som gör slut, hans kärlek falnar men inte kvinnornas, något märkligt då det i verkliga livet oftast är kvinnan som bryter upp från relationen. Men i relationer med män är det tvärtom, han blir dumpad. Hans valhänta försök att återknyta kontakten med den äldsta dottern och att inte göra samma misstag med den yngsta känns äkta, där kan många skilsmässoföräldrar känna igen sig.
Sammantaget en typisk Gulliksenroman om manlig vilsenhet och tillkortakommanden. Den har fått bra kritik av kvinnliga recensenter, jag som man känner mig mer främmande för den.

Stina Stoor är en av de mest hypade svenska förfat.. Visa hela

Stina Stoor är en av de mest hypade svenska författarna nu och jag hade höga förväntningar när jag läste hennes novellsamling Bli som folk i våras. Men blev besviken, hade hoppats på lite modern glesbygdsrealism men fick svulstig och ekvilibristisk glesbygdsexotism. En perfekt flirt med kultureliten på storstadsredaktionerna, en taktik som ledde direkt till nomineringar och priser.

Ojura är den i särklass bästa novellen i boken! Men små detaljer och enstaka ord målas bilden av en krossad familj där så uppenbart något (eller snarare någon) fattas. Stöttepelaren har gått bort och de andra hankar sig fram bäst det går trots att de är uppgivna och oförmögna att hantera situationen. Pappan växlar mellan glättighet och likgiltighet, Storasyster Anneli är arg på allt och alla och visar det med ständigt gormande. Och lillasyster Sandra tar på sig en medlarroll när hon inte flyr till naturen. De burleska inslagen lyckas aldrig dölja den bottenlösa tragiken.

Älskaren och Gäddan är också hyfsade noveller, klart läsvärda. Men för övrigt känns det som "titta på mig och mitt blommiga språk, visst är jag skicklig" Inställsam är det ord som kommer för mig, ska man skriva om sorg, utanförskap och ensamhet på landsbygden måste det förpackas snyggt... Country noir på norrländska.

Bibliotekarien Irene har varit gift med sin man Ho.. Visa hela

Bibliotekarien Irene har varit gift med sin man Horst i trettionio år, barnen är utflugna och allt lunkar på. Men hon har tröttnat på sin man, hans egenmäktighet, spydigheter och nedlåtande syn på hennes intressen för läsning och trädgårdsskötsel. Han beter sig faktiskt som en riktig fähund och det är läge för skilsmässa. Men av någon anledning vill inte Irene skilja sig utan istället växer tanken på att göra sig av med Horst. När hon hittar en massa blytyngder i källaren får tankarna en mer konkret form. Bly dödar långsamt och förgiftningen är svår att diagnostisera. Med stor entusiasm och med hjälp av böcker från biblioteket lär hon sig göra blysocker eom hon sedan blandar i makens mat och kaffe. Hennes beslutsamhet växer i takt med att Horst blir sämre, men kanske krävs det starkare saker än bly för att hon ska nå framgång i sitt dödliga värv...

Blybröllop är en komedi med mörka undertoner och en sanslös skildring av ett äktenskap i upplösning. Om det sen är roligt kan diskuteras, är det humor att plåga ihjäl en människa? Jag kan tänka mig att de som är trötta på sin partner kan se humorn i berättelsen, vi andra tycker bara att det är osmakligt. Irenes förvandling från grå mus till beslutsam dödsängel kanske tilltalar vissa feminister men jag tycker att hon har sig själv att skylla som låtit maken hunsa med henne. Hon är inte beroende på något sätt, har eget yrke och inkomster. Hon hade lätt kunnat satt ner foten om hans egoism eller begärt skilsmässa. Men det var "för enkelt" säger hon i boken, sanningen är väl att hon var ute efter makens pengar och livförsäkring...

Alltså inget för mig och jag kan återigen konstatera att humoristiska böcker antagligen är den svåraste genren för en författare att ge sig på.

I en inte alltför avlägsen framtid kan kvinnor köp.. Visa hela

I en inte alltför avlägsen framtid kan kvinnor köpa sig en sexrobot om de inte vill ha en vanlig man eller inte hittar någon lämplig. Sexroboten Bobby Love är Sweroticas mest sålda produkt. Han är naturligtvis expert på alla sorters sexuella varianter (orgasmgaranti ingår) men kan också ge massage, konversera, lyssna, och ge komplimanger. Kvinnan kan programmera in de varianter hon föredrar och så sköter han förförelsen utan att hon behöver anstränga sig.
Den framgångsrika yrkeskvinnan Catherine är en av dem som skaffat en Bobby Love och efter en försiktig start betar hon av alla hans funktioner och väcker sin sexualitet ur dvalan. Hon har aldrig mått bättre men anar inte att hon är en bricka i maktkampen på Swerotica där kortsiktiga vinster ställs mot säkerhet och etik.

Bobby Love är en satirisk framtidssaga som ger pikar både åt samhällsutvecklingen och vår syn på relationer. Den känns inte alltför osannolik, personrobotar av olika slag har redan kommit längre än till ritbordet och så fort det handlar om behovstillfredsställelse finns både en marknad och en stor vinstpotential. Bakom sin fasad av humor tar boken upp vår tids behov av en "quick fix" som lösning på problem. Varför krångla med att ragga och leta partner som kanske ändå inte är rätt när man kan ha en perfekt man i byrån, eller snarare i garderoben? Ett argument för Bobby Love är att kvinnan har kontroll och kan känna sig säker på att inte bli misshandlad eller våldtagen. Men de kommersiella spelreglerna kräver ständig utveckling och går hand i hand med människans behov att tänja på gränser. Även en perfekt älskare kan bli tråkig och förutsägbar, men hur pass lik en verklig man vågar man göra den?

Sammantaget en alldeles utmärkt bok som väcker funderingar och jag hoppas att den får den uppmärksamhet den förtjänar. Bli inte avskräckt av framtidstemat, här finns också en rad skarpsynta iakttagelser om hur relationspsykologi fungerar, och det faktum att det man säger sig vilja ha i en relation inte alltid är det man innerst inne önskar.

Den bortskämda 17-åringen Cécile tillbringar somma.. Visa hela

Den bortskämda 17-åringen Cécile tillbringar sommarlovet på Rivieran med sin lättsinnige far Raymond.. Solgassande och lättjefulla dagar varvas med besök på inneställen med likasinnade vänner och mycket alkohol. Cécile är van vid den livsnjutande faderns olika älskarinnor och betraktar dem med vänligt överseende, hon vet att de är utbytbara. Men så kommer en bekant på besök, den bortgångne moderns väninna Anne Larsen. Hon är en annan sort, stram, högklassig och intelligent. Hon vill att den lata Cécile ska studera på sommarlovet för att klara den examen hon missade i våras. Cécile räknar med att kunna smita undan och förväntar sig stöd av sin kravlösa fader. Men till hennes fasa dumpar han sin älskarinna och tillkännager att han ska gifta sig med Anne. Nu väntar ett annat liv, hon fruktar att den ordentliga Anne kommer att hålla far och dotter i strama tyglar.
Så Cécile smider grymma planer för att så split och skilja de tu åt. Till sin hjälp tar hon den försmådda älskarinnan och sin egen sommarflirt Cyril. Hon tror knappt själv att det ska fungera, men är för ung för att förstå erotikens inbyggda kraft och allt tar en ände med förskräckelse...

Det är otroligt att Francoise Sagan bara var nitton år när hon skrev denna briljanta bok! Den hårda och tydliga stilen varavas med skärpta och välfunna formuleringar som tyder på en livserfarenhet som är få ungdomar förunnat. Vilket är tur, det är ingen livsstil som unga människor mår bra av. Karaktärerna är väl skildrade, några snabba penndrag och man känner dem. Det man som läsare undrar över är vad den kloka och självständiga Anne ser hos den svaga Raymond? Men kärleken är blind och dess kraft är lika underbar som förfärlig.

Araceli bor tillsammans med sin mamma i en lägenhe.. Visa hela

Araceli bor tillsammans med sin mamma i en lägenhet i Barcelona och har vant sig vid att se män komma och gå. Pappan lämnade dem när Araceli var baby. En dag flyttar Alba Cambó och hennes hembiträde in i våningen under dem. Alba är författare och boken handlar om människorna runt henne, fiktiva och verkliga. Älskare, manliga och kvinnliga vänner och Araceli och hennes väninna Muriel Ruiz. Berättelsen vindlar fram med trådar åt olika håll, tragiska, dråpliga och våldsamma. Karaktärerna kämpar hårt för att få rätsida på sin existens och åtminstone männen lever med tron att kärleken till slut kommer att frälsa dem...

Författarens mästerverk De polyglotta älskarna fick beteckningen feministisk, vilket jag inte förstår. Kvinnorna i den boken var helt beroennde av män, på olika vis. Men denna bok däremot är klart feministisk. Kvinnorna är de starka och tar för sig, även om det sker genom att sälja sex. De har en stark gemenskap trots sina olikheter. Männen är tafatta, ensamma, beroende av kvinnan och både naiva och hjälplösa på ett eller annat sätt. De tror på och längtar efter kärleken medan kvinnorna mer ser till det krasst materiella. Männen blir lämnade, lurade och utsatta för våld. Man kan förledas att tro att det är en man som skriver om männen i boken, de brukar skildra män som självdestruktiva, svaga och grubblande, just som Wolff gör. Kvinnorna i sin tur är inga hjältinnor, de är gränslösa, ombytliga och oempatiska och är ungefär som Albas älskare Valentino beskriver flickorna i Aracelis gymnasieklass,"för fula för att bli modeller och för dumma för att bli ingenjörer"

Komikern och feministen Bianca Kronlöf har själv b.. Visa hela

Komikern och feministen Bianca Kronlöf har själv blivit utsatt för övergrepp och nu skriver hon till män hon mött. Om känslor, våld, maskulinitet, förväntningar och krav. Jag hade vissa förhoppningar men tyvärr visade det sig vara de vanliga svepande anklagelserna mot män, framförda i ett mästrande tonfall. Att vi struntar i och tiger om vissa mäns våld mot kvinnor och att det är vårt fel att det fortfarande pågår. För trots att hon hyllar kvinnor som starka och självständig kräver hon att männen ska komma på sina vita springare och stoppa allt våld mot kvinnor. Hur det ska ske går hon inte närmare in på...

Men boken är klart läsvärd och hon tar upp många viktiga och bra saker också. Särskilt pekar hon på samhällets allmänna tolerans mot våld, både underhållningsvåld och allmänt våld. Vi matas med allt råare våld hela tiden, i böcker, filmer på nyheter och även inom idrotten. Och då kommer hon genast in på de dubbla budskap som skickas till pojkar och män. Vi ska vara tuffa, kunna försvara oss själva och vår kvinna, på hockeyplanen ska det vara hårda tag och många tacklingar, vi ska inte gnälla när vi mår dåligt men ändå prata om känslor när vår kvinna vill. Militärt våld är accepterat och rentav hyllat och soldater belönas med medaljer. Män får inte slåss men föraktas om de inte kan försvara sig.

När det gäller sex får killar bara höra vad de inte ska göra, de får inga nycklar till vad de ska göra. Tjejer frågar varann "gav han dig orgasm" eller "fick du komma" utan att närmare fundera över sin egen roll och ansvar i sammanhanget. Hon skriver också "kvinnor är tillsammans med män för att de vill, inte för att de behöver". Det är något som män som klagar över feminism och att män blir överflödiga borde ta till sig.
Boken borde läsas av män och kvinnor tillsammans, som diskussionsunderlag. För bara tillsammans kan vi komma vidare, att kasta anklagelser över könsgränserna leder ingenstans.

Tre kvinnor på Åland får en dag varsitt brev från.. Visa hela

Tre kvinnor på Åland får en dag varsitt brev från sin nyligen avlidna väninna Ellen. De känner inte varann, det enda de har gemensamt är den tidigare vänskapen med henne. Hon ger dem varsin utmaning som ska uppfyllas och om de lyckas väntar något värdefullt på dem. För att de inte ska fuska och för att kunna stötta varann har Ellen ordnat så de kan träffas. Men de är olika som personer och det första mötet går inte alls bra. Inte blir det bättre av att utmaningarna är utformade för att de ska tvingas göra saker de annars inte kunnat tänka sig. Partypinglan Jonna ska vara utan sex i ett halvår, den strikta Amanda som levt i celibat sedan maken dog ska ska börja dejta och den superstressade småbarnsmamman Klara ska ta sig tid att skriva en novell. Med stor tvekan tar de sig an utmaningarna men de vill ju inte svika vännens sista önskan. Det de inte vet är att det finns något annat som förenar dem, något som bara Ellen kände till...

Feelgood på åländska, ganska traditionell med osannolika sammanträffanden, kvinnlig vänskap, girlpower och de vanliga kärleksförvecklingarna. Ett märkligt och ständigt återkommande fenomen i genren är detta att annars kompetenta och handlingskraftiga kvinnor är helt värdelösa på egna kärleksrelationer...;-) Men med lite hjälp från vännerna löser det sig förstås.
En helt okej feelgood, lite förströelse för stunden. Det som sticker ut är faktiskt de mörka stråken, som är lite mer närvarande här än brukligt. Det väcker minnen, särskilt vid denna tid på året, och det är inget man går oberörd ifrån.

En novellsamling från 2006, tillika författarens d.. Visa hela

En novellsamling från 2006, tillika författarens debutbok, skriven på ett sparsmakat och lakoniskt språk med korta och koncisa meningar. Författaren är utbildad violinist och läsaren får lite hintar både om opera och klassisk musik. Novellerna är av skiftande kvalité, som det brukar i novellsamlingar, de jag gillar är säkert ointressanta för någon annan och tvärtom. Ämnena är vardagliga, kärlek, sorg otrohet, ensamhet, psykiska problem, ungdom på väg in i vuxenlivet. Bäst tycker jag om "Gungande madonna" och här finns ett stycke som karaktäriserar hela boken:
"Den otäckaste tavlan är en där allt tycks vara som vanligt. Madonnan tittar in i kameran. Den som man tror är Jesusbarnet har munnen öppen och ska just sluta läpparna kring bröstvårtan. Tavlan är mycket liten. Går man helt inpå ser man att Jesus har huggtänder och liknar en mycket liten farbror. Tittar man noga upptäcker man att det sticker upp små horn ur det krulliga håret."

Så är det med novellerna. En till synes normal situation utvecklas till något annat och livet ställs på sin spets. Och då menar jag inte något övernaturligt eller våldsamt, det blir bara inte som man tänkt sig. Som mannen som blir inbjuden på te och det vet man väl vad det betyder... Eller tonårstjejen som abrupt får lära sig vad det innebär att vara kvinna. Eller "Högmässa" om kvinnan som inte ångrar sin synd. Eller det unga paret som dör omlott. Allt är mycket bra gjort och jag rekommenderar boken till den som gillar noveller!

Under en sommar på Sigtunastiftelsens gård 1932 tr.. Visa hela

Under en sommar på Sigtunastiftelsens gård 1932 träffar Karin den yngre Olof Lagercrantz. De blir förälskade, haken är att Karin redan är gift med den redan då kände skribenten Sven Stolpe, en man med hög moral och häftigt humör. De har inga barn än, men en skilsmässa är ett stort steg. Karin är ändå beredd att ta steget men det visar sig vara ett projekt bokstavligt talat förenat med livsfara...

Jag säger det först som sist, jag tycker inte om Alex Schulman! Han är en översittare och besserwisser som snackar skit om folk i sin podd och sina krönikor. Tillsammans med Jan Guillou tävlar han i frågeprogrammet Alla mot alla där de ger narcissismen ett ansikte.
MEN... han är en jäkel på att skriva! Karin Stolpe är hans mormor, skandalen med Lagercrantz är inget man fick tala om i släkten och alla var rädda för Sven. Men Alex tar bladet från munnen och skriver självutlämnande, hudnära och inkännande om det som hände. Precis som i boken Glöm mig, om mamma Lizettes alkoholism. Han är skoningslös mot morfar Sven men blir också medveten om hur släktskapet går igen hos honom själv genom sina problem att kontrollera sitt humör. Den koppling han gör mellan morfars humör, de ständiga konflikterna inom släkten och sitt eget uppträdande inför sin familj är i mina ögon bokens styrka. Men kan förstås tycka att han skyller ifrån sig på morfar, men man kommer aldrig ifrån sina gener. Självinsikt är ett försonande drag hos Schulman.

Boken är lättläst och välskriven och författaren är tydlig med att det är en roman även om den känns mer som en biografi. Vissa scener är väl dramatiska och där anar man att författaren utnyttjat sin konstnärliga frihet. Men boken bygger på autentiska brev och dagboksutdrag från Olof Lagercrantz, och Schulman kompletterar det med egna minnen av morfar och mormor. Som läsare blir man berörd och förtvivlad över Svens grymhet mot sin hustru, ständigt bestraffad för sina felsteg i ungdomen. Man förstår inte hur hon stod ut och det ska påpekas att även yngre läsare som inte har full koll på Stolpe och Lagercrantz har behållning av boken som skildring av ett destruktivt äktenskap.

Antoine Rey och hans syster Mélanie besöker den b.. Visa hela

Antoine Rey och hans syster Mélanie besöker den badort där de brukade tillbringa sin barndoms somrar, för att fira hennes 40-årsdag. Efter det tragiska som hände har de inte varit där på många år. Besöket väcker minnen till liv, i synnerhet hos Mélanie. På vägen hem är hon på väg att berätta något viktigt, en hemlighet hon förträngt men som nu dykt upp. Men just då råkar de ut för en trafikolycka och hon blir svårt skadad. Antoine blir besatt av att ta reda på vad och börjar gräva i sitt förflutna. Vad hände egentligen med deras mor och varför har släkten förtigit sanningen...?

Franska författare har ett sätt att skriva som tilltalar mig. Som Delacourt, Houllebecq, Marie Aubert och många fler. De känner inte samma behov som anglosaxiska och nordiska författare att bre på med dramatiska händelser, våld och stormande konflikter. Ändå är deras lågintensiva berättelser väl så spännande och persongalleriet mycket mer intressant och trovärdigt. Samma gäller franska filmer. Den lågmälda värme och uppriktiga kärlek som läsaren för ta del av i Bumerang passar mig bättre än dramaqueens av bägga kön som löper på gatorna och struntar i plikterna för att de är så kära - eller olyckliga...

Temat i Bumerang är förlust och sorg, vissa sidor är direkt plågsamma att läsa, men tragiken tillåts aldrig ta överhand. Antoine är på väg att gå under av hopplöshet sedan hustrun lämnat honom. Men jakten på sanningen och en udda och excentrisk kvinna som SER honom får honom på fötter igen. Författaren hyllar inte bara kärlekens läkande kraft utan är också väl medveten om hur viktig sexuell bekräftelse är, i synnerhet för män. "En psykologisk thriller där känsla flirtar med spänning" skrev en kritiker, en mycket bra sammanfattning. Rekommenderas!

Sex svenska kvinnor samlas i Kapstadens hamn för a.. Visa hela

Sex svenska kvinnor samlas i Kapstadens hamn för att segla över Atlanten. De är fullständiga främlingar för varann. Vad driver dem, äventyrslust, en vilja att visa att kvinnor kan eller är det en flykt och ett sökande efter frihet? Att en rent kvinnlig besättning ska lyckas förpliktigar. Hur klarar de isoleringen, samarbetet och kampen mot elementen? Värme och stiltje kan vara lika illa som hård vind och sjösjuka. Så småningom närmar de sig Brasiliens kust men då tar resan en oväntad och dramatisk vändning...

Lundberg har skrivit en riktigt bra berättelse om de psykologiska, praktiska och sociala konsekvenserna av att samla sex personer isolerade på en fjorton meter lång båt. Intressant är också att fem av de sex kvinnorna är 50+, det är inga ungdomar som tar sig an strapatserna. Karaktärerna känns trovärdiga liksom de konflikter som uppstår. Ingen är god eller ond, alla har sina ups and downs. Trots det feministiska anslaget upplever jag att de beter sig ungefär som män skulle gjort i samma situation. Som en av kvinnorna sa "när allt skiter sig, jag mår dåligt och huvudet snurrar brukar jag tänka; vad hade en man gjort i det här läget?"
Mindre bra är att författaren låter kaptenen göra så stor sak av att det är en rent kvinnlig besättning som krossar världshaven. Tror inte alls att det är unikt utan att det hänt många gånger de senaste 20-30 åren. Författaren står bakom de feministiska målen om kvinnors rättigheter och lika värde men är kritisk till ideologin och jargongen.

Segelbåten är välutrustad och här nämns ett antal tekniska termer som författaren avstår från att förklara närmare. Vilket jag tycker att hon gör rätt i, det hade blivit både väl tekniskt och nördigt att förklara allt, och man behöver inte ha seglat själv för att hänga med. Karaktärerna är helt anonyma från början, läsaren får lära känna dem under resans gång. Möjligen med undantag för kaptenen den mystiska och mytiska kvinna som kallar sig Parvani. Henne skulle jag velat veta lite mer om. Slutet är lite rumphugget men jag förstår hur författaren tänker. Men det är en bra bok, bara läs!

Vid första föreläsningen på universitetet var han.. Visa hela

Vid första föreläsningen på universitetet var han där. Sasha Linden, en slarvigt klädd musiker som bara går där för studiestödets skull. Janni blir blixtförälskad, dit Sasha går följer hon som en hund. Hon är lesbisk men vill inget hellre än att ha Sasha mellan benen. Men han tvekar, han har andra kvinnor och ser Janni som sin själsfrände och musa. Han vill helst bara umgås och diskutera musik med henne.
Men det är längesen nu. Janni och hennes vänner firar dottern Ellas treårsdag när det plötsligt ringer på dörren. En ung påstridig journalist vill veta vad som egentligen hände den där kvällen för snart fyra år sedan då den kända musikern Sasha Linden hittades död på sitt hotellrum. Janni blir chockad och vägrar först. Men journalisten hotar, om du inte berättar för mig får du hela vargflocken efter dig. För Ellas skull faller hon till föga. Men vad ska hon säga, hur mycket vet utfrågaren och kommer man att ta Ella ifrån henne...

Så spännande börjar boken, med antydningar om något så traumatiskt att det påverkat inte bara Janni utan också henne ofödda barn och hund!! Berättelsen hoppar mellan dåtid och det som hände, och nutid då hon försöker berätta lagom mycket. Janni och Sasha hade en av-pårelation där han plötsligt försvann i månader och år, var med andra kvinnor, gifte och skilde sig och gjorde succé i musikbranschen. Men så dyker han upp, skickar ett SMS, "kom" och Janni släpper vad hon än har för händer, vänner, flickvän och jobb, och kommer. Och slutet blir ett riktigt antiklimax där läsaren står handfallen "jaha, vad hände egentligen, vad menar författaren"?

Okej, jag kanske spoilar men det är faktiskt ingen vidare bok. Ännu en besatt kvinna som lyder en hopplös mans minsta vink. Jag talar alltså om en man som bjuder sina rådumpade ex på sitt bröllop - och de kommer! Vad är det med vissa kvinnor?
Författaren är poet och det är hennes första roman. Det kanske förklarar en del, det rapsodiska och hetsiga sättet att skriva, pratigheten, de korrekta karaktärerna kontra föraktet för "vanliga" människor. Jag gillar inte boken men skulle gärna se att någon annan läste eller har läst den och kan förklara de kvalitéer jag inte hittade men så många kritiker tydligen funnit, och varför den har toppbetyg på Goodreads. Min aversion kan delvis bero på att jag tycker så illa om Janni, överspänd, opålitlig och egoistisk.

Professor Robert Langdon är i Paris för att hålla.. Visa hela

Professor Robert Langdon är i Paris för att hålla en föreläsning. Innan han vet ordet av är han efterspanad för mord samtidigt som han och en kvinnlig kryptoexpert måste lösa ett antal chiffer som visar var den heliga Graal är gömd. Men avslöjandet hotar hela kristenhetens historieskrivning och katolska kyrkan gör allt för att stoppa dem.

Det här är en ojämn roman, lysande filosofiska och historiska diskussioner med intelligenta chiffer och krypton varvas med klichéfyllda actionscener och pinsamma biljakter. Tänk om författaren hade lagt in en kärlekshistoria eller ett relationsdrama istället, vilken fantastisk roman det hade blivit! De s.k. "spänningsmomenten" känns bara som irriterande avbrott i sökandet efter Graal, ett sökande som är kantat av mystik, symbolik och koder som måste lösas. Alla konstverk, dokument, hemliga ritualer och arketektoniska verk överensstämmer med verkligheten och de religionshistoriska slutsatser som dras är svindlande och lärorika. Dessa delar av romanen är underbara, jag älskar verklighetsanknytningar. Jag beklagar bara att jag aldrig varit på Louvren.... Det sista lösenordet är visserligen pinsamt enkelt, men de andra var desto svårare så det var på tiden att även vi läsare fick en chans.

En klart läsvärd roman och ett måste för den som gillar spänning, historia och kluriga gåtor.

En novellsamling av den amerikanska författaren Em.. Visa hela

En novellsamling av den amerikanska författaren Emma Cline som skrivit och prisbelönats för sin debutroman Flickorna, vilken handlar om kretsen kring massmördaren Charles Manson. Novellerna är ganska långa, handlar om vardagliga situationer, inget drastiskt eller dramatiskt men där något skaver eller inte går som planerat. Flera noveller utspelas i sekter eller kollektiv precis som Mansonboken, en miljö som hon tycks vara bekant med. Tyvärr är författaren väldigt förtjust i ord, ju fler desto bättre. Medan jag anser att för att skriva om vardagen där inget egentligen händer och ändå behålla läsarens intresse krävs stramhet och förmåga att berätta mellan raderna. Vill man vara elak är Emma Cline den typ av författare som ger noveller dåligt rykte. Vill man vara positiv är hon en skicklig författare som kan sätta fingret på vardagliga bekymmer och konflikter på ett lågintensivt sätt.

En historisk roman som utspelas i mitten av 1800-t.. Visa hela

En historisk roman som utspelas i mitten av 1800-talet i USA. Den unge Thomas McNulty har flytt svälten på Irland och i USA träffar han den jämnårige John Cole. Tillsammans får de det något ovanliga jobbet som kvinnoimitatörer på en saloon. Så tar de värvning och får uppleva alla tänkbara fasor under indiankrigen och senare under inbördeskriget. Mot alla odds överlever de, liksom deras kärlek till varandra. Men deras förhoppningar om en lugn tillvaro på en farm grusas, det vimlar av mer eller mindre kriminella grupper och vapnen måste alltid finnas till hands. Så kommer deras förflutna ifatt dem, följderna av ett onödigt och i övermod avlossat skott under indiankrigen kommer att kosta många människor livet och riskerar att skilja dem åt för alltid...

Alla ni som gillar böcker som 1793 och 1794, Mary av Aris Fioretos, Ljuset vi inte ser, Kajsa Kettus Barnmorskan och andra eländesskildringar, ni ska genast kasta er över denna bok. Våld, blod, massakrer och stympningar sida upp och sida ner och detta i en miljö av misär, svält och naturalistiskt skildrade kroppsfunktioner, eller brist på dessa. Och som motvikt är allt skildrat på ett lakoniskt, modernt och närmast raljant språk, omväxlande med storslagna naturskildringar. Det ovanliga är att den homosexuella relationen inte utgör något som helst problem, det är inte därför som våra karaktärer råkar illa ut. Snarare antyds det att sådant tolereras och är naturligt förekommande i dessa extremt kvinnofattiga miljöer.

Historien i sig är inte dum, men varför detta fokus på krigens fasor och dess detaljer, något som alla vi läsare är så väl bekanta med? Boken är prisbelönad och utvald av Guardian som "en av världens mest läsvärda romaner under de tio senaste åren". En grov överdrift enligt min mening. Men den ligger absolut i tiden, kombinationen av våld, blodiga detaljer och homosexrelation a´ la Brokeback Mountain är antagligen en korrekt och säljande mix som tilltalar både de lyriska kritikerna och många läsare.
Men inte mig, om den inte ingått i vår nätbokcirkel hade jag inte tagit i den med tång.
Sensmoral; man behöver inte ångra det skott som aldrig avlossats.

Ännu en bok på temat "hur hade det gått om...", al.. Visa hela

Ännu en bok på temat "hur hade det gått om...", alltså en person som gör två olika val i samma situation. Irina är tillsammans med den stabile men lite tråkiga Lawrence. De har en bra relation och ger varandra utrymme. Inga barn, Men på en middag med deras gemensamme vän Ramsey uppstår känslor mellan Irina och honom. Och här delar sig boken i två alternativa skeenden. I vartannat kapitel bejakar Irina sina känslor, lämnar Lawrence och gifter sig med Ramsey, i vartannat behåller hon kontrollen och stannar hos sin man. Det är inte givet vilket liv som gör henne lyckligast...

Lionel Shriver skrev Vi måste tala om Kevin, en oerhört uppskattad och omtalad bok som är given på många "de tio bästa böcker jag läst-lista". Uppföljaren Dagen efter har ett annat men välkänt tema, valet mellan trygghet eller passion i relationen. Lawrence är trygg och förstående med god ekonomi men är kanske inte den mest mest lyhörda. Mer vän än älskare. Den spännande Ramsey är snookerspelare, far jorden runt och vill alltid ha Irina med. Släpper henne helst inte ur sikte vilket gör det svårt för henne att sköta sitt jobb. Labil och diskussionslysten men passionerad i sängen och har svårt att hålla i slantarna. Det är bara att välja...;-) Känslan är att författaren, som är kvinna, lutar lite mer åt Ramsey medan jag gör tvärtom.

Ett bra upplägg men tyvärr är boken lite för lång för min smak. Bägge Irinorna rör sig i samma kretsar och deras vägar korsas, vilket gör att det blir en del upprepningar. Slutet är också lite luddigt.

26-åriga Mona jobbar som städerska i Taos, New Mex.. Visa hela

26-åriga Mona jobbar som städerska i Taos, New Mexico, dit hon flydde från sin traumatiska ungdomstid i Massachusetts. Hon är en kompetent städerska som vet att blanda havssalt och citron för att få bort rostfläckar och att en eltandborste är bästa verktyget att rengöra kakelskarvar med. Hon bangar inte för onämnbarheter som bajskorvar i tvålkoppar, mensblod och halvätna ödlor. Men hon tar gärna på sig kundernas kläder och fotar sig i dem, hon blir förälskad i deras soffbord och stolar och ibland i deras män. Hon kallar sin mamma Clare fast hon heter Darlene, bara för att slippa säga mamma. Den snälla Curt räddar henne men är för tråkig. Hon kan inte glömma mannen hon kallar Dark, han som har More Love tatuerat på knogarna och får henne att känna sig spansk. Fast Monas låtsaskompis Terry varnar henne, han är inte rätt...

Dammsuga i mörker har potential att utvecklas till en kultbok, om den hamnar hos rätt bloggare eller i rätt TV-soffa. Men någon storsäljare blir den inte. Folk har som bekant inga problem med att läsa om bestialiska mord eller fysiskt våld av alla de slag. Berättelser om gränslösa kvinnor är dock mer svårsmälta. Även de till synes vanliga medelklasspar som Mona jobbar hos visar sig ha mörka hemligheter och destruktiva vanor. Berättelsen är intensiv, rapp, oförutsägbar och skriven med drastisk humor. Antihjälten Mona är inget offer utan bara - gränslös helt enkelt, tuff och hudlös på en gång.
Författaren själv har jobbat som städerska och hennes erfarenheter därifrån fick henne att skapa karaktären Mona. Jag gillar verkligen boken och kan rekommendera den till den som gillar modern litteratur och inte är alltför fin i kanten...

40-åriga Emma är lyckligt gift, har make och tre b.. Visa hela

40-åriga Emma är lyckligt gift, har make och tre barn. Men en dag, på väg in i ett brasserie, får hon syn på en man hon inte kan slita ögonen från. Det är inte kärlek vid första ögonkastet, snarare ett omedelbart och ömsesidigt beroende. Mannen märker förstås hennes blickar, men gör inget. Det gör Emma än mer manisk och hon söker hans närhet varje dag, dock utan att tala med honom eller göra något annat. Mannen, Alexandre, ger blickar tillbaka men avvaktar. Emmas tillvaro är helt uppfylld av honom, han är alltid i hennes tankar och hon fantiserar om honom när hon älskar med sin man. Efter några veckor tar hon initiativet, talar till honom för första gången. Allt faller genast på plats, han är en själsfrände och har lika starka känslor som hon. Och är lika gift... Deras passion är ohejdbar, utan att ha umgåtts eller älskat beslutar de sig för att lämna sina familjer och resa bort tillsammans. Men ödet vill annorlunda...

Jag har alltid fascinerats av kärlek vid första ögonkastet, finns den egentligen eller är det en litterär myt? För mig är det väsensskilt, hur kan man bli kär eller känna passion för någon man inte vet något om? Men Emma kan, hon lämnar man och tre barn för sin passion. Hennes - eller snarare författarens - förklaringar känns ihåliga. Emma åtrådde "att vara kvinna igen". Den åtrå hon kände till sig själv, att få återuppväckas, påstår hon var starkare än den hon kände för Alexandre. Är det tillräckligt för att lämna ett bra äktenskap och tre barn?

Delacourt skrev mästerverket "Kärlekens fyra årstider" och denna bok är inte i klass med den. Språket är lite omständligt och det är mycket Emma, hennes känslor och tankar skildras på ett sensuellt och mustigt sätt. Det är många ord, inte direkt Hemingway om man säger så. Men berättelsen i sig är intressant, passion, tragik, svek och förlåtelse. Emma tycker om opera och det är ständiga referenser till olika verk som ställs i förhållande till hennes eget liv, lite övertydligt ibland. Passionen har sitt pris, precis som i operans värld, och lyckliga slut är sällsynta.
Men som helhet en klart läsvärd bok!

Fredrika är en tillbakadragen kvinna som levt hela.. Visa hela

Fredrika är en tillbakadragen kvinna som levt hela sitt liv i skuggan av sin berömda familj. Men så dör hennes yngre bror Simon, filmvärldens nya älskling, under märkliga omständigheter. Fredrika är som vanligt lugn och kontrollerad, men till slut brister allt och hon tvingas söka vård. Under terapin måste hon konfrontera det som hände i Paris ett år tidigare. Då mötte hon kärleken för första gången men fick också uppleva hur den togs ifrån henne genom ett svek så stort att hon gjort allt för att glömma den. Men har det som hände i Paris något samband med Simons död?

De oförglömliga är Ahlströms debutbok, hon har också skrivit Hemma hos andra och Sirener. De gjorde inget outplånligt intryck och även De oförglömliga är mindre lyckad. En i grunden bra historia som förstörs av mångordighet och det låga tempot. I vissa avsnitt berättar Fredrika för sin psykolog vad som hände, i andra händer det. Kan vara en bra taktik men här fungerar det inte, för mig i alla fall. Om lektören kapat 100 sidor hade det blivit en tät och intensiv historia, nu blir det för mycket tuggummi av det.

De oförglömliga kan man glömma!

En biografi över barnen till en engelsk adelsfamil.. Visa hela

En biografi över barnen till en engelsk adelsfamilj där de sex systrarna av olika orsaker blev (ö)kända och uppmärksammade på en nivå som annars bara "drabbar" kungligheter och kändisar. Alla var vackra och självsäkra, inte rädda att ta plats och "bjuda på sig själva" som det brukar heta i media. Men för övrigt var de olika och kom inte alltid överens, i något fall med livslång aversion som följd. Några av dem gjorde även avtryck i Englands historia.

Nancy var äldst, en vass skribent och framgångsrik författare. Diana gifte sig med den engelske fascistledaren Oswald Mosley, var en sann Hitlervän och hamnade i fängelse under kriget. Unity var snäppet värre, hon formligen dyrkade Hitler, blev personlig vän med honom och vissa hävdar att de rentav hade ett förhållande. Detta trots familjens släktskap med Winston Churchill, vilket naturligtvis blev extra krydda för brittisk press. Jessica (kallad Decca) var däremot hängiven kommunist, en rebell som var i ständig konflikt både med familjen och det brittiska adelsväsendet. Pam och Deborah fick mer traditionella liv men visade ändå framfötterna på olika sätt.

Cecilia Hagen, känd krönikör och På Spåretdeltagare, blev fascinerad av systrarnas öde, reste runt i deras spår, intervjuade närstående och hann även träffa de två systrar som ännu var i livet vid millennieskiftet. Resultatet blev denna lättlästa och intressanta biografi, en kombination av kändisspotting och brittisk nutidshistoria. Det jag tolkar som Hagens personliga intresse för celebriteter resulterar i en noggrann utredning av släktskap och familjeförhållanden hos brittisk högadel, en namedropping som nästan går till överdrift. Lyckligtvis finns en släkttavla på sista sidan, något jag missade i början. För systrarna var inte bara före sin tid i framfusighet, de bytte också män och fick barn i olika konstellationer.
Språket är som sagt lättsamt och åtminstone i början som ett enda långt kåseri, vilket störde mig. Men det som räddar boken är den sociala och historiska kopplingen, flickorna Mitford är så mycket mer än bara mediekåta överklasstjejer.

Ellinor söker en "öm, men inte alltför öm, man". H.. Visa hela

Ellinor söker en "öm, men inte alltför öm, man". Hon finner honom på nätet, lämnar sin by Skåne och åker till Stockholm. Max är inte den man hon bor hos men deras vägar korsas då hon tar något som är hans. Max i sin tur söker en kvinna som talar alla hans språk. Hans sökande för honom till ett palats i Italien, men trots sina språkkunskaper är han inte bra på att kommunicera med kvinnor. En kvinna lägger en förbannelse på honom, en annan dör av brustet hjärta för hans skull. Lucrezia ser det hända, ändå är Max den ende som kan rädda henne från att gå under tillsammans med sitt avfolkade palats...

Lina Wolff fick Augustpriset 2016 för denna bok, det gjorde mig tveksam till att läsa den. Så fel jag hade, det är en fantastisk berättelse, en vindlande romanväv som spinns ihop till ett fulländat litterärt verk. Författaren låter Ellinor läsa några av Michel Houllebecqs böcker, en logisk koppling då Wolffs karaktärer påminner om Houellebecqs. Amoraliska, egoistiska och utlevande, inte helt i fas med sin omgivning, inte sympatiska men inte heller illasinnade eller onda. Sexualiteten förenar människor men det är en tunn linje mellan förförelse och förödmjukelse. Finns det kärlek är det bara en bonus.

Det påstås vara en feministisk roman, men det har jag missat. Kvinnor gör sig beroende av männen och låter dem styra. Istället för att se framåt drömmer de om sina första älskare. Männen i sin tur tar för sig då de kommer undan med det. Oscar Wildes klassiska citat sammanfattar boken; "allt handlar som sex utom sex som handlar om makt"

Ellinor söker en "öm, men inte alltför öm, man". H.. Visa hela

Ellinor söker en "öm, men inte alltför öm, man". Hon finner honom på nätet, lämnar sin by Skåne och åker till Stockholm. Max är inte den man hon bor hos men deras vägar korsas då hon tar något som är hans. Max i sin tur söker en kvinna som talar alla hans språk. Hans sökande för honom till ett palats i Italien, men trots sina språkkunskaper är han inte bra på att kommunicera med kvinnor. En kvinna lägger en förbannelse på honom, en annan dör av brustet hjärta för hans skull. Lucrezia ser det hända, ändå är Max den ende som kan rädda henne från att gå under tillsammans med sitt avfolkade palats...

Lina Wolff fick Augustpriset 2016 för denna bok, det gjorde mig tveksam till att läsa den. Så fel jag hade, det är en fantastisk berättelse, en vindlande romanväv som spinns ihop till ett fulländat litterärt verk. Författaren låter Ellinor läsa några av Michel Houllebecqs böcker, en logisk koppling då Wolffs karaktärer påminner om Houellebecqs. Amoraliska, egoistiska och utlevande, inte helt i fas med sin omgivning, inte sympatiska men inte heller illasinnade eller onda. Sexualiteten förenar människor men det är en tunn linje mellan förförelse och förödmjukelse. Finns det kärlek är det bara en bonus.

Det påstås vara en feministisk roman, men det har jag missat. Kvinnor gör sig beroende av männen och låter dem styra. Istället för att se framåt drömmer de om sina första älskare. Männen i sin tur tar för sig då de kommer undan med det. Oscar Wildes klassiska citat sammanfattar boken; "allt handlar som sex utom sex som handlar om makt"

Den allvarsamma leken räknas som Hjalmar Söderberg.. Visa hela

Den allvarsamma leken räknas som Hjalmar Söderbergs mästerverk, en tidlös klassiker om passion, otrohet och svek. Skildringen av Lydia väckte uppmärksamhet och har väl förblivit omtvistad genom åren. När boken skrevs var hon för modern, först som otrogen hustru, sedan som singelkvinna som tog för sig av den sinnliga kärleken. Senare tiders kvinnor har tyckt att bilden av henne är för negativ och har försökt förklara hennes aptit på män med osäkerhet och trygghetssökande. Missa inte "För Lydia" av Gun-Britt Sundström, en modern version av samma berättelse! Likheterna mellan Lydia och Helga i Doktor Glas är dock slående, bägge gifter sig med äldre män av egen vilja, utan att blivit tvingade av familj eller yttre omständigheter. Och bägge blir olyckliga med sina makar och saknar erotisk tillfredsställelse.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att Arvid Stjärnholm har samma förnamn som Strindbergs alter ego i Röda Rummet. Bägge är murvlar, fattiga, idealistiska och får sina törnar av den krassa verkligheten. Och bägges höga tankar om kvinnor krossas brutalt... Arvid har lite sig själv att skylla, han är onödigt försiktig i sin uppvaktning av Lydia i ungdomen och vill promt vänta med att gifta sig tills han fått det bättre ställt ekonomiskt. Men vilken kvinna vill vänta i osäkerhet på en så viktig sak som äktenskap? Lydia lockas av den trygghet som rikedom ger och väljer en annan, medan Arvid luras in i äktenskap av Dagmar, en betydligt mer företagsam kvinna än Lydia på det området. När de väl träffas igen inleder de ett förhållande där bägge är otrogna, Arvid mot sin hustru och Lydia både mot Arvid och sina älskare. Sveket är oöverstigligt och av deras gemensamma framtid blir intet.

Hon, vars namn läsaren aldrig får veta, jobbar i k.. Visa hela

Hon, vars namn läsaren aldrig får veta, jobbar i köket på Norrköpings sjukhus, ett tungt och tråkigt jobb, Hon passar inte in och har inget gemensamt med arbetskamraterna men intalar sig att det bara är tillfälligt. Hon är ämnad för något större, hon läser Dostojevskij och ska skriva en roman, någon gång. Problemet är att hon inte passar in någon annanstans heller, varken i stans feministgrupper eller med väninnans studiekamrater.

Istället blir hon intresserad av en av överläkarna, Carl Malmberg. Mycket äldre och mycket gift, men hon tar ändå kontakt och går frivilligt in i älskarinnerollen. Det som bara skulle bli ett äventyr blir allvar och vips är hon hopplöst förälskad. Trots att hon skäms lite för sina fantasier drömmer hon om att ta hustruns plats vid sidan av Carl. Så blandar sig en tredje person i leken och det ouppnåeliga kan kanske bli verklighet. Men det har sitt pris...

En mycket bra relationsroman på temat ung kvinna-äldre man, men utan de moraliska övertoner som oftast häftar vid denna typ av berättelse. Hon är inget offer och han ingen gubbsjuk mansgris. De utnyttjar och hetsar varann, den som sticker handen i elden blir lätt bränd. Slutet är lika logiskt som ovanligt och renläriga feminister kommer inte att gilla det.
Men de av oss som inte delar upp människor i onda och goda uppskattar berättelsen desto mer!

Fanny har haft en stormig ungdom, men nu är hon gi.. Visa hela

Fanny har haft en stormig ungdom, men nu är hon gift med Sten och de har en liten dotter. Så möter hon Love (vadå övertydligt...), en annan småbarnsförälder, och de blir snart attraherade av varann. De inleder ett förhållande och Fanny är säker, Love är mannen i hennes liv. Hon vill skiljas och gör det så småningom. Men Love velar, visst älskar han Fanny men vågar inte ta steget att lämna familjen. De bryter med varann, och återförenas, gång på gång. Förhållandet pendlar mellan förtvivlan, svartsjuka, svek, himlastormande lycka och het erotik. Men Fanny är en tuff bitch som vet vad hon vill och ser till att få det också...

Det här är en tunn bok, korta rapsodiska kapitel med mycket dialog. Handlingen hoppar snabbt framåt i ett svindlande tempo, avskalat och nästan för enkelt. Men det passar mig bra, jag blir bara irriterad på utsvävningar och detaljer. Däremot är karaktärerna lite väl skissartade och vaga, det är bara Fanny man får en bild av. Inget för buskablyga, utan en mycket erotisk roman med klar feministisk prägel. Titeln anspelar på precis det vi tror, och ifall någon missade det är ju "fanny" ett engelskt slangord för samma sak.

Det finns också en del kul repliker och vassa iakttagelser. ett exempel: "Kvinnor blir ofta vackrare när de fått barn fast på ett annat sätt. De får en ny stolthet och sträcker på sig trots hängtuttar. Småbarnspappor ser ofta lite kuvade ut. De börjar stå lite hukande. En trött böj-rygg liksom."
Typiskt feministiskt pep-talk tänkte jag. Men så funderade jag lite. Katten också om det inte stämmer! Att kvinor blir vackrare när de blir lite äldre har jag alltid tyckt, men visst ser småbarnspappor lite trött böj-rygg-kuvade ut....Det gällde ju inte mig förstås, på den tiden det begav sig:)
Däremot är avsnittet där Fanny raggar upp en stöddig typ på en fest och har sex med honom men lämnar honom otillfredsställd när hon har fått sin orgasm en riktig mumsbit för feminister. Annars tror jag inte de gillar boken, hjältinnan är alldeles för glad i sex och ironin är ganska subtil.....

Jag har förmånen att två gånger ha hört Ulrika Knu.. Visa hela

Jag har förmånen att två gånger ha hört Ulrika Knutson föreläsa om Elin Wägner. Mycket intressant, och hon är lika bra på att föreläsa som på att skriva. Första gången handlade det främst om EW:s författarskap, nu i våras mer om Elin som person och engagemanget i olika frågor. Så jag tyckte att jag kunde det mesta och läste aldrig biografin. Men så råkade min fru vinna boken i bibblans lotteri och då blev den förstås läst.

Tyngdpunkten ligger som jag ser det på Wägners engagemang i olika frågor, rösträtten, kvinnosaken, freden. Som Knutson skriver är hon en typisk “igångsättare”, hon startar projekt men tappar intresset när det blir dags för vardagen och att administrera det som uppnåtts. Orsaken att Knutson kallar Elin “besvärlig” är att hon även vågar opponera mot “sina egna” så att säga. Hon ifrågasatte nyttan med rösträtten, kritiserade den parlamentariska demokratin, ställde krav på feminister och pekade på motsägelser i deras retorik, lät sig utnyttjas i rasistisk propaganda och drev en extrem pacifistisk linje som bara gynnade diktaturerna. Elin var tuff och disciplinerad, såg ner på svaghet, även sin egen, och som Knutson skriver “hon låter sig varken kramas eller ömkas”.

Men vi får också läsa om Elins kärleksliv, precis som Astrid Lindgren inledde hon en relation med en äldre redaktör och chef. Den slutade också olyckligt, dock utan graviditet. Mannen i hennes liv blev istället John Landquist, äktenskapet höll visserligen inte med de förblev vänner för livet. Elin var väldigt vacker och hade flera relationer både inom och utanför äktenskapet.
Som journalist och författare var Elin mycket skicklig, både produktiv och disciplinerad. Hon blev snabbt ett namn i kulturkretsar och umgicks med den tidens stora. Med romanen Norrtullsligan fick hon sitt definitiva genombrott. Vid sidan om skrivandet engagerade hon sig i bildandet av svenska Röda Korset, rösträttsrörelsen, kvinnofrågan och senare pacifismen. Hon reste mycket och hade kontakter på olika håll, inte minst i Tyskland, och såg med fasa på den framväxande nazismen. Knutson skriver också mycket om Fogelstadsgruppen, en sammanslutning av frisinnade kvinnor under ledning av Elisabeth Tamm och Honorine Hermelin och vars syfte var att ordna medborgarkurser och föreläsningar för kvinnor, som i sin tur skulle lyfta kvinnofrågor i samhället och göra det lättare för kvinnor att ta plats. Här var Elin Wägner en av ledargestalterna, både som föreläsare och redaktör för gruppens tidning Tidevarvet.

Men precis som Elin på äldre dar undrar jag om dessa banbrytande och målmedvetna kvinnor verkligen gjorde någon avgörande insats för kvinnors jämställdhet? De tillhörde alla den kulturella eller ekonomiska överklassen och deras landvinningar sipprade inte ner i de breda folklagren. Det var först på 50-och 60-talen det hände något och då berodde det på krassa tekniska lösningar som elspis, kylskåp och tvättmaskin, vilket frigjorde kvinnlig arbetskraft från hemmen och öppnade möjligheten för dem att ordna egen ekonomisk försörjning.

Ska jag säga något negativt om boken är det att jag gärna hade sett lite mer om Wägners författarskap och i synnerhet om hennes tyvärr alltför korta tid som andra kvinna i Svenska Akademien. Men det är en detalj, det är en mycket läsvärd biografi som jag varmt rekommenderar.

Englands sydkust 1867. Hit kommer Charles Smithson.. Visa hela

Englands sydkust 1867. Hit kommer Charles Smithson och hans trolovade Ernestine för att tillbringa några veckor hos fästmöns släktingar och njuta av den hälsosamma havsluften. För att komma bort från det kvävande sällskapslivet passar Charles ibland på att leta fossiler längs kusten. Här kommer han i kontakt med Sarah, en ensam, mystisk och utstött kvinna. Hon blev förälskad i en fransk skeppsbruten sjöman men efter att ha blivit lämnad och skandaliserad behandlas hon av omgivningen med förakt snarare än medlidande. Charles blir berörd men också nyfiken av hennes motsägelsefulla historia och undrar som många andra i byn om hon verkligen är vid sina sinnes fulla bruk. Är hon en bruten kvinna fast i den tidens sociala konventioner eller en utstuderad femme fatale på jakt efter någon som kan ge henne ställning och frihet?

Ni som är rädda för spoilers slutar läsa här!

Romanen har drygt 50 år på nacken, har länge betraktats som en modern klassiker och är även filmad. Jag blev förtjust i Fowles på 70-talet och läste alla hans böcker och även om ...löjtnanten... är hans mest kända tycker jag bättre om Mannen som trodde han var Gud och Daniel Martin. Nu dök denna upp i vår nätbokcirkel och visst håller den än. Fowles tar ut svängarna och stoppar in en berättare som kommenterar och analyserar karaktärernas känslor och agerande under resans gång, en teknik jag är tveksam till. Han stoppar också in vetenskapliga inlägg och medicinska fallstudier från denna tid, vilket förvisso är intressant men jag hade föredragit att de samlats i ett efterord istället. Inte nog med det, han erbjuder också läsaren inte mindre än tre alternativa slut! För min del hade det räckt med ett...

Boken klassas som en kärleksroman, men Fowles hade inte varit den han är om han inte även här hade krånglat till det för läsaren. Sarah är nämligen en mycket komplicerad person och tycks vid första påseendet vara drabbad av en en kombination av melankoli, mytomani och självskadebeteende. Men författaren faller inte i fällan att göra henne till offer utan låter henne bete sig ganska illa. Och istället för att göra Charles till den som antingen utnyttjar situationen eller blir den bålde räddaren i nöden låter Fowles honom hamna i en situation han inte behärskar, han tar felbeslut och framstår som förlorare.

Helt i linje med de vetenskapliga artiklar Fowles hänvisar till är han är med rätta oförsonlig mot den viktorianska tidens sociala inskränkthet där religiöst hyckleri är normen och unga kvinnors heder sitter mellan benen. Detta gällde främst de högre klasserna, arbetarna var fullt upptagna med att överleva och hade inte tid att leka moralpoliser. Frågan är om det finns någon historisk period där det sexuella armodet varit så utbrett? Och det gällde inte bara kvinnor, män kunde visserligen gå till prostituerade utan att bli bannade, men de fick ingen chans att lära känna sin kvinna fysiskt innan äktenskapet och hade givetvis inte en aning om hur man tillfredsställde henne. Följden blev att de sysslolösa överklasskvinnorna drabbades av diverse mystiska åkommor, "hysteri", "nervösa besvär" och depression. Allt fler forskare hävdar att detta orsakades av det usla eller obefintliga sexlivet.

Boknörden Nina blir av med jobbet när hennes älska.. Visa hela

Boknörden Nina blir av med jobbet när hennes älskade bibliotek tvingas stänga. Nu står hon utan försörjning, dessutom har hon tagit hand om en massa böcker som annars skulle kastats, till hennes hyresvärds förtret. Men så ser hon en annons om en skåpbil till salu och får den lysande iden att skapa en mobil bokhandel. Av olika skäl hamnar hon i skotska högländerna, långt från hemstaden Birmingham, men det visar sig vara ett lyckokast. Befolkningen är svältfödda på böcker och affärerna går bättre än väntat. Men med kärlekslivet är det värre och den charmiga lokföraren som hjälpt henne så mycket är inte den hon trott...

Feelgood är bara förnamnet på denna saga för vuxna där nästan alla människor är snälla och hjälpsamma och även den onda häxan har försonande drag. Alla älskar att läsa bara de får rätt bok i handen och böcker är det som förenar och förändrar världen. Man kan förstås ironisera över den naiva stämningen i berättelsen men faktum är att vi behöver positiva läsupplevelser också. Jag förstår inte vurmen för eländesporr hos så många kritiker och jag håller inte hyllade författare som Sofi Oksanen och Aris Florentos före Jenny Colgan. Berättelsen är rapp och lättläst med massor av värme och empati. Att det sedan handlar om böcker och nödvändigheten av att läsa, alltid och överallt, gör inte saken sämre.

Ett kompisgäng i Stockholm, de är alla i 30-årsåld.. Visa hela

Ett kompisgäng i Stockholm, de är alla i 30-årsåldern och har en lång historia ihop. (Författaren har redan skrivit om dem i boken Röda Vita Rosen från 2005) Det är den homosexuelle Carl vars partner inte vill komma hem till jul och nyår, Frida som är popstjärna och inte förstår hur det gått till, Måns som ligger med alla kvinnor och inte vill kännas vid barnet han fått med en tonåring, läkarstuderanden Tove som tror att hon är lesbisk och några till. När en i gänget, Milla, ska gifta sig är det bara en naturlig utveckling. Men ändå blir det inledningen till en omvälvande tid för vännerna.

En bra samtidsroman som hamnar någonstans mellan chic lit och relationsdrama. Karaktärerna är tämligen trovärdiga men lite väl utagerande för min smak. Här sups, kastas mobiltelefoner och krossas gitarrer men det är kanske så som innefolket gör, Sexuell trohet är inte deras bästa gren och det stör mig att den snälle killen blir övergiven till förmån för en strulpelle. Men det är så det är i livet även fast tolerans och empati ursäktar en del. Den snälla och kloka bögen tycks vara en nödvändig ingrediens i alla samtida romaner skrivna av kvinnor, vad det nu beror på? Och om vännernas val är rätt låter jag vara osagt men det finns utrymme för en fortsättning om författaren skulle känna för det.

Nyårsafton i Reykjavik. Några minuter innan tolvs.. Visa hela

Nyårsafton i Reykjavik. Några minuter innan tolvslaget berättar Marias make Floki att han är kär i en man och tänker lämna henne. Han tycker att det nya året är en bra tid för nystart för bägge och åker direkt... Maria, nu ensam med de 3-åriga tvillingarna, står som fallen från skyarna och fattar ingenting. Hon kan inte ta till sig det som hänt och intalar sig att Floki kommer att ångra sig och snart är tillbaka. Lyckligtvis finns grannen Perla till hands, hon är både deckarförfattare och parterapeut, lämpligt nog, och ställer upp för Maria och barnen.

Männen i omgivningen tycks vädra sig till Marias nya civilstånd och anmäler sitt intresse, mer eller mindre subtilt. Som Perla sa "jag ser aldrig så många pappor på lekplatsen som när du är där med dina barn" Maria är förstås inte redo för något nytt, men deras bekräftelse är en välkommen boost för hennes kvinnlighet som fått sig en törn efter att hon blivit brädad av en man.
Men inte nog med det. Marias mamma visar sig ha hemligheter och plötsligt dyker Marias riktiga pappa upp, han som hon aldrig träffat, och vill bjuda på lunch. Detta sätter igång en händelsekedja hon aldrig kunnat ana. Dessutom har Maria och Floki ansökt om adoption och nu, efter sex års väntan, kommer ett brev som bekräftar att en liten flicka väntar på dem...

Feelgood på isländska, kärv, bister och galghumoristisk, precis som den isländska naturen. Men bakom ironin finns en djup och varm känsla för familjer och deras hemligheter. Grannen Perla är verkligen en pärla som litterär karaktär, vass, lite butter och osentimental men med ett "hjärta av guld" och en livshistoria som är allt annat än en dans på rosor. En annan sak som jag uppskattar är författarens självironi, hon låter Perla säga" om jag låter en av mina romankaraktärer uppleva lika mycket som du på så kort tid hade det betecknats som alltför osannolikt och jag hade tvingats stryka hälften". Men nu ÄR det ju en roman och den passningen hoppas jag går fram till hennes kollegor... Misstänker att det finns mer symbolik i boken som jag missar.

Detta är en utmärkt roman som jag rekommenderar! Det påstås att författaren har en världspublik men jag har aldrig hört talas om henne. Någon här som läst något av henne?

Efter studenten kom vännerna överens om att forts.. Visa hela

Efter studenten kom vännerna överens om att fortsätta träffas på restaurang Christos varje fredag. I fem år höll de traditionen vid liv, tills den ödesdigra kväll när efterfesten hos William slutade i tragedi. Gruppen splittrades och nu har det gått ytterligare tio år då plötsligt Ava bjuder in det gamla gänget till middag hos henne. Sophie förstår inte varför hon vill riva upp gamla sår, vill inte gå men kan inte motstå frestelsen att kanske få reda på sanningen om Williams död. När alla samlas är det något som inte stämmer, varför är Ava så konstig, varför samlar hon in allas mobiltelefoner och varför visar sig ytterdörren vara låst utifrån...?

En psykologisk thriller som inte alls är dum. Vissa kapitel utspelas i nutid, andra den kväll för tio år sedan som slutade med plötslig död. Alla har något att dölja, alla känner skuld över Williams död och alla kunde varit den som orsakat tragedin. Alla gillade William, han var den som höll ihop gruppen, varför ville någon skada honom? Tempot är lågt i början, det gäller väl att dra ut på historien, och vi får lära känna de inblandade. Alla ingredienser för en eländessoppa finns här, kärlek, otrohet, missbruk, psykisk ohälsa, ekonomiska oegentligheter och avundsjuka. Författaren fyller på med detaljer hela tiden för att vilseleda läsaren och det är svårt att förutsäga slutet.

Mindre bra är att vissa detaljer hänger i luften och spåret fullföljs inte. Andra är osannolika men det är inget ovanligt i denna genre. Värre är jag står frågande inför flera av karaktärernas agerande i olika situationer, de känns inte alls trovärdiga. Och utgångspunkten att gamla gänget träffats varje fredag i fem år låter minst sagt osannolikt då jag av erfarenhet vet hur svårt det är att samla vänner ens en gång om året...
Men jag är ovanligt petig, boken är helt okej för den som vill ha en stunds spänning som avkoppling.

Ett till synes trivialt mord i missbrukarkretsar v.. Visa hela

Ett till synes trivialt mord i missbrukarkretsar visar sig vara mer komplicerat än väntat och ha kopplingar till ett värdetransportrån som gick snett. Och i bästa Midsomerstil ökar antalet mordoffer allt eftersom dagarna går. Det finns inget annat att göra än att sätta Stockholmspolisens egen gossen Ruda på fallet, alltså Evert Bäckström. Denne beryktade rasist, sexist, fyllbult, smitare och frossare råkar inte oväntat fucka till det rejält - bokstavligt talat. Dessutom har han fått tillbaka sitt tjänstevapen, vilket innebär att ingen i hans omgivning går säker...

Ännu en skröna av medias och TV-publikens gullgosse, den ständigt mumlande kriminologen och professorn Leif GW. Berättelsen är rapp, lättläst, med fyndig intrig och lika trovärdig som HC Andersens sagor. För mig är GW:s popularitet och kvinnotycke ett av vår tids stora mysterier, den ende som är mer förvånad är väl han själv... En sak är säker ingen annan, absolut ingen, än han hade kommit undan med att skriva bestsellers fulla med sexistiska och rasistiska yttranden sida upp och sida ner. Inte i ett land där starka krafter vill censurera klassiker som Pippi Långstrump, Tintin och Onkel Toms stuga. Men Bäckströms och GW:s popularitet säger något om tillståndet i landet, jag vet inte om jag vill veta vad... Misstänker också att poliskåren motvilligt håller god min i elakt spel, hur kul är det att de flesta poliser antingen skildras som korkade eller giriga?

Underhållande är det i alla fall och han vet precis vilka knappar han ska trycka på. Mycket beror förstås på egen erfarenhet - och då menar jag inte bara av kriminalitet och polisarbete....

Sofia jobbar med mänskliga rättigheter i Banglades.. Visa hela

Sofia jobbar med mänskliga rättigheter i Bangladesh, i nära kontakt med svenska ambassaden, och lämnar lättad barnen och vardagen til sin alltmer uttråkade make Janne. Men Sofia känner sig inte bekväm i relationen längre utan lägger alltmer tid på jobbet och de kontakter hon har där, både de inhemska och andra diplomater. Hon kommer för nära en amerikansk kollega och de inleder ett förhållande. Men det visar sig att han inte är den hon trott, IS flyttar fram sina positioner och CIA är beredda att ta till de metoder som krävs för att stoppa dem...

En tät och initierad roman som blandar privatmoral och storpolitik samtidigt som läsaren får en inblick i vardagslivet i Bangladesh och hur det diplomatiska spelet påverkar invånarna. Författaren lyckas även få med det nu så korrekta temat med transpersoner och deras utsatthet i traditionella kulturer. Det är som sagt initierat och hon vet vad hon skriver om då hon själv jobbat med samma uppgifter som Sofia. Kanske gapar hon över för mycket och personligen hade jag föredragit om hon lagt mer krut på relationer och mindre på globala åtaganden och underrättelseverksamhet. Men jag tror att de flesta läsare tycker tvärtom och uppskattar spänningsinslagen. Boken är en fristående fortsättning på författarens debutbok "Innan floden tar oss" och slutet antyder att det snart kommer en tredje del...

Året är 1923, Göteborg ska fira sitt 300-årsjubile.. Visa hela

Året är 1923, Göteborg ska fira sitt 300-årsjubileum med en stor utställning, kombinerat med underhållning och festligheter. 19-åriga Ellen gör sitt första journalistjobb på utställningens egen tidning. Av en slump får hon vetskap om en sammansvärjning som kan komma att kosta en person livet. Lyckligtvis har hon kontakt med en ung detektivkonstapel, Nils, som tror på henne och tillsammans försöker de förhindra dådet. Dessutom får vi träffa åsnan Bella och hennes skötare, den fattiga pojken Otto vars mor är död och fader okänd.
En av utställningens höjdpunkter är att den nyblivna nobelpristagaren Albert Einstein ska hålla sitt nobeltal på mässan. Det är han tvungen till annars får han inte ut sina prispengar. Men han vill egentligen inte åka, han har trassel i privatlivet och dålig ekonomi, dessutom är han motarbetad av högerextremister och vågar knappt gå ut. Men han avreser och på tågstationen i Göteborg väntar en stor välkomstkommitté med den svenske vetenskapsmannen Svante Arrhenius i spetsen. Men ingen Einstein finns med på tåget...

Marie Hermanssons roman är en kombination av deckare, feelgood och historisk skröna och är egentligen skickligt hopsnickrad. Men den faller mig inte i smaken, den känns seg och förutsägbar. Kanske var jag helt enkelt inte på humör för den typen av bok? Ett plus är att det är en deckare av gamla typen där läsaren slipper massa blod och våld. Bokens styrka är annars det historiska skeendet, dels om hur den stora utställningen är uppbyggd och vad den betydde för den växande staden och dess folk, dels om Einstein själv och hans liv vid den tidpunkten. Jag visste inte att han redan då var drabbad av antisemitismen, inte heller att han var så ifrågasatt att Kungl. Vetenskapsakademien inte vågade ge honom nobelpriset för hans relativitetsteori utan för en av hans mindre viktiga upptäckter.

Hermansson har skrivit ett tiotal romaner, mest känd är hon väl för Musselstranden men jag tycker att Hembiträdet är hennes bästa verk. Den är lagom kinky för min smak... Har också läst Svampkungens son och Mannen under trappan.

Berlin 1939, snaran dras åt kring judarna. De får.. Visa hela

Berlin 1939, snaran dras åt kring judarna. De får inte längre arbeta, deras ägodelar beslagtas och deras rörelsefrihet stryps samtidigt som Hitler hetsar mot dem i tal efter tal. Tioåriga Hannah Rosenthal märker också den förändrade stämningen och hennes sorglösa liv tycks borta för alltid. Ändå motsätter sig hon och modern faderns planer på emigration till Kuba, ett land som fortfarande tar emot judar. Men han lyckas få visum och de avreser med lyxångaren M/S St Louis. Men väl framme har förutsättningarna ändrats och det som fadern lovat aldrig skulle ske krävs nu för att rädda familjen...
Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att få reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.

Berättelsen grundas på en sann men nästan okänd historia från andra världskriget, även om Hannah och Anna är fiktiva personer. Författaren har grävt i arkiven och intervjuat överlevande som var med på den ödesdigra färden med St Louis. Vi får följa Hannah på resan över Atlanten och hennes liv på Kuba, varvat med Annas upplevelser i Havanna i nutid. Det finns tydliga paralleller både mellan Hannah och Anna och mellan deras mödrars liv och sätt att regera på förluster. En gripande berättelse som är särskilt aktuell med de flyktingströmmar som idag når Europa från olika håll. Den visar också på hur svårt det är för flyktingar att bli accepterade - och acceptera - sitt nya hemland.

Svagheten i berättelsen är att berättelsen förs framåt av två 10-12-åriga flickor som ibland känns betydligt äldre än sin ålder, i synnerhet när det gäller intresset för motsatta könet. Sen är vissa karaktärer vagt tecknande, i synnerhet Annas pappa, och som läsare förstår man inte varför Hannah väljer att offra sig och stanna på Kuba hela sitt liv.

Det är vinter, kallt och snö. Karin bor tillsamman.. Visa hela

Det är vinter, kallt och snö. Karin bor tillsammans med sin baby Dream i det stora, kalla huset vid havet. Hon har inget jobb, inga pengar, inga vänner. För att få ihop pengar till mat säljer hon sina märkeskläder, väskor och smycken. Hennes yrkeskriminelle man John är försvunnen, troligen död. Ingen vet något, eller vill inte berätta. Karin har blivit skönstaxerad, har enorma skatteskulder och kronofogden ska sälja villan exekutivt. Hon har lärt sig att betrakta den kriminella värld som hon och John tillhör som en stor familj som tar hand om varann. Men nu vill ingen veta av henne och hon får ingen hjälp. Hon blir alltmer desperat...

Detta är en fristående fortsättning på Ramqvists uppmärksammade och prisade bok Flickvännen. men den är inte alls i samma klass. Intrycket är att Ramqvist haft slut på idéer och tänkt "jag skriver väl en fortsättning på Flickvännen så länge". Resultatet är därefter, tjatigt, oinspirerat, och pliktskyldigt. Karin fryser, äter dåligt, saknar John och på var och varannan sida beskriver hon hur mjölken sprutar ut brösten och hur hon ammar Dream. Hon saknar givetvis lyxlivet men ångrar inget - utom att hon lät John göra henne gravid. Hon har brutit med sin välbärgade familj, men vägrar att krypa till korset ens för sin dotters skull. Istället väljer hon den andra vägen och går i Johns fotspår. Eller försöker i alle fall, slutet är väldigt osannolikt och bör som jag ser det leda till ännu större problem för henne och dottern.
Det som är bra med boken är att den visar hur falska och oempatiska de kriminella är mot sina egna, den "familjen" är verkligen inget att hålla i hand när åskan går. Däremot är det svårt att tycka synd om Karin, trots misären. Hon tände på lyxliv och farliga män, nu får hon betala priset.

”Han var den jag hade haft. Du var den jag ville h.. Visa hela

”Han var den jag hade haft.
Du var den jag ville ha.
Hon var den du fortfarande hade."

Ung kvinna är trött på sin pojkvän, träffar stilig gift kollega och blir förälskad. De inleder en relation och kommer överens om att lämna sina respektive. Hon dumpar snabbt och utan saknad sin pojkvän, han berättar för frun men hon är beredd att förlåta och gå vidare. Som vapen för att behålla honom använder hon barnen och sin påstått vacklande hälsa.
Nu fortsätter jag spoila av alla krafter, bara så ni vet...

En banal historia där handlingen lever på igenkänning snarare än spänning. Det som sticker ut är främst de namnlösa personerna som delas upp i jag, du, han och hon. Jag är den kvinnliga berättaren, han är hennes pojkvän, du är älskaren och hon är hans hustru. Som läsare måste man hänga med då författaren hoppar friskt mellan personer och pronomen. Den intressanta karaktären är hustrun, vad får hon ut av att klamra sig fast vid maken? Han fortsätter ju att träffa "jag" som inte ger upp hoppet, medan "hon" lever ett till synes normalt familjeliv med "du" och räknar kallt med att "jag" ska tröttna. Och mannen slits mellan plikten mot familjen och kärleken till "jag" medan skilsmässopappren blir liggande. Och i bakgrunden finns en dumpad "han" som mår jättedåligt.

Som läsare skakar man på huvudet åt "jag" som finner sig i att vara den andra kvinnan. Men om "jag" är Ester Nilsson är inte "du" Hugo Rask på samma sätt, och man känner lite sympati för den som stannar i ett kärlekslöst äktenskap för barnens skull. Därmed inte sagt att det är rätt...

Julie sliter i kassan på stormarknaden, vänder på.. Visa hela

Julie sliter i kassan på stormarknaden, vänder på varenda slant och uppfostrar ensam sin lille son Lulu. Han är det enda som ger hennes liv en mening. Men en dag står Paul i kön, ler mot henne och hälsar med hennes namn. Trots den stora åldersskillnaden finner de varann. Paul bjuder på middag och kommer med ett uppseendeväckande förslag. Han erbjuder Julie och Lulu att tillbringa några semesterveckor med honom i hans stuga i Bretagne. Den luttrade Julie anar genast det värsta men kan inte motstå en semester vid havet, en utopi för någon i hennes ekonomiska situation. Tveksamt tackar hon ja, utan att veta att Pauls vuxne son också ska bo där. Till en början är läget spänt, men det lugnar ner sig. Fast det de inte visste var lycka visar sig få ett dramatiskt slut...

En typisk fransk roman, varm, sorglig, insiktsfull och medkännande. En oförutsägbar berättelse, mer drama än feelgood, där läsaren tror sig veta utvecklingen men det blir inte alls som förväntat. Författaren har egna erfarenheter av smärtsamma händelser i familjen och när jag läser på försättsbladet att hon varit barnmorska blir jag inte förvånad. Dels på grund av vissa detaljer i boken men främst för hennes osentimentala och naturlig syn på liv och död. Trots djupaste sorg och skuld finns det så småningom plats för lycka igen.

En fin berättelse som jag rekommenderar för den som gillar det lite lugnare i läsväg.

Brooklyn 1912 var inte samma glassiga kvarter som.. Visa hela

Brooklyn 1912 var inte samma glassiga kvarter som idag, det var en arbetarstadsdel ungefär som Söder i Stockholm förr. Här bor den 11-årige Francie med sin lillebror, sin tuffa och strävsamma mamma Katie och sin charmiga men lata och alkoholiserade pappa Johnny. Livet är hårt för alla, barnen får klara sig själva och lära sig ta sig fram i den tuffa miljön. Francie älskar sin familj och den stökiga stadsdelen de bor i, men hon älskar också böcker och flyr ut på brandstegen för att få vara i fred med sin bok. Hon har en dröm om att bli författare och komma bort från fattigdomen, över bron in i det riktiga New York.

Berättelsen är en ovanlig barndomsskildring, ärlig och stark, med nogganna detaljer och fakta som påminner om en dokumentärroman. Däremot slipper vi den eländesporr som närmast tycks vara ett måste i de flesta självbiografiska romaner om en fattig uppväxt. Våld och orättvisor saknas inte men tonen är ändå ljus och positiv, på gränsen till skönmålande ibland. Antagligen är det den ovanliga blandningen plus språket och exaktheten som gjort boken så uppskattad och att den håller än i dag fast den skrevs 1943. Inte för inte har den kallats "en av århundradets bästa böcker". Antingen man vill eller ej blir man fascinerad av Francie och de andra karaktärerna i boken och den värme och de oskrivna regler som gör att livet fungerar i den hårda miljön, mycket bättre än vad det gör i våra dagars förorter.
Boken är första delen av två, i den andra får vi följa Francie när hon blir äldre och hur hon som pappas flicka får ett allt spändare förhållande till modern, som redan nu erkänner att hon älskar sonen mer än sin dotter...

Petra älskar sin man och är stolt över hans framgå.. Visa hela

Petra älskar sin man och är stolt över hans framgångar som programledare på TV. Själv är hon hyllad författare och kändisskapet är inget hon störs av, övertygad som hon är över att de tillhör de få kändispar som ska hålla ihop hela livet. Men hennes man Anders har förändrats, plötsligt håller han henne på armlängds avstånd och han vill varken kramas eller ha sex. Petra intalar sig att det är tillfälligt, orsakat av stress och problem på jobbet. Men små detaljer här och där spär på hennes oro och när hon sänker sig till att snoka i makens mailtrafik får hon sina värsta aningar bekräftade. Han har ett förhållande med sin kollega Klara Bohman och vill skiljas. Petra rasar ihop men måste hålla sig uppe för barnens skull. Skilsmässan blir smutsig och kändispressen frossar förstås i hennes olycka. Ett år senare söker hon ensamheten som stugvärd i fjällen, syftet är att få ro att skriva igen. Men hon är inte över Anders och i isoleringen riskerar de mörka tankarna att ta över igen. Och faror hotar i den vackra men grymma fjällvärlden...

Ännu en uppgörelsebok, skriven av en sviken kvinna som vill hämnas på sin make. Som alla vet handlar boken om henne och maken Erik Haag, känd bl a från Historieätarna, som fick ihop det med kollegan Lotta Lundgren. Martina drar genast på sig offerkoftan, hur kan han bara lämna henne och barnen och dessutom ha mage att vara otrogen? Hon har ju inte gjort något fel och de hade det ju så bra. Som läsare häpnar man över hennes självömkan och beroende av Erik, hon är ju själv en del av kändisvärlden och tjänar bra på sina böcker. Man undrar också om förhållandet verkligen var så bra, hon antyder att de haft kriser tidigare, innan Lottas tid.

För att inte ältandet ska bli för plågsamt har hon placerat sitt alter ego i fjällen, som stugvärd i en raststuga för vandrare. Vissa kapitel utspelas här, andra i Sthlm under den tid då relationen gick mot sitt slut. Det är i slutet av augusti och turistströmmen håller på att avta. Petra har tid att skriva och ta stärkande promenader och en mystisk fjällsjö med dåligt rykte gör det möjligt för Martina att lägga in lite övernaturliga inslag, något hon borde låtit bli då det bara gör läsaren förvirrad. Men annars är boken lättläst och hon skriver i presens vilket ger driv åt berättelsen. Ändå blir slutintrycket sådär, som så ofta när någon skriver om verkliga händelser men utan att vara det minsta objektiv.

Sara är gift och skild, sönerna börjar bli stora o.. Visa hela

Sara är gift och skild, sönerna börjar bli stora och exmaken Markus finns fortfarande med i bilden. Hon tänker tillbaka på sitt liv, på tiden som barnflicka i Tyskland, den första pojkvännen, på sin oberäkneliga mor och frånvarande far, kompisen hon svek och som nu är död, äktenskapet och den nya kärleken. Inget blev som hon tänkt. Eller tänkte hon överhuvudtaget, oftast levde hon i nuet och lät allt passera.

En typisk relationsroman, av en kvinna om en kvinna. Kanske påverkas jag av Saras egen attityd till livet, men jag har svårt att engagera mig i berättelsen. Något skaver, kanske är det första delen av boken, om Saras tid som aupair. Hon hankar sig fram genom halvsanningar och lögner och blir till slut själv offer för en lögn. Den unga Sara är ingen otrevlig person, men knappast någon man vill se som sin flickvän. Det fortsätter i samma stil, med följden att både boken och Sara passerar ganska obemärkt förbi...

En rent självbiografisk roman, fristående fortsätt.. Visa hela

En rent självbiografisk roman, fristående fortsättning på "Spådomen - en flickas memoarer". Här har flickan vuxit till sig, flyttat hemifrån och läser på universitet. Vi får följa hennes rad av kärlekshistorier där man som läsare slås av att hon, som så många kvinnor, gör slut med trevliga killar men dras med egotrippade typer i åratal. Än mer undrande blir läsaren över relationen med den man som blir far till hennes dotter. Han vill inte ha barn och hon vill egentligen inte ha honom, ändå lever de som en familj i över tio år.

Men den relationen påminner om den som Agneta har till sin pappa, en person som mest är frånvarande både bokstavligt och bildlikt men som har en central roll i hennes liv. Hon känner sig inte sedd av sin far, hans brev är intetsägande och skämtsamma och när de till slut bor tillsammans i Afrika inser hon att hon idealiserat honom och de grälar både om politik och relationer.

Som helhet en sådär bok om en framgångsrik och inflytelserik kvinna som har svårt bli lika lyckosam i kärlekslivet som i karriären. Tidsmarkörerna från 60-talet, då större delen av berättelsen utspelas, är väl igenkännbara och den som har bättre koll på den tidens kulturprofiler än vad jag har får säkert lite extra kött på benen.

För några år sedan kom Lena Andersson ut med Sveas.. Visa hela

För några år sedan kom Lena Andersson ut med Sveas son, en hyllad idéroman om det svenska folkhemmets uppgång och fall. Nu handlar det om Elsa, dotter till Ragnar och Elisabet och Sveas barnbarn. Läsaren lärde känna henne i förra boken men nu är det Elsas berättelse som gäller. Första tredjedelen är lite seg, vi vet ju redan att hon tränade skidåkning och att pappa Ragnar förde över sina förhoppningar om att få en elitidrottare i familjen på henne när Elsas äldre bror gled ur hans grepp. Men sen bränner det till, den 17-åriga Elsa som levt med idrotten sedan barnsben börjar ifrågasätta vad hon håller på med. Men kan hon verkligen bara lägga av, hon har talang, tillhör eliten i sin åldersgrupp. Men tvekar inför de uppoffringar som krävs. Hon har "känslan men inte rätta viljan" för att citera Ola Magnells ikoniska strof. Och sen är det fadern, han som lever sitt liv genom henne. Skjutsat, vallat skidor, betalat träningsläger och utrustning. Självuppoffring som maktutövning, en klassiker. När en klubbkamrat vrider knät ur led önskade Elsa att det var hon, då hade hon blivit fri.

Men Elsa väljer en annan väg ut och andra halvan handlar om hennes tid som au pair i USA. Efter en mindre lyckad sejour i Chicago hamnar hon I Berkeley i Kalifornien. Hon tar en kurs på universitetet på sin fritid och träffar där två kvinnor som gör stort intryck på henne men deras samvaro går sannerligen inte på räls. Det visar sig att dessa (enligt egen mening) intellektuellt högtstående personer inte sitter inne med de sanningar som Elsa söker och vill tro på. Hon for bort för att finna den frihet och höjd i tänkandet som hon saknade hemma men upptäcker att dogmatism och maktutövning mot de som inte tänker "rätt" är lika cementerad på USA:s mest radikala universitet som hemma hos Ragnar. Fast från olika utgångspunkter förstås. Väl hemma igen försöker hon tillämpa det hon lärt men en som inte är imponerad är pappa. Hans enkla och jordnära filosofi ger även Elsa en tankeställare...

Dottern är en utmärkt bok och ni som gillade Sveas son ska absolut läsa även denna. Den står dock på egna ben och går att läsa fristående. Men en varning, den som kräver drama, spänning och starka känslor ska nog leta någon annanstans. Precis som i föregångaren är det tidsandan, tankesättet, samhällsutvecklingen och orsaker till människors val som står i centrum. Lena Andersson har ett gott (alltså ont) öga till den så kallade postmodernismen, och när hon i Dottern gestaltar dem genom unga, brådmogna romanfigurer händer något. De blir trovärdiga, realistiska framställningar av hur tvärsäkert och outhärdligt det kan bli när 20-åringar kastar sig över filosofer som Nietzsche och Michel Foucault, men missförstår det mesta. I sina krönikor i DN kan Lena Andersson framstå som torr och akademisk trots sin stringens, men när hon framför åsikter genom sina romanfigurer blir det klart och levande och hon drar ner byxorna på proffstyckarna med sin subtila men knivskarpa ironi.

Undertiteln lovar en berättelse om folkhemmets upplösning men boken påminner mer om en numera tidstypisk autobiografisk berättelse om att växa upp och finna sig själv. Men tonen och det vässade språket är detsamma och det är roligt att läsa. Lena Andersson är Sveriges bästa författare och den absolut mest välformulerade. Språket är en ren njutning och precis som i Egenmäktigt förfarande kan man blunda, peka och genast hitta en vass, ironisk och fulländad mening. Ett exempel: "Ett vrak är hon vorden och ett matvrak ... Hon ligger på sängen och känner på sin dallrande mage och alltings löshet."
Eller "barnflicka heter au pair på svenska"

Jag kan ge hur många exempel som helst men vore synd att ta nöjet från läsaren...

I baksidestexten står att "Drift är en storslagen.. Visa hela

I baksidestexten står att "Drift är en storslagen berättelse som spänner över generationer och kontinenter - en roman om förlust, begär och arv där detaljer påverkar det stora, öden speglar varann och historien både upprepar sig och förskjuts genom tiden".
En vacker och välformulerad mening som i och för sig beskriver boken på ett korrekt sätt. Men det går att uttrycka det enklare. Boken handlar om svek, otillräcklighet och ensamhet. Eva blir gravid, sviks av sin pojkvän och söker en trygghet som inte passar henne. Marta är ett barn som sviks av sin mor, något som påverkar hela hennes liv. Den trygghet hon finner hos hästarna räcker inte för att hon som barn ska förstå de vuxna. James är en ensam kille som först på universitetet finner en vän, någon som han blir besatt av bara för att bli sviken gång på gång.

Boken spänner från 1946 till -82 och läsaren får växelvis följa de tre personerna. Jag tycker att den del som handlar om Marta är bäst, det övergivna barnet som tyr sig till hästarna. Pappan gör vad han kan men räcker inte till. Marta vill se den nya kvinnan som den elaka styvmodern, men bägge är lika rädda. Deras försiktiga närmande till varann skildras fint.
Som relationsroman är Drift helt okej, även om jag retar mig på James och hans mesighet. Men som så många såna romaner slutar den när allt ställs på sin spets.

Den kunde lika gärna börjat där...

När hustrun inte längre orkade med livet i glesbyg.. Visa hela

När hustrun inte längre orkade med livet i glesbygden tog hon dottern och flyttade till Stockholm. Kvar blev Lars-Ove, ensam på gården med grubblerierna och en knäckt rygg. Med bitterhet ser han utarmningen av landsbygden i kontrast till det urbana överflödet. För att bryta mönstret krävs radikala lösningar och Lars-Ove tror att de finns hos SD. Hans enda glädjeämne är diskussioner med likasinnade på Flashback. Men så hör oväntat dottern Tuva-Li av sig och vill komma upp. Han blir själaglad och ser fram emot att de tillsammans ska återuppleva minnen och platser, bygga upp en far-dotterrelation på nytt. Mycket blir som han tänkt sig trots deras olika samhällssyn, men ändå är det något som inte stämmer...

En traditionell glesbygdsskildring med tjuvjakt, supande och uppgivenhet, men en annorlunda relationsroman som förvirrar läsaren. Jag tror att det hade varit bättre om författaren gjort tvärtom. Inte för att han har fel om glesbygden och dess män, men för att det är en förenklad och överanvänd bild som befäster ett utanförskap som inte alltid finns och inte heller måste finnas.
Men boken är bra skriven och det finns en ömsinthet och en vilja till förståelse och försoning som känns äkta. Däremot är diskussionerna om rasism och brottslighet triviala och tillför inget, argumenten är redan utslitna. Men jag vet att många gärna läser om far-dotterrelationer och här finns en del att hämta.

En ung kvinna skriver till en åklagare för researc.. Visa hela

En ung kvinna skriver till en åklagare för research till sin bok. Han blir nyfiken och svarar, vilket blir inledningen till en brevväxling som med tiden blir alltmer laddad. Men åklagaren Herge är gift och den unga Anaëlle är funktionshindrad efter en olycka. Ska de våga träffas och bör de ens träffas? När Anaëlle så tar hjälp av snickaren Thomas för att renovera sitt hus uppstår också ett intresse och båda har erfarenheter av tragiska och traumatiska händelser.

Feelgood på franska, som vanligt lite mer tillbakalutad och lugnare i tempot. Parallellt med brevväxlingen mellan Herge och Anaëlle får vi följa hur Thomas tar hand om sin cancersjuka lillebror och deras intensiva kontakt med naturen som flykt från sjukdomen. Finstämt, känslosamt och sorgligt. Författaren utgår från egna erfarenheter och den del som handlar om den sjuka pojken tar så småningom överhand, på gott och ont. Här finns också en försmådd kvinna som jag upplever som klicheartad och mindre trovärdig. Slutet känns tillrättalagt och lite rumphugget, men som helhet är det en läsvärd bok.

Tre långa noveller av den tyske nobelpristagaren,.. Visa hela

Tre långa noveller av den tyske nobelpristagaren, Döden i Venedig, Tonio Kröger och Mario och trollkarlen. Sämst och längst är titelnovellen, berättelsen om den medelålders mannen Aschenbach som under en semester i Venedig blir besatt av en 14-årig polsk adelspojke. Han gör inga närmanden men ser alltid till att ha pojken inom synhåll och följer efter familjen när de är ute på stan. Det hela blir märkligt, konstruerat och rent ut sagt tråkigt.

Tonio Kröger handlar också om dyrkan, men på en annan och mer realistisk nivå. Den unge Tonio dyrkar först sin vän Hans som är en stilig arier med sunda idrottsliga intressen, inte en bokmal som Tonio. Nästa föremål för hans svärmeri är den blonda Ingeborg, vacker men ouppnåelig. Som vuxen möter Tonio av en tillfällighet de två andra som nu är ett par och undrar förstås vad han såg hos dessa ytliga personer, då i ungdomen.

Mario och trollkarlen handlar om en skicklig men obehaglig illusionist som njuter av att förnedra och manipulera andra, men som till slut får vad han förtjänar - eller får han det?

Thoman Mann är en författare av gamla stammen, en som älskar detaljer och beskrivningar. Varje ny karaktär kräver minst en halv sidas noggrann granskning av personlighet, stil och utseende ner till minsta pormask. Både trist och onödigt tycker jag, har läsare ingen fantasi? Men jag antar att det sådant som kvalificerar för nobelpris...

Ester Nilsson är 31. Hon är poet och essäist och e.. Visa hela

Ester Nilsson är 31. Hon är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon ett uppdrag, hon ska hålla ett föredrag om den kände konstnären Hugo Rask. När det blir dags finns konstnären själv i publiken och han blir hänförd. De börjar samtala och redan samma kväll blir Ester förälskad, även om hon inte vill erkänna det. De fortsätter att träffas och Ester vill inget heller än att de ska förenas i köttet, som författaren formulerar det. Men Hugo är märkligt avvaktande på den punkten, Han umgås och samtalar gärna men tar inte den sorts initiativ som Ester hoppas på. Under tiden gör hon slut med sin man med en axelryckning och vill inte se hans förtvivlan, för henne finns bara Hugo.
Till slut får hon sin vilja igenom, de inleder en fysisk relation och det blir en kort tids lycka för Ester. Men det som hon ser som ett viktigt steg framåt blir motsatsen, Hugo drar sig undan, skyller på jobb, svarar inte på SMS och mail. Ester kommer på att han har en kvinna i Malmö men det avskräcker henne inte. De träffas ju bara var fjortonde dag, det kan inte vara riktig kärlek i hennes ögon.

Så fortsätter det vecka efter vecka, månad efter månad, Ester trånar, ringer och skriver, vandrar runt hans bostad och atelje för att få en skymt av honom eller "råka" möta honom. Hon analyserar varje kommatecken i deras sparsamma dialog, tolkar allt till det bästa och vägrar lyssna till varningsropen från väninnekören. När hon till slut börjar ta sitt förnuft till fånga kommer ett SMS eller samtal från honom och det hela är igång igen...

Detta är en fantastisk bok om kärlekens makt, kraft och omöjlighet. Den förnuftiga och välutbildade Ester beter sig som en tonårstjej och Hugo, som egentligen bara var ute efter hennes beundran, låter sig dras in i något han inte behärskar utan tar den fega vägen ut. Som läsare häpnar man över hur pinsamt en vuxen kvinna beter sig, varför vill hon inte fatta vad han går för? Hugo däremot är precis lika uppblåst och egotrippad som man kan vänta sig av en beundrad konstnär som är van att få det han vill. Språket är helt outstanding, med vassa dialoger och oneliners som får en att tappa andan. Sällan har en bok varit så väl värd ett Augustpris men jag förstår att kvinnor blir provocerade av Esters uppträdande. Jag tycker däremot att det är uppfriskande med en kvinnlig huvudperson som varken är hjältinna eller offer utan en helt vanlig person som gör felval och låter sig luras av sina känslor.

En grupp vuxna studenter har anmält sig till kurse.. Visa hela

En grupp vuxna studenter har anmält sig till kursen "Kultur och civilisation." Lärare är den karismatiska Elizabeth Finch, skarp, briljant, djupt intellektuell men med en gäckande och hemlighetsfull personlighet. Klassen delas i två läger men romanens berättare, Neil, är den som fascineras mest och efter kursens slut får han ynnesten att då och då äta lunch med henne. Han njuter av den intellektuella stimulansen men kommer henne inte närmare in på livet. Men skapar sin förstår en egen bild, frågan är om hans förälskelse får honom att blunda för de sidor som inte passar in...

Julian Barnes nya bok är en märklig skapelse. En filosofisk bildningsroman snarare än ett psykologiskt drama om besatthet och distans. Nästan halva boken handlar om kejsaren Julianus Apostata, den siste romerske kejsare som bekände sig till hedendomen, och som bekämpade kristendomen snarare än de kristna. Barnes kopplar ihop Finch och kejsaren, bägge är starka personligheter i en oförstående omvärld, ifrågasätter tidens normer och drabbas av svek. Barnes tycks fascinerad av honom och det beror inte på att det är en namne...

Ärligt talat är boken ganska seg och det är först under de sista femtio sidorna som den lyfter, men det med besked och där känner man igen den briljante människoskildraren Barnes. Nya fakta kommer fram och läsaren känner sig lika förvirrad som Neil. Hans satir över brittisk tabloidpress och deras förmåga att vrida på sanningen är på pricken. Hans hyllning till kvinnor och ständiga fokus på mäns tillkortakommanden känns mer daterad, han får inte ihop den biten riktigt.

Hornbys klart sämsta. Jag hade vissa förväntningar.. Visa hela

Hornbys klart sämsta. Jag hade vissa förväntningar men blev väldigt besviken. Släng den och läs om "High Fidelity" istället!

Karolina bor med sin man Christian och hans två ba.. Visa hela

Karolina bor med sin man Christian och hans två barn, allt fungerar bra och hon älskar hans barn som sina egna. Christian är snygg, välbärgad och populär, bra med barnen och hyfsat jämställd. Åtminstone klart bättre än väninnornas män. Ändå är det något som skaver och Karolina måste ofta påminna sig om hur bra hon har det. Fast lite lat är han allt. Hon vill också gärna ha egna barn och det är bråttom då hon är 40. Men Christian slirar på kopplingen, " det är inte rätt just nu". Kanske som en följd av det är sexlivet inte heller på topp.
Karolina är journalist och när hon gör en artikelserie om kvinnors liv berättar en av dem att hon levt i ett halvdant äktenskap hela livet men haft ett andningshål då hon träffade en älskare en gång om året. Karolina blir berörd, är otrohet alltid fel? Hon tänker på Adam, han som är omöjlig att glömma. De hade en kort affär innan hon träffade Christian men han hade redan en tjej. Nu är de kollegor och han är singel. Att vara otrogen en gång om året, det räknas väl inte...?

Som alla förstår är temat i denna läsvärda chic lit-roman otrohet. Författaren närmar sig ämnet på ett lite annorlunda och kontroversiellt sätt. Karolina inleder en affär med Adam men har inte dåligt samvete enligt devisen "lite roligt måste man ha". När vännernas män är otrogna är de däremot fullskaliga svin. Hon tycker lite synd om sig själv och letar fel hos Christian för att motivera sitt svek. Men till skillnad från hos kvinnan hon intervjuade bor Adam i stan, inte utomlands, och principen "en gång om året" faller snabbt. Till slut måste hon bestämma sig.

Men Karolina är ingen okänslig partybrud, hon trasslar in sig i sina känslor och vi får följa hur dilemmat bara växer. Författaren verkar också ha svårt att ta ställning, hon visar på Karolinas hyckleri men dömer inte. Uttrycket "tvåsamhetens fällor såväl som möjligheter" får man tolka som man vill. Jag är mer kritisk till Karolina, hennes otrohet och hennes sätt att indirekt skylla på Christian. När en man i hans ålder tvekar om fler barn med en kvinna i hennes ålder innebär det ett rungande nej. Det borde hon förstått.

Jag trodde att författaren var en man, Peppe är ett manligt namn i min värld. Oj, en man som skriver ur en kvinnas synvinkel! Men så spännande är det inte, författaren är kvinna

Tvillingarna Elsa och Elliott är oskiljaktiga. Hel.. Visa hela

Tvillingarna Elsa och Elliott är oskiljaktiga. Hela somrarna tillbringar de på farfars gård med bad, lek och lantliv. Så borde det alltid få vara, det tycker åtminstone Elsa. Men åren går, Elliott med sin glupande aptit på livet är Elsas spegel mot världen. Han lever helt och fullt, åker jorden runt, skaffar flickvän. Men hemma väntar alltid Elsa. Så dör Elliott och Elsas värld rasar. När han inte finns finns inte hon heller, det har alltid varit Elsaochelliott.
Men så blir hon oväntat med barn, och dottern Sara-Lisa tvingar henne att återvända till livet. Det finns åter kärlek och glädje, men också faror. Barn kan råka illa ut, så illa att mamma och pappa inte räcker till. Då behövs en skyddsängel.....

Det här är helt enkelt en underbar bok, vacker, sorglig, romantisk, medkännande. Den utspelas i vår tid men det finns liksom en fasförskjutning, en extra dimension för Elsa. Allt är igenkännbart, men ändå inte. Boken påminner inte så lite om Alice Sebolds "Flickan från ovan", och sämre förebild kan man ha.
Om författaren vet jag nada, men hon är en jäkla tjej på att skriva. Berättelsen driver på, utan onödiga detaljer och beskrivningar. Dialogen känns naturlig, sparsmakad och med viss humor. Persongalleriet är perfekt, eftersom personerna är så operfekta. De är vanliga sympatiska människor, osäkra och otillräckliga, med stripigt hår och små bröst. Särskilt uppskattar jag att hon inte delar in karaktärerna i onda och goda och vi förskonas från häftiga känsloutspel och konstruerad dramatik. Kanske slutet är på gränsen till sliskigt, men det finns en sådan värme i berättelsen att det ursäktar det mesta. Och jag hade aldrig förlåtit K. D. om hon låtit den sluta annorlunda.....
Dessutom är boken både kort och lättläst, så bara läs!

Andra delen i serien Drottningens detektivbyrå. Et.. Visa hela

Andra delen i serien Drottningens detektivbyrå. Ett mystiskt dödsfall upptäcks vid swimmingpoolen på Buckingham Palace. Mycket pekar på en tragisk olycka men drottning Elizabeth känner på sig att det är mer än så och sätter igång med egna efterforskningar. Dessutom dyker en av drottningens oljemålningar upp på en utställning fast den borde finnas kvar på slottet. Tavlan är inte värdefull men har stort affektionsvärde för henne. Varför har den kommit på avvägar? Som vanligt tar drottningen hjälp av sin närmast omänskligt kompetenta biträdande privatsekreterare, Rozie Oshodi. Rozie verkställer spaningsarbetet, drottningen drar slutsatser. Tillsammans kommer de något på spåren, något som är större än de trodde och som försätter både Rozie och andra i drottningens personal i fara. Kanske finns lösningen i de vindlande kulvertarna under slottet...

Ännu en utmärkt mysdeckare i kunglig miljö, undrar förresten hur man kommer på att skriva deckare med en verklig och ikonisk person i huvudrollen? Det kräver en del mod, eller dumdristighet. Men det funkar för mig och hon får till historien bra, utan skvaller eller "avslöjanden" om de kungliga. Flera olika spår och några villospår, allt skildrat på ett lättsamt men ändå genomtänkt sätt och nästan utan våld. Det här skulle faktiskt kunna hända, till skillnad från hur det är i de flesta kriminalromaner. Även om man måste ifrågasätta säkerheten runt de kungliga. Men författaren är väl bekant med miljön på de olika slotten och hur personal och administration fungerar, hon vet vad hon talar om..
Ska jag säga något negativt är det lite väl många bifigurer inblandade och jag har svårt att hålla isär dem. Handlingen är bitvis lite rörig men det har jag mer överseende med då tempot är högt och de olika spåren och villospåren gör att läsaren håller sig på tårna. En väldigt trevlig och smakfull läsupplevelse. om alla deckare vore som denna skulle jag läsa mycket mer i genren!

Vet någon om det är fler böcker på gång i serien? Nu finns ju inte huvudpersonen bland oss längre men det borde inte vara något hinder så länge berättelserna utspelas innan 2022.

Ett äldre par åker till Italien tillsammans med de.. Visa hela

Ett äldre par åker till Italien tillsammans med de tre vuxna barnen och deras familjer för att fira faderns 70-årsdag. Där släpper de bomben, de ska skiljas efter 40 års äktenskap. Alla blir chockade, ingen hade anat något. Men föräldrarna är överens och separerar i all sämja. För barnen har familjen varit ett naturligt centrum, det stabila i en föränderlig värld. Nu rycks mattan undan för dem. Äldsta dottern Liv tar särskilt illa vid sig och det som hänt påverkar också hennes egen relation negativt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om denna norska relationsroman, jag föredrar berättelser om kärleksrelationer men här står syskonrelationer och förhållandet mellan vuxna barn och föräldrarna i centrum. Jag har själv inga erfarenheter av skilsmässor varken i släkten eller i närmaste vänkretsen, men jag tycker att Liv överreagerar. Den delen är lite seg, i övrigt känns boken realistisk och trovärdig. Vi får även följa de andra syskonen, Ellen och Håkon, och deras förhållanden under några år. De tre är jag-personen i varsin del av romanen, ett bra grepp som gör berättelsen mer levande och spänstig. Och romanen gör skäl för sitt namn, det är så moderna familjer fungerar. Eller...?

Ella är över 80, svårt cancersjuk och orkar inte l.. Visa hela

Ella är över 80, svårt cancersjuk och orkar inte längre med jobbiga undersökningar och plågsamma behandlingar. Hon vill fly, därför trotsar hon sina läkare och sina oroliga barn och ger sig av på en sista semester tillsammans med sin demente man John. Trots sin förvirring kan har fortfarande köra och med sin gamla husbil ger de sig ut på en roadtrip på den legendariska Route 66, slutmålet är Disneyland i Kalifornien. Ett vansinnesprojekt med tanke på deras respektive hälsotillstånd, är det verkligen möjligt och kan de hålla undan för sina barn som hotar att komma och hämta hem dem...?

En vuxensaga och feelgoodroman med tragiska undertoner. Den röda tråden är den värme och starka kärlek som finns mellan dem trots alla krämpor. Johns demens är svår men ändå har han klara stunder då Ella känner att han är tillbaka. Och Ellas kärlek är så stark att hon är beredd att göra sitt bokstavligt talat yttersta för att han ska slippa lida. John kör och Ella guidar honom via sina kartböcker. På kvällarna tittar de på gamla diabilder från tidigare semestrar när barnen varit små. Samtidigt är det en reseskildring där städer och sevärdheter längs den berömda vägen passerar revy. Det finns ett samband mellan det åldriga paret som tiden håller på att rinna ut för och de tidigare så livliga orterna som nu hamnat i bakvattnet då nya motorvägar dragits.

Boken är omtalad. älskad och filmad, med Donald Sutherland och Helen Mirren i huvudrollerna. Vill man vara tråkig kan man invända att hela berättelsen är totalt orealistisk, en så sjuk kvinna som Ella hade inte orkat dra igång ett så kraftödande projekt och en så dement person som John hade aldrig kunnat köra på okända vägar och klara det. Men då hade det å andra sidan inte blivit någon bok och det hade varit synd...

På märkliga vägar har den nu 85-åriga Emma Mossber.. Visa hela

På märkliga vägar har den nu 85-åriga Emma Mossberg hamnat på en gudsförgäten ö utanför Irlands västkust. Sitt hemland Finland har hon inte besökt sedan hon lämnade det för över 50 år sedan och hon saknar det inte. De händelser som drev bort henne står fortfarande tydliga i minnet. Hon har aldrig berättat för de som velat höra och de som nu finns i hennes omgivning är för unga för att förstå. Nu är det 1918, det stora kriget är slut och för Emma är det dags att göra upp med det förflutna. Så för att "krossa ormarna för evigt" och med katten Misha som ende åhörare berättar Emma om sin barndom, sina bröder och deras livsöden och om den stora katastrofen...

Sonja Nordenswan har skrivit en märgfull släktkrönika som spänner över tre generationer från 1830-talet till 1918. Händelserna utspelar sig i sydvästra Finland, i Helsingfors och på en liten ö i Atlanten. Berättelsen innehåller både dramatik, tragik och humor, men innehåller också intressanta fakta om livet på 1800-talet, tack vare att författaren gjort ett omfattande researcharbete. Berättelsen för framåt av olika personer, språket är enkelt men med ålderdomliga vändningar som hjälper läsaren att leva sin in i berättelsen.
Sammantaget en ovanlig och gripande berättelse som inte släpper taget om läsaren bara för att man lägger ifrån sig boken...

Sonja Nordenswan bor på Åland och har givit ut fyra böcker. 2011 var hon nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris för Blues från ett krossat världshus.

En dag meddelar myndigheterna att något mycket mär.. Visa hela

En dag meddelar myndigheterna att något mycket märkligt håller på att hända. Jorden har börjat snurra långsammare, dygnen utökas med minuter och så småningom timmar. Snart kommer illavarslande tecken, tidvattnet löper amok, fåglar dör, valar strandar, växtlighet dukar under. Av alla sätt som jorden kan gå under på är detta det mest oväntade. Vetenskapen står lika frågande som politiker och vanliga människor inför det som officiellt kallas insaktningen.
Men i skuggan av detta kaos går livet vidare och det är vad myndigheterna vill. 11-åriga Julia bor i Kalifornien med sin familj och hon är mest bekymrad över vardagliga problem, som oro över att föräldrarna ska skiljas, att bästisen hittat en ny bästis och att hon inte fått några bröst än. Men det blir allt svårare att leva ett vanligt liv, i takt med att världen blir konstigare och farligare...

En mycket, mycket obehaglig dystopi, ett ödesdigert hot mot mänskligheten som får klimathot, pandemier och miljöproblem att framstå som bagateller. Nästan alla domedagsprofeter påstår ju att mänskligheten själva kommer att orsaka sin undergång, men här har författaren skapat en händelsekedja som ingen kan göra något åt och inte skylla på någon annan. Titeln tolkar jag som ironisk eller galghumoristisk, mirakel sker inte när de behövs som bäst. Författaren är skicklig nog att inte ägna sig åt de dramatiska katastrofer som insaktningen orsakar utan fokuserar på enskilda människor. Efter den första paniken går de flesta tillbaka till sina vanliga liv, med skola, jobb, fotboll, golfspel och kärlekstrubbel. Det finns ju ingenstans att fly...
Men alla vet att det aldrig blir som förr och oundvikliga konflikter mellan grupper blossar upp. Språket är vardagligt, inte högtravande och ödesdigert som ämnet kan locka till, men underförstått är det tydligt att allt kommer att gå åt h-e. Jag kom genast att tänka på T S Eliots dikt The Hollow Men och strofen "Så skall världen sluta, inte med en smäll utan med en snyftning."

Alice lämnar bokens namnlöse jag och hans värld ra.. Visa hela

Alice lämnar bokens namnlöse jag och hans värld rasar. Han irrar runt på gatorna, pratar med vänner och bekanta, söker förståelse och förklaring men ingen når fram till honom. Fast relationen inte varit bra och han anat uppbrottet kan han inte släppa henne. Inte blir det bättre av att hon varit otrogen och nu är gravid med en annan mans barn. Han flyttar hem till sina föräldrar, som fullt förståeligt är oroliga för honom, och råkar i konflikt med sin älskade syster. Trots att han är smärtsamt medveten om att han skriker rakt ut i intet låtsas han att någon lyssnar, att han har någon med sig på vägen.

Gäsp vilken tråkig bok, lika obegriplig som långrandig. Läsaren vill tycka synd om den så brutalt svikna mannen men då man inte förstår honom är det inte lätt. Och varför varför är manliga författare så skoningslösa mot sina alter egon? Allt är hans fel, även om kvinnan beter sig som ett svin. Inget hopp, ingen förståelse och faktiskt ingen sympati. Kvinnor som lämnas, krossas och sänks till botten reser sig alltid på något sätt, män sjunker bara djupare ner i självförakt och misär.
Detta är David Wibergs första vuxenbok, han har tidigare skrivit flera ungdomsböcker och är också dramatiker och skådespelare. Kanske borde han hållit sig till det...

Vid förra sekelskiftet var Ernest Thiel Sveriges r.. Visa hela

Vid förra sekelskiftet var Ernest Thiel Sveriges rikaste man, en förmögenhet han förvärvat både genom tvivelaktiga affärer inom bankväsendet och framsynta investeringar i malmbrytning, järnvägar och kraftverksbyggen. Men det är inte som industriman eller kompanjon till Wallenbergarna han blivit känd, utan som grundare av Thielska galleriet, en av Stockholms mest kända konsthallar.
Thiel är en motsägelsefull person, en hänsynslös bankman som inte drar sig för att lura folk, en hård familjefar som kräver närmast militär disciplin av barnen vid matbordet. Men också en kulturälskare av stora mått, en mecenat som träffar och stöder den tidens målare och författare, som Bruno Liljefors, Carl Larsson, Verner von Heidenstam och Oscar Levertin. Hans bästa vän är Hjalmar Söderberg, han ger Edvard Munch ett årligt arvode, umgås med prins Eugen, översätter flera av Nietzsches betydande verk och skriver själv poesi. Han blir förälskad i hustruns sällskapsdam Signe Maria Hansen, men istället för att hålla henne som älskarinna skiljer han sig från hustrun Anna och gifter om sig med henne. En oerhörd skandal i de kretsar han rörde sig, att ha älskarinnor var helt okej men inte att skilja sig.
De första åren i det nya äktenskapet blir lyckliga, de reser, ordnar fester, umgås med kultureliten och utvecklar sitt gemensamma konstintresse. Det kulminerar 1907 då Thielska galleriet på Blockhusudden invigs och paret får möjlighet att visa upp all den konst de samlat på sig. Men Thiels affärer går allt sämre, hälsan hos bägge sviktar och Signe drar sig undan. Hon har älskare och får två barn när hon är i 40-årsåldern, ingen av dem är Thiel far till men han tar på sig faderskapet utan knot. Sonen Ture blir hans älsklingsgosse som han behandlar helt annorlunda än sina barn från första äktenskapet. Signe tar livet av sig 1915 medan Ernest lever ända till 1947. Då var han utblottad, tillgångarna uppgick till 3.420 kronor. Galleriet hade han överlämnat till svenska staten redan 1924.

Biografin är mycket intressant och jag kan verkligen rekommendera den. Det handlar inte bara om Thiel och hans familj utan flera av den tidens kulturpersoner får ett eget kapitel. Dessutom kom i höstas en biografi om Signe Maria Thiel ut, Sträckande sig uppåt mot ljuset av Gunilla Grahn- Hinnfors. Författaren hävdar i sann feministisk anda att det egentligen var Signe som var den konstkunniga och att det var hennes kontaktnät i konstvärlden som inspirerade till och möjliggjorde inrättandet av galleriet. Nåja, Thiel själv hade både kontakter och kunskaper och för att få ihop en sån konstsamling krävs kapital, mycket kapital, det räcker inte med kontaktnät. Och varken Thiel i sin egen biografi eller Forssberg i denna nämner att Signe spelade någon avgörande roll i sammanhanget. Men Signes sociala kompetens och charm underlättade säkert samvaron med konstnärerna.

Alexanders lilla antikvariat genererar inte mycket.. Visa hela

Alexanders lilla antikvariat genererar inte mycket men hans kärlek till böcker är större än kärleken till pengar. Men så en dag dyker en äldre man upp, Marius Faller, och undrar om Alexander vill köpa hans bibliotek. Det vill han, men det visar sig att det består av dyrbara förstautgåvor så det blir inget. Istället får Alexander ett erbjudande, att agera chaufför åt Faller då denne ska på en affärsresa genom Tyskland. Allt betalt plus fickpengar och dessutom nöjet att få köra en Jaguar. Redan nästa dag ger de sig iväg och under resan uppstår en djup vänskap mellan männen, trots skillnad i ålder och bakgrund. Samtalen rör det väsentliga i livet, littertur, konst, god mat och kärlek. Faller berättar om sin kärlek till sin unga fru, men Alexander får inte ihop hans uppträdande med de vackra orden. Han funderar även över Fallers generositet mot honom, en okänd ung man, och så småningom visar det sig att talesättet "om något verkar för bra för att vara sant så är det i allmänhet så" stämmer...

En vacker, lågmäld och melankolisk bok om kärlek, sorg och längtan, kryddad med litterära och filosofiska referenser. En roadmovie helt utan våld, mord och drama, ändå spännande och med en oväntad upplösning. Lite feelgood, lite tragedi och mycket litteratur, perfekt för oss som gillar att läsa!

Fallet är en slags självbiografi om och av författ.. Visa hela

Fallet är en slags självbiografi om och av författaren, debattören och akademikern Ann Heberlein och handlar om att gå från att vara en uppburen opinionsbildare till att förlora nästan allt; anseende, anställning, uppdrag och vänner. Det började med att hon skrev en upprörd artikel om de sexuella övergreppen på nyårsnatten 2016 i Köln, då grupper av män omringade ensamma kvinnor och våldtog dem. Polisen fick in 170 anmälningar om sexuella övergrepp den natten. Problemet för Heberlein är att hon skrev som det var, förövarna var så gott som uteslutande unga män från Nordafrika och Mellanöstern. Detta gjorde svenska proffstyckare och större delen av kulturetablissemanget plus media supernervösa, då de fortfarande var i chock efter SD:s framgångar i valet 2014. Heberlein anklagades för att vara rasist och fascist, utsattes för drev och mobbning på sociala medier, tidningar bröt samarbetet, redan bokade föreläsningar avbokades, Bonniers vägrade ge ut hennes senaste bok och så småningom förlorade hon också sin anställning på Lunds universitet. Detta i ett land som berömmer sig om att stå för demokrati och yttrandefrihet!

Felet Heberlein gjorde, och som hon själv erkänner, var att hon inte bara skrev sanningen utan att hon fortsatte att provocera i känsliga ämnen som brottslighet, övergrepp, integration och religionsfrihet. Vid den tiden var den svenska åsiktskorridoren för smal för klarspråk, politisk korrekthet var ledordet och vänstervinden bland ledande kulturdebattörer för stark. Nu är boken givetvis en partsinlaga och det är troligt att det fanns andra och mindre väl valda insatser av henne som kan ligga bakom vissa av hennes förlorade uppdrag. Men det jag reagerar mest på är att hon faktiskt manövrerades ut från sin anställning på Lunds universitet på grund av sina åsikter. Beklämmande att man i den högsta akademiska världen har en så snäv och rigid världsbild att man inte tål fritänkare och okonventionella åsikter. Skulle vara intressant att höra från någon som var verksam på universitetet då detta hände och vad som verkligen låg bakom avskedet?

Rent litterärt är boken inget mästerverk och dessutom hoppar hon fram och tillbaka i tiden på ett irriterande sätt. Men styrkan ligger i hur den visar fram mekanismerna som leder till mobbning och drev och hur enskilda människor utsätts för ren förföljelse utan att någon tycks kunna eller vilja göra något åt det. Detta gör boken i många stycken obehaglig och den påminner också om Åsa Linderborgs mer uppmärksammade biografi Året med 13 månader.

Allt går Daniella, kallad Dannie, väl i händerna... Visa hela

Allt går Daniella, kallad Dannie, väl i händerna. Framgångsrik advokat som just fått toppjobb på drömbyrån, nyförlovad med den perfekte pojkvännen David. Hon slumrar till, men när hon vaknar ligger en annan man bredvid henne och datumet på TV:n är fortfarande 15 december - men året är 2025. Efter en chockartad timme vaknar hon igen, tillbaka i 2020. Det tar lång tid innan hon kan släppa den bisarra upplevelsen, men till slut intalar hon sig att det bara var en dröm. Men fyra och ett halvt år senare stöter hon på Aaron, mannen från drömmen! Dessutom är han tillsammans med hennes bästa vän...

En klassisk feelgood, men med en ovanlig twist. Genren behöver förstås förnyas, men tidshoppet känns för konstruerat för min smak. Men boken är välskriven och berättelsen håller egentligen utan att krångla till det. Slutet är lite oväntat, plus på den.

Ibland är författaren intressantare än boken. Nata.. Visa hela

Ibland är författaren intressantare än boken.
Natasha Illum Berg föddes 1971 på godset Eriksberg i Blekinge. Hennes farfar var den i Sydsverige legendariske Bengt Berg, en egensinnig naturfotograf och -författare som sysslade med faunavård och miljövård innan begreppen ens var uppfunna. Hennes far Iens var av samma skrot och korn, och bägge männen var kända för att komma bättre överens med djur än med människor. Föräldrarna skildes när Natasha var barn och som 12-åring flyttade hon till sin mamma i Danmark. Av ekonomiska skäl såldes Eriksberg några år senare, något som tog henne hårt.
Jakt och natur var en del av hennes uppväxt och när hon var 24 år reste hon till Afrika för att förverkliga sin dröm, att bli professionell storviltjägare. Det är världens kanske mest mansdominerade yrke och hon visste att det inte skulle bli lätt. Under flera år arbetade hon som oavlönad lärling hos yrkesjägare i Tanzania och boken handlar mycket om den diskriminering och nedlåtande behandling hon fick utstå från kunder, jaktguider och anställda. Det tog fem år men mot alla odds och trots allt motstånd lyckades hon. Jag var inne på nätet och kollade och hon är idag världens enda kvinnliga yrkesjägare, med eget företag, och guidar välbeställda jaktturister i Tanzania.

Kärleken till den östafrikanska naturen genomsyrar boken och det går en rak linje från henne till hennes landsmaninna Karen Blixen åttio år tidigare. Här finns också dramatiska skildringar av hur det känns att stå öga mot öga med en sårad buffel, och hur lejon smyger förbi utanför tältet i den afrikanska natten. Det som gör starkast intryck är dock hennes kamp för att bli accepterad av machokulturen. Som man skäms jag för hur hon behandlades och intalar mig att det inte är så i Sverige. Men det som tog Natasha hårdast var hur andra kvinnor såg på henne. Som pionjär i en mansvärld hade hon förväntat sig ett uppmuntrande "you go girl" från sina medsystrar. Istället blev det tvärtom, hon blev än mer ifrågasatt och avskydd. Hon är för ung, för vacker och för tuff för att tålas. Dessutom får hon försvara att hon som kvinna överhuvudtaget jagar; "kvinnor ska inte döda djur". Inte konstigt att hon säger: "Det farligaste djuret i Afrika är varken lejon, buffel eller elefant utan arga hustrur."

Ännu ett citat: "Jag blev, och är alltjämt, betraktad som ett odjur. En förvirrad bimbo som som försöker imponera på sin far, eller en arrogant skandinav som egentligen bara vill gifta sig med en professionell jägare; en smyglesbisk extremfeminist; en lögnare; en iskall hårding som stjäl de stackars kvinnornas män, eller iallafall alltid har den tanken i bakhuvudet......Men tjuven tror att alla stjäl."
Av alla invektiv som slängs efter henne är hennes favorit "The Northern European cold hearted bitch." Om hon brås på sin far och farfar stämmer nog epitetet ganska bra....

Jag är inte lätt att imponera på, och jag skulle säkert inte gilla Natasha om jag träffade henne. Men man måste beundra den som är beredd att betala ett så högt pris för att uppfylla sin dröm.
Hon har skrivit en ny bok som kommer ut på engelska nu i augusti. Men såvitt jag förstår är det en skönlitterär bok och inte ännu en självbiografi.


PS. De nya ägarna har fortsatt i familjen Bergs anda och Eriksberg är numera en safaripark där intresserade kan se hjortar, vildsvin m.m. i sin naturliga miljö.

Den sanna men dramatiserade historien om hur Småla.. Visa hela

Den sanna men dramatiserade historien om hur Smålands mäktigaste egendom, Huseby bruk, gick från att vara ett välskött gods till att hamna på ruinens brant. Och i synnerhet historien om dess sista privata ägare, fröken Florence Stephens, och hur hon lät sig bländas av kunglig glans och blev lurad av den hon litade mest på. Vi får följa unga fröken från att hon som flicka umgicks vid kung Oscar II:s hov, vidare över de ödesdigra kontakter hon hade med prins Carl och hans skrupelfria vänner, hur hon också lurades att omyndigförklara sig och hennes kamp fär rättvisa och upprättelse. Författarna är advokater och väl insatta i de juridiska turerna i en av Sveriges stora rättsskandaler.

En mycket intressant bok, spännande som en deckare och där verkligheten överträffar dikten. Fakta kommer dels från de juridiska dokumenten men främst från privata brev i Husebys eget arkiv. Enda svagheten är de dramatiserade dialogerna, vad är sant och vad är påhitt av författarna? Samtidigt behövs de lite mer lättsamma delarna för att levandegöra berättelsen och bryta av strömmen av historiska fakta. Man förvånas av vördnaden för det kungliga, inte så mycket hos Fröken men desto mer hos media och ämbetsmannasverige så sent på på 1960-talet. En kunglighet som agerat som prins Carl gjorde hade blivit hudflängd idag och troligen straffats hårdare än medbrottslingarna. Författarna är skoningslösa mot Bernadottarnas svarta får och om det visar sig att de är medlemmar av republikanska klubben blir jag inte förvånad...

Florence Stephens är en ovanlig och spännande person, hon har karaktäriserats som "en märklig blandning av bördsstolthet och ödmjukhet, av självständighet och hjälpsamhet, av skarpsinne och godtrogenhet". Titeln på boken är perfekt, hon levde i en svunnen värld och förstod aldrig att utvecklingen sprungit ifrån henne. Det ryktades att hon var dotter till Oscar II och det hade hon inte haft något emot om det varit så. Det som talar emot den kungliga glans hon så hett eftersträvade är att hon var väldigt lik officiella fadern Joseph till utseendet. Dock är det sannolikt att modern Elisabeth haft ett förhållande med kungen innan hon gifte sig och kanske efteråt också. Men Elisabeth var en av sin tids mest inflytelserika kvinnor och min tro är att hon listigt nog inbillat kungen att han var far till Florence för att hon och dottern skulle få förmånen att ofta vistas vid hovet och i kungens närhet. Florence hade i sin ägo ett antal brev mellan modern och kungen och det faktum att de är hemligstämplade till år 2035 tyder på att det finns något värt att dölja...

De flesta är väl bekanta med denna nobelprisade kl.. Visa hela

De flesta är väl bekanta med denna nobelprisade klassiker, ett flygplan med evakuerade barn kraschar på en öde ö. Piloten omkommer, kvar finns ett antal pojkar i ålder 6-12 år. De måste alltså klara sig själva, vilket går bra till en början då ön lämpligt nog är paradisisk med ett överflöd av ätbar frukt, rent dricksvatten och ett behagligt klimat. Men bokens tema är inte kamp för överlevnad utan de konflikter som oundvikligen uppstår mellan individer med olika personlighet, med olika mål och som lever i ett mikrosamhälle utan socialt eller juridiskt regelverk.
Boken väckte ett visst uppseende då den kom ut 1954, föreställningen att barn kan vara så elaka mot varann var inte allmänt accepterad då. Denna naiva inställning manifesteras i bokens ofta citerade nyckelmening "jag hade trott att en samling engelska pojkar - för ni är väl engelsmän allihop - skulle ha skött sig bättre än så".

Men nu blir ingen förvånad, luttrade som vi är efter alla konflikter i dokusåporna och det medvetande som finns om hur utbredd och hänsynslös som mobbningen är i skolorna. Så Golding valde rätt tid för sitt skrivande, idag hade boken inte blivit den succé som den blev då. Så det är inte bara för att vi läste boken redan i skolan som den kändes förutsägbar och lite tråkig för mig.
Det jag reagerade på vid omläsningen är att alla tar det så lugnt i början, trots den dramatiska situationen. Här är en massa små barn (småungarna som de större säger) som bara är sex år, men de verkar inte ha någon större hemlängtan och de klarar sig själva. Inget står om att de större hjälper de yngre. De bara leker och badar, ungefär som på ett sommarkollo. Det känns inte riktigt trovärdigt. Men som sagt, mekanismerna bakom hur konflikter uppstår och hur tunn vår civiliserade fernissa egentligen är var syftet med berättelsen. Människan är i grunden ond och de onda har så fasansfullt lätt att få med sig den breda massan. Detta ser vi gång på gång i världen idag...:-(

Danmark 1940-tal. Langeland är en långsmal ö mella.. Visa hela

Danmark 1940-tal. Langeland är en långsmal ö mellan Lolland och Fyn. Gårdarna är små, inkomsterna ännu mindre men barnen är många. Här bor Marie med sina föräldrar och många syskon. Hennes far är takläggare, hennes mor är gravid. Marie får ta ett stort ansvar och tacken är ofta en örfil eller en utskällning. Livet är hårt för alla men mest för unga flickor som inte får vara trygga ens i det egna hemmet. Men Marie har tur, hon kommer bort då hon skickas ut för att arbeta, samtidigt som den unge elektrikern Otto blir förälskad i henne. Han är nästan lika fattig som hon men får möjlighet att studera och lära ett yrke. De gifter sig, han stiger i graderna och så småningom återfinner vi paret i egen villa i en förort till Köpenhamn. Marie har det bra, två barn och en välbärgad och rejäl man som bara slår henne lite då och då. Men Marie har svårt att finna sig tillrätta som hemmafru och skuggorna från det förflutna påverkar henne mer än hon själv förstår...

All ni som gillar böcker som 1793, Mary av Aris Fioretos, Ljuset vi inte ser, Kajsa Kettus Barnmorskan och andra eländesskildringar, ni ska genast kasta er över denna bok. (Rean börjar ju snart) För här är det eländesporr från början till slut och författaren sparar inte på krutet. Övergrepp, incest, barnmisshandel, djurplågeri, missfall, självmord, sjukdomar, lyteskomik, mobbning, olyckor och död. Hon har även fått med några mord, ett tydligt och några antydda. Man kan nästan tro att hon suttit och prickat av på listan över mänskligt elände för att inte missa något. Följdaktligen är boken en bestseller i Danmark och har vunnit flera priser. Vad är det egentligen i vår tid som gör att författare, läsare och kritiker är så fascinerande av elände? Har vi det för bra?
Värst av allt, (eller bäst?) är att boken är självbiografisk. Merete är själv med i boken och hon berättar sin mors och mormors historia. Händelserna utspelas i mitten av 1900-talet men det känns som om det var minst 100 år tidigare, så råa, våldsamma och känslolösa som människorna är. Männen super, slåss och begår övergrepp, men är ändå de som är toleranta, vidsynta och visar svaghet. Kvinnorna däremot, de sviker hela tiden. De sviker sina döttrar, sina systrar, varandra och inte minst sig själva. Ytligt sett är kvinnorna offer men som läsare undrar jag vilket som skadat Marie mest, männens övergrepp eller moderns likgiltighet?

På 80-talet var Frank en uppburen pudelrockare, fr.. Visa hela

På 80-talet var Frank en uppburen pudelrockare, frontfigur och i centrum för allas uppmärksamhet, inte minst kvinnors. Nu lever han ett isolerat liv som kvinnoföraktande porrunkare, hankar sig fram på bidrag och genom att sälja en och annan tavla. Relationer skyr han som pesten och det enda som är starkare än hans kvinnohat är hans självförakt. Så får han kontakt med Sigrid, en journalist som vill skriva om Frank och hans konst. Motvilligt ställer han upp men är noga med att hålla distans till henne. Men hon vill mer och det hela tar en ända med förskräckelse...

Det är inte varje dag men får läsa ett så inträngande och närgånget mansporträtt skrivit av en kvinna. Bara det i sig gör boken intressant, och författarens språk och hennes sätt att formulera Franks tankar gör att boken håller hög litterär klass. Hennes syn på mäns och kvinnors relationer och vad porrkonsumtion gör med människor liknar inget annat jag läst. Det är både nyskapande och gammalmoraliskt. Som man har jag svårt för Frank, jag tycker inte om honom och det finns noll igenkänning i hans beteende och syn på kvinnor. Han stämmer inte heller med den idag vedertagna bilden av en kvinnohatare, en ensam och frustrerad oskuld som inte får till det med kvinnor och anklagar dem för det. Frank har själv valt ensamheten och tvingas snarare värja sig mot kvinnor än att söka kontakt med dem. Den motbilden är nyttig tror jag.

Bokens svaghet är att jag inte förstår vad Franks sexualskräck och kvinnohat grundar sig på. Han har visserligen ett spänt förhållande till sin mamma, men det är inget unikt. Det bör också påpekas att det inte förekommer något fysiskt våld från Franks sida, ovanligt i den litteratur som behandlar kvinnoförakt.
Frank är författarens debutroman och den är utgiven på det lilla förlaget ekström&garay. Den saknas sålunda på de flesta bibliotek men finns att köpa på AdLibris och Bokus, ett inköp som jag rekommenderar för den som är sugen på en mycket annorlunda relationsroman!

Mary Shelley skrev in sig i litteraturhistorien me.. Visa hela

Mary Shelley skrev in sig i litteraturhistorien med romanen Frankenstein, en ikonisk skräckroman om vetenskapsmannen som tillverkade en varelse av likdelar och fick liv i den. Nu har Winterson återupplivat berättelsen och skrivit en idéroman på sitt eget sätt men på samma tema. Vi får dels följa Mary Shelley och hennes tämligen tragiska liv trots framgången, dels läsa en framtidsskildring om en modern vetenskapsman, Victor Stein. Han är besatt av att skapa en människoliknande robot med en intelligens på en nivå som gör alla människor överflödiga i arbetslivet. Till sin hjälp har han doktor Ry Shelley, en svårdefinierad person som går Victor tillhanda olika sätt...

En lekfull Winterson har skrivit en komplex men humoristisk roman med mörk botten. Förutom de ovannämnda möter vi Ron Lord, entreprenör som blivit stenrik på sexdockor och nu ska finansiera Victors projekt. Han är sinnebilden av en vulgär och ointelligent kapitalist, förebild är en viss expresident... Men till skillnad från denne ställer Ron en och annan listig fråga i all sin enkelhet. Sen har vi Polly D och Claire, två kvinnor som har intresse i det som sker, fast med olika utgångspunkter.
Ironin flödar och vissa dialoger är riktigt underhållande. Men som SF eller framtida samhällsskildring har boken sina brister. Konflikten mellan människor och människoliknande robotar bränner inte till, författaren kommer aldrig så långt. Det skildras bättre i böcker som Bobby Love av Marina Nilsson eller i Maskiner som jag av Ian McEwan. Eller ännu bättre i kultfilmen Blade Runner som också dyker upp i boken. En annan svaghet är det rent tekniska, hur projektet ska gå till. Jag förstår inte. Men det är kanske mindre viktigt och jag är dessutom helt ointresserad av teknik och fysik.

För mig känns boken sådär och det jag kommer minnas är delen om Mary Shelleys liv. Men det är en ovanlig bok som har sina kvalitéer och Winterson är en suverän stilist.

London 1967. Phyllis och hennes man Roger lever et.. Visa hela

London 1967. Phyllis och hennes man Roger lever ett stilla liv i övre medelklassen. Han jobbar på UD, hon är hemmafru. En kväll bjuder de hem en bekant, Nicolas, någon de inte träffat på många år. Phyllis blir förälskad (läs vrålkåt) och ser till att de inleder ett förhållande. Otroheten och dess följder är illa nog, dessutom är Nicolas betydligt yngre och visar sig så småningom vara någon hon aldrig kunnat ana...

Tessa Hadley levererar, som vanligt! En alldeles utmärkt relationsroman, helt i klass med hennes mest kända, Syskonen och Sent på dagen. Karaktären Phyllis är den sorts kvinna som tycks fascinera Hadley, någon jag tror hon har i sin närhet, och läsaren känner igen typen från Alice i Syskonen. Phyllis är sorglös, lättsinnig, impulsiv och i förhållande till sin tid och klass helt gränslös. Hon verkar inte ha minsta samvetskval för otroheten och knappt för sina barn heller. Bägge barnen hålls utanför och behandlingen av sonen är rent förskräcklig. Hon anammar snabbt den nya tidsandan med ungdomsrevolt, fri kärlek och droger, så pass snabbt att det inte känns helt trovärdigt. Borde det inte tagit några år innan hippietidens ideal sipprat igenom till medelklassen? Men kanske var London mer före sin tid än vad jag trott. För temat i berättelsen är inte otrohet utan valet mellan att leva tryggt med tidens konventioner eller våga ta språnget. Som motpol till Phyllis möter vi Jean, som en gång hade samma val men stannade i tryggheten.

Men Hadley är en alltför skicklig författare för att ta ställning. Jag förstår att Phyllis kände sig instängd som undersysselsatt hemmafru, men hennes förvandling är lite för snabb och genomgripande för att kännas sannolik och hennes behandling av barnen är inte okej. Andra kanske tycker tvärtom och gillar henne. Hon är absolut inte ond och hennes omsorger finns där, men riktas åt ett annat håll. Jag har alltid gillat 60-talet fast jag bara var barn då och idag både häpnar man och blir lite avundsjuk på den oskuldsfullhet, kreativitet och självklarhet som fanns hos ungdomen då. Allt skulle bara bli bättre, fri kärlek, revolt och droger var framtiden, det gamla var dömt att gå under. Idag är frågan snarare om vi alla ska gå under genom klimatkollaps eller ett tredje världskrig...

Sergeant Jason Mossberg överlever mot alla odds fö.. Visa hela

Sergeant Jason Mossberg överlever mot alla odds första världskriget och i väntan på hemtransport till USA bestämmer han sig för att söka sina rötter. Hans farfar kom från Irland men talar ogärna om sin bakgrund, så Jason försöker luska lite på egen hand. Men det han får reda på blir en chock för honom och väl hemma i San Francisco konfronterar han sin farfar Joe. Denne inser att sanningen till slut hunnit ifatt honom och kommer inte med några undanflykter. Istället tar han Jason och läsarna med på en resa tillbaka i tiden, med början i 1850-talets Finland och Irland. Fattigdom och umbäranden får människor att begå desperata handlingar och för att överleva krävs handlingskraft, mod och en stor portion tur. Parallellt med Joes öden får vi följa Anna och Petter som väljer att lämna Stockholm för New York. Deras vägar korsas och Joes hemlighet riskerar att avslöjas redan då...

Berättelsen är en fristående parallellhistoria till författarens förra bok, En sång ur kylan. Vi får följa några av bifigurernas livsöden under andra halvan av 1800-talet, den tid då väldigt många sökte sig till USA. De möter dramatik, kärlek och umbäranden, men också värme och medmänsklighet. Författaren är noga med research och läsarna får ett antal historiska fakta på köpet, plus att hon väver in några historiska personer i berättelsen på ett väldigt skicklig sätt. Som vanligt hos Nordenswan är tempot högt, berättelsen förs framåt i en rasande fart och läsaren besparas onödiga detaljer och ältande av det elände som är ofrånkomligt i en bok från denna tid. Det dråpliga och drastiska från tidigare böcker har tonats ner till förmån för ett mer resonerande och medmänskligt perspektiv. Persongalleriet är dock lika omväxlande och spännande som alltid hos Nordenswan, hon är den borne berättaren. Karaktärerna och deras språk känns kanske lite för moderna i förhållande till den tid de lever i och det finns en viss "korrekthet" hos vissa av dem som stör mig lite. Men det är hon långt ifrån ensam om när det gäller historiska romaner och det gör absolut boken mer lättläst.

Som helhet en mycket läsvärd bok och ett måste för den som gillar historiska romaner! När jag skulle lägga in recensionen finns det ju en ruta för ämnesord och när jag skulle kryssa i märkte jag att det blev en massa kryss! Politik, historia, kärlek, krig, religion, kultur osv. Socialt patos fanns inte där men finns i boken. Så här finns lite av varje, något för alla.

Sonja Nordenswan bor på Åland och har givit ut fem romaner. Hon debuterade med en självbiografisk essä om livet på långfart i Sjöhistorisk tidskrift för Åland. 2011 var hon nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris för Blues från ett krossat världshus. Hon har även medverkat i antologin Noveller för Världens Barn.

Tom och hans unga hustru Isabel är de enda invånar.. Visa hela

Tom och hans unga hustru Isabel är de enda invånarna på den lilla ön Janus, där Tom är fyrvaktare. De älskar varann och trivs bra trots isoleringen. Deras enda sorg är att de inte blir en riktig familj, Isabel får bara missfall. Så spolas en liten båt upp på stranden, med en död man och ett levande spädbarn i. Isabel ser barnet som en gåva från Gud och övertalar Tom att inte anmäla fyndet till myndigheterna. Han klarar inte att säga nej och de tar till sig barnet som sitt eget. Men när de återvänder till fastlandet inser de att deras lycka slagit en annan människas liv i spillror...

Fyren mellan haven är en dramatisk men djupt sorglig berättelse om lögn, längtan, besatthet, och en ovillkorlig kärlek som sätter förnuftet ur spel. Tanken är att läsaren ska tycka så pass synd om Isabel att man känner sympati för hennes val. Men jag anser att hon hör hemma på en institution och det är direkt plågsamt att läsa om hennes svek mot Tom när deras kidnappning uppdagas. Isabel talar själv om hur svårt barn har det på barnhemmet, paret kunde adopterat istället för att stjäla en annan kvinnas barn.
Boken är välskriven och väcker både känslor och frågor. Men jag ser egentligen inte det dilemma det talas om, de gjorde fel helt enkelt. Alla är förlorare och två fel gör inte ett rätt. Något jag fäste mig vid är det glödande hat som författaren visar mot krigets galenskap och de människor som skickar ut andra mot en helt meningslös död, i detta fall första världskriget. Antikrigspropaganda borde vara varje seriös författares plikt!

Toru Okada, juristbiträde i Tokyo, har sagt upp si.. Visa hela

Toru Okada, juristbiträde i Tokyo, har sagt upp sig från sitt jobb utan att veta vad han ska göra sedan. Han saknar ambitioner och är nöjd med sitt medelklassliv tillsammans med hustrun Kumiko. Men så försvinner hans fru spårlöst, han får anonyma sexsamtal på telefon från någon som tycks känna honom, han blir kompis med en mysko och morbid grannflicka och träffar två kvinnor som är uppkallade efter öar i Medelhavet. Alla tycks veta en massa saker som han inte vet, både om honom och Kumiko. Hans ordnade tillvara byts mot total förvirring och stämningen blir alltmer hotfull. För att få kontroll på tillvaron börjar han tillbringa tid i en torrlagd brunn. Men istället för kontemplation tycks brunnsvistelsen trigga igång nya händelsekedjor...

Det här är en märklig bok, en tegelsten som rör sig mellan dröm och verklighet med en massa lösa trådar och sidospår som inte får någon tydlig förklaring. Den röda tråden är kärleken till och sökandet efter Kumiko. Murakami blandar glatt en massa genrer, relationsroman, pusseldeckare, thriller, fantasy, historisk roman, samhällskritik. Det börjar lovande och man blir som läsare stimulerad av det oförutsägbara, men så småningom trasslar han in sig i sin egen berättelse och nästan allt förblir oklart. Allt är fritt för tolkningar och det finns något för alla. Här finna tydliga associationer såväl till Alice i Underlandet som Twin Peaks och jag är säker på att han läst John Fowles´ "Illusionisten". Murakami känns som en västerländsk författare, berättelsen kunde utspelats i vilken storstad i Europa som helst. Samtidigt är det en uppgörelse med Japans förbrytelser under andra världskriget och dagens ytliga livsstil. Personskildringarna är också lite stelt österländska, man får inte veta mycket om någon.

Sammanfattningsvis en berättelse som kunde blivit bra men som jag upplever som överarbetad och luddig, plus att den är alldeles för lång. Jag har inget emot mystik och gränsöverskridande men som läsare känner jag mig som jag var kvarlämnad i brunnen, övergiven....

En liten novellsamling av en som jag trodde fransk.. Visa hela

En liten novellsamling av en som jag trodde fransk författare. Men hon är ju norska och jag har läst hennes roman Vuxna människor tidigare! Jag lät mig luras av namnet även den gången... Men ingen skada skedd, hon är bra.
Denna tunna bok på 100 sidor innehåller nio samtida noveller. Temat är skam och övertramp, karaktärerna gör eller säger saker de inte borde. En sextonårig tjej smyger in i ett hus som inte tillhör henne, en ung kvinna får blåmärken och vet inte om hon tycker om det, en kvinna ljuger om sin graviditet för att få älskaren att ta tag i skilsmässan. Personer är gränslösa men intalar sig att de har rätt att göra så, även om de skäms lite. Mycket modernt på så sätt att det är jaget och egen behovstillfredsställelse som är överordnat hänsyn till andras vilja. Det finns tusen berättelse om män som tafsar på kvinnor, här är det kvinnor som tafsar på män.

En mycket bra novellsamling utan den luddighet man ofta finner i noveller. Synd att de inte var fler...

Två systrar, lika som blåbär och jordgubbar, tving.. Visa hela

Två systrar, lika som blåbär och jordgubbar, tvingas tillbringa en sommar tillsammans för att röja upp sommarhuset efter faderns död. Maria är ensamstående överviktig mamma till Dag, sex år, jobbar i vården och har ständigt ont om pengar. Ellen har en hög post i ett storföretag, är välbärgad, snygg och smal och reser jorden runt för möten med affärskontakter. Hon är också ensamstående och har aldrig levt i en relation, är rationell och strategisk där Maria är känslosam och impulsstyrd. De vill tycka om varann och nå fram till den andre, men det går inte bra. Maria är avundsjuk på Ellen för hennes framgång och ekonomiska oberoende. Ellen förstår inte att Maria nöjer sig med sitt torftiga liv. Hur ska de klara att leva tätt inpå varann i flera veckor?

En enklare och rakare berättelse än Lidbäcks knepiga debut Finna sig, lite tråkig men därför realistisk. När personkemin inte stämmer mellan två personer som egentligen vill varandra väl blir det precis så krystat och stelt som det är mellan systrarna. Det förflutna är ständigt närvarande, den ena vill minnas, den andra glömma. Åtminstonde det som hon tror är orsaken till att det som hände faktiskt hände, den där sommaren när Ellen var 14 och Maria 11. Den dubbeltydiga titeln överlåter jag till läsaren att tolka. Men jag ser inte att det finns något att förlåta och det är inte alltid nödvändigt att lätta på förlåten...

Efter makens död tvingas mrs Dashwood och hennes d.. Visa hela

Efter makens död tvingas mrs Dashwood och hennes döttrar att flytta till ett mindre hus i Devonshire efter att döttrarnas halvbror lurat dem på arvet. Elinor och Marianne är äldre tonåringar men betraktas som giftasvuxna och då är det viktigt att maken är så välbeställd som möjligt samtidigt som deras värde på marknaden fallit efter flytten. Elinor är den förståndiga som går på förnuftet medan Marianne är impulsiv och känslosam. Genom det rika sällskapsliv de blir en del av träffar de olika män och då de är vackra och chosefria väcker de intresse hos det motsatta könet. Vägen till det äktenskapliga ståndet kantas av hinder i form av klass, svek och hemligheter och den tidens konventioner som gör allt så svårt. Och svårast av allt är att veta vad man ska lita på, förnuft eller känsla...

Äntligen har jag läst en av Jane Austens klassiker och trots de långdragna kärleksförvecklingarna måste jag kapitulera för Austens språk, stil och förmåga att leverera en berättelse. Klassikerstatusen är lika självklar och välförtjänt. Hennes förmåga att beskriva en miljö och dess personer är, även om hon var en del av den, mycket klarsynt och ibland nästan elakt fast på ett inlindat sätt. Som beskrivningen av adelsparet Middleton: "...för hur olika de de än var till temperament och uppträdande liknade de varandra mycket i fråga om den totala brist på talanger och smak som begränsade deras sysselsättningar utanför sällskapslivet til ett ytterst smalt område. Sir John var jägare, lady Middleton mor." Så skildras många av romanens upphöjda personer, ytliga, obegåvade och fast i den tidens konventioner. Ungdomar fick inte ens skriva brev till någon av motsatt kön med mindre än att de var förlovade, något som Austen också kritiserar. Som läsare reagerar man på att en 17-årig flicka ansågs giftasvuxen medan en 28-årig dito var passé på marknaden och fast på glasberget. Och om 17-åringen gifter sig med en dubbelt så gammal man sågs det som ett utmärkt parti för bägge parter... Men den låga medellivslängden gjorde att man behövde komma igång för att hinna få barn och ta hand om dem.

Bokens stora behållning är skildringen av livet i det tidiga 1800-talets överklass, där ärvda pengar är mer värda än förvärvade, där männen åtminstone emellanåt låtsas ägna sig åt affärer medan kvinnorna roar sig med sällskapsliv, skvaller och att hålla unga kvinnor och män på behörigt avstånd från varann - eller motsatsen när det finns chans till ett lämpligt parti... Ett äktenskap var i första hand en affärsuppgörelse, kärlek och attraktion var bonus.
Även om unga kvinnor hade det svårt var det inte helt enkelt för deras tilltänkta makar heller. Många unga män var ekonomiskt beroende av föräldrar eller släktingar och kunde ingalunda välja kvinna efter tycke och smak.

En läsvärd klassiker som tillhör den litterära allmänbildningen!

Irvings genombrottsroman och fortfarande hans bäst.. Visa hela

Irvings genombrottsroman och fortfarande hans bästa, trots ett produktivt skrivande. Den är ett litterärt smörgåsbord som har allt, rolig, sorglig, sexig, romantisk, makaber, våldsam, ironisk, lärorik osv osv. Kanske lite för lång för att få absolut toppbetyg men en modern klassiker och absolut läsvärd.

Gertrud är en modern version av Hjalmar Söderbergs.. Visa hela

Gertrud är en modern version av Hjalmar Söderbergs pjäs med samma namn från början av förra seklet. Hon och hennes man, filmproducenten Gustav, flyttar till LA efter en familjetragedi. Gertrud är en känd x-model och skådespelare, går på auditions men känner låst och vill gå vidare i livet genom att skriva manus. Tre män kretsar kring henne, exet och författaren Gabriel, maken Gustav och älskaren Erwin. Deras blickfång påverkar hennes självbild på olika sätt men istället för att spela ut männen mot varann är det till slut hon som står ensam.

Gertrud, hon som "tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" var en för sin tid modern och frigjord kvinna i Söderbergs pjäs. Moralens väktare förfasade sig men kritiker och publik älskade den. Gammels Gertrud känns mer traditionell, en åldrande femme fatale som inte längre är vackrast och mest eftertraktad, Avundsjukt betraktar hon de yngre kvinnor som cirklar runt de berömda filmmakarna. Hon vill inte vara där de är, men kan inte heller släppa det. Hon lämnar sin tråkiga man för den spännande älskaren men ger upp sin frihet för att sitta och vänta på de smulor hon kan få från honom. Samtidigt börjar metoo sitt segertåg(?) över världen, något som inte imponerar på Gertrud. "Kvinnor står svartklädda och sammanbitna i grupper på scen och vädjar om beskydd. Vad skönt att få vara ett offer, att likt ett barn frånskriva sig allt eget ansvar".

Boken är lite tjatig i början och det var kanske ingen tillfällighet att Söderberg gjorde berättelsen till en pjäs istället för en bok. Men det tar sig, Gertrud är ingen trevlig karaktär även om kombinationen av självständig tuffhet (för att inte säga elakhet) och sårbarhet skildras bra. Kan var en fördel att ha kunskap om pjäsen men boken kan också läsas fristående. Vi får också en del elaka porträtt av både svenska och amerikanska kulturprofiler och den förljugna och ytliga Hollywoodmiljön skildras på ett sätt som visar att författaren är väl hemmastadd där.

Den begåvade Lisette Stolpe gifte sig med den 32 å.. Visa hela

Den begåvade Lisette Stolpe gifte sig med den 32 år äldre Allan Schulman och de fick tre söner, Niklas, Alexander och Calle. Alex är en känd medieprofil och bloggare och har nu skrivit en bok om sin mamma. Lisette började dricka när hon var i 30-årsåldern och både barnen och Allan skyddade, förminskade och försvarade mammans problem med alkoholen, även upp i vuxen ålder. Alex ger medberoendet ett ansikte och det är ingen vacker bild han målar upp av sin mamma. Hon är nyckfull, dömande och elak mot sin omgivning, även mot barnen när de är små, samtidigt som hon vägrar inse sina problem och tycker synd om sig själv för att alla är så orättvisa mot henne. Men till slut får de vuxna sönerna nog och anmäler henne till en avvänjningsklinik. Mot förmodan tar hon emot behandlingen och den verkar funka. Men den försoning och ursäkt som Alex längtar efter, kommer den...?

Detta är en sårig och obehaglig bok om missbruk, medberoende och elakhet. Det senare tycks gå i arv, LIsettes barndom i skuggan av den dominerande Sven Stolpe var inte lätt och Alex har själv utnämnts till riksmobbare i sin blogg. Stilen är inte skönlitterär utan påminner mest om en artikelserie eller reportagebok. Alex har fokuserat på innehållet, språket är mindre viktigt och i synnerhet första halvan vimlar av upprepningar. Men den fyller sin funktion och de som upplevt liknande problematik i sin närhet kommer att känna igen sig. Sen kan man alltid ifrågasätta det riktiga i att lämna ut sina föräldrars tillkortakommanden till hela världen när de inte längre kan försvara sig. Men kan det hjälpa någon annan så må det vara hänt.

Ett mästerverk, en given klassiker, det blir inte.. Visa hela

Ett mästerverk, en given klassiker, det blir inte bättre än såhär helt enkelt!
Filmen var skit förstås, men det var inget annat att vänta.

Det Augustvinnande svaret på Hjalman Söderbergs ro.. Visa hela

Det Augustvinnande svaret på Hjalman Söderbergs roman "Doktor Glas". Den otäcka pastor Gregorius skildras här som en genomsympatisk person, osäker, kärlekssökande, dagdrömmande, rädd både för döden och för livet. När allt är som mest hopplöst träffar han en annan kvinna och får en slags upprättelse, någon som älskar honom som han är. Men kärleken till hans unga hustru Helga står mellan dem, trots att hon är otrogen, hycklande och drar sig undan kan han inte släppa henne.

Språket är gammalmodigt men boken känns modern. En tidlös skildring av en människa tyngd av självförakt och rädsla. Jag känner igen så mycket hos Gregorius, dagdrömmandet, osäkerheten, hur ett enda ord eller mening, sagt i bästa välmening, kan ställa allt på ända och kasta ner en i modlöshet. Boken är ett mansporträtt snarare än en relationsroman och något som varje kvinna borde läsa. Tyvärr saknar Bengt Olsson den skärpa som Söderberg har och det hela blir för omständligt, särskilt i första delen av boken.
Jag vet inte om det är lättare eller svårare att skriva när alla vet hur det slutar innan man ens börjat läsa. Men det är en bra berättelse och en värdig vinnare. Det är en fördel att ha läst Doktor Glas först, men det är inget måste.

Anders är feminist, en person som vill vara till.. Visa hela

Anders är feminist, en person som vill vara till lags, för sin fru, sin dotter, sin mamma. Han ställer även upp för andra kvinnor, kanske mer än har borde. Han är osäker på om han har rätt jobb, om han bor på rätt plats, om han är lycklig nog. Men trots sin osäkerhet är han säker på en sak, att han älskar. Han älskar sin dotter, sin fru och sin mamma, i den ordningen fast det vet han inte. Men blir han älskad tillbaka? Hans mamma, den framgångsrika psykologen, är öppet nedlåtande, ändå har han svårt att frigöra sig. Hans fru och dotter tycker om honom men ibland blir det lite för mycket, som när han stiger upp i ottan för att baka bröd åt dem till frukost. Men förstår Anders att man älska för mycket?

Agnes Lidbeck har fått mycket beröm för sina tidigare böcker Finna sig och Förlåten, och kaxigt nog ger hon sig nu på att skildra en relation ur en mans perspektiv. Det går väl sådär kan jag säga. Men jag har överseende med att en kvinna kan ha svårt att få till ett trovärdigt mansporträtt, värre är att manliga författare inte heller klarar det. Män är antingen våldsamma, fysiskt eller psykiskt, eller svaga stackare, grubblare som är ur fas både med sig själva och sin omgivning. Anders tillhör som sagt den senare kategorin, han ger velourmannen ett ansikte och hans stora skräck är att bli lämnad. Inte alls omotiverat, kvinnor har som bekant svårt att älska män som visar svaghet. Vi får följa Anders och hans familj under många år, från det att dottern Anna är liten tills hon blir vuxen. Hans oro och osäkerhet genomsyrar boken, han vill vara den perfekta maken och pappan men ovationerna uteblir. Den scen som gör störst intryck på mig är när han skämtsamt antyder till sin fru Kristina att hon älskar en blomma mer än honom. Men hon tar åt sig och förklarar flera gånger att hon visst älskar honom mer än blomman. Och det faktum att hon överhuvudtaget har behov av att säga det visar på vilken nivå hennes känslor för Anders är...

Som helhet en intressant relationsroman, på så sätt att det inte händer så mycket. Ganska vanligt och småtråkigt familjeliv där mycket av behållningen finns i det som inte sägs. Anders känns inte helt trovärdig, i synnerhet är det en sak som stör mig men jag avstår att nämna den för att inte spoila. Sensmoralen tolkar jag som att "snälla män är bra att ha men inte särskilt attraktiva" och har jag fel får väl någon protestera...

Thelma och Victor träffas och inleder en relation... Visa hela

Thelma och Victor träffas och inleder en relation. Bägge är i 50-årsåldern och tillhör kultureliten, Victor är dock något mer välbärgad. De är själsfränder och klickar perfekt både i sängen och utanför. Det finns dock en hake, bägge är gifta på annat håll. De kommer överens om att skiljas från sina respektive och Thelma skrider raskt till verket. Hon lämnar sin man utan minsta saknad eller samvetskval, precis som Ester i Egenmäktigt förfarande. Hon är ju Kär gudbevars... Men Victor slirar på kopplingen, vill inte gå för fort fram utan väntar in rätt tillfälle och vill låta hustrun vänja sig vid tanken. Dock hindrar det inte honom från att fortsätta träffa Thelma när tillfälle ges, och det gör det ofta. Åtminstone till en början, sen ökar hans tvehågsenhet och han trappar ner samvaron med Thelma. Hon börjar inse vartåt det lutar, hon är inte längre den älskade utan Älskarinnan. Hon går i taket och förvandlas till Haggan, kvinnomonstret som inte tar skit av någon och säger som det är, hur opassande det än låter. Sida upp och sida ner vräker hon ur sig sitt hat och förakt för fegisen Victor och hans fru som hon kallar Madonnan. Men innerst inne hoppas hon ändå på att Victor ska våga ta steget...

Jag har utvecklat en lätt allergi mot kändisar som skriver tyck-synd-om-mig-böcker. Martina Haag är ett annat exempel, det finns fler. Aase Berg är en av landets mest prisade kritiker, tillika poet, dramatiker och författare. Det är fan inte synd om henne! Och att boken är självbiografisk hymlar hon inte med, fast Victor är ett hopkok av flera olika män. Här tar hon tillfället i akt att göra upp både med de svekfulla männen och deras hustrur, tvåsamheten har hon inte mycket till övers för. (Fast det är precis vad hon vill ha och har gått miste om) Språket är hetsigt med en rad egenkonstruerade ordbyggen och vassa formuleringar. Men tyvärr blir det tjatigt i längden, samma tema som varieras i oändlighet. Om man är otrogen med en man som också är otrogen måste man ta med i beräkningen att det kan sluta illa. Hon kallar sig Haggan med illa dold stolthet, jag ser det mest som ett finare ord för gnällkärring. Eller bitterfitta, men det epitetet har hennes kollega Maria Sveland redan lagt beslag på. Det är lätt att kalla Victor feg och styrd av Madonnan, fast jag tror att han kommit till insikt om att den där Thelma är kul att umgås med då och då, men ett vardagsliv med henne känns mindre lockande. Han anade Haggan innan hon trädde fram...

Men allt är inte dåligt, förutom språket finns här en rad populärkulturella referenser, halsbrytande associationer och träffsäkra citat från ett antal kända litterära verk. Jag tycker mig också se en viss självironi, annars vore det outhärdligt med ett sådan självupptagenhet från en mogen kvinna. Men där är hon inte alls i klass med Lena Anderssons Ester, trots kvinnornas likartade situation. Och en person som citerar Gun-Britt Sundströms "Maken" på var och varannan sida kan inte vara helt fel. Så puss på dig Aase, trots allt!

Sagovärlden rämnar när Moa lämnar Hans, han som ka.. Visa hela

Sagovärlden rämnar när Moa lämnar Hans, han som kallas Hansson eftersom han en gång hade en kompis som kallades Karlsson. Moa har drabbats av Den Stora Passionen och avpolletterar utan vidare sin snälla men tråkiga man. Som så många kvinnor förblindade av kärlek (eller kåthet...) intalar hon sig att allt ska bli så bra och att barnet ska anpassa sig. Greta är bara fem år men stor nog att både förstå och inte förstå de vuxna. Bägge försöker sätta Greta i första rummet men lyckas bara sådär och dottern mår inta alls bra av skilsmässan. Moa går vidare och har allt, kvar står Hansson och Greta och undrar vad som hände. För att slippa umgås med mammans nye man tar Greta till en ödesdiger utväg...

Det här är en riktigt bra relationsroman, en realistisk och osminkad skildring av en skilsmässa med barn inblandade. Den är skriven av en man, Bengt Järnblad, som sägs vara en känd skådespelare fast jag aldrig hört talas om honom. Men skriva kan han. Han väjer inte för de obehagliga konsekvenserna av de vuxnas behovsuppfyllande, till skillnad från många kvinnor som gärna fokuserar på det positiva med en separation. Han står på barnets sida utan att demonisera Moa eller Hansson, han visar bara att talet om en lycklig skilsmässa är en motsägelse i sig, åtminstone i början. Sagan får inget lyckligt slut trots att en Jultomte är inblandad och den elaka häxan visar sig vara en man, i jämställdhetens namn. Men inget olyckligt heller, livet går vidare och de inblandade får göra det bästa möjliga av det.

Boken är utgiven på det lilla förlaget ekström&garay men finns på Adlibris och många bibliotek. Kanske svår att hitta men absolut värd besväret!

Amanda känner sig alltmer främmande för sin familj.. Visa hela

Amanda känner sig alltmer främmande för sin familj. Fadern är död. konkursen tog pengarna, hennes syster tar den dominerande moderns parti. Amanda skäms för sin och familjens bakgrund samtidigt som hon är avundsjuk på moderns och systerns sociala kompetens och den obryddhet som de ser på livet med. Hon inleder en relation med utrikesjournalisten David, den orädda skribenten med starkt patos och politikerföräldrar, som trotsar farorna och reser till krigets Syrien. I väntan på hans återkomst sitter hon på Davids familjs lantställe och skriver på sin uppsats i psykologi. I bygden träffar hon Amir, ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan som fått avslag på sin asylansökan, och låter honom bo i huset med henne. Skillnaden mellan hennes och Davids familjer stör henne, men är den egentligen så stor? Och snart gör vissa händelser att det tidigare så åtrådda förlorar sin glans...

Men hur mycket deras bakgrund egentligen skiljer sig åt blir aldrig riktigt tydligt, Vad är det i Davids familj som hon saknat i sin egen? För läsaren framstår de inte som så väsensskilda i vare sig klassbakgrund eller förhållningssätt till livet som jag upplever att romanen vill göra gällande. Amanda (och författaren?) förstorar upp klasskillnaderna och intar samtidigt en dömande hållning till bägge familjerna. Hon tål inte sin egen men känner sig otillräcklig gentemot sina blivande svärföräldrar fast de accepterar henne fullt ut.

Problemet är att ”Hemma hos andra” är en roman som vill spänna över mycket. Både Amandas och Davids relation och hur den prövas, deras familjeintriger, internationella konflikter och så Amandas trevande vänskap med Amir. Samtliga tillräckliga för en roman på egen hand. Nu lämnas läsaren med en massa lösa trådar, kanske funderar författaren på en fristående fortsättning? Amanda i sig är en gåta, man får ingen klar bild av henne. Hon är psykologistuderande men när en man gör ett ovälkommet närmande, något läsaren tydligt ser komma, reagerar hon som en förorättad oskuld.

Språket och stilen stör mig väldeliga. Inte så att romanen är svårläst men författaren excellerar i ändlösa dialoger om... ingenting. Syftet är att efterlikna vardagen, hur människor talar med varann och därmed visar vilka de är. En i och för sig god tanke men det funkar inte i litteratur. Dialog måste föra handlingen framåt, inte bromsa upp den. Man kan undra om författaren får betalt per ord...? Romanens korrekthet stör mig också, unga killar från Afghanistan är goda och perfekta, rika människor är onda och lantisar fördomsfulla. Suck, har vi läst det förr...?
Jag menar inte att avskräcka någon, många gillar säkert denna typ av roman och historien i sig är inte dålig. Men jag erkänner gärna att jag skumläste vissa partier för att få slut på den...

En skruvad novellsamling med berättelser om kvinno.. Visa hela

En skruvad novellsamling med berättelser om kvinnor och deras kroppar, i stilen en blandning mellan Margaret Atwood, John Ajvide Lindqvist och J K Rowling. Skräck med övernaturliga inslag överväger men här finns också klara inslag av komedi och psykisk störning. Författaren är gay så här finns en del lesbiskt sex. De dystopiska inslagen finner vi i novellen Inventering, om ett dödligt virus som sprider sig i USA, och Riktiga kvinnor har kroppar, där vissa kvinnor drabbas av en åkomma som gör dem genomskinliga.
Vidare kan nämna Makens stygn, där en gift kvinna envist försöker hindra att hennes make tar bort det gröna band hon alltid har knutet runt halsen, och Åtta tuggor, om hur en fettsugning får vådliga konsekvenser. Den sista novellen, Synnerligen avskyvärt, är ett rapsodiskt experiment, så skruvat och annorlunda att jag inte ens vill försöka förklara vad den handlar om. Däremot börjar jag på allvar oroa mig för Machados mentala hälsa...;-)

Författaren har en examen i kreativt skrivande, vilket jag tolkar som att ju mer man tänjer på gränserna, desto bättre. Vissa berättelser är fullständigt gränslösa, men inte påfallande blodiga eller våldsamma och absolut inte ointressanta. Skräck är inte riktigt i min smak men de som gillar Ajvide Lindqvist kan hitta ett och annat här. Fast som läsare undrar man om inte vissa av vålnaderna i själva verket är hjärnspöken...

Vissa personer har en genetisk belastning som gör.. Visa hela

Vissa personer har en genetisk belastning som gör att de måste riskera livet för att känna att de lever. Förr kunde de bli upptäcktsresande, guldgrävare eller ta värvning i främlingslegionen. Nu står inte dessa alternativ till buds utan dagens våghalsar hänvisas till äventyrssporter som bergsklättring, extremskidåkning eller fallskärmshoppning. När det blir för tryggt och säkert måste de hitta på nya extrema varianter av farliga "sporter".
Rasmus Fredriksson är fallskärmshoppare, en av de bästa i Sverige. Vid ett hopp utlöser han inte skärmen, men den automatiska räddningsutlösaren löser ut och räddar livet på honom. Ingen förstår varför, men alla vet att en elithoppare inte gör sådant av misstag, så han blir av med hoppcertifikatet. I samma veva träffar han Camilla, en hopptjej som också åker snowboard och surfar. De blir ett par, men Rasmus kan inte engagera sig i förhållandet. Han kan inte engagera sig i någonting, och han har avbrutit sina läkarstudier. Camilla pluggar stenhårt till journalist och kompisen Emil är på väg att göra sig ett namn i politiken. Rasmus har inget jobb utan flyter bara omkring, hoppar fallskärm och lever på ett arv. Han är superintelligent men vill inget. Camilla försöker nå honom, men han är som i en bubbla, ljuger, slingrar sig och kan inte uttrycka några känslor. Ä-ordet kommer inte över hans läppar och Camilla är "rätt tjej vid fel tidpunkt" som han säger. Han är kort sagt en jävla idiot när det gäller relationer och saknar inte kon förrän båset är tomt. Hans livsinställning kommer fram i ett samtal med en kompis:
- Det är kanske ett medvetet val.
- Vadå för val?
- Att man vet att detta är fel och väljer det.
- Varför då
- För att det ändå inte spelar någon roll.

Boken är indelad i tre avdelningar, Sommar, när Rasmus träffar Camilla och de hoppar fallskärm och vågsurfar. Hösten, när de bor ihop i Sthlm och Camilla pluggar. Vintern, då allt strular till sig och Rasmus ballar ur. Alla avsnitten är onödigt långa och lite tjatiga, men jag tycker att mittavsnittet är det bästa.
Som så ofta hos manliga författare finns inga försonande drag hos deras karaktärer. Kvinnliga författare idealiserar ofta sina hjältinnor, åtminstone förstår man varför de är som de är och innerst inne har de ett hjärta av guld (eller iaf med förgyllda kanter...) Men Rasmus förstår jag inte. Han är inte elak eller grym, bara okänslig och.... knepig helt enkelt. En tidigare olycklig kärlek förklarar inte beteendet. Han påminner en del om Houellebecqs Michel, men där är kärleken den förlösande kraften som får honom att leva upp. Rasmus bara går omkring i sin bubbla.

Språket är modernt och samtida med anspelningar på verkliga händelser. Mycket dialog och associationer till samtida kultur. Strofen från Eagles Hotel Califonia, "You can check out any time you like" sitter som en smäck när han vill beskriva hur det är att komma hem till den lilla byn där alla vet allt om alla. (Stofen fortsätter "but you can never leave")

Men nyckelstrofen är Camillas. "Fattar du hur jobbigt det är att vara den som älskar mer."

Been there, done that.

Leni är 13 år när hennes pappa bestämmer att famil.. Visa hela

Leni är 13 år när hennes pappa bestämmer att familjen ska flytta till Alaska. Ännu ett uppbrott, ny plats ny skola, nya grannar. Fadern är rotlös och vill nu prova att leva i en isolerad stuga i vildmarken. De är dåligt rustade för detta nya liv, men med hjälp och råd från den brokiga grannskaran klarar de den första vintern och anpassar sig till ett liv med självhushållning och utan moderna bekvämligheter. Vildmarken vimlar av faror, kyla snö, storm och vilda djur. Men den största hotet mot Leni och hennes mamma finns på närmare håll...

Jag har fått många tips om boken och jag vet att många uppskattar den. Så nu är det knappt jag vågar skriva om den, för trots alla lovord (eller på grund av dem...) tycker jag inte att den är så lysande. Visst, ett habilt hantverk, inte dåligt på något sätt men inte heller så märkvärdigt. Dramatik, kärlek, vänskap, vacker natur, våld och ett relativt lyckligt slut. Ett uppskattat standardrecept för denna typ av böcker, det jag kallar för Nora Robertsstilen. Det som lyfter boken över den stora massan liknande är faktiskt relationsskildringarna. Hannah gör det inte lätt för sig eller läsaren. En mamma som väljer den destruktiva kärleken framför sitt barns säkerhet och välmående för att hon inte kan stå emot sina känslor. Men också om vänskap och samarbete mellan olika typer av människor i en hård miljö som tvingar dem att hjälpas åt. Och att det inte går att dra sig undan världen och att murar inte stänger ute det man fruktar utan stänger in det man vill skydda.

Socionomen Margit, 31, har fast jobb och en snäll.. Visa hela

Socionomen Margit, 31, har fast jobb och en snäll pojkvän, Andreas. Men hon vantrivs med sitt liv och fejkar utbrändhet för att slippa jobba. Hemma retar hon sig på Andreas och är elak mot honom. Så reggar hon sig på Tinder, blir kär i polisen Karl, ljuger för pojkvännen och åker för att träffa honom. Men det blir inte alls som hon tänkt sig, frustrerad återvänder hon hem. Fast det finns ju fler män på nätet...

Margit är varken någon flickbokshjältinna, mysig feelgoodkaraktär, feministikon eller offer. Om hon varit kille hade hon kallats slacker, en vilsen person som glider på sanningen och utnyttjar personer i sin omgivning. En jobbig brud helt enkelt, skönt att slippa henne som flickvän. Vad författaren vill ha sagt är oklart för mig, boken kallas "en berättelse om makt, gränser och längtan efter att veta vem man är." Fast när man är 31 bör man ha en viss aning om vem men är och vad man vill. Det enda man ser att Margit vill är att hitta en man. Karl satte henne på plats, det tycks vara en sån man hon drömmer om. Snälla män gör sig inte besvär.

Maria Maunsbach är från Malmö, född 1990, känd från radio men okänd för mig

I ett framtida USA har den ekonomiska krisen slagi.. Visa hela

I ett framtida USA har den ekonomiska krisen slagit till stenhårt. Uppemot 50% av befolkningen är arbetslösa och då det sociala skyddsnätet saknas försätts många i personlig konkurs och tvingas bo i bilar eller på gatan. Så är det för Stan och Charmaine och när de får ett erbjudande om att vara med i ett socioekonomiskt experiment nappar de på det. Meningen är att de ska tillbringa halva året i fängelse och andra halvan utanför, eller som fångvårdare. Villkoren är bra, god mat och fint boende, tvångsarbete men under drägliga former. Men byter varannan månad, ena månaden i fängelse, andra fri med arbete och lön. Under månaden i fängelse bor ett annat par i deras hus, sedan byter man. Tanken är att detta ska bli en slags självspelande piano, alla får sysselsättning och ett ordnat liv. Priset är minskad rörelsefrihet, men vilken frihet hade de tidigare, i misären? Fast vad händer med de riktiga brottslingarna...?

Ms Atwood fortsätter på det framgångsrika dystopispåret, vi minns ju succéer som Tjänstekvinnans berättelse och Oryx och Crake. (Så kul det vore att läsa en framtidsskildring om ett ljusare och bättre samhälle, vem vågar ta den passningen?) Här handlar det mindre om miljö utan mer om kontrollsamhället, hur människor manipulerar andra och om girighet och profit med utgångspunkt i organdonation. Här finns en uppfriskande brist på både godhet och ondska, alla kan köpas och egenintresset går först, det gäller även huvudpersonerna. Charmaine är inte den väna och tråkiga hustra som Stan tror och han själv får anledning att fundera på vem som utnyttjar och vem som utnyttjas. Cynism är det ord som sammanfattar boken.

Sammanfattningsvis en intressant om än inte helt trovärdig berättelse om det postkapitalistiska samhället där begreppet återvinning får en helt ny innebörd och löser problemet med kriminalitet och gängvåld...

Flickvännen har gjort slut, eller tagit en paus so.. Visa hela

Flickvännen har gjort slut, eller tagit en paus som omskrivningen lyder. Viktor är översiggiven, han förstår inte vad som gick fel. I tankarna går han igenom allt som hänt sedan de träffades - och allt som inte hänt. Det är bara en hake, han har glömt hennes namn. Om han bara kan komma på det så blir allt bra igen...

"Hon" är Viktor Anderssons debutroman, en mycket märklig, annorlunda och mogen debut. Språket är helt eget, gammalmodigt, stramt, upprepande, mängder av avbrutna meningar samlade i korta kapitel som gör läsningen njutbar trots de annorlunda vändningarna. Egentligen händer ingenting i boken, ändå är den intressant. Det outsagda och de ständiga litterära referenserna höjer kvalitén ytterligare. Det negativa är greppet med det glömda namnet, det är visserligen bärande i berättelsen men ändå irriterande. Det faktum att den manliga parten i boken har samma namn som författaren gör att man misstänker att storyn är självbiografisk. Men samtidigt får man känslan att "hon" kanske aldrig funnits annat än i berättarens fantasi....

Som kuriosa kan nämnas att jag faktiskt träffat Viktor. Vi deltog bägge i en mindre novelltävling, han blev tvåa och jag trea. Redan då stack hans berättelse ut med ett personligt språk och en nära och igenkännande text. Jag tyckte att hans novell var bäst och både jag och tjejen som vann sa att "Viktor, han kommer att bli en riktig författare"

Vi hade rätt!

Hösten 1914 möts den fattiga finnmarkspoeten Dan A.. Visa hela

Hösten 1914 möts den fattiga finnmarkspoeten Dan Andersson och studentskan Märta Larsson från Stockholm på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna. De blir ett par, men deras kärlekshistoria ses inte med blida ögon av hennes frireligiösa och välbärgade föräldrar. Deras förhållande pågår i drygt två år, med heta möten i smyg och ett ständigt brevskrivande. Författaren har tagit del av Dans brev som Märta sparat och utifrån dem rekonstruerat deras kärlekshistoria. Märtas brev till Dan är borta, de har antagligen bränts av Dans hustru efter hans död. Men kärleken var äkta, de ville gifta sig och relationen har satt spår i Dans dikter och romaner.

Jag har alltid uppskattat Dan Anderssons verk och ser honom som en av våra största poeter. Hans allt för tidiga död var en tragedi inte bara för familjen utan även för vår litteratur och poesi. Jag kände inte till detta Romeo-och-Juliadrama och Göran Greider har på ett förtjänstfullt sätt inlemmat det i Dan Anderssons livshistoria. Dock är jag lite frågande till slutsatsen att deras kärlek var dömd på förhand på grund av den tidens klass- och konventionstänk. Märtas pappa ställde kravet att Dan skulle skaffar sig en fast anställning för att godkänna förhållandet. Det hade inte varit omöjligt, t ex som journalist på någon tidning. Dan frilansade ju redan. Märta var inne på samma linje. Men Dan värderade sin frihet och och sitt diktande så högt att det kändes orimligt för honom. Ett annat alternativ hade varit att Märta väntat på honom några år för att se hur Dans karriär utvecklades. Ibland kräver kärleken offer. Istället gled de ifrån varann och gifte sig på varsitt håll.

Boken är intressant men lite långtråkig med alla dessa smäktande brev och gnäll om pengabrist. Det som ger mig mest är hur Märta inspirerade och påverkade Dans dikter och litterära utveckling, jag hade hoppats på mer av det.

En berättelse om Helenas farmor Signe Thiel, 1885-.. Visa hela

En berättelse om Helenas farmor Signe Thiel, 1885-1969, gift Henschen. Signe föddes in i landets då rikaste familj, fadern var den kände bankmannen och mecenaten Ernest Thiel. Uppväxten var turbulent, den stränge och krävande fadern lämnade familjen för att gifta sig med sin älskarinna. Signe hamnar i en mellanställning, som äldsta barn står hon bestämt vid moderns sida men trivs bäst hos fadern och hans nya familj. Hemma är stämningen tryckt och kvävande, hos fadern bor lyckan.

Efter ett kort och misslyckat äktenskap med en ungdomskärlek gifter hon sig 1909 med läkaren Folke Henschen. Äktenskapet är till en början lyckligt och de får fem barn. Men deras olika personligheter gör sig alltmer påminda och de separerar i mitten av 1920-talet.
Signe är mest känd som kvinnosakskvinna med förtroendeuppdrag i Fredrika Bremerförbundet och var en av grundarna till svenska avdelningen av Rädda barnen. Under andra världskriget öppnar hon sitt hem för judiska flyktingar och inför hotet om ockupation är hon med om att förbereda en svensk motståndsrörelse.

En mycket intressant men lite rapsodisk bok, en skönlitterär berättelse med historiska förtecken om en anmärkningsvärd kvinna. Tyngdpunkten ligger på 1930- och 40-talen, nazismens framväxt och judeförföljelserna. Signe hade ett passionerat förhållande med den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt och de levde tidvis i något slags triangelförhållande tillsammans med Vogts hustru Cécile. Lite pikant är att Signe lämnade Folke för att han krävde att få ha älskarinnor för att förbli gift med henne. Men när Vogt ställde samma krav till sin hustru var Signe älskarinnan...
Titeln på romanen kommer från Signes testamente där hon krävde att få texten "Hon älskade" inristad på sin gravsten. Men hennes pryda barn tillmötesgick inte hennes sista önskan och först på 2000-talet kom texten på plats, genom barnbarnens försorg.

Karin åker till Gotland med sin hund för att den s.. Visa hela

Karin åker till Gotland med sin hund för att den ska para sig med Patriks tik. De två rashundarna och deras ägare möttes på en hundträff och då rasen är ovanlig är det inte så lätt att hitta lämplig matchning. Karin och Patrik är singlar och deras vänner tycker att de ska göra som hundarna och låta kärleken frodas. Men bägge har ett bagage med misslyckade förhållanden och familjeproblem och en ny relation är det sista de vill ha - tror de. Motvilligt inser de att de attraheras av varann och de delar med sig av sina hemligheter och tillkortakommanden. Men missförstånd och misstänksamhet förgiftar deras samvaro och de skiljs som ovänner. Inte nog med det, parningen ger ingen dräktighet och trots sina misshälligheter beslutar de sig för att låta hundarna försöka igen...

En hyfsad feelgoodroman där både folk och fä har problem att få till det. Ett kul grepp att dra paralleller mellan hundars och människors kärleksliv. Författaren är inte buskablyg och bangar inte för naturalistiska skildringar av respektive kärleksmöten. Men som författare är hon inte riktigt i syrrans klass och berättelsen känns lite stolpig och hackig. Det kan bero på karaktärerna som är tämligen stolpiga, kommunikation och fingertoppskänsla är inte deras bästa gren. Att de är lättstötta och misstänksamma gör inte saken bättre. Men det reder ut sig på slutet som sig bör och resan dit är helt okej för läsaren - i synnerhet om denne är hundälskare...

Alla känner väl till handlingen i denna superhypad.. Visa hela

Alla känner väl till handlingen i denna superhypade bok och film. Allan Karlsson rymmer från firandet av sin hundraårsdag och ger sig ut på en road trip kantad av brottslighet och död, som en seniorvariant av Thelma och Louise. Parallellt får vi i tillbakablickar följa hans fantastiska liv där han gång på gång spelat en avgörande roll i 1900-talets historia. Dråpligt, skruvat och mycket välskrivet.

Felet är bara att jag inte tycker det är roligt. Kanske beror det på att jag inte har rätt sorts humor. Det är väldigt mycket Åsa-Nisse och väldigt lite Monty Python om man säger så. Eller så beror det på författarens gullande med brottslingar och hans förtjusning i att avliva folk på de mest makabra sätt. Underhållningsvåld är inte min grej. Eller så är jag bara tråkig. Upplägget har med viss rätt jämförts med filmen Forrest Gump men boken saknar filmens värme.

Men det är väldigt skickligt skrivet och författaren knyter ihop historien på ett utmärkt sätt. Han vet hur en historia ska berättas för att sälja. Så betyget grundas uteslutande på teknisk skicklighet.

Jag säger det först som sist, ni som gillar våld,.. Visa hela

Jag säger det först som sist, ni som gillar våld, mord, eländesporr och dramatiska händelser kan sluta läsa här, denna utmärkta bok är inget för er! Men vi andra, vi som föredrar berättelser om vanliga människor i vardagliga situationer skildrade med empati, lågintensiv spänning och logiska slut, vi älskar boken. Hägring är en novellsamling av absolut högsta klass, det är ingen tillfällighet att Oline Stig har jämförts vid mästaren Alice Munro. Hennes förra novellsamling, Över Gränsen, var nästan lite otäck och handlade om personer som gick just över gränsen. Hägring är mer återhållsam men lågmäldheten i sig och de oväntade vändningarna kan vara nog så provokativt.

Bäst är titelnovellen, om en grupp äldre personer som fascineras av en ung kvinna på Facebook och kontakten med henne blir allt viktigare för dem. Men är hon den hon utger sig för, något som vi som har vänner på nätet kan relatera till...? Nästa mästerverk är Sarzano sul mare, om en medelålders kvinna som återvänder till den italienska ort där hon hade en intensiv och komplicerad kärlekshistoria i ungdomen. I Under en lycklig stjärna vänder författaren på begreppen och slutet är helt oväntat, en oförutsägbarhet som vi luttrade läsare inte är bortskämda med.

Summa summarum en helgjuten samling berättelser där författaren inte faller i den för novellister så vanliga fällan att först skriva obegripligt och sedan göra ett slut där allt hänger i luften! Istället finns här en logik i berättandet och en slutkläm där allt faller på plats, åtminstone ibland...

15-åriga Trine bor med sin pappa konstnären, sin s.. Visa hela

15-åriga Trine bor med sin pappa konstnären, sin syster och hans älskarinna i ett gammalt hus i nära Lenhovda i Småland. De vuxna och deras bekanta är hippies eller grönavågare, har flummiga drömmar om fri kärlek, att leva i kollektiv och odla sina egna grönsaker, har ändlösa politiska diskussioner om att förändra samhället men kommer aldrig någonstans. Trine har varit hästtjej men tröttnat och är mer intresserad av killar, bilar och de porrtidningar som på något mystiskt sätt hamnat i hennes rum. I takt med att hon mognar känner hon sig alltmer främmande för sin familj och även i skolan känner hon sig utanför även fast hon är duktig där. Danserna på Borgen och de tuffa killarna i amerikanska bilar drar mer och mer. Men när faderns ständiga kvinnoaffärer leder till att han blir ensam med barnen händer något som får Trine att tappa fotfästet helt...

Ida Andersen växte upp i ett kollektiv liknade det i boken och berättelsen är en hänsynslös uppgörelse med i synnerhet fadern men också de självupptagna vuxna som talar stora ord, ska förändra världen och förverkliga sig själva men sviker barnen de lever med. Modern flydde och lämnade barnen hos en notorisk kvinnojägare och alla kvinnor faller för honom utan att Trine (eller läsaren) förstår varför. Boken är en skakande men trovärdig skildring av en ung flickas sexuella uppvaknande, utanförskap och rotlöshet.
För oss som var unga då, boken utspelas 1975, finns en rad tidsmarkörer och igenkänningen är stor, dansband, mellanöl, vänsterflum, Vietnamkrig, progg och glamrock.

Boken är värd ett bättre öde än att försvinna i mängden, vilket är ett faktum då den är utgiven på ett litet förlag och inte går att få tag på. Men den finns på vissa bibliotek i syd och som e-bok. Författaren har också gett ut en historisk roman, I Oxögat, som utspelas i bland glasbruken i Småland. Den har fått större uppmärksamhet och är lätt att få tag i.

Brighton 1959. Ronnie är en briljant ung trollkarl.. Visa hela

Brighton 1959. Ronnie är en briljant ung trollkarl, han och hans assistent Evie gör varje kväll succé på teatern med sina illusionsnummer. Den borne entertainern Jack är den som presenterar de olika artisterna och håller i alla trådar. Men allt eftersom sommaren fortskrider växer dramatiken bakom scenen mellan de tre. När säsongen är slut försvinner en av dem och efterspelet kommer att pågå för alltid.

Gäsp vilken tråkig bok! Graham Swift skrev mästerverket Mödrarnas söndag och jag hade höga förväntningar på hans nya bok. Men det var tydligen en lyckträff för här finns inte mycket att jubla över. Långsam, rörig och med antydningar om att något riktigt magiskt har hänt, inte bara illusionstrick. Själva triangeldramat avfärdas på några meningar och tyngdpunkten ligger på deras barndom och det som händer 50 år senare. Nej, inget för mig!

Stockholm på tidigt 70-tal, det är krig i Vietnam.. Visa hela

Stockholm på tidigt 70-tal, det är krig i Vietnam och vänstervinden blåser starkt. Hippierörelsen gör sitt intåg med drogliberalism och fri sex. Men i skolan är allt ungefär som förut och hit kommer en ny elev, svenskamerikanen Dan som flyttat hit tillsammans med sin syster Hellen. De bor ensamma i en stor villa i utkanten av samhället, med en skog av sumak som närmaste granne. De söker ingens sällskap men blir ändå vän med Kenneth, en vanlig kille från hyreshusområdet. Dan har hittat en illegal odling av cannabis i sumakskogen och i den svenska sommaridyllen framlever ungdomarna sina dagar i ett vuxenlöst tillstånd av berusning, fest och musiklyssnande. Men omvärlden gör sig påmind på olika sätt och den till synes ordentliga och lite strama Dan verkar ha gått vilse i haschdimmorna, fast det är hans syster som är hippien som ska åka till Indien. Det som inte får hända händer och inget blir som de tänkt...

Jag har alltid haft svårt för Klas Östergrens böcker, hans ordmassor och myller av figurer och bifigurer. Och det börjar oroväckande här också, med utläggningar om dvärgar och skräddare. Men så skärper han till sig och håller sig till saken så att säga. Det blir en riktigt bra historia om sökande, längtan, kärlek och utanförskap, allt kryddat med en mängd tidsmarkörer. Vi som var med när det begav sig känner igen tidsandan och det samhälle som fanns då. Skillnaden är större än man kan tro, om det var bättre eler sämre får var och en själv avgöra...

Det är i början av juli och den svenska makteliten.. Visa hela

Det är i början av juli och den svenska makteliten befinner sig på politikerveckan i Almedalen tillsammans med ett lika stort pressuppbåd. Rykten och intriger tycks vara mer frekventa än vanligt och alla bevakar varandra, Det verkar som att något stort är på gång, kanske ska statsminister avisera sin avgång. Kampen om att bli hennes efterträdare står mellan den nya stjärnan i regeringen, näringsminister David Ehrling, och den mer erfarna miljöministern Ann-Louise Hegel. I kulisserna pågår ett smutsigt spel och det är inte bara medias avslöjanden som kan hota Davids position, han har mäktiga fiender på närmare håll.

I maktens öga sägs avslöja spelet under politikens välpolerade yta, maktkamp, lögner och mediahantering. Författaren själv kan ämnet, han har erfarenhet från alliansregeringen som partisekreterare och statssekreterare. Men boken är ingalunda en uppgörelse med politikens fula tricks och medias drev, snarare andas den en beundran och förståelse för de mekanismer och det arbetssätt som förekommer i samspelet mellan de folkvalda och media. För ett samspel är det, på något sätt är maktens män och kvinnor och granskarna på samma sida, umgänget påminner om en idrottstävling där det hela tiden gäller att ligga steget före motståndaren. Man framstår som bittra fiender men kan ändå gå och ta en öl efteråt.

Här finns inga bad guys varken bland politiker eller mediefolk och man kan inte annat än att le åt hur vördnadsfullt Schlingmann skildrar sina karaktärer. Han vill inte bränna några broar utan ser gärna en framtid i hetluften på politikens topp. Det är inte heller svårt att se vem som är hans alter ego, även om hon är kvinna i boken. Det är Davids spinndoktor Lena, en ytterst kompetent person som kan hantera alla situationer och blixtsnabbt fatta rätt beslut. Det har hon förresten gemensamt med alla politiker i boken, de är misstänkt handlingskraftiga och kompetenta. Vilket är något som man inte direkt slås av hos verklighetens politiker. Men som sagt, man biter inte den hand som föder en och det är snart val igen...

Men jag vill inte avråda någon att läsa, berättelsen är rapp och insiktsfull om än inte helt sannolik. Läsaren lämnas med ett antal lösa trådar och det är ingen djärv gissning att det kommer uppföljare inom en nära framtid

Romanen bygger på en verklig händelse som inträffa.. Visa hela

Romanen bygger på en verklig händelse som inträffade 1932. Arbetsgivareföreningens ordförande Hjalmar von Sydow och två av hans tjänstekvinnor mördades brutalt och mördaren var hans egen son Fredrik. Skandalen var enorm och orsakade skriverier och spekulationer på en nivå som bara kan jämföras med Palmemordet. Givetvis innebar mordet ett stort trauma för familjen och locket lades på. Tystnaden var total. Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar och i boken försöker hon ta reda på vad som ledde fram till katastrofen. Hon utgår från kända fakta men fabulerar fram en bild av Fredrik och hans fru Sofie, deras liv och tankar. Om det varit en TV-produktion hade det kallats dramadokumentär, med betoning på drama. Nackdelen av sådan teknik är att läsaren får en bild av i synnerhet Sofie som kanske inte alls stämmer.

Jag blir irriterad när författaren gång på gång skriver att morden var “gåtfulla” eller “det otänkbara inträffar, det som ingen kan föreställa sig, det som inte kan hända”. Detta trots att hon har facit! Fakta är att Fredrik var en fähund från början med skulder till allt och alla, och det i kombination med drogmissbruk och en förmodad hjärnskada efter en olycka gör honom till en tickande bomb. Det dödliga våldet kunde lika gärna drabbat hustrun och dottern eller några av hans bekanta. Alla säger att han förändrats till det sämre, i synnerhet efter olyckan, och många var rädda för honom. Att kalla det en gåta och obegripligt är respektlöst mot de dödade kvinnornas efterlevande, oskyldiga offer för en störd människas besinningslösa våld.

Så Fredrik och hans motiv är ganska ointressant tycker jag, han är tydlig. Den gåtfulla i hela historien är hans hustru Sofie och hennes roll i dramat. Det är ingen tillfällighet att författaren fokuserar på henne. Hur inblandad eller delaktig var hon, varför stod hon kvar vid en mördares sida? Henschen gör Sofie till offer och hela boken är egentligen ett försvarstal för henne. Det verkar otroligt att hon skulle vara medskyldig, ändå tyder vissa detaljer på det.
Men boken är klart läsvärd, bara man har i åtanke att mycket är spekulationer och att författaren har en agenda...

Vad är det för fel på unga kvinnliga författare, e.. Visa hela

Vad är det för fel på unga kvinnliga författare, eller snarare på deras alter egon?Bokens jag är en 30-årig kvinna i Helsingfors men känns i språk, tankar och handling som en 20-åring. En slacker som missköter sitt jobb, lånar pengar av vänner och föräldrar, lever på chips med dip och tycker synd om sig själv för att pojkvännen lämnat henne. Har vi läst det förr? Svar ja, alltför många gånger. Böcker om vilsna storstadskvinnor med struligt kärleksliv går det 13 på dussinet av känns det som. Till råga på allt marknadsförs den som finsk stand up comedy fast jag tycker mest den är sorglig. Tack för det, nu vet vi att humor inte är Finlands bästa gren.

Boken är författarens debut och till det positiva hör korta kapitel och ett lätt och luftigt språk. Säkert har den något att säga till kvinnor i samma situation och min måttliga entusiasm beror väl på att jag inte är rätt målgrupp. Men det är svårt att hitta bra böcker om relationer, man får prova det som står till buds.

Augusti 1947. det är kräftskiva på Sjötorps herrgå.. Visa hela

Augusti 1947. det är kräftskiva på Sjötorps herrgård i Västergötland. Här träffas fyra män med militär bakgrund för första gången. Det är Lennart Hagman, fd nazist som tack vare goda vänners intygande tagits till nåder. En av vännerna är en viss Birger Elmér, en man med tilltalande utseende och rikt begåvad med social smidighet. Så är det Paul Björk, S-märkt militär med ett specialuppdrag inom socialdemokraterna. Fjärde man är en ung kadett vid namn Olof Palme. Dessa fyra drar upp riktlinjerna för en hemlig underrättelsetjänst vars uppgift är att samla in information om kommunister på svenska arbetsplatser. Denna verksamhet har sossarna redan börjat med, men då åsiktsregistrering är förbjudet måste man agera med yttersta försiktighet. Det register som finns på partihögkvarteret är en tickande bomb och genom de fyras agerande förs det över till den militära sidan i en avdelning som får namnet Informationsbyrån. Chef blir Birger Elmér och under hans ledning fortsätter och utvecklas verksamheten, med S-regeringens goda minne. Man samarbetade även med utländska underrättelsetjänster. Men så småningom får en tjänsteman kalla fötter, information läcker till journalisten Peter Bratt och snart är IB-affären ett faktum...

Författarna är advokater och har skrivit sju böcker om uppmärksammade rättsfall i Sverige under 1900-talet. Mest känd är kanske Ers majestäts olycklige Kurt, om Kurt Haijbys förhållande till Gustav V, som också blivit TV-serie, Temat i samtliga är rättsröta, hur inkompetenta jurister gått maktens ärende istället för rättvisans.
Denna bok är välskriven och lättläst, om en händelse som många av oss har personliga minnen av. Den är också problematisk, som alla böcker som skildrar verkliga händelser i romanform. Vad är sant och vad är författarnas egna tillägg? Själva säger de att all fakta är sann, resten är deras egna tolkningar. Men vem definierar begreppet fakta? Jag tänker främst på vissa politikers agerande och uttalande under affärens gång. I denna relativt moderna rättsaffär finns både memoar- och debattböcker såväl som personliga minnen bland källorna, men hur vederhäftiga är de? Nästan alla har skäl att tala i egen sak. Advokater har ofta en pragmatisk inställning till sanningen och författarna verkar ha ett horn i sidan både till Palme och vissa högre juristkollegor...

Man kan dock slå fast tre saker:
1. IB var en hemlig och delvis olaglig verksamhet som bedrev åsiktsregistrering.
2. Tunga ministrar var införstådda och ljög medvetet.
3. Rättegången mot Bratt och Guillou var riggad på ett sätt som för tankarna till Sovjet och Nordkorea. Straffen blev dock inte så hårda, det handlade främst om hämnd och att markera mot media. Förlorare blev istället socialdemokraterna med Palme i spetsen. Och den som avslöjade IB-affären var Peter Bratt, men den storkäftade Guillou såg till att synas och höras och har fått mer cred än han förtjänade.

När det gäller punkt 1 har jag svårt att bli upprörd. Kommunismen var då ett hot mot samhället, de gick ryssarnas ärenden och stod inte bakom demokratin. På 60-talet kom så de vänsterextrema terrororganisationerna. Ett stort jobb gjordes av Gunnar Ekberg, en riktig spion till skillnad från småhandlarna Bratt och Guillou. Att inte bevaka och infiltrera dessa krafter hade varit tjänstefel av ansvariga myndigheter Felet S gjorde var att man inte vågade stå upp för detta vid avslöjandet. Man skulle hävdat rikets säkerhet men bett om ursäkt för lögnerna och den bristande kontrollen över vilka och varför så många ofarliga registrerades. Enligt boken var det Erlanders linje men han hade ju avgått som statsminister. Nu blev det en surdeg som svärtade ner partiet i decennier.

Boken är deckaraktig och klart läsvärd, liksom parets andra böcker. Bäst är boken om Florence Stephens på Huseby gods. Men läs med kritiska ögon, författarna är långt ifrån objektiva.

Inifrån är en biografi över Bodströms tid i politi.. Visa hela

Inifrån är en biografi över Bodströms tid i politiken, som socialdemokratisk justitieminister åren 2000-2006 och som riksdagsman till 2010. Initierat och som alltid intressant att höra en politiker tala klarspråk, något som aldrig sker förrän deras karriär är över. Men Bodström var fortfarande ung 2011 när han skrev boken och uteslöt säkert inte en comeback, vilket kan förklara hans tydliga men ändå inlindade kritik mot partier och kollegor och hans oförsonliga attityd mot "borgarna" (inte alliansen, ett uttryck han ogärna använder då det ger för positiva associationer...;-))

Tyngdpunkten i boken ligger på de olika "affärer" som han och andra politiker råkade ut för. Men till skillnad från många av hans kollegor vill han ogärna skylla på media eller journalister, vilket också kan tyda på att han inte vill bränna några broar. Kan också vara så att han som advokat känner sig ha mycket gemensamt med journalistkåren. Bägge ser det som sin uppgift att tänja så mycket det går på sanningen utan att direkt ljuga... Ett intressant kapitel i boken är när han betygsätter inflytelserika journalister, han är ganska snäll kan jag säga.

England 1980. Den medelålders akademikern Graham l.. Visa hela

England 1980. Den medelålders akademikern Graham lever i ett olyckligt äktenskap där han varje dag hunsas av sin fru Barbara. Så träffar han den sju år yngre Ann och blir förälskad, deras kärlek gör att han orkar ta steget att lämna sitt destruktiva förhållande. Ann var tidigare en medioker skådespelerska men har sadlat om och är nu inköpschef på en stor klädkedja. De gifter sig och Graham har aldrig varit lyckligare. Men så ser han en av Anns filmer, en vanlig spelfilm, och blir omotiverat svartsjuk på hennes motspelare. Han börjar fråga ut Ann om hennes förflutna och hon svarar ärligt. Hon är en modern kvinna, uppvuxen under det frigjorda 60-talet och ser inget konstigt med att hon haft ett antal sexpartners innan äktenskapet med Graham. Det gör egentligen inte Graham heller, ändå blir han fixerad vid hennes förflutna. I hemlighet ser han alla hennes filmer, söker uppgifter om männen i filmerna och frågar ut Ann. Hans svartsjuka förgiftar relationen och de han söker stöd hos förmår inte hjälpa, snarare tvärtom...

En intressant och välskriven bok om omotiverad svartsjuka, om hur destruktiva tvångstankar uppstår och utvecklas utom kontroll. Men det är något som skaver, jag tycker att författaren tar ut svängarna för mycket och det leder till bristande trovärdighet. Visserligen hör man ibland talas om osäkra män som inte klarar av sin kvinnas förflutna, men passar Graham verkligen i den kategorin? Han är trots allt 40+, intelligent och välutbildad. Skulle han, som antyds vara sexuellt hämmad, berätta intima detaljer om sitt äktenskap för sin bästa vän Jack? Är det trovärdigt att drömma detaljerat om hur Anns älskare hånar honom och sedan kunna recitera långa dialoger från drömmen? Hur kommer det sig att dessa gamla B-filmer som hustrun medverkat i fortfarande går på biograferna?

Men som beskrivning om hur tvångstankar uppstår och utvecklas till en psykos är boken bättre. Graham lägger ihop två och två och får det till sex, alltid. Ingen förstår honom eller varför han plågar sig, varken Ann, Jack eller läsaren. De försöker hjälpa men når inte fram. Anns kärlek och enkla rättframhet har motsatt effekt och Jack verkar inte ta något på allvar. Jag som man förstår honom inte heller, kanske är det därför som jag är lite avvaktande till berättelsen. Det finns ett talesätt som lyder "ingen är helt ärlig när det gäller sex" och efter att ha läst boken vill jag tillägga "...och tur är väl det"

Jag tycker mycket om boken, förstår inte varför de.. Visa hela

Jag tycker mycket om boken, förstår inte varför det ska vara en utpräglad "kvinnobok" som någon sa här. Den är vardagsnära och många kan känna igen sig. Författaren fegar inte ur och lägger skulden på den äkta mannen som ofta sker, direkt eller indirekt.
En mycket bra relationsroman, men håller med om att den kunde vara något längre. Lite osannolikt att Annika inte är otrogen "på riktigt" med tanke på hur historien utvecklas. En släng av moralpanik eller vill författaren öka chanserna att rädda äktenskapet?

På ett storslaget bröllop träffas Paula och Tom fö.. Visa hela

På ett storslaget bröllop träffas Paula och Tom för första gången och det uppstår en omisskännlig kemi mellan dem. Problemet är att det är Paulas bröllop - plus att brudgummen är Toms studiekamrat och att han är där med sin flickvän. Bröllopet fullföljs och ödet gör att de skiljs åt, ändå kan de inte släppa tankarna på varann.

Och här kan ni som är rädda för spoilers sluta läsa.

Rudberg - Rehnberg har skrivit en traditionell feelgoodroman som utspelas på Rudbergs hemmaplan, överklassen i Sthlm. Förbjuden kärlek, förvecklingar, elakheter mot överklassnobbar och Instagram-missbruk är några av ingredienserna. Ett plus för att författarna inte tar den enkla vägen och utmålar de blivande exen som otrogna och elaka och därmed lätta att lämna. Trovärdigheten är annars på samma låga nivå som vanligt i genren och kommunikationsproblemen lika oöverstigliga som obegripliga. Mindre bra är bokens fokuseringen på utseende som jag tyvärr inte tror är ironisk. Är man inte smal, sexig och vältränad, alternativt bohemisk och spännande, är man en loser.
Inget märkvärdigt men duger bra som underhållning en regnig lördag.

En ung kvinna sitter på tåget mot Stockholm, hon t.. Visa hela

En ung kvinna sitter på tåget mot Stockholm, hon träffar en man som erbjuder henne skjuts. Det är upptakten till en intensiv relation där bägge vårdar sina hemligheter. Han påstår sig jobba i restaurangbranschen. hon säger att hon heter Jackie. Bägge ljuger. Jackie, som egentligen heter Anne, for till storstaden för att få vara fri och oberoende, men gör sig istället helt beroende av mannen. Hon vädrar faran men den tycks locka mer än avskräcka...

Det är svårt att skriva böcker på ett utslitet tema, även om Anne Swärd gör det bra. Men det blir med automatik förutsägbart och det enda läsaren undrar är om Jackie ska överleva eller ej. Hennes riktiga namn ger förstås en ledtråd, med det får läsaren inte veta förrän på sista sidan. Jackie har inte en tanke på att gå efter första slaget, man får intrycket att hon väntat på det. Hon kritiserar väninnan som släpper allt när den gifte älskaren ringer in henne, "som hämtmat", men gör likadant själv. Mannen är som en magnet och som vanligt får läsaren ingen förklaring till varför vissa kvinnor väljer att stå ut med allt utan att stå upp för sig själva. Jackie är visserligen bara 19, en barnunge, men även vuxna kvinnor beter sig så. Har dessa kvinnor en medfödd slavnatur? Är den erotiska besattheten så stark? Ingen tycks veta...

"Vi satt i brors kök och drack whisky. Eller rätta.. Visa hela

"Vi satt i brors kök och drack whisky. Eller rättare sagt. Bror drack whisky och jag drack te. Han hade gjort en brasa och jag försökte bortse från smutsen och röran. Vi pratade om saker som hänt. Vilka som dött. Vilka som fått sjukdomar. Om ripjakt i fjällen och om en lyckad parning av granntiken. Sådant men pratar om i smalånger. Vi pratade inte om varför emelie lämnat honom eller om förfallet i vårt barndomshem."

Jana kommer hem på besök men blir kvar. Inte bara för att rädda Bror fast han behöver räddas. Mer för de ambivalenta känslor hon har för konstnären John. Men mest för att hon inte har något annat. Smalånger är sig likt. Allt viktigt får man dra ur människorna eller ta reda på själv. Och över bygden svävar Marias ande, den älskade och hatade, hon som förvred huvudet på alla män och sen lämnade allt...

Jag kan inte bestämma mig om Smirnoffs bok är tänkt som en norrländsk skröna eller bara vanlig eländesporr? Men strunt samma, det är en fantastisk bok, väl värd alla lovord. Inte många har förmåga att skriva något sådant ochhon är ändå debutant. Trots den grymma historien och allt elände finns det värme, lojalitet och hopp. Allt måste inte heller förlåtas, vissa förtjänar det de får. Författarens direkta och lakoniska språk med korta meningar utan skiljetecken passar perfekt i berättelsen, liksom den språkliga innovationen att avstå versaler i egennamn och att skriva ihop för-och efternamn. Som språkpolis borde jag kallsvettas, men tvärtom njuter jag. Det funkar ju!

Några svagheter finns, vissa detaljer stämmer inte ihop och några karaktärers agerande känns inte trovärdigt. Men det jag mest undrar över är vad folk i Norrlands glesbygd tycker om att framställas antingen som alkoholister eller psykfall, eller både-och? En och annan kliché kunde läsarna klarat sig utan. Och som läsare måste man gång på gång påminna sig om att Janas och Brors barndom utspelades på 1990-talet, inte 1890-talet, och att vuxenlivet är i nutid. Men i dag är det mer regel än undantag att författare skruvar sina berättelser några extra varv för att trigga läsare och kritiker. Fast det är småsaker, boken är klart läsvärd och det ska bli spännande att se om hon kan hålla samma nivå i de två andra i serien.

Monika längtar efter passion och mening, men har s.. Visa hela

Monika längtar efter passion och mening, men har svårt att slå sig till ro. Hon har behov av omväxling, en känsla av att allt glappar även när det är bra. Hon kan inte hålla ihop med någon en längre tid, eller vill hon inte? Vi får följa henne i olika skeden i livet, från 13-årig flicka till en +50-kvinna som börjat summera det som varit. Varför är gemenskap så svårt och vad kunde hon gjort annorlunda?

Marstein har skapat ett genomarbetat porträtt av en modern kvinna. Genom tidshopp, ca fem år i taget, får vi följa Monikas och hennes systrars liv. Som titeln antyder har hon goda förutsättningar men får ändå inte till det riktigt, varken med karriär eller relationer. Hon dras till äldre män och redan på högskolan inleder hon en relation med en gift lärare. Men äldre män är måttligt intresserade av fler barn, så den biten dröjer för Monika. När hon så blir ihop med den jämnårige Geir och får en dotter drar omgivningen en lättnadens suck. Äntligen är hon i hamn. Men så enkelt är det inte och snart är hon en vv-mamma som slits mellan dotterns behov och sina nya män.

Boken känns trovärdig om än inte helt lättläst då författaren excellerar i ständiga tillbakablickar, inte bara från den tid som passerat sedan förra kapitlet utan även från Monikas barn- och ungdom. Som läsare måste man vara på tårna. Men det är okej, värre är att boken är onödigt lång, 450 sidor. Stryk hundra sidor och det hade varit en utmärkt relationsroman, nu är den "bara" bra...

Ännu en novellsamling av en för mig okänd författa.. Visa hela

Ännu en novellsamling av en för mig okänd författare, Curtis Sittenfeld. Trots förnamnet är hon kvinna, hennes noveller är helt samtida och utspelas i Trumps USA. Hon skildrar kärleks- och vänskapsrelationer mellan vuxna människor med värme och fingertoppskänsla. Temat tycks vara återförening, personer som känt varann i ungdomen träffas mer eller mindre slumpmässigt igen i vuxen ålder.

I de tio novellerna vänder författaren upp och ner på våra förutfattade meningar om klass, förhållanden och könsroller på ett sätt som är både träffsäkert och oförutsägbart. Här möter vi kvinnan som har en till synes oskyldig mailkonversation med sin svåger, den framstående advokaten som har svårt att hantera situationen när hennes mobbare från skoltiden dyker upp, tvåbarnsmamman som vet något som skulle kunna krossa ungdomsvännen som nu blivit kändis och uppburen livsstilsguru, och journalisten som sumpar sitt livs scoop för att hon vill vara hänsynsfull.
Det är bara så bra, hon skriver smart och välformulerat utan att det blir pinsamt eller konstruerat. Jag rekommenderar den verkligen, årets hittills bästa bok för min del! Men det är klart, jag har inte direkt någon mainstream smak...

En novellsamling av den populära franska författar.. Visa hela

En novellsamling av den populära franska författaren, mest känd för romanen Tillsammans är man mindre ensam. Jag gillar franska författare och franska filmer och ville börja med några noveller för att se om hon gav mersmak. Och det blir väl som ofta med noveller, några bra och andra mindre bra. De berättar om sorg ensamhet, längtan, sökande och vänskap, av olika slag och ibland funnit där man minst anar det. En djup insikt i det typiskt mänskliga, skildrat med värme och förståelse. Kärleken är ständigt närvarande men liksom i periferin och som läsare undrar man, ska de inte få till det nu? Men det känns som en lite för enkel lösning för Gavalda...

Bäst är Hövisk kärlek, om förortstjejen som möter den kulturella killen från innerstan, och Min hund ska dö, om sorg och att kanske hitta tillbaka till varann. Språket är flytande och modernt och novellerna sinsemellan olika. Jag tycker att hon är onödigt mångordig i vissa partier och viljan att variera gör att hon krånglar till det ibland, som i slutnovellen En kille. Men klart läsvärd.

Chloés man lämnar henne och deras två barn, Chloé.. Visa hela

Chloés man lämnar henne och deras två barn, Chloé såg det inte komma och är närmast i chock. Hennes svärfar tar sig an henne och barnen över en veckända på landet. Chloé ser honom som sluten och kall, men han utmanar henne både genom sin osentimentala syn på separationen och sitt avslöjande om sin egen hemliga passion. Chloé vaknar till, blir provocerad och provocerar. De tuffa orddueller som följer är inte direkt hämtade från en terapisoffa men är kanske den medicin som behövs...

Gavalda behöver ingen presentation, känd och uppskattad fransk författare med varma och inkännande relationsromaner som signum. Jag älskade honom består till största delen av dialog, ett grepp som fungerar utmärkt här. Det latinska blodet svallar och det är inga vänliga ord som kastas mellan det omaka paret. Men oväntade avslöjanden och öppenhjärtliga anklagelser rensar på något vis luften, bägge tål det och Chloé får en helt annan syn på sin svärfar, sin egen moral och sin egen situation. Slutet är abrupt men passar bra in i den korthuggna och drastiska berättelsen.
Ska jag säga något negativt hade jag velat ha mer Chloé, hennes syn på äktenskapet och tankar om framtiden.
Rekommenderas!

Schmuel Ash tvingas lämna sina universitetsstudier.. Visa hela

Schmuel Ash tvingas lämna sina universitetsstudier i Jerusalem och blir i samma veva lämnad av sin flickvän. Men han hittar ett tillfälligt jobb som "sällskapsdam" till den rörelsehindrade lärdomsgiganten Gershom Wald. De omaka männen kommer varann nära i sina diskussioner om Jesus, Judas, judarnas historia och bildandet av staten Israel. I huset bor också Walds svärdotter Atalia, sval och nedlåtande men ändå lockande. Men bägge lever i skuggan av det som hände 1948 när Israel bildades och deras berättelse gör att Schmuel tvingas ifrågasätta det han dittills tagit för givet...

Ramhandlingen är en ganska trivial historia där den vilsne Schmuel blir olyckligt förälskad i den betydligt äldre Atalia, men berättelsens kärna (och antagligen orsaken till att den skrevs) är ett resonemang om hur och varför kristendomen egentligen uppstod och den centrala roll som Judas hade i detta. Det handlar också om Israels våldsamma historia och om det funnits en väg att undvika den spiral av våld som genomsyrat Mellanöstern ända sedan staten bildades. En inte helt lättläst men ändå intressant roman och det skadar inte om läsaren har ett hum om staten israels bildande.

Det lackar mot jul och jag kände för att läsa någo.. Visa hela

Det lackar mot jul och jag kände för att läsa något som handlar om den stundande helgen. Julberättelser är en antologi som visar hur 13 olika svenska författare skildrat julen. Det är inte noveller utan utdrag ur ett antal böcker, från Lagerlöf till Lundell. Redaktören har medvetet undvikit det idylliska, tindrande barnaögon, julmys och pussar under misteln saknas nästan helt. Snarare är det här frågan om julen som brännpunkt för familjeuppgörelser, konflikter och träffande mänskliga iakttagelser. I förtätade ögonblick stiger allt upp till ytan, ritualer som ett måste, släktsamvaro som ett tvång, stress och hets och skillnaden mellan fattiga och rika. Aldrig blir det så tydligt som vid julen.

Så julstämningen kanske inte riktigt vill infinna sig vid läsningen men det är ett brett och intressant spektrum av hur olika julen kan vara. Bäst tycker jag om Ulf Lundells avsnitt ur boken Sömnen, här kallat Julen nittonhundrasjuttiosex. Igenkänningen är stor, släktkalas, massor av mat som man inte orkar äta men som trugas, ritualer som ska följas fast ingen egentligen vill, stress och hets för att hinna allt, Kalle på TV , julklappsutdelning med utklädd tomte och mat igen. Så minns jag det på 70-talet, lyckligtvis har min fru och jag styrt upp det sen vi tog över och lugnat ner allt...

Boken kom 1992 och finns på vissa bibliotek och att köpa på Bokbörsen. Redaktör är Magnus Palm

Julia är på weekendsemester i New York med sin än.. Visa hela

Julia är på weekendsemester i New York med sin än så länge gifta älskare Rickard när de helt oväntat springer på Julias ex Jack och hans nya flickvän. Julia blir överrumplad och drar till med sitt önsketänkande, att hon och Rickard är gifta och lever ett helt annat liv än det de gör. Lögnen får konsekvenser men än värre är att hon dels börjar tvivla på Rickards löfte att skilja sig, dels vaknar de gamla känslorna för Jack trots deras smärtsamma separation.
Samtidigt får Julias syster Petra ett brev vars innehåll hon inte tänker avslöja för Julia trots att det i högsta grad berör henne också. Men alla hemligheter riskerar att krossa drömmar och skapa sår så djupa att de aldrig går att övervinna...

Jag har tidigare läst Lönnqvist bok Tills kärleken skiljer oss men lyckligtvis hade jag glömt det annars hade jag inte lånat mer av henne. Det var nämligen ett riktigt pekoral, pinsamt och med noll trovärdighet. Men nu har hon skärpt sig betydligt och Julia och Jack är helt okej. Här finns två konflikter och det behövs, för att bara avhandla kärlekstrubbel blir lite för tamt. Karaktärerna är intressanta och inte lika schablonartade som de ofta blir i feelgood. Men kommunikationsproblemen är lika stora som vanligt och en del pinsamheter kunde man varit utan. Däremot slipper vi två arketyper som ofta dyker upp i genren, killkompisen som är gay och den kloka väninnan som reder ut allt.

En biografi av och om den kända rockstjärnan Patti.. Visa hela

En biografi av och om den kända rockstjärnan Patti Smith som i första hand berör hennes ungdomstid. I slutet av 60-talet flyttar hon till New York, träffar konstnären och fotografen Robert Mapplethorpe och de blir ett par. Trots att hon snart tvingas acceptera att hans fysiska kärlek är riktad mot män förblir de nära vänner och kompanjoner, ett samarbete som fortsätter livet ut. Robert dör i aids 1989. De fryser och svälter, bor i ruffiga hyresrum och får kämpa för varje dollar. Men i den kreativa miljön får de kontakt med den tidens kulturprofiler och utvecklas som konstnärer. Patti är mest känd som rockstjärna men är både konstnär och författare med ett antal böcker och utställningar bakom sig. Robert började som konstnär med collage som huvudinriktning men blev mest känd som fotograf och har bl a designat Pattis skivomslag.

En intressant bok, i synnerhet för oss lite äldre som minns den tidens artister och strömningar. New York på tidigt 70-tal tog över rollen som konst- och musikhuvudstad från Paris och London. Patti och Robert umgås med profiler som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Lou Reed, Allen Ginsberg och många andra som samlas i Greenwich Village. De bor på Chelsea Hotel, experimenterar med droger och går på klubbar som Max`s Kansas City, The Factory och CBGB:s. Och över alltihop svävar Bob Dylans och Andy Warhols ande, trots att Dylan flyttat till landet och Warhol isolerat sig efter mordförsöket på honom.
Boken är främst en varm och kärleksfull hyllning till Robert Mapplethorpe och även om Patti haft andra relationer och varit gift läser man mellan raderna att Robert var mannen i hennes liv. Innan han dog lovade Patti att skriva deras berättelse och så småningom blev det av. Just Kids kom ut 2011. Det märks att hon kan skriva, språket är poetiskt men ändå lättläst och med blick för detaljer och stämningar.

Det som jag ser som mindre bra är dels det ständiga namedroppandet sida upp och sida ner där jag känner till varken alla eller hälften. Sen hade jag velat ha mer av Pattis senare liv och karriär, den berörs bara sammanfattningsvis. Men hon har också skrivit en "riktig" självbiografi, M Train, som kom på svenska 2015.
Hennes största hit är Because The Night som dock skrevs av Bruce Springsteen. Annars skriver hon nästan allt material själv. Hon fick Polarpriset 2011 och representerade Bob Dylan vid nobelprisutdelningen 2016 där hon sjöng hans A hard rain´s a-gonna fall.

Elise sitter på tunnelbanan, iakttar och lyssnar p.. Visa hela

Elise sitter på tunnelbanan, iakttar och lyssnar på sina medresenärer. Hon föreställer sig att de är på väg hem till sin partner, sin familj eller sina vänner. De planerar för kvällen och helgen, de är riktiga människor med ett liv. För henne känns helgen som ett mörkt vatten. Hon önskar att hon kunde få en allvarlig men övergående sjukdom och bli inlagd över helgen.
Elise hatar att planera och är rädd för framtiden. Hon studerar lite planlöst, jobbar planlöst på ett bemanningsföretag, tröstar sig med antidepressiva, sömntabletter och planlösa engångsligg. Så spanar hon in Victor, en studiekamrat, och lyckas så småningom förföra honom. Hon flyttar in, han blir hejdlöst förälskad och nu har hon det hon längtat efter, det som andra har. "Om jag bara får honom kommer jag aldrig att önska något mer". Han är det vackraste hon sett - i några månader. I takt med att hennes känslor svalnar blir han allt fulare, mjuk, konturlös, gammal, ynklig. Elise känner tomheten komma smygande, hon ser andra män, hårda och tydliga. Elise hatar mjukhet.

Ännu en 30-årig storstadskvinna, intelligent och välutbildad, men som hankar sig fram på tillfälliga jobb, knaprar piller och festar, har nya Tindermän varje kväll och står snart utan bostad. Hon gör sig helt beroende av män. Victor låter henne bo gratis, hjälper henne med uppsatsen, betalar hennes skulder, lagar mat och hittar på olika aktiviteter. Elise glider med, ljuger och bedrar och längtar bort. Författaren är kulturskribent och kritiker på SvD och tillhör alltså kultureliten i landet. Med tanke på temat i denna debutroman och hennes egen ålder är det omöjligt att bortse från självbiografiska inslag. Så vad säger boken om dagens unga kvinnor? Maken till torftigt liv har man sällan sett. Är Elise resultatet av jämställdhet, feminism och metoo? Har vi då verkligen vunnit något?

Nu låter jag jättenegativ men det är Elise jag ogillar, inte boken. Den är välskriven och författaren är bra på att beskriva känslor och tankar. Relationer som denna, där parterna passar så illa ihop, är inte ovanliga. Skarpsynta iakttagelser och tänkvärda formuleringar saknas inte heller. Men att författaren tycks se tvåsamhet som ett omöjligt projekt får stå för henne.

Visste ni att John Lennon hade en svensk älskarinn.. Visa hela

Visste ni att John Lennon hade en svensk älskarinna, Katja, som han hade ett längre förhållande med och att de fick en dotter ihop? Och att Katja var en klassiskt skolad pianist som skrev några låtar åt Beatles och hjälpte dem med andra?
Tänkte väl det, det är inte allmänt känt...;-) Så långt är berättelsen bra, en modern skröna där åtminstone älskarinnan och barnet kunde varit sanna. Många popstjärnor har barn på bygden, fler än ens de själva vet. Bra är också skildringen av Beatles´ tidigare år strax innan och under genombrottet och den påföljande hysterin. Hur de levde utanför scenen och frustrationen i att inte kunna röra sig fritt. Och hur en begåvad och självständig kvinna ger upp allt för att bli hålldam i London och det utan att ens lyckas intala sig själv att hon en dag kommer att bli fru Lennon. Men sen orkar inte Dozzi hålla stånd längre utan svävar ut i närmast farssrtade scener i sin iver att svartmåla John. Katja är ett offer och alla män är kräk utom Brian Epstein som råkar vara bög... Suck, varför denna kvinnliga förkärlek för att rätta in sig i det genuspolitiska ledet?

Jag får känslan att Dozzi själv är en gammal groupie och hon beskriver musikbranschen väldigt initierat. Mycket fakta har plockats från olika biografer över beatlarna, jag känner igen en del. Så blandar hon in egna påhitt och antaganden i så hög grad att soppan till slut blir både överkokt och fadd. Att John Lennon var knarkare och alkoholist är allmänt känt, så även hans osäkerhet och sökande efter den modersgestalt han fann i Yoko. Men den psykopatiska svartsjukan har Dozzi hämtat från Cynthia Lennons biografi och exfruar är inte alltid de bästa sanningsvittnen... Det melodramatiska slutet är i nivå med en veckotidningsnovell eller en TV-såpa och sänker boken ännu ett snäpp.

Romanen har två parallella historier som berättas.. Visa hela

Romanen har två parallella historier som berättas om varandra i olika kapitel. De udda kapitlen följer Kafka Tamura, en femtonåring som rymmer hemifrån för att fly undan en profetia, samt för att finna sin mor och syster som lämnat honom och fadern i unga år. Ganska snart hamnar Kafka i ett privatägt bibliotek i staden Takamatsu skött av Miss Saeki och den vänliga men undflyende Oshima. Där tillbringar han sina dagar med att läsa tills dess att polisen vill höra honom angående ett brutalt mord. Med Oshimas hjälp gömmer Kafka sig i dennes bergshus och trots varningar ger han sig in i den my(s)tiska skogen...
De jämna kapitlen berättar Nakatas historia, en genom en olycka utvecklingshämmad äldre man som besitter förmågan att tala med katter och vissa andra märkliga talanger. Förmågan har gjort det möjligt för Nakata att livnära sig på att återbörda bortsprungna katter till deras rättmätiga ägare. Efter en dramatisk händelse blir Nakata tvungen att lämna sitt inrutade liv i Tokyo och så småningom korsas hans och Kafkas vägar.

Det här är en fantastisk roman, en mångbottnad, invecklad och surrealistisk historia med klar kultpotential. Berättelsen präglas också av humor, populärkulturella referenser, existensfilosofi och erotiska motiv. Ändå lyckas författaren hålla ihop historien på ett helt annat sätt än t ex i Fågeln som vrider upp världen, där han virrade bort både sig själv och läsaren. Berättelsen bygger på Oidipustragedin och här finns också en mängd referenser till den kristna mytologin. Tekniken med parallella historier fungerar utmärkt, även om jag tycker att Kafkas del är intressantast. Han kallar sig världens tuffaste 15-åring och han uppför sig som om han vore betydligt äldre. En av romanens få svagheter, en annan är alla ledtrådar som författaren lägger ut men aldrig knyter ihop. Som läsare måste man hela tiden vara på tårna...
I en intervju påstår Murakami att dennes intention med Kafka på stranden var att skriva en bok med bildliga gåtor, men utan att ge läsaren lösningar på dessa. Istället får varje läsare lägga ihop sina egna svar på gåtorna och formulera en egen lösning för sig själv. Må så vara, men det kan också kallas feghet och obeslutsamhet hos författaren och det är orsaken till att detta verk inte får den femma som det på sätt och vis förtjänar. Men boken är ett mästerverk och jag förstår verkligen att Murakami är med i bilden när det drar ihop sig till Nobelpris...

Familjen Abbasi är ett skolexempel på en välintegr.. Visa hela

Familjen Abbasi är ett skolexempel på en välintegrerad invandrarfamilj, de har det gott ställt, bor i ett medelklassområde med villa och fin bil, barnen klarar sig bra i skolan osv. Men plötsligt får 16-åriga Parisa för sig att hon vill åka till föräldrarnas hemland Iran för att träffa släkten och lära om landets kultur. Föräldrarna kan inte åka med då de en gång flydde därifrån och är helt emot att skicka iväg sin dotter. Men det slutar ändå med att både Parisa och hennes syster Baran åker. Väl i Bagdad blir kulturkrocken inte som de trott och de återvänder med en annan syn både på Iran och Sverige.

Suck vilken tråkig bok trots att den är menad att vara rolig. Babblig, omständlig och putslustig och för mig helt ointressant. Skummade igenom för att se om något matnyttigt skulle dyka upp med det gjorde det inte.

Den hyllade berättelsen om en dysfunktionell famil.. Visa hela

Den hyllade berättelsen om en dysfunktionell familj i 50-talets USA, hur föräldrarna gör ett misslyckat bankrån och hamnar i fängelse medan deras 15-åriga tvillingar Dell och Berner slinker ur den tidens obefintliga sociala skyddsnät och tvingas möta den hårda verkligheten på varsitt håll, han på Kanadas prärier och hon i USA:s storstäder.

Till skillnad från de flesta här tycker jag att första delen av boken bara var en tråkig transportsträcka. Vi får direkt reda på att föräldrarna skulle begå ett misslyckat bankrån, bli inburade och att barnen skulle lämnas. För mig börjar boken först när syskonen blir ensamma, då lyfter berättelsen. Men jag förstår ändå inte varför boken utnämns till mästerverk av så många. Okej, om det som krävs är att skriva långt och omständligt är den kvalificerad, den är bitvis väldigt seg. Men det är inget som jag går igång på och berättelsen lämnar mig tämligen oberörd.

Enligt den grekiska mytologin var nymfen Kirke en.. Visa hela

Enligt den grekiska mytologin var nymfen Kirke en av solkungen Helios döttrar. Som straff för olydnad blev hon förvisad till ön Aiaje för evig tid. Där utvecklade hon sin magiska förmåga och blev fruktad av båda sjöfarare, gudar och nymfer. Hon figurerar i Odysseus irrfärder där hon förvandlade hans besättning till svin och tog Odysseus själv till sin säng. Miller har förädlat hennes historia till en kraftfull saga för vuxna om en kvinnas kamp för överlevnad och kärlek. Vi får möta de flesta gudar och hjältar ur den grekiska mytologin och författaren väver in deras öden i Kirkes historia med stor skicklighet och fingertoppskänsla.

Jag fick tips om boken av Rolf här i gruppen, ett tips som jag är mycket tacksam för! Detta är inget annat än ett mästerverk, en fantastisk bok som är en blandning av historisk roman, fantasy, feelgood och relationsroman. Det enda sorgliga är att jag antagligen redan läst årets bästa bok... Det är inte fel om läsaren har ett hum om den grekiska gudasagan men det är inget krav. Miller ger karaktärerna ett eget liv, vilket ger behållning även för den okunnige.
Att vissa recensenter kallar romanen feministisk ska ni inte avskräckas av, just det epitetet känns bara SÅ 1900-tal. Glöm inte att redan Homeros lät Kirke förvandla män till svin...;-) Istället är författaren uppfriskande respektlös både mot gudar och "hjältar" av bägge kön, de är småaktiga, våldsamma och och bryr sig inte om alla oskyldiga som liksom i förbifarten offras i deras meningslösa fejder. De stora männens händer dryper av blod och medkänsla är att okänt begrepp för de flesta kvinnor. Boken påminner i stilen om Marion Zimmer Bradleys bok Facklan, om det trojanska kriget. Också ett mästerverk och jag är säker på att Miller läst och påverkats av den.
Det enda som stör mig är omslaget, där finns ett konstverk från 1800-talet som ska föreställa Kirke och ett av hennes djur. Men det är en tiger på bilden, de finns inte i medelhavsområdet och Kirke omgav sig med lejon. Men det är en petitess, boken är lysande, bara läs den! Allmänbildning får ni på köpet.

En reportagebok om den så kallade Kulturprofilens.. Visa hela

En reportagebok om den så kallade Kulturprofilens sexuella övergrepp och hans samröre med Svenska Akademien. Författaren fick Stora journalistpriset för sitt avslöjande och boken tar både upp de utsatta kvinnornas berättelser och en del av de händelser 2017-18 som skakade Akademien i sina grundvalar. Som läsare blir man bestört och beklämd över hur Jean-Claude Arnault offentligt kunde tillåtas och få fortsatta att behandla kvinnor som det berättas i boken. Alla såg hur han tafsade men tolererade det. Varför reagerade ingen? Ett exempel är superfeministen Ebba Witt-Brattström som träffade Arnault ett antal gånger i olika sammanhang då hon var gift med hans bästa vän Horace Engdahl. Hon borde skrikit i högan sky då hon annars är snabb att anklaga män för både det ena och andra. Än mer märklig är toleransen hos hans fru Katarina Frostenson som både accepterar och försvarar makens tafsande, våldtäkter och otroheter. Många har försökt göra henne till offer, att hon var nedtryckt och beroende av sin man. Men enligt boken är det tvärtom, hon är den starkare i relationen och urskuldar sig inte det minsta.

Kanske är det som en av de utnyttjade kvinnorna skrev "Som ung kvinna tilläts man träda in i de finaste rummen. Man skaffade sig viktiga kunskaper och kontakter, det blev en gåva som mer eller mindre omedvetet ansågs kompensera för tafsningarna, Jag tror det spelade in i varför människor inte reagerade när de såg hur unga kvinnor behandlades. Jag var själv delaktig i att upprätthålla systemet. Jag drog nytta av det. Jag kände att nu är det lika bra att använda sitt kapital medan man kan."

Troligen huvudet på spiken. Män reagerade inte (såvida det inte var deras fru/flickvän som utsattes) för de såg att kvinnorna själva inte reagerade. Och äldre kvinnor såg det inte som någon stor grej, "så var det alltid varit". Först när metoo kom gick tappen ur tunnan.
Nästan lika obegripligt är det hur delar av Svenska Akademien (inte bara män) försvarade Arnault och Frostenson så frenetiskt. Inte nog med de sexuella oegentligheterna, paret sysslade både med ekonomiskt bedrägeri mot Akademien och ren stöld av konstnärers verk som ställdes ut i Forum, parets lokal i centrala Stockholm. Dessutom läckte paret om vem som skulle få årets Nobelpris ett antal gånger.

En mycket intressant och skrämmande bok. Tydligen gäller särskilda regler för attraktiva och charmiga personer. Arnault fick både skäll och smäll men ändrade sig inte det minsta. Han bara skrattade och fortsatte. Inte konstigt att världen ser ut som den gör.

De tragiska händelserna i Knutby Filadelfiaförsaml.. Visa hela

De tragiska händelserna i Knutby Filadelfiaförsamling behöver väl inte redovisas närmare, pastorn, barnflickan och Kristi brud är närmast ikoniska figurer inom svensk mediehistoria. Traumat lever kvar efter snart 20 år och SVT visar just nu en dokumentär om det som skedde. Jonas Bonnier har valt att dramatisera historien i skönlitterär form, namnen är ändrade men dramat redovisas med utgångspunkt från rättegångsprotokoll och vad de inblandade berättat. "Alla likheter med verkligheten är avsiktliga" som författaren uttrycker det. Åsa Waldau heter här Eva Skoog. Wald betyder ju skog, ja ni fattar...Ändå undrar man, som alltid i denna typ av böcker, vad är sant och vad har författaren lagt till (eller dragit ifrån)?

Annars är boken tämligen lättläst och ger en tydlig bild av vad som skedde och varför. Det som skrämmer mig är egentligen inte maktfullkomliga psykopater som pastorn och Kristi brud utan alla de i församlingen som villigt låter sig manipuleras och styras av dessa personer. Eller manipuleras är kanske fel ord de VILL bli styrda, de vill att någon talar om för dem hur allting är och vad de ska göra, tänka och tycka. Det är exakt de mekanismer som gör att diktatorer och psykopater som Trump och Hitler kan bli valda i fria val. För mig är detta helt ofattbart, att normalbegåvade och utbildade personer kan gå på svammel och uppenbara lögner bara för att de kommer från karismatiska personers mun. Som vanligt när det gäller förment moraliska föredömen lever de inte alls som de lär, lögner, misshandel och otrohet är mer regel än undantag. Just nu talas det mycket om klansamhället, men Knutby Filadelfia är ett typexempel på en klan, en storfamilj där några få styr. De har absolut makt över medlemmarna och påstår sig få sina ord direkt från Gud. De tar sig också rätten att straffa de som de uppfattar som avvikare från den sanna vägen.

En obehaglig berättelse som alla borde läsa, i synnerhet de som tillhör religiösa samfund eller andra sektliknande grupper. Omslaget är suggestivt, ett guldfärgat kors på en blodröd bakgrund där en rännil blod rinner över korset. Boken kan uppfattas som spekulativ med alla sexmöten hit och dit, men faktum är att det som hände i Knutby hade knappast ens en författare kunnat föreställa sig. Verkligheten överträffar dessvärre dikten ibland...

Johanna är bara 19 år men har redan gjort sig ett.. Visa hela

Johanna är bara 19 år men har redan gjort sig ett namn i Londons medievärld. Under signaturen Dolly Wilde skriver hon om den nya musiken i en rikstäckande tonårstidning. Livet leker och när hon kommer på kant med chefen får hon genast nytt jobb på en större tidning. Men så hamnar hon i säng med fel man, det blir offentligt och den typen av kändisskap är inte lika trevligt. Lyckligtvis är hon god vän med en kvinnlig sångerska på uppgång, en frispråkig och handlingskraftig person. Så har hon kärleken till John, han som redan är stjärna. Men han ser henne bara som en vän och vill han ens ha med henne att göra efter skandalen?

Caitlin Moran var själv ett medialt underbarn, som 16-åring fick hon jobb på Melody Maker och sen har det rullat på, krönikör, författare, programledare och prisbelönt kritiker. Ungefär som vår Linda Skugge, fast tuffare och roligare. Hon har också skrivit Konsten att vara kvinna, och Konsten att skapa en tjej, bägge delvis självbiografiska och med klar feministisk prägel.

Konsten att bli känd är en fristående uppföljare till Konsten att vara tjej. Genren är närmast chic lit, storstadskvinnor med karriär som festar och ligger runt men har strul med kärlek och killar. En främmande värld för mig då målgruppen är yngre kvinnor. Min största behållning är den vassa dialogen. Temat är kvinnlig vänskap, girlpower och män som bär sig illa åt. Har vi läst det förr... Något som jag, tråkig gammal gubbe, reagerar på är den (kanske omedvetna) drogliberalismen. Folk tar droger till höger och vänster, blir höga som hus och ställer till det. Men det är liksom inte så farligt, en naturlig del av vuxenblivandet och rocklivet och det ordnar sig alltid.

Någon här som gillar fotboll? Nähä, jag tänkte väl.. Visa hela

Någon här som gillar fotboll? Nähä, jag tänkte väl det... Men jag skriver lite ändå.
Jonas Eriksson var för ett tiotal år sedan Sveriges bäste fotbollsdomare och dömde matcher i EM, VM och Champions League. I sin bok berättar han om vägen till framgång, något som krävde engagemang, träning och ett sönderhackat familjeliv. Och det för det kanske mest otacksamma jobbet inom idrotten. Den enda gång en domare får uppmärksamhet är när han gör något fel, går det bra är allt tyst. Hat, hot och glåpord är vardagsmat, jag fattar inte hur någon kan välja att bli domare. Men Jonas var redan i unga år inriktad på en domarkarriär och han hade de egenskaper som krävs. Ett starkt självförtroende, koncentrationsförmåga, simultankapacitet, auktoritet och god. kondition. Man måste också vara ordningsman, gilla att tala om för andra vad de ska göra och inte göra...

Boken ger en god inblick i vad det innebär att vara fotbollsdomare på elitnivå. Jag visste t ex inte att vid varje större match finns en observatör på plats som ska kolla och betygsätta domarens insats. Hur många andra arbetstagare skulle acceptera att chefen satte betyg på insatsen varje arbetsdag? Dessa betyg ligger till grund för om man blir godkänd för att döma i mästerskapsturneringar. Författaren berättar om lyckade och mindre lyckade insatser, och möten med fotbollens superstjärnor såväl som med domarkolleger. Men också om mygel, mutor, maktmissbruk och mobbning. Det är ingen vacker bild som Jonas målar upp av UEFA, FIFA och deras domarchefer.

Ni som tittade på fotboll i början på 2000-talet minns säkert italienaren Pierluigi Collina, om inte annat för hans särpräglade utseende. Han är av många ansedd som tidernas bästa domare, men som högsta domarchef var han en katastrof, Krävande, lynnig, orättvis och konflikträdd. Ännu ett bevis på att duktiga yrkesmän inte nödvändigtvis blir bra chefer. Jonas skräder inte orden om hur de stora länderna gynnar sina egna domarkandidater inför stora finaler. Han anser sig ha blivit utmanövrerad och förbigången och väljer att avsluta sin karriär i förtid. "Jag är inte bitter" skriver han gång på gång, men visst är han det. Motiverat eller ej, det kan inte jag bedöma. Men det går ingen nöd på honom, han är utåtriktad, framåt och citat "aprik", (dock inte genom domarjobbet) Han har sommarpratat, varit med i På spåret (den ultimata bekräftelsen på kändisskap ;-)) är bisittare i sportstudior vid mästerskap och en uppskattad föreläsare.

Boken rekommenderas för fotbollskunniga, annars är behållningen måttlig. Det blir lite tjatigt med ett rabblande av resor, matcher och resultat, men jag tror inte boken kunde skrivits på något annat sätt.

Undertiteln är "en konspirationsroman" och tycks h.. Visa hela

Undertiteln är "en konspirationsroman" och tycks handla om mordet på Olof Palme. Som brukligt ändrar författaren lite på namnen, Palme kallas här Carl Stjärne, Hans Holmér får heta Rolf Utterström osv. Men själva mordet går inte till riktigt så som vi fått lära oss och Sverige ser inte riktigt ut som hur vi som var med upplevde det. Men vad är verklighet och vad är fiction? Mycket verkar uppåt väggarna men är det bara vi som blivit lurade?
Eller som Rolf Utterström säger när en mer rutinerad mordutredare vill ta över ärendet; "Mordet på en hög politiker ska inte utredas som ett mord på stan bara för att det råkar ske på stan. Det behöver utredas efter sin art. Allt handlar om vad det är man vill ha reda på."

Så ni som förväntar er en kriminalroman om ett känt mord kommer att bli gruvligt besvikna. De ansvariga avslöjas redan i början, resten handlar om varför det måste ske och hur man hanterar förloppet efteråt. Jag var länge besviken på boken, inte för att jag förväntade eller ville ha en thriller utan för sättet att skriva. Det är förvisso en idéroman förklädd till skröna där författaren analyserar det hon ser som en maktfullkomlig socialdemokrati under 1970-och 80-talen. Men jag som är smått förälskad i Lena efter hennes mästerverk Egenmäktigt förfarande tyckte först att hon körde fast i pratiga analyser och vinklingar som inte gav så mycket då dagens S-parti befinner sig på en annan och mer insiktsfull plats än dåtidens självrättfärdiga koryféer.

Men Lena Andersson är antagligen landets mest intelligenta författare och på slutet steppar hon upp så att man som läsare anar att hon skrivit om något helt annat och viktigare än det man trott. Med humor, ironi och lidelse klär hon av både journalister, politiker och myndigheter och man ser paralleller till Trumps och Putins agerande - och deras framgångar. Lögnen kan vara ett farligare och effektivare vapen är både bomber och kanoner...

Så kärleken består och jag rekommenderar romanen till vana läsare med intresse för samhällsfrågor, konspirationer och drift med politiker. Jag får lite vibbar av Bo Baldersson, som ni lite äldre säkert minns, men mörkare och mer tidsenlig.

Liv, som egentligen heter något annat, kämpar med.. Visa hela

Liv, som egentligen heter något annat, kämpar med sina demoner från barndomen. Hon blir förälskad i en tigerpyton och föredrar ormen framför män. Men så träffar hon någon och det slutar i katastrof.
Mariam, som egentligen heter något annat, hamnar i gräl med sin 11-åríga dotter. Hon försvinner och Mariams första reaktion är flykt. Hon sätter sig i bilen och kör.
Roe är polis, skadad i sitt innersta av sorg och skuldkänslor efter en personlig tragedi. Men varför har han bilder på den försvunna flickan i sin lägenhet?
Ronja och Birk har inte mycket gemensamt med Astrids figurer. Det är osäkert om Birk är det oskyldiga offret men det är säkert att Ronja inte är rövardottern.

Jag brukar inte läsa psykologiska thrillers men baksidestexten och den ovanliga titeln lockade. Och jag blev inte besviken, denna debutbok har det som krävs för att skapa krypande obehag, gastkramande(!) spänning och sträckläsningsbehov. De korta kapitlen hoppar mellan det som hände 2005, då Liv köpte ormen, och 2017 då flickan försvann. Det är bra upplagt och läsaren kan inte luska ut den eller de skyldiga. Man tror man vet, men så vänder det... Karaktärerna är tämligen udda och mest udda är förstås ormen Nero. Jag är kluven till hans centrala roll, dels är han grunden för hela berättelsen , dels är vissa scener direkt orimliga och har inslag av magisk realism som inte riktigt passar in i det annars logiska scenariot. Boken vimlar av symbolik, som att huvudpersonen byter namn och liv som ormar ömsar skinn. Eller skildringen av Nero som sexsymbol.

Boken är uppmärksammad, hyllad av kritiker och utgiven i en rad länder. Skulle förvåna mig om den inte blir film. Klart läsvärd är den i alla fall - utom för den som har ormfobi, då bör man avstå...

USA 1940-tal. Efter att ha blivit relegerad från i.. Visa hela

USA 1940-tal. Efter att ha blivit relegerad från internatskolan förvisas den 19-åriga Vivian Morris till sin faster i New York. Denne driver en liten teater med ekonomiska problem och har egentligen inte råd med Vivian. Men det visar sig att Vivian är typ världens bästa sömmerska trots sin ringa ålder och blir väldigt uppskattad av teaterfolket. Dock börjar hon festa hårt och ställer till det för sig igen, såpass att hon tvingas lämna stan. Men hon slickar såren och efter en tid är hon tillbaka...

Kvinnornas stad är också kvinnornas bok, lovorden haglar i de flesta recensioner skrivna av kvinnor. Man ser teaterfolket som frigjorda kvinnor som är före sin tid och Vivian är den skickliga yrrkeskvinnan, självständig, vass, framgångsrik, med många älskare men skyr fasta relationer. Jag suckar och gäspar, ännu en pepp-bok för kvinnor i feelgoodgenren, mycket kläder, smink och mode. Det hurtiga språket blir bara jobbigt. Det enda som är bra - tycker jag alltså - är den hatiska attityden till krig och militärism som författaren ger uttryck för. Det behövs verkligen i dessa krigshetsande kanonkramardagar.

Nancy arbetar på sin fars ostronresturang i en lit.. Visa hela

Nancy arbetar på sin fars ostronresturang i en liten engelsk kuststad. Vid en music hall-föreställning blir hon besatt av den unga mansimitatören Kitty Butler. Nancy går på varje föreställning och lyckas bli vän med Kitty. När hon får engagemang i London lämnar Nancy sin familj och följer med Kitty. Snart är de ett par både på och utanför scenen.
Men Nancy blir sviken och lämnar i vredesmod teaterlivet. Hon hamnar på samhällets botten och väljer att prostituera sig, men kanske inte på det sätt man tror. Efter en tid får en överklasskvinna ögonen på henne och hon hamnar hux flux i ett liv av lyx. Men turen vänder igen....
Jag gillar egentligen inte historiska romaner, men här är tidsåldern närmast en fond, en kuliss. Det är istället en berättelse om relationer, lust och könsöverskridande. Nancy känns ibland väldigt modern både i sitt sätt att tala och handla, men det stör inte mig, tvärtom. Däremot hade jag inte trott att 1890-talets London vimlade av flator i alla samhällsklasser, eller att homosexuella kunde agera så förhållandevis fritt i det viktorianska England.....Men kanske valde man att blunda. Kvinnan ansågs ju inte vara en sexuell varelse utan förväntades ligga och titta i taket och tänka på fosterlandet under akten. Att kvinnor kunde tänkas ha sex med varann fanns inte i sinnevärlden och att två väninnor bodde tillsammans var det inget konstigt med. Men här får läsaren en helt annan bild av det viktorianska samhället.

En ganska bra och bitvis annorlunda roman om kärlek, med en originell och välfunnen titel. Tyvärr faller författaren i den historiska romanens allra vanligaste klichéfälla; alla rika är onda och alla fattiga är goda.
Den moralkakan kunde vi varit utan.....

Kenneth Karlsson, 32, har ställt till det för sig,.. Visa hela

Kenneth Karlsson, 32, har ställt till det för sig, så pass att han hamnat i psykiatrisk tvångsvård. Han ser tillbaka på det som hänt, hur kunde det gå så snett? Han som hade det så bra, förmögen och framgångsrik, och med hus i Beverly Hills. visserligen den förort till Stockholm som kallas så i folkmun, men ändå... Det började med att han blev ihop med den vackra fotomodellen Mikaela, eller egentligen började det med att hans hustru Isabella drog iväg på en egen roadtrip. Och när Kenneth var i Tyskland för att gå på Springsteens konsert träffade han Max och så småningom Greven. Udda karaktärer och märkliga sammanträffanden står som spön i backen, alla har på något sätt en relation till varann. Men den labile Max är olyckligt kär i en viss kvinna och när han får för sig att göra henne (som han tror) till viljes slutar det i katastrof...

Jag har alltid föredragit Lundell som artist framför författare. Men när en bekant rekommenderade boken gav jag den en chans. Det är en Lundell på lekhumör, berättelsen är en riktig rövarhistoria, eller skröna som det heter på finare språk. Miljöerna skiftar från Grand Hotels veranda i Stockholm där ungdomsgänget Dom Grandiosa häckar, till Skåne, Berlin, England och tillbaka till Sverige. Hela tiden sker osannolika sammanträffanden som eldar på den drastiska utvecklingen. Här anar jag en ironisk passning till vissa författarkollegor som gärna bygger sina berättelser på just denna typ av osannolikheter...

Okej, jag gav Lundell en chans som författare men han tog den inte. Det här är inget för mig, pratig, drastisk och halsbrytande, men jag är säker på att många gillar boken. Den är inte dålig och han ÄR en författare, till skillnad från de flesta andra kändisar. Men jag lyssnar heller på När jag kysser havet och ska försöka få tag i hans samtida epos Vardagar. Är det någon som läst någon del?

Tony lever ett lugnt men lite tråkigt liv som pens.. Visa hela

Tony lever ett lugnt men lite tråkigt liv som pensionär. Han tänker ofta tillbaka på sin ungdomstid på 60-talet, den sorglösa tid då allt som gällde var kompisar och jakt på en flickvän. Visst hände det tråkiga saker, som med vännen Adrian, eller när första flickvännen Veronica gjorde slut. Men den tiden framstår ändå i ett skimmer. Vuxenlivet har varit odramatiskt, ett lugnt äktenskap, en välartad dotter, en vänskaplig skilsmässa. Men ett oväntat brev vänder hans liv upp och ner och skakar om hela hans existens.

Känslan av ett slut är en skickligt upplagd psykologisk thriller med en oförutsägbar upplösning. Pluspoäng till författaren! Första tredjedelen av boken är en ren transportsträcka med naiva ungdomar som gör sig märkvärdigare än de är, precis som ungdom gjort i alla tider. Men så anländer brevet och vi får följa Tonys fruktlösa försök att förstå vad som hänt och varför. Som läsare vill man veta mer om Adrian och Veronicas liv, den fantasilöse och lite självgoda Tonys tillvaro och tankar får man nog av. Men här är författaren väldigt sparsam med detaljer och det gör att man vill ha mer när boken är slut.
Detta är den andra bok jag läst av Barnes och jag är lite undrande till hans och andra manliga författares oförsonlighet mot sina manliga karaktärer. Tony känns inte helt trovärdig i sitt agerande, precis som Graham i hans senaste bok "Innan hon träffade mig". Men strunt i det, boken är klart läsvärd!

Paula försöker hitta tillbaka till livet efter att.. Visa hela

Paula försöker hitta tillbaka till livet efter att ha förlorat ett barn och maken lämnat henne. Judith är läkare, söker efter kärlek bland männen men trivs bäst med hästar. Brida är författare men allt med barn och familj tar ifrån henne kraften att skriva. Malika har blivit lämnad av den perfekte mannen, ingen annan duger och hon söker bekräftelse hos sina föräldrar som blivit besvikna på henne. Hennes syster Jorinde är skådespelerska och gravid för tredje gången, hon har lämnat sin narcissist till make men vet inte hur hon ska klara att ta hand om barnen på egen hand.

Denna tyska roman är ingen novellsamling, de fem kvinnorna rör sig i samma kretsar och en del känner varann. Det är inte heller någon feelgood, alla har sina demoner, tar sina strider och det finns inga enkla lösningar. De är mänskliga, med ambitioner, begär och tillkortakommanden, och berättelsen känns alltigenom trovärdig.
Det är författarens andra bok och debuten "Någon gång ska vi berätta allt för varandra" ser jag som något bättre. Men denna är klart läsvärd, en vardaglig och träffande roman och kvinnors roll som fruar, mödrar, älskare, systrar och döttrar.

Chick lit på spanska. Handlar om tre systrar, lika.. Visa hela

Chick lit på spanska. Handlar om tre systrar, lika som blåbär och jordgubbar. Ana , den äldste, är den perfekta hemmafrun med barn och rik make, men sysslolösheten får henne att börja knapra tabletter. Mellansystern Rosa är en intelligent och framgångsrik yrkeskvinna med spikrak karriär, men med noll kärleksförhållanden och ett privatliv tomt som en öken utan oaser. Lilla Cristina är slarvan, jobbar som servitris och tillbringar all övrig tid med att festa och knulla runt. I bakgrunden finns den manipulerande och känslokalla modern och den levnadsglade men frånvarande fadern.

Upplägget är välkänt och skillnaden mellan Madrid och London är inte stor. Men det blir ingen riktig fart i berättelsen och den känns övertydlig och tillyxad. De ingående diskussionerna om sex mellan Cristina och hennes väninnor känns som tonårsrevolt och provokation, "titta vad frigjorda vi unga kvinnor i Spanien är". Man ler lite överseende och förstår att det är menat för hemmamarknaden. Men det är underhållande och ämnet är alltid intressant..... Sexuella övergrepp mot barn är ett idag ofta förekommande tema i böcker, men här skildras det på ett annorlunda och faktiskt lite provocerande sätt.
Under läsningen kommer jag hela tiden på mig själv att tänka på Pedro Almodovar och hans filmer. Hans bild av den spanska kvinnan som teatralisk, överspänd och lite vulgär har präglat mig och passar faktiskt in på personerna i boken.
Boken är svår att betygsätta, så den får en trea. Ett minus dock för titeln (som är direktöversatt). Alla goda ting är tre och man ska aldrig, aldrig någonsin räkna upp mer än tre saker i en titel eller i en rubrik....... Ta t.ex. "Sex, lögner och videoband", det är en Titel det....

Fyra olika personer i olika åldrar söker kärleken... Visa hela

Fyra olika personer i olika åldrar söker kärleken. De rör sig i samma område, semesterorten Le Touquet, och vid samma tid men känner inte varann. Det är den 15-årige Louis som väntar på att hans älskade Victorie ska växa till sig, 35-åriga Isabelle är nybliven singel och stöter oväntat på sin ungdomskärlek, 55-åriga Monique är trött på sin man och sitt äktenskap och söker en nystart i kärleken. Rose och Pierre har varit tillsammans i 50 år men verkar ännu nyförälskade. Nu är det dags att uppfylla ett gammalt löfte de givit varann.

Detta är en varm och melankolisk skildring av kärlekens olika faser och former, romantisk men bitterljuv. Författaren väver skickligt samman de fyra berättelserna och som läsare bara njuter man. Så ska kärlek skildras. Alla skeenden är kanske inte helt sannolika, men det är långt ifrån den traditionella feelgoodromanen. Alla ni som gillar fransk film och bra relationsromaner, bara sätt igång och läs!

Vera Eckhoff, pensinerad tandläkare, lever ensam i.. Visa hela

Vera Eckhoff, pensinerad tandläkare, lever ensam i sitt stora och förfallna hus i en liten by iOlland, nordväst om Hamburg nära floden Elbe. Här finns Europas största odlingar av körsbär ocxh äpplen och på våren färgas hela landskapet vitt av blommande fruktträd. Men Vera bryr sig inte, hon struntar i sina träd och är tillfreds som det är, till grannarnas förtret som bara ser förfall och misskötsel. Men så står plötsligt Veras systerdotter Anne och hennes son Leon utanför dörren. Anne har lämnat ett havererat äktenskap och som en modern flykting söker hon nu husrum hos Vera. Hon i sin tur har aldrig glömt hur hon själv kom till huset som femåring, tillsammans med sin mor, efter en desperat flykt undan Röda Armén i slutskedet av andra världskriget. De var inte välkomna men fick stanna på nåder, något som gjort att Vera alltid känt sig som en främling i byn. Så hon tar emot Anne och då bägge är enstöringar går det bra så länge de håller sig på varsin kant. Och med Leon som modererande kraft tinar bägge upp och får en djupare kontakt både med varann och med grannarna...

Detta är en fruktansvärt bra bok, läs den, läs den, läs den! Jag befarade eländesporr och flyktingtrauman sida upp och sida ner, men även om författaren inte väjer för mörker och tragedi låter hon det aldrig ta över. Istället är det en varm och empatisk berättelse om udda människor som skapar sig ett liv och går vidare trots svåra uppleverlser. Språket är enkelt men ändå målande, utan överdrivet detaljrabblande och karaktärerna skildras med torr humor och ett bitskt men realistiskt synsätt på sin omgivning.

Som en motvikt till de i grunden tragiska livsödena skildras med dräpande ironi självupptagna hipsterföräldrar i Hamburg och andra storstadsbor som flyttar ut på landet för att "leva nära naturen", odla ekologiskt och uppfylla sina naiva drömmar om det perfekta lantlivet. Författaren är skoningslös mot de omedvetna stadsborna som ska lära de gamla bönderna hur livet på landet ska vara och hur man odlar frukt giftfritt, men som efter några år flyr tillbaka till tryggheten i storstan.

Just kritiken mot vår tids gröna vågare gör recensenterna väldigt nervösa. Jag roade mig med att läsa några omdömen i Expressen och GT och gapskrattade över hur träffade de kände sig. Formuleringar som att den delen av romanen "stöter bort" och "det hade blivit en större roman utan driften med Hamburghipstrarna" visar precis hur känsligt det är. Men om hon, som de flesta författare gör, istället varit lika nedlåtande mot landsbygdsborna hade det inte blivit någon reaktion, utom möjligen applåder. Och när de läste det citat som sammanfattar både den sommar som gått och hur livet på landet verkligen är, åtminstone för våra utflyttare, då satt säkert våra storstadsrecensenter med gapande munnar och tomma ögonpar:
"Sommaren på landet var som ett krig. Naturen gick till attack och hon var inte nådig. Det går inte att förhandla med henne."

Så himla sant!

Den svenska skribenten Bennedith åker till Madrid.. Visa hela

Den svenska skribenten Bennedith åker till Madrid på ett resestipendium. Genast träffar hon Mercuro Cano som påstår sig vara jagad av en urgammal nunna och hennes kinesiska hantlangare som är ute efter hans kropp för organdonation. Bennedith tror inte på det men blir ändå fascinerad av mannen och hans historia och tar sig an honom. Men efter ett mindre lyckat möte med en av sina landsmän kommer hon i kontakt med nunnan, Lucia, som inte bara tagit på sig uppgiften att rädda förtappade själar från köttets villfarelser utan också sysslar med barmhärtighetsgärningar av annat slag. Lucia berättar sitt livs historia för Bennedith samtidigt som hon hjälper svenskan ur en prekär situation. Men är Lucia en god hjälpare eller en samvetslös hämnare som sätter sig till doms över de hon ser som syndare?

Låter det invecklat? Tja detta är bara en del av den grymma och burleska värld som Wolff bjuder in sina läsare till. Här finns också en kvinna vars man varit otrogen och som bokstavligen behöver ett nytt hjärta, en kvinnlig slaktare och knivexpert, en av Francos hantlangare som gör misstaget att vända ryggen till en arg sugga, och en hämnare som tar fel på offer och blir instängd i en källare på obestämd tid. Och inte att förglömma, en alzheimersjuk man och hans självuppoffrande(?) hustru. Över alltihop ruvar den ljusskygga nätshowen Köttets tid vars tittarsiffror växer i takt med den alltmer brutala botgöring som de tvingar sina intet ont anande deltagare till.

Lina Wolff fick Augustpriset för sitt mästerverk De polyglotta älskarna men Köttets tid når inte upp till den nivån. Dock väl värd att läsa, en hejdlös drift med TV-shower typ Dr Phil, vårt behov av andlighet och människor som säger sig vilja hjälpa andra men bara boostar sitt ego. Skrattet fastnar dock i halsen när man ser den lynchmentalitet som showen piskar upp, något som händer gång på gång på sociala medier idag.
Det köttsliga är som titeln antyder en bärande del av romanen, både bildlikt men framförallt bokstavligt. Inget för veganer, men det otäcka med romanen är människors ondska och fördömanden snarare än blodiga köttstycken på krokar. De etiska dilemman som romanen tar upp är inte heller att leka med, vad är rätt och vad är fel?

Författaren själv råkar träffa den mystiske enstör.. Visa hela

Författaren själv råkar träffa den mystiske enstöringen Janne på en bar. Han bor i en fyr och tycks varken ha något förflutet eller någon framtid då fyren ska rivas och ge plats år en turistanläggning. Så försvinner Janne plörsligt och författaren tänker inte närmare på det förrän han får ett brev från den försvunne. Där berättar han vad som hänt och författaren blir besatt av att skriva ner Jannes historia. Men när han börjar forska i saken på allvar visar det sig att väsentliga delar av Jannes berättelse inte stämmer. Så kommer ännu ett brev...

Detta är en skröna i samma stil som "Hundraåringen som klev ut genom fönstret..." men inte så skruvad. Dock är den skriver redan 2001 så det är inget plagiat, årminstone inte från Per Nilssons sida. Greppet att ge författaren själv en väsentlig roll i berättelsen är mindre lyckad. Om det var ett försök att göra berättelsen mer trovärdig så misslyckades det. Författaren har tidigare skrivit ungdomsböcker och det märks, det är lite pubertal pojkboksstämning i vissa avsnitt. Början är lite seg och tjatig med det tar sig och mycket dialog är inte fel. Trots allt inget i min smak, men jag gillade inte Hundraåringen heller...

Denna kända bok har fått lovord i alla tonarter oc.. Visa hela

Denna kända bok har fått lovord i alla tonarter och både den och uppföljaren är filmad. Historien om den oambitiösa och vardagliga Louisa som blir personlig assistent till den framgångsrika, energiska, välbärgade och inte minst snygge Will som nu är totalförlamad efter en olycka har något som attraherar läsarna. Will är en besvärlig och motsträvig patient som egentligen bara vill lämna detta liv och Lous uppgift visar sig vara att ge honom livsglädjen tillbaka.

Boken är helt ok men jag har svårt att förstå hypen. Grundstoryn är klyschig, enkel fattig flicka träffar framgångsrik man och känslor uppstår. Fattig flicka med dåligt självförtroende visar sig ha oanade talanger och en kapacitet som mannen lockar fram hos henne. Visst är hans handikapp en snyftfaktor av stora mått men i sig inget unikt. Man har läst det förr...

Det som skiljer ut denna är det oväntade slutet. Själva berättelsen pekar åt ett visst håll men här vågar författaren ta ett kliv åt motsatt håll och det tvingar läsaren att tänka till och ta ställning. Krass som jag är misstänker jag att författarens ambition var att ge utrymme åt en uppföljare snarare än att skapa debatt, men icke desto mindre funkar det.

Lova är ensamstående med en vuxen son som bor kvar.. Visa hela

Lova är ensamstående med en vuxen son som bor kvar hemma. På en semesterresa träffar hon konstnären Roland. Livet har hanterat honom ovarsamt och han hanterar livet likadant. Lova är svältfödd på närhet och blir förälskad. Men Roland är ingen drömprins trots vackra kärleksord, han kommer och går som han vill och ibland är han hos andra kvinnor. Lova drömmer om ett Svenssonliv, en gemenskap med en snäll man och inte en våldsrelation som i hennes förra äktenskap. Men gränsen mellan kärlek, beroende och utnyttjande blir allt otydligare...

En relationsroman om vad jag kallar destruktiva förhållanden. Lova och andra kvinnor blir utnyttjade och tolererar det, förlåter och försöker igen med män som super och är våldsamma. Till skillnad från i många liknande böcker tar författaren inte ställning för någon utan ser en framtid för Lova och Roland, fast jag bara skriker dumpa NU. Hennes överseende stör mig och jag tycker inte att det är någon vidare bok.

Frida Fors, räddaren i nöden för alla med problem,.. Visa hela

Frida Fors, räddaren i nöden för alla med problem, är tillbaka. Hon håller i en populär talkshow på radio, "Sena samtal med Frida Fors". Men redaktionen vill vässa programmet ytterligare, det ska handla om sex. droger och maktspel i relationer. Frida är tveksam men fogar sig och till sin hjälp får hon ett nytt ess på mediehimlen, svenskamerikanska Rosetta Andersson. Samtidigt, eller som vanligt, lyckas inte Frida så bra i sina egna kärleksrelationer och när hon ordnar en hyresgäst till sitt för stora hus blir det inte alls som hon tänkt. Så börjar det gnissla på jobbet, det är något som inte stämmer och Frida blir utsatt på flera sätt. Gnisslar gör det också i relationerna hos grannparen, men när Frida rycker in ordnar det sig förstås. Men ordnar det sig för henne också...?

Först tyckte jag att boken var både gammalmodig och töntig, inte kan väl en radioredaktion som sysslar med debatt och samhälle ha en så pryd och ängslig hållning till sex? För det är vad boken handlar om och orsaken till att jag läste den, sex och den motsägelse som finns mellan det ytliga frosseriet i ämnet och de tankar som rör sig inom oss när vi är eller vill vara nära en annan människa. Men vi tycks ha anammat en amerikansk syn på sex, vi pratar mycket och har många åsikter om ämnet, men när vi hamnar i sovrummet är det ganska tyst. Den bristande kommunikationen i relationer och mellan älskanden går som en röd tråd genom boken men här löser Frida det, till skillnad från i verkligheten.
Författarens övertydliga sätt att visa på att sex är viktigt även upp i åldrarna känns lite pekpinneaktigt men tyvärr behöver det sägas, gång på gång. Tragiskt att något så positivt och hälsobefrämjande fortfarande omges av en massa tabun och negativt moraltänkande, men det är något som gör att vissa liksom stänger av istället för att ta till sig information och tips som skulle gjort relationen lyckligare på det fysiska planet. Nu tror jag inte mycket på författarens lösning, att söka i de gamla kulturerna och lägga allt ansvar för kvinnans njutning på mannen. Men hon har en (omedveten) poäng i att sex och jämställdhet inte är fullt kompatibla, man ändrar inte tusen generationers prägling på 50 år.

Detta är den fjärde fristående romanen om Frida Fors. Tyvärr dras betyget ner något av den ängsliga korrekthet som författaren envisas med i sina böcker, allt och alla är bra bara det inte kommer från Sverige. Men ändå läsvärd, med fler funderingar om vårt samhälle och vad vi prioriterar i livet än vad som är vanligt i feelgoodböcker.

Amanda, Clay och deras två barn lämnar New York fö.. Visa hela

Amanda, Clay och deras två barn lämnar New York för en veckas välförtjänt semester i en hyrd lyxvilla på Long Island. De njuter av lugnet och tystnaden i det ensligt belägna huset. Mitt i natten knackar det på dörren. Utanför står ett äldre par som påstår att de är ägarna till huset. New York har drabbats av ett omfattande strömavbrott och de beslöt att fly staden då inget fungerar där. Inte heller telenätet så de kunde inte ringa och förvarna. Misstänksamt kollar Amanda och Clay sina telefoner och finner att inga funktioner är i gång, de ser bara ett kort meddelande om strömavbrottet. Det visar sig att både Internet, radio och TV är utslaget, de är avskurna från omvärlden trots att de ännu har el. Nu tvingas sex sinsemellan olika personer samsas i villan och snart går det upp för dem att att något förskräckligt måste ha inträffat...

En modern dystopi, skriven strax före pandemin och kriget i Ukraina men det gör den krypande och ödesmättade stämningen än värre. Något har hänt men då inga medier fungerar vet man inte vad. Ett angrepp av fientlig makt, ett terrordåd, en teknikkollaps i de egna systemen? Eller är det naturen självt som slår tillbaka mot generationer av miljöförstöring? Inga missiler syns, inga bombkrevader hörs och inga tecken på fientlig trupp. Men luftrummet är tomt där flygplan annars brukar korsa varann. De vilda djuren känner något och flyr, fåglarna tystnar. Några gånger hörs ett outhärdlig starkt ljud, på en frekvens som spräcker glas och gör människor sjuka.

Denna starkt civilisationskritiska roman visar på människors utsatthet i vårt moderna samhälle. Trots att personerna i huset har både mat och el är de översiggivna då deras telefoner inte fungerar. Amanda och Clay klarar inte ens att hitta till affären utan GPS. Alla agerar nyckfullt och ologiskt, beror det på situationen eller är de påverkade av något?
Frågorna är fler än svaren, men romanen biter sig fast och stämmer till eftertanke. Som jag sagt så många gånger och som bevisats av Rysslands misslyckande i Ukraina, krig med militära medel än omodernt och kontraproduktivt. Den som vill krossa ett land ska fokusera på att slå ut el och datakommunikation, den som vill försvara sig ska se till att sådana system är robusta och decentraliserade. Visst har berättelsen sina svaga punkter, att dag efter dag går utan någon fungerande media känns inte trovärdigt och visst har väl sjukhus och andra livsnödvändiga inrättningar reservel. Men boken är klart läsvärd för den som gillar denna typ av berättelser

Dagen innan Ulf Norrstig fyller 70 ser han en varg.. Visa hela

Dagen innan Ulf Norrstig fyller 70 ser han en varg. Det är en välväxt hanvarg i sin bästa ålder, som rör sig med en självklarhet i den värld som är hans. Ulf blir berörd, omedvetet jämför han med den tid då han själv var en man med makt, jägmästare, tjänsteman på Skogsstyrelsen, jaktledare. Nu sviktar hälsan, hjärtat säger ifrån och han får inte ens skotta snö. Han orkar inte längre vara jaktledare. Mötet med vargen får honom att se tillbaka på sitt liv, tveka och ifrågasätta sina val. Han berättar inte för någon om mötet, men hans kamrater vet att vargen finns där. De har sett spåren, frågan är om den ska överleva jakten...

Ekmans bok handlar inte så mycket om jakt och vargar utan om hur en åldrande man känner kraften rinna från honom. Skogen och jakten var hans liv, det betydde allt. Nu börjar han tänka om, det som tidigare var självklart känns inte längre rätt. Jakten och dödandet lockar inte längre och när hans fru vill att han ska skriva ner sina minnen för att ha något att göra känns det både fel och meningslöst. Han identifierar sig mer och mer med vargen, i tankarna löper han sida vid sida med den, på jakt efter byten och honor.

Jag var själv ivrig jägare i unga år, nu har jag tappat lusten och suget. Jag är inte alls emot jakt, det är en nödvändighet att reglera de allt större klövviltstammarna. Så jag jagar pliktskyldigast för att skydda böndernas skog och grödor. Men gnistan är borta, det är bara jobbigt. Samtidigt känner jag en stor tomhet, jag saknar inte jakten men känslan, förväntan, spänningen, att vara ett med naturen, glädjen i samvaron med kollegorna. Så jag förstår bokens man till viss del. Jag störs, och har alltid gjort, av det överdrivna rovdjurshat som finns hos många jägare. Vargen måste finnas men den måste också jagas. Mycket är jargong, men som vi ser i boken kan även det vara ödesdigert och unga personer får en osund blid av hur naturen fungerar.

Jag brukar läsa en klassiker då och då för allmänb.. Visa hela

Jag brukar läsa en klassiker då och då för allmänbildningens skull. Nu föll valet på Löwensköldska ringen, en föredömligt tunn bok...
Året är 1741 och den gamle krigaren general Löwensköld har just lämnat det jordiska. Han var en av Karl XII:s mest betrodda män och som tack för sina tjänster erhöll han både en herrgård och en guldring med kungens sigill. Generalen bestämde att ringen skulle följa honom i graven och så skedde också, trots dess betydande ekonomiska värde. Men vid nästa gravöppning då en släkting skulle begravas stal någon ringen från generalens finger. Detta helgerån krävde ett till dumdristighet gränsande mod, och de olycksaliga följderna lät inte vänta på sig...

En lättläst och välskriven spökhistoria som känns tämligen modern och med flera bottnar. För generalen som går igen för att återta sin ring är bara en del av den korta berättelsen. Det handlar också om missriktad hämndlystnad, om hur till synes oskyldig handlingar får oväntade och ödesdigra konsekvenser, och hur den som räddar livet på generalens sonson går miste den belöning denne så hett åstundar. Alltså allmänmänskliga erfarenheter av skilda slag, som att otack är världens lön och att inget blir som man tänkt sig. Ett mästerverk på 103 sidor!

Detta är den första av tre fristående delar om släkten Löwensköld, men de övriga får vänta till ett senare tillfälle.

När "Maken" kom ut 1976 var det en fullständigt un.. Visa hela

När "Maken" kom ut 1976 var det en fullständigt unik bok, det fanns inget som ens var i närheten. Alla andra generationsromaner var typ Ulf Lundells "Jack", utagerande personer som gjorde "uppror" mot något, oklart vad. De var uppbyggda runt droger, småkriminalitet, utnyttjande, häftiga känsloutspel och yttre dramatik, alltså supertråkigt. Men äntligen äntligen kom en bok om vanliga välartade ungdomar där en snäll kille som jag kunde känna igen mig. Bägge är väldigt coola, har distans, och Martinas självironi och analyserande är helt fantastiskt. Språket är outstanding och hon är rolig också även om det oftast är galghumor. Aldrig har väl en ung tjejs tveksamhet inför kärleken och tvåsamheten beskrivits så bra. Hon vet att hon gör Gustav illa men vill inte mista honom heller samtidigt som hon vaktar sitt oberoende med svärd.... Det är en brytningstid, feminism och jämställdhet är på gång men ännu härskar konventionerna och Martina slits mellan det gamla och nya.

Ingen bok har betytt mer för mig än Maken. Jag hade läst G-B S andra böcker och kände starkt för hennes alter ego Saga Sandler som en själsfrände. Jag tyckte jag var ensam i hela världen, ingen flickvän, knappt inga vänner, jag var en deppad outsider. Så kom Maken och plötsligt fanns det någon som förstod, som tänkte likadant, ifrågasatte, tvekade, hade distans och självironi. Och det var en kvinna som skrivit detta! Plötsligt insåg jag att tjejer inte var ouppnåeliga varelser från en annan planet utan vanliga människor som jag. Och då det bevisligen fanns en som tänkte och kände, Gun-Britt, så måste det finnas fler, någon för mig också. Det låter pretentiöst att kalla en bok för en vändpunkt i livet, men lite var det så, faktiskt.

Någon beskrev Martina och Gustaf som två magneter med samma laddning, så fort någon närmar sig drar den andre sig tillbaka. Martina tycker mycket om Gustaf men är kär i kärleken. Hon vill ha kravlös passion, en man i byrån som hon kan träffa när hon vill men ändå ha sin frihet kvar. Hon ser kvinnofällan innan begreppet ens var uppfunnet, känner sig snärjd men behöver närheten. Gustaf är upp över öronen i Martina och ser förlovning, giftermål och villa, vovve och Volvo som det självklara målet. G-B vänder på könsrollerna, här är mannen den konventionelle trygghetssökaren och kvinnan den som inte vill binda sig, "vi har det väl bra som det är". Men Martina "saknar kon när båset är tomt", hon ryggar när Gustav vill legalisera förhållandet men när han söker sig bort är hon genast efter och lockar igen... Inte snällt men ack så mänskligt. Men på slutet får hon sitt "straff ".
Hon kallar boken "en förhållanderoman" på försättsbladet, mycket klokt då Martina inte älskar Gustav. På sätt och vis är berättelsen djupt sorglig, två personer som tycker så mycket om varann men inte kan leva tillsammans.

Ett intressant tidstecken är hur toleranta och öppna de försöker vara mot varann. De berättat om nya partners och Martina träffar t o m Eva och hon och Gustav övernattar i hennes lägenhet på Gotland. De känner väl till tidsandans krav på fri kärlek och generositet men under ytan härjar den gamla vanliga svartsjukan.
Martina kan inte tända sexuellt på den snälle Gustav utan hittar passionen hos den självupptagne Aron. Vad tycker ni om den kvinnobilden, det som man idag kallar kompisfällan? Snälla killar är bra att umgås med som vänner men när det kommer till sex är det skitstövlarna som gäller. Och Martina är så medveten om det, när hon är tillsammans med sin älskade Aron en hel helg i Göteborg känner hon sig genast utanför och billig och längtar hem. "Bruden är ett prassel" läser hon i ögonen på Arons vänner.

Maken har beskrivits som en feministisk roman, men åter var G-B S långt före sin tid. 70-talets feminism var den oförsonliga och radikala, döda alla män, ta makten, kämpa och gör uppror. Men boken handlar helt om vardagsfeminismen, konflikterna mellan familj och karriär, oberoende och tvåsamhet, barn och frihet, konventioner och förändring. Mannen är en samarbetspartner, inte en fiende, och offer för samma konflikter. Alltså något som inte fanns i rödstrumpornas sinnevärld. När G-B S dessutom är ofin nog att kritisera vänsterrörelsen inifrån förstår man att ovationerna från de tongivande på den tiden var måttliga. Men alla vi andra älskade den och verkligheten kom snart i kapp...

Den senaste självbiografin av och om Mona Sahlin,.. Visa hela

Den senaste självbiografin av och om Mona Sahlin, som i huvudsak berör tiden från hennes avgång som partiledare 2010 fram till 2019. Tyngdpunkten ligger på de svek hon anser sig utsatts för i samband med avgången/avsättningen, och det olycksaliga intyget till sin livvakt, vilket kostade henne jobbet som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det senare blev för mycket även för en överlevare som Mona och brännmärkte henne för alla offentliga jobb i framtiden. Men läsaren får också tillbakablickar från hennes tidigare liv och karriär.

Jag är inte sosse och tyckte ganska illa om Mona Sahlin i början. Hon var en "jobbig brud" som ville synas och sökte konflikt snarare än samförstånd. Hon kunde vara både elak och otrevlig och satte en delvis ny agenda för debattklimatet. Men i samband med Tobleroneaffären tyckte jag synd om henne, hon fick ta orimligt mycket skit för en bagatell. Hon avgick ju, då kunde hon lämnats i fred tycker jag. Det som kom senare, med skatteskulder, obetalda p-böter och kronofogde var mycket värre, men det glider hon snabbt förbi.
När Mona kom tillbaka till politiken 1998 hade hon varit ute i verkligheten, drivit ett företag och insett hur småföretagare har det. Det fick henna att växa även om politiker och hon tillhörde därefter partiets högerflygel, även om hon absolut inte vill medge det. Hon lägger stor vikt vid sina insatser för hbtq-personers rättigheter och för integrationen. Efter Anna Linds död blir hon partiledare, den enda av partiets toppkvinnor som ville ställa upp. Men hon fick skulden för valförlusten 2010 och manövrerades bort, enligt egen utsago. Hennes bitterhet har fog för sig, kvinnor har svårt på toppositioner i politiken trots vår jämställdhet. Sak samma hände Anna Kinberg Batra och idag är hatkampanjen mot Annie Lööf ännu en skamfläck inom samma område.

Jag anser att det är meningslöst att läsa politikers självbiografier innan de avslutat karriären. Innan dess är de försiktiga (läs mesiga)för att inte stöta sig med partikamrater och media. Men sen åker bladet från munnen och Sahlin är inte nådig mot de kollegor hon anser svek när hon som bäst behövde dem. De enda av de gamla kollegorna hon hyllar är Ingvar Carlsson och förstås Olof Palme som hon ger en helgongloria. Hon är också kritisk mot den stelbenta politik som förs, där S-partiet avvisar alla försök till förnyelse - anser hon. Även politiska motståndare kan få en eloge, något som aldrig förekom under hennes aktiva tid...

Mona Sahlin är en gåta som person. En kompetent och framgångsrik politiker som på något sätt inte klarade att förstå vad som krävs av människan Sahlin i den positionen. Hon duckar inte för sina misstag och slarv men mellan raderna läser man att "det var väl inte så farligt". Hon är illa ute gång på gång, ändå fortsätter slarvet. Omedvetet tycker hon sig stå över futtigheter som att betala räkningar i tid eller låta bli att gynna nära medarbetare. Hon gör sig till offer och på en punkt håller jag med. Medias behandling av henne efter livvaktsdebaclet är den stora skandalen då de sprider rena lögner och även ger sig på hennes familj.
Även då avgick hon direkt och blev åtalad, det borde räckt med det.

Hannah växer upp i en värbärgad men dysfunktionell.. Visa hela

Hannah växer upp i en värbärgad men dysfunktionell familj och den osäkerhet som byggs upp där släpar med in i ungdoms- och vuxenlivet. Det hon helst vill är att träffa en man. Hon nöjer sig inte med vem som helst, det ska vara Den Rätte, en själsfrände. Det i kombination med hennes introverta sätt sätter käppar i hjulet. Hon hamnar ur fas med omgivningen, både hennes vänner och de män hon träfar är på en annan nivå i utvecklingen och de män hon vill ha är de hon inte kan få.

Nu kan jag konstatera att Curtis Sittenfeld är en ojämn författare och denna bok hör inte till hennes bästa. Den känns som ett manus till en romantisk komedi, bara ännu mer långrandigt. Hannah lär sig aldrig utan fortsätter att säga fel saker vid rätt tillfälle och göra rätt saker vid fel tillfälle. Författarens annars så vassa språk kommer förvisso till sin rätt i vissa dialoger, men transportsträckorna är för långa och för många. Genren ligger närmast feelgood men med mörka stråk. Hannah är på många sätt en väldigt ensam person och alls inte genomsympatisk.

Gabby lever i ett lyckligt äktenskap med mannen i.. Visa hela

Gabby lever i ett lyckligt äktenskap med mannen i sitt liv, Elliot. Två barn och 20 års äktenskap har inte fått henne att tvivla. Visserligen hade hon velat ha ett barn till, men Elliot sa nej och i såna fall har den som säger nej sista ordet. Men så träffar hon Matt, en supersnygg och superrik yngre man. Gabby njuter av att åter få känna sig bekräftad som kvinna trots sina 43 år, men något annat än vänskap kan det inte bli tal om - intalar hon sig själv gång på gång. Hon har det ju så bra med Elliot. Men så gör hon ett misstag som får betydligt mer ödesdigra konsekvenser än hon kunnat ana. Finns det någon väg tillbaka, kan det oförlåtliga förlåtas..?

En saga för stora flickor, på en nivå som får Snövit och Törnrosa att framstå närmast som diskbänksrealism. Visserligen heter genren feelgood men lite realism och sannolikhet borde man ändå kunna begära. Varför måste t ex alltid den lockande mannen vara extremt framgångsrik, superförmögen och dessutom jättesnygg, snäll och charmig? Är det för att försvara kvinnans otrohet, omgivningen säger ju "inte konstigt att du föll för den snyggingen". För det är vad allt går ut på, trots att Gabby sviker sin man på värsta tänkbara får hon allt som hon vill och blir lycklig. När en kvinna är otrogen är det liksom inte riktigt SÅ illa, det finns alltid förmildrande omständigheter och på något sätt slutar det bra för henne. Man kan undra hur många kvinnor som påverkas av sagor som denna, och som sen får ett mycket brutalt uppvaknande när deras otrohet får helt andra konsekvenser än för Gabby...?

Det är den 6 juni 1913 i den lilla staden Wadköpin.. Visa hela

Det är den 6 juni 1913 i den lilla staden Wadköping. Dagen till ära är det studentexamen och dags för värdshusvärden Markurells son Johan, kallad gossen, att ikläda sig den vita mössan. Men studier har inte varit Johans prio ett under året och plötsligt inser Markurell att det finns en risk att gossen blir kuggad. Snabbt vidtar han mått och steg för att eliminera faran, även om metoderna är lika grova som hans anletsdrag. Men Markurell är, trots sin position som välbärgad och uppskattad borgare, av enkelt ursprung. Finess och subtilitet har aldrig legat för honom utan han tar fram det grova artilleriet direkt. Mänsklig svaghet är han väl bekant med och även lärda och bildade personer uppskattar livets goda. Men han anar inte vad livet har i beredskap åt honom, slaget kommer från helt oväntat håll och tar hårt...

Vi som är lite äldre har säkert sett den klassiska TV-versionen av Hjalmar Bergmans underhållande skröna och under läsningen ser jag hela tiden Edvin Adolphson framför mig i sin paradroll. Rödhårig, grovhuggen både i sätt och utseende och växlande mellan sentimentalitet och fräckhet, för att inte säga oförskämdhet. Jag minns också Eva Dahlgren som fru Markurell, Jan-Olof Strandberg som häradshövding de Lorche och förstås gossen, spelad av en ung Ulf Brunnberg. Filmen följer boken ganska väl men får ju inte med allt av utläggningar och miljöskildringar. Vilket inte bara är av ondo, i boken är lite väl många utdragna funderingar från i synnerhet Markurell själv. Språket är förstås utmärkt, med gammaldags formuleringar och uttryck, hur många vet t ex idag vad "vestaler" är? De många ekonomiska termerna i samband med aktieaffärerna kan bero på att Bergmans far var bankman och sonen därmed väl bekant med detaljer. Men boken är lättläst och ytligt sett munter, även om de mörka stråken är ganska tydliga. En av de stora svenska klassikerna, helt enkelt.

Boken är författarens debutroman, en delvis självb.. Visa hela

Boken är författarens debutroman, en delvis självbiografisk Stockholmsskildring som kom ut 1901. Den är indelad i tre delar, barndom, ungdom och vuxentid. Barndomen är som vanligt ointressant för mig, men under ungdomstiden formas Martin till en tvivlare som ifrågasätter tidens självklara Gudstro och moralsyn. Han vill bli skald skriva dikter och men enligt tidens norm ska en skald visa tillit till Gud. Samtidigt ser han vuxenvärldens hyckleri med stora ord om moral och kvinnors dygd samtidigt som det är helt accepterat att gå till glädjeflickor. Det kontroversiella när boken kom ut var Martins tvivel på Gud och vuxenvärlden, idag hade det varit synen på prostitution.

Den vuxne Martin har ett själsdödande jobb på en myndighet, bor kvar hemma och har en hemlig kärlek som han inte vill visa för världen. Han är tillfreds, varken nöjd eller missnöjd men önskar att han kunde ge sin kvinna ett annat liv. Martin inser att den 17-årige gymnasisten som skulle erövra världen med sitt skrivande har kämpats ned och kapitulerat för håglösheten och tidens obevekliga gång. Om något ska förändras måste man göra det själv och det blir inte gjort.

Martin Bircks ungdom är alltså ingen spännande bok där läsaren byter sida med andan i halsen. Istället ligger tyngdpunkten på en filosofisk nivå med mycket tankar om livet, kärleken och Gud. Martin känns idag väldigt vanlig som person och inga dramatiska händelser stör rytmen i berättelsen, något som jag uppskattar. Det är både skrämmande och hoppingivande att hundra år, elektricitet, världskrig, datorer och popmusik inte förändrat förnimmelsen av ungdom. Skrämmande därför att det ger fog för uppgivenheten. Det kanske är lika bra att kapitulera inför depressionen och sluta sträva för tydligen har människan alltid känt såhär och då kommer den väl alltid att känna så? Fast samtidigt betyder ju det att ingen genomlider det ensam.

Jag tycker att Den allvarsamma leken är den bästa bok som skrivits av en svensk författare. Martin Bircks ungdom är inte av samma klass men klart läsvärd och man känner igen författarens stil och tankesätt. Söderberg levererar, alltid!

Grekland 1973. Studenterna på Tekniska högskolan g.. Visa hela

Grekland 1973. Studenterna på Tekniska högskolan gör uppror mot militärdiktaturen. Mary, som egentligen heter Maria, väljer att delta då hennes pojkvän är en av ledarna. Hon fängslas, men vägrar samarbeta och vill inte ens uppge sitt eget namn, trots att hennes far har en högt uppsatt position hos militären. Något som förmodligen hade räddat både henne och hennes ofödda barn. Istället deporteras hon till en ökänd fängelseö och där utspelas resten av romanen, med umbäranden och elände.

Denna roman har hyllats i alla tongångar av alla recensenter - och jag fattar ingenting. Visserligen är språket lyriskt och oerhört skickligt utformat, aldrig har väl fångbaracker och övergrepp skildrats med ett så målande och ändå varsamt språk. Men Mary är så rädd om det barn hon bär i magen, varför, varför varför utsätter hon sig och fostret för tortyr och umbäranden när hon bara behövt säga några ord för att bli frisläppt samma kväll som hon greps? Vilket hon kunde gjort utan att nämna pojkvännen. Missriktad stolthet? Ungdomligt högmod? Hon var från början väl medveten om vad militären var kapabel till, ändå gör hon inget för att slippa undan.

Och vad är författarens budskap? Att militärdiktaturer är hemska, det är ungefär lika begåvat som att säga att vatten är vått. Eller att man ska stå upp för det man tror på till varje pris? Tja, storvulet och korrekt, men korkat. Tydligen är tanken att vi ska se Mary som någon slags hjälte, ett feministiskt föredöme som offrar allt för pojkvännen. Men för mig är det våldsporr och offerglorifiering. En av sjuksköterskorna viskade till Mary när hon lappade ihop henne efter tortyren; "spela dum". Men Mary missuppfattade nog, hon skulle spela dum, inte vara dum...

England i mitten på 80-talet. Men det är inte rikt.. Visa hela

England i mitten på 80-talet. Men det är inte riktigt samma England som vi minns från då. Visserligen var Thatcher premiärminister och bråkade med labour. Men historien var inte som vi känner den, Kennedy överlevde attentatet i Dallas. John Lennon blev aldrig mördad. Beatles återförenades 1982 och släppte en ny skiva. Storbritannien förlorade Falklandskriget och diktaturen i Argentina stärktes.
Men framförallt, multigeniet Alan Turing, mannen som knäckte tyskarna hemliga kod under WW2, fick leva och utveckla sina teorier. Han skapade en artificiell intelligens som möjliggjorde utvecklingen av mänskliga robotar decennier innan det ens var påtänkt i den värld vi känner idag.

Charlie och hans flickvän Miranda köper en av de första robotarna som utvecklats. Prototypen får namnet Adam och den levereras med endast basfunktioner, dess personlighet ska Charlie och Miranda programmera in. Adam är så nära en människa man kan komma både till det yttre och inre. Kanske för nära, Mirandas programmering gör att Adam blir förälskad i henne, men han har också moraliska värderingar och inser problemen. Snart kastas Miranda och Charlie in i ett triangeldrama med förödande konsekvenser. Miranda bär på en mörk hemlighet och är utsatt för hot. Är Adam den som ska rädda henne - eller är det tvärtom...

En mycket intressant bok om vad som kan hända när vi utvecklar teknik som ligger bortom vår kontroll. Robotar konkurrerar inte längre bara om jobb och är överlägsna i att spela schack. De är så människolika att de även konkurrerar om flickvänner, har en egen vilja och kopplar bort nödstoppet för att inte kunna stängas av. Dessutom har Adam moraliska värderingar som skapar dilemman vi inte vill kännas vid. Moral ska skötas, eller missskötas, av riktiga människor...Författaren tar sin robot ett steg längre än Marina Nilsson gjorde i sin utmärkta Bobby Love och jag tolkar det faktum att boken utspelas omkring 1984 som en blinkning åt Orwell. Personligen tror jag att i en framtid vill varken myndigheter eller allmänhet befatta sig med robotar som är alltför människolika - eller alltför duktiga, Men den som lever får se...

Desireé som kallas Dessie är elitsoldat, en kvinnl.. Visa hela

Desireé som kallas Dessie är elitsoldat, en kvinnlig Carl Hamilton. Nu har hon lämnat det militära och jobbar på säkerhetsföretaget Lodestar. Hotellmagnaten Sam Amani har en hotbild mot sig och Dessie får uppdraget att bli hans livvakt. Det tar hon motvilligt, hon och Sam känner varann sedan ungdomen. De var ett par men på en fest krossades deras förhållande och Ingen av dem har glömt sveket och lögnerna. Men nu tvingas de samarbeta, faror hotar dem bägge och läget kompliceras av att de gamla känslorna väcks till liv.

Simona Ahrnstedt är Sveriges ledande romanceförfattare, en genre nära besläktad med feelgood men med het kärlek och passion som ett bärande tema. Ungefär som de hetare varianterna av Harlequinböckerna. Ingen genre jag brukar söka mig till, men härom veckan klagades det i gruppen på att Ahrnstedts böcker innehåller för mycket sex. Då det är ett ämne som intresserar mig måste jag kolla om det stämmer... Men så farligt var det inte, 3-4 sexscener utan alltför ingående beskrivningar. Visst är det svårt att beskriva sex utan att det blir enformigt, men Ahrnstedt är varken bättre eller sämre än andra. Då stör jag mig mer på att allt sex är så fantastiskt och passionerat med orgasmer på löpande band, även när personerna är skadade efter ett livsfarligt slagsmål med brottslingar. Trovärdighet är inte direkt genrens ledord...
Men det jag reagerar mest negativt på är att Debbie och Sam är så perfekta, både fysiskt och mentalt. Övermänniskor är det ord som kommer för mig. Sam kom dessutom hit som flykting. De kan allt och vet allt bättre än andra, de är vackra, omtänksamma, osjälviska och rättrådiga i alla tänkbara situationer. Det enda de är usla på är att kommunicera med varann om sin relation, där är de på dagisnivå. Fast det krävs väl för dramaturgins skull, antar jag.

En liten utvikning här, romance är ju en utpräglad kvinnogenre vars syfte är verklighetsflykt och det är förståeligt att männen är snygga, manliga, starka, fantastiska älskare men ändå omtänksamma och kärleksfulla. Alltså drömprinsar. Men varför måste de (nästan) alltid vara rika eller åtminstone framgångsrika? En man kan ju ha alla de övriga egenskaperna utan att var mångmiljonär och äga x antal fantastiska villor eller lägenheter? Och kvinnor idag är fullt kapabla att försörja sig själva, även de i böckerna. Vad säger detta om kvinnor egentligen, kanske bäst att inte gå in närmare på det...;-)?
Nu låter jag negativ igen men så illa är det inte. Historien är helt okej, krimtema med tidstypiska hotbilder som både sträcker sig tillbaka i det förflutna och finns i den omedelbara närheten. Språket är lätt och flytande och tempot högt. Många trevliga karaktärer och vass dialog. De osannolika detaljerna är inte ett dugg mer osannolika än i vilken kriminalroman som helst. Jag rekommenderar boken till alla som söker lite lättsmält underhållning och inte bangar för en och annan orgasm...

En utvikning till, feelgood och liknande genrer är det mest rebelliska som skrivs idag. Vem som helst kan skriva eländesporr, det räcker att titta på nyheterna för att få inspiration. Men att skriva något positivt, med trevliga karaktärer som det går bra för, och sedan bli nedsablad av pretentiösa kritiker som lättviktig, det kräver sin kvinna. Den typen av böcker är viktiga som motvikt till allt negativt som vi översköljs av, inte minst nu under pandemin.

Medelålders rastlös kvinna är trött på sin snälla.. Visa hela

Medelålders rastlös kvinna är trött på sin snälla och ordentliga man och längtar efter spänning. Så dyker en man från hennes förflutna upp och rastlös kvinna blir attraherad. Hon vill "förstås" inte vara otrogen, ändå beställer hon ett rum på hotell när de ska träffas. Så långt är det en typisk roman i genren kvinna-som-tröttnat-på-sin-man. Men när kvinnan, Jo, träffar sin vän från ungdomen berättar han något som får henne att tappa koncepterna fullständigt, Det blir inget av med otroheten och hon tvingas att ta ställning till hur hon ska hantera den hemlighet som avslöjats...

En i mitt tycke ganska medioker roman där det moraliska dilemmat som Jo ställs inför ska vara den bärande delen. Tyvärr håller det inte riktigt då man som läsare inte förstår varför vännen berättar det han gör efter alla dessa år. Det känns ytterst osannolikt. Det intressanta är istället hur Jo frestas att riskera sitt trots allt lyckliga äktenskap och hur lite det behövs för att hon ska falla.

Artisten Mimmi måste motvilligt erkänna att hennes.. Visa hela

Artisten Mimmi måste motvilligt erkänna att hennes karriär gått i stå. Hon beklagar sig för sina vänner, tre något bedagade men fortfarande hoppfulla wannabies, de som tillsammans kallar sig MeloDrama Queens. När hennes manager föreslår en gemensam show med hennes största rival och konkurrent Pirjo säger hon tvärt nej. Men bägges storhetstid har passerat bäst-föredatum och det slutar med att de två divorna motvilligt åker på en gemensam turné i förhoppning att slippa tomma lokaler och inställda konserter. Inget kan ändå bli värre, eller...?

Kära Nanne! Jag brukar säga att "man måste inte vara kändis för att få böcker utgivna - men det underlättar jävligt mycket". Tyvärr hjälpte inte ens det då boken är utgiven på det för mig okända förlaget Lava och inte på Bonniers, Pirat eller Norstedts. Ändå är du en av våra största stjärnor och "Håll om mig" är en av de bästa Mellolåtarna någonsin. Extra-allt passar bra i shower och på konserter men i böcker blir det för mycket av det goda. Slapstickhumor a´ la Patsy och Edina gör sig bäst i TV. Jag måste skumläsa över pinsamheterna för att ens stå ut men förhoppningsvis finns det en publik även för sådant, se bara på alla fåniga lekprogram i TV. Men det som faktiskt är bra är alla dina elakheter mot digitalisering, utseendefixering, influencers, media och självupptagna unga stjärnor på och utanför scen. Och glimten i ögat har du alltid haft!

Så nu när din dröm om att få en bok utgiven gått i uppfyllelse hoppas jag att du, nu när pandemin är över, återvänder till scenen och överlåter bokskrivandet till de som är bättre lämpade.
Hälsningar Arne, tråkig gubbjävel...

En ung kvinna flyttar till Västjylland med sin sam.. Visa hela

En ung kvinna flyttar till Västjylland med sin sambo, som blivit anställd som skrivlärare på en lantligt belägen folkhögskola. Hon hittar vänner i lokalbefolkningen, installerar sin son hos en dagmamma, konfronterar sambons skamlöst flirtande elever, försöker desperat ta körkort. Parallellt tar hon anställning som skribent i lokaltidningens frågespalt, och hennes livsvisdomar där varvas med puttriga iakttagelser från vardagen i Vellinge. Hur småpratar man med den lokala mathandlaren? Vad tänker västjyllänningarna på i pauserna mellan sina meningar? Varför är det så svårt att fälla ihop en barnvagn när alla andra tycker det är lätt?

En humoristisk och kärleksfull roman som fått enormt med beröm av kritiker i hemlandet och sålt i mängder. Men jag har svårt att se briljansen i denna jovialiska underhållningsroman. Visst har Pilgaard ett flödande språk och en säkerhet i gestaltningen, visst balanseras den storögda nyfikenheten väl mot den bitande (själv)ironin, visst finns en svängigt drastisk ton i många av hennes bilder. Korta, rapsodiska men lättlästa kapitel som ändå har en röd tråd. Men samtidigt är den lite självupptagen och pratig och hennes svar i frågespalten känns utstuderade och föga konstruktiva. Mycket jag, jag, jag...

Ärligt tala vet jag inte riktigt vad jag ska tycka och det händer inte så ofta...;-) Grundintrycket är dock klart positivt men sänks lite av hypen runt boken. För mycket beröm leder lätt till besvikelse. Tror också att man behöver vara i rätt sinnesstämning för att uppskatta den. Och kanske i rätt ålder, nyinflyttade kvinnor 30+ med småbarn är på rätt plats i livet för att ha störst behållning av berättelsen. Eller inte, vi äldre med distans till den tiden kan le igenkännande åt det som för andra kommer FÖR nära verkligheten...

Ingwer Feddersen känner inte längre igen den by ha.. Visa hela

Ingwer Feddersen känner inte längre igen den by han växte upp i. Det mesta har stängt igen och invånarna har antingen åldrats eller flyttat därifrån. Skolan, bageriet och handelsboden har stängt. Inga storkar häckar längre på taken. Och det finns inte längre några små lantgårdar kvar, korna har sålts. De få mjölkgårdar som finns har hundratals kor och anställd personal. Allt har ändrats. Men på värdshuset är hans gamla far kvar, Sönke Feddersen fortsätter bakom sin bardisk trots att det blir allt färre gäster. Envis som en åsna och med rollatorn till stöd serverar han fortfarande sina gamla kunder. Hans fru är på väg in i dimman och hans dotter försvunnen. Vad är Ingwers plats i detta, har han något ansvar att föra arvet vidare eller ske han återvända till det trygga jobbet på universitetet?

Efter att ha läst några kapitel konstaterade jag, nej det gick inte! Det gick inte att toppa eller ens upprepa mästerverket Körsbärslandet, författarens debutbok. Men det är väl inte att begära. Annars är upplägget och stilen densamma, ett antal udda karaktärer i en nordtysk landsortsby. Det tar ett tag innan man kommer dem inpå livet, precis som i verkligheten, men de är skildrade med värme och trovärdighet. Berättelsen hoppar mellan dåtid och nutid utan underrubriker och man får vara på tårna för att hänga med.
Det som är bra med boken är författarens förmåga att fånga olika känslor, särskilt känslan hur allt förändras i omgivningen. Man kan inte göra något åt den, frågan är om man ens vill eller ska? Det vemodet är även författarens egen, hon ser med saknad på det gamla bysamhället med smågårdar och mångbruk men vill hon verkligen ha det tillbaka?
Detta känns så väl igen, vi har samma debatt i Sverige. Alla sägar sig värna om det småskaliga lantbruket men hur många vill betala vad det kostar eller leva så? Den gamla idyllen var inte så idyllisk, det framgår även i boken. Den är skriven som en yttre iakttagelse, författaren har distans men ändå värme och förståelse för att kampen för överlevnad inte alltid är så vacker. En dråplig men samtidig tragisk scen är när byns kvinnliga lanthandlare kör till den nya stormarknadens parkering och ställer sin bil intill någon bybos. När denne kommer med sina fulla kassar tittar hon på vederbörande, hälsar och kör sin väg. Budskapet är levererat...

Ämnet och anslaget i sig gör att boken tycks sakna både början och slut, den är ett nedslag i en miljö som drastiskt förändrats medan människorna blivit kvar. Här finns varken lösningar eller pekpinnar, jag ser det som naturligt medan andra kanske vill ha en större tydlighet och svar från någon som tror sig veta...

Allt rasar runt Nora Seed. Hon har gjort slut med.. Visa hela

Allt rasar runt Nora Seed. Hon har gjort slut med pojkvännen, hon får sparken, hennes katt dör, hennes vän svarar inte på SMS, hennes bror undviker henne. Hon mår redan dåligt, hon har svikit alla inklusive sig själv, tillför inget och ingen behöver henne. Hon beslutar sig för att ta livet av sig. Men istället för utplåning hamnar hon i Midnattsbiblioteket, en plats mellan liv och död. Varje bok innehåller en annan variant av hennes liv, hur det skulle blivit om hon gjort andra val. Det finns ett oändligt antal böcker och lika många möjligheter att lämna allt hon ångrat bakom sig. Hon provar sig fram i bok efter bok för att hitta det liv som passar henne perfekt. Känns det inte bra är det bara att tona ut och strax är hon tillbaka på biblioteket och kan börja på nytt. Men trots framgångar och uppskattning verkar inget liv få henne att vilja stanna där...

En annorlunda och skruvad berättelse på temat "vad hade hänt om...". Upplägget är inte dumt, vem har inte gjort saker man ångrat och velat få chansen att ställa allt till rätta. Men jag tycker att författaren fuskar bort det då han låter Nora ramla in i sitt nya liv utan att veta något om var hon gjort i detta liv, hon minns bara sitt tidigare. Hon känner inte folk, vet inte vad hon förväntas göra, var hon bor, vem hon är eller har varit ihop med. Kanske är det tänkt att bli dråpligt och lätta upp berättelsen, men det blir bara pinsamt och krystat. Det blir bara jobbigt för henne istället för en möjlighet att börja om på riktigt. Dessutom flummar Haig iväg i filosofiska utläggningar om parallella universum och trasslar till trådarna istället för att knyta ihop dem.
En intressant bok som kunde varit mycket bättre.

Tre kvinnor, vänner sedan gymnasiet, ska fira mids.. Visa hela

Tre kvinnor, vänner sedan gymnasiet, ska fira midsommar i Roslagen tillsammans med sina respektive och evighetssingeln Tomas. Kompisgänget är alla i 25-årsåldern och när Jenny och Olof annonserar att de ska ha barn inser alla att det är dags att bli vuxna. på gott och ont. Läsaren får följa gänget under en 30-årsperiod, genom förälskelser, föräldraskap, otrohet och skilsmässor. Från att ha känt sig osårbara och predestinerande för en lysande framtid inser de så småningom att det obegripliga hänt; de börjar bli gamla och att mycket redan är för sent.

Den produktive Bengt Ohlsson har skrivit ännu en relationsroman, denna gång om brustna förhoppningar och hur vardag och familjeliv maler ner de vackraste drömmar till grus och stoft. Som John Lennon skrev; "Life is what happens to you while you´re busy making other plans". Romanen är uppdelad i tre delar och läsaren får växelvis följa de olika karaktärerna, ett utmärkt dramaturgiskt grepp som ger liv och tempo i berättelsen. Men jag undrar hur författaren själv ser på relationer och åldrande, så uppgiven och resignerad som berättelsen känns? Och som läsare undrar man också varför vissa par i boken håller ihop trots att de inte har något mer än barn gemensamt, och ibland inte ens det. Jag menar, så illa är det inte att bli gammal. När hälsan och kärleken finns kvar är det bara skönt. Möjligheterna minskar, men det gör också ansvar, krav och måsten. Jag tyckte att det var helt okej att fylla 50, att barnen flyttade ut och pensionen har jag länge längtat till.

Så den delen känner jag inte igen, däremot hur man inte längre har koll på ny musik, film och kändisar och hur trender och ungdomskultur bara känns obegripliga. Eller hur man känner sig gammal och överspelad, eller bara trött på att känna sig utanför, trött på gapiga programledare och självutnämnda förståsigpåare, trött på samtal som går på tomgång, man har hört allt förr och kan förutse nästa replik som i en gammal film. Där får han till det, been there, done that.

Parterapeuten Jasmine har den perfekta mannen, det.. Visa hela

Parterapeuten Jasmine har den perfekta mannen, det säger alla hennes vänner avundsjukt. Adrian är vacker, snäll, sexig, jämställd och välbärgad. De kallas "det perfekta paret". Nu tycker Adrian att det blivit dags för barn. Jasmine känner sig inte redo men kan inte förklara varför eller motivera ett nej. Så hon slänger p-pillren. Men när Silvio och hans hustru Filippa börjar i terapi blir hon oväntat attraherad. Hon anar att känslorna är besvarade, men vet att som terapeut inleda något med en patient är det mest förbjudna...

Ännu en relationsroman av den produktive men ojämne Bengt Ohlsson. Jag gillar Gregorius, Swing och Midsommarnattsdrömmar men han har också bottennapp som Rekviem för John Cummings. Min perfekte man hamnar någonstans i mitten, ett intressant tema med kvinnan som har allt men ändå inte är nöjd och attraheras av en annan. Adrian verkar ha allt som en kvinna söker och han är inte heller tråkig, som snälla män ofta framställs som. Ändå skaver det och Jasmine lockas av en upptagen och mycket äldre man, varför?
Mindre bra är att Jasmine inte känns helt trovärdig. Jag får inte spoila men saker händer under en båtresa som jag står mycket frågande till. Som terapeut borde hon välja bättre tillfällen för allvarliga samtal med sin egen man, och hålla större distans till sina patienter. För jämförelsen mellan en gynekolog och en terapeut är inte alls dum...

Kvinnan som i boken kallas Natalia söker upp en te.. Visa hela

Kvinnan som i boken kallas Natalia söker upp en terapeut för att komma till rätta med sin sexfixering och sina tvångstankar. Terapeuten lyckas knappa dölja sin förtjusning, här har hon fallet som ska göra henne till ett namn och ge henne en plats i Finlands Psykoanalytiska förening. De påbörjar terapin men Natalia är ingen vanlig patient, även om hon till synes är väldigt samarbetsvillig. Hon är gränslös och varje session blir till en blandning av konst, filosofi, barndomsminnen och erotiska hågkomster. Natalia uppskattar nästan terapin för mycket och vem är det egentligen som styr processen - terapeuten eller Natalia?

Jag var tveksam om jag ens skulle lägga in denna bok, den är "smal" om än inte svårläst, består av ett antal terapisessioner och det intrikata (makt)spelet mellan Natalia och den namnlösa terapeuten. Det händer egentligen ingenting och slutet är väldigt luddigt. Jag kan inte bedöma hur trovärdiga sessionerna är men anar en kritik både mot psykoanalysens metoder och den självhjälpslitteratur som är så i ropet idag. Kvinnliga sexmissbrukare tillhör inte heller vanligheterna, det brukar betraktas som en manlig domän. Men kanske någon är intresserad av denna typ av experimentell litteratur, om inte annat så min vän Ulrika vars karaktär Frank påminner om Natalia, även om hon hanterar sin problematiska syn på sex och porr genom terapi istället för isolering.

Laura Lindstedt är en ung finska, hennes första roman hette Oeniron och belönades med Finlandiapriset 2017

Som så många i mitten av 1800-talet söker sig den.. Visa hela

Som så många i mitten av 1800-talet söker sig den unge Henning Nilsson till den stora staden, bort från svält, umbärande och inskränkthet på landet. Väl i Stockholm kommer allt att ordna sig, här finns jobb, pengar och välstånd. Men drömmarnas stad är en smutsig, hård och överbefolkad värld där bara den starke överlever - eller den som har tur. Henning har tur, han får genast vänner och genom dem får han jobb och bostad, visserligen uselt betalt och inneboende i ett rum med andra i samma situation. men han stretar på och hoppas att det ska bli bättre. Hans kompis Tummen talar om revolutionen som ska ge de fattiga möjligheten att krossa de besuttna och ta det som är deras. Men det är inget för den fridsamme Henning, han undviker bråk och drickee inte ens sprit. Så småningom träffar han Lotten och de får barn. Men slitet i hamnen tär på den klent byggde Henning samtidigt som barnen blir fler och försörjningsbördan större.

Mina drömmars stad är första delen av fem i Fogelströms kända serie om arbetarklassens liv i Stockholm från 1860-talet fram till mitten på 1900-talet. Men kan inte annat är att imponeras av detaljrikedomen och hans kunskaper om den tidens arbetsuppgifter. det är som om Fogelström själv var med på den tiden. Han faller inte i fällan att idealisera arbetarklassens folk utan väjer inte för de mörka sidorna, prostitution och alkoholism. Den intressantaste personen vid sidan om Henning och Lotten är Annika, uppvuxen i samma torftaig miljö som de andra men som genom att utnyttja som kvinnlighet lyckas komma upp sig och gifter sig med grosshandlaren Fredrik.
Jag har inte läst övriga böcker i serien men alla är klassiker och berättar om vägen från Fattigsverige till folkhemmet på ett mycket intressant och initierat sätt.

En historisk roman från 1600-talets Holland. Den u.. Visa hela

En historisk roman från 1600-talets Holland. Den unga Nella har gift sig med den betydligt äldre köpmannen Johannes och kommer för första gången till hans hus i Amsterdam. Men Johannes är inte hemma och till sin fasa möts hon av husets härskarinna, hans syster Marin, som är bitsk och stram och bara tycks se fel hos Nella. Tjänstefolket är också avvaktande och hon undrar vad hon gett sig in på. Inte blir det bättre när maken kommer hem, han är vänlig men frånvarande, både bokstavligt och bildlikt, och äktenskapet blir inte alls som Nella förväntat sig. I bröllopsgåva får hon ett kabinett av sin man, i praktiken ett stort dockskåp som är en kopia av deras hus, och Nella blir inte gladare av det. Hon är för gammal för att leka med dockor men för att göra sin man till viljes kontaktar hon en miniatyrmakare för att låta denne göra figurer till skåpet. Men den mystiske hantverkaren visar sig aldrig, ändå verkar han veta allt om hushållet och figurerna är kusligt lika sina förebilder. Personen tycks också kunna se in i framtiden och Nella blir alltmer förundrad och skrämd, samtidigt som makens affärer och hans liv utanför hemmet hotar att dra ner alla i fördärvet.

Jag är måttligt förtjust i historiska romaner men denna är helt okej. Att Holland var den ledande sjöfartsnationen på 1600-talet visste jag, men på livet i Amsterdam hade jag noll koll. Romanen är också oförutsägbar och annorlunda, det klassiska med unga försummade fruar med äldre make är att de blir förälskade i någon ung snygg man. Men Nella har inte tid för sådant, yttre hot, dramatiska händelser och hemligheter som avslöjas fyller hennes tid. Hon får en förtrogen i tjänsteflickan Cornelia, och den strama Marin är inte den hon verkar utan hoppas förtvivlat att Nellas ankomst ska rädda dem alla.

Några svagheter finns förstås, karaktärerna känns väldigt moderna i sitt sätt att tänka och tala. Modernt är också att boken har de givna ingredienserna för korrekt litteratur av idag, homosexuella, starka kvinnor och invandrare. Och de onda är förstås rasister och homofober...
Men som helhet en bra bok och betyget blir en fyra.

Julie lever i ett äktenskap utan kommunikation och.. Visa hela

Julie lever i ett äktenskap utan kommunikation och kärlek och har dålig kontakt med sina vuxna döttrar. Så hör hon på radion att den kvinna som dömts till livstid för en skolskjutning 1979 rymt från fängelset. Kvinnan som Julie kallar B var en gång hennes enda vän, de var grannar och klasskamrater i San Diego. Julies mor förbjöd henne att umgås med B, men när hon knackade på hennes fönstret kunde Julie inte stå emot. Hon har aldrig glömt den galna sommaren 1978 med rusiga cykelturer och kyssar med smak av kanel, whiskey och salt. Men också döda fåglar, vapen och män med hårda händer. Det slutade med en hämningslös road trip då B stal en bil och likt två tonåriga Thelma och Louise drog de runt i Kalifornien. Pengar fick de genom att utnyttja och utnyttjas. Julie känner att hon svek B då, och nu är hon rädd att B ska hitta henne och hämnas. Men inte var det Julie som svek B...

Eliassons, grymma, romantiska och ömsinta debutroman är löst baserad på det som kallas USA:s första skolskjutning. Den 29 januari 1979 tar 17-åriga Brenda Ann Spencer geväret hon fått i julklapp och skjuter mot skolan mitt emot huset där hon bor med sin pappa. Hon dödar rektorn och en av skolans anställda, och skadar åtta barn. Sedan låser hon in sig i huset i timmar och när en journalist ringer henne och frågar varför hon gjorde det svarar hon: "I just don't like Mondays". Hennes iskalla svar på reporterns fråga inspirerade senare samma år Bob Geldof och hans dåvarande band Boomtown Rats till deras världshit "I don´t like Mondays".

Författaren tar inte upp själva skolskjutningen utan fokuserar på B, flickornas vänskap och det sluttande plan som till slut fick B att ta det drastiska steget. Parallellt får vi möta den vuxna Julie som äntligen vaknar upp ur sin letargiska tillvaro och inser att hon är mer värd än att bara följa andra. Boken är intressant och visar på de mekanismer som i värsta fall kan leda till en katastrof, och den oförstående och empatilösa omgivning som inte vill se vad som är på väg att hända trots att alla tecken finns där.

Den unga Nicanor Marklund växer upp i Bureå i Väst.. Visa hela

Den unga Nicanor Marklund växer upp i Bureå i Västerbottens kustland i början av förra seklet. Starka bolagsherrar och en stark gudstro präglar de fattiga människornas liv och håller dem kvar i armod. När en av den framväxande arbetarrörelsens agitatorer kommer till orten för att organisera dem möts han med lika hårt motstånd från de han vill hjälpa som från disponenter och sågverksägare. Och storstrejken 1909 kommenterar Nicanor lakoniskt med att "det vart int så mycket". Men efter att ha sett sin morbror Aron krossas av mobbning och utanförskap vaknar Nicanor och inser att det krävs förändring. Han väljer att följa agitator Elmblad som hjälpreda, men det tar en ända med förskräckelse...

Musikanternas uttåg är en dokumentärroman baserad på händelser i författarens hemtrakter, Hjoggböle i närheten av Bureå. Berättelsen är rapsodisk med tidshopp fram och tillbaka blandat med utdrag ur föreningsprotokoll och artiklar. Dialogen förs delvis på västerbottensmål men när man väl lärt sig att "jer" betyder "är" förstår man det mesta. Allt är inte elände, som den sorglustiga episoden när föreningen skramlar ihop till en vas åt disponenten för att visa sin goda vilja. Eller när en jobbare fick uppdrag att bygga ett dass åt bolagsledningen och frågan uppstod om detta skulle ingå i strejken eller inte.

Jag har lite svårt För Enquists omvända och lite omständliga berättarteknik så om inte boken ingått i vår nätbokcirkel hade jag inte läst den. Men det var intressant att få veta att västerbottningar var så kallsinniga till fack och socialdemokrater att de gjorde gemensam sak med bolagen. Inget som LO i första hand lyfter fram när de berättar arbetarrörelsens historia... Kan även rekommendera boken till de som gillar att läsa om vår historia och om hur folk hade det för drygt hundra år sedan. Även om Enquist tydligt väljer sida drar han sin inte för att ta upp mindre smickrande inslag i arbetarnas kamp för bättre villkor. Ett minus är att titeln är tämligen obegriplig men det påverkar ju inte innehållet.

När Ulrika var tonåring tillbringade hon flera som.. Visa hela

När Ulrika var tonåring tillbringade hon flera somrar hos sin kompis Anne-Marie och hennes familj i deras sommarhus vid Bohuskusten. Men allt förändrades den sommar när Anne-Maries adoptivsyster försvinner. Den 4-åriga Maja kom från ett sunkigt barnhem i Indien och adopterades som baby av kändisfamiljen Gattman, men trots kärlek och uppmuntran förblir hon stum och otillgänglig. När Maja följer med sina tonårssyskon för att tälta i havsbandet försvinner hon spårlöst. Alla tror att hon drunknat, men sex veckor senare återfinns hon välbehållen vid Musselstranden, långt från den ö där hon försvann. Ingen kan förklara hur det gått till.
Som vuxen återvänder Ulrika till Musselstranden för att visa sina barn platserna där hon tillbringade sin barndoms somrar. Där gör de ett märkligt fynd, kan det ha något att göra med Majas mystiska försvinnande?

Musselstranden är en modern klassiker som jag länge funderat på att läsa. Nu blev det äntligen av och det visade sig vara en utmärkt historia, mystisk men inte helt osannolik och med ett vettigt slut. Parallellt med Ulrikas sökande efter sanningen får vi i tillbakablickar följa det som hände när Maja försvann, de bottenlösa skuldkänslor som syskonen drabbades av och det overkliga återfinnandet. Som förälder förstår man den fasa de inblandade upplevde och det är lätt att fördöma den mamma som lät en 4-åring följa med ett gäng festande ungdomar över natten. Men det var 70-tal, långt innan curlingföräldern var uppfunnen. Det var naturligt att barn hade stor frihet och att de äldre såg efter de yngre. Så var det också när deras föräldrar var unga.

Läsaren förstår ganska snabbt hur det hänger ihop men det stör inte alls. Mindre bra är att berättelsen tappar lite tempo på slutet och några halvt övernaturliga antydningar gör inte saken bättre. De kunde författaren struntat i. Om det finns något tema i boken är det psykisk ohälsa och de tillkortakommanden som vården har till dessa problem, något som författaren verkar vara väl påläst om. Ett annat tema är fenomenet bergtagning och de myter som omger begreppet, det är väldigt bra invävt i berättelsen. Språket är enkelt men ändå måleriskt, man ser stranden och klipporna framför sig, och naturen har en viktig roll i berättelsen. Karaktärerna är trovärdiga och författaren minns hur det är att vara tonåring, att vara bästis med någon och att växa ifrån varann. En bok att rekommendera helt enkelt.

Denna novellsamling är Lina Wolffs debut, Man känn.. Visa hela

Denna novellsamling är Lina Wolffs debut, Man känner igen hennes stil redan här, skruvade berättelser om personer som inte beter sig som man ska. Gränslösa, amoraliska, upptagna med sexualitet och rollspel. De flesta berättelserna utspelas i Spanien men jag tycker att det blir bäst när hon håller sig i Sverige, Som i "Snuff", en man köper en begagnad TV som lever sitt eget liv. Genom den kommer han i kontakt med en grannkvinna som har en speciell hobby. "Tänk dig ett levande träd" är den märkliga berättelse om hur hustruns älskare flyttar in hos paret när han blivit utslängd av sin flickvän.
Alltså en klart läsvärd samling noveller som förebådar något mycket större. Det var ju hon som skrev mästerverket De polyglotta älskarna...

Män utan kvinnor är en novellsamling av en av värl.. Visa hela

Män utan kvinnor är en novellsamling av en av världens just nu mest hyllade författare. Som ofta med noveller är kvalitén skiftande, eller snarare får läsaren förmånen att läsa olika prov på författarens skaparförmåga i en och samma bok. Bäst i särklass för mig är Sheherazade, om en funktionshindrad man som två gånger i veckan får hjälp av en kvinna med förnödenheter - och mer därtill... Drive my car är också bra, en man anställer en kvinnlig chaufför och anförtror henne sina innersta hemligheter. De senare novellerna i boken flummar ut på välkänt Murakamimanér, men Samsa in love är faktiskt en pärla även om jag inte gillade den först. Den är en kärleksfull pastisch på Franz Kafkas roman Förvandlingen.

Genomgående tema är att män utan kvinnor är, om inte olyckliga så i alla fall vilsna och i otakt med allt. Citat från titelnovellen: "I den värld som är män utan kvinnors låter ljuden annorlunda. Sättet man blir törstig på är annorlunda. Skägget växer också annorlunda. Starbuckspersonalens sätt att bemöta en är annorlunda. Clifford Browns solon låter också annorlunda.Tunnelbanedörrarnas sätt att stängas på är annorlunda..... Även om du skulle träffa en annan kvinna, kommer du redan från allra första stund att börja tänka på hur det kommer att bli när du mister henne..... Ju mer fantastisk hon är, desto mer kommer du att tänka så."

Så välformulerat och sant!

Det är den 30 mars 1924, en söndag. I England vid.. Visa hela

Det är den 30 mars 1924, en söndag. I England vid denna tid fanns något som hette mödrarnas söndag, en dag då allt tjänstefolk fick ledigt för att besöka sina mödrar, eller i praktiken sina familjer. Men Jane, husjungfru hos familjen Niven, är barnhemsbarn och har ingen att besöka. Så istället träffar hon sin älskare, en man i den besuttna klassen, en som det aldrig kan bli något officiellt med. Men just idag är han ensam hemma på godset så för en gångs skull slipper de smyga. Efter att ha tillbringat några timmar i hans säng måste han iväg, han ska träffa sin fästmö och de ska gifta sig om 14 dagar. Jane har inga problem med detta, hon behöver inte heller ha någon brådska att lämna huset då älskarens föräldrar är borta över dagen och tjänstefolket som sagt lediga. Så hon går husesyn, spritt naken, jämför med hur det är i familjen Nivens hus, funderar och fantiserar om vad älskaren, hans flickvän, hans döda bröder och föräldrar gör och har gjort i huset. Det hon inte vet är att det som händer den här dagen kommer att förändra och påverka resten av hennes liv...

En tät och prisad kortroman som utspelas under en enda dag - bortsett från några glimtar från Janes framtida liv. Inte mycket händer, utom att allt vänds uppochner för både herrskap och tjänstefolk. Här finns tydliga Downton Abbeyvibbar men det som antagligen gör boken till en modern klassiker är Janes tankar och funderingar när hon vandrar runt i den tomma herrgårdsbyggnaden. Den till synes tråkiga och delvis upprepande skildringen av Janes funderingar biter sig ändå på något vis fast. Som läsare förstår man långt innan Jane vad som kommer att hända, kanske är det därför som det lågintensiva ger mer än det dramatiska avgörandet. En liten pärla som är väl värd allt beröm den fått!

Som enda efterlevande släkting blir Per Boman tvun.. Visa hela

Som enda efterlevande släkting blir Per Boman tvungen att städa ur sin avlidne halvbror Ronnys lägenhet innan den ska säljas. en bror som han bara haft sporadisk kontakt med. Men Per tycks lida av sysslolöshet och istället för att få jobbet gjort så fort som möjligt börjar han forska i broderns liv och den ena hemligheten efter den andra dyker upp. Alla i broderns närhet tycks inblandade i dunkla affärer som förgrenar sig ut över världen, och Ronny visar sig vara en helt annan person än vad Per uppfattat honom som. Men vad är sanning och vad är lögn, finns det egentligen någon som är den person han utger sig för?

Ännu ett exempel på den nu så populära genren psykologisk thriller - och ännu ett exempel på hur svårt det är att skriva en bra sådan bok! Även om läsaren inte förstår varför Per, som inte träffat brodern på tio år, får för sig att börja snoka i hans kvarlämnade saker så är inledningen lovande. Men sen spårar det ur, författaren lägger ut en rad ledtrådar som på slutet visar sig leda - ingenstans! Läsaren lämnas fullständigt i sticket och författaren virrar in sig i en lek med parallella verkligheter á la Murakami, med följden att ingen vet vad som egentligen hänt och vem som gjort vad, eller om någon gjort något överhuvudtaget. Den luttrade läsaren drar genast slutsatsen att författaren har en uppföljare på gång för att räta ut frågetecknen, men slutet är sådant att jag har svårt att se hur och var tråden ska tas upp igen.
En sak som är bra och räddar boken från totalt bottenbetyg är författarens passning till Thomas Manns klassiker Döden i Venedig när Per besöker staden. Mer sånt och mindre ond bråd död tack!

En märklig kortroman där författaren skildrar olik.. Visa hela

En märklig kortroman där författaren skildrar olika människoöden, några verkliga, några påhittade. Temat är medfödda missbildningar, fysiska eller psykiska, och hur det påverkar personernas liv och omgivningens syn på dem. Huvudkaraktär, både bokstavligt och bildlikt, är Pasqual Pinon, i vars panna ett andra ansikte växte fram, ett kvinnoansikte. Sen har vi pojken som mördar två barn, helt utan anledning. En man grävs ner levande i isen och lämnas att dö. En annan fotas efter sin död enligt lokal sedvänja och kortet sparas av anhöriga som likkort. Det handlar om kärlek, frihet och skuld och dilemmat att tvingas göra val mellan alternativ som ger lika obehagliga följder.

Jag har svårt för Enquist och hans vana att använda parallella berättelser som han obekymrat hoppar mellan utan hänsyn till kronologi eller logik. Bokens fixering vid missbildning och morbiditet ger mig inte heller något. Kritikernas lovord tolkar jag som att de inte begriper berättelsen men inte vill erkänna det utan utnämner den för säkerhets skull till ett mästerverk.
Men boken har en stor fördel, den är bara på 130 sidor - inklusive för-och efterord

En jättelik mytisk rymdfarkost påstås långsamt pa.. Visa hela

En jättelik mytisk rymdfarkost påstås långsamt passera genom universum på väg mot dess utkant. Några forskare vill undersöka den närmare eller åtminstone bekräfta dess existens. Ansvariga myndigheter är måttligt intresserade och forskarna tvingas själva ordna en farkost som kan föra dem mot målet. Det blir den mystiska men avancerade Nightflyer, vars ägare och kapten är Royd Eris, en person som bara visar sig via hologram. Resan börjar inte bra, något främmande och hotfullt genomsyrar skeppet. Snart blossar konflikter upp mellan vetenskapsmännen. Kan de verkligen lita på den mystiske kaptenen och vems sida står han på...

Nightflyers skrevs redan för 40 år sedan av den numera ikoniska SF-författaren George R R Martin, mannen bakom succeserien Game Of Thrones. Antagligen är det därför som hans äldre böcker kommer i nyutgåva. Nightflyers är traditionell SF, inte fantasy, en blandning av Star Wars, Alien och Matrix. Förhållandevis enkel och lättläst, med avancerade datorer, telepatiska krafter och människor med förmåga att ständigt hamna i konflikt med varann. Vissa saker känns igen från GoT, frosseri i blodiga detaljer, levande döda och att huvudkaraktärerna är kvinnor. En helt okej bok för en stunds avkoppling men inget som gör ett bestående intryck.

Den 43-åriga Ulrica har ett välordnat liv och gör.. Visa hela

Den 43-åriga Ulrica har ett välordnat liv och gör karriär i reklamvärlden, men känner sig ändå inte tillfreds med tillvaron. På krogen möter hon den tio år yngre Alex, en gängkriminell som försöker lämna det livet. Det uppstår en omedelbar erotisk attraktion, Ulrika tänder på den farlige Alex och han tänder på att ha lyckats erövra en "fin" kvinna. De åker till New York för en kärleksweekend, men där gör sig deras olika bakgrunder påminda. Med i sammanhanget finns deras respektive syskon. Ulrikas bror Rickard är en bohemisk gitarrist som sakta börjar inse att det inte längre funkar att leva som en rockrebell vid 40+. Alex´ syster Lina är en före detta pundare som går på behandling, stöttad av sin bror, men som kämpar med att se någon mening i en tillvaro utan droger. De två syskonparen rör sig i en destruktiv bana, kan de hjälpas åt att bryta den...?

Kajsa Grytt är musiker och mest känd som förgrundsfigur i punkbandet Tant Strul. Detta är hennes debutbok från 2014, varken thriller, kärleksroman, feelgood eller eländesporr. Då författaren själv är lite förälskad i Alex var jag rädd att det skulle bli en naiv hyllning till den tuffa killen som blir mjukis och lämnar brottets bana efter att ha mött kärleken. Men den fällan går hon inte i, hon petar hål på Alex´ patetiska undanflykter om att hans och Linas utanförskap beror på en eländig barndom och att brottslighet är samhällets fel. Alex hatar droger efter att ha sett hur Lina gått ner sig och vägrar använde sådana. Men kokain tar han gärna, väldigt mycket storstadstänk där... Alla fyra är gränslösa, var och en på sitt sätt, och som läsare känner jag mig främmande för dem. Men Grytt skriver om en värld hon känner väl till, det märks tydligt.

Något jag stör mig på men som andra säkert gillar är det ständiga namedroppandet. Man kan säkert rita en karta efter de platser, gator och krogar hon nämner i Stockholm. Och när de kommer till New York blir det samma visa, rena turistguiden. Kanske nybörjarens sätt att visa att hon vet vad hon talar om, been there, done that. Men för övrigt är det en nervig och rå berättelse, utan onödiga detaljer om karaktärernas personlighet. Det överlåter hon till läsaren att upptäcka, likaså att förhålla sig till deras agerande...

Johanna är ihop med sin danska pojkvän Emil. Språk.. Visa hela

Johanna är ihop med sin danska pojkvän Emil. Språkförbistringen är inget större problem, däremot att Emil har en exflickvän, norska Nora, som är allt som inte Johanna är. Ung, vacker, perfekt, "underbar och älskad av alla" som det heter i en viss boktitel. Johanna är galet svartsjuk och det hjälper inte att Emil gång på gång försäkrar henne sin kärlek och betonar att Nora är ett avslutat kapitel. Johanna plågar sig själv genom att följa Nora på Instagram och frågar ideligen Emil om han verkligen inte vill ha henne tillbaka. Samtidigt lider Johanna av svår mensvärk men frågar ändå sig själv vilket som är värst, Norasmärtan eller endometriossmärtan.

I denna autofiktiva och svart humoristiska roman undersöker Johanna Frid med skarp blick två av vår tids stora kvinnosjukdomar - Instagram och endometrios. Någon slutsats kommer hon dock inte fram till och jag ser boken mest som tragisk, hur en omotiverad svartsjuka riskerar att förgifta en annars bra relation. Emil måste vara världens mest tåliga pojkvän, Johanna förstår inte vilken tur hon haft. Men kanske har kvinnor en större förståelse för Johannas dysfunktionella fixering vid pojkvännens ex, för mig känns den mest obegriplig.

Gaiman har på ett förtjänstfullt sätt samlat en ra.. Visa hela

Gaiman har på ett förtjänstfullt sätt samlat en rad berättelser från den nordiska mytologin. Här finns både de mest kända, som Balders död och Tors kamp mot jätten Utgårdalokes utmaningar. Men han börjar också från början, berättar hur Gudarna skapade de nio världarna och hur de förbinds av Yggdrasil, hur Oden offrade sitt öga i Mimers brunn, hur Lokes "barn" Midgårdsormen, Fenrisulven och Hel stals från jättarnas värld, och mycket annat. Boken avslutas som det bör med Ragnarök och vad som kom sen.

En intressant, lättläst och framförallt allmänbildande sammanfattning av de nordiska myterna, med ursprung till de begrepp och företeelser som dyker upp överallt, inte minst i Gaimans egna verk. När man funderar lite blir man förvånad över hur mycket i vår västerländska kultursfär som faktisk har sitt ursprung i de nordiska myterna. Det enda som kan konkurrera är väl den grekiska mytologin. Inte illa för ett så begränsat område, både geografiskt och befolkningsmässigt. Absolut en bok att rekommendera, både för den som vill friska upp sitt minne och den som vil lära nytt - och få lite underhållning på köpet!

Connell och Marianne har känt varann sedan de var.. Visa hela

Connell och Marianne har känt varann sedan de var små, men kommer från skilda världar. Hon rik men ensam, betraktas som lite knepig. Han har växt upp i arbetarkvarteren med en ensamstående mamma men är duktig i skolan och på fotbollsplanen och populär hos bägge könen. Under sista året i skolan blir de ett par, men gör snart slut. Så fortsätter det på universitetet i Dublin, en av-och-pårelation. De fungerar inte ihop men klarar sig inte utan varann. Nu är det Connell som mår dåligt, tycker sig inte passa in på Trinity och blir alltmer ensam, medan Marianne omges av vänner och pojkvänner. Försöket att "bara vara vänner" är dömt att misslyckas, känslorna är för starka. Men finns det hopp för ett liv tillsammans?

Normala människor betraktas som Sally Rooneys genombrott och har även blivit en TV-serie. Men jag tycker att hennes debutbok, Samtal med vänner, är bättre. Jag har svårt att identifiera med med Connell, första gången gör han slut med Marianne av någon missriktad storsinthet, han har fått för sig att klasskillnaden gör deras kärlek omöjlig och att han gör henne en tjänst som går. Visserligen är Irland konservativt, men ungdomarna festar och knullar runt som i andra västländer och det känns inte sannolikt att en populär A-student och idrottsstjärna som Connell tänker så i dessa tider. Dessutom är valet i så fall hennes, inte hans.
Så fortsätter det, de kretsar omkring varann, blir ihop men bryter, träffar andra. Så småningom tycks bägge mognat till och inser att de hör ihop. Men då märker Connell att Marianne är undergiven och har svårt att hantera det, upplärd som han är att kvinnor ska behandlas väl i alla situationer. Detta har jag större förståelse för och romanen tar sig ungefär halvvägs i och med att klasstänkandet tonas ner och fokus läggs på personlighetsskillnader.
Sammantaget en helt okej samtida relationsroman och jag ser fram emot nästa bok av Rooney.

Sladdbarnet Anna växer upp i en stökig men kärleks.. Visa hela

Sladdbarnet Anna växer upp i en stökig men kärleksfull familj med mor, far och två äldre bröder. Men så försvinner äldsta brodern Charlie spårlöst under älgjakten och det leder til att familjen faller sönder. Anna får bo hos sin moster och hennes familj och går från lillasyster till storasyster. Anna har det bra i den nya familjen men är är förstås påverkad av det som hände hemma. Hon minns inte allt och hennes nya föräldrar vill inte berätta. Som tonåring utforskar Anna sin sexualitet och får en förtrogen i en ungdomsledare som också ger henne några nya pusselbitar om hennes föräldrars öde. Men Anna hinner bli en ung kvinna innan det förflutna kommer ikapp och frågorna måste ställas igen. Vad hände egentligen med Charlie, vart tog hennes andra bror vägen och varför klarade inte föräldrarna att hålla samman familjen?

Detta är ett mörkt och suggestivt familjedrama från Norrlands inland, i den genre som kommit att kallas country noir. Den är uppbyggd som en spänningsroman där läsaren omväxlande får följa den ödesdigra tiden för Charlies försvinnande, Anna som 13-åring hos mostern och Anna som ung vuxen. Men det är lika mycket ett relationsdrama där pusselbit läggs till pusselbit och vi får också veta vilka konsekvenser det som skedde fått för de boende i den lilla byn Ringarkläppen. Jag finner berättelsen obehaglig men på ett bra sätt, så att säga. Författaren väjer inte för det mörka men grottar inte ner sig i detaljer och klarar sig därför med ett nödrop undan stämpeln eländesporr.

Berättelsen är bra i grunden och väl konstruerad men har några svagheter. Dels är boken onödigt lång, 50-60 sidor kunde strukits utan vidare och kanske ännu mer. Dels förstår man inte varför det som skedde skedde och varför karaktärerna agerade som de gjorde. Jag undviker att gå in på detaljer för att inte spoila för läsaren men här finns en del frågetecken som gör boken mindre trovärdig. Den påminner lite om en TV-serie där manusförfattare alltid sätter dramatik långt före trovärdighet och det skulle inte förvåna mig om det blir film av detta.
Men som helhet klart läsvärd, en berättelse som inte släpper taget bara för att boken slås igen.

Stockholm i början av förra seklet. 25-åriga Elisa.. Visa hela

Stockholm i början av förra seklet. 25-åriga Elisabeth, kallad Pegg, har fått tjänst som kontorist hos en häradshövding. Inget hon trivs med men hon måste försörja sig och har också ansvar för sin 13-årige bror Putte då deras föräldrar är döda. Hon och tre andra flickor delar en tvåa på Norrtullsgatan. De är lågavlönade, utan anställningstrygghet och minsta klagomål eller misstag kan leda till avsked. Som ensamma kvinnor måste de ständigt värja sig mot oönskade närmanden från män. De lever ur hand i mun men hjälper varann med allt. Men i samband med ett försök till strejk för bättre villkor börjar medlemmarna i ligan dra åt olika håll. Pegg har egna problem av mer känslomässig art och tvingas till slut att ta ett drastiskt steg...

Norrtullsligan väckte en del uppmärksamhet när den kom ut 1908 men har sedan gått under radarn Nu håller den dock på att få upprättelse som Elin Wägners kanske mest betydelsefulla verk. Orsaken till den försenade klassikerstatusen tror jag är den lättsamma stilen och det tunna formatet, 122 sidor. Den är lättläst, lite rapsodisk (vilket jag gillar) och Wägner slösar inte tid på onödiga utläggningar om ditten och datten utan trampar på i handlingen. Som arbetarskildring är den annorlunda, behandlar unga kvinnor i storstad, är tydlig utan eländesporr och politiska slagord och Pegg har dessutom en välbärgad släkt. Allt detta bryter mot den traditionella arbetarlitteraturens mall och gör att den hamnat i skuggan av de manliga proletärernas verk.

Boken och dess karaktärer känns moderna trots över hundra år på nacken. Även Wägners sätt att använda ironi för att kritisera samhällsförhållanden är något vi känner igen. Det var väldigt viktigt för unga kvinnor att "bli gifta", den kanske enda möjligheten till självförverkligande och trygghet. Men det var en riskabel väg, är mannen ärlig med löftet om giftermål eller vill han bara en sak? Och den försåtliga tryggheten kan också stavas underkastelse. Den kritiska Wägner använder vad jag tror är ett dåtida talesätt när hon beskriver en uppsluppen kväll i lägenheten, "alla var glada fast ingen var gift". Motsatsen är den bonad som gruppens luttrade ungmö virkar som lysningspresent till varje kvinna som ska gifta sig. Den har texten "Lär att lida utan att klaga", precis vad den blivande bruden INTE vill höra...

Norrtullsligan är en fantastisk bok och om vi någonsin får fram en litterär kanon har den en given plats! Bara läs! Dessutom passar den bra i bokcirklar, det står mycket mellan raderna.

En samling utvalda noveller, ett slags "best of..... Visa hela

En samling utvalda noveller, ett slags "best of..." från den skickliga Tessa Hadleys penna, skrivna mellan 2007 -2017. Alla handlar om kvinnor som hamnar i en avgörande situation i livet. Men händelsen innebär inte en vändpunkt eller en drastisk förändring. De fortsätter ungefär som tidigare. bara en erfarenhet rikare. Denna lågintensiva dramatik, att det vardagliga rubbas men inte raseras, är bokens styrka. Ett annat stort plus är oförutsägbarheten, något mycket ovanligt och värdefullt för en van läsare, De flesta noveller har faktiskt ett slut, de hänger inte i luften som i så många moderna noveller. Det som hela tiden kommer för mig vid läsningen är ordet osentimentalt, det karaktäriserar alla berättelserna. Om det finns någon dramaqueen är det bland bifigurerna, kvinnorna känns jordnära och utrustade med ett sunt förnuft. Hadley påminner lite om en Londonversion av Gerda Antti, fast utan hennes samhällskritik.

Några noveller att nämna är Ett bortförande, om en ung tjej som mot bättre vetande men helt frivilligt följer med några okända killar. Det går som vi befarar, men ändå inte. Andra höjdpunkter är Flygresan, om en syskonkonflikt där en sidensjal spelar en väsentlig roll, och Erfarenhet, om en nyskild kvinna som får låna en lägenhet och blir besatt av ägarinnans före detta pojkvän.
Novellerna är genomgående av hög men lite skiftande kvalité och jag kan verkligen rekommendera boken till alla oss som älskar moderna noveller och inte kräver våld och mord på var och varannan sida!

Ännu en bok som ingen läst eller hört talas om..... Visa hela

Ännu en bok som ingen läst eller hört talas om...

Det är sommaren 1990, en omvälvande tid i Östtyskland då det bara är drygt ett halvår sedan muren föll. Den 16-åriga Maria bor med sin pojkvän Johannes och hans familj på en gård nära gränsen till väst. Maria är lite av en slacker, en dagdrivare, hon struntar i att gå till skolan och hjälper till så lite som möjligt på gården. Helst ligger hon i sängen och läser Dostojevskij. Johannes däremot är ambitiös, sköter skolan och har planer som inte inkluderar ett fortsatt liv på gården. På granngården bor den 40-årige Henner, en ensam man med tvivelaktigt rykte och som betraktas med misstro av resten av byn. Trots det, eller kanske tack vare, väcker han Marias intresse, ett intresse som är minst sagt besvarat. Men en 16-åring och en 40-åring det kan ju inte bli något? Eller...?

En intensiv relationsroman i annorlunda miljö, ett DDR mellan sammanbrottet och återföreningen. Johannes` farbror flydde till väst för mer än 20 år sedan, nu kommer han och hans nya familj på besök och nya världar öppnas för bägge familjerna. Medborgarna i "zonen" vill få del av överflödet och friheten i väst, samtidigt som det finns en befogad rädsla för att betraktas och känna sig som andra klassens medborgare. De som kommer från väst gör stora ögon när de får veta vad det innebar att leva i en polisstat med ständig övervakning. En nyttig påminnelse för oss läsare om ett Europa som bara ligger drygt 30 år tillbaka i tiden och en varning att demokrati och yttrandefrihet inte är något självklart ens inom EU, med tanke på utvecklingen i Polen och Ungern.

Jag vet att vissa kvinnor har svårt för Lolitatemat men hoppas ni inte låter er inte avskräckas. Detta är en modig och läsvärd debutbok om hur människor anpassar sig, växer och utvecklas i en föränderlig miljö, ett udda kärleksdrama och ett stycke nutidshistoria som inte behandlats så ofta i litteraturen.

Bohuslän, sent 1920-tal. 13-årige Elis och hans fa.. Visa hela

Bohuslän, sent 1920-tal. 13-årige Elis och hans familj lever ett enkelt liv som fiskare. Han ser det hårda slitet och faderns oberäknelighet som något naturligt. Men plötsligt försvinner hans äldre syster Signe, utan att säga något till Elis. Föräldrarna är undvikande, men antyder att hon försvunnit med en kille. Elis låter sig inte nöjas med det och snart uppdagas en mörk familjehemlighet. Så händer det som inte får hända och Elis flyr hemmet hals över huvud. Om han bara kan hitta Signe och få hem henne kommer allt att ställas till rätta - tror han...

Vi läste boken i vår bokcirkel och först blev jag besviken. Fattigdom, umbäranden, misshandel, alkoholism och död. Vanlig eländesporr med andra ord, varför är denna bok så lovordad? Men i andra halvan lyfter det rejält, Elis hittar Signe men möter också en för honom okänd värld. Det blir fel från början och trots kärleken mellan syskonen uppstår konflikter. Författaren får till en fin skildring om skuld och förlåtelse, om att göra det rätta, men också rätten att värna sitt eget liv och välmående. Elis är inte längre offer utan visar fram mindre behagliga sidor, han tvingas inse att ingen kommer undan sitt arv.

Boken har ett öppet slut och jag skulle inte bli förvånad om författaren sitter och filar på en fristående fortsättning. Men det återstår att se, än så länge får vi hålla till godo med det vi har. Boken kan rekommenderas i synnerhet till de som gillar berättelser om gamla tider, fina miljöskildringar och nya kunskaper om hur livet var i landet för nästan hundra år sedan.

Rebecca har en framgångsrik karriär, pengar och en.. Visa hela

Rebecca har en framgångsrik karriär, pengar och en make som älskar henne. Ändå väljer hon att ta livet av sig. Men hon försvinner inte på riktigt utan ångrar sig och hamnar i någon slags limbo där hon ser allt som händer i den värld hon valt att lämna, utan att kunna påverka. Eller nästan utan att kunna påverka, hon kan skapa en förnimmelse av närvaro och kanske tända och släcka en lampa. Hon blir helt enkelt ett spöke. Hon och andra i samma situation är inte färdiga med livet, de vill ta hand om och lindra sorgen hos sina älskade anhöriga. Men vilket är bästa sättet att nå försoning, att hänga kvar och försöka eller våga släppa taget...?

En ojämn feelgood av en av genrens svenska föregångare. Jag gillar inte det numera alltför vanliga skyddsängeltemat där en död person på något sätt övervakar sina nära och kära, utan att kunna göra särskilt mycket nytta. Men det är säkert kul att skriva om. Så de partier som skildras ur Rebeccas synvinkel känns sådär, nästan tramsiga fast ändå sorgliga. Medan de som skildrar makens och vännernas chock, sorg och försök att gå vidare i livet är alldeles utmärkta.
En svaghet är att läsaren inte förstår varför Rebecca tog livet av sig, försöket till förklaring är luddigt och icke trovärdigt. Desto bättre är författarens tydlighet om att självmord är en egoistisk handling som inte hjälper eller befriar omgivningen på något sätt utan kastar ner dem i förtvivlan och skuldkänslor.
Och att den största kärleksgärningen kan vara att släppa taget om den du älskar...

Bokens namnlösa jag lämnar New York för ett jobb.. Visa hela

Bokens namnlösa jag lämnar New York för ett jobb som tolk vid internationella domstolen i Haag. Här träffar hon Adriaan som är på väg att skiljas och de inleder ett förhållande. När han reser till Lissabon för att slutföra skilsmässan väljer hon att bo kvar i hans lägenhet. Arbetet som tolk är påfrestande och hon blir berörd både av offrens berättelser och av den anklagade, en afrikansk diktator. Samtidigt kommer hon i kontakt med en man, Anton, som blivit rånad och misshandlad utanför en väns lägenhet när hon var där. Dagarna går och Adriaan hör bara av sig sporadiskt, är han på väg tillbaka till frun...?

En lågintensiv roman i samma stil som hennes debut, Separationen. Inte mycket händer och efter halva boken var jag inställd på att lägga ner. Men jag gav den några sidor till, trots allt var den svår att släppa. Och så växte den och som läsare vill man veta. Kommer Adriaan tillbaka, får hon ihop det med Anton istället, vad hände honom egentligen och varför, kan hon hålla sig neutral till den anklagade diktatorn?
Kitamura har en speciell stil, lite svår, långsam men med en distinkt närvaro. Frågorna får svar, triviala snarare än dramatiska, och det är skönt men en författare som vågar låta bli att skapa drama på ett konstlat och spektakulärt sätt. Det blir lite väl mycket om tolkarna och deras uppgifter men det är ett ovanligt arbete som sällan berörs i litteraturen.

En sak jag inte gillar är att hon konsekvent undviker citationstecken eller tankstreck vid dialog. Allt ligger i texten och som läsare måste man vara på tårna. Ett ganska vanligt grepp numera och jag upplever det som litterär snobbism. Man vill vara lite "finare" och verkligen tvinga på läsaren varje ord för att denne inte ska tappa tråden. Men tjejen kan verkligen skriva och jag blir inte förvånad om hon är med i nobelprissnacket om några år.
Så kom ihåg var ni hörde det först...

Trudy blir gravid med sin man men inleder ett förh.. Visa hela

Trudy blir gravid med sin man men inleder ett förhållande med en annan man. Inte så ovanligt upplägg i böcker. Hon och den nye planerar att röja maken ur vägen, lite mer ovanligt. Men helt unikt är att det ofödda barnet har ett medvetande, hör vad de vuxna säger, blir vittne till de grymma mordplanerna men kan inte göra mycket åt det. Men kan kanske ändå ge rättvisan hjälp på traven...

En mörk och underfundig thriller med ett unikt upplägg. Funkar det då? Nej, en ofödd baby som lyssnar och förstår världen utanför och filosoferar över livet och människorna saknar helt trovärdighet. Ett tekniskt grepp utan värde, han blir bara en berättare. Det som ger något är istället den psykologiska skildringen av gärningspersonerna, vad ser Trudy hos den intetsägande och själviska älskaren och vad driver dem till det grymma dådet?
McEwan kan bättre, detta är en av hans mindre bra böcker.

Tidigt sjuttiotal i Stockholm. Den unga idealistis.. Visa hela

Tidigt sjuttiotal i Stockholm. Den unga idealistiska akademikern Anna får jobb på en fackförbundstidning och förvånas över hur undfallande facket är mot arbetsgivare och stat. När den tuffa och karismatiske stenarbetaren Bengt blir vice ordförande förväntar sig Anna nya vindar, dessutom blir hon kär i honom. De inleder ett stormigt sexuellt förhållande men deras olika erfarenheter och klassbakgrund ställer till det för dem. När Bengt blir ihop med en annan kvinna håller Anna på att förgås av svartsjuka. Hon känner sig dubbelt sviken då Bengt också anammar facktopparnas försiktiga hållning gentemot deras motparter. Men ändå, det var han som väckte Anna sexuellt och attraktionen finns kvar...

En traditionell kärlekshistoria mellan två sinsemellan helt olika personer som "drabbas" av en passion de varken kan motstå eller hantera. Undrar om detta fenomen är lika vanligt i verkligheten som i litteratur och film? Och kvinnor lär jag aldrig förstå, hur kan en vuxen kvinna som Anna lida av en så förtärande svartsjuka att hon missköter jobbet och drivs till självmordets gräns? För en man som bär sig illa åt mot henne och hon aldrig kommer att kunna lita på?
Boken är lättläst med mycket dialog och ger en intressant bild av hur fackföreningar fungerade för 50 år sedan. Idag är facket en maktfaktor och var i än högre grad för 20-30 år sedan. Men i boken framställs den som ett pampvälde utan vare sig makt eller omtanke om medlemmarna. Något vi har glömt idag är den hårda konflikten inom dåtidens arbetarrörelse, den mellan kommunister och socialdemokrater där radikala företrädare för jobbarna sågs som ett större hot än arbetsgivare och borgare. Men författaren är också tydlig med de eländiga förhållanden som rådde på många arbetsplatser och hennes politiska hemvist är uppenbar.

Vi låter Bengt sammanfatta sin filosofi:
"Jag tror inte på kärleken"
"Vad tror du på?"
"Kroppens lust"

Boken utspelas i slutet av 1970-talet. Den sovjeti.. Visa hela

Boken utspelas i slutet av 1970-talet. Den sovjetiske sjömannen Michail hoppar bokstavligen av till Sverige genom att glida ner i vattnet och simma in till land när hans fartyg sökt nödhamn nära svenska kusten. Men det är höst och kallt och frågan är om han överlevt om inte Helena hittat honom på sin morgonpromenad. Hon ger honom skydd och varma kläder i sitt hem här på Fogdö. Michail kan svenska så de kan komunicera. Helena lever i ett tryggt men barnlöst äktenskap med Rolf, men blir blixtkär i Michail. Hon inrättar honom i en tom sommarstuga och det dröjer inte länge innan de hamnar i säng. Rolf har en övernattningslägenhet i stan och kommer bara ut till ön på helgerna så Helena kan hålla skenet uppe till en början. Men samvetet gnager så hon berättar för sin man. Hon vill vara med Michail men fortfarande vara gift med Rolf. Motvilligt går Rolf med på arrangemanget och de lever en tid i någon slags tresamhet. Men det tär på alla. Michail tänker på sin familj som han lämnat i Leningrad. Helena är rädd att både Rolf och älskaren ska lämna henne och Rolf i sin tur mår allt sämre. En skabbräv syns på ön och Rolf ska avliva den samtidigt som Michail är ute på promenad. Tre skott smäller...

Ett klassiskt triangeldrama i skärgårdsmiljö där de inblandade försöker agera vuxet och fördomsfritt. Bra försök men dömt att misslyckas, fast skildringen av det hela är inte så dum. Sen undrar i alla fall jag över Helena, hur hon försöker att både äta kakan och ha den kvar och varför hon tar på sig att försörja den undflyende Michail månad efter månad. Hur hade hon tänkt sig framtiden? Och vem är Michail egentligen, varför har han lämnat fru och barn, varför vill han inte anmäla sig och söka asyl och varför tar han risken att gå in på militärt skyddsområde?

Den gamle advokaten Louis känner att hans dagar är.. Visa hela

Den gamle advokaten Louis känner att hans dagar är räknade. Han tänker tillbaka på sitt liv, på tillkortakommanden, besvikelser och misstänksamhet, trots att han varit framgångsrik i yrket och byggt upp en ansenlig förmögenhet. Mest besviken är han på familjen, genom det öppna fönstret hör han hur barnen och deras respektive planerar att omyndigförklara honom för att rädda sitt arv. Själv är han besatt av tanken på att lura av dem pengarna och trots sin dåliga hälsa vidtar han mått och steg för att lyckas i sitt uppsåt. Men hans giriga och ondsinta barn har växt upp i skuggan av en hustyrann och den som sår av sin bitterhet får också skörda av sitt hat...

Ormboet är nobelpristagaren(1952) Francois Mauriacs mest kända bok och har uppfattats som en uppgörelse med den borgeliga familjen och dess livsstil. Men jag ser det mer som en berättelse om en osäker man vars hjärnspöken förvandlat honom till en tyrann som själv bygger sin ensamhet. Hans fixering vid pengar och hans besvikelse över sin familj är ett substitut för längtan efter kärlek och närhet. I allt de andra i familjen gör tolkar han in bitterhet och hat men på sig själv känner man andra heter det ju. När han till slut visar prov på försoning och bikt står hans familj lika främmande och hatfull som tidigare.

Det här är en väldigt sorglig bok om en man som inte passar in, osäker och osocial, överbeskyddad i barndomen, och som skaffar sig ett hårt skal. Hans misstänksamhet förstör hans äktenskap och han avvisar den kärlek han kunde fått. Den enda han vågar älska dör. Han förvandlas till en rent ut sagt förskräcklig man, ändå kan jag känna viss sympati för honom. Boken är lite seg i början, ett ältande av oförrätter, men tar sig på slutet. Den är delvis skriven i dagboksform och helt befriad från goda personer som bara vill andra väl. Slutet kan kännas lite rumphugget men är egentligen lysande och helt i linje med resten av boken.

Han som nu kallar sig för Snöman sover i ett träd.. Visa hela

Han som nu kallar sig för Snöman sover i ett träd för att inte bli dödad av de nya djurformer som dominerar hans livsmiljö. Hans magra kropp är insvept i ett lakan och han kommer långsamt att svälta ihjäl om inte sjukdom eller odjur tar honom innan dess. För inte så länge sen hette han Jimmy och var en vanlig man med jobb och flickvänner i den civiliserade världen. Hur kunde allt falla samman så snabbt? Han längtar till sin älskade Oryx och saknar vännen Crake. Crake, den briljante forskaren som skapade sitt fantastiska men också ödesdigra Paradice Project och gjorde det som varken krig, atombomber, naturkatastrofer eller miljöproblem lyckats med, nämligen att utplåna mänskligheten.

Atwood har skapat en modern apokalyps, en bisarr värld vars invånare är designade och uppfödda av vetenskapsmän som drivit genmodifieringen till sin spets. Hon har grundat hela den skrämmande historien på företeelser som finns idag. Dessa har hon tagit till sin yttersta gräns, vilket ger en samtidigt verklig och overklig effekt. Det blir liksom lite too much för att vara sannolikt, samma svaghet som man finner i andra dystopier. Detta plus en del melodramatiska detaljer drar ner helhetsintrycket. Undergångsscenariot med forskare som leker Gud, den ständiga mänsklig girigheten och sökande efter den perfekta kroppen är tillräckligt skrämmande i sig. Här finns ingen nåd och inget hopp. De humanoider som Crake skapat och han menar ska bli en bättre människoart är inte mycket annat än menlösa djur och i verkligheten skulle de garanterat gå under. De skyddsmekanismer som är inbyggda hos dem kommer de vilda djuren att övervinna när de blir tillräckligt hungriga.
Mycket intressant och otäck, men som dystopi inte helt trovärdig trots det moderna anslaget.

Eleanor, kallad Elle, och hennes make Peter med fa.. Visa hela

Eleanor, kallad Elle, och hennes make Peter med familj tillbringat semestern i familjens sommarhus i Cape Cod tillsammans med ännu en familj, Jonas och Gina. Elle och Jonas är barndomsvänner, en vänskap som kunnat utvecklas till något mer men en tragisk händelse i ungdomen fick dem att gå åt olika håll. När de sen återknöt kontakten i vuxen ålder var de ur fas med varann och bildade familj på varsitt håll. Men nu har det hänt, igår hade de sex med varann för första gången. Jonas är på det klara med vad han vill, han har aldrig slutat älska Elle. Nu måste hon fatta ett livsavgörande beslut, stanna hos Peter som hon fortfarande älskar eller slå sönder två familjer och bejaka sina känslor för själsfränden Jonas...

Hela romanen utspelas under ett dygn, med ständiga återblickar på Elles tidigare liv. Ömt men osentimentalt utforskar romanen ett liv fyllt av svek, övergrepp, frånvarande vuxna och mörka hemligheter. Elle kommer från en familj av starka kvinnor som inte är rädda att tala klarspråk, något som naturligtvis leder till konflikter. Elle är skadad av sin uppväxt, har svårt att förlåta men hon kan inte heller förlåta sig själv.

Papperspalatset är en bok som jag tror många kommer att uppskatta. Själv är jag lite kluven. Temat är intressant, vänskap över könsgränserna som leder till förbjuden kärlek. Fast jag tycker att det kunde gjorts bättre, mindre yttre dramatik och mer inre. Men författaren är dels amerikan, dels har hon jobbat som manusförfattare till kända TV-serier som Sopranos, Six feet under m fl. Klart att det måste hända grejor och den har således legat etta på deras bestsellerlista... Men den är inte i klass med Andromeda som jag skrev om förra veckan - tycker jag!
Romanen passar också bra i en bokcirkel, intressanta karaktärer och flera moraliska dilemman, inte bara otrohet. Slutet kan också diskuteras.

Det är nyårsafton. Ett förälskat tonårspar har ord.. Visa hela

Det är nyårsafton. Ett förälskat tonårspar har ordnat en middag så att deras respektive föräldrar ska träffas för första gången. Trots kris på jobbet och ohälsa i familjen ställer Lisa och Martin upp på sin älskade dotter Ebbas önskan om en parmiddag. Men när gästerna dyker upp visar det sig att paren känner varann och att den samvaron slutade i konflikt. Gamla oförrätter väcks till liv, gästerna är påstridiga och undvikande på samma gång och spänningen mellan paren stiger i samma takt som promillehalten. Det nya året hinner knappt börja förrän människor dör och en fruktansvärd hemlighet avslöjas...

En ny svensk thriller med en lite ovanlig konfliktorsak även om man tidigt anar lösningen. I en del kapitel får läsaren veta vad som hände för 17 år sedan och varför ingen glömt eller förlåtit. Kunde blivit bra men faller som så ofta i denna genre på ett händelseförlopp som inte hänger ihop och en huvudkaraktär, Lisa, som inte agerar trovärdigt. Mer kan jag inte avslöja utan att spoila men många gillar nog berättelsen. Den är obehaglig så det räcker till och ska jag ge någon ledtråd så ska kanske personer som försöker få barn med hjälp av assisterad befruktning undvika romanen...

Författaren var först obekant för mig men det visade sig att han är ingen mindre än den högste ansvariga för Eurovision Song Contest, den "mister Osterdahl" som berättar att röstningen gått rätt till i direktsändningen. Jobbet på EBU är tydligen inte mer betungande än att han hinner skriva böcker också...

När pesten slår tilli Oran, Algeriet sätts staden.. Visa hela

När pesten slår tilli Oran, Algeriet sätts staden i karantän och lämnas åt sitt öde av myndigheterna. Ingen får lämna eller komma in i staden. Pesten slår blint, barn, vuxna och åldringar dör i svåra plågor. Läkaren Bernard Rieux tar upp kampen mot pestens härjningar och gör vad han kan, men det är inte mycket. Pesten är som en naturkraft, böljar fram och tillbaka genom staden och håller människorna i skräck. Människor förhåller sig till det onda på olika sätt, med underkastelse och feghet men också med ansvar, mod och solidaritet.

Pesten sägs vara nobelpristagaren Camus största roman, även om den inte är lika känd som Främlingen. Idag känns den superaktuell och man känner igen de olika stegen i människors syn på pandemin. Först kommer förnekelsen, sjukdomen är något naturligt, inte pest, Sen motvillig insikt, det är visserligen pest men det blir nog inte så farligt. Därefter klentrogenheten, människor dör faktiskt, i vår trygga stad! Så paniken och anklagelserna varför gjorde ni inget? Drastiska åtgärder, karantän och isolering men för lite och för sent. Slutligen acceptans och stoicism, det är jävligt illa men vi ska klara det på något vis, det finns ett Efter. Exakt så har vår egen folkhälsomyndighet agerat och fått som respons under vår tids pest, intet är nytt under solen...

Men i Camus´ stad är det ingen som håller avstånden fast man är medveten om hur pesten smittar. Krogarna är smockfulla och även läkaren Rieux tar sig ett glas där. Det förvånade mig faktiskt, någon slags uppgivenhet att det som sker det sker. Man provar olika läkemedel, bygger provisoriska sjukhus och försöker med isolering och karantän men man fokuserar på de sjuka, inte på att skydda de friska.
Tyvärr upplever jag boken som svårläst med tunga textmassor och åtminstone i min upplaga väldigt liten stil. Dessutom känns den förutsägbar, pandemier har som sagt haft liknande förlopp i alla tider. Författaren lyckas inte överraska. Men boken ligger rätt i tiden fast den skrevs på 1940-talet...

Pia-Lisa är 22 och hjälper sin mamma och syster at.. Visa hela

Pia-Lisa är 22 och hjälper sin mamma och syster att städa ur deras barndomshem. Pappa är död och villan ska säljas. Men Pia-Lisa påminns återigen om sin älskade barnflicka Ulla som är så förknippad med hemmet men som plötsligt försvann för tio år sedan. När hon tjuvläste storasysterns dagböcker dök det upp detaljer som tycktes kasta ett ljus över försvinnandet, men när hon konfronterade sin pappa hade han en annan förklaring til det som stod där. Och en döende man ljuger väl inte...? Pis-Lisa tyr sig till sina vänner, Teresa som hon kanske älskar, Janne med hunden och barndomsvännen Robban som är bög. Musiken spelar stor roll i boken, Beatles, Dylan Springsteen, och mordet på John Lennon visar sig bli avgörande för Pia-Lisas beslut i slutet av boken. Namnet på boken är också en direktöversättning av titeln på Lennons sista LP.

Det som lockade mig var de musikaliska referenserna och att boken utspelas under min ungdom. Det är en okej relationsroman där det bärande temat är vissa människors förmåga att se åt ett annat håll när sanningen blir för obehaglig, och andra människors förmåga att trassla till sina relationer. Det senare verkar gå i släkten för Pia-Lisa är sannerligen inget föredöme. Man kan undra vad som händer efter att berättelsen slutat, här finns alla förutsättningar för en saftig dokusåpa...

Berättelsen i sig är inte dum, men kanske inte helt sannolik och lite onödigt lång. Men tidsandan är väl fångad med lagom många markörer, fast relationsstrul är tidlöst.

En sak som jag reagerar på är kvinnliga författares förkärlek för att ge sina karaktärer en manlig vän som är bög. Han är alltid klok och medkännande utan att vara i riskzonen för att väcka hennes amorösa känslor. Tror inte författarna på vänskap mellan heterosexuella av olika kön? Eller är det bara vanlig simpel korrekthet?

Den 42-åriga vita medelklasskvinnan och tvåbarnsma.. Visa hela

Den 42-åriga vita medelklasskvinnan och tvåbarnsmamman Lucy och den 22-åriga svarta arbetarklasskillen Joseph träffas, känslor uppstår och de inleder en relation. Hornby har alltså raskt lagt ihop två hot spots, kärlek med stor åldersskillnad och över rasgränserna. Svårt att hitta ett bättre upplägg för konflikter... Läsarna får följa både parternas egna tvivel på relationen, problemen med deras olika platser i livet och omgivningens reaktioner. Det hela utspelas i London 2016, i skuggan av Brexitomröstningen. Mycket att hantera på 300 sidor...

Hornby debuterade med Fever Pitch - en i laget, och High Fidelity, två utmärkta böcker som gjorde honom världsberömd. Resten av karriären tycker jag varit ojämn, där jag särskilt minns bottennappet En god man. Så jag är kluven inför Precis som du, en bok med både bra och dåliga sidor. Vi känner igen Hornby, han skriver rappt och underhållande, humor blandas med svärta och mycket dialog. Jag gillar dialog men här blir det lite för mycket av det goda. Hans ambition att göra dialogen trovärdig är berömvärd, men det gaggande som dialoger i verkligheten ofta består av fungerar inte litterärt.

Själva handlingen då, konflikten? Samma där, bra och dåligt. Bäst är att det väcker tankar hos läsaren, hur skulle man själv reagera på en sådan konstellation i bekantskapskretsen? Eller i familjen...? Jag känner mig helt obrydd, det är deras sak, men det är också lätt att säga på distans. Hornby väjer inte för problem, snarare letar han efter dem. Vilket är mindre bra för den som söker den finner. Letar man efter rasism och väger alla ord är det lätt att hitta tveksamheter. Precis som i en relation som håller på att haverera, man letar fel hos partnern och tolkar allt denne säger till det värsta. Och det är det sämsta med romanen, Hornbys korrekthet där han snabbt dömer vita men framställer i synnerhet Joseph som närmast perfekt, en klok, snäll och genomskådande sanningssägare. Medan Lucys vänner är mer av omedvetna kultursnobbar.

Men samtidigt är mycket i boken bra, Lucys och Josephs tveksamhet och insikt att detta inte kan bestå, egentligen, deras rädsla för omgivningens reaktioner och att ingen av dem vill presentera den andre för sina föräldrar. Och inte minst det faktum att deras egna hjärnspöken kan ställa till det mer än det som faktiskt händer. Så läs själva och bedöm, jag avråder absolut ingen!

Ett urval noveller och prosapoem från författarens.. Visa hela

Ett urval noveller och prosapoem från författarens ungdomstid. Som vanligt hos Söderberg håller de hög klass, korta berättelser och iakttagelser på en ren och enkel prosa utan ett onödigt ord. I vissa noveller ser man en annan sida av Söderberg, humoristisk och kåserande men alltid med skarp ironi mot samtiden. Påfallande ofta är kvinnor och deras agerande tema för novellen. Som i Porträttet, om en kvinna som inte kan släppa löftet till sin döde man, Fröken Hall, om en kvinnas hemlighet, Sotarfrun, en rysare om ondska och kärlek, och den tragiska berättelsen om Margot Min favorit är dock Pälsen, kanske den bästa novell som skrivits på svenska.

Allegra får höra att hon är en konstig, obehaglig.. Visa hela

Allegra får höra att hon är en konstig, obehaglig flicka. Så illa är det inte, men visst är hon lite knepig. Hennes mamma övergav henne som nyfödd, hon växte upp hos pappa på en ö på Irlands västkust. Från fem års ålder gick hon på internatskola och var bara hemma på loven. Som vuxen åker hon till Dublin för att bli polis men blir inte antagen. Själv förstår hon inte varför men läsaren inser snart att det var ett klokt beslut av de ansvariga. Nu jobbar hon som parkeringsvakt, en nitisk sådan, och extraknäcker som krokimodell. Hon stör sig på en gul Ferrari som hon ständigt bötfäller då den står felparkerad. En dag konfronterar ägaren henne, skäller och säger att hon och alla andra är ett genomsnitt av de fem personer som står en närmast och därför är hon en nolla. Hon struntar i utskällningen men tar åt sig av teorin om påverkan från andra. Till sin fasa inser hon att hon inte längre har fem nära vänner. Detta blir en fixering och hon försöker lista ut vilka personer som hon skulle vilja bli vän med och som skulle vara nyttigt för henne att umgås med. Men vänner är inget man bara skaffar, de måste man förtjäna...

Visst har namnet Cecelia Ahern fladdrat förbi när jag letat böcker, någon som jag har sett som en vanlig feelgoodförfattare. Men berättelsen om Allegra är mer drama och relationsroman, mörk och gripande om ensamhet, utsatthet och att bli övergiven av den som borde stå en allra närmast. Första halvan är närmast magisk och läsaren känner för Allegra och hennes sökande för att hitta sig själv och få ett fotfäste i tillvaron. Tyvärr tappar författaren det mot slutet och lägger in lite basic feelgoodinslag. Där tappar hon också toppbetyget men boken är ändå i högsta grad läsvärd, den har mycket av allt och passar olika smaker.

Jag kommer att söka mig till Ahern igen, någon som läst henne? Hon verkar ha en viss förkärlek för spektakulära namn, Allegra Bird, Carmencita Casanova, Daisy Starbuck. Är det en gimmick? En annan sak som jag reagerade på är att "the bad guys" var kvinnor, männen var med något undantag rätt okej. Ganska ovanlig i genren...

Fyra noveller av den för mig okända författaren Bo.. Visa hela

Fyra noveller av den för mig okända författaren Boel Gerell. Men hon har skrivit flera böcker, är skåning och jobbar som lärare på Lunds universitet.
Gemensamt för berättelserna är att de handlar om ensamma kvinnor som av oförstånd, otur eller missriktad välvilja hamnar i situationer de inte behärskar. Men istället för att backa eller dra sig ur utmynnar det hela i allt mer desperata handlingar och oavsiktlig skadegörelse. Teman är sex med fel man, barnlängtan, ovälkommen uppvaktning och mindre lyckade inköp av sällskapsdjur. Allt de söker är kärlek, familjeliv och lycka men det mesta blir fel.

Det är sällan jag läst en bok om kvinnor, av en kvinna, där karaktärerna gör så uppenbara felval och därmed hamnar i situationer de inte klarar av. Gerell skriver som män brukar skriva om sina manliga karaktärer, alltså personer som missbedömer vardagliga situationer och sedan flippar ur. Det är jobbigt att läsa och jag gillar inte boken. Men jag måste erkänna att den är bra skriven.

London nutid. Queenie Jenkins jobbar på ett halvkä.. Visa hela

London nutid. Queenie Jenkins jobbar på ett halvkänt veckomagasin men sysslar mest med att skvallra med sina väninnor och längta efter expojkvännen Tom. Den självupptagna Queenie har skrämt bort honom och de har tagit en "paus" som det heter. Queenie intalar sig att det ÄR en paus och väntar på att han ska komma tillbaka med svansen mellan benen som så många gånger förr. Men inget händer och hon tröstar sig med engångsligg och alkohol. Så småningom går det upp för henne att hon misskött relationen en gång för mycket och att Tom inte tänker dyka upp igen. Detta i kombination med fysiska besvär och jobbstrul får henne att klappa ihop. Kan hennes dödslojala vänner och stora familj få henne på fötter igen...?

Queenie är en typisk urban karaktär i chick lit-genren, framåt, tuff till det yttre och omgiven av lojala väninnor. Men med struligt kärleksliv och ett tungt bagage från barndomen. Skillnaden är att Queenie är svart, med jamaicanskt ursprung, och hudfärgen är något som författaren känner sig tvungen att nämna ungefär på varannan sida. Tanken är god, att visa på vardagsrasism även i vår upplysta tid. Tyvärr blir det för mycket av korrekthet, att skriva läsaren på näsan gång på gång motverkar sitt syfte. Faktum att hon tar i så pass att boken blir rasistisk, fast omvänt. Alla vita är smygrasister utom väninnan och alla vita killar är svin.
Queenie som person är ganska otrevlig och hon tycker enormt synd om sig själv fast det är hon som ställt till det. Förstår verkligen Tom som drog... Men målgruppen kvinnor ser det kanske annorlunda och tanken är att läsaren ska tycka synd om Queenie.

Det positiva är en välskriven berättelse med intressanta karaktärer och ett flertal konflikter, inte bara med killar utan även inom familjen och vänkretsen. Gullighetsfaktorn är måttlig och vi slipper den annars allestädes närvarande kloka och snälla gaykillen, en arketyp i modern feelgood och chick lit. Mycket dialog och sms-konversation gör boken lättläst. Helt okej för en stunds underhållning men inte riktigt i min smak.

Det är inte lätt att bli gammal, i synnerhet inte.. Visa hela

Det är inte lätt att bli gammal, i synnerhet inte när man förlorat sin livskamrat. Ingmar sörjer sin fru Inger. Hon älskade rosorna i trädgården och nu ser Ingmar det som sin uppgift att vårda dem i hennes anda. Men sommaren är torr och het, som 2018, och grannarna bevakar varann så ingen bryter mot kommunens bevattningsförbud. Ingmar har en sjö utanför tomten, men hans dåliga knä gör det till en plåga att släpa på de tunga hinkarna. Så hittar han en vattenkran i snåren bakom huset och i hemlighet drar han en slang från den. Men slangen behövs knappt, för när han vrider på vattnet så börjar det regna, när han vrider av slutar det. Han provar gång på gång och det fungerar alltid. Ingmar förstår inte hur magin fungerar och borde förstås hålla tyst. Men som gammal teaterman är han van vid uppmärksamhet när han gör något extraordinärt och hans antydningar till grannen sprider sig i omgivningen och når till slut självaste kommunalrådet...

Regnmannen har hyllats som en ömsint saga och skådespelaren/författaren Jonas Karlsson hyllas för sin förmåga att skilda ålderdom och sorg. Boken är förvisso välskriven, originell och lättläst men jag går inte igång på den. Varför vet jag inte riktigt, jag kan inte engagera mig i berättelsen även om jag mycket gärna vill ha tillgång till en sån kran, och bitvis känns den ganska tråkig. Kanske beror det på att magin är nyckfull, oförklarlig och utan sammanhang, det funkar inte för mig. Om man jämför med Rowlings Harry Pottervärld där magin är påtaglig och närvarande, om än bara för de utvalda, där har jag inga problem med den. Men jag kan ändå rekommendera boken, i synnerhet för de som är trädgårdsintresserade.

Familjen Malegarde samlas i Paris för att fira fad.. Visa hela

Familjen Malegarde samlas i Paris för att fira faderns 70-årsdag. Paul är en världsberömd arborist och gift med Lauren. Hans förhållande till barnen Linden och Tilia är ansträngt och återföreningen är ett försök av modern att förbättra förhållandet. Men Paul drabbas av en stroke samtidigt som regnet öser ner över Frankrike, Seine svämmar över sina bräddar och sätter stora delar av Paris under vatten. Med Paul på sjukhus tvingas resten av familjen att bli kvar på hotellet och gammalt groll bubblar upp till ytan...

Jag har tidigare läst Bumerang av de Rosnay och tyckte mycket om den. Men här får hon inte till det på samma sätt. Vissa teman går igen, hatkärleken mellan vuxna syskon, en svår bilolycka, naturens destruktiva kraft och föräldrars hemligheter. Men det blir lite segt och jolmigt och läsningen känns som att vada fram i i det stigande vattnet på Paris´ gator, trögt och motigt. Men det tar sig så småningom även om slutet känns som ett antiklimax.
Linden är homosexuell och det måste skrivas på läsarens näsa hur synd det var om honom och vilken fin människa han och hans partner är. För säkerhets skull är han också världsberömd, fast som fotograf. Tilia är mer intressant men hon har egna demoner att slåss med.

Skildringen av översvämningen, vattnets obevekliga stigande och dess konsekvenser, är både intressant och skrämmande. Tydligen drabbades Paris av en megaöversvämning 1916 då Seine steg över åtta meter. Det kommer att hända igen och risken ökar med klimatförändringarna. Denna fiktiva händelse är bakgrunden i berättelsen. Konsekvenserna kommer att bli mångdubbelt värre nu än 1916, Paris är större, alltså fler hårdgjorda ytor som inte kan ta emot regn, el fanns knappt då men nu kommer ställverk och elcentraler att slås ut och det dröjer innan de kan tas i drift igen. Tunnelbanan kommer att översvämmas och en mängd klassiska byggnader och turistmål sättas under vatten Och det är inget rent flodvatten utan avlopp, sopor och gyttja som avlagras överallt. Vi talar om omfattande evakueringar och skador för hundratals miljarder euro.
Om jag bott i Paris lägre delar hade iaf jag haft problem med nattsömnen...

Det var Ramones som tog punken till USA. De ligger.. Visa hela

Det var Ramones som tog punken till USA. De ligger bakom världshits som Blitzkrieg Bop och Sheena Is A Punk Rocker. Den utagerande sångaren Joey Ramone flankerades av basisten Dee Dee Ramone som skrev de flesta låtarna och gitarristen Johnny Ramone som spelade fortare än alla andra. De var inte bröder och ingen hette Ramone, det var bara en gimmick.
Det här är boken om Johnny Ramone, som egentligen hette John Cummings, från det att bandet lade av till hans för tidiga död i cancer 2005. I långsamma sekvenser får vi följa hans sista år, sjukdomsbeskedet, behandlingarna, bakslagen. Men också tillbakablickar från ungdomen, tiden med bandet och hyllningarna från de som inte glömt. Han minns också egna svek och andras. De sista minnenas trängsel innan utslocknandet.

Så besviken jag blev! Jag förväntade mig en smaskig, halvdokumentär berättelse om ett av de största punkbanden i historien men fick en sjukjournal. Inte bra för en hypokondriker, nu går jag omkring och väntar på att dö i prostatacancer... Nåja, halvdokumentär var den och visst fanns det ett och annat i tillbakablickarna från rocklivet. Men tonvikten ligger på sjukdomen och kroppens gradvisa förfall. Mycket skickligt och känslosamt beskrivet förstås och språket är perfekt.
Men inget för mig.

En novellsamling av en ung tysk författare. Huvudp.. Visa hela

En novellsamling av en ung tysk författare. Huvudperson i de flesta noveller är en ung kvinna i storstad som har det gott ställt och mår bra, men som ändå saknar något. De är rika, men inte så mycket på pengar som på ett liv med bra förutsättningar. I särklass bäst är den sista novellen, Överlämning. Den namnlösa kvinnan är gift med en bra man som älskar och bekräftar henne och de har det bra på alla sätt. Ändå känner hon bara tomhet och sorg, vill lämna relationen men vill inte göra sin man illa. Så träffar hon en gammal skolkamrat, Carina, och de börjar umgås. Carina är frånskild men längtar efter man och hem, precis det som hennes nya vän har. Så den sorgsna kvinnan får en idé och introducerar Carina för sin man... En annan bra novell är Krig och fred där en ung kvinna får lära sig att gräset inte är grönare på andra sidan staketet...

En klart läsvärd novellsamling om relationer i vår tid.

Arnljotur, han som kallas Lobbi av sin far, är en.. Visa hela

Arnljotur, han som kallas Lobbi av sin far, är en ung isländsk man som hoppat av en blivande universitetskarriär för att ägna sig åt det han älskar, att sköta trädgårdar. Nu lämnar han sitt land för att ge nytt liv år en bortglömd klosterträdgård i södra Europa. Kvar på Island är en ung kvinna med ett barn. Ett barn som blev till vid ett ONS och där de tu var överens om att hon, Anna, skulle ha ensam vårdnad. Så det enda Lobbi har med sig på resan till klostret är en sällsynt variant av rosen Rosa Candida.
Men en dag dyker Anna upp med deras barn i famnen och Lobbi måste bli far på riktigt. Trots hans ovana går det riktigt bra, men klarar han också att få de tre att leva tillsammans...?

En varm och inkännande feelgood mot en bakgrund av djup tragik och makabra händelser. Ingen av karaktärerna mår helt bra men gör så gott de kan i en förändrad situation. Författaren vänder på könsrollerna på ett modernt och faktiskt trovärdigt sätt, jag känner igen det från hur min son och svärdotter har det. Vissa saker går kanske lite väl smidigt för att vara trovärdiga och gullighetsfaktorn är tidvis hög. Men både språk och stil håller hög klass, miljöskildringen likaså och man slipper tillgjorda dramaturgiska grepp och onda karaktärer. Kanske inte riktigt i klass med hennes Den sista kvinnan som jag läste i fjol, men ett trevligt tidsfördriv och en bok av den typ som behövs i dessa onda tider.

Vid en utgrävning på ön Whalsey, en av Shetlandsöa.. Visa hela

Vid en utgrävning på ön Whalsey, en av Shetlandsöarna, upptäcker arkeologerna kvarlevor från en människa. De tror att det är ett medeltida skelett, men en av byborna reagerar kraftigt på fyndet. Dagen efter återfinns hon död, mord eller olycka? Hennes sonson Sandy är polis och tillsammans med sin chef Jimmy Perez försöker de bringa klarhet i vad som hänt och varför. Men dimridåerna ligger täta inte bara över de regniga och vindpinade öarna utan även utredarna famlar i blindo. Så inträffar ett nytt dödsfall och gamla konflikter som sträcker sig ända tillbaka till andra världskriget börjar uppdagas...

Bibblan har varit stängd och jag har fått kolla i våra egna bokhyllor som förvisso är omfångsrika nog. Jag läser sällan deckare men gjorde ett undantag för en av hustruns böcker, främst för att den utspelas på Shetlandsöarna och inte som brukligt i en stad. Rött stoft är en fristående del i författarens Shetlandskvartett och jag upplever den som en tämligen traditionell deckare med vibbar åt Morden i Midsomer-hållet. Lyckligtvis klarar Cleeves att hålla sig på mattan vad gäller våld och blodiga detaljer, två mord på 378 sidor kan även jag stå ut med. Själva storyn är okej även om jag känner mig lite frågande över hur vissa av karaktärerna skildras. Men hellre det är stereotyper. Osannolika detaljer i skeendet hör krimlitteraturen till så det får jag leva med. Desto bättre är skildringen av människor, djur och miljö, det karga och väderberoende landskapet blir levande för läsaren.
Böckerna är också grunden till TV-serien Shetland, som jag dock inte sett.

Samlade verk är författarens Augustprisade debutbo.. Visa hela

Samlade verk är författarens Augustprisade debutbok, en till det yttre ganska banal berättelse. En tegelsten på 700 sidor där vi får följa tre personer från ungdomen tills de fyller femtio. Martin och Gustav träffas i gymnasiet och några år senare kommer Cecilia in i bilden som Martins flickvän och senare fru. Ungdomstiden är fylld av festande, flickor och filosofi och de faller in i sina respektive roller. Gustav är det konstnärliga geniet som bränner sitt ljus i bägge ändar, Martin den ordningsamma plugghästen som har författardrömmar men som inte riktigt får till det. Cecilia är förvisso deras musa men har också en egen framgångsrik akademisk karriär. Vuxenlivet är också klassiskt, barn och vardagslunk för Martin och Cecilia, kringflackande och berömmelse för Gustav. Men så lämnar Cecilia make och två små barn och försvinner spårlöst. Alla tror att hon snart ska dyka upp igen, vilken kvinna lämnar frivilligt sina barn så slutgiltigt? Men åren går och inget händer förrän hennes nu vuxna dotter Rakel får upp ett spår...

Det är bra med bokcirklar, då "tvingas" man läsa sådant man annars inte hade valt. Även om temat är intressant blir jag avskräckt av 700 sidor då jag läser så sakta numera, dessutom har en god vän och van läsare inta orkat lyssna igenom den. Fast jag har fått för mig att denna bok passar bättre att läsa då det är mycket namedropping med filosofiska och litterära utvikningar åt alla håll.
Man måste ge en eloge till en författare med så stort självförtroende att hon vågar skriva en mastodontbok på ett så utslitet tema - och få den utgiven! Och man kan inte annat är att bli lite förälskad i en kvinna som får till meningar som "natten var intensivt Van Goghblå" eller "där kom Ellen dansande och hälsade oss med den överstimulerade värdinnans lyckliga lilla tjut" eller "Hösten gick. Skymningen föll allt tidigare i väldiga akvareller och utspillt bläck". Välformulerade meningar med skärpa och stringens på en nivå som även rutinerade författare måste avundas. I baksidestexten heter det att "Samlade verk är en roman om djup kärlek och mångårig vänskap". Men det är också en roman om ett bottenlöst svek, ett svek så stort att författaren avstår från att gå in på det närmare utan överlåter till läsaren att dra egna slutsatser.

Det är också en bildningsroman av stora mått. Sandgren går igenom hela sin läsdagbok, de romaner och författare som betytt något för henne. Associationer, anekdoter och blinkningar mot all möjlig populärkultur står som spön i backen - och på en alldeles lagom nivå! Hela berättelsen är en variant på klassikern Jules och Jim av Henri-Pierre Roché. Skildringen av Göteborg, dess krogar, gator och mer eller mindre kända platser är en hyllning till Hjalmar Söderberg och hans Stockholmsskildringar. Bara detta gör boken läsvärd för en infödd göteborgare! Ett dråpligt inslag är den fiktiva intervju som en utsänd person från ett litterärt magasin gör med Martin på temat läsande och skrivande. Plattityderna flödar och visar att det inte går att tillverka ett körschema för att bli en framgångsrik författare. En ironisk känga både åt uppblåsta kulturpersoner och överambitiösa intervjuare. Och fiktiv-intervjutemat tror jag är lånat från kultfilmen The Commitments, ni som sett den vet vad jag menar.

Så mina farhågor kom på skam, detta är en alldeles, alldeles underbar bok! Den hade inte blivit sämre av att stryka 200 sidor, men nu har den en mäktighet och en tyngd, både bokstavligt och bildlikt, som gör att den sticker ut och blir en modern klassiker. Men kanske inte för alla, för bästa behållning krävs att man är en van läsare, gillar relationsfrågor och har ett allmänt litterärt intresse. Och trots alla sidor lämnas läsaren med ett antal frågor. Inte bara "vad hände sen" något åtminstone jag gärna skulle vilja veta, utan även vad som egentligen hände efter att Cecilia försvann, varför sökte ingen efter henne då han var en känd person i kulturkretsar, varför gick det som det gick för Gustav?

En sista oneliner (när Martin just träffat Cecilia) "Det är klart, det finns tillfällen i livet när det är bättre att göra... andra saker än att läsa...

En man och en kvinna springer bokstavligen på vara.. Visa hela

En man och en kvinna springer bokstavligen på varann och tappar allt de har i händerna. De samlar ihop sina saker men råkar ta varandras telefoner då de är av samma typ. När de upptäcker misstaget är de tusen mil från varann, hon i Paris, han i San Francisco. Men bägge är nyfikna och lite gränslösa, kan inte låta bli att kika igenom innehållet i varandras telefoner och det ena leder till det andra. Bägge har hemligheter och dessutom visar de sig vara sammanlänkade av en tragisk händelse alla trodde var begravd för alltid...

Musso är en av världens bäst säljande författare och har på senare år kommit i ropet även i Sverige. Framgången märks på hans sätt att skriva, med största självförtroende tar han ut svängarna rejält. Boken börjar som en romantisk komedi men utvecklas till en blodig thriller med mystiska försvinnanden, osannolika sammanträffanden, klichéartade karaktärer och mycket våld.
Jag brukar inte läsa denna typ av böcker men fick för mig att Musso var annorlunda och mer seriös. Ack så fel jag hade! Grundberättelsen är inte dålig, både ovanlig och väl genomtänkt fast förstås osannolik, Men sen förstör han det med fyrkantiga övermänniskokaraktärer, slarv med detaljer och logik, konstiga hopp i texten där han både gasar och bromsar samtidigt. Och så en massa våld på slutet. Kan någon please förklara för mig varför i stort sett alla bestsellers i genren måste innehålla biljakter, cliffhangers, totalt osannolik händelseutveckling och en massa skjutande på slutet? Och det då läsekretsen huvudsakligen består av kvinnor? Jag tycker att den delen av böckerna är mer på James Bondnivå, målgrupp killar mellan 15 och 25. Men det är förstås jag som inte fattar det fina i kråksången och jag vill inte avskräcka den som gillat stilen. Boken har som sagt sina poänger.

Dessutom känns den halvfärdig, med trådar som bara försvinner i intet. Som vi rutinerade läsare förstår uppstår känslor mellan de tu men vad händer med deras tidigare partners och deras känslor? Här fanns utrymme för ännu en dimension som kunde ersatt en del av actionscenerna, men - inget.

En svensk recensent Camilla Grebe, skrev om boken "Musso är Frankrikes svar på Camilla Läckberg"
Om det är beröm eller kritik lämnar jag åt var och en att avgöra...;-)

En modern version av Jane Austens Stolthet och för.. Visa hela

En modern version av Jane Austens Stolthet och fördom, lika delar hyllning och humoristiskt nutidsdrama. Till skillnad från i Bridget Jones dagbok finns alla Austens karaktärer med, placerade i 2010-talets USA. Systrarna Bennet är äldre i denna version och Mrs Bennet är mycket bekymrad över att i synnerhet Jane och Liz riskerar att hamna på glasberget. Men ni vet ju vilka som dyker upp och de romantiska förvecklingarna försiggår nu via sms, på de dagliga joggingturerna och i dokusåpavärlden. Liz ställer allt tillrätta för hela familjen som värsta superwoman, det enda hon inte klarar att hantera är sitt eget kärleksliv. Hon är dock inte så dygdig som Austens hjältinna. Och Mr Darcy är lika dryg och otrevlig som vanligt...

Sanning och skvaller är en väldigt smart feelgoodroman, underhållande och trevlig på alla vis. Författaren har nog haft ännu roligare än läsaren. Kan man sin Jane Austen blir det ännu bättre. Kanske lite väl lång men med fem systrar, deras friare och två dysfunktionella föräldrar i leken är det mycket som ska hanteras. I gengäld är den lättläst med korta kapitel och ett snärtigt språk. För att få med fördomsdelen finns här transpersoner, rasfördomar, spermadonation, klasstänkande och lite metoo som korrekta tidsmarkörer. Det är kul, ironiskt, lekfullt och alldeles alldeles osannolikt. precis som en riktig vuxensaga ska vara.

Som ung student dras Olivia in i den dekadenta kre.. Visa hela

Som ung student dras Olivia in i den dekadenta kretsen runt syskonen Bodin, Renee och hennes yngre bror Rufus. De lever för att festa och testa gränser och snabbt inleder Olivia en kinky relation med Rufus. Den farliga Rufus har beundrare av bägge kön och hans syster kallar honom "den perfekte mannen". Men efter en tragedi splittras gruppen, Olivia gifter sig med den lugne Benjamin och de får en son. Dock kan Olivia inte släppa det förflutna och äktenskapet slutar i skilsmässa. Så får hon oväntat en inbjudan till Renees 40-årskalas och trots det som hände kan hon inte motstå att träffa det gamla gänget. Alla faller genast in i sina gamle roller. Renee är den vackra och manipulerande förförerskan, nu dessutom framgångsrik författare, Rufus är lika karasmatisk och dekadent, trots att Olivia nu är en mogen kvinna kan hon inte motstå honom. Tony och Jocke är samma bifigurer som förr, de finns bara där för att syskonen ska få spegla sig i deras tillkortakommanden. Men Charlie saknas, hans skugga ligger tung trots att 15 år har gått. Och när en av Renees svikna älskare gör entre ser det ut som att historien ska upprepa sig...

En tät och välskriven berättelse om underkastelse och erotisk besatthet, så ska det gå till! Referenserna till markis de Sade och Pauline Reages bok om O är mycket medvetna. Olivia kallas O av Renee och det var hon som en gång erbjöd Olivia i gåva till sin bror. När den vuxna Olivia konfronterar Renee och frågar henne varför hon presenterade henne för Rufus svarar Renee "du ville bli bortrövad. det lyste om dig." Och O vet att hon blir manipulerad, av bägge, men kan inte motstå dem. Trots att Rufus förnedrar och pryglar henne är hon besatt av honom och ohjälpligt förälskad.

Personligen kan jag inte fatta hur en vuxen och intelligent kvinna kan gå igång på förnedring, men vad jag förstått är det ganska vanligt. Inte minst märks det på alla kvinnor som gång på gång söker sig till destruktiva relationer och på hur misshandlande män hela tiden får nya kvinnor. Populariteten hos Fifty Shades of Grey är ett annat exempel. Men Hellbrand är på en annan nivå, här finns en smygande intensitet som hela tiden stegras och berättelsen är mer oförutsägbar och stram än hos mr Grey. Visst kan en läsare som jag sakna en mer djuplodande skildring av personen Olivia, varför tänder hon på sexuell underkastelse? Men det kanske är så enkelt att det inte finns någon särskild orsak...

En bok som jag absolut rekommenderar för alla som är intresserade av relationer och besatthet. En bitvis obehaglig påminnelse om hur människor manipulerar och blir manipulerade och den ställer också den väldigt inkorrekta frågan om feminismen verkligen främjar alla delar av förhållandet mellan män och kvinnor...

Den 50-årige Hans är inne på sitt andra äktenskap,.. Visa hela

Den 50-årige Hans är inne på sitt andra äktenskap, nu har han varit gift med Ingunn i 14 år och de är lyckliga i förhållandet. Men på ett bröllop lägger en hälften så gammal kvinna, Harriet, an på Hans. Han är först inte attraherad av henne men förstås smickrad över en så ung kvinnas intresse. Bekräftelsen och själva spelet lockar och de börjar umgås som vänner, som det heter. Han berättar för Ingunn och både hon och dottern reagerar på Hans´ täta kontakt med Harriet, som också är gift och har en liten baby. Men Ingunn kan inget göra fast hon ser faran hur tydligt som helst, hon når inte fram till Hans. Han i sin tur är helt inne i sin bubbla och ser inte vad som är på väg att hända med Ingunn...

Gulliksen fick stor uppmärksamhet för sin förra bok, Berättelsen om ett äktenskap. Nu har han skrivit samma historia igen, fast här är det mannen som träffat en annan och hustrun som hjälplöst står bredvid. Som läsare häpnar i alla fall jag över hur lättvindigt man riskerar ett bra äktenskap - och det gäller inte bara Hans - och hur naiv man är då man berättar för att vilseleda och freda sitt samvete i tron att omgivningen inte begriper.
Sensmoralen är att män och kvinnor inte kan "bara vara vänner" , på den punkten är Gulliksen glasklar. Det slutar alltid med sex eller brustet hjärta, ofta både-och. Åtminstone för männen, i Gulliksenland kommer alltid kvinnor ner på fötterna och så är det väl i verkligheten också. Ändå gullar inte författaren mot kvinnorna, både Harriet och Ingunn bär sig väldigt illa åt och tycks helt sakna samvete. Men jag undrar varför manliga författare är så dömande och oförsonliga mot sina män, de misslyckas alltid och faller ner i misär, själslig eller social. Medan kvinnliga relationsförfattare visserligen kan vara hårda mot sina alter egon men till slut landar de alltid i att det blir bra på något sätt. Antingen bilr hon lycklig med den nye, eller så försonas hon med sin make. Eller finner hon ny frihet som singel. Män straffas och kvinnor förlåts, för samma otrohet.

Selambs är berättelsen om fem syskon som växer upp.. Visa hela

Selambs är berättelsen om fem syskon som växer upp i början av förra seklet. De föds på herrgården Selambshof i närheten av Stockholm. De förlorar sin mor i barnsäng och uppfostras av sin far och tjänstefolk. De växer upp till fem sinsemellan olika indivier som förenas av en sak, egoism och girighet. Peter tar över skötseln av gården och driver den med endast en sak i sikte, största möjliga inkomster. Hedvig är den mörka och oroliga, slav under perversa begär. Stellen är slarvern, spelar högt och falskt. Laura spelar i sin tur på sin kvinnlighet, gör allt för sin egen njutnings skull och struntar i sin son. Tord är outsidern som flyr undan världen men undgår inte penningens makt.

En stark skildring av fem obehagliga personer, alla till synes helt oförmögna till kärlek och empati. Egoismen är den enda drivkraften och varje möte mellan dem blir en maktkamp. Men man hjälps åt att köra över omgivningen och partners i jakten på mer pengar. Och i detta finns bokens svaghet, de fem är närmast karikatyrer på giriga överklassmänniskor så helt utan nyanser som de framställs. Det sägs att i synnerhet Peter är hämtad från Siwertz ungdom, en tidigt vän som sedan blev hans fiende. Det låter sannolikt då det känns som att författarens hat fördunklar det behov av nyanser som kanske gjort boken till ett storverk. För Siwerts har både språket, insikten och berättartekniken, synd bara att karaktärerna inte känns helt trovärdiga.

Janakippo är hemma i Smalånger igen, Bror är död o.. Visa hela

Janakippo är hemma i Smalånger igen, Bror är död och John ska gifta sig med en annan kvinna. Relationen till dottern Diana är fortsatt spänd, liksom till Brors flickvän Angelika som bor på Kippogården. Men konstnärligt går det bättre och Jana har en lyckad utställning i Stockholm för sina lerfigurer. Där träffar hon Nikki vars far är skulptör i granit. Jana blir fascinerad och åker till Bohuslän för att träffa honom. Men Smalånger kallar, John är sjuk och Diana råkar ut för en olycka. Händelser i det förflutna och i nutiden vävs samman och Jana måste fatta ett beslut, är det Smalånger som är hemma eller är det dags att lämna byn?

Jag hade inte tänkt skriva något om denna bok då så många recenserat den här. Men jag vill få lite input, finns det andra som tänker som jag? Spoilervarning, ni som vill läsa den bör sluta här!

Jag tycker mycket om Smirnoffs sätt att skriva och hon är väl värd alla lovord. Jana är en unik figur i svensk litteratur och det vill inte säga lite. Men jag tycker att tredje boken är lite svagare, lite mer konventionell. Jana framstår som en norrländsk Lisbeth Salander, hämnas blodigt, har sex med kvinnor och män, får 5.000 per lerfigur som debutant, räddar en invandrarkille, tämjer den vresiga Mikkel, får ärva och blir rik. Och trots att hon själv är så norrländskt tvär får hon lätt kontakt med alla typer av människor. En överkvinna helt enkelt. Det enda hon misslyckas med är relationen till dottern. Karin Smirnoff goes mainstream, det såg man inte komma...
Avsnitten där hon är i Stockholm och i Bohuslän känns lite sämre, Jana gör sig bäst i Smalånger. Men jag gillar att hon är så ego, gör fula grejor men ber aldrig om ursäkt. Det antyds också att dråpet på Fadren var planerat. Inget föredöme och inget offer trots allt elände hon råkat ut för. Trots den grymma historien finns det värme, lojalitet och hopp. Jana är omtänksam mot de gamla hon möter i hemtjänsten.
Smirnoff är visst på gång med en ny bok, det låter spännande och vi får se var den landar.

Alex och Christine, och Lydia och Zachary har var.. Visa hela

Alex och Christine, och Lydia och Zachary har varit vänner sedan 20-årsåldern, långt innan de blev två gifta par. Nu har det gått trettio år, barnen är utflugna och de lever ett stilla medelklassliv i London. Men plötsligt dör Zach oväntast i hjärtinfarkt. Han var den generöse och jordnära av dem, den som gjöt olja på vågorna, den oersättlige. För att slippa den tomma våningen och minnena flyttar Lydia in hos Alex och Christine, bara tillfälligt förstås. Men istället för att komma närmare varann i sorgen börjar händelser och känslor från förr dyka upp. Balansen mellan paren är oåterkalleligen rubbad och de tre har olika strategier för att kunna gå vidare...

En riktigt bra relationsroman där vi slipper både förenklingar och offer-skurkstereotyper i relationsspelet. Genom tillbakablickar får läsaren en delvis annan syn på de olika personerna och deras agerande efter dödsfallet. Lydia är det rättframma och uppriktiga som vet vad hon vill bakom sin lättjefulla attityd. Christine försöker ta Zachs roll som modererande kraft och Alex är bara vilsen, i hemlighet besviken på hur hans liv blivit. Jag kan inte säga att jag känner igen mig i karaktärerna men författaren skildrar dem bra och de känns moderna och trovärdiga. Slutet känns logiskt, livet går vidare utan att någon varken bryter ihop av förluster eller blir superlycklig av att fått det man ville ha. Det är bara ytterst skickliga författare som klarar att skriva en roman med sådan dramaturgi utan en massa drama - om ni förstår vad jag menar...

Bokens namnlösa kvinna har separerat från sin man.. Visa hela

Bokens namnlösa kvinna har separerat från sin man Christopher och de har inte träffats på månader. Men de är inte officiellt skilda. Så ringer plötsligt hennes svärmor Isabelle och undrar om hon vet var sonen är, hon får inte kontakt med honom. Hustrun förstår att Christopher inte berättat för mamman att de är separerade men kommer sig inte för att själv säga det. Istället påstår Isabelle att sonen är i Grekland och mer eller mindre beordrar hustrun att åka dit och ta reda på vad som hänt. Av någon anledning går hon med på det och hamnar på ett litet hotell på grekiska landsbygden. Christopher har mycket riktigt ett rum där men har inte synts till på några dagar. Hon söker lite halvhjärtat och turistar lika halvhjärtat och umgås mest med personalen. Så visar det sig att exmaken haft ihop det med en kvinna i personalen och det går även rykten om andra kvinnor. Egentligen bryr hon sig inte och hans otrohet är inget nytt för henne. Ändå blir hon sur och beslutar sig för att åka hem. Men innan hon hinner resa händer något som tvingar henne att bli kvar...

Detta låter som inledningen till en spänningsroman men så är det inte. Det är en lågintensiv relationsroman där det ytligt sett inte händer mycket alls. Temat vill jag påstå är det moraliska dilemma som hustrun hamnar i och som hon hanterar på ett (tycker jag) korrekt sätt men som ändå påverkar hennes liv och framtida relationer. Författaren med det välklingande namnet Katie Kitamura är okänd för mig men hon är amerikan, ändå är karaktärerna engelska och romanen utspelas i London och Grekland. Lite udda.

Den 46-årige Florent-Claude Labrouste är missnöjd.. Visa hela

Den 46-årige Florent-Claude Labrouste är missnöjd med allt, sitt namn, sin flickvän, sitt sexliv, sitt jobb, sitt liv och hela det europeiska samhället. Eller missnöjd är kanske inte rätt ord, missnöje brukar leda mot en vilja till förbättring. Men Florent-Claude är less, trött på allt och ser ingen mening ens med sex även om han tänker mycket på det. För att överhuvudtaget orka stiga upp på morgonen skriver en läkare ut lyckopiller, serotonin, åt honom. Han piggnar till lite, såpass att han säger upp sig, lämnar liv, flickvän och lägenhet bakom sig och flyttar ut på den franska landsbygden. Nackdelen är att sexintresset dör helt, medicinens biverkning är impotens. På landet träffar han en gammal vän men möter också en värld som ödelagts av globaliseringen och den moderna jordbrukspolitiken. Missnöjet gror och här får vi vara med om upphovet till de stämningar som ledde fram till "de gula västarna", det senaste årets demonstrationer och gatukravaller i större franska städer.

Det här är en bok som är jobbig att läsa. Inte för att den är otäck, även om det finns en och annan scen jag gärna avstått, utan för den hopplöshet som genomsyrar hela berättelsen. Och för att det inte är så hopplöst som författaren vill ha fram, det finns lösningar och hopp även för Florent-Claude men han avstår varje chans som kunde fått honom att må bättre. Houellebecqs världssyn är konsekvent och cementerad, allt är skit och snart går det åt h-e om det inte redan gjort det. I hans fall en bra grogrund för god och annorlunda litteratur...
Man kan läsa Serotonin som en berättelse om vad som händer i ett samhälle där depression är en allt vanligare diagnos, där solidaritet är ett bortglömt ord, där lönsamhet är allt och värde intet. Det är förresten inte bara en berättelse om depression, utan en roman som gestaltar depression, som utan förbarmande drar in läsaren i en tunnel utan ljus. Houellebecq har återigen lyckats sätta fingret på samtidens ömma punkter – och det gör ont.

Det som lyser upp och går som en röd tråd genom Houellebecqs böcker är kärleken, behovet och nödvändigheten av en kvinna och hennes kärlek. Florent-Claude såg helt enkelt inte värdet i kärleken när den passerade honom. Nu vet han, han sörjer och bestämmer sig för att bli en av många anonyma som bara lämnar in och checkar ut från livet. Hans senaste flickvän, en ung men bordtskämd japanska, var inget att ha men han tänker varmt på sina gamla bekantskaper och tar på sig skulden. Tåget lämnade perrongen med en gråtande Kate kvar på stationen, men de var ju så unga? Claire är alkoholist, är det hans fel? Han svek Camille men hon är fortfarande ensam, ska han ta kontakt?
Men i Houellebecqland får man inte en andra chans...

Den världsberömda performancekonstnären Margot kom.. Visa hela

Den världsberömda performancekonstnären Margot kommer till Shanghai för att göra en installation med nakna, vackra kvinnor. Den unga Luisa följer med som hennes assistent, något som passar henne bra då hon nyss tvingats bryta upp från en relation. Den kinesiska världsstaden och dess invånare både förskräcker och attraherar Luisa och hon inleder ett förhållande med en amerikansk-kinesisk läkare. Men det visar sig att Margot har andra skäl än bara konstnärliga att välja Kina som plats för sin installation och Luisa blir en slags katalysator för den tragiska händelse som så småningom tvingar henne tillbaka till hemlandet...

Ett annorlunda familjedrama som utspelas i Shanghai, en stad som för läsaren känns tämligen europeisk. Rika kineser har en västerländsk livsstil, samlar konst och ordnar fester. Temat är konflikten mellan konstnärlig genialitet och moderskap och det pris som konsten kräver, i synnerhet av kvinnor. Lite seg i början men det tar sig när man får koll på de karaktärer dyker upp i första halvan av boken.

När Edvard är tre år omkommer hans föräldrar i en.. Visa hela

När Edvard är tre år omkommer hans föräldrar i en olycka i Frankrike. Själv minns han inget, men har fått sig berättat att han försvann och återfanns på ett sjukhus tolv mil bort. Edvard växer upp hos sin farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Hans farfar vill inte tala om det som varit och Edvard nöjer sig med det. Men så dör farfar och en vacker handgjord kista dyker upp, tillverkad av farfars bror. Men brodern påstås ha stupat i andra världskriget medan kistan är gjord betydligt senare. När Edvard går igenom farfars tillhörigheter uppdagas den ena hemligheten efter den andra, samtidigt som traktens åldrige präst kommer på besök och har något att berätta. Edvards tillvaro vänds upp och ner och han ger sig ut i Europa för att finna sanningen om sitt ursprung och sin familjs historia. Kvar blir Hanne, ungdomskärleken som aldrig glömt Edvard och som nu vill blåsa liv i deras förhållande. Men Edvard har tankarna på annat håll och det är med onda aningar som Hanne ser honom försvinna...

Norrmannen Lars Mytting blev världsberömd i hela Norden efter succén med faktaboken Ved, en bok som han skrev utan att själv ha eldat eller arbetat med ved! En del av de kunskaper som han då förvärvade har han överfört till denna prisade roman som är både originell, spännande och vemodig. Den har kallats för en släkthistoria men är mycket mer, en berättelse om människoöden i krigets Europa och hur dessa tragedier fortsätter att påverka individer i generationer framåt. Samtidigt är det en spänningsroman om rikedom, girighet, skuld och svek och om att inte ens kärlekens helande kraft alltid räcker till för att nå fram till och läka den människa som förlorat för mycket.

En fantastisk roman, läs den! Ni kommer inte att bli besvikna.

Tommy Körbergs självbiografi är en rak och osentim.. Visa hela

Tommy Körbergs självbiografi är en rak och osentimental skildring av ett artistliv i offentligheten, från popbandstiden fram till nuet. En karriär fylld av framgång och uppskattning, men också av missbruk, rättegångar och svek. Hans skicklighet och noggrannhet som sångare står i bjärt kontrast till det utsvävande privatlivet där festande och fylla går före relation och familj. Tommy har alltid varit mycket intresserad av damer, ett intresse som av allt att döma var ömsesidigt. Fyra längre relationer, tre äktenskap och tre barn med tre olika kvinnor säger en del. Han berättar öppet om kända och okända kvinnor han hoppat i säng med, och om någon moraltant morrar om gubbsjuka säger jag inte emot. Men det är bra att han är ärlig med otrohet och missbruk istället för att försköna och släta över som så många gör.

Men Sjung tills du stupar är en synnerligen välformulerad och rolig bok med fokus på karriären. Från en tämligen problematisk barndom över popbandsår och melodifestival till musikalsuccèn på 80-talet matas läsaren med anekdoter, möten med stjärnor och elegant formulerade pikar. Körbergs frispråkighet uppskattas av media men inte alltid av hans artistkollegor. Faktum är att han framstår lite som en mobbare som säger att "det var ju bara på skoj" och "lite får man tåla" när t ex Carola och Tomas Ledin blir sura över hans oneliners. Och när en skådespelare härmar hans högdragna sångstil blir han själv tämligen sur...

Kyrkoherde Erland Wallerius´ harmoniska tillvaro s.. Visa hela

Kyrkoherde Erland Wallerius´ harmoniska tillvaro störs när Claudia, en skolkamrat från gymnasiet söker upp honom. Hon vill att han ska bli hennes själasörjare och officiera på hennes begravning. Erland förstår att hon har ett mörker inom sig och försöker värja sig mot hennes kontaktsökande. Men Claudia är inte den som tar nej som ett svar, så småningom får hon sin vilja igenom och de inleder ett förhållande. Men Erland slits mellan köttets lust, han lever i ett i det närmaste sexlöst äktenskap, och samvetskval mot hustrun och mot sitt kall. När sen Claudia antyder att de har mer gemensamt än bara en kort samvaro under skoltiden ökar Erlands tvivel och grubblerier och han fattar ett ödesdigert beslut...

Ni som läst Falkengren tidigare kommer att känna igen karaktärerna, den psykiskt instabile kvinnan och den strikt religiöse mannen. Skillnaden här är att bägge är mjukare i kanterna, mindre dysfunktionella, och det är inte klart vem som är offer och vem som är skyldig. Temat med köttets lust och själens obotliga ensamhet är dock detsamma. Och även om det inte var författarens mening visar hon också på faran av att leva i ett sexlöst förhållande...

Bea och Niklas lever ett bekvämt, borgerligt liv p.. Visa hela

Bea och Niklas lever ett bekvämt, borgerligt liv på Östermalm. Niklas är barnläkare på Sofiahemmet, Bea arbetar med biståndsverksamhet på Röda Korset, de har två fina tonårsflickor (tvillingar), bor i en stor våning med vackra designmöbler och har lantställe på Gotland. Allt borde vara frid och fröjd, men en kväll kommer Niklas inte hem efter en krogrunda. Bea, som håller på att oroa ihjäl sig och tror att något hemskt har hänt, får till slut veta att maken tagit sin tillflykt till en väns arbetslokal där han behöver tänka. Det visar sig att Niklas vill skiljas och Bea fattar ingenting "vi har det ju så bra". När det så småningom sjunker in lägger hon all skuld på Niklas och en eventuell ny kvinna. Dock har han inte varit otrogen. Bea som tagit allt ansvar hemma och så bara sticker han, vilket svin! Ändå är hon beredd att förlåta om han bara kommer tillbaka. Men som det står i Skriften, den som är utan skuld kasta första stenen...

Då jag hört många lovord om boken var jag lite rädd att bli besviken. För mycket beröm brukar göra mig misstänksam och det faktum att en kvinna skriver om en man som lämnar öppnar för offerkofta kontra svikare utan nyanser. Dessutom är det vanliga att kvinnan initierar skilsmässor, tre gånger av fyra. Så jag hade föredragit det upplägget.
Men jag oroade mig i onödan! Det är en utmärkt berättelse om hur ett äktenskap dör, varför det blir som det blir och vad som händer sen. Skickligt upplagd också, Bea framställs först som offer, men när läsaren sedan får Niklas´ syn på saken hamnar Bea i en helt annan dager. Och så är det väl oftast, det är sällan bara den enes fel. (Säger jag som inte har egen erfarenhet av skilsmässa). Genomgående är dock bristen på kommunikation, om Niklas varit tydligare och Bea velat lyssna kanske separationen kunnat undvikas.

Men alla kommer inte att gilla boken då den inte är så svartvit som vissa vill ha det när det gäller vem som är skyldig och inte. Precis som med Moas tidigare bok ”Svärmodern” väcks många tankar om hur relationer fungerar och hur man bör reflektera över att de alltid, alltid ser olika ut från olika synvinklar. Oerhört nyttigt och viktigt både för de som är i relationen men också för den som står utanför och ”tittar in”. En mycket insiktsfull och läsvärd berättelse vars undertoner kommer att leva kvar hos läsaren länge.

Boston 1997. Casey mår inte bra, svårt skuldsatt o.. Visa hela

Boston 1997. Casey mår inte bra, svårt skuldsatt och med krossat hjärta sedan pojkvännen lämnat henne. Men värst av allt är att hennes älskade mamma oväntat avlidit. De stod varann nära och Casey har svårt att ta in att hon är borta. Som i en bubbla rör sig Casey mellan jobbet som servitris och det sunkiga skjul hon tvingas bo i. Lönen räcker inte ens till det nödvändiga, hälsan sviktar och räddningen är att hon kan äta gratis på jobbet.
Hennes livlina är den roman hon skrivit på i sex år, trots tvivel på sin förmåga glömmer hon allt när hon försvinner in i den fiktiva värld hon skapat. När hon så träffar två sinsemellan olika män, den unga konstnärssjälen Silas och den äldre författaren Oscar, står hon inför ett vägval som innebär två helt olika liv.

Jag tyckte att boken var mer är lovligt seg i början och tvekade om jag ens skulle läsa ut den. Ännu en sak som störde mig var att Casey, som är 31, kändes som, om inte en tonåring så i alla fall som en ung universitetsstudent snarare än en vuxen kvinna. Och den som till äventyrs är intresserad av hur jobbet som servitris på en bättre restaurang i Boston är får sitt lystmäte. Men det tar sig, goda vänner och valet mellan två potentiella älskare får både berättelsen och Casey att vakna till. Kärleken till konstnärskap och litteratur genomsyrar hennes tillvaro och därmed berättelsen. Läsaren får också veta mindre kända detaljer från berömda författares liv, och ett och annat citat får vi på köpet.
Även om attribut som kloka gayvänner, gulliga barn och svekfulla män figurerar är det ingen klassisk feelgood, därtill är den för mörk. Till slut blir Caseys roman färdig, men vill någon ge ut den? Har skrivandet någon framtid eller går det för henne som för de flesta gamla kamrater från skrivarkursen, de som nu tvingas syssla med helt andra saker?

Summa summarum en bok som trots trög start gör mig glad! Och vad mer kan man begära?

Saras föräldrar separerar och hon flyttar med mam.. Visa hela

Saras föräldrar separerar och hon flyttar med mamma till Stockholm. Sara ska börja gymnasiet och hamnar på snobbskolan Östra Real, där hon med sin vänsterbakgrund känner sig som svarta fåret. Men hon får en vän, den vackra men gränslösa Esmeralda. Hennes föräldrar är konstnärer och Esmeralda vill bli skådespelare. Vänskapen är inte jämlik, det är hela tiden Esmeralda som bestämmer när, var och hur. Men beroendet är ömsesidigt och bägge är sköra bakom den tuffa framtoningen...

Boken är "en berättelse om vänskap, klass, kulturmän och om att läsa Birgitta Stenberg för första gången." Musiken har en stor plats, med postpunk och britpop. Tjejerna upptäcker tillsammans litteraturen och reagerar på att alla klassiker de läser i skolan har skrivits av män. Förutom de vanliga ungdomsproblemen med kroppsfixering, vuxenblivande och killar har Sara att hantera kulturchocken att hamna i en helt ny miljö. Även jag som gick i skolan i den grå forntiden känner igen det klassiska dilemmat; kampen för att sticka ut och passa in samtidigt, att vara Någon men ändå en i gruppen.

Det som också känns igen är den den snygga och framåt tjejen som väljer en osäker lantistjej som bästa kompis, för att kunna spegla sig kontrasten och framhäva sig själv. Så jag rekommenderar boken i synnerhet till er som vill läsa om den tiden igen och kanske var unga på 90-talet när allt begav sig. Jag är lite för gammal men den är okej för mig också. Berättelsen känns realistisk utan konstruerat drama och de flesta kan känna igen sig i Saras vilsenhet. Vilken tur att man är gammal, att vara ung är ett elände...;-)

Den pensionerade kriminalkommissarien Auguste Jove.. Visa hela

Den pensionerade kriminalkommissarien Auguste Jovert får en ny granne, Tadashi Omura, juridikprofessor från Japan, och de börjar umgås. Omura är väldigt intresserad av Joverts liv och den vuxna dotter som han aldrig träffat och börjar i sin tur berätta en kryptisk historia om fäder och döttrar i hemlandet, en historia som blir alltmer obehaglig och våldsam. Jovert blir mot sin vilja fascinerad, ser tydliga paralleller med sitt eget liv och beslutar sig för att ta kontakt med sin okända dotter.

En mångbottnad och mystisk berättelse och kärlek, svek och besatthet där läsaren skärpa sätts på prov. Författaren lägger ut trådar åt alla håll, en del slutar snart, andra drar iväg åt olika håll och bara en del knyts ihop på slutet. Just de lösa trådarna påminner om Murakami, däremot finns inte det övernaturliga med i bilden på samma sätt. Misstänker att australiensaren Henshaw inspirerats av honom, sen tycker jag att Murakami är på en helt annan nivå. Denna berättelse känns mer stel och konstruerad medan Murakami vindlar fram helt oberäkneligt och man får känslan att han själv inte riktigt vet varken hur det hänger ihop eller hur det ska sluta. Henshaws karaktärer är mer stereotypa, den överintelligente psykopaten som alla kvinnor faller för, den lojale men okarismatiske vännen och den oskyldiga unga kvinnan som hamnar i psykopatens garn. Men absolut en läsvärd bok i genren relationsthriller som får läsaren att gå tillbaka för att hitta ledtrådar til det oväntade slutet.

Under en snöstorm faller ett träd över kontaktledn.. Visa hela

Under en snöstorm faller ett träd över kontaktledningen och det tåg som Tomas åker med blir stående. Han förstår genast att det blir ett långt stopp och kanske evakuering så han beger sig snabbt till bistrovagnen för att få något att äta innan allt tar slut. På vägen dit möter har en kvinna, någon han inte träffat på 20 år och sedan dess försökt undvika. Det är Livia, hans ungdomskärlek från högskolan, hon som krossade hans hjärta. Ingen kan vara så underbar och så fruktansvärd som en ung kvinna och fast deras svåra erfarenheter från barndomen förde dem samman fick de ingen gemensam framtid. Nu är bägge gifta på varsitt håll men när de blir evakuerade lyckas Livia ordna så att de hamnar i samma hotellrum...

Trots inledningen är bokens grundtema inte olycklig kärlek och otrohet, utan föräldrars svek och hur det påverkar den vuxna mannen. Att en pappa sviker leder i litteraturen mest till en sorgsen axelryckning, vad annat kan man vänta av karlar? Men när en mamma sviker är det oförlåtligt. Ett tema som det nästan gått inflation i med böcker som Boisens Berätta aldrig det här, Arv och miljö av Vigdis Hjort eller Folkets skönhet av Prytz Helle. Sveket gör Tomas försiktig och handlingsförlamad, så pass att han fortfarande omedvetet ryggar tillbaka när hans fru kysser honom.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om berättelsen. Egentligen är den bra men det är något som skaver och hackar. Större delen av boken handlar om Tonas´ barndom och livet på högskolan. Det blir lite segt och förhållandet till Livia är förutsägbart, ett klassiskt fall av kompisfällan och en Tomas som är mer än lovligt tafatt. Jag hade velat se mer av den vuxne Tomas och hans förhållande till hustrun. Sen finns det några händelser som känns väldigt osannolika men det är inget jag går in på här för att inte spoila för någon.

Men det som stör mig mest är något jag varit inne på tidigare. Varför är manliga författare så skoningslösa mot sina karaktärer? Alla män i boken, exakt alla, är antingen patetiska losers eller svin, Eller patetiska svin. Kvinnor är vackra och starka, de kommer alltid ner på fötterna. Men inte goda, de tar vad de vill ha och fortsätter oberört rakt fram. Motvilligt måste jag medge att kvinnliga författare ofta är bättre på att skildra män än vad manliga är. I gengäld är kvinnor väldigt snabba med att sätta offerkofta på sina kvinnliga karaktärer, en fälla som män inte faller i.
Men som helhet vill jag ändå rekommendera boken. Det är en bra relationsroman och Tomas växer på slutet, står stark. Inte alls fel att ha i en bokcirkel. Men det är sannerligen ingen feelgood, här finns en krypande stämning och del otäcka scener.

Musik under läsningen: En del av mitt hjärta med Tomas Ledin. Eller Devil in Disguise med Elvis. Vilken man väljer beror på sinnesstämningen, Eller kanske på könstillhörighet...

Agnes växer upp i en till synes vanlig familj i 80.. Visa hela

Agnes växer upp i en till synes vanlig familj i 80-talets Södertälje. Men hon är ingen vanlig flicka, hon är ett underbarn vars talang och förmågor visar sig mycket tidigt i livet. Familjen är inte heller vanlig och Agnes tvingas tidigt lära sig att ta vara på sig själv. Genom sin musiklärare Frank Leide möter hon två pojkar, också med särbegåvning och med svåra hemförhållanden. Leide blir deras trygghet och fasta punkt i tillvaron och tillsammans bildar de Bretzel-ensemblen. Deras framträdanden väcker sensation och snart väntar internationella åtaganden. Men vem är egentligen Frank Leide och vad vill han med dem? Fortfarande är de bara barn, vana vid svek. Men är det över nu eller väntar ett ännu större svek?
(Här ska ni som är rädda för spoilers sluta läsa)

Karin Smirnoff är hyllad och prisbelönad för sin Smalångertrilogi och uppföljaren Sockerormen var efterlängtad när den kom i våras. Ett så massivt genombrott som Smirnoff gjorde är inte bara av godo och man kan konstatera att Sockerormen inte når upp till Kippotrilogins nivåer. Det är inte heller att begära men boken är både läsvärd och annorlunda och läsaren känner igen hennes speciella stil. Men om Kippoböckerna var en realistisk skröna kan Sockerormen betecknas som magisk realism eller en mörk saga, inte helt olik en modern version av Bröderna Grimms alster. För Agnes föds vuxen, men i ett spädbarns kropp, spelar Bach vid två års ålder och kan prata med både elefanter och råttor. Den onda häxan, hennes mamma, är bottenlöst ond och helt utan nyanser. Alla andra vuxna är antingen förövare eller svikare, men har ändå stråk av godhet. Egentligen är boken eländesporr rakt igenom men läsaren förskonas från detaljer och Smirnoffs drastiska humor plus sagoinslagen gör läsningen uthärdlig. Tyvärr spårar det ur på slutet då författaren faller i dramaturgifällan och fläskar på ordentligt för att verkligen pränta in sin poäng. Ungefär som att sparka in bollen igen när domaren redan dömt mål.

Under hela läsningen tänker jag på Viljo Nousiainen, höjdhopparen Patrik Sjöbergs styvpappa, som både kunde plocka fram idrottstalanger och gav sköra och socialt utsatta pojkar en fristad. Bara för att sen utnyttja dem sexuellt. Precis som Frank Leide. Men det är väl som Miikas mamma i boken säger "en normal människa hänger inte med barn hela dagarna".

Det vore förmätet att tipsa en författaren om hur nästa bok ska vara, men jag vill ändå hoppas att hon vågar släppa pedofiltemat och skriva något helt annat. Visserligen är det viktigt att peka på utsatta barns situation och mellan raderna kan man nästan ta på Smirnoffs brinnande hat mot dysfunktionella föräldrar och lismande pedofiler. Men Agnes är en ung Jana Kippo, vild, stark och farlig, och det konceptet håller inte hur länge som helst. Att bara skildra elände i roman efter roman blir till slut för mycket, läsaren tröttnar. Smirnoff har så mycket att ge, med sin speciella stil, mod och gränslöshet. Hon är för stor för att sätta sig själv i ett fack. Tyvärr ryktas det om en fortsättning på Sockerormen, nu med Agnes som vuxen.
Jag ser inte fram mot den.

Tom och Lea, 9 och 14 år, reser med föräldrarna ti.. Visa hela

Tom och Lea, 9 och 14 år, reser med föräldrarna till sommarstugan för att bomma igen inför hösten. Dagen efter åker föräldrarna iväg på ett ärende, men kommer inte tillbaka. Barnen saknar mobiltäckning, maten tar slut, de är rädda och oroliga. Till slut måste de ge sig iväg och den enda person som bor kvar i omgivningen är en gammal man på andra sidan sjön, Udo. De tycker inte om honom, han är en mystisk person som varit på besök i stugan hela sommaren och lagt sig i både deras och föräldrarnas liv. Men de har inget val, där finns mat och mobiltäckning och kanske vet han var föräldrarna finns. Vägen till Udos hus är längre och farligare än de anat och verkligheten är inte den de tror...

En gång i månaden har mitt bibliotek ett bokcafé där personalen tipsar om olika böcker. En mycket trevlig aktivitet och jag råkade säga att det vore kul om de också berättade om någon bok de inte gillade. Till min förvåning tog de till sig förslaget och en sådan bok var just skräckromanen Sommaren tar slut. Hon som presenterade tycker den är rörig, osammanhängande och obegriplig. Jag blev genast intresserad och lånade den - och håller i stort sett med. Författaren är debutant och det står Skrivarkurs med stora bokstäver över hela verket. Mycket riktigt har han gått på Skurups skrivarlinje... Det märks inte minst på själva dispositionen, ett ständigt hoppande mellan nutid och dåtid och detta utan minsta förvarning eller ens styckeindelning. Det är nästan omöjligt att hänga med och man måste ständigt gå tillbaka och läsa om. Vet inte om den är inläst men då avråder jag bestämt från lyssning, det kan inte fungera om inte inläsaren markerar på något sätt. Förvisso har författaren fått till den krypande obehagliga stämning som hör till genren, men förstör det med för mycket av allt. Här finns magi, parallella världar, tankeläsning och dito kontroll, monster, våld och zombier men fokus ligger ändå på barnen och deras tankar. De övernaturliga inslagen utvecklas aldrig, som läsare tänker man bara eeeh, vadå...? Det kunde blivit riktigt bra om han taggat ner lite, och vågat göra ett tydligare slut. Nu släpper han det bara.

Jag gillar inte skräck och tycker att det är en helt onödig genre i dagens läge, Som något skrev i tidningen, "när jag tittat på nyheterna måste jag läsa en skräckroman för att lugna ner mig" Vem behöver mer hemskheter efter att ha sett Rapport?
Men ni som gillar John Ajvide Lindkvist uppskattar nog boken, den går i hans stil.

Efter ett sammanbrott orsakat av att hennes man lä.. Visa hela

Efter ett sammanbrott orsakat av att hennes man lämnat henne för en yngre kvinna återvänder Mia Fredricksen till sin hemstad för att vila upp sig. För att inte bli helt sysslolös åtar hon sig att hålla en poesikurs för ett gäng tonåriga flickor, vilket inte riktigt går som hon tänkt sig. Hon umgås också med sin mor och dennes åldriga väninnor, i synnerhet med Abigail som visar sig ha fler talanger än att diskutera Jane Austen i bokklubben. Dessa möten över generationsgränserna får Mia att fundera över kvinnors historia i allmänhet och sin egen i synnerhet. Männen är som titeln antyder fysiskt frånvarande men ändå högst närvarande, åtminstone för Mia...

Något som är bra med böcker är att de man har låga förväntningar på inte sällan visar sig ge de bästa läsupplevelserna. Jag skulle välja en bok till vår nätbokcirkel och mina kriterier är följande; relationsroman, inte för tjock, passar för diskussion och skriven av en såpass känd författare att den finns på de flesta bibliotek. Jag högg Hustvedt då hon kvalade in, men det var knappast något jag annars skulle valt. Men den visade sig vara en liten pärla, empatisk, lättläst, intressanta karaktärer, allmänbildande, mycket välskriven med ett spänstigt språk och feelgoodkänsla. Boken är enkel men känns intellektuell, inte bara för de ständiga hänvisningarna till litterära verk och dess karaktärer utan också för sättet att skriva; självironiskt, avslappnat, ett och annat samtal med läsaren och som extra krydda en dos kvinnohistoria.
Kvinnliga kritiker som annars brukar hylla Siri Hustvedt (Ögonbindeln, Vad jag älskade) är tämligen avvaktande till Sommaren utan män, men jag tycker som sagt att den är bra. Det får ni tolka som ni vill...

Ensambarnet Sandra får kontakt med några jämnåriga.. Visa hela

Ensambarnet Sandra får kontakt med några jämnåriga som bor med sin farmor i ett nedslitet men vackert sommarhus vid havet. Hon vill gärna umgås med de nya vännerna, söker kontakt och tillhörighet på ett närmast påträngande vis. Hon får vara med på farmodern och syskonens utflykter, segelturer och fester. Men trots att syskonen med sin överklassbakgrund utåt sett har allt de kan begära är det något som inte stämmer. Föräldrarna är helt frånvarande och den yngsta brodern beter sig allt märkligare. Sandra vill vara som de, men åtminstone äldsta dottern Ylva vill hellre leva som Sandra, i en tråkig men närvarande kärnfamilj. Men till hösten gör Sandra ett ödesdigert misstag som förändrar allt...

Det här är en intressant bok, en lågintensiv thriller med Twin Peaksvibbar i den svenska skärgårdsidyllen. Det finns något ogripbart hotfullt bakom segelturer och sommarbad, varför har Rikard ständiga mardrömmar, varför nöjer sig så stora ungdomar med att var hos farmor hela sommaren, var finns deras föräldrar, varför smyger Sandra runt i buskarna, varför tolererar hon syskonens nedlåtenhet mot henne? Boken påminner om en ungdomsbok i stilen men undertonerna är för vuxna och jag kan inte låta bli att undra vad författaren vill med boken, hur hon har tänkt? jag ser besatthet på väg att utvecklas till stalking och psykopati, andra kansker ser en mer oskyldig berättelse om längtan, skuld och lögner...

När Erik Davidsen går igenom sin döde fars kvarlåt.. Visa hela

När Erik Davidsen går igenom sin döde fars kvarlåtenskap hittar han ett kryptiskt brev från en kvinna, skrivet när fadern arbetade i Minnesota under depressionen. Det väcker hans nyfikenhet och han går igenom faderns dagböcker för att finna fler ledtrådar. Tillsammans med sin syster Inga nystar de i faderns okända liv och finner att han skrivit ner sina fasansfulla upplevelser under andra världskriget, något han aldrig talat om.
Men Inga har egna problem, en påstridig journalist söker henne gång på gång och hotar att röja en hemlighet om hennes avlidne man, en känd författare. Dessutom är hennes dotter Sonia traumatiserad efter händelser vid terrorattacken 11 september.
Inte nog med det, Erik förälskar sig i den kvinna som han hyr ut en del av huset till. Men någon förföljer henne och hennes dotter och utan egen förskyllan blir Erik också utsatt. Plötsligt finner han sig involverad i flera situationer där det förflutna gör sig påmint på ett omvälvande och skrämmande sätt...

En utmärkt roman av Hustvedt, de olika konflikterna ger variation och stadga till berättelsen utan att för den skull hemfalla åt konstruerat drama eller våld. Erik är sympatisk men lite mesig, vilsen efter en oväntad skilsmässa och faderns död. Berättelsen är realistisk, inget går som på räls men inte katastrofalt dåligt heller. Personerna är trovärdiga, med något undantag, och miljön växlar mellan New York och landsbygden i Minnesota. Ska jag nämna något negativt är det att Hustvedt, som så många amerikanske författare, har en benägenhet att blanda in psykoanalys i sina berättelser. Dessutom är Erik lämpligt nog terapeut... Det blir en del utläggningar om drömmar och olika fallbeskrivningar som jag inte tycker tillför något.
Men det är jag det, som helhet är det en klart läsvärd berättelse, hennes bästa efter debuten Ögonbindeln.

Benjamin säljer sex till både män och kvinnor, ut.. Visa hela

Benjamin säljer sex till både män och kvinnor, utstött av föräldrarna försöker han sona sin skuld genom att ge kärlek för att rädda andra.. En av hans kunder, Mikael, söker inte beröring utan bara sömn. Han kan inte sova ensam sedan flickvännen Josefin lämnade honom. Josefin lever på gatorna och vill inte bli funnen. Cornelia lider av bulemi, älskar Benjamin men lever ihop med Tomas som hon ska gifta sig med. Tomas degar mest framför datorn och chattar med någon som kallar sig AIB. Karriärkvinnan Erika älskar sin sambo men har svårt att ta att hon alltid är tvåa efter hans barn och tröstar sig hos eskorten. Katja, den rullstolsbundna tatueraren, älskar också Benjamin, har änglavingar på ryggen och drömmer om ett eget barn.
Dessa och andra udda karaktärer befolkar romanen. De rör sig i oregelbundna cirklar i samma universum, ibland tangerar bara deras banor varann, ibland stöter de samman men de är alltid i rörelse. På många sätt är detta en fantastisk berättelse, den rör sig obehindrat mellan samhällets olika skikt och både ondska, utnyttjande, kärlek och medmänsklighet har sin givna plats. Boken flödar över av värme trots mörker och elände. Man gillar verkligen karaktärerna och trots att de sticker ut känns de naturliga och realistiska. De är behagligt vanliga helt enkelt.

Johanna Nilsson har skrivit den utmärkta "De i utkanten älskande" och här fortsätter hon i samma stil, fast bättre. Men allt är inte perfekt även om de hundrafemtio första sidorna är magiska. Författaren är som en överlägsen fotbollsspelare, går själv med bollen, lurar upp backarna på läktaren och rundar målvakten. Men istället för att bara rulla in bollen i mål och ta emot publikens hyllningar vill hon avsluta snyggt genom att sätta bollen i krysset - och skjuter utanför! Hon litar inte på berättelsen och karaktärerna utan lägger beskäftigt in ett tidsenligt korrekt avsnitt om trafficking, pedofili och våldsamheter i bästa TV-deckarstil. En lika onödig som misslyckad dramaturgi. Författarens politiska och personliga preferenser solkar ner storyn och bryter den magiska stämningen.
Boken är ändå ytterst läsvärd och det är både trist och förvånande att den inte rönt större uppmärksamhet, eller rentav filmats. Eller kanske inte, även om det är en man som säljer sex är det inget som får skildras positivt i vårt land. Enligt min uppfattning är romanen ljusår före hypade böcker som Svinalängorna eller Mig äger ingen.

Kanske är det Johanna Nilsson som ska skriva den Stora Svenska Samtidsromanen. Men då gäller det att träffa målet...

Spel på många små trummor är en novellsamling av d.. Visa hela

Spel på många små trummor är en novellsamling av den polska nobelpristagaren Olga Tokarczuk. Jag gillar noveller och såg boken som en bra introduktion till hennes författarskap. Hade tänkt gå vidare med hennes mest kända, Styr din plog över de dödas ben. Men jag blev besviken så nu vet jag inte. Novellerna är naturligtvis bra skrivna, språkligt sett är hon en sann mästare. Stilen är det som numera betecknas som magisk realism. Men hon är det jag kallar en Beskrivare, allt beskrivs in i minsta detalj, människors utseende och personlighet, miljö, hotellrums interiör, en mekanisk julkrubba osv osv. Allt väldigt skickligt, man ser det framför sig. Men det händer liksom inget, handlingen förs inte framåt. Det är som att lyssna på ett briljant gitarrsolo av Richie Blackmore eller Eric Clapton, skickligt och virtuost men ack så tråkigt. Till slut längtar man bara efter röjarrock med tre ackord och ett jävla ös.

Några noveller som sticker ut positivt är Skotsk månad och Blåregn och förstås den ironiska Sluta blunda, du är död. Den handlar om en passionerad läsare, en typ av karaktär vi bör vara bekanta med... Men precis som jag är hon otålig av sig och tycker att det händer för lite i den deckare hon läser. Så hon kliver in i berättelsen och tar tag i det hela, med fatalt resultat. En helt osannolik men väldigt kul drift med hela deckargenren.
Jag betonar att jag inte vill avskräcka någon att läsa boken! Jag gillar inte hennes stil men jag vet också att många uppskattar förmågan att målande beskriva karaktärerna och det som finns omkring dem. Då är detta något för er!

En dramadokumentär (med betoning på drama) om den.. Visa hela

En dramadokumentär (med betoning på drama) om den kände spionen Stig Bergling. Vi får följa Bergling från hans första taffliga försök att bli spion för Ryssland, över de närmast osannolikt taffliga arbetsgivare som ger honom det ena ansvarsfulla jobbet efter det andra trots varningssignaler, via avslöjandet och fram till när han och frun rymmer från den än mer taffliga säkerhetspolisen. Dock ingenting om tiden i Sovjet eller återkomsten till hemlandet.

Detta är en bok som gör mig irriterad! Här får författaren helt gratis och utan ansträngning en perfekt spionhistoria med alla ingredienser, politiskt spel, internationella förvecklingar, ekonomiska oegentligheter, vackra kvinnor, sex, våld, cliffhangers, naiva militärer, inkompetenta poliser och som grädde på moset en dramatisk rymning. Ändå litar Bonnier inte på berättelsen utan får för sig att lägga in en kvinnlig KGB-agent och en svensk mullvad på departementet som sidoberättelse. Med påföljande helt osannolika våldsscener med KGB-agenten. Om detta varit en helt fiktiv roman hade det varit okej och en logisk del, men nu blir det överlastat och tar bort fokus från den någorlunda sanna händelsekedjan. Ibland överträffar verkligheten dikten, något som tycks störa vissa författare...!

Bonnier skrev en liknande dramadokumentär om morden i Knutby men den var betydligt bättre. Bäst här är porträttet av Bergling, en girig äventyrare och kvinnotjusare utan minsta moral, patriotism eller pliktkänsla. Även hans kvinnor är intressanta, i synnerhet hon som påstås ha känt till att han var spion och även deltog i verksamheten. Vad såg de hos honom...?

Den unge läraren K är olyckligt kär i sin vän Sumi.. Visa hela

Den unge läraren K är olyckligt kär i sin vän Sumire, en begåvad men rastlös tjej med författardrömmar. Sumire är mer intresserad av kvinnor och blir förälskad i affärskvinnan Myü. Hon i sin tur har förlorat förmågan att uppleva någon kärlek överhuvudtaget och är i praktiken asexuell. Alltså ett trassligt triangeldrama som ställs på sin spets när K får ett nattligt samtal från en grekisk ö. Det är Myü som ringer, Sumira har försvunnit spårlöst och nu ber hon K om hjälp att hitta henne.

Den blivande nobelpristagaren Murakami är sig lik, här återfinner vi många av de ingredienser som kännetecknar hans värld. Sex och asexualitet, obesvarad kärlek, filosofiska funderingar, katter, brunnar eller som i detta fall frånvaron av brunnar. Och så förstås andra dimensioner, en öppen dörr till en surrealistisk drömvärld. Men precis som i "Fågeln som vrider upp världen" får han inte ihop det riktigt. Det är en sak att lämna läsaren förvirrad och osäker, det är en författares privilegium. Men intrycket är att Murakami själv är lika osäker och att han inte ens ansträngt sig för att förstå det han skriver. Vilket är mindre bra...

Den gamla byn Wall på engelska landsbygden är den.. Visa hela

Den gamla byn Wall på engelska landsbygden är den som ligger närmast älvornas magiska land. Gränsen är den mur som givit byn dess namn. I byn bor Tristran Thorn som är djupt förälskad i den vackra men kyliga Victoria Forester. För att vinna hennes hjärta tar han sig in i det magiska landet för att hämta den stjärna de såg falla från natthimlen. På sin färd möter han stora faror och ett antal märkliga varelser, både goda hjälpare och onda häxor. Men Tristran är inte den enkla bondpojke han ser ut att vara och stjärnan är inte heller av det stoff man förväntar sig att sådana är gjorda av...

Jag har skytt Neil Gaiman som pesten sedan jag läste hans lika hyllade som överskattade Amerikanska Gudar. Men så fick jag ögonen på Stardust, gav honom en ny chans - och han tog den! Det är en fantastisk bok, i dubbel bemärkelse, både fantasy och vuxensaga när de är som bäst. Dessutom rolig, varm och rappt skriven, utan dessa oändliga förvecklingar som man alltför ofta finner i fantasygenren. Gaiman sparar inte på krutet, här finns extra-allt vad gäller magi, förvandlingar, sällsamma väsen och andra attribut från sagornas och fantasyns värld. Och naturligtvis ett antal hintar till den klassiska mytologin, hans speciella signum.

Kan rekommenderas till den som har ett öppet (barna)sinne och rikt fantasiliv. Påminner lite om David Eddings Sagan om Belgarion, men i turbofart. En varning dock till renläriga fantasyälskare av den typ som ser Game of Thrones som det bästa som gjorts. Stardust är nog lite för modern och för mycket glimten-i-ögat för er...

Nu har jag läst den nya biografin om familjen Thie.. Visa hela

Nu har jag läst den nya biografin om familjen Thiel, med fokus på Signe Maria Thiel. Skillnaden mellan denna och Forssbergs bok är inte så stor, det är samma personer, samma händelseförlopp och även samma citat från brev. Och naturligtvis mindre fokus på Ernests affärer och mer på kulturen. Författaren lyfter fram Signes betydelse både för makens växande konstintresse och för tillkomsten av Thielska galleriet. Men jag ser det mer som ett samarbete där de gemensamt använde sina resurser för att stödja konstnärer och skapa samlingarna. Signe med sin charm, kontaktnät och sociala kompetens, Ernest genom sina resurser och praktiska kunnande. Att antyda att Thiel aldrig blivit den mecenat han blev utan Signe är dock att gå för långt. Redan innan Signe sökte han en större mening i livet än att göra affärer och tjäna pengar. Och kulturintresset hade han genom första hustrun och deras nära kontakter med familjen Bonnier.

Men Signe är en intressant person som visste att utnyttja sin kvinnlighet för att få det hon ville. Hon drog nytta av sin anställning hos familjen Thiel genom att lägga an på Ernest och gå bakom ryggen på Anna och barnen. Hon flirtade ohämmat med konstnärer för att dra in dem i sin krets och var inte sällan otrogen, Vilket också Ernest var, det ska nämnas i rättvisans namn. Hon var inte populär hos andra kvinnor, kallades "kattan Signe" och ansågs som inställsam och tillgjord. Men de gick gärna på de fester som hon ordnade... Hon fick två barn vid mogen ålder, var lycklig över det och även om äktenskapet var på upphällningen framstår hennes självmord som obegripligt.

I en liten by på polska landsbygden, nära gränsen.. Visa hela

I en liten by på polska landsbygden, nära gränsen till Tjeckien, lever Janina Duszejko. Hon har varit broingenjör, jobbar nu deltid som lärarinna men ägnar mesta tiden till att se till grannarnas vintertomma hus och bekymra sig över alla vilda djur som hon tror hotas av jägare. Dessutom ställer hon horoskop och hjälper en bekant att översätta dikter av William Blake. (Bokens titel är tagen från en dikt av Blake). Men lugnet störs av flera mystiska dödsfall där personerna har det gemensamt att de är jägare och att de ogillas av Duszejko. Polisen blir intresserad men ser henne mer som en kuf än som en misstänkt. Hon i sin tur störs av att de inte ser det självklara mönstret, det är djur som hämnas mot onda människor. Spåren i snön samt stjärnor och planeters placering i zodiaken säger allt...

En nobelprisad skröna av Polens just nu mest kända författare. Men kan också se boken som djurrättsaktivisternas våta dröm, deras motsvarighet till pornografi. Själv är jag inte lika imponerad utan ser en ensam och förvirrad kvinna som förlorat det hon älskade mest. Inte heller uppskattar jag de astrologiska utvikningarna även om de ger en viktig pusselbit till varför det blir som det blir.

Däremot är berättelsen väldigt välskriven och annorlunda och även jag kapitulerar för Tokarczuks språk, tekniska briljans och populärkulturella referenser. Karaktärerna är alla lite udda, både humor och vass ironi blandas med det mörka. Som när Rödluvan och vargen går på maskeradbal...
Författaren har också valt att inleda vissa ord med versaler även mitt i meningar, en teknik som här fungerar förvånansvärt bra. Det påminner mig om en bekant på nätet som också hade vanan att stoppa in versaler lite här och där (Ulrica du vet vem!) men då var det mest störande.

Sammantaget högt betyg för teknik, budskapet köper jag inte.

Harry Haller är en medelålders man, med borgerlig.. Visa hela

Harry Haller är en medelålders man, med borgerlig intellektuell bakgrund och vars idealiskiska värderingar malts ner till cyniska iakttagelser om mänskligheten i tiden mellan de två världskrigen. I första halvan av boken framstår han som en självömkande destruktiv och mycket ensam person på väg mot självmord, en stäppvarg. Så träffar han den unga Hermine som lockar fram den andre Harry, den livsglada njutningsmänniskan som tar plats i den värld han tidigare föraktat. Men vem är den rätta Harry?

Jag har inte läst denna klassiker innan och jag blev faktiskt förvånad. Jag fick det jag förväntade mig i första halvan av boken, ett kritiskt filosoferande om tillvarons destruktivitet och ytlighet och grubbel om livet var värt att levas. Men Harry förändras helt när han träffar Hermine. Hon lär honom dansa, ser till att han får en ung kvinna i sin säng och plötsligt är det ytliga livet det som gäller, de njutningar som gör livet värt att leva. Från intellektuellt grubbel till sex, drugs and rock´n roll (läs jazz då rocken inte var uppfunnen), det var inte vad jag väntat mig. Jag trodde att bokens kultstatus grundades på filosofiska funderingar men det visade sig vara erotik och drogromantik istället, något som tilltalade hippierörelsen på 60-talet då boken fick sin renässans.

Jag tycker att slutet är en besvikelse där en utflippad och drogpåverkad Harry slåss med väderkvarnar i en illusorisk teater. Och varför boken orsakade en självmordsvåg är än mer obegripligt, den är egentligen en hyllning till livet, sinnligheten och kärlekens läkande kraft? Idag skulle snarare den romantiskt/naiva synen på prostitution vara det som upprör.

"Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skju.. Visa hela

"Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke"
Skolskjutning på en överklasskola i Djursholm. 18-åriga Maja får skulden och hamnar inför rätta. Hon är inte oskyldig men är hon tillräckligt skyldig för att dömas för mord? Och hur kunde det gå så fel, de hade ju allt...?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna ytterst upphaussade roman? Kanske kommer sig tvivlet av att den är så hypad, höga förväntningar har lätt att komma på skam? För som rättegångsskildring är den bra, författaren är själv jurist och har kopplat in stjärnadvokaten Peter Althin som konsult. Porträttet av Maja är inkännande och detaljerat om än inte unikt. Vi vet vad kärlek och besatthet kan göra med kvinnor. Sebastian är däremot svårare att förstå sig på Han har allt men fuckar till sitt liv så sanslöst - och detta utan att omgivningen agerar - att det knappt känns trovärdigt. Det är väl förenklat och PK med en överklass som badar i pengar i en omgivning som fjäskar, men där barn lever i en total känslolöshet och med dysfunktionella föräldrar, samtidigt som den fattiga invandrarfamiljen gör allt rätt.

Boken är också onödigt lång, om lektörerna vågat kapa 70-80 sidor hade nivån höjts betydligt. Kan vara det som skaver för mig. Men kanske är de drabbade av samma vördnad för eliten som personerna i boken, ikonen GW:s dotter bråkar man inte med. Den pladdrande talspråksstilen och mängden citattecken och kursiveringar har jag mer överseende med, det är väl så som ungdomar påstås tala. Boken är av någon anledning klassad som deckare men är egentligen en blandning av psykologisk thriller och drama. Någon deckargåta är svår att hitta men epitetet i sig gör väl att den förväntas sälja bättre.

Ragnar Johansson är en man som inte bara har princ.. Visa hela

Ragnar Johansson är en man som inte bara har principer, han har PRINCIPER. Han föddes 1932, det år som var inledningen på den 44-åriga era av socialdemokratiskt maktinnehav då folkhemmet byggdes och det gamla fick ge vika för det nya. Utveckling och tillväxt till varje pris. Ragnar ger gråsossen ett ansikte, en lojal medarbetare i folkhemsbygget, den som lydigt anammar allt modernt och föraktar det gamla samhälle han är sprungen ur. Staten vet bäst, individen måsta anpassa sig. Dess likriktning lyfter lyfter människan ur fattigdom och mörker. Ragnar köper halvfabrikat av princip fast hans fru föredrar att laga mat från grunden och irriterar sig på sin mor Svea som osolidariskt nog envisas med att baka och laga, sylta och safta fast hon har råd att köpa allt färdigt.
Men åren går och Ragnar känner sig alltmer vilsen i det nya samhälle som växer fram på 70-och 80-talet. Hans självklara sanningar ifrågasätts hela tiden, även av hans fru och barn. När muren faller sörjer han, han som alltid varit på gränsvaktens sida mot revoltören. Men till slut kapitulerar även han, plikt och ansvar får ge vika för känslor och behovstillfredsställelse. Frågan är om man blir lyckligare av det...?

Lena Andersson har skrivit en bok som är mer intressant än bra, inte i klass med mästerverket Egenmäktigt förfarande men väl läsvärd. En skarp och analytisk skildring av utvecklingen från bondesamhälle till modern industristat, kanske den bästa som skrivits om den epoken. Igenkänningsfaktorn är hög för oss som minns åtminstone en del av den tiden och alla har vi väl träffat Ragnar någon gång. Inte minst gäller det hur Ragnar engagerar hela familjen i barnens idrott. Hur många gånger har man inte sett dessa superengagerade föräldrar som lever genom barnen och deras intressen och låter det styra hela famlijens tillvaro? Men så brukar det inte sluta bra heller...

Lena är den skarpaste kultur- och samhällsdebattör vi har i landet och enda orsaken till att hon inte sitter i Svenska Akademien är att hon inte vill. Men ibland blir det lite för mycket i boken, som när Ragnar och barnen pratar förbi varann. Generationsklyftan blir nästan övertydlig. Sen har jag lite svårt för skildringen av Elisabet, Ragnars fru, Hon är en trevlig, pragmatisk och anpassningsbar person, vad ser hon i den dogmatiske Ragnar? Hon är kulturintresserad men samtidigt ointellektuell, för mig känns hon lite motsägelsefull. Desto bättre lyckas författaren med bokens andra huvudperson, Svea. Hon är på pricken, en fattig kvinna från bondesamhället som anpassar sig till det nya men för den skull inte glömmer det gamla.

Andreas har växt upp med sin ensamstående mamma Ås.. Visa hela

Andreas har växt upp med sin ensamstående mamma Åsa och de har alltid haft en nära relation. Men allt förändras när han träffar sin nya flickvän Josefin. Åsa försöker knyta an till flickvännen men känner fortfarande ett starkt behov av att umgås, nu med bägge. Hon vill hjälpa och stötta, men på sitt sätt och sina villkor. Hon har goda intentioner men lyssnar inte varken på sagda eller osagda signaler, lär sig inte av misstag utan förväntar sig att omgivningen ska anpassa sig till henne. I samband med Josefins graviditet gör hon ytterligare misstag, vilket är början på en konflikt som får ödesdigra följder...

Detta är en mycket bra och viktig bok om hur svårt det kan vara med relationer och hur grundläggande det är med en fungerande kommunikation. När personkemin inte stämmer ställer det krav. Det gäller inte bara svärmor och svärdotter utan lika mycket mellan föräldrar och vuxna barn, älskande par, och även mellan vänner. Att inte kunna lyssna och tolka signaler, inte vara lyhörd och kunna backa när det behövs kan leda till låsningar som i sin tur gör att parterna tolkar allt den andra säger till det negativa och man hamnar i en ond cirkel.

Så blir det för Åsa, hon vill väl men är samtidigt gränslös och fortsätter att lägga sig i. Ironiskt nog jobbar hon som kommunikationskonsult och håller föredrag om hur man hanterar konflikter på arbetsplatser. Men hon är helt oduglig på att hantera sina egna.... Hon kan inte släppa taget om Andreas och börjar se Josefin som en inkräktare som bara förstör och förleder sonen. Det är tyvärr inget ovanligt med en föräldrar som lever sitt liv genom barnen, trots att dessa är vuxna. Jag tänker att om Åsa velat träffa en man hade hon fått annat att tänka på och haft lättare att släppa sonen och svärdottern. Andreas tar Josefins parti, vilket han gör rätt i. Den egna familjen måste gå först, allt annat är ett oförlåtligt svek. Därmed inte sagt att de är oskyldiga till konflikten, de kunde också hanterat det bättre.

Boken fick viss uppmärksamhet när den kom ut, men borde kanske fått ännu mer. Jag misstänker att det beror på att många kvinnor känner ett visst obehag över berättelsen, oavsett vilken sida de befinner sig på. Igenkänningsfaktorn är för hög, så att säga.... Ibland blir kanske Herngren lite väl övertydlig, manusförfattare på SVT som hon är. Men som sagt, om ni inte läst den så gör det!

I St Paul, Minnesota, utvecklades i slutet av 1800.. Visa hela

I St Paul, Minnesota, utvecklades i slutet av 1800-talet en slum bebodd av immigranter, mest svenskar men även irländare och italienare. Området kallades Swede Hollow och betraktades av stadens myndigheter som ett pesthål. Invånarna var illa sedda, sågs som lata och ohygieniska och hade svårt att få jobb, till skillnad från övriga svenska invandrare som betraktades som pålitliga och duktiga arbetare. Hit kommer familjen Klar, Gustav och Anna och deras tre barn, efter en kort och misslyckad tid i New York. Vi får följa deras och andra emigranters kamp för att klara försörjning och bli accepterade i det nya landet.

Ola Larsmo har skrivet en intressant roman om ett tämligen okänt skede i svensk emigranthistoria. Ingen har väl trott att alla de som utvandrade lyckades i det nya landet, men att det fanns ett rent slumområde bebott av svenskar i Minnesota är det inte många som vet. Berättelsen i sig är förutsägbar, eländes elände med enstaka ljusglimtar och hjälpsamhet invånarna emellan. Den klart intressantaste karaktären är storasyster Ellen som med envishet, slit och en smula tur reser sig ur fattigdomen, skaffar ett bra jobb och gifter sig rikt. Hon är den amerikanska drömmen personifierad, men förblir kluven. Hon är ingen Kulla-Gulla utan tar för sig och ser pengar och stil som viktigt. Om hon varit man skulle hon kallats streber. Hon föraktar sin familj som nöjer sig med att överleva, skäms för sin bakgrund men är ändå den som ställer upp när det krisar. Hon döper sin son efter sin lillebror och är den i familjen som vill att barnen ska veta var släkten kommer från.
En klart läsvärd bok med dokumentära inslag men ändå med individen i fokus. Bäst är sista tredjedelen då barnen vuxit upp och handlingen förs framåt i rask takt.
En detalj som jag stör mig på är att författaren konsekvent översätter Swede Hollow med Svenska Dalen. Det betyder svenskhålan, inget annat, och att invånarna ville försköna begreppet kan man kanske förstå. Men övriga kallade platsen för vad den var och det borde framgå i berättelsen.

Det har varit stressigt rent yrkesmässigt ett tag.. Visa hela

Det har varit stressigt rent yrkesmässigt ett tag så jag behövde något lättsmält för att skingra tankarna. En feelgood blev det, Sweet Home Dalarna. Snart 30-åriga lantistjejen Madde har provat flera jobb men trivs nu som hovslagarlärling trots att hon aldrig varit någon hästtjej. Men livet i övrigt är lite trist, hon hyr en liten stuga. lever på fil och mackor, berget av disk hotar att bli Dalarnas högsta punkt, tvätt och städning är sånt man skjuter upp. Madde lyssnar hellre på Janis Joplin och käkar chokladglass framför TV:n. Kärlekslivet består av lite kompissex med exet Jonte då och då.
Men som hos så många kvinnor behövs det någon utsocknes för att tända lågan. När stockholmaren Niklas kör in i Maddes liv händer det grejor, även om han håller på sig och inte vill ha sex förrän efter några veckors bekantskap. Men han är bara i byn på tillfälligt jobb, och passar inte in på landet, När han återvänder till stan flyttar den förälskade Madde med. Storstaden lockar inte, är kärleken och hennes anpassningsförmåga stark nog att hålla henne kvar hos Niklas...?

En varm och humoristisk feelgood som utspelas både på landet och i Stockholm. Alla ingredienser finns på plats, medelhög gullighetsfaktor, lyckligt slut (så långt läsaren finns med...), tvärviggen med hjärta av guld, gayparet, den perfekt anpassade invandraren, missförstånden, framgången och Den Stora Kärleken. Tillkommer gör den förväntade kulturkrocken, folkrace och Classic Car Week i Rättvik vs lyxkrogar och Stureplansbrats. Men pinsamheterna blir too much, på Bridget Jonesnivå och helt onödiga för handlingen. Författaren roar sig också med att vända på könsrollerna, Niklas tar fram dammsugare och trasa i tid och otid, vill vänta med sex och är en fena på att laga mat, Madde är ungkarlen personifierad, snart-30 men lever som snart-20. Lite mörka stråk finns, som en lågintensiv mor-dotterkonflikt och en vänskap som falnar.
En trevlig förströelse i hängmattan eller på stranden, fast kanske med lite för mycket skit under naglarna för att tilltala våra mest urbana läsare.

Hanna och Åke lever i ett tryggt och stabilt äkten.. Visa hela

Hanna och Åke lever i ett tryggt och stabilt äktenskap. Men när en väninna berättar om ett besök på en swingerklubb och hur det piggade upp parets sexliv blir Hanna också intresserad. Försiktigt lägger hon fram förslaget för Åke. Han blir förfärad och tror att hon skojar, men inser så småningom att hon menar allvar och att han har bollen. För att inte visa sig feg och alltid vara den som säger nej faller han till föga. På klubben händer inte så mycket men de får kontakt med ett annat par och de kommer överens om att träffas hemma hos dem. Men inget blir riktigt som de tänkt sig...

Innan läsningen var jag lite tveksam till upplägget, otrohet i form av partnerbyte är inte direkt något nytt i litteraturen. Kan det bli annat än klicheartat och förutsägbart? Tja, visst finns klicheerna där och bortsett från att det är kvinnan och inte den i litteraturen vanligtvis mer promiskuösa mannen som tar initiativet är utvecklingen ganska förutsägbar. Men när jag läser Swing och grips av Åkes och Hannas vånda och lust att vänstra utan att riskera nåt, återgivna med en satanisk realism, så kan jag, trots att jag aldrig i livet skulle ge mig ner i en sån där sexklubbkällare, förstå dem precis. Igenkänningsfaktorn är hög och kombinationen av tryggt men slentrianmässigt äktenskap och naiva romantiska drömmar om sexuell passion utan följder är på pricken.

Vill man kan man kalla boken för moralisk trots temat. Ohlsson dömer inte, men tar ändå ställning. Nytt, i betydelsen pröva något annorlunda, behöver långtifrån vara synonymt med bra. Men måste inte heller betyda undergång för relationen.
Dessutom finns en parallellhistoria om mobbning (Åke är lärare) där det sägs saker om mobbande barn som egentligen inte får sägas...


Sammantaget påstår jag att detta är Bengt Ohlssons bästa bok, tillsammans med Augustprisade Gregorius. En enkel och rak berättelse om vanliga människor och deras val, skuld, skam och tabun och konsten att inte fråga om man inte tål att höra svaret. Så ska en slipsten dras!

Fyra syskon semestrar i sin barndoms sommarstuga... Visa hela

Fyra syskon semestrar i sin barndoms sommarstuga. Systrarna Harriet och Alice är singlar, åtminstone Alice, och barnlösa. De är varandras motpoler, Harriet är stram, allvarlig och ordentlig, storasyster som hon är. Alice är sorglös och social. Lillasyster Fran har sina två barn med sig men maken Jeff föredrar att turnera med sitt band istället. Mellanbror Roland kommer med sin nya fru som systrarna redan bestämt sig för att inte tycka om. De brukar ogilla hans nya fruar. Han har också med 16-åriga dottern Molly från ett tidigare äktenskap. Gruppen kompletteras (eller tvärtom) med Karim, son till en av Alices gamla kärlekar. Inbördes relationer ställs på sin spets, nuet och det förflutna glider in och påverkar. När sommaren är över har mycket förändrats.

Jag fick tips om Syskonen här i gruppen, det är en omtalad och uppskattad bok. Bra och välskriven, med stark psykologisk insikt i människors relationer. Karaktärerna och deras reaktioner känns trovärdiga och författaren har inget behov av att konstruera drama (utom ett halvhjärtat försök på slutet), det blir spännande nog ändå. Jag föredrar att läsa om relationer mellan man och kvinna inte mellan syskon och föräldrar-barn. Men det fungerar för mig ändå. Visserligen får vi följa parningsleken mellan Molly och Karim, men det är den del i boken som känns mest förutsägbar. Lyckligtvis räddar Molly det hela med en enda välvald mening när det hettar till.

Jag rekommenderar boken men tycker till skillnad från många andra att hennes senaste bok, Sent på dagen, är bättre. Men Syskonen passar också bra som cirkelbok, här finns mycket att diskutera.

Precis som i "Grabben i graven bredvid" förs berät.. Visa hela

Precis som i "Grabben i graven bredvid" förs berättelsen framåt växelvis av de två karaktärerna, ibland får barnen komma till tals. Språket är snärtigt och underhållande och visst, det är roande och skickligt gjort. Men jag har hela tiden "Grabben.." i tankarna och då är det som att jämföra ett dignande julbord med snabbmakaroner och falukorv. Personligen tycker jag att Mazetti skulle suttit med armarna i kors och levt på pengarna - eller skrivit något helt annorlunda. Kopian blir aldrig bättre än orginalet.

Kanske är jag för hård, för detta är inte på något sätt dåligt. Jag är part i målet och makaroner och falukorv kan man bjuda en kung på. Men för mej är karaktärerna inte trovärdiga, särskilt inte Janne som är mer än lovligt naiv och töntig. Mariana i sin tur är stolt, tuff och oberoende och gör allt för barnen, offer och hjältinna samtidigt. Författaren klarar inte riktigt av att hålla distansen till henne. Däremot måste jag ge Mazetti ett erkännande för slutet, inget enkelt Hollywoodslut här inte.
Jag kan sätta en slant på att det här blir en film om några år, en familjekomedi och given publiksuccé. Boken är som ett filmmanus med korta scener och snärtiga oneliners. Inget ont i det men glöm inte mästerverket "Grabben.." (boken förstås!)

Irland 1921. Det jäser i landet, man är redo för s.. Visa hela

Irland 1921. Det jäser i landet, man är redo för självständighet men britterna vill bara gå med på begränsat självstyre inom samväldet. Än värre är att irländarna själva inte är överens, en stor minoritet vill fortsätta tillhöra Storbritannien. På den isolerade ön Inishmurphy utanför Irlands västkust jäser det också, men på ett fredligare och mer smakfullt sätt. Man vill inget hellre än att fortsätta brygga sin whiskey i lugn och ro. Men oron i samhället sprider sig även hit, vilket ger den unga Mary Mossberg en chans att komma utomlands. Ödet förde nämligen hennes farfar hit från Finland och för att komma bort från det osäkra läget på Irland låter nu föräldrarna Mary få följa med släktingar på besök tillbaka till Åland. Men hon riskerar att komma ur askan i elden, Finland har nyligen blivit fria från Ryssland och genomlidit ett blodigt inbördeskrig. Nu vill det svenskspråkiga Åland tillhöra Sverige, kommer man att acceptera att förbli en del av Finland? Den infekterade frågan splittrar familjer och vänner.
Men Mary är fullt upptagen med att umgås med sin vän Iris och insupa alla intryck från den moderna värld hon tidigare bara anat. Vi möter också Jason Mossberg, mannen som trodde han var släkt med Marys familj men inte var det. Nu har han återvänt från USA för att söka sina rötter och hamnar i ett Dublin som skakas av uppror och stridigheter. Men även bland krutrök och ruiner spirar kärlek...

Romanen är det tredje fristående delen i en bred släktkrönika, och ödet för dess människor mellan Finland, Irland och USA under 1800- och 1900-talen. De andra delarna heter En sång ur kylan och Frihetens pris. Alla böckerna är lättlästa, händelserika och kryddade med historiska fakta som skickligt vävs in i berättelsen. Till stoft för vinden fokuserar på den irländska frihetskampen, en konflikt som än idag hotar att blossa upp i våld och terror. Nordenswan gör en lika oväntad som logisk koppling till Finlands frigörelse och förhållande till Åland. Vad hade hänt där om Sverige haft expansionsplaner och gjort anspråk på ett territorium där befolkningen är övervägande svensk, både till kultur och språk?

Men för Nordenswan är människan viktigast, den som alltid kommer i kläm under konflikter, oavsett vilken sida man stöder eller om man bara vill leva i fred med sina grannar. Ömsint och medkännande men utan att väja för brutalitet och felsteg skildrar hon sina karaktärer i deras kamp för ett drägligt liv. Tempot är lugnare än i de tidigare böckerna och läsaren får tid att fundera både över karaktärerna och det välkända faktum att våld föder våld och att ett gott syfte inte motiverar eller försvarar brutalitet mot oskyldiga. Ni som redan gillar Nordenswans böcker blir inte besvikna och för er som inte känner till henne är det hög tid att göra hennes bekantskap! Dessutom bjuder hon på en delikat cliffhanger och jag blir inte ett dugg förvånad om det snart kommer ny bok om Mary, Iris, mrs Donovan och Jason...

Den framgångsrike marknadschefen Susanna är barnle.. Visa hela

Den framgångsrike marknadschefen Susanna är barnledig med sitt andra barn och ser fram emot att den lika framgångsrike maken Philip tar sin del av föräldradagarna så hon kan börja jobba igen. Men det till synes perfekta äktenskapet börjar krackelera. Philip är ständigt frånvarande då jobet kräver allt mer, kommer han att ta sin del av föräldradagarna? Och varför vill han aldrig ha sex med henne? Dessutom dyker det upp en ny man på jobbet, tillika släkting till Philip, och den sexuellt outnyttjade Susanna måste dessutom kämpa med förbjudna känslor...

Ett bra exempel på hur en författare kan förvandla en bra historia till en skitbok! Klicheerna staplas på varann och Susanna är expert på att missförstå allt, så chef hon är. Hon litar inte på någon utom den som alla läsare direkt ser att hon inte borde kunna lita på. Man bara stönar över alla pinsamheter som författaren lyckas kläcka ur sig, det kunde ju blivit så bra om författaren bara vågat skapa karaktärer med nyanser och bredd istället för fyrkantiga schabloner. Men det är en konst i sig att ta en vardaglig situation och göra den så lite trovärdig som det bara går...

Eftersom jag själv är en tjur på retur känns det.. Visa hela

Eftersom jag själv är en tjur på retur känns det logiskt att kolla av med någon i samma situation, även om Kalle än lite yngre. Undertiteln är "En kärleksförklaring till alla gubbar" och där är boken som bäst, när han skriver om äldre personer han känt. Det är hans far, riksspelmannen, som alltid gick klädd i gabardinbyxor, hatt och rock, inte visste vad pizza var och inte kunde byta kassett i bandspelaren. Det är jaktkompisar, grannar och musikkollegor och inte minst mormor som lagade gourmetmat på råvaror från gården och naturen och grundlade Kalles matintresse - på gott och ont. För bokens huvudtema är vikt, livsstil och träning, Kalle har alltid haft problem med vikten. Ibland går det bra han sköter sig, tränar och håller stilen. Ibland faller han igenom, krogliv, snabbmat och frosseri, lätt för en musiker med rikt socialt liv och oregelbundna arbetstider att hamna där. I kapitlet "Mitt största nederlag" berättar han om skilsmässan som tog honom hårt och hur han med självdisciplin och vänners hjälp klarade sig från att gå ner sig totalt.

Jag hade hoppats på mer om musiken och karriären, det finns där men boken är inte en biografi i den meningen. Bakom den lättsamma och självironiska stilen finns ett allvar, det handlar om hälsa, relationer och i förlängningen överlevnad. Kalla det pekpinnar eller beska sanningar, tänkvärda är de i vilket fall. Visst känner man sig träffad, jag borde äta mindre kolhydrater och röra mig mer. Men vikten ligger still och jag har ett rörligt jobb så jag tänker som Kalle gjorde förr, jag tar det sen...

Kristna fundamentalister har tagit makten i USA oc.. Visa hela

Kristna fundamentalister har tagit makten i USA och numera kallas landet Gilead. De har infört en skonongslös och strikt dogmatisk regim som närmast kan jämföras med IS´ kortlivade kalifat i Irak och Syrien. Människor dödas för minsta påstådda överträdelse från den rätta läran och medlemmar i andra trossamfund förföljs. Kvinnor förklaras omyndiga, får inte längre inneha egendom eller ha ett lönearbete. Men ett problem för regimen är att fertiliteten hos kvinnor har gått ner katastrofalt. Provrörsbefruktning och insemination anses ogudaktigt och är förbjudet Istället tvingas de få kvinnor som är fertila att bli surrogatmödrar till makthavarnas sterila hustrur. Offred är en av dessa tjänstekvinnor, som de kallas, och tvingas ha rituella samlag med en av ledarna i närvaro av hustrun. Hon har lärt sig att foga sig, inte protestera eller ha en åsikt. Då riskerar hon att hamna i Kolonierna eller bara försvinna. Angivare finns överallt och kvinnor vaktar på kvinnor, de får inte gå ut ensamma utan bara två och två. Men ändå ryktas det om en motståndsrörelse, en underjordisk järnväg som hjälper kvinnor att komma över gränsen. Offred blir kontaktad, men vem kan hon lita på...?

Jag har läst många dystopier och detta är en av de obehagligaste men ändå minst osannolika. Detta är idag kvinnors verklighet i Saudiarabien och människors verklighet i Nordkorea. Trump i USA vann valet på att genomföra vissa av dessa åtgärder och Brexit visar på samma nationalistiska tendenser. Abortmotståndare vinner mark och nöjer sig inta längre med att bara argumentera. Även i vårt land reses krav på badhus, krogar och festivaler bara för kvinnor, naturligtvis med argumentet att det är för "deras egen skull". Kvinnor utmålas som offer och för svaga för att kunna röra sig fritt i samhället på samma villkor som män. Sen har vi det eskalerande näthatet, hur en grupp snabbt kan piska upp hatstämning mot en annan grupp.
En mycket viktig bok att läsa och det är ingen tillfällighet att TV-serien A Handmaids Tale som baseras på boken har kommit just nu och blivit så uppskattad.

Äktenskapet går på tomgång och Agneta undrar om de.. Visa hela

Äktenskapet går på tomgång och Agneta undrar om det är hennes fel att maken Xavier känns alltmer frånvarande eller om det är en naturlig utveckling efter att barnen flyttat ut. Men så gör hon ett ödesdigert misstag och katastrofen är ett faktum. Deras villa brinner ner, allt de äger är antingen uppbränt, rökskadat eller vattenskadat. Hur ska deras redan bräckliga äktenskap överleva nu när allt ställs på sin spets och Xavier börjar längta till sitt hemland Argentina?

Hur går man vidare efter en katastrof, hur kan man leva med skulden att ha orsakat den och hur påverkas en redan dålig relation? Zweigbergk tar upp en rad tidlösa frågor i romanen, på ett sätt som känns trovärdigt. Det är lätt att sätta sig in i parets situation och de praktiska problem som följer, man kan nästan känna röklukten,overklighetskänslan och den förtvivlan som i synnerhet Agneta känner. Men jag ser den i första hand som en relationsroman, både mellan makarna och förhållandet föräldrar-vuxna barn. Och författaren gör det bra, både tillkortakommanden, svek och småaktigheter skildras på ett öppenhjärtligt sätt. Den naiva myten om att kriser för människor närmare varann pulveriserar hon effektivt men det finns alltid en väg framåt.

Fristående fortsättning på första boken om smulsys.. Visa hela

Fristående fortsättning på första boken om smulsystrarna. My lever sedan en tid i trygg tvåsamhet med stora kärleken Barbro, kallad Bob. I början blomstrar både umgänge och kärleksliv med ständigt festande och tumlande i sänghalmen. Men vardagen smyger sig på, sexlivet stagnerar och de är snart lika tråkiga som ett heteropar. De börjar fundera på att ta in förstärkning, en trekant är kanske lösningen. Det visar sig inte vara helt lätt att hitta en lämplig kandidat, men så dyker en gemensam bekant upp, ett gammalt ex till bägge. Det är okej att vara med andra bara man gör det tillsammans och svartsjuka är något som bara drabbar heteropar. Är man bara öppen nog går allt bra. Eller...?

Trekant kallas för "en rapp och underhållande relationsroman". Och visst försöker författaren vara rolig och rappa i käften är tjejerna absolut. Men i början suckade jag mest, berättelsen var flamsig, pubertal och faktiskt grabbig. Inte direkt det man förväntar sig av en feministikon och riksflata som Lodalen. Jag tänkte att jag läser väl vidare så kan jag såga den jäms med fotknölarna sen. Men så börjar det hända saker och mer allvar smyger sig in. Några smulsystrar vill skaffa barn, vilket inte är så lätt för lebbor, och tvåsamhet (eller tresamhet) i gayvärlden är ingen idyll trots krampaktiga försök att framställa det så utåt. Författarens självironi och den vändning berättelsen tar i slutet lyfter boken till hyfsad nivå och den är klart läsvärd. Fast de som inte tål lesbiskt sex och runda ord kanske ska välja något annat. Boken är från 2005 och det förklarar kanske Lodalens behov av att chockera. Det biter inte lika bra idag kan man säga...

Gayparet Nils och Benke kämpar för att leva på sam.. Visa hela

Gayparet Nils och Benke kämpar för att leva på samma villkor som andra kärlekspar men möter motstånd, i synnerhet från Nils´ pappa. Robert och Ebba är gifta men relationen knakar och de glider allt längre från varann. Robert är sjukskriven för diffusa besvär och ägnar tiden till att vädra sitt böghat på nätet. Ebba orkar inte med honom och kan inte låta bli att provocera, vilket inte uppskattas av den labile maken. Så småningom korsas de två parens vägar och en tragisk händelse gör att det tidigare otänkbara plötsligt är enda utvägen...

Ett starkt och konfliktfyllt relationsdrama där homofobi och fördomar står i centrum. Kanske lite för mycket, budskapet blir övertydligt och slutet känns tillrättalagt. Antagligen är det därför som jag inte känner det rätta engagemanget i denna annars välkomponerade roman. Men historien är inte dålig och jag tror att många läsare uppskattar den.

Tusen bitar - bra låt, sämre bok...

När systrarna Ruth och Lucille är 6-7 år gamla dum.. Visa hela

När systrarna Ruth och Lucille är 6-7 år gamla dumpar deras mamma dem hos mormor och tar livet av sig. Mormor tar väl hand om dem, men när hon dör blir de först omhändertagna av två tafatta gammelmostrar och sedan av deras riktiga moster Sylvie. Men Sylvie är speciell, excentrisk och välmenande men helt dysfunktionell som förälder. När systrarna går in i puberteten utvecklas de åt helt skilda håll och synen på Sylvie och hennes liv gör att deras vägar skiljs...

Jag närmade mig boken med viss tvekan, barndomsskildringar är inte min grej. Och första delen var ungefär som väntat, men ungefär halvväga lyfter plörsligt berättelsen. Det är när yngsta systern Lucille ifrågasätter Sylvies låt-gåuppfostran och börjar längta efter att vanligt hem med regelbundna måltider, funktionella kläder och ordning och reda, medan Ruth alltmer anammar Sylvies livsstil. Konflikten mellan Lucille på ena sidan och Sylvie och Ruth på den andra skildras väldigt bra och som läsare är det lätt att ta Lucilles parti. Vilket också ansvariga myndigheter i stan gör och Sylvie påminner faktiskt inte så lite om Pippi Långstrump. Fast en vuxen Pippi kommer inte undan lika lätt som i Astrids böcker...

Boken har hyllats och fått en mängd utmärkelser, t ex har den hamnat på Time Magazines lista över de 100 bästa romanerna någonsin. Rent språkligt kan jag bara instämma, det blir inte bättre än såhär! Det enda jag stör mig på är författarens typiskt amerikanska förkärlek för att avliva folk på onödigt dramatiskt vis, lite i samma stil som John Irwing. Karaktärerna är också väl tecknade, även om man som läsare velat veta lite mer om flickornas mamma.
En annan detalj är att männen är helt frånvarande, de gör kvinnorna med barn och försvinner sedan ut i periferin. Eller som Sylvies man, han försvinner redan innan det blivit barn...
Som helhet en mycket läsvärd bok!

England i början av 1970-talet. Landet är lamslage.. Visa hela

England i början av 1970-talet. Landet är lamslaget av politiska strejker samtidigt som IRA trappar upp terrorn och brittiska soldater dör i Nordirland. Dessutom är landet redan i chock efter det senaste decenniets spionavslöjanden i den akademiska världen. Ledande kretsar upplever att Sovjet flyttat fram sina positioner och att Storbritannien är ett huvudmål för spionverksamhet. Alltså agerar man utifrån den uppfattningen och ser agenter och kommunistsympatisörer överallt.

Den motvilliga matematikstudenten Serena ville hellre läsa litteraturvetenskap och efter att ha läst Solzjenitsyn skriver hon några artiklar i en studenttidning. Det räcker för att någon med kontakter ska få ögonen på henne och efter diverse turer får hon jobb på MI5, som underordnad kontorist. Även där uppmärksammas hon, på felaktiga grunder visserligen, men får en roll att spela i propagandakriget mot kommunismen. Hon får i uppdrag att kontakta en ung författare, Tom Haley, som man tror stöder de antikommunistiska idealen
Men boken är ingen klassisk spionthriller, det är en roman om kärlek, svartsjuka och svek, om skrivandets konst och läsandets art och att inget är vad det tycks vara...

Som så ofta visar det sig att en bok som man läser med tvekan och utan förväntningar är den allra bästa. Uppdrag Sweet Tooth är en fantastisk bok, den bästa jag läst på flera år. Bra story och språk, intressanta karaktärer och ständiga vinkningar till andra författare och litterära verk. Alltså en bildningsroman både litterärt och nutidshistoriskt. Dessutom är det en "bok i boken" á la John Irwing, Serena och därmed läsaren får ta del av Tom Haleys noveller och man kan lugnt säga att de sticker ut. Jag misstänker att Haley har åtskilliga drag av McEwan själv och att han lyfter fram några egna novelltankar i boken. Dessutom finns en intressant utläggning om "det viktade valets paradox", också kallat Monty Hallproblemet, en paradox som jag aldrig förstått mig på förrän nu.

Några svagheter finns, Serenas överordnade på MI5 känns inte helt trovärdiga och författaren fegar ur på slutet. Men som helhet högsta betyg och den rekommenderas å det varmaste.

Bokens jag har hoppat av sina studier i Paris och.. Visa hela

Bokens jag har hoppat av sina studier i Paris och försörjer sig på att sälja antikvariska böcker. En dag möter han Jacqueline och hennes pojkvän Van Bever. Han blir genast upp över öronen och söker deras sällskap för att vara nära Jacqueline. Men paret har lite okonventionella metoder för att försörja sig, dock lagliga. Vissa bekantskaper har krav på henne och för att komma ifrån både dem och pojkvännen flyr Jacqueline och berättaren till London. Men de hamnar ur askan i elden. De träffar nya vänner och Jacqueline kommer hem allt senare på natten. Tills hon inte kommer alls...

Det är inte fel att läsa en nobelpristagare då och då och boken är både lättläst och tunn, 157 sidor i pocket. Boken sägs handla om Modianos ungdomstid i slutet av 60-talet och är en nedtonad berättelse om några rotlösa ungdomar som söker sin väg i livet. Inget som engagerar mig men stör mig inte heller, man slipper dramatik och våld och bara det är ett stort plus. Ännu ett plus för slutet så jag ska nog läsa mer av Modiano.

Agnes Berg växer upp i en rik överklassfamilj i St.. Visa hela

Agnes Berg växer upp i en rik överklassfamilj i Stockholm under 1920- och 30-talen. Hemmet är kyligt och kärlekslöst, Agnes tyr sig till sin morfar och moster. Av honom får hon en kamera och lär sig fotografera. Genom den iakttar hon världen och sina medmänniskor. När kärleken kommer in i hennes liv är den inte okomplicerad. Men så småningom gifter hon sig med författaren Viktor Cornell. Genom honom kommer hon i ni Stockholms kulturkretsar, en värld som sjuder av jazz, politiska motsättningar och sexuell frigörelse. Agnes utvecklas och går sin egen väg, genom fotograferingen får hon en yrkesidentitet. Men hon kan aldrig glömma sitt livs stora kärlek...

En roman från 2007 med temat förbjuden kärlek. Det som förvånar är att författaren antyder att de flesta kvinnor i överklassen var mer eller mindre bisexuella. Det låter lite som gayvärldens önsketänkande om en normalitet, "de flesta är egentligen som vi". Berättelsen är inte dålig men lämnar mig tämligen oberörd. Om fjorton dagar har jag antagligen glömt den. Kanske är målgruppen i första hand hbtq-personer.

Evelyn och Erik har varit ihop i tio år och ska sn.. Visa hela

Evelyn och Erik har varit ihop i tio år och ska snart gifta sig. Men först ska de göra drömresan till Indien, två månaders kringflackande från söderns sandstränder till Himalayas berg. Evelyn ser det som en nystart på deras förhållande, det miljöbyte som ska föra dem närmare varann igen. Men Erik verkar inte tycka att det behövs någon nystart, allt är bra som det är. Evelyn retar sig alltmer på honom och känner det som att hon är den som måste jämka och stå tillbaka för att hålla honom på gott humör. En dag träffar de en rutinerad backpacker, Wolfman, och han slår följe med dem - eller är det tvärtom? Erik trivs genast med deras nya kompanjon medan Evelyn är mer avvaktande. Men allt eftersom gnisslet i relationen ökar börjar Evelyn se Wolfman med nya ögon...

En bra relationsroman på temat "kvinna börjar tröttna på snäll men tråkig man". Evelyn drar hela relationslasset, tycker hon, men vem har bett henne? Istället för att sätta ner foten fogar hon sig efter Eriks humörsvängningar, vilket gör att han fortsätter på samma linje. Här känns romanen väldigt traditionell och förutsägbar, att det håller på att gå åt pipsvängen med förhållandet är killens fel. Alltså precis som det brukar vara när kvinnor skriver. Men som helhet en läsvärd berättelse trots stereotyperna till karaktärer. Slutet är öppet men jag har svårt att se Erik och Evelyn som ett par tio år senare - eller ens fem...

Aliide var en helt ung kvinna då hennes hemland oc.. Visa hela

Aliide var en helt ung kvinna då hennes hemland ockuperades av Sovjet. Hennes förbjudna kärlek leder till det som eftervärlden stämplar som förräderi. Hon lyckas dock gå vidare, resa sig efter övergrepp och finna vägar för att hantera både det hon gjort och det hon utsatts för. Tills en ung kvinna, Zara, bokstavligen faller ner på hennes jordlott, en främling på flykt undan sin hallick. Motvilligt tar Aliide in henne i sitt hem, tar hand om henne och gradvis går det upp för henne att Zara inte är någon främling...
Hela berättelsen utspelas under några dagar på sensommaren 1992 i det nu fria Estland. Men genom tillbakablickar till ockupationsåren läggs pusselbit på pusselbit tillrätta och blottlägger en fruktansvärd berättelse om vad människan är kapabel till i krissituationer. Detaljrikedomen i miljöbeskrivningen ger det som sker i Aliides stuga en stark känsla av realism, som gör att man köper mer av intrigens melodramatiska vändningar än man annars skulle. Hon skriver sig in under huden på läsaren, det är blod och rädsla och kokta grisöron i en vämjelig men lysande skildrad blandning. Boken har rönt stor uppmärksamhet, hyllats i alla tonarter och vunnit alla litterära priser som finns i Norden utom nobelpriset - och vem vet vad som händer om sisådär 20 år...

Själv intog jag från början en avvaktande hållning till boken. Dels för att den var så hypad, dels för att temat i sig skriker eländesporr lång väg. Och visst finns här mycket elände men på något vis glider författaren över det utan att gotta sig eller döma, vilket är mycket sympatiskt. Och även jag måste kapitulera för hennes fantastiska språkbehandling, tekniskt sett är den ett mästerverk. Däremot skildras vissa händelser under efterkrigstiden som är mer än lovligt osannolika och det krävs en författare med stor lyskraft för att få läsare - och kritiker - att svälja den delen av storyn. Slutet är annorlunda, väldigt abrupt, men det stör inte mig som ogillar cliffhangers.
Som historiedokument över ockupationen och tiden efter frigörelsen tillför den dock inget nytt. För alla som följt nyheterna är det välbekanta scenarion. Den som en gång valt sida får det svårt då den andra sidan tar makten... Berättelsen skrevs från början som en teaterpjäs och det märks. Inte bara för att allt egentligen utspelas på ett ställe, i Aliides hus, utan för att hela berättelsen påminner mer om en klassisk tragedi i Shakespeares anda än om en skildring över Estlands moderna historia..

Alice, ung och firad romanförfattare, håller på at.. Visa hela

Alice, ung och firad romanförfattare, håller på att återhämta sig efter ett sammanbrott. På Tinder träffar hon lagerarbetaren Felix och bjuder med honom på en resa till Rom. I Dublin försöker hennes bästa vän Eileen komma över sitt ex och söker tröst hos barndomsvännen Simon. Men Simon är också vän med Alice och hamnar i ett dilemma när det gnisslar mellan de två kvinnorna. Vägen till det alla söker, kärlek, är inte enkel. Men som Alice skriver till Eileen "Och såklart skriver jag, mitt i världens tillstånd som är vad det är, mänskligheten på väg att utplånas, ännu ett mejl om sex och vänskap. Finns det ens något annat att leva för?"

Detta är Sally Rooneys tredje roman, efter succéerna Samtal med vänner och Normala människor. Något svagare tycker jag, läsaren får ta del av en tämligen omfattande mejlväxling mellan kvinnorna och för mig känns de filosofiska utläggningarna om tillståndet i världen i dessa som lite av utfyllnad. Och åtminstone den ena kärlekshistorien känns banal och inte helt sannolik i sin utveckling, även om romankaraktärer har dokumenterat svårt att se det som alla läsare genast gör...;-) Men trots lite gnäll från mig, Rooney levererar igen och boken är klart godkänd! Hon är duktig på att skildra samspelet mellan unga människor, vänskap och kärlek är varken enkelt eller gulligt i hennes böcker. Namnet Alice är nästan ett anagram på Sally och man behöver inte vara någon Einstein för att se kopplingen mellan de två, vilket ger en extra dimension till läsningen

En teknikalitet som tydligen blir allt vanligare i samtida litteratur är att författaren struntar i citationstecken, tankstreck eller ny rad i dialoger. Så gör Rooney också och jag är lite tveksam till det. Läsandet saktas ner och man får var på tårna. Jag tycker också att det blir mer schvung i texten även visuellt när dialogen blir tydligare markerad.
Men det är jag det, ingen ska avstå boken för den sakens skull!

Efter tjugotvå års äktenskap vill Vigdis bryta sig.. Visa hela

Efter tjugotvå års äktenskap vill Vigdis bryta sig loss. Men hon är obeslutsamheten persionifierad och kan inte rättfärdiga att lämna en bra man och pappa fast hennes kärlek är på uppehällningen.
Linn har alltid varit den vackra, den som männen vänder sig om efter. Men nu är hon mamma och i en relation,hennes attraktionskraft verkar vara borta. Och vem är hon då?
De två kvinnorna hållet på att tappa fotfästet men deras historier råkar flätas in i varandra, Hur ska de hitta tillbaka till sig själva?

Denna norska roman verkade lovande då den handlar om trohet och otrohet, moderskap och sexualitet. Men tyvärr blir det bara trist och förutsägbart och jag orkade faktiskt inte läsa ut den. Men en sak är bra, titeln eller snarare dess undermening. När en relation havererar beror det i grunden aldrig på ojämlikhet i hemarbetet, det är bara ett symptom på att något annat är fel.

Varulven är berättelsen om överklassflickan Felici.. Visa hela

Varulven är berättelsen om överklassflickan Felicia och hennes kärlek till två män, författaren Erling och bonden Jan. Det är en rik och mångbottnad skildring om en omöjlig kärlek som faktiskt kan vara möjlig om man bara lyckas hålla varulven stången. De två männen är varandras motsatser, ändå goda vänner. Erling är den rotlösa konstnären med missbruksproblem, rädd för att binda sig men kan inte avstå Felicia som är hans fasta punkt i tillvaron. Jan är jordnära och stabil, perfekt familjefar som alltid finns där och är trygg i sig själv. Felicia såg jag först som Varulven, kvinnan som gör män beroende av sig och som den skoningslösa hämnaren för sina bröders död. Men även om hon ser till att ta för sig är varulven mer en symbol för människans onda krafter, svartsjuka, intolerans, främlingshat, maktlystnad och ren dumhet.

Över allt och alla svävar minnena från kriget, motståndskampen, flykten till Sverige, gamla förälskelser, vännen som tog livet av sig, flickan som piskades till underkastelse, svek och hämnd. Vad som hände under kriget får vi aldrig riktigt veta, det bara antyds men är alltid närvarande trots att berättelsen utspelas i slutet av 50-talet. Ett mycket bra grepp som håller läsaren på tårna. Mindre bra är att boken är väl lång och omständlig, med ständiga tillbakablickar och filosofiska utläggningar som författaren placerar i Erlings mun men som vi lika gärna kunde varit utan. Med ett undantag som jag gärna vill citera då det är så viktigt;
"Alla vill ha det till att att den enskilda människan inget inflytande hade på om ett krig skulle bryta ut och följaktligen inget ansvar heller. Det är uppenbart oriktigt ty ett krig startas av enskilda som till att börja med hetsar upp sitt eget folk, som också består av enskilda. Det betyder att kriget är och förblir mitt och ditt verk, om inte på annat sätt så för att vi inget motstånd gjort"
Så sant i dessa krigshetsens dagar där alla skriker vargen kommer och slåss om att vilja ge mer pengar till försvaret.

Som helhet en intressant men svårläst bok väl värd att lägga tid på!

Är vårt öde förutbestämt eller beror det på de val.. Visa hela

Är vårt öde förutbestämt eller beror det på de val vi gör och de slumpartade händelser vi alltid råkar ut för? Eva och Jim är båda nitton och går på universiteter i Cambridge. De möts i samband med en cykelincident och det mötet blir avgörande för resten av deras liv - eller inte? Författaren har skrivit tre olika versioner om hur deras liv utvecklas, från mötet 1958 fram till 2014, genom kärlekshistorier, yrkesval, familjebildning och kriser. Hur det blev och hur det kunde blivit...

En mycket intressant roman med ett tacksamt tema, samma som i filmen Sliding Doors med Gwyneth Paltrow i huvudrollen. Men författaren har dragit till med tre versioner istället för två och jag var tveksam till det valet, det kändes lite mastigt. Dock funkar det, med viss tvekan. För ibland skrivs samma händelse från bägges perspektiv, vilket innebär sex versioner... Lyckligtvis har författaren skrivit korta kapitel, nödvändigt för att man som läsare ska kunna hålla isär de olika scenariona. Men jag rekommenderar ändå att försöka läsa eller lyssna till boken i ett sammanhang, under några dagar, annars är det lätt att villa bort sig i de olika versionerna. Bara en sån sak som att de har olika barn med samma person (vilket är logiskt då de blivit till vid olika tillfällen) är upplagt för att förvirra.

Men låt inte detta avskräcka er, det är en utmärkt relationsroman. Inget av de alternativa liven är riktigt bra, inte ens när de tu får varandra från början. Men inget är heller riktigt dåligt. Och så är det med livet, det är sällan perfekt eller katastrof. Jag tror inte på ödet, däremot att tillfälligheter och de val vi gör styr våra liv, vilket romanen visar på.

"Vi som höll deras hår när de kräktes Vi som aldri.. Visa hela

"Vi som höll deras hår när de kräktes
Vi som aldrig sa hora
Vi är också de som aldrig blev deras."

"Femton år och stum över insikten att det i verkligheten aldrig är några kyssar på slutet. Luften var hög och klar men kall när Hannes tänkte: Inget kan någonsin bli värre.
Han hade ännu inte träffat Wilma."

Nu är Hannes 20 och har nyss kommit tillbaka till Falköping från en misslyckad och ensam tid i Stockholm. Dit for han för att glömma Wilma. I småstaden är allt sig likt, det är som om han aldrig varit borta. Krille är lika tjock, Frippe lika stöddig och Stig säger fortfarande ingenting. Ikväll är det samma förfest, samma meningslösa prat, samma drickande innan de går till samma uteställe som varje helg. Wilmas skugga hänger tung över dem men Hannes anar ännu inte vidden av det svek som han utsatts för.
I morgon ska ingenting vara sig likt.

I baksidestexten står det att boken är en "hård och romantisk skildring av hur det är att var ung i en småstad". Det låter motsägelsefullt men är på pricken. Men här är det killarna som är romantiska under den hårda ytan. Flickorna är bara hårda... Killarna försöker bli de nya moderna männen som man talar om, men misslyckas. För flickorna vill ha den gamla typen av män, de som inte frågar och inte ser sig om.

Jag är inte så förtjust i ungdomsskildringar längre, sex, fylla och bråk. Jag är liksom inte rätt målgrupp. Men det här är en fantastisk bok, sällan har väl unga killars utsatthet och ensamhet skildrats bättre. Alla vi som sett hur de trevliga flickor vi varit intresserade av och respekterat slänger sig i armarna på snusande och oljedoftande mansgrisar vet precis hur det är. Vi vet också hur det känns att stå ensam under sista dansen och hur kallt det är när man går ensam hem i natten. Ronnie Sandahl vet det också och kan sätta ord på det. Språket är korthugget, beskt som omogna slånbär men glödande i sin tydlighet. Boken borde ingå i litteraturundervisningen i skolan. Eller kanske i biologin... Bara läs den!

En roman som utspelas i den absoluta toppen av med.. Visa hela

En roman som utspelas i den absoluta toppen av mediabranschen. Cissi är framgångsrik programledare på Sveriges största kommersiella TV-kanal och njuter av bekräftelsen i att synas. Hennes vän Minna är stjärnfotograf på samma kanal, en hårdför singelkvinna som inte är så självständig som hon tror och som styr och ställer både bland kollegor och hos sitt ex. Cissi i sin tur lever i ett knackigt äktenskap där hon sätter karriären före familjen och tröstar sig med en olämplig älskare.
Men Cissis program läggs ner och karriären pekar åt samma håll. För att sysselsätta henne får hon i uppdrag att göra en granskande dokumentär av landets snyggaste minister, den uppåtgående James Rångberg som spås en lysande karriär i S-partiet. Minna blir hennes fotograf och tillsammans med en nitisk vikare tvingas de lämna trygga Sthlm och ge sig ut i den norrländska obygden. För det är något som inte stämmer med Rångberg och Cissi har personliga skäl att vilja sänka honom...

Denna bok är lätt att avfärda som platt och lättviktig underhållning som lever högt på kändisfaktorn, både bland de lätt maskerade medieprofilerna och hos författarna. Jenny Östergren är nämligen den Jenny som senare blev Strömstedt och fick en egen TV-show. Men detta livspussel med stressade kvinnor en gång till. Dessa apatiska, själviska, barnsliga äkta män en gång till. Dessa klyschiga singelkvinnor en gång till. Man blir bara trött. Storyn är lika osannolik som vanligt i denna typ av böcker, även om metoo plötsligt gjort den superaktuell. Författarna var före sin tid, boken kom ut 2008.

Men som läsare kan man fundera, vet författarna verkligen vad de skrivit? Cissi och Minna är inga hjältinnor utan två egotrippade bitchar, tämligen osympatiska och dåliga på relationer. Starka kvinnor men inga föredömen. Cissi verkar inte blivit bränd av otroheten, att döma av sista meningen i boken och när Minna träffar drömprinsen är han så stereotypt perfekt att både läsare och författare gapskrattar (förhoppningsvis). Titeln undrar jag mycket över, vem kom på den? För de två tjejerna har inte många rätt, de är visserligen framgångsrika i karriären men det är också det enda. Så jag tror och hoppas att författarna driver både med sig själva, genren och sina kollegor. Om inte är boken ett förskräckligt bottennapp.

Ett citat från Minna måste dock bevaras till eftervärlden: "Ligga med andra kan man vilja göra ändå, ja, antagligen är det helt normalt för kvinnor. Män kan nöja sig med samma år efter år, bara de får hyfsat regelbunden sex, men kvinnor behöver förnyelse och omväxling. Säkert någon biologisk pryl, flera hannar säkrar kanske mer mångfald i avkomman, eller något sånt"
Hacka i er den tjejer...:-D

Matt och Grace träffas under sista året på univers.. Visa hela

Matt och Grace träffas under sista året på universitetet. Bägge är konstnärliga, han studerar foto, hon musik. De klickar och förälskelsen är lika stor som evig - tror de. Men bägge får erbjudanden som kan betyda mycket för deras framtida karriärer, problemet är bara att det innebär utlandsvistelser på varsitt håll. Osäkerhet, tvekan, missförstånd och dålig kommunikation sliter dem isär och de tappar kontakten. Men efter femton år och ett misslyckat äktenskap får Matt plötsligt syn på Grace i tunnelbanan i New York. Tyvärr är han inne i tåget och hon på perrongen så deras blickar möts bara ett ögonblick. Han måste bara få träffa henne igen och efter ett långt sökande lyckas det. Men mycket har hänt, kan de glömma och förlåta eller är det för sent...?

En helt okej feelgood med kärlek, vänskap, svårigheter och missförstånd, men till slut reder allt ut sig. Lite sorglig med samvaro som gått förlorad i onödan och destruktiv kärlek som får människor att göra andra illa för egen behovsuppfyllelse. Återigen kan man konstatera hur viktigt det är med kommunikation, att inte ta saker för givna utan lita på sina känslor, fråga och resonera, och fråga igen.
Men då blir det förstås ingen bok av det...

En novellsamling där alla berättelser försiggår i.. Visa hela

En novellsamling där alla berättelser försiggår i närheten av någon av Londons tunnelbanestationer, därav titeln som är lika med två av stadens linjer. Novellerna skrevs och utspelas på 1970-talet, innan mobiltelefoner och Internet, och karaktärerna är vanliga människor i vardagliga situationer men där något skaver eller ställs på sin spets. Som vanligt med noveller är kvalitén skiftande, men det beror mest på tycke och smak snarare än svagheter hos författaren.

Maeve Binchy var en framgångsrik irländsk författare som skrev feelgood innan någon visste vad det var. Hennes romaner handlar ofta om livet i Irlands småstäder och förhållanden familjer och vänner emellan, ofta serverat med en stor slev humor. Att berättelserna, som i denna bok, utspelas i London tillhör inte vanligheterna. Hon är omtänksam mot sina karaktärer, vanliga människor som skildras med värme och medkänsla. Dramatiska utspel, främmande miljöer och cliffhangers är inte hennes stil, det lunkar på i lagom tempo och mysfaktorn är klart högre än gullighetsfaktorn. Jag gillar hennes böcker just därför och även denna bok är läsvärd även om den inte är i klass med hennes bästa romaner.

Om jag ska killgissa tror jag att förlaget var på.. Visa hela

Om jag ska killgissa tror jag att förlaget var på Carina Rydberg om en ny bok. Då hon inte hade några bra uppslag men behövde pengarna skrev hon istället en bok om sitt eget liv. Resultatet är Vitt slödder, en traditionell självbiografisk roman med fokus på barndomen men med inslag från vuxenlivet. Fester och pojkvänner men också mobbning och tragiska händelser i familjen. Då familjen var arbetarklass anser hon att de platsar som vitt slödder fast de hade det stabilt och hyfsat bra. Carina åkte på språkresa till USA två gånger, det hade knappast gått om familjen varit utblottad. Hon verkar ha en hatkärlek till älskarinnerollen, åtminstone hamnar hon där hela tiden.

Om ni gillar Carina Rydberg (som jag) eller gillar barndomsskildringar rekommenderar jag boken. Annars är det bättre att läsa någon av hennes tidigare böcker. Nattens amnesti är ganska bra och hon väckte stor skandal med Den högsta kasten, om hennes affär med konstnären Ernst Billgren.

En medelålders kvinna följer med några vänner til.. Visa hela

En medelålders kvinna följer med några vänner till deras jaktstuga i Alperna. Vännerna går ner till byn i ett ärende men kommer inte tillbaka När bokens jag söker efter dem stoppas hon av en genomskinlig men solid vägg. Hon ser att alla människor och djur på andra sidan är döda. Ensam, med en hund, en katt och en vilsegången ko som enda sällskap tvingas hon inrikta alla sina krafter på att överleva. Men svält och naturens nycker är inte de enda farorna...
Väggen utkom 1963 och tack vare en postum nyutgåva på 80-talet har den sakta men säkert utvecklats till en kultbok och modern klassiker. Den kan närmast betecknas som en naturromantisk dystopi i vilken det egentligen inte händer så mycket och där alla svar uteblir. Med tanke på när den skrevs vill många tolka temat till världen efter ett totalt kärnvapenkrig. Men det förklarar inte väggen. Man kan lika gärna göra en religiös koppling, en allsmäktig gudom väljer att sanera världen från den destruktiva mänskligheten. Området innanför väggen fungerar som en postapokalyptisk Noaks ark, i sinom tid lyfts väggen och djuren återtar en jord utan människor. Andra tolkar väggen som ett psykologiskt hinder, något som finns inom henne och hindrar henne från ett liv bland andra människor.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken. Ytligt sett är den ganska tråkig, hon odlar och jagar för mat, mjölkar kon, hugger ved, kelar med hunden och katterna. Hon klarar sig och djuren, men är inte den typiska överlevaren. Inte praktisk som Robinson Crusoe, inte innovativ som Ayla i Grottbjörnens folk, inte organiserad som Thoreau i Skogsliv vid Walden. Men hon hankar sig fram och växer in i rollen, i takt med att boken växer och fascinerar. Naturen och dess växlingar skildras på ett målande och ärligt sätt och där våra storstadsbor ser den goda naturen genom sina ljusblå glasögon ser vi andra kampen för överlevnad i en nyckfull värld av storm, kyla, torka, åskväder. och föhnvindar.

Kvinnans kärlek till sina djur och hennes kamp för att värna dem i den ogästvänliga och farliga värld hon hamnat i gör kanske Väggen till en väldigt kvinnlig bok - Doris Lessing citeras i efterordet med orden att detta är en bok som enbart en kvinna kan ha skrivit och jag tenderar faktiskt att hålla med. Det finns något djupt moderligt i kvinnans kamp för sina djurs överlevnad som hindrar Väggen från att bli en överlevnadsbok i samma anda som just Robinson Crusoe. Kanske också hennes ointresse för att utforska väggen och bryta sig ut kan tolkas som kvinnligt. För det finns ett sätt att ta sig ut och hon vet det, men avstår.
Det hade inte Robinson, Thoreau och Ayla gjort...

Ghana i slutet av 1700-talet. Två systrar växer up.. Visa hela

Ghana i slutet av 1700-talet. Två systrar växer upp ovetande om varandras existens. En blir bortgift med den engelske guvernören, den andra förs bort för att säljas som slav i Amerika. Läsaren får sedan, i vartannat kapitel, följa de två släkterna fram till våra dagar. Tyngdpunkten ligger på slaveri, rasism och förtryck, inget av detta försvann när slaveriet avskaffades. Går det någonsin att bli fri från slaveriets bojor? Finns det något att vända hem till och var är "hemma"?

Yaa Gyasis vindlande släktkrönika har fått stor uppmärksamhet i USA och även i hennes hemland Ghana. Även om det är en vitbok över kolonialismens synder och ett mörkt avsnitt i USA:s historia är hon tydlig med att skulden delas av hennes landsmän då slavhandeln till stor del möjliggjordes av afrikanska stamfejder och hövdingars vinstbegär. Bokens fokus ligger på kvinnorna och barnen, de är mest utsatta men också starkast. Här finns också ett inslag om den underjordiska järnvägen, smuggelvägen som blev en bestsellerbok.
Visst finns kärlek och empati, men då slavhandeln inte var någon söndagsskola är det eländeshistorierna som dominerar. Men läsaren får också kunskaper om afrikansk stamkultur och levnadssätt och om amerikansk historia. Boken är lättläst trots det tunga ämnet och de ganska stora tidshoppen är skickligt gjorda.

Musik under läsning, Sixteen tons
I was born one morn´ when the sun didn't shine
I picked up my shovel and I walked to the mine
I loaded sixteen tons of number 9 coal
And the straw boss said, "Well-a bless my soul"

Ni som läst boken förstår varför...

Beckman är känd krönikör på DN och här har hon sam.. Visa hela

Beckman är känd krönikör på DN och här har hon samlat drygt trettio av sina krönikor i bokform. Temat är allt det osynliga som pågår mellan män och kvinnor, vilket medvetet eller omedvetet uppträdande som styr vårt agerande. Krönikorna har rubriker som "Offra inte dina erfarenheter för att rädda mäns självkänsla", "Kvinnor, nu är det dags att börja frågestrejka", "Det är finare att bli sjuk av jobbet än av omsorger", Först när äldre kvinnor anses attraktiva är vi jämställda", "Därför vill äldre kvinnor ha unga män". "Varför är äldre kvinnor så hatiska mot yngre kvinnor".

Jag är tveksam till tekniken att samla krönikor i bokform även om jag förstår tanken. De passar bäst i små doser, en gång i veckan eller så, att fundera och reflektera över. Kvalitén bli naturligt nog varierande när något massproduceras och det märks tydligare i bokform. Men en del är klart bra, iakttagelser om hur män och kvinnor fungerar. Krönikor i en rikstidning ska vara personliga men ändå allmängiltiga, man ska känna igen sig. Jag får intrycket att Beckman är lite smal i sitt umgänge, kulturfolk i Stockholms innerstad. Inte nog med att hon rör sig i dessa kretsar, hennes pappa var en känd författare och hon är gift med kulturjournalisten Stephen Farran-Lee. Så hennes krönikor om kulturmannen och hans tillkortakommanden är säkert initierade men lite svåra att relatera till.
Titeln kommer som många förstår från Lena Anderssons mästerverk Egenmäktigt förfarande. Beckmans tankar om väninnekören som den som både kan rädda äktenskap och förstöra dem är väl värda att fundera på.

Lucy och Gabe blir hejdlöst förälskade när de möts.. Visa hela

Lucy och Gabe blir hejdlöst förälskade när de möts för första gången, samma dag som attacken mot World Trade Center sker. Men trots det speciella bandet och deras kärlek håller inte relationen. Gabe åker världen runt som fotograf medan Lucy gör karriär och bildar familj på hemmaplan. Trots Gabes svek kan Lucy inte glömma honom. Hon är gift med en bra man som älskar henne över allt annat. Men när Gabes bilder dyker upp i nyheterna eller när han hör av sig påverkar det henne mer än hon vill erkänna. Och när Gabe kommer till New York samtidigt som småbarnsliv och den grå vardagens rutiner frestar på äktenskapet blir det riktigt farligt. Lucy funderar på att lämna förhållandet med maken men så händer något som tycks kullkasta allt...

Jag erkänner att jag stör mig på kvinnor i litteraturen som inte kan komma över sitt ex! Och att uppflammande passion och förälskelse till denne ses som ett legitimt skäl att gå bakom ryggen på maken. Är passion alltid något positivt som ska få styra ens liv? Lucy gör ett antal val, hon väljer att bryta med Gabe, hon träffar så småningom en ny man som hon väljer att gifta sig med och väljer att skaffa barn med. Ändå har hon svårt att behålla trosorna på när Gabe dyker upp. Kanske borde en kvinna som hon förbli singel, ha tillfälliga förhållanden och vänta på att den Stora Kärleken eventuellt ska återkomma istället för att krossa hjärtat på en man som älskar henne men aldrig får hela henne?

För övrigt är det en tämligen traditionell kärleksroman med tema triangeldrama, välskriven, lättläst och som faktiskt väcker vissa tankar, som mina frågor ovan. Slutet är väntat då läsaren ser det komma men men ändå inte då nästa fråga dyker upp. Har Lucy förlorat något eller blev hon räddad? Eller både-och? Och kommer hela sanningen någonsin fram...?

Detta är inledningen på en märklig deckarserie dä.. Visa hela

Detta är inledningen på en märklig deckarserie där huvudpersonen inte är någon mindre än drottning Elizabeth II, hon som just firat 70 år på tronen. Denna omåttligt populära och respekterade kunglighet visar sig också ha dolda talanger som privatdetektiv, med en slutledningsförmåga nästan i klass med Sherlock Holmes. Av naturliga skäl kan hon inte uträtta så mycket rent praktiskt i spaningsväg, men med hjälp av gamla kontakter, sin ställning och sin ytterst kompetenta privatsekreterare Rozie Oshodi får hon tillgång till en mängd information, varav en del är sådant som inte ens polisen vet. Men en drottning måste agera i hemlighet, hur skulle det se ut om det kommer fram att hon ger sig till att utreda brott? Det kräver ett känsligt handlag för att avslöja utan att själv bli avslöjad...

Känsligt är också själva fallet. En ung rysk pianist, gäst på Windsor Castle, hittas död på sitt rum och det visar sig att han blivit mördad. En skandal som inte blir mindre av att det finns tecken på politiska kopplingar. Hur är säkerheten på slottet egentligen, finns det en mullvad bland personalen som aktiverats av en viss stormakt? Det tror MI5 men drottningen är inte lika säker.

Jag avstår i vanliga fall deckare, men denna kändes väldigt intressant och udda. Och min magkänsla stämde, det är en utmärkt bok i samma stil som t ex Damernas detektivbyrå eller Agatha Christies böcker om miss Marple. Alltså inget för er som föredrar modern krim med solkiga poliser och ett övermått av våld. Författaren har ett stort intresse för kungligheter, är väl bekant med miljön på de olika slotten och hur personal och administration fungerar. Som extra bonus deltar och kommenteras olika världsledare på ett initierat sätt, och genom kriget i Ukraina får boken en extra aktualitet. En bok som verkligen rekommenderas och jag ska läsa de kommande i serien också!

Mitt i centrala Kairo ligger Yacoubians hus, byggt.. Visa hela

Mitt i centrala Kairo ligger Yacoubians hus, byggt av affärsmannen med samma namn i mitten av 1930-talet. Från att ha varit en bostad för överklassen bor där nu folk av alla slag och på taket finner vi de allra fattigaste, i plåtskjul och tält. Vi får följa några boende och deras liv i nutidens Egypten innan den arabiska våren, några rika och några fattiga.
Det är ingen vacker bild av det samtida Egypten som författaren målar upp i denna samhällskritiska roman. Klasskillnader, korruption och kvinnoförtryck lever sida vid sida med religiös extremism. Hyckleriet frodas, de rika citerar Koranen men super sig fulla och utnyttjar fattiga kvinnor - som i sin tur lär sig att utnyttja sin kropp och kåta män för egen vinning. Romanen är ovanligt frispråkig för att komma från tredje världen och betonar sexualitetens starka kraft. Men främst är den en ironisk skröna över mänsklig svaghet, parallellt med en skildring över hur extremism och fanatism får sin näring av klasskillnader och förtryck.

En brokig skara människor, män, kvinnor och barn,.. Visa hela

En brokig skara människor, män, kvinnor och barn, samlas på en gård i sydvästra Finland. Det de har gemensamt är att de är trötta på det moderna samhället med dess konsumtionshysteri och teknikfixering. De söker lugn och enkelhet, befriade från vår tids stress och krav. Nu ska de försöka leva medeltidsliv, odla sin egen mat och klä sig i medeltidskläder. Vissa är mer renläriga, andra mindre, och tanken är att var och en ska leva på den nivå som de är bekväma med. Men alla deltagare är inte nöjda med detta och den skenbara idyllen övergår sakta men säkert i ondska och diktatur. En självutnämnd ledare utropar den autonoma staten Zimbardien, ett samhälle helt baserat på våld och förtryck.

Författaren skildrar på ett lysande sätt maktutövningens mekanismer, hur ett världsfrånvänt kollektiv med goda intentioner stegvis glider in i mörker och våld. Detta är inget nytt. Gång på gång ser vi det hända, på skolgårdar och i dokusåpor säväl som i hela stater. Uppenbarligen är sekterism och demokrati helt oförenliga storheter. Vår humanism och tolerans är bara en tunn fernissa, så snart samhällets kontrollsystem släpper efter det minsta förvandlas till synes förnuftiga och empatiska människor till hänsynslösa mobbare, beredda att lyda de mest bisarra order från den man upplever som en stark ledare.

Zimbardien är Sonja Nordenswans tredje roman. Det är en rapp och lättläst berättelse med ett enkelt och tydligt språk utan en massa tröttande beskrivningar av personer och miljöer. Detta underlättas av att historien förs framåt indirekt, genom dagboksanteckningar och nedskrivna betraktelser. Lite som en medeltida krönika, fast flera olika personer kommer till tals. En utmärkt teknik som författaren delvis använde också i sin förra roman, "Blues från ett krossat världshus" som för övrigt nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2010.
Som alltid genomsyras Nordenswans berättelser av medkänsla och värme, trots det ofta mörka och tragiska händelseförloppet. Hennes karaktärer är lite udda och kantstötta, inte helt i fas med det samhälle de lever i. Men de är varken offer eller hjältar utan kämpar på så gott de kan i sin längtan efter kärlek och en plats i tillvaron. Hon har en helt egen drastisk stil som blandar det burleska och det triviala, det humoristiska med det tragiska.Och gärna kryddat med tidsenliga och populärkulturella referenser. I denna berättelse behandlas bland mycket annat så skilda ämnen som en sydafrikansk friidrottare utan ben, medeltida supvisor, en finsk variant av Let´s Dance, asexualitet, lajv, rosor och kanadensiska upptäcktsresande. Och inte minst Lucifereffekten, grunden för hela romanen inklusive titeln.

Lucy Barton är en framgångsrik författare som just.. Visa hela

Lucy Barton är en framgångsrik författare som just förlorat sin älskade make. De vuxna barnen är ett stöd men också deras far, hennes exmake William. De skildes för längesen då hon inte längre stod ut med hans tillknäppta sätt och otroheter. Han är betydligt äldre, nu över 70, och och lite vilsen i tillvaron. Men de har förblivit vänner och hon kan inte riktigt släppa honom. Under de perioder han inte hör av sig saknar hon honom. Nu har en tidigare okänd familjehemlighet uppdagats och när William ber om hennes hjälp att undersöka saken ställer hon upp...

Författaren är okänd för mig men hon är amerikan, tydligen mycket uppskattad och vinnare av Pulitzerpriset. Och jag förstår varför, detta är en liten pärla till bok. Visserligen lite seg i början men när man kommer in i hennes speciella språk lyfter det. Hon tål inte William och hans svårlästa sätt, men bryr sig och vill vara i hans närhet. Det står att "det är en berättelse om kärlek, osäkerhet och om de tysta krafter som binder människor tillsammans" och det är en bra beskrivning. Det handlar också om klass och svek, det trauma en fattig bakgrund kan orsaka när man hamnar i en annan samhällsgrupp och hur olika personer hanterar det. Och hur man hanterar att en nära anhörig inte är den person man alltid trott.

Det lilla ordet "Åh" används frekvent i berättelsen. Det är Åh William, Åh Catherine, Åh "alla" egentligen. Jag blev lite irriterad i början men hon har uppenbarligen ett syfte med ordet. Det kan ju indikera så mycket, förvåning, nedlåtenhet, medlidande, överseende m m. Intressant grepp och varje läsare får själv tolka ut vad hon menar.

Ålen anses av många vara världens mest gåtfulla fi.. Visa hela

Ålen anses av många vara världens mest gåtfulla fisk trots att den är så allmänt förekommande. Men ingen har riktigt koll på om, hur eller varför den bara förökar sig i Sargassohavet och hur den kommer dit och tar sig därifrån. Ingen människa har någonsin sett en vuxen ål i det havet. Det tog också en avsevärd tid innan vetenskapen blev på det klara med att ålen var en fisk, att det finns honor och hanar och att samma individ genomgår olika stadier, glasål, gulål, blankål. Författaren har gjort en ambitiös men ändå lättläst genomgång av ålforskningen från Aristoteles tid fram till våra dagar, blandat med kulturella och litterära inslag om ål. Vem minns inte mannen i Blecktrumman, han som lagt ut ett hästhuvud i vattnet och när han drar upp det är det fullt av slemmiga ålar? Undrar hur många som avstod ål på bordet efter den scenen? Eller Vricklund som slogs med en jätteål i Piratens Bombi Bitt och jag.

Parallellt med faktaavsnitten skriver författaren om sin egen relation till ålen, i synnerhet ålfisket under mörka sensommarkvällar tillsammans med sin far. Ett genidrag som gör boken mänsklig och hudnära, samtidigt som ålen själv blir mer konkret utan att mystiken försvinner.
Ålevangeliet har hyllats i alla tonarter och vann även Augustpriset 2019. Jag kan bara instämma i lovsången, kanske är något kapitel onödigt långt men på det stora hela är det ett mästerverk!

Åsa Linderborg är en av landets mest inflytelserik.. Visa hela

Åsa Linderborg är en av landets mest inflytelserika journalister, kulturchef på Aftonbladet mellan 2009 och 2019. Hon är också författare och skrev den kritikerrosade Mig äger ingen, om sin pappa Leif. Året med 13 månader är en dokumentärroman, skriven i dagboksform, om hennes eget Annus Horribilis mellan september 2017 och oktober 2018. Det var en omvälvande tid i Sverige och hon som visserligen alltid varit kontroversiell tvingades nu hantera en rad konflikter både yrkesmässigt och privat där hennes egen person hamnade i centrum på ett sätt som hon inte var redo för. Det började med bråket om Bokmässan och yttrandefriheten. Sedan kom metoo med mediekris och teaterchef Benny Fredrikssons självmord, Svenska Akademiens sammanbrott, valrörelse och högerpopulism. Och mitt i allt detta lämnar hennes stora kärlek henne för en annan kvinna.

Jag har haft svårt för Åsa Linderborg, en dogmatisk och ibland elak vänsterfeminist, även om jag respekterat hennes kunnande och formuleringsförmåga. Men här ger hon ett annat intryck, självkritisk, ansvarstagande och personlig. Bokens huvudtema är metoo, medias hantering och dess följder. Även om Åsa är positiv till att övergreppen dras upp i ljuset var hon en av de första att öppet kritisera den hysteri som ledde till att kända män anklagades och namngavs, ibland på mycket lösa grunder. Detta fick hon mycket kritik för från sina feministvänner som menar att ändamålet helgar medlen. Aftonbladet hamnande genast i centrum då den första som hängdes ut var hennes kollega Fredrik Virtanen, kanske påverkade det henne. Men hon ser också tillbaka på sitt eget beteende, hur hon och andra kvinnor tagit för sig av män på ett sätt som inte är förenligt med metoo:s värdegrund.

Aftonbladet stod också i frontlinjen vid drevet på Benny Fredriksson som tvingades bort från sin chefspost. Detta trots att han själv inte anklagades för övergrepp, bara för att ha varit hård mot personalen och sett genom fingrarna med regissörer och producenters agerande. Den tuffaste artikeln skrev Åsa, något som hon djupt ångrar. För efter en tid begick Fredriksson självmord, Åsa fick skulden fast alla tidningar varit med i drevet. Här händer det märkliga att jägaren blir den jagade, hundarna vänder sig mot sin kollega utan minsta tvekan. En nyttig erfarenhet som ledde till mediekris, ifrågasättande och chefers avgång men knappast till någon varaktig förbättring av drevmentaliteten. Åsa tog sitt ansvar, ställde upp i intervjuer medan andra tidningar bara hukade i buskarna och smet undan ansvar. Samtidigt som hon jagades som värst på nätet gjorde hennes sambo slut. Vänner och familj blev hennes räddning.

Detta är en alldeles utmärkt bok som jag rekommenderar för alla som har ett intresse av kulturdebatt och samtidshistoria. Den borde också bli obligatorisk läsning på alla journalistutbildningar. Jag var skeptisk till dagboksformen men den fungerar perfekt, korta lättlästa stycken som blandar det yrkesmässiga med det personliga. Det viktiga umgänget med familjen och möten med andra kulturpersonligheter får också sin plats. Hennes vänskap med Lena Andersson, som är på helt motsatt sida rent politiskt, skildras väldigt fint. Åsa är brutalt uppriktig med personliga tillkortakommanden, t ex hur hon gång på gång var otrogen mor exmaken. Till skillnad från Mona Sahlin slätar hon inte över egna misstag utan tar sitt ansvar . Hon är inte heller rädd för att kritisera den vänsterrörelse hon är en del av, även feminismen får sin släng av sleven. Ebba Witt-Brattström har hon inget till övers för.
Det enda jag är lite kritisk mot är att samtidigt som hon säger sig värna yttrandefriheten till varje pris verkar det inte gälla DN och Expressen då hon spyr galla över i princip allt de gör...

"Sofi stod framför badrumsspegeln och tvättade bor.. Visa hela

"Sofi stod framför badrumsspegeln och tvättade bort jorden från ansikte och händer. Hon drog handen genom det tillplattade håret. Mössan låg i fickan..Färgerna som dominerade henne var grått och svart. Lukten av slakt som inte gick bort från händerna. Känslan var av de lena inälvorna som gled mellan fingrarna. Det tunga späcket och den tunga pälsen. Sofi hade den lilla lappen i fickan. Där stor med liten stil skrivet i blyerts; göra lagårdarna, stängsla vid Bergströms, sätta vitlök, flytta djuren... och till slut för andra gången: göra lagårdarna."

Äntligen har jag läst Åsen och jag benägen att säga "äntligen" en gång till. Äntligen en landsbygdsskildring som känns äkta rakt igenom, utan vare sig romantisering eller eländesporr. Om man jämför med den överskattade Tomas Bannerhed och hans Korparna så spelar Katarina F. i en helt annan division. Bannerhed skriver som han _minns_ att det var, KF skriver som det är, been there-done that. Det är en jävla skillnad...

Jag gillar less is more, det avskalade och likgiltiga i texten speglar tomheten hos Sofi. Hon är ett skal, utan bakgrund eller historia. Man kan inte ens säga att hon blir utnyttjad för hon har inget annat. Hon är som en i familjen, en storasyster eller hemmadotter som man sa förr, den som alltid finns till hands. Samtidigt och utan att hon förstår det själv utvecklas hon till en kompetent yrkeskvinna. Sofi vill helst stå i bakgrunden, trivs bäst med att gå sist i raden av kor. Men bonden Sam låter henne ta ansvar och jobba självständigt, hon får kliva fram och ta tag i alla de sysslor som finns på en gård. Både Sam och grannarna ser henne som en jämlike, en i gänget. Irl skulle hon inte ha några som helst problem att få jobb som lantarbetare eller djurskötare på vilken gård som helst. Ändå framställs det i recensioner och baksidestext som att hon kastar bort sitt liv. Tja, är det att kasta bort sitt liv att lära sig ett yrke så...

Okej, Sofi trivs inte med sitt jobb och livet på landet, men vad vill hon göra istället? Och när hon väl tar tag i sitt liv och gör en förändring så... ja läs själva. Kulturtanterna på storstadens redaktioner fattar noll av boken. De tycker så synd om Sofi som är så medgörlig, som tvingas leva i en så torftig miljö och utföra så skitiga och otäcka jobb. Författarens lakoniska stil lurar dem, de ser inte verkligheten bakom gödselkärror och slaktkroppar. Om vi gör tankeexperimentet att Sofi istället fick jobb som assistent åt en redaktör på en av Sthlms glassiga livsstilsmagasin, snabbt kastades in i uppgiften, fick göra allahanda sysslor på redaktionen, utvecklades och tog ansvaret för ett helt nummer medan chefen var på semester, skulle någon då sagt att hennes liv var meningslöst, att hon utnyttjades och for illa? Tror inte det va...

Dock finns några svagheter i boken. Inga problem med en och annan lös tråd, men här finns ett helt nystan. Slutet är abrupt och luddigt, var befinner sig Sofi egentligen? Öht känns det som om berättelsen hade mer att ge och att den överlämnar väl mycket till läsarens fantasi. Men en stark fyra blir det.

Emma och Jesse träffas redan i highschool. De är e.. Visa hela

Emma och Jesse träffas redan i highschool. De är en perfekt match, direkt efter skolan flyttar de till Kalifornien och reser jorden runt, han som naturfilmare, hon som reseskribent. Efter 10 år gifter de sig. Men på deras första bröllopsdag försvinner Jesse spårlöst under en helikoptertur över Stilla Havet. Sökandet ger inget resultat, alla ombord måste ha omkommit.
Emma blir nästan galen av sorg. Hon lämnar allt, flyttar tillbaka till östkusten och börjar jobba i föräldrarnas bokhandel. Där träffar hon en gammal vän, Sam, och blir så småningom förälskad. De planerar bröllop, Emma har fått en andra chans att bli lycklig. Men då ringer telefonen och hon känner genast igen rösten. Det är Jesse, efter tre år har han hittats vid liv. Nu tvingas hon välja mellan maken hon trodde var död och pojkvännen som fick henne att leva igen...

Ett klassiskt dilemma och en tacksam story för en roman. Liknande saker har hänt i samband med krig, maken rapporteras som saknad och stupad, men har hamnar i fiendens fångläger. När han återvänder har hustrun gift om sig. Men här är historien om hur Jesse överlevt och hittats så in i... osannolik att författaren inte går närmare in på det. Det gör hon rätt i, det går liksom inte att få ihop. Istället fokuserar hon på det viktiga, Emmas omöjliga val. Hon älskar bägge och bägge älskar henne. Tanken på Emma var det som höll Jesse vid liv, och Sam har älskat Emma ända sedan skoltiden. hon är hans allt. Nu måste Emma göra ett val, vem ska hon krossa?

En bra relationsromen, lite Hollywood men ändå ingen feelgood. Författaren har skrivit manus till TV-serier och boken ska filmas, det märks. Men Emmas dilemma är trovärdigt skildrat och det är ett val ingen vill ställas inför. När hon är med Sam vill hon ha honom, med Jesse väcks den gamla passionen och då ligger han bäst till. Läsaren anar ganska snart åt vilket håll det lutar och kanske kunde författaren skärpt till det ännu lite mer. Men det är klart bra och läsvärt.

Ester Nilsson föddes 1896 i Lycksele kommun. Hon.. Visa hela

Ester Nilsson föddes 1896 i Lycksele kommun. Hon visar sig har ett funktionshinder och då hon är enda barnet är föräldrarna livrädda att hon ska hamna på institution. Därför tar de inte henne till doktorn eller låter henne börja skolan och tack vare att de lever i väglöst land går familjen delvis under radarn. Ester växer upp i isolering och extremt armod men utvecklas ändå till en intelligent och vaken kvinna. När föräldrarna till slut tvingas flytta till ålderdomshemmet i Lycksele får hon följa med. Trots att hon betraktas som "nalta eljest" och får utstå en del spott och spe blir hon så småningom en välkänd profil i stan som förutom att hon närvarar vid tusentals begravningar också syns vid stadens alla premiärer och invigningar. Hon får tillnamnet "Duva" och kallades också "Allestädes närvarande". Men under hela livet är hon medveten om att hon betraktas som annorlunda och lever med skräcken att hamna på mentalsjukhus.

Det var min goda vän Annelie som tipsade mig om denna dokumentärroman och först kändes det väl sådär. Jag är svårt allergisk mot eländesporr och det lät som att här fanns alla ingredienser. Men jag litade på hennes omdöme och Älskade Ester visade sig vara en riktig pärla. En varm, ömsint, realistisk och kärleksfull berättelse om en udda kvinna som efter en närmast ofattbar misär i ungdomen får uppleva både ett gott liv och få upprättelse. Med tiden blev hon en kändis och ikon i Lycksele, hon saknades om hon inte var på plats vid begravningar och brudpar bad henne närvara vid vigseln för att få tur i äktenskapet. När författaren gjorde research dök det upp mängder av berättelser om henne och trots ett idogt sållande är säkert inte allt sant. Men vad gör väl det...

Så jag rekommenderar boken till alla som gillar färgstarka berättelser om udda personer! Vänta er inga recensioner på kultursidor eller i TV-soffor, den är utgiven på ett litet förlag och storstadspressen skriver bara om böcker som utspelas på landsbygden ifall de innehåller eländes elände och våld. Som Jana Kippotrilogin. Men Älskade Ester har alla förutsättningar att utvecklas till en kultbok via mun-mot-munmetoden "du, du måste läsa..." eller "har du läst..." Så bli inte förvånade om någon börja tjata, som Annelie tjatade på mig. Och när jag försökte låna om den så att hustrun skulle hinna läsa var det kö på den... Inte heller blir jag förvånad om någon vill göra film på den, faktum är att jag fick lite Forrest Gumpvibbar när jag läste.

Ska jag säga någon negativt är det omfånget. Drygt 550 sidor kan verka avskräckande på ovana läsare. Å andra sidan är den välskriven och lättläst, med korta kapitel och och ibland nästan rapsodiska glimtar ur Esters liv. Delar av dialogen är på dialekt, ungefär som i P O Enquists böcker från Västerbotten, men det är inga problem och i värsta fall finns en ordlista i slutet. Boken är också en liten historielektion, från livet i Fattigsverige över folkhemmet och fram till vår tid. Ester dog 1985.

Laura har varit gift med domaren Guy i 40 år och d.. Visa hela

Laura har varit gift med domaren Guy i 40 år och de har både barn och barnbarn. Plötsligt vill Guy skiljas, han avslöjar att han haft ett förhållande med den betydligt yngre Merrion i sju är. Nu vill han gifta om sig med henne. Det oväntade avslöjandet skapar turbulens i omgivningen men den som tar det sämst är fullt naturligt Laura. Hon kämpar med näbbar och klor för att göra skilsmässoförhandlingarna så besvärliga som möjligt för Guy och drar sig inte för att kräva att sonen Simon, som är advokat, ska företräda henna mot sin far. Hans lojalitet ställs på hårda prov, hans äktenskap med Carrie sätts i gungning och barnen får sitta emellan. Men Laura struntar i det, hon utmålar sig som det oskyldiga offret och vägrar inse att äktenskapet inte varit lyckligt på många år.

En utmärkt relationsroman där vi får följa tre generationer och de starka känslor som rivs upp då kärlek kommer och går. Till skillnad från i många liknande berättelser tar inte författarens den lämnade kvinnans parti utan den starkaste delen är förhållandena mellan Guy och Merrion respektive Simon och Carrie. Alla gör så gott de kan men rör sig på minerad mark och den oförsonliga Lauras skugga faller tung över dem.

Joanna Trollope är inte helt lätt att placera in i en genre. Hon är inte feelgood, hennes böcker är för mörka, hon tar inte de enkla lösningarna och det slutar sällan med att alla lever "happy everafter". Men det är inte heller elände och dramatik utan vardagliga och osentimentala berättelser, gärna om olika generationer. Ett tema är äldre man - ung kvinna, en konstellation som får vissa kvinnor att se rött men som Trollope inte väjer för och hanterar utan att varken fördöma eller romantisera. Jag gillar hennes skarpsynta och inkännande sätt att berätta, bäst tycker jag är en av hennes tidiga böcker, Männen och flickorna.

Sverige 1953, en polioepidemi har drabbat landet o.. Visa hela

Sverige 1953, en polioepidemi har drabbat landet och det ställer höga krav på sjukvården. Även sjuksköterskeelever får hoppa in och praktisera och tvingas se hur unga friska människor blir förlamade för livet eller dör. Men berättelsen utspelas inte bara på lasarettet i den fiktiva orten Ekstad, vi för följa läkarna, sköterskorna och deras familjer plus andra livsöden i staden. Boken är den första delen i en romansvit om livet i en småstad på 50-talet, beskriven med ett stort mått av tidsfärg och nostalgi.

Det här är inte en bok i min smak, pratig, omständlig och med ett myller av personer. Boken inleds med en personlista på flera sidor, redan där ringer varningsklockorna. Det hade varit bättre att introducera vissa personer lite senare i sviten, det hade underlättat för läsaren. Men författaren är så ivrig att hon gapar över allt på en gång. Språket är enkelt och påminner om det i en veckotidningsnovell och berättelsen känns bitvis väldigt banal, för att inte säga tråkig.
Boken styrka och när det bränner till för läsaren är den initierade skildringen av sjukdomen polio och de skrämmande följder den får för de sjuka. Jag är gammal nog för att minnas polio även fast vaccinet var utvecklat när jag började skolan. Men även jag blev förfärad över symptomen och att även äldre människor drabbades och dog. På min tid kallades sjukdomen för barnförlamning men här är det mest vuxna som råkar illa ut.

Boken är som sagt första delen i en serie och är därmed lite av en introduktion, det kan förklara det låga och pratiga tempot och att det inte händer så mycket. Men jag stannar här, kommer inte att läsa de andra delarna. Berättelse om sjukdomar är inget för en hyopkondriker som mig...

Jonas är 49 år och trött på livet. Hans fru lämnad.. Visa hela

Jonas är 49 år och trött på livet. Hans fru lämnade honom för ett halvår sedan, på ett så grymt sätt att man som läsare inser att hon måste lida av en allvarlig empatistörning. Nu har Jonas helt tappat fotfästet och bestämmer sig för att göra slut på allt. Men för att dottern Vatnalilja ska slippa vara den som hittar hans kropp reser han utomlands, till ett nyligen krigsdrabbat land utan namn. Han tar in på det nedgångna Hotel Silence och ger sig själv sju dagar att lyckas, skapelsen baklänges liksom. Hotellet drivs av ett syskonpar, märkta av krigets fasor, medan Jonas är märkt av sitt kärlekslösa förhållandet till hustrun. Paret ber den händige Jonas om hjälp med lite reparationer och dagarna går...

Ännu en annorlunda roman av isländska Aldur Ava, även om jag tycker att Rosa Candida och Den sista kvinnan var bättre. Men det är en varm och sorglig berättelse om udda personer, den påminner mig om Backmans En man som heter Ove. Om slutet är lyckligt eller ej får var och en avgöra. Men den väcker tankar, både om dessa alltid lika fasansfulla som onödiga krig, och om det faktum att äldre män ligger väldigt högt i självmordsstatistiken. Varför är det så?