Ingrid är en ung änka med 5-årig son som njuter av.. Visa hela

Ingrid är en ung änka med 5-årig son som njuter av att bo mitt i huvudstaden och få bestämma över sitt eget liv. Men så träffar hon Georg, en ambitiös journalist som trots sin konservativa bakgrund anammar det moderna livet och helst vill bo i förorten. Deras otvungna flirt blir snart allvar när Ingrid blir gravid, de gör vad som förväntas av dem och planerar för gemensam familj. Men de har olika planer och förväntningar även på familjelivet, var de ska bo, kvinnans plats i förhållande till barn och yrkesroll, vem som gör vad hemma. Kommer relationen att klara påfrestningarna...?

1959 är första delen i 1900-talsserien Drömmar om frihet. Tanken är att läsaren ska få följa Ingrid, George och deras ättlingar fram till våra dagar. Tanken är inte direkt ny och jag tycker inte att första delen är något vidare. Det är segt, noggrant och förutsägbart, inte direkt Norenskt men vi får följa paret från att de träffas fram till förlossningen. De träffar hans föräldrar, de träffar hennes föräldrar, de träffar sin respektives vänner, allt med förväntade komplikationer. De lever i en brytningstid mellan det gamla och nya, och fast de vill vara moderna människor är det lätt att hamna i de gamle könsrollerna, det är bokens tema. Här finns en del igenkänning och tidsmarkörer, men inte så många som väntat. Genren är drama och realism, inte feelgood.

Som sagt är jag lite besviken och tveksam till att läsa kommande delar när de kommer ut.

Dylan Lantz fyller snart 30 och omgivningen har st.. Visa hela

Dylan Lantz fyller snart 30 och omgivningen har stora problem med att han fortfarande är singel. På fyllan ingår han ett vad om att han ska få till en relation innan 30-årsdagen, fast det bara är några månader dit. Så motvilligt går han på en blinddejt som hans mamma ordnat. Med sig har en ett tidningsurklipp med 36 frågor om kärlek, för att ha något att prata om ifall det skulle bli tyst. Mot all förmodan visar sig dejten Nora vara en fullträff och de blir ihop. Men det finns två problem. Han har inte berättat om sin bror Max. Än värre är att han inte berättat om sin bästa vän som han delar lägenhet med sedan många år, den vackra Emma...

En romantisk komedi i chic lit-stil, lättläst, rapp dialog, humor och svärta, tafatt kommunikation, lite småfjantig men ack så förutsägbar. Redan av baksidestexten förstår man hur det kommer att sluta, att skriva det är inte att spoila. Så läsaren får leva efter Karin Boyes ikoniska rader:
"Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen som är mödan värd".

Och vägen är helt okej för den som gillar denna typ av böcker. Men kära författare, överraska oss!!! Visst finns en en poäng i det invanda och trygga, det traditionella förloppet och förväntade lyckliga slutet. Och jag vet att regel 1A på skrivarkurser (jag har själv gått en) är att om det ligger en laddad pistol i byrålådan i inledningen så ska den ha avlossats innan berättelsen är slut. Men det är bullshit, vi som läst tusen och åter tusen böcker uppskattar den som bryter normen, gör det oväntade och oförutsägbara. Så låt pistolen ligga, låt Nora och Dylan få varann och låt Emma hitta en ny man. "När Harry mötte Sally" är en lysande film men konceptet håller inte för att upprepas i oändlighet.

Författarnamnet är inte en pseudonym även fast det låter så. Han är journalist på Expressen och har sina rötter i Storbritannien.
Men det är ingen förmildrande omständighet...

Den kända kolumnisten och författaren Linda Skugge.. Visa hela

Den kända kolumnisten och författaren Linda Skugge skriver om sin 40-årskris, korta kapitel i krönikeform. Det är en ovanlig bok, men inte ovanligt bra eller ovanligt dålig eller ovanlig till formen. Den är bara ovanligt konstig. För jag har aldrig läst en bok där en vuxen kvinna tycker så till den milda grad synd om sig själv, offerkoftorna är staplade på varann. Kapitel efter kapitel där hon ältar verkliga och inbillade oförrätter ända sedan tonåren och klagar på sitt utseende och sin kropp. Det är inte särskilt kul eller intressant men jag läste och läste för jag trodde/hoppades att det var ironi och att det skulle komma en twist på slutet där hon förklarade att allt inte var så illa. Men hon körde ända in i kaklet, så att säga... Om en man skrivit så hade han hånats som en "vit kränkt man", en ynklig tönt som ingen vill ha att göra med. Men Linda tycks komma undan med allt.

Okej det är synd om henne för en sak, hon har en svår kronisk sjukdom, Addisons, som försämrar hennes livskvalité. Men för övrigt, hon är en känd, läst och mycket skicklig skribent, uppskattad av åtminstone en del, hon har tre barn, inga problem att få män (trots att hon påstår det) egen firma och är en stor kulturprofil som faktiskt uträttat en del, inte bara pratat. Ändå bara gnäll, hon fick en bok refuserad och det återkommer hon till i nästan varje kapitel, hon klagar på snåla och otacksamma kunder men tar inte upp de som det gått bra med. Hon kallar sig blyg men fick toppjobb på Expressen som outbildad 19-åring, ändå påstår hon att alla i branschen hatar henne. Och fortfarande ältar hon att ingen ville tafsa på henne i skolan och menar att det inte är ett dugg synd om tjejer som blir tafsade på. Det är värre att inte synas. Boken skrevs 2014, före metoo, undrar om ens hon vågar skriva så idag? Hon var ovän med feministerna redan då.

Antar att ingen här varken läst boken eller tänker göra det. Men vad tycker ni om Skugge rent allmänt, hon väcker ju känslor? Jag läser gärna hennes krönikor, en del bra, en del mindre bra. Men jag uppskattar henne och har respekt för hennes kompetens som skribent. Och jag skulle vilja ge henne en kram och säga, "tagga ner, du ÄR bra som du är".

Anna-Lena Persson går på gymnasiet men trivs inte... Visa hela

Anna-Lena Persson går på gymnasiet men trivs inte. Skolan är korvstoppning, hon får inte till det med killar och den ende som förstod henne dog i en olycka. Hon känner sig som en alien, ensam och rastlös, och beslutar sig för att hoppa av skolan och ge sig ut i världen. Men människor är inte alltid vad de utger sig för att vara och en naiv ung flicka kan behöva en skyddsängel...

A: Lena Persons Hjärtehotell är en annorlunda och inkännande roadmovie i gränslandet mellan det normala och paranormala. Betoningen ligger på livets stora frågor, liv, död, religion, utanförskap, snarare än på sex, drugs & rock´n roll. Fast det sistnämnda stämmer inte, den samtida musiken går som en röd tråd genom berättelsen och både styr och förklarar Lenas liv. Historien utspelas till största delen under 70-talet och för oss som var unga då är det en ren nostalgitripp med klassfester, fylla, taffliga sexerfarenheter och tonårstidens ständiga känsla av och rädsla för att inte passa in.

Sonja Nordenswan är en etablerad åländsk författare, detta är hennes sjätte och mörkaste bok. Läsaren känner förvisso igen hennes signum, udda karaktärer och dramatiska händelser. Men här låter hon sina karaktärers tankar och känslor få ta stor plats liksom existentiella frågor om livets mening. Är våra liv är styrda av slump eller av en högre makt? Nordenswans böcker brukar vara tydliga och faktaspäckade, här överlämnar hon mycket till läsaren och när boken tar slut har man en del att fundera över. Ett måste för den som var ung på 70-talet och lika givande för alla andra!
Ni som tycker att titeln känns stolpig och krånglig, läs A. Lena som ett ord... Omslaget är värt att nämna, det är en graffitimålning av författaren själv, inspirerad av den tidens LP-omslag som Sgt Peppers´ Lonely Hearts Club Band. Väldigt passande och intressant, orättvist att vissa har fått alla sorters konstnärliga talanger!

Den 40-åriga konstprofessorn Karolina har just bru.. Visa hela

Den 40-åriga konstprofessorn Karolina har just brutit upp från ett långt men kärlekslöst förhållande. Hon navigerar sig vant fram i den akademiska världen men ensamheten och insikten att den biologiska klockan faktiskt existerar gör att ledan och en känsla av meningslöshet håller på att ta över hennes liv. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han har inte uträttat något hittills men säger sig nu ha tillgång till en sensationell brevväxling som ska ge en helt ny bild av en kvinnlig konstnär vid förra sekelskiftet. Karolina blir intresserad, både känslomässigt och intellektuellt, men frågan är om det gamla talesättet fortfarande gäller; "Om något verkar för bra för att vara sant - är det i allmänhet för bra för att vara sant...?"

Det var Therese Bohman skrev mästerverket Den andra kvinnan, men Aftonland är inte riktigt på den nivån. Dock klart läsvärd, en idèroman om kärlek, konst och ensamhet. Även i rent intellektuella kretsar finns det rent mänskliga närvarande, det sexuella, livskonkurrensen och jämförelsen med andra, saknaden att inte ha någon att komma hem till, sökandet efter närhet och gemenskap. Karolina är ingen hämmad kulturtant, hon tar för sig av männen, dricker för mycket alkohol för ofta och vågar visa att hon vill mer än bara sex. Men att vara för sent ute och bli avvisad tycks vara hennes lott, även om hennes syn på livet är mer resignerad är bitter, något som författaren ska ha en eloge för. Bitterfittor har vi mer än nog av i litteraturen.

Ska jag nämna något negativt är de i mitt tycke alltför detaljerade miljöskildringarna. Hjalmar Söderberg har en gång gjort den ultimata stockholmsskildringen, här känns det bara som utfyllnad.

Bästa vännerna Petra och Julia åker till fjällen o.. Visa hela

Bästa vännerna Petra och Julia åker till fjällen och redan på tåget träffar de Johannes och Axel. De börjar umgås men det slutar med att tjejerna blir ovänner då bägge vill ha Axel. Först åtta år senare tar de försiktigt upp vänskapen igen och då har mycket förändrats. Läkaren Petra och juristen Johannes är det perfekta paret, tre barn och ett till synes tryggt liv. Julia och Axel träffas men det enda som förenar dem tycks vara vänskapen med Petra och Johannes. Dock är det hela lite oklart och det visar sig finnas fler beröringspunkter mellan de fyra.
Axel rör sig uppåt i maktens korridorer och när hans parti vinner valet 2026 sker ett systemskifte som gör att alla principer sätts ur spel. Människor försvinner och även den som ingenting gjort kan råka illa ut. Till slut går det inte att blunda länge och då blir kärleken det vapen man måste ta till...

Agnes Lidbecks nya roman börjar traditionellt med relationsstrul och familjebildning. Men utvecklas till en dystopi om ett framtida kontrollsamhälle där ett populistiskt parti (läs SD) tar makten och med hjälp av AI övervakar alla misshagliga personer - och deras bekanta. Allt sker inom lagens råmärken, brottsligheten måste bekämpas och ordningen upprätthållas. Lidbeck tar alltså ställning mot de utvidgade befogenheter riksdagen ger polisen för att komma åt gängbrottsligheten, skruvar det några varv och väver in det i berättelsen. Skickligt men inte helt trovärdigt, det hela påminner om DDR under kommunismen eller Ryssland under Putin, även om hotet från AI i fel händer inte ska underskattas.

Men bli inte avskräckta, boken är i första hand en relationsroman. Hon låter de olika karaktärerna komma till tals i olika kapitel, hoppar fram och tillbaka i tiden från den fatala fjällsemestern fram till pensionsåldern. Lidbeck har ett eget språk, ett slags talspråk i tanken med upprepningar, avbrott och intressanta vändningar. Som läsare måste man vara på tårna.
Jag gillar LIdbeck, har läst hennes flesta böcker och hon gör mig inte besviken. All min kärlek har det mesta och får läsaren att tänka till, kan detta verkligen ske i Sverige?
Med tanke på det som hänt de senaste åren är svaret tyvärr ja...

Catherine är författare men försörjer sig som välb.. Visa hela

Catherine är författare men försörjer sig som välbetald talskrivare. Hon åker från Montreal till Bryssel för en veckas ledighet. Hon har ett tungt bagage i form av destruktiva relationer och personliga tragedier men nu är hennes senaste förhållande över och hon ser fram emot att träffa Matt, en man som hon känt länge men på senare tid har en stark passion växt fram mellan dem. Hon förväntar sig en vecka fylld av älskog, uteliv och gemenskap. Men Bryssel har just drabbats av flera terrordåd, delar av nöjeslivet är nerstängt och det vimlar av polis och militär på gatorna. Tiden med Matt blir inte heller som hon tänkt sig, ändå är kärleken det enda medlet mot dagens brutala verklighet.

Ännu en fransk samtida relationsroman, mot en fond av terrordåd och polisinsatser. Parallellt med den annorlunda kärlekshistorien mellan Catherine och Matt får vi följa hur en ung kille med invandrarbakgrund radikaliseras och drömmer om att bli självmordsbombare. Inget blir som man förväntar sig, precis som i verkligheten, och det är romanens styrka. Men även om Catherine är en tuff brud som inte drar sig för att tala klarspråk lyfter berättelsen aldrig och jag håller den som något sämre än den genomsnittliga franska relationsromanen. Men inte dålig...

Den snart trettioåriga författaren Tanja bor i Ber.. Visa hela

Den snart trettioåriga författaren Tanja bor i Berlin och har gjort succé med sin debutroman PanoptikumNeu. Nu försörjer hon sig på föreläsningar men det går trögt med nästa bok. Hon har ett distansförhållande med den sju år äldre webbdesignern Jerome i Frankfurt. Kärleken är innerlig men kanske inte så passionerad och avståndet verkar passa åtminstone Tanja bra, för plötsligt kommer Jerome för nära och hon flyr. Men de fortsätter sin intensiva mailkontakt. Tanja är ofta ute och festar och blir intresserad av en ny man, Janis. Mailen slutar komma och Jerome förstår inte vad som hänt även om han har sina aningar. Så råkar han träffa en gammal skolkamrat, Marlene...

En mycket modern tysk samtidsroman om kärlek, om det man vill tro är idealförhållanden, om förväntningar, förvandlingar och krav i relationer, även i de mellan föräldrar - vuxna barn och mellan syskon. Vilsna hipsters som visserligen är nöjda med tillvaron men inte vet riktig vad de vill få ut av livet. Mycket bra tycker jag, skriven på ett distanserat sätt som jag inte riktigt kan förklara men tanken är att det ska kopplas till parets distansförhållande. De olika konflikterna hanteras på ett förnuftigt och moget sätt, utan dramatiska utspel, kastade husgeråd och hårda ord. Miljön är mycket urban, karaktärerna går på klubb, tar droger och festar hela natten men sköter ändå jobb och relationer. Trots att miljön och karaktärerna är väsensskilda från min värld blir jag smått förälskad i Tanja och Marlene, något jag inte känner hos kvinnor i feelgoodromaner fast de är närmare på många sätt.

Titeln förklaras inte, allegro är en musikterm som betyder ungefär livligt, men det är också en benämning på snabbtåg, något paret åker när de träffas. Pastell är ju en lite dämpad färg och jag tolkar titeln som något motsägelsefullt, kanske att vilja dämpa ner ett hetsigt liv men inte riktigt kunna.

Hon åker till en folkhögskola i Skåne (Svalöv?) fö.. Visa hela

Hon åker till en folkhögskola i Skåne (Svalöv?) för att lära sig skriva men också för att lära sig om den fysiska kärleken. Redan på resan dit får hon ögonen på en kille, en mystisk nörd som dyrkar Majakovskij och kallar henne Lilja. Hon blir besatt av honom, men deras relation är trevande, konstig och destruktiv. Hon som kallas Lilja, (eller Sylvia eller Viv efter andra litterära förebilder) tänker att det är som det ska. "Kanske smakar inte kärleken bättre" som hon säger i bokens nyckelreplik. Men så dyker en ny tjej upp på skolan, den rebelliska Ilse, som blir en motpol till den kille som kallas Poeten. De blir själsfränder i sina drömmar och lekar om en annan värld och tid och tycker sig stå över de andra på skolan. Men av någon anledning vill inte Lilja berätta för Ilse om sitt förhållande, något som kan gå riktigt illa. Och vad är sant av allt det Ilse berättar...

Jag blir både avundsjuk och irriterad på författaren! Avundsjuk för att hon skriver så in i h-e bra, det är ett oavbrutet böjligt, känsligt och oförutsägbart språk som sprudlar av energi och infallslusta. Irriterad för att berättelsen kunde varit bättre, bakom det skimrande språket är berättelsen ganska banal och klicheartad. Varför stannar en smart och duktig tjej i en destruktiv relation? Varför är en modern och beläst oskuld så okunnig om hur relationer fungerar? Är alla elever på folkhögskolor verkligen så flummiga som de beskrivs här? Varför beter sig nästan vuxna kvinnor som fjortisar och snattar både från affärer och från kompisar?
Det är bra men kunde varit ännu bättre...

Caitlin och Patrick ska skiljas, trots två barn. R.. Visa hela

Caitlin och Patrick ska skiljas, trots två barn. Relationen har strulat länge och nu har Patrick fått jobb i Newcastle, i andra ändan av landet. Han vill att familjen flyttar dit men Caitlin vägrar att rycka upp barnen ur deras invanda miljö. Men 4-åriga Nancy tar illa vid sig av pappans försvinnande och reagerar genom att sluta prata. För att Patrick ska kunna träffa barnen utan orimligt resande kommer man överens om att de ska ses hemma hos Patricks syster Eva. Hon är nybliven änka och måttligt förtjust över att få sina rutiner störda, men vill inte säga nej. Allt går bättre än väntat, bortsett från att Nancy inte vill tala. Vad har hänt, vems är felet och vad ska man göra...?

En typisk feelgood med gulliga barn, kloka hundar och vuxna som vill väl men strular till det. Katastrofer, missförstånd och märkliga sammanträffanden sker men som sig bör ordnar allt upp sig till slut. Det finns något väldigt sympatiskt och nästan rebelliskt med böcker utan onda karaktärer och där ingen dör. En välbehövlig motvikt till all eländespor som väller över oss från alla håll. Även om gullighetsfaktorn är väl hög går det att skapa karaktärer som varken är genomgoda eller ofelbara utan lika småaktiga, osäkra egoistiska, hyggliga, snälla och beredda att ställa upp när det gäller, likadana som vi vanliga ofullkomliga människor.

En kul grej är en riktig tavla av korrekturläsaren. Patrick fick ju nytt jobb i Newcastle och flyttade, det påpekas flera gånger. Men i slutet av boken är det plötsligt Manchester han flyttat till, haha...

Fattar inte hur den kan ha fått status som kultbok.. Visa hela

Fattar inte hur den kan ha fått status som kultbok och stor littteratur. Måste bero på att det som är obegripligt automatiskt tros vara bra om det skrivs av en etablerad författare.
Eller en förvirrad vilja att provocera.

När Julie är tretton år blir hon kidnappad från si.. Visa hela

När Julie är tretton år blir hon kidnappad från sitt hem. Det finns ett vittne, hennes tioåriga syster ser det hända. Trots stort pådrag och mediabevakning förblir hon spårlöst försvunnen. Efter åtta år knackar det på dörren. En ung medtagen kvinna står där, det är Julie! Eller är det verkligen hon? Familjen blir förstås överlycklig, men efter en tid börjar Julies mamma Anna misstänka att flickan inte är hennes dotter. Hennes berättelse stämmer inte, hon ljuger om vissa saker. När en privatdetektiv kontaktar Anna och har viss information som pekar i samma riktning växer tvivlet och ett smärtsamt sökande efter sanningen tar sin början.

Berättelsen i sig är inte alls oäven, i korta rapsodiska avsnitt får vi följa Julies liv under de åtta åren, varvat med Annas växande tvivel och sökandet efter sanningen. Storyn är bitvis förutsägbar och jämförbar med andra unga kvinnors försvinnande, både verkliga och uppdiktade. Dert sägs att berättelsen är löst baserad på ett verkligt fall. Men det som lyfter det hela är att Julie inte bara är ett hjälplöst offer och Anna är inte bara en nedbruten helyllemamma. Men rent tekniskt saknas något, karaktärerna blir inte riktigt levande och författaren lyckas inte förmedla den känslostorm det måste inneburit för familjen att plötsligt få tillbaka den dotter de trott var borta för alltid.

"Så länge vår relation till varandra kunde benämna.. Visa hela

"Så länge vår relation till varandra kunde benämnas vänskap var den oskyldig enligt språkets binära uppdelning, medan ord som rörde sig i riktning mot attraktion hade komplicerat världen för mycket. Samtidigt rymmer vänskap ofta ett mått av attraktion, en hungrig nyfikenhet på den andre: det som skiljer den starka känslan av ny vänskap från känslan av förälskelse är ibland bara en språklig formalitet."

Sofie kommer som praktikant till det stora förlaget Rydéns. Hon får god kontakt med den litteräre chefen Gunnar och med hans hjälp utvecklas hon, blir kvar på förlaget och ges med tiden allt större ansvar för författare och böcker. Med åren växer deras arbetsrelation till något som de båda har svårt att definiera...

Läsningen började som en besvikelse, ingen nerv och inget tempo, vad håller författaren på med? Men så växer den - och växer, utvecklas till en fantastisk skildring av en förbjuden vänskap, eller snarare olämplig enligt dagens norm. En ung kvinna i beroendeställning till en äldre man, sånt kan ju bara sluta på ett sätt. Hon har förstås gått sängvägen till sin position och han är en äcklig gubbstrutt... Men Bohman är inte rädd av sig, hon vågar vara provokativ både i skildringen av deras förhållande och i synen på dagens litteratur. Det finns inte längre plats för den högkulturella bokserien Andromeda som startades av Gunnar och som Sofie tar över ansvaret för, något som både författaren och Sofie sörjer över. Det är ingen vacker bild som ges av dagens förlagschefer där räknenissarna styr och nostalgi är ett fult ord. Bohman är såvitt jag minns den enda kvinnliga författare som visar ärlig respekt för äldre vita män, den grupp som får skulden för allt ont i samhället.

Jag älskar boken men vet inte om jag vågar rekommendera den? Inget händer ju och samma historia berättas av bägge. Berättelsen är avskalad, ytliga detaljer och miljöskildringar är bortrensade till förmån för kärleken till litteraturen och själsfrändeskapet mellan det omaka paret. Men att använda en torsdagseftermiddag till att dela en flaska chablis och prata böcker kan faktiskt vara alldeles, alldeles - underbart!

Kvinnan med det ovanliga namner Bergljot har bruti.. Visa hela

Kvinnan med det ovanliga namner Bergljot har brutit med sina föräldrar och syskon, det är över 20 år sedan nu. Men så meddelar föräldrarna att de två yngsta döttrarna ska få ärva deras sommarhus, Bergljot och hennes bror ska kompenseras med pengar men inte alls i nivå med vad husen är värda. Bergljot är inte intresserad av något arv men ställer sig ändå på broderns sida. För hennes del handlar det inte om pengar utan om upprättelse, att få ett erkännande och äntligen bli trodd. Tvisten drar upp de nertystade hemligheterna till ytan, om vem som blev mest älskad, vem som blev mest utsatt, vem hade ansvaret och vems är skulden? Och hur länge ska man älta och gräva i det gamla och hur gör man när man kommer till vägs ände?

Den norske författaren Vigdis Hjort har en rad böcker bakom sig och 2017 blev hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för Arv och miljö. Boken är en nervig och närgången skildring av barndom och vuxenliv i skuggan av en kraftfull familj. Temat är mer det moraliska dilemmat än en skildring av det som verkligen hände. Som läsare bli rman osäker, det känns inte fel att de systrar som hållit kontakten med föräldrarna och tagit hand om dem får ärva mest. Men rättvisa är mer än kronor och ören, den moraliska rättvisan väger tyngre. Eller...? Kan en dålig barndom kompenseras ekonomiskt, det blir ju liksom att köpa sig fri för föräldrarna? Ska man fortsätta att stånga sig blodig som Bergljot gör eller ska man släppa oförrätten och gå vidare?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken. Början var sanslöst tråkig och författaren kom ingenstans kändes det som. Hon också ett särskilt språk i vissa avsnitt, en egen blandning av Stream of consciousness och Snorres Edda. Hon försöker skriva som man tänker, vilket innebär ett ältande med ständiga upprepningar. Lite jobbigt men på något sätt fungerar det. Berättelsen tar sig en bit in i boken och läsaren känner igen detta med att inte nå fram, att sanningar förnekas, inte för att de är osanna utan för att de inte passar in. Och hur svårt det är att släppa all kontakt med sina närmaste fast de sviker. Den skulle passa bra i en bokcirkel, det moraliska dilemmat kan man diskutera i oändlighet...

En annorlunda novellsamling där alla berättelser.. Visa hela

En annorlunda novellsamling där alla berättelser utspelas i den fiktiva glesbygdsorten Skruvforsen år 1995. Novellerna går in i varann och vissa personer återkommer flera gånger, på så sätt påminner boken om en roman. Författaren har varit ambitiös nog att även tillverka en karta över trakten och göra ett persongalleri för att underlätta för läsaren, sånt ger pluspoäng! Berättelserna är enkla och vardagliga, med tonvikt på ensamhet, utsatthet och känslan av att inte passa in. Men också om entreprenörskap, driv och ambitioner, att ge sig ut och återvända. De är av feelgoodtyp men ändå inte. Varma och inkännande men utan de vanliga draman och konflikter som hör till genren. Det vanliga är annars att (den nästan alltid kvinnliga) huvudpersonen hamnar i knipa av någon anledning, genom missförstånd eller klantighet, räddas av en snygg man eller en trogen vän och allt slutar lyckligt.
Här finns hela tiden konfliktungar, redan i titelnovellen avslöjas en hemlighet som skakar om bygden, men med lugn och sunt förnuft löser man allt utan drama. Det är alldeles underbart skrivet, precis såna berättelser jag skulle vilja kunna göra, och mycket ovanligt inom litteratur idag. Väldigt långt från den eländesporr och de inskränkta karaktärer som vi ofta finner i skildringar från glesbygden, från Ivar Lo till Karin Smirnoff. Okej, det är väl gulligt ibland men som motvikt till allt annat som skrivs om folk på landet är det både uppfriskande och välgörande.

Jag var tveksam om jag ens skulle skriva om boken då författaren själv bekostat utgivningen och den bara finns på några bibliotek i Blekinge. Men den är ju så bra och den finns att köpa på Bokus eller från författaren direkt, ylva@rotfast.se.
Citat från författarens förord: "Berättelserna speglar mina egna erfarenheter av att vara skogsbonde i glesbygden, att arbeta som ekonom i en glesbygdskommun och att även leda ett framgångsrikt kulturprojekt där. Och naturligtvis av att ha merparten av livet bakom mig. Även om jag numera är småstadsbo är jag själ och hjärta en lantis, ohjälpligt förälskad i gamla faluröda trähus, där man kan sätta fyr i spisen när höstvindarna gnyr och snön förvandlar skogen till en dröm av tystnad."

Denna självbiografiska bok är en fristående fortsä.. Visa hela

Denna självbiografiska bok är en fristående fortsättning på författarens förra roman Min sårbara kropp. Även detta är en berättelse om ensamhet, längtan och olycklig kärlek och hennes försök att förstå sig själv som sexuell varelse. Som alla förstår är boken självutlämnande och frispråkig och av någon anledning använder hon myten om sirener som grund för att förklara sitt och andra kvinnors beteende. Sirener är mytiska varelser som lockar män i fördärvet genom sin sång, bland annat kända från Odysseus irrfärder och grekiska gudasagor. Helena ser sig själv som siren, hon kontaktar män på nätet, har sex med dem och lämnar dem. Oklart om det är straff eller hämnd mot mannen hon älskar men som valt sin fru framför henne. Eller om hon bara är kåt...

Denna typ av självcentrerad litteratur ger mig inte så mycket och det kan inte vara hälsosamt att vara så fixerad vid sig själv och behovet att grotta ner sig i sitt eget känsloliv. Helenas spända förhållande till modern är heller inget ovanligt i denna typ av böcker. Men det är min uppfattning och jag vill inte avråda eller avskräcka någon att läsa boken. Orsaken att jag valde den är att den tycks vara en kritikerfavorit och är väldigt flitigt recenserad, så vissa kvalitéer måste den ha. Författaren jämför sig också med andra litterära kvinnor, så vitt skilda som fröken Julie och Stephen Kings Carrie. Den typen av litterära associationer tilltalar mig och höjer boken några snäpp. Även hennes sätt att placera in konstnären Sara-Vide Ericssons tavlor i berättelsen har gjort att jag fått upp ögonen för denna intressanta konstnär. Titeln associerar också till hennes tavlor.
Jag minns inte om jag läst föregångaren Min sårbara kropp men i så fall har inte den heller lämnat några bestående minnen...

Maria har alltid velat åka till filmfestivalen i C.. Visa hela

Maria har alltid velat åka till filmfestivalen i Cannes. Men det har aldrig blivit av och hennes man Magnus har inte velat följa med. Men en dag då Magnus kommer hem från jobbet ligger det ett brev på köksbordet. Maria har tagit tjänstledigt och stuckit till Cannes, ensam och utan att säga något. Väl framme känner Maria hur friheten bubblar i henne, hon insuper stämningen och ser alla platser som hon bara läst om tidigare. Av en slump träffar hon Julian, en berömd brittisk skådespelare, och de tillbringar några dagar tillsammans. Allt känns som en dröm för Maria men snart är festivalen över? Och en dag ser hon ett bekant ansikte i vimlet...

Erik Helmerson är ännu en journalist som blivit författare. En riktig tungviktare i branschen, ledarskribent och filmkritiker på Dagens Nyheter. Klart att han får sina böcker utgivna, man biter inte den hand som föder en. Hur kul vore det för Norstedts att få sina böcker recenserade i landets största tidning av någon de refuserat?
Och visst kan han hantverket, enkelt och tydligt språk med lagom mix av gestaltning, miljöskildring och känslokonflikter. Men handlingen, her-re-gud! En modern saga på en nivå som får Snövit och Askungen att framstå som diskbänksrealism. Maria känner sig tvungen att smita iväg hemifrån, varför har hon inte åkt förr, självständig och världsvan som hon är? Väl på plats bryr hon sig inte så mycket om film och kändisar, hon dricker mest calvados och spanar på män. Och vips dyker prinsen upp i form av den världsberömde Julian och de blir genast själsfränder och mer än det och de har fantastiska dialoger och hon får en magisk klänning och blir bjuden på bal...

Ja kära nån, så fyrkantiga karaktärer som Maria, Julian och Magnus hittar man annars bara i Harlequinböcker. En journalist borde veta att verkliga människor aldrig är svartvita. Magnus är arketypen för den oförstående och egoistiska mannen, en relik från 1800-talet som Helmerson av någon outgrundlig anledning grävt fram. Och Maria och Julian är så äckligt perfekta och onaturliga att de bara blir skitjobbiga.
Jag borde skriva något positivt - om det bara funnits något... Jo okej då, dialogen mellan Julian och Maria är faktiskt jättebra, rapp, intelligent och rolig. men det är också det enda.

En sak till, boken har en prolog som är så korkad och långsökt att det inte finns en chans i h-e att någon annan än en mycket högt placerad person i Stockholms kulturelit kan få ett förlag att släppa igenom den. Om ni läser boken, hoppa över den!

Eva sörjer sin vän Monika som gått bort i cancer H.. Visa hela

Eva sörjer sin vän Monika som gått bort i cancer Hon var den levnadsglada och vilda kvinna som Eva vill vara men inte rikigt vågar. Monika hade en bucket list, saker hon ville göra innan hon dog. Tre punkter är kvar, "bada på en nudiststrand", "uppleva en psykedelisk tripp" och "kyssa en främling". Så när Eva och maken Patrik åker på en efterlängtad solsemester har Eva målsättningen att bocka av de tre sista punkterna på listan, som en tribut till Monika. Det kräver att hon kastar försiktigheten över bord och vågar utmana sina rädslor. Att våga förändra är en sak men hon har man och barn, vilken plats har de i sammanhanget...?

Detta är en ganska traditionell roman om kvinnlig frigörelse, att våga förändra sitt liv. Eva fuskar med de två första punkterna på listan men den tredje går förstås bra. Håhåjaja, förändring för kvinnor innebär visst alltid att komma bort från man och barn. Skulle vara roligt att läsa en roman om en kvinna som förändras inom relationen, som kan förnya sig utan att byta partner. Slutet är visserligen öppet, men visst kan man ana utvecklingen. Även om man känner för Eva efter de tragedier hon upplevt så förstår jag henne inte och boken slutar i ett "jaha" för mig.

Boken är en fristående fortsättning på författarens första bok "Kanske imorgon"

Kettus verklighetsbaserade roman utspelas 1944-45.. Visa hela

Kettus verklighetsbaserade roman utspelas 1944-45 i Petsamoområdet längst i norr, där Finland, Norge och Ryssland möts. Här finns den självlärda barnmorskan som kallas Vindöga och som hjälper de fattiga mödrar som inte har råd med vanlig sjukvård - om den ens finns tillgänglig här vid ishavets rand. Hon närmar sig 40, ensamstående och orord, men blir passionerat förälskad i en SS-officer och tar tjänst i ett fångläger för att få vara nära honom. Men krigslyckan håller på att vända för tyskarna, Finland sluter vapenvila med Sovjet och lägret är plötsligt omgivet av fiender...

Detta är en grym och naturalistisk skildring av krigets fasor och vad den gör med människorna, även de som inte är soldater. Författaren väjer inte för ingående detaljer både vad gäller Vindögas arbete med fosterfördrivning och de övergrepp som sker i lägret. Känsliga personer bör undvika boken. Språket är mustigt, originellt och lokalt förankrat och romanen liknar inget annat. Tyvärr är både intrigen och persongalleriet onödigt rörigt, personer nämns ibland med sitt riktiga namn, ibland med sittt öknamn. Det ställs höga krav på läsaren och kanske borde man läsa boken två gånger för att helt få grepp om handlingen.

"Om du kunde manipulera fram kärlek, skulle du gör.. Visa hela

"Om du kunde manipulera fram kärlek, skulle du göra det?"

Studenten Julia inleder att förhållande med den karismatiske föreläsaren Jakob på sin kurs. Han är förstås gift och har barn men det hindrar honom inte från att ligga med studentskor. När han vill avveckla förhållandet med Julia reagerar hon med att bli än mer besatt, söker upp honom och låter honom göra vad han vill. När han till slut säger till på skarpen tar hon livet av sig. Hennes syster Andrea inleder en desperat kamp för att hämnas hennes död. Första försöket misslyckas, men så får hon kontakt med en grupp psykologistudenter på universitetet och dras in i deras värld av förförelse och manipulation. De tjänar pengar på att gillra "honeytraps", får betalt av män eller kvinnor som antingen vill att deras partner ska lockas till otrohet för att få en gynnsammare skilsmässa, eller få någon tveksam date att bli kära i dem. Ledaren Dario tar sig an Andrea och lovar att de ska hjälpa henne att hämnas på Jakob...

En kvinna i vår bokcirkel säger att hon aldrig funderar på saker som rimlighet eller trovärdighet när hon läser en bok, hon bara låter sig svepas med av berättelsen utan att hänga upp sig på osannolika detaljer eller ologiskt agerande. När jag läser en bok som Bedårarna blir jag avundsjuk på henne, för detta är en fantastisk, ovanlig och kittlande berättelse som skapar många tankar hos läsaren. Men dess svaghet är trovärdigheten, kan man manipulera vem som helst att bli förälskad i en viss person? Även om man använder persontester och vetenskapliga metoder, framforskade inom modern psykologi?
Dario är Guds gåva till kvinnorna, han kan få vilken kvinna som helst att bli förälskad i sig. Män är svårare att dupera, här krävs flera kvinnor att välja på för att hitta den som klarar att förföra. De är intimtränade för att kunna fejka attraktion och nu är det Darios uppgift att lära upp den känslomässigt avstängda Andrea. Det kallas att affektera, ett nyckelbegrepp i boken. Ett listigt ord som i detta fall betyder ungefär "påverka" men som också kan betyda "spela, förställa sig". Vilket också passar in. Men frågan är om det är något annat än prostitution, trots den vetenskapliga förklädnaden. Man tar ju emot pengar för att ha sex med andra...

Men som sagt, en utmärkt bok i genren psykologisk thriller, underavdelning Dark Academia, med udda och oförutsägbara karaktärer och moraliska gråzoner. Kan man skapa attraktion genom psykologiska metoder och bör man göra det? Författaren är helt klart kär i Dario, undrar om hon tänkt på att Jakob och Dario är samma typ av personer fast en är skurk och den andre hjälte? Skillnaden är att Jakob låter kvinnorna komma till honom, Dario söker upp dem... Men bägge sviker. Är förmågan till affektion det som gör att vissa män kan misshandla kvinna efter kvinna och ändå komma undan med det? Kan psykologiska metoder användas i dejting för att matcha personer med varann? I dejtingprogrammen på TV går det då inget vidare...

Boken har jämförts med Donna Tartts Den hemliga historien så nu måste jag läsa den!

England 1937. Den unga Alice Wright lever ett stil.. Visa hela

England 1937. Den unga Alice Wright lever ett stillsamt men instängt liv hos sina föräldrar. När möter den den stilige amerikanen Bennett Van Cleve blir hon betagen och ser en möjlighet till ett spännande och annorlunda liv. De gifter sig och hon följer med till hans hemstad i Kentucky. Men snart inser Alice att hon bytt ett fängelse mot ett annat. Bennett visar inget intresse för henne och den strängt religiöse svärfadern anser att en kvinnas plats är i hemmet.
Men en federal satsning på utbildning i fattiga områden ger Alice en chans. Van som hon är vid hästar anmäler hon sig som ridande bibliotekarie och tillsammans med några andra modiga kvinnor rider hon runt i östra Kentuckys bergstrakter med låneböcker till de som inte själva kan eller vågar ta sig till biblioteket. De får tampas med beväpnade hembrännare, giftormar, översvämningar och snöstormar, men det värsta är de maktens män som, precis som på vissa håll idag, ser det skrivna ordet som ett hot mot det bestående...

Bergens stjärnor bygger på verkliga händelser i 1930-talets Kentucky. Det var presidenthustrun Eleanor Roosevelt som drog igång en satsning för att öka läskunnighet och utbildning i eftersatta områden i landet. Projektet pågick mellan 1935 och 1943 och de ridande bibliotekarierna nådde över hundratusen nya låntagare.
Boken är välskriven och lättläst och den historiska kopplingen gör den intressantare. Handlingen är klassisk feelgood, udda karaktärer, kvinnlig vänskap och kärlek som blandas med tragik och elände. Dessvärre är vissa händelser i den rättegång som avslutar boken så extremt osannolika att det faktiskt sänker hela berättelsen ett snäpp i mina ögon. Visst har författare rätt att ta ut svängarna och visst ska det se hopplöst ut och sedan lösa sig på slutet. Men någon måtta får det vara även om det finns en poäng i att "de onda" får smaka sin egen medicin!

Det är Mors dag 2007 och Frida firar den tillsamma.. Visa hela

Det är Mors dag 2007 och Frida firar den tillsammans med man och barn. Framåt kvällen upptäcker hon ett missat samtal på mobilen och inser att hon både glömt att ringa och skicka blommor till sin mamma Rosita, som bor i Göteborg. Ingen svarar när Frida ringer upp och hon får onda aningar då deras relation länge varit spänd. Dagen efter får hon det fruktade beskedet, hennes mamma har tagit livet av sig. Men det är först när Frida hittar det grymma självmordsbrevet som avgrunden öppnar sig för henne. Frida förtärs av skuldkänslor, om hon bara hade... Förtvivlat försöker hon förstå, hennes älskade mamma som gjort allt för henne när hon var barn, hur kunde det bli såhär?

Frida Boisen är en superkänd medieprofil som gjort nästan allt, programledare, krönikör, författare, chefredaktör för ett antal tidningar och nu hög chef på Bonniers. Dock helt okänd för mig fram tills nu. Detta är hennes självbiografiska berättelse om en sårig mor-dotterrelation som slutade i katastrof. Ämnet är minst sagt tungt och jag befarade eländesporr och jobbig läsning. Men genom ett spänstigt språk och korta kapitel som växlar mellan nutid och dåtid lyckas Boisen göra berättelsen till en njutbar läsning som ändå berör. Många kan känna igen sig i hur tung en vuxenrelation mellan förälder och barn kan vara och hur svårt det är att nå fram. Frida gör allt för att vara till lags men inget duger i moderns ögon. Eller är det tvärtom, då allt har gått så bra för dottern leder Rositas egna tillkortakommanden till än större bitterhet och avundsjuka?

En mycket bra bok om ett svårt ämne, det enda som stör mig är den kategori boken placeras i. Den står på skönlitteratur men är såvitt jag förstår en ren självbiografi. Jag har kollat lite och allt tycks stämma, namn, tidpunkter, platser, yrken. Skulle den inte stå under biografier? Är det för att sälja bättre som den marknadsförs som en roman? Eller finns det hittepå insprängt bland all fakta? Jag är inte så naiv att jag ser en biografi som en sanning, givetvis har författaren en agenda och berättar sin historia. Men ändå känns en biografi lite mer seriös, lite mer på riktigt. Vi ser samma fenomen i dokumentärer och dokusåpor på TV, verkligheten dramatiseras fast den egentligen håller att berättas rakt av.
Men det är en petitess, boken är så viktig då den tar upp ett tabubelagt ämne på ett personligt och utlämnande sätt och förhoppningsvis kan den vara till hjälp för personer som mår dåligt - och inte minst för deras anhöriga.

Den unga, alltför unga, pappan Jon blir förälskad.. Visa hela

Den unga, alltför unga, pappan Jon blir förälskad i barnets läkare Timmy och lämnar sin sambo. Den förtvivlade mamman säger "hoppas att du någon gång får känna hur det känns att bli lämnad på samma sätt som du lämnar mig". Men Jon och Timmy gifter sig och får två pojkar. Kärleken är stark mellan dem men när Jon får sparken från tidningen och blir frilansande hemmaman förändras gradvis och omedvetet Timmys känslor. Jon tjänar visserligen pengar men hans ensamhet gör att hans kontaktbehov ökar, Tammy och barnen är allt för honom. När en annan man söker hennes blick blir hon genast intresserad. De är bara vänner men tillbringar alltmer tid tillsammans, i skidspåret och på löpslingan. Jon ser det hända och förstår faran bättre än Timmy själv...

En poetisk skildring av ett äktenskap i upplösning. De har det bra och Jon är en jämställd och kärleksfull man och en närvarande pappa. Ändå, eller just därför, svalnar Timmys känslor och hon blir mottaglig för en annan mans intresse. De är "bara vänner" men det är nog bara Timmy själv som tror på det. Kvinnor har svårt att bara vara vän med män och även fast Jon kan tänka sig att låta henne ha sex med mannen så räcker inte det för henne.

En bra relationsroman på temat "varför går ett bra äktenskap i kras" och det finns som vanligt inget svar och det är ingens fel. Eller det är det förstås,Timmy låter det ske utan att göra det minsta för att hålla samman familjen och tycks inte ha något dåligt samvete mot Jon heller. Författaren har skrivit vissa delar i andra person och det är ett mindre bra grepp, Jon berättar vad Timmy gör och tänker och man vet inte om det är sant, eller bara vad han tror. Bättre hade varit om man fått följa de tre kontrahenterna växelvis, vi får t ex inte vera mycket om den andre mannen som också har fru och barn. Vill han också skiljas?

Ana och Connor är gifta, men inte med varann. Dera.. Visa hela

Ana och Connor är gifta, men inte med varann. Deras affär har hållit på i några år, en sårig men passionerad av-pårelation där Ana är beredd att lämna man och barn på direkten medan Connor slirar på kopplingen. Han känner större ansvar för familjen än för kärleken till Ana, vilket gör henne galen. Ändå klarar hon inte att bryta. Så händer det otänkbara, Connor dör i en olycka. Ana är lamslagen av sorg men har ingen att tala med, omgivningen vet ju inget. I sin förtvivlan ser hon ingen annan utväg än att närma sig den enda som delar hennes förlust, Connors änka Rebecca. Men var går gränsen mellan behov och besatthet...?

En annorlunda otrohetsroman, dessutom skriven på fri vers istället för vanlig text, vilket gör berättelsen lättläst och med mycket dialog. I gengäld hoppas det hit och dit i tiden så det gäller att hänga med. Det är Ana som berättar, en i mitt tycke obehaglig kvinna, falsk och gränslös trots sitt juristyrke. Hon missköter jobb och familj även innan älskaren dör, sen blir det bara värre. Maken Paul känns inte trovärdig, varför misstänker han inget då han får ta allt med barnen medan Ana håller sig undan och inte längre vill ha sex? Eller bryr han sig inte? Övriga karaktärer är schematiska där Rebecca förstås sticker ut.
Men det är Ana som gäller, hennes förtärande kärlek som kvarstår även andra sidan graven. En läsvärd bok som man inte glömmer i första taget.

Fristående fortsättning på Svelands mest kända bok.. Visa hela

Fristående fortsättning på Svelands mest kända bok. Nu har Sara lämnat sin man och allt ska bli så bra, så bra. Inget tjafs om vem som ska göra vad, nu är hon fri och kan förverkliga sig själv. Vad det går ut på är oklart för läsaren men det verkar handla om att ha sex med så många män som möjligt, både gifta och singlar. Och trots sin feministiska övertygelse, eller kanske just därför, blir hon kär i hopplösa män som det aldrig kan bli något stabilt med. Kanske för att hon låter sig raggas upp, låter sig väljas istället för att välja själv. Fast hon vill ju inte ha någon relation utan ett stall av älskare? Eller...? För den lösningen förutsätter att hon inte blir kär och det blir hon hela tiden. Den fasta punkten är vännerna de finns där alltid och ställer alltid upp. Men hur kommer det sig att alla dessa kloka och övertygade feminister mest talar om män när de träffas...?

Jag minns inte om jag läst Bitterfittan 1 men i så fall har den inte lämnat några märkbara spår. Den lär handla om det ojämnställda familjeliv som dödar kärleken medan denna helt ägnar sig åt tiden efter skilsmässan, kvinnans upplevelse (mannens är ointressant) och samhällets ambivalenta syn på den. Den vanliga dosen manshat orkar jag inte bli upprörd över, den är enligt formulär 1 A hos alla vänsterfeministiska skribenter. Men jag stör mig på hennes syn på relationer, underförstått att skilsmässor alltid är bäst, att alla som lever i långvariga relationer egentligen skulle må bättre av att separera och att de bara stannar av bekvämlighet. Både nedlåtande och felaktigt, det känns som ett desperat sätt att försvara sitt eget val. Det är ingen slump att hon tillsammans med Katarina Wennstam sammanställde boken Happy Happy där ett antal av deras vänner berättar hur bra allt blev när de skilt sig. Man kan se Bitterfittan 2 som en dramatiserad fortsättning på den boken.

Nu låter jag väldigt negativ men det jag reagerar på är författarens agenda, inte boken i sig. Sveland är journalist och kan skriva, boken är lättläst, med bra tempo och det är lätt att hänga med trots en del utläggningar om feministisk ideologi. Kerstin Thorvall är husguden och citeras flitigt. Här finns ett icke obetydligt mått av självironi och dito -insikt, utan vilken berättelsen vore oläsbar. Hon hyllar vänskap mellan kvinnor som det stabila och värdefulla i livet, medicin både mot brustna hjärtan och osund kroppsfixering. Vad gäller det systerskap hon också hyllar kan man bara beklaga att det inte gäller bedragna fruar - förrän det skurit sig med älskaren förstås...

En helt okej bok, om man tar på sig de kritiska glasögonen innan läsning.

Blecktrumman handlar om Oskar Metzerath, en mental.. Visa hela

Blecktrumman handlar om Oskar Metzerath, en mentalpatient som skriver sina memoarer under sin sjukhusvistelse åren 1952-1954 då han är 28-30 år. I romanen beskriver Oskar sin uppväxt under andra världskriget i Polen och staden Danzig. Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar för att sluta växa efter att ha insätt fördelarna med att vara liten, han hoppar då utför en källartrappa. Resultatet blir precis som han tänkt, men i samband med detta utvecklar han andra talanger: att spela på sin blecktrumma och att skrika i en sådan falsett att glas krossas. En förmåga han drar nytta av som vapen under hela sin uppväxt, men även under sina kommande arbeten som vuxen. Oskar är en ganska flexibel och fantasifull berättare som tycker om att sväva på sanningen, om detta beror detta på hans mentala hälsa eller bara på en lust att fabulera låter jag vara osagt. Historien berättas i första person även om han då och då använder tredje person, ibland t.o.m i samma mening. Förvirrande för läsaren som undrar om Oskar har en kompis med sig, men kanske också en symbol för mental ohälsa.

Blecktrumman är Günter Grass´ storverk, boken som gav honom ett nobelpris. Med modernt språkbruk karaktäriseras den närmast som magisk realism, jag kallar den en burlesk skröna. Men det är också en skildring av nazismens uppgång och fall och judeförföljelserna i Polen och Danzig. Rent tekniskt och språkligt är den oklanderlig men jag går inte igång på berättelsen i sig. Det är lite för mycket av allt, ett myller av udda karaktärer, märkliga händelser, skabrösa möten och tragiska livsöden. Visserligen anser även jag att människan i grunden är ond, men att så påtagligt bli påmind om det kan jag vara utan. Men ni som uppskattar böcker av typ Hundra år av ensamhet kommer att älska den.

Faktum är att den för mig är en av de mycket få böcker som är bättre som film. Den surrealistiska berättelsen gör sig bra i bild och en del detaljer måste av nödvändighet skalas bort, vilket bara är bra. Och vem minns inte när den gamla fiskaren drar upp hästhuvudet på sandstranden och ur dess inre halar fram den ena kladdiga ålen efter den andra. En klassisk scen som minskade konsumtionen av rökt, stekt och inkokt ål mer än aldrig så många fiskeförbud...;-)

Han heter Henning och är femtio någonting. Hennin.. Visa hela

Han heter Henning och är femtio någonting. Henning har tröttnat på kvinnor, han har haft förhållanden sedan han var nitton och varit gift flera gånger. När han överraskar både sig själv och omgivningen genom att köpa en kostym med kortbyxor säger en kollega "du ser gay ut". Iklädd kortbyxorna går Henning på ett möte som han avslutar med att ge den manlige kunden en hastig smekning över kinden. Henning kan knappt förklara för sig själv varför han gör det. För kunden är det däremot ett solklart fall av sexuellt ofredande, och Henning får sparken. I väntan på ett nytt jobb ser Henning tillbaka på sina kärlekar och relationer, sina försök till både tvåsamhet och singelskap och hans relation till barnen. Det leder till att han inleder ett sexuellt utforskande med både kvinnor och män, men är relationer med någon av samma kön verkligen enklare?

Henning är en typisk Gulliksen-man, en kulturman, idealist och feminist med en fast övertygelse om att samhället är på rätt väg. Han blir förfärad när hans vuxna dotter visar sig vara rasist och lägger skulden på sig själv, är han en så dålig förälder? För honom är kärleken i första hand ett redskap för självförverkligande. När en relation inte längre ger honom det han förväntat sig går han över till nästa. Som läsare blir man irriterad på Henning, som trots att han är vek och självupptagen på ett närmast passivt aggressivt sätt, ändå gör så gott han kan. Och han skyller aldrig ifrån sig, när något går på tok åker tagelskjortan på och han (över)analyserar sina tillkortakommanden på ett närmast genant sätt.

Bli snäll igen är Gulliksens tredje roman på svenska och hans sämsta. I början gillade jag inte alls boken, osammanhängande och seg. Det tog sig i andra halvan men det känns lite som att Gulliksen tänkt "nu måste jag skriva en bok till för att befästa min position som Norges främsta manliga författare". Jag stör mig lite på hans sätt att helt obesvärat låta Henning gå från hetero till bi och vidare till gay, bara sådär. Typiskt för dagens syn på gränsöverskridande könsidentitet där begreppen man och kvinna ifrågasätts. Modernt och/eller inställsamt...?

Det är alltid Henning som blir uppraggad och som gör slut, hans kärlek falnar men inte kvinnornas, något märkligt då det i verkliga livet oftast är kvinnan som bryter upp från relationen. Men i relationer med män är det tvärtom, han blir dumpad. Hans valhänta försök att återknyta kontakten med den äldsta dottern och att inte göra samma misstag med den yngsta känns äkta, där kan många skilsmässoföräldrar känna igen sig.
Sammantaget en typisk Gulliksenroman om manlig vilsenhet och tillkortakommanden. Den har fått bra kritik av kvinnliga recensenter, jag som man känner mig mer främmande för den.

Stina Stoor är en av de mest hypade svenska förfat.. Visa hela

Stina Stoor är en av de mest hypade svenska författarna nu och jag hade höga förväntningar när jag läste hennes novellsamling Bli som folk i våras. Men blev besviken, hade hoppats på lite modern glesbygdsrealism men fick svulstig och ekvilibristisk glesbygdsexotism. En perfekt flirt med kultureliten på storstadsredaktionerna, en taktik som ledde direkt till nomineringar och priser.

Ojura är den i särklass bästa novellen i boken! Men små detaljer och enstaka ord målas bilden av en krossad familj där så uppenbart något (eller snarare någon) fattas. Stöttepelaren har gått bort och de andra hankar sig fram bäst det går trots att de är uppgivna och oförmögna att hantera situationen. Pappan växlar mellan glättighet och likgiltighet, Storasyster Anneli är arg på allt och alla och visar det med ständigt gormande. Och lillasyster Sandra tar på sig en medlarroll när hon inte flyr till naturen. De burleska inslagen lyckas aldrig dölja den bottenlösa tragiken.

Älskaren och Gäddan är också hyfsade noveller, klart läsvärda. Men för övrigt känns det som "titta på mig och mitt blommiga språk, visst är jag skicklig" Inställsam är det ord som kommer för mig, ska man skriva om sorg, utanförskap och ensamhet på landsbygden måste det förpackas snyggt... Country noir på norrländska.

Bibliotekarien Irene har varit gift med sin man Ho.. Visa hela

Bibliotekarien Irene har varit gift med sin man Horst i trettionio år, barnen är utflugna och allt lunkar på. Men hon har tröttnat på sin man, hans egenmäktighet, spydigheter och nedlåtande syn på hennes intressen för läsning och trädgårdsskötsel. Han beter sig faktiskt som en riktig fähund och det är läge för skilsmässa. Men av någon anledning vill inte Irene skilja sig utan istället växer tanken på att göra sig av med Horst. När hon hittar en massa blytyngder i källaren får tankarna en mer konkret form. Bly dödar långsamt och förgiftningen är svår att diagnostisera. Med stor entusiasm och med hjälp av böcker från biblioteket lär hon sig göra blysocker eom hon sedan blandar i makens mat och kaffe. Hennes beslutsamhet växer i takt med att Horst blir sämre, men kanske krävs det starkare saker än bly för att hon ska nå framgång i sitt dödliga värv...

Blybröllop är en komedi med mörka undertoner och en sanslös skildring av ett äktenskap i upplösning. Om det sen är roligt kan diskuteras, är det humor att plåga ihjäl en människa? Jag kan tänka mig att de som är trötta på sin partner kan se humorn i berättelsen, vi andra tycker bara att det är osmakligt. Irenes förvandling från grå mus till beslutsam dödsängel kanske tilltalar vissa feminister men jag tycker att hon har sig själv att skylla som låtit maken hunsa med henne. Hon är inte beroende på något sätt, har eget yrke och inkomster. Hon hade lätt kunnat satt ner foten om hans egoism eller begärt skilsmässa. Men det var "för enkelt" säger hon i boken, sanningen är väl att hon var ute efter makens pengar och livförsäkring...

Alltså inget för mig och jag kan återigen konstatera att humoristiska böcker antagligen är den svåraste genren för en författare att ge sig på.

Berättelsen Blå löper längs tre spår. Vi får följa.. Visa hela

Berättelsen Blå löper längs tre spår. Vi får följa norskan Signe, dels som ung miljökämpe i ett fattigt Norge på 50-60-tal, dels som 70-åring som 2017 seglar ensam över haven i båten som kallas Blå för att konfrontera den man som svek henne. Eller var det hon som svek honom? Parallellt får vi följa David och och hans dotter Lou som år 2041 är flyktingar i ett uttorkat och laglöst Sydeuropa. En dag upptäcker de en segelbåt i en övergiven trädgård långt inåt landet...

En dystopi vars tema är människans förstörelse av miljön och effekterna av klimatkrisen. De olika delarna är sinsemellan ganska olika. Den unge Signe påverkas av sin pappa, en miljökämpe innan ordet ens var uppfunnit, och blir det man nästan kan kalla en yrkesdemonstrant. Men det går inte så bra. Norge innan oljan var ett fattigt land och lokalbefolkningen vill hellre ha arbete och inkomst än att sitta och titta på vattenfall och forsar. Den konflikten finns än i dag och är i mitt tycke den bästa delen av berättelsen. Den äldre och luttrade Signes sjöresa med en ovanlig men för henne värdefull last är närmast surrealistisk och känns bara - nej...

Den dystopiska delen har det för genren vanliga felet att läsaren kastas direkt in i en postapokalyptisk värld, utan förklaringar eller skeenden som visar varför samhället kollapsat istället för att hantera kriserna. Det är förvisso otäckt och realistiskt men bristen på bakgrund gör at jag blir mer irriterad än skrämd.
Författaren är okänd för mig men tar tydlig ställning för aktivism och lagbrott i miljöns namn. Hon har tidigare skrivit en uppmärksammad roman, Binas historia, som blev en internationell bestseller. Har inte läst, men den verkar bättre än Blå.

I en inte alltför avlägsen framtid kan kvinnor köp.. Visa hela

I en inte alltför avlägsen framtid kan kvinnor köpa sig en sexrobot om de inte vill ha en vanlig man eller inte hittar någon lämplig. Sexroboten Bobby Love är Sweroticas mest sålda produkt. Han är naturligtvis expert på alla sorters sexuella varianter (orgasmgaranti ingår) men kan också ge massage, konversera, lyssna, och ge komplimanger. Kvinnan kan programmera in de varianter hon föredrar och så sköter han förförelsen utan att hon behöver anstränga sig.
Den framgångsrika yrkeskvinnan Catherine är en av dem som skaffat en Bobby Love och efter en försiktig start betar hon av alla hans funktioner och väcker sin sexualitet ur dvalan. Hon har aldrig mått bättre men anar inte att hon är en bricka i maktkampen på Swerotica där kortsiktiga vinster ställs mot säkerhet och etik.

Bobby Love är en satirisk framtidssaga som ger pikar både åt samhällsutvecklingen och vår syn på relationer. Den känns inte alltför osannolik, personrobotar av olika slag har redan kommit längre än till ritbordet och så fort det handlar om behovstillfredsställelse finns både en marknad och en stor vinstpotential. Bakom sin fasad av humor tar boken upp vår tids behov av en "quick fix" som lösning på problem. Varför krångla med att ragga och leta partner som kanske ändå inte är rätt när man kan ha en perfekt man i byrån, eller snarare i garderoben? Ett argument för Bobby Love är att kvinnan har kontroll och kan känna sig säker på att inte bli misshandlad eller våldtagen. Men de kommersiella spelreglerna kräver ständig utveckling och går hand i hand med människans behov att tänja på gränser. Även en perfekt älskare kan bli tråkig och förutsägbar, men hur pass lik en verklig man vågar man göra den?

Sammantaget en alldeles utmärkt bok som väcker funderingar och jag hoppas att den får den uppmärksamhet den förtjänar. Bli inte avskräckt av framtidstemat, här finns också en rad skarpsynta iakttagelser om hur relationspsykologi fungerar, och det faktum att det man säger sig vilja ha i en relation inte alltid är det man innerst inne önskar.

Lars Tingström var en alldaglig tjänsteman med fam.. Visa hela

Lars Tingström var en alldaglig tjänsteman med familj, sommarstuga och båt, en medelsvensson. Men så blev han påförd en felaktig skatteskuld, vilket blev starten på en räcka händelser som slutade i sprängningar, mord och fängelse. Han blev Bombmannen med hela svenska folket och även inblandad i det mest omtalade brottet i modern tid i Sverige.
Det var inte bara de nitiska skattmasarna som gjorde honom till rättshaverist. Han livs stora kärlek svek honom och blev älskarinna till hans fiende. Tillsammans gjorde de upp om vad hon skulle säga i rättegången mot Tingström. En rättsskandal som tystades ner och man förstår hur sviken Tingström kände sig. Men även om han på sätt och vis var ett offer försvarar det inte hans beteende. Han var en hänsynslös mördare som inte brydde sin om att oskyldiga dog och under strafftiden kom han i kontakt med personer som mer eller mindre medvetet underblåste hans hat mot samhället och dess makthavare...

Jag har visserligen läst och uppskattat flera böcker av Ebervall/Samuelson, både boken om Florence Stephens och den om IB-affären är alldeles utmärkta. Ändå tvekade jag om Bombmannen, en tjock bok om en rättshaverist, kan det vara något? Ja det kan det! Lite seg i början men sen utvecklas den till en riktig bladvändare. Välskriven, initierad, lättläst och faktiskt spännande trots att man vet hur den slutar. Kopplingen till Palmemordet gör den än mer intressant, Författarna är sin vana trogna mycket kritiska både till politiker och rättsväsende. Idag ser många tillbaka på 70-talet som en bra tid, god ekonomi och ständiga reformer som gynnade vanligt folk. Men samtidigt fanns vördnaden för överheten kvar kombinerat med synen på den goda staten som vet medborgarnas bästa. På annat sätt kan man inte förklara hur rättsväsendet lät en grovt kriminell person gå fri bara för att skydda en riksåklagare som gjort sig skyldig till övergrepp i rättssak och sängkammarjäv. Dessutom en skattemyndighet som bara såg två sorters småföretagare, dömda eller ännu icke dömda skattesmitare.

Svagheten är som vanligt i autofiktiva berättelser, vad är sant och vad är ett utslag av författarens konstnärliga frihet? Jag ställde frågan till författarna när de var på bibblan och berättade om IB-boken, en fråga de säkert fått tusen gånger. Läsaren förstår direkt att dialogen och karaktärernas tankar är fiktion. Men sen då? Avgörande fakta är sanna, sånt som finns i rättegångsprotokoll, polisutredningar och andra trovärdiga dokument. Mycket av detta är redan känt. I efterordet skriver de att de tagit sig friheten att "dikta, försköna och förenkla". Gott så, annars vore det inte läsbart. Men hur är det med hörsägen och mer eller mindre trovärdiga teorier, väljer man då det som passar bäst eller det som är trovärdigast? Om allt i boken stämmer är Palmemordet i princip uppklarat, så ser jag det. Och att en av huvudpersonerna kallats för Greven, det har jag aldrig hört?

Men häng inte upp er på mina tråkiga funderingar utan njut av en deckare som visar att verkligheten överträffar dikten, som så ofta. Måste rekommendera författarna och deras verk igen, de har ett driv i texten och det är en balansgång att plocka ut det väsentliga ut handlingar utan att det blir tråkigt och tungläst. Sen får jag lite vibbar av Sjövall/Wahlöö, inte bara för att de är två utan för deras samhällsengagemang och hur de lyfter fram den lilla människan i förhållande till myndigheter och makthavare. Även om det gäller en grovt kriminell.

Den bortskämda 17-åringen Cécile tillbringar somma.. Visa hela

Den bortskämda 17-åringen Cécile tillbringar sommarlovet på Rivieran med sin lättsinnige far Raymond.. Solgassande och lättjefulla dagar varvas med besök på inneställen med likasinnade vänner och mycket alkohol. Cécile är van vid den livsnjutande faderns olika älskarinnor och betraktar dem med vänligt överseende, hon vet att de är utbytbara. Men så kommer en bekant på besök, den bortgångne moderns väninna Anne Larsen. Hon är en annan sort, stram, högklassig och intelligent. Hon vill att den lata Cécile ska studera på sommarlovet för att klara den examen hon missade i våras. Cécile räknar med att kunna smita undan och förväntar sig stöd av sin kravlösa fader. Men till hennes fasa dumpar han sin älskarinna och tillkännager att han ska gifta sig med Anne. Nu väntar ett annat liv, hon fruktar att den ordentliga Anne kommer att hålla far och dotter i strama tyglar.
Så Cécile smider grymma planer för att så split och skilja de tu åt. Till sin hjälp tar hon den försmådda älskarinnan och sin egen sommarflirt Cyril. Hon tror knappt själv att det ska fungera, men är för ung för att förstå erotikens inbyggda kraft och allt tar en ände med förskräckelse...

Det är otroligt att Francoise Sagan bara var nitton år när hon skrev denna briljanta bok! Den hårda och tydliga stilen varavas med skärpta och välfunna formuleringar som tyder på en livserfarenhet som är få ungdomar förunnat. Vilket är tur, det är ingen livsstil som unga människor mår bra av. Karaktärerna är väl skildrade, några snabba penndrag och man känner dem. Det man som läsare undrar över är vad den kloka och självständiga Anne ser hos den svaga Raymond? Men kärleken är blind och dess kraft är lika underbar som förfärlig.

En självbiografi om och av en av vår tids största.. Visa hela

En självbiografi om och av en av vår tids största artister. Drygt 500 välmatade sidor gör att den passar bäst för fansen, men vi är å andra sidan rätt många... Han lägger stor vikt vid sin uppväxt, sin familj och tiden innan han och bandet slog igenom. Jag blir imponerad av hans driv, envishet och självförtroende snarare än hans talang. Musikaliskt är han en träningsprodukt men som låtskrivare (och även författare) är han ett geni. Hans sätt att skriva om vanliga människor och vardagliga händelser i sina låtar är en stor anledning till hans framgång. Han har hela tiden vetat vad han vill och handplockade ett band som var kapabelt att skapa det mäktiga och tidlösa sound som gjort E Street Band till en legend även utan Bossen.

Själv var jag lite sen i starten och upptäckte inte Bruce förrän hans fjärde album, The River, kom ut. Men den gick varm på stereon sommaren -81 då jag var olyckligt kär men ändå lycklig på något vis. En avgörande tid då jag lärde mig mycket om kvinnor och där Bruce var en av dem som satte ord på vad jag kände.

Samtidigt som jag läste sände SVT av en ren händelse en dokumentär i tre delar av Ina Lundström och Klara Grape, Ina/hjärta/Bruce, som handlar om Inas fascination av Bruce och hennes resa till New Jersey för att höra en konsert på hans hemmaplan. Mycket bra, den säger en hel del om varför han är den megastjärna han är. Tyvärr har jag aldrig varit på någon av hans konserter men hade gärna varit med på Ullevi sommaren -85 när publiken dansade sönder själva fundamentet på anläggningen. En ikonisk händelse som har en given plats i alla musikdokumentärer där rockmusik avhandlas...

Araceli bor tillsammans med sin mamma i en lägenhe.. Visa hela

Araceli bor tillsammans med sin mamma i en lägenhet i Barcelona och har vant sig vid att se män komma och gå. Pappan lämnade dem när Araceli var baby. En dag flyttar Alba Cambó och hennes hembiträde in i våningen under dem. Alba är författare och boken handlar om människorna runt henne, fiktiva och verkliga. Älskare, manliga och kvinnliga vänner och Araceli och hennes väninna Muriel Ruiz. Berättelsen vindlar fram med trådar åt olika håll, tragiska, dråpliga och våldsamma. Karaktärerna kämpar hårt för att få rätsida på sin existens och åtminstone männen lever med tron att kärleken till slut kommer att frälsa dem...

Författarens mästerverk De polyglotta älskarna fick beteckningen feministisk, vilket jag inte förstår. Kvinnorna i den boken var helt beroennde av män, på olika vis. Men denna bok däremot är klart feministisk. Kvinnorna är de starka och tar för sig, även om det sker genom att sälja sex. De har en stark gemenskap trots sina olikheter. Männen är tafatta, ensamma, beroende av kvinnan och både naiva och hjälplösa på ett eller annat sätt. De tror på och längtar efter kärleken medan kvinnorna mer ser till det krasst materiella. Männen blir lämnade, lurade och utsatta för våld. Man kan förledas att tro att det är en man som skriver om männen i boken, de brukar skildra män som självdestruktiva, svaga och grubblande, just som Wolff gör. Kvinnorna i sin tur är inga hjältinnor, de är gränslösa, ombytliga och oempatiska och är ungefär som Albas älskare Valentino beskriver flickorna i Aracelis gymnasieklass,"för fula för att bli modeller och för dumma för att bli ingenjörer"

Komikern och feministen Bianca Kronlöf har själv b.. Visa hela

Komikern och feministen Bianca Kronlöf har själv blivit utsatt för övergrepp och nu skriver hon till män hon mött. Om känslor, våld, maskulinitet, förväntningar och krav. Jag hade vissa förhoppningar men tyvärr visade det sig vara de vanliga svepande anklagelserna mot män, framförda i ett mästrande tonfall. Att vi struntar i och tiger om vissa mäns våld mot kvinnor och att det är vårt fel att det fortfarande pågår. För trots att hon hyllar kvinnor som starka och självständig kräver hon att männen ska komma på sina vita springare och stoppa allt våld mot kvinnor. Hur det ska ske går hon inte närmare in på...

Men boken är klart läsvärd och hon tar upp många viktiga och bra saker också. Särskilt pekar hon på samhällets allmänna tolerans mot våld, både underhållningsvåld och allmänt våld. Vi matas med allt råare våld hela tiden, i böcker, filmer på nyheter och även inom idrotten. Och då kommer hon genast in på de dubbla budskap som skickas till pojkar och män. Vi ska vara tuffa, kunna försvara oss själva och vår kvinna, på hockeyplanen ska det vara hårda tag och många tacklingar, vi ska inte gnälla när vi mår dåligt men ändå prata om känslor när vår kvinna vill. Militärt våld är accepterat och rentav hyllat och soldater belönas med medaljer. Män får inte slåss men föraktas om de inte kan försvara sig.

När det gäller sex får killar bara höra vad de inte ska göra, de får inga nycklar till vad de ska göra. Tjejer frågar varann "gav han dig orgasm" eller "fick du komma" utan att närmare fundera över sin egen roll och ansvar i sammanhanget. Hon skriver också "kvinnor är tillsammans med män för att de vill, inte för att de behöver". Det är något som män som klagar över feminism och att män blir överflödiga borde ta till sig.
Boken borde läsas av män och kvinnor tillsammans, som diskussionsunderlag. För bara tillsammans kan vi komma vidare, att kasta anklagelser över könsgränserna leder ingenstans.

Tre kvinnor på Åland får en dag varsitt brev från.. Visa hela

Tre kvinnor på Åland får en dag varsitt brev från sin nyligen avlidna väninna Ellen. De känner inte varann, det enda de har gemensamt är den tidigare vänskapen med henne. Hon ger dem varsin utmaning som ska uppfyllas och om de lyckas väntar något värdefullt på dem. För att de inte ska fuska och för att kunna stötta varann har Ellen ordnat så de kan träffas. Men de är olika som personer och det första mötet går inte alls bra. Inte blir det bättre av att utmaningarna är utformade för att de ska tvingas göra saker de annars inte kunnat tänka sig. Partypinglan Jonna ska vara utan sex i ett halvår, den strikta Amanda som levt i celibat sedan maken dog ska ska börja dejta och den superstressade småbarnsmamman Klara ska ta sig tid att skriva en novell. Med stor tvekan tar de sig an utmaningarna men de vill ju inte svika vännens sista önskan. Det de inte vet är att det finns något annat som förenar dem, något som bara Ellen kände till...

Feelgood på åländska, ganska traditionell med osannolika sammanträffanden, kvinnlig vänskap, girlpower och de vanliga kärleksförvecklingarna. Ett märkligt och ständigt återkommande fenomen i genren är detta att annars kompetenta och handlingskraftiga kvinnor är helt värdelösa på egna kärleksrelationer...;-) Men med lite hjälp från vännerna löser det sig förstås.
En helt okej feelgood, lite förströelse för stunden. Det som sticker ut är faktiskt de mörka stråken, som är lite mer närvarande här än brukligt. Det väcker minnen, särskilt vid denna tid på året, och det är inget man går oberörd ifrån.

Malin och Anders har det bra, barnen är utflugna,.. Visa hela

Malin och Anders har det bra, barnen är utflugna, korna sålda och Anders´ firma är lönsam nog att försörja dem bägge. Men Malin är inte lycklig, hon saknar korna men framför allt saknar hon närhet och intimitet i äktenskapet. Veckans höjdpunkt är när bokbussen kommer till byn, då kan hon fly in i romanernas värld.
Erik har separerat från ett kärlekslöst äktenskap och flyttat ut på landet i Roslagen. I en lånebok hittar han några utrivna sidor anteckningar där en kvinna skrivit ner sina innersta tankar. Raderna slår an något hos honom och via bokbussen inleder han en brevväxling med kvinnan. Sakta växer allt starkare känslor fram mellan dem, bägge är ensamma fast på olika sätt. Men kan man bli kär i någon man bara brevväxlat med? Och hon är upptagen, hur väger man en persons lycka mot en annans olycka?

Ett klassiskt triangeldrama i lantlig miljö men med flera udda inslag. Bara det att kontakten sker via handskrivna brev istället för mail eller telefon är ovanligt nog. Att sedan biblioteket och kärleken till böcker spelar en avgörande roll gör inte saken sämre. Berättelsen är charmig och välskriven utan det trams och onödiga förvecklingar som vissa feelgoodromaner excellerar i. istället ligger fokus på Malins dilemma, ska hon lämna ett i grunden bra äktenskap och en snäll man för en passion som visserligen känns rätt nu men som inte lämnar några garantier. Är hennes lycka mer värd än makens olycka, en gård som måste säljas och en dotters krossade dröm?

En av de bättre feelgood jag läst, ännu en i Söderbergaserien. Ömsint och tänkvärt om hur vardag och rutin får människor att glömma intimiteten och hur det kan kosta äktenskapet. Rekommenderas!!!

En novellsamling från 2006, tillika författarens d.. Visa hela

En novellsamling från 2006, tillika författarens debutbok, skriven på ett sparsmakat och lakoniskt språk med korta och koncisa meningar. Författaren är utbildad violinist och läsaren får lite hintar både om opera och klassisk musik. Novellerna är av skiftande kvalité, som det brukar i novellsamlingar, de jag gillar är säkert ointressanta för någon annan och tvärtom. Ämnena är vardagliga, kärlek, sorg otrohet, ensamhet, psykiska problem, ungdom på väg in i vuxenlivet. Bäst tycker jag om "Gungande madonna" och här finns ett stycke som karaktäriserar hela boken:
"Den otäckaste tavlan är en där allt tycks vara som vanligt. Madonnan tittar in i kameran. Den som man tror är Jesusbarnet har munnen öppen och ska just sluta läpparna kring bröstvårtan. Tavlan är mycket liten. Går man helt inpå ser man att Jesus har huggtänder och liknar en mycket liten farbror. Tittar man noga upptäcker man att det sticker upp små horn ur det krulliga håret."

Så är det med novellerna. En till synes normal situation utvecklas till något annat och livet ställs på sin spets. Och då menar jag inte något övernaturligt eller våldsamt, det blir bara inte som man tänkt sig. Som mannen som blir inbjuden på te och det vet man väl vad det betyder... Eller tonårstjejen som abrupt får lära sig vad det innebär att vara kvinna. Eller "Högmässa" om kvinnan som inte ångrar sin synd. Eller det unga paret som dör omlott. Allt är mycket bra gjort och jag rekommenderar boken till den som gillar noveller!

Under en sommar på Sigtunastiftelsens gård 1932 tr.. Visa hela

Under en sommar på Sigtunastiftelsens gård 1932 träffar Karin den yngre Olof Lagercrantz. De blir förälskade, haken är att Karin redan är gift med den redan då kände skribenten Sven Stolpe, en man med hög moral och häftigt humör. De har inga barn än, men en skilsmässa är ett stort steg. Karin är ändå beredd att ta steget men det visar sig vara ett projekt bokstavligt talat förenat med livsfara...

Jag säger det först som sist, jag tycker inte om Alex Schulman! Han är en översittare och besserwisser som snackar skit om folk i sin podd och sina krönikor. Tillsammans med Jan Guillou tävlar han i frågeprogrammet Alla mot alla där de ger narcissismen ett ansikte.
MEN... han är en jäkel på att skriva! Karin Stolpe är hans mormor, skandalen med Lagercrantz är inget man fick tala om i släkten och alla var rädda för Sven. Men Alex tar bladet från munnen och skriver självutlämnande, hudnära och inkännande om det som hände. Precis som i boken Glöm mig, om mamma Lizettes alkoholism. Han är skoningslös mot morfar Sven men blir också medveten om hur släktskapet går igen hos honom själv genom sina problem att kontrollera sitt humör. Den koppling han gör mellan morfars humör, de ständiga konflikterna inom släkten och sitt eget uppträdande inför sin familj är i mina ögon bokens styrka. Men kan förstås tycka att han skyller ifrån sig på morfar, men man kommer aldrig ifrån sina gener. Självinsikt är ett försonande drag hos Schulman.

Boken är lättläst och välskriven och författaren är tydlig med att det är en roman även om den känns mer som en biografi. Vissa scener är väl dramatiska och där anar man att författaren utnyttjat sin konstnärliga frihet. Men boken bygger på autentiska brev och dagboksutdrag från Olof Lagercrantz, och Schulman kompletterar det med egna minnen av morfar och mormor. Som läsare blir man berörd och förtvivlad över Svens grymhet mot sin hustru, ständigt bestraffad för sina felsteg i ungdomen. Man förstår inte hur hon stod ut och det ska påpekas att även yngre läsare som inte har full koll på Stolpe och Lagercrantz har behållning av boken som skildring av ett destruktivt äktenskap.

Antoine Rey och hans syster Mélanie besöker den b.. Visa hela

Antoine Rey och hans syster Mélanie besöker den badort där de brukade tillbringa sin barndoms somrar, för att fira hennes 40-årsdag. Efter det tragiska som hände har de inte varit där på många år. Besöket väcker minnen till liv, i synnerhet hos Mélanie. På vägen hem är hon på väg att berätta något viktigt, en hemlighet hon förträngt men som nu dykt upp. Men just då råkar de ut för en trafikolycka och hon blir svårt skadad. Antoine blir besatt av att ta reda på vad och börjar gräva i sitt förflutna. Vad hände egentligen med deras mor och varför har släkten förtigit sanningen...?

Franska författare har ett sätt att skriva som tilltalar mig. Som Delacourt, Houllebecq, de Rosnay och många fler. De känner inte samma behov som anglosaxiska och nordiska författare att bre på med dramatiska händelser, våld och stormande konflikter. Ändå är deras lågintensiva berättelser väl så spännande och persongalleriet mycket mer intressant och trovärdigt. Samma gäller franska filmer. Den lågmälda värme och uppriktiga kärlek som läsaren för ta del av i Bumerang passar mig bättre än dramaqueens av bägga kön som löper på gatorna och struntar i plikterna för att de är så kära - eller olyckliga...

Temat i Bumerang är förlust och sorg, vissa sidor är direkt plågsamma att läsa, men tragiken tillåts aldrig ta överhand. Antoine är på väg att gå under av hopplöshet sedan hustrun lämnat honom. Men jakten på sanningen och en udda och excentrisk kvinna som SER honom får honom på fötter igen. Författaren hyllar inte bara kärlekens läkande kraft utan är också väl medveten om hur viktig sexuell bekräftelse är, i synnerhet för män. "En psykologisk thriller där känsla flirtar med spänning" skrev en kritiker, en mycket bra sammanfattning. Rekommenderas!

Sex svenska kvinnor samlas i Kapstadens hamn för a.. Visa hela

Sex svenska kvinnor samlas i Kapstadens hamn för att segla över Atlanten. De är fullständiga främlingar för varann. Vad driver dem, äventyrslust, en vilja att visa att kvinnor kan eller är det en flykt och ett sökande efter frihet? Att en rent kvinnlig besättning ska lyckas förpliktigar. Hur klarar de isoleringen, samarbetet och kampen mot elementen? Värme och stiltje kan vara lika illa som hård vind och sjösjuka. Så småningom närmar de sig Brasiliens kust men då tar resan en oväntad och dramatisk vändning...

Lundberg har skrivit en riktigt bra berättelse om de psykologiska, praktiska och sociala konsekvenserna av att samla sex personer isolerade på en fjorton meter lång båt. Intressant är också att fem av de sex kvinnorna är 50+, det är inga ungdomar som tar sig an strapatserna. Karaktärerna känns trovärdiga liksom de konflikter som uppstår. Ingen är god eller ond, alla har sina ups and downs. Trots det feministiska anslaget upplever jag att de beter sig ungefär som män skulle gjort i samma situation. Som en av kvinnorna sa "när allt skiter sig, jag mår dåligt och huvudet snurrar brukar jag tänka; vad hade en man gjort i det här läget?"
Mindre bra är att författaren låter kaptenen göra så stor sak av att det är en rent kvinnlig besättning som krossar världshaven. Tror inte alls att det är unikt utan att det hänt många gånger de senaste 20-30 åren. Författaren står bakom de feministiska målen om kvinnors rättigheter och lika värde men är kritisk till ideologin och jargongen.

Segelbåten är välutrustad och här nämns ett antal tekniska termer som författaren avstår från att förklara närmare. Vilket jag tycker att hon gör rätt i, det hade blivit både väl tekniskt och nördigt att förklara allt, och man behöver inte ha seglat själv för att hänga med. Karaktärerna är helt anonyma från början, läsaren får lära känna dem under resans gång. Möjligen med undantag för kaptenen den mystiska och mytiska kvinna som kallar sig Parvani. Henne skulle jag velat veta lite mer om. Slutet är lite rumphugget men jag förstår hur författaren tänker. Men det är en bra bok, bara läs!

Vid första föreläsningen på universitetet var han.. Visa hela

Vid första föreläsningen på universitetet var han där. Sasha Linden, en slarvigt klädd musiker som bara går där för studiestödets skull. Janni blir blixtförälskad, dit Sasha går följer hon som en hund. Hon är lesbisk men vill inget hellre än att ha Sasha mellan benen. Men han tvekar, han har andra kvinnor och ser Janni som sin själsfrände och musa. Han vill helst bara umgås och diskutera musik med henne.
Men det är längesen nu. Janni och hennes vänner firar dottern Ellas treårsdag när det plötsligt ringer på dörren. En ung påstridig journalist vill veta vad som egentligen hände den där kvällen för snart fyra år sedan då den kända musikern Sasha Linden hittades död på sitt hotellrum. Janni blir chockad och vägrar först. Men journalisten hotar, om du inte berättar för mig får du hela vargflocken efter dig. För Ellas skull faller hon till föga. Men vad ska hon säga, hur mycket vet utfrågaren och kommer man att ta Ella ifrån henne...

Så spännande börjar boken, med antydningar om något så traumatiskt att det påverkat inte bara Janni utan också henne ofödda barn och hund!! Berättelsen hoppar mellan dåtid och det som hände, och nutid då hon försöker berätta lagom mycket. Janni och Sasha hade en av-pårelation där han plötsligt försvann i månader och år, var med andra kvinnor, gifte och skilde sig och gjorde succé i musikbranschen. Men så dyker han upp, skickar ett SMS, "kom" och Janni släpper vad hon än har för händer, vänner, flickvän och jobb, och kommer. Och slutet blir ett riktigt antiklimax där läsaren står handfallen "jaha, vad hände egentligen, vad menar författaren"?

Okej, jag kanske spoilar men det är faktiskt ingen vidare bok. Ännu en besatt kvinna som lyder en hopplös mans minsta vink. Jag talar alltså om en man som bjuder sina rådumpade ex på sitt bröllop - och de kommer! Vad är det med vissa kvinnor?
Författaren är poet och det är hennes första roman. Det kanske förklarar en del, det rapsodiska och hetsiga sättet att skriva, pratigheten, de korrekta karaktärerna kontra föraktet för "vanliga" människor. Jag gillar inte boken men skulle gärna se att någon annan läste eller har läst den och kan förklara de kvalitéer jag inte hittade men så många kritiker tydligen funnit, och varför den har toppbetyg på Goodreads. Min aversion kan delvis bero på att jag tycker så illa om Janni, överspänd, opålitlig och egoistisk.

Professor Robert Langdon är i Paris för att hålla.. Visa hela

Professor Robert Langdon är i Paris för att hålla en föreläsning. Innan han vet ordet av är han efterspanad för mord samtidigt som han och en kvinnlig kryptoexpert måste lösa ett antal chiffer som visar var den heliga Graal är gömd. Men avslöjandet hotar hela kristenhetens historieskrivning och katolska kyrkan gör allt för att stoppa dem.

Det här är en ojämn roman, lysande filosofiska och historiska diskussioner med intelligenta chiffer och krypton varvas med klichéfyllda actionscener och pinsamma biljakter. Tänk om författaren hade lagt in en kärlekshistoria eller ett relationsdrama istället, vilken fantastisk roman det hade blivit! De s.k. "spänningsmomenten" känns bara som irriterande avbrott i sökandet efter Graal, ett sökande som är kantat av mystik, symbolik och koder som måste lösas. Alla konstverk, dokument, hemliga ritualer och arketektoniska verk överensstämmer med verkligheten och de religionshistoriska slutsatser som dras är svindlande och lärorika. Dessa delar av romanen är underbara, jag älskar verklighetsanknytningar. Jag beklagar bara att jag aldrig varit på Louvren.... Det sista lösenordet är visserligen pinsamt enkelt, men de andra var desto svårare så det var på tiden att även vi läsare fick en chans.

En klart läsvärd roman och ett måste för den som gillar spänning, historia och kluriga gåtor.

En novellsamling av den amerikanska författaren Em.. Visa hela

En novellsamling av den amerikanska författaren Emma Cline som skrivit och prisbelönats för sin debutroman Flickorna, vilken handlar om kretsen kring massmördaren Charles Manson. Novellerna är ganska långa, handlar om vardagliga situationer, inget drastiskt eller dramatiskt men där något skaver eller inte går som planerat. Flera noveller utspelas i sekter eller kollektiv precis som Mansonboken, en miljö som hon tycks vara bekant med. Tyvärr är författaren väldigt förtjust i ord, ju fler desto bättre. Medan jag anser att för att skriva om vardagen där inget egentligen händer och ändå behålla läsarens intresse krävs stramhet och förmåga att berätta mellan raderna. Vill man vara elak är Emma Cline den typ av författare som ger noveller dåligt rykte. Vill man vara positiv är hon en skicklig författare som kan sätta fingret på vardagliga bekymmer och konflikter på ett lågintensivt sätt.

En historisk roman som utspelas i mitten av 1800-t.. Visa hela

En historisk roman som utspelas i mitten av 1800-talet i USA. Den unge Thomas McNulty har flytt svälten på Irland och i USA träffar han den jämnårige John Cole. Tillsammans får de det något ovanliga jobbet som kvinnoimitatörer på en saloon. Så tar de värvning och får uppleva alla tänkbara fasor under indiankrigen och senare under inbördeskriget. Mot alla odds överlever de, liksom deras kärlek till varandra. Men deras förhoppningar om en lugn tillvaro på en farm grusas, det vimlar av mer eller mindre kriminella grupper och vapnen måste alltid finnas till hands. Så kommer deras förflutna ifatt dem, följderna av ett onödigt och i övermod avlossat skott under indiankrigen kommer att kosta många människor livet och riskerar att skilja dem åt för alltid...

Alla ni som gillar böcker som 1793 och 1794, Mary av Aris Fioretos, Ljuset vi inte ser, Kajsa Kettus Barnmorskan och andra eländesskildringar, ni ska genast kasta er över denna bok. Våld, blod, massakrer och stympningar sida upp och sida ner och detta i en miljö av misär, svält och naturalistiskt skildrade kroppsfunktioner, eller brist på dessa. Och som motvikt är allt skildrat på ett lakoniskt, modernt och närmast raljant språk, omväxlande med storslagna naturskildringar. Det ovanliga är att den homosexuella relationen inte utgör något som helst problem, det är inte därför som våra karaktärer råkar illa ut. Snarare antyds det att sådant tolereras och är naturligt förekommande i dessa extremt kvinnofattiga miljöer.

Historien i sig är inte dum, men varför detta fokus på krigens fasor och dess detaljer, något som alla vi läsare är så väl bekanta med? Boken är prisbelönad och utvald av Guardian som "en av världens mest läsvärda romaner under de tio senaste åren". En grov överdrift enligt min mening. Men den ligger absolut i tiden, kombinationen av våld, blodiga detaljer och homosexrelation a´ la Brokeback Mountain är antagligen en korrekt och säljande mix som tilltalar både de lyriska kritikerna och många läsare.
Men inte mig, om den inte ingått i vår nätbokcirkel hade jag inte tagit i den med tång.
Sensmoral; man behöver inte ångra det skott som aldrig avlossats.

Ännu en bok på temat "hur hade det gått om...", al.. Visa hela

Ännu en bok på temat "hur hade det gått om...", alltså en person som gör två olika val i samma situation. Irina är tillsammans med den stabile men lite tråkiga Lawrence. De har en bra relation och ger varandra utrymme. Inga barn, Men på en middag med deras gemensamme vän Ramsey uppstår känslor mellan Irina och honom. Och här delar sig boken i två alternativa skeenden. I vartannat kapitel bejakar Irina sina känslor, lämnar Lawrence och gifter sig med Ramsey, i vartannat behåller hon kontrollen och stannar hos sin man. Det är inte givet vilket liv som gör henne lyckligast...

Lionel Shriver skrev Vi måste tala om Kevin, en oerhört uppskattad och omtalad bok som är given på många "de tio bästa böcker jag läst-lista". Uppföljaren Dagen efter har ett annat men välkänt tema, valet mellan trygghet eller passion i relationen. Lawrence är trygg och förstående med god ekonomi men är kanske inte den mest mest lyhörda. Mer vän än älskare. Den spännande Ramsey är snookerspelare, far jorden runt och vill alltid ha Irina med. Släpper henne helst inte ur sikte vilket gör det svårt för henne att sköta sitt jobb. Labil och diskussionslysten men passionerad i sängen och har svårt att hålla i slantarna. Det är bara att välja...;-) Känslan är att författaren, som är kvinna, lutar lite mer åt Ramsey medan jag gör tvärtom.

Ett bra upplägg men tyvärr är boken lite för lång för min smak. Bägge Irinorna rör sig i samma kretsar och deras vägar korsas, vilket gör att det blir en del upprepningar. Slutet är också lite luddigt.

26-åriga Mona jobbar som städerska i Taos, New Mex.. Visa hela

26-åriga Mona jobbar som städerska i Taos, New Mexico, dit hon flydde från sin traumatiska ungdomstid i Massachusetts. Hon är en kompetent städerska som vet att blanda havssalt och citron för att få bort rostfläckar och att en eltandborste är bästa verktyget att rengöra kakelskarvar med. Hon bangar inte för onämnbarheter som bajskorvar i tvålkoppar, mensblod och halvätna ödlor. Men hon tar gärna på sig kundernas kläder och fotar sig i dem, hon blir förälskad i deras soffbord och stolar och ibland i deras män. Hon kallar sin mamma Clare fast hon heter Darlene, bara för att slippa säga mamma. Den snälla Curt räddar henne men är för tråkig. Hon kan inte glömma mannen hon kallar Dark, han som har More Love tatuerat på knogarna och får henne att känna sig spansk. Fast Monas låtsaskompis Terry varnar henne, han är inte rätt...

Dammsuga i mörker har potential att utvecklas till en kultbok, om den hamnar hos rätt bloggare eller i rätt TV-soffa. Men någon storsäljare blir den inte. Folk har som bekant inga problem med att läsa om bestialiska mord eller fysiskt våld av alla de slag. Berättelser om gränslösa kvinnor är dock mer svårsmälta. Även de till synes vanliga medelklasspar som Mona jobbar hos visar sig ha mörka hemligheter och destruktiva vanor. Berättelsen är intensiv, rapp, oförutsägbar och skriven med drastisk humor. Antihjälten Mona är inget offer utan bara - gränslös helt enkelt, tuff och hudlös på en gång.
Författaren själv har jobbat som städerska och hennes erfarenheter därifrån fick henne att skapa karaktären Mona. Jag gillar verkligen boken och kan rekommendera den till den som gillar modern litteratur och inte är alltför fin i kanten...

40-åriga Emma är lyckligt gift, har make och tre b.. Visa hela

40-åriga Emma är lyckligt gift, har make och tre barn. Men en dag, på väg in i ett brasserie, får hon syn på en man hon inte kan slita ögonen från. Det är inte kärlek vid första ögonkastet, snarare ett omedelbart och ömsesidigt beroende. Mannen märker förstås hennes blickar, men gör inget. Det gör Emma än mer manisk och hon söker hans närhet varje dag, dock utan att tala med honom eller göra något annat. Mannen, Alexandre, ger blickar tillbaka men avvaktar. Emmas tillvaro är helt uppfylld av honom, han är alltid i hennes tankar och hon fantiserar om honom när hon älskar med sin man. Efter några veckor tar hon initiativet, talar till honom för första gången. Allt faller genast på plats, han är en själsfrände och har lika starka känslor som hon. Och är lika gift... Deras passion är ohejdbar, utan att ha umgåtts eller älskat beslutar de sig för att lämna sina familjer och resa bort tillsammans. Men ödet vill annorlunda...

Jag har alltid fascinerats av kärlek vid första ögonkastet, finns den egentligen eller är det en litterär myt? För mig är det väsensskilt, hur kan man bli kär eller känna passion för någon man inte vet något om? Men Emma kan, hon lämnar man och tre barn för sin passion. Hennes - eller snarare författarens - förklaringar känns ihåliga. Emma åtrådde "att vara kvinna igen". Den åtrå hon kände till sig själv, att få återuppväckas, påstår hon var starkare än den hon kände för Alexandre. Är det tillräckligt för att lämna ett bra äktenskap och tre barn?

Delacourt skrev mästerverket "Kärlekens fyra årstider" och denna bok är inte i klass med den. Språket är lite omständligt och det är mycket Emma, hennes känslor och tankar skildras på ett sensuellt och mustigt sätt. Det är många ord, inte direkt Hemingway om man säger så. Men berättelsen i sig är intressant, passion, tragik, svek och förlåtelse. Emma tycker om opera och det är ständiga referenser till olika verk som ställs i förhållande till hennes eget liv, lite övertydligt ibland. Passionen har sitt pris, precis som i operans värld, och lyckliga slut är sällsynta.
Men som helhet en klart läsvärd bok!

En skara hängivna lexikografer arbetar med att sk.. Visa hela

En skara hängivna lexikografer arbetar med att skapa Oxfords första heltäckande ordbok. En av männen är den sexåriga Esmes pappa, och då hon är moderlös får hon ofta följa med honom till jobbet. Där sitter hon under sorteringsbordet, tyst som en mus. En dag singlar en papperslapp med ordet deja ner. Det är det första ord som Esme sparar. De kommande åren fortsätter hon samla och spara på lappar som männen slarvar bort, kastar eller glömmer. Med tiden inser Esme att en del ord och uttryck värderas högre än andra och att vissa ord med "fel" ursprung ofta förbises. I hemlighet börjar hon arbetet med att sammanställa en egen ordbok, de förlorade ordens bok.

Jag var lite tveksam till denna hypade roman, ju fler lovord, desto mer misstänksam blir jag. Men efter en lite seg start kapitulerade jag! Det är en alldeles utmärkt bok, en perfekt mix av filosofi, drama, feelgood och historielektion, och vi får följa Esme från sexåring till vuxen kvinna. Berättelsen har verklighetsbakgrund och vissa personer i boken har funnits och spelat en viktig roll vid ordbokens tillkomst. Att vissa delar utspelas under första världskriget gör den obehagligt aktuell, med krigshets och inkompetenta ledare. Det feministiska anslaget är tydligt, med rösträttskamp och kvinnors ojämlika situation, men blir inte påträngande.

Men i första hand är det en varm, poetisk, sorglig och tankeväckande hyllning till ord och dess betydelse, men också till kärleken och livet. Berättelsen är väldigt skickligt skriven där författaren avstår från att grotta ner sig i obehagliga detaljer. Hon skildrar VAD som händer istället för HUR, till skillnad från de flesta andra författare som gärna fixerar sig vid elände. En pärla av det slag som man alltför sällan har turen att finna i dagens bokflod.

Fredrika är en tillbakadragen kvinna som levt hela.. Visa hela

Fredrika är en tillbakadragen kvinna som levt hela sitt liv i skuggan av sin berömda familj. Men så dör hennes yngre bror Simon, filmvärldens nya älskling, under märkliga omständigheter. Fredrika är som vanligt lugn och kontrollerad, men till slut brister allt och hon tvingas söka vård. Under terapin måste hon konfrontera det som hände i Paris ett år tidigare. Då mötte hon kärleken för första gången men fick också uppleva hur den togs ifrån henne genom ett svek så stort att hon gjort allt för att glömma den. Men har det som hände i Paris något samband med Simons död?

De oförglömliga är Ahlströms debutbok, hon har också skrivit Hemma hos andra och Sirener. De gjorde inget outplånligt intryck och även De oförglömliga är mindre lyckad. En i grunden bra historia som förstörs av mångordighet och det låga tempot. I vissa avsnitt berättar Fredrika för sin psykolog vad som hände, i andra händer det. Kan vara en bra taktik men här fungerar det inte, för mig i alla fall. Om lektören kapat 100 sidor hade det blivit en tät och intensiv historia, nu blir det för mycket tuggummi av det.

De oförglömliga kan man glömma!

En biografi över barnen till en engelsk adelsfamil.. Visa hela

En biografi över barnen till en engelsk adelsfamilj där de sex systrarna av olika orsaker blev (ö)kända och uppmärksammade på en nivå som annars bara "drabbar" kungligheter och kändisar. Alla var vackra och självsäkra, inte rädda att ta plats och "bjuda på sig själva" som det brukar heta i media. Men för övrigt var de olika och kom inte alltid överens, i något fall med livslång aversion som följd. Några av dem gjorde även avtryck i Englands historia.

Nancy var äldst, en vass skribent och framgångsrik författare. Diana gifte sig med den engelske fascistledaren Oswald Mosley, var en sann Hitlervän och hamnade i fängelse under kriget. Unity var snäppet värre, hon formligen dyrkade Hitler, blev personlig vän med honom och vissa hävdar att de rentav hade ett förhållande. Detta trots familjens släktskap med Winston Churchill, vilket naturligtvis blev extra krydda för brittisk press. Jessica (kallad Decca) var däremot hängiven kommunist, en rebell som var i ständig konflikt både med familjen och det brittiska adelsväsendet. Pam och Deborah fick mer traditionella liv men visade ändå framfötterna på olika sätt.

Cecilia Hagen, känd krönikör och På Spåretdeltagare, blev fascinerad av systrarnas öde, reste runt i deras spår, intervjuade närstående och hann även träffa de två systrar som ännu var i livet vid millennieskiftet. Resultatet blev denna lättlästa och intressanta biografi, en kombination av kändisspotting och brittisk nutidshistoria. Det jag tolkar som Hagens personliga intresse för celebriteter resulterar i en noggrann utredning av släktskap och familjeförhållanden hos brittisk högadel, en namedropping som nästan går till överdrift. Lyckligtvis finns en släkttavla på sista sidan, något jag missade i början. För systrarna var inte bara före sin tid i framfusighet, de bytte också män och fick barn i olika konstellationer.
Språket är som sagt lättsamt och åtminstone i början som ett enda långt kåseri, vilket störde mig. Men det som räddar boken är den sociala och historiska kopplingen, flickorna Mitford är så mycket mer än bara mediekåta överklasstjejer.

Ellinor söker en "öm, men inte alltför öm, man". H.. Visa hela

Ellinor söker en "öm, men inte alltför öm, man". Hon finner honom på nätet, lämnar sin by Skåne och åker till Stockholm. Max är inte den man hon bor hos men deras vägar korsas då hon tar något som är hans. Max i sin tur söker en kvinna som talar alla hans språk. Hans sökande för honom till ett palats i Italien, men trots sina språkkunskaper är han inte bra på att kommunicera med kvinnor. En kvinna lägger en förbannelse på honom, en annan dör av brustet hjärta för hans skull. Lucrezia ser det hända, ändå är Max den ende som kan rädda henne från att gå under tillsammans med sitt avfolkade palats...

Lina Wolff fick Augustpriset 2016 för denna bok, det gjorde mig tveksam till att läsa den. Så fel jag hade, det är en fantastisk berättelse, en vindlande romanväv som spinns ihop till ett fulländat litterärt verk. Författaren låter Ellinor läsa några av Michel Houllebecqs böcker, en logisk koppling då Wolffs karaktärer påminner om Houellebecqs. Amoraliska, egoistiska och utlevande, inte helt i fas med sin omgivning, inte sympatiska men inte heller illasinnade eller onda. Sexualiteten förenar människor men det är en tunn linje mellan förförelse och förödmjukelse. Finns det kärlek är det bara en bonus.

Det påstås vara en feministisk roman, men det har jag missat. Kvinnor gör sig beroende av männen och låter dem styra. Istället för att se framåt drömmer de om sina första älskare. Männen i sin tur tar för sig då de kommer undan med det. Oscar Wildes klassiska citat sammanfattar boken; "allt handlar som sex utom sex som handlar om makt"

Ellinor söker en "öm, men inte alltför öm, man". H.. Visa hela

Ellinor söker en "öm, men inte alltför öm, man". Hon finner honom på nätet, lämnar sin by Skåne och åker till Stockholm. Max är inte den man hon bor hos men deras vägar korsas då hon tar något som är hans. Max i sin tur söker en kvinna som talar alla hans språk. Hans sökande för honom till ett palats i Italien, men trots sina språkkunskaper är han inte bra på att kommunicera med kvinnor. En kvinna lägger en förbannelse på honom, en annan dör av brustet hjärta för hans skull. Lucrezia ser det hända, ändå är Max den ende som kan rädda henne från att gå under tillsammans med sitt avfolkade palats...

Lina Wolff fick Augustpriset 2016 för denna bok, det gjorde mig tveksam till att läsa den. Så fel jag hade, det är en fantastisk berättelse, en vindlande romanväv som spinns ihop till ett fulländat litterärt verk. Författaren låter Ellinor läsa några av Michel Houllebecqs böcker, en logisk koppling då Wolffs karaktärer påminner om Houellebecqs. Amoraliska, egoistiska och utlevande, inte helt i fas med sin omgivning, inte sympatiska men inte heller illasinnade eller onda. Sexualiteten förenar människor men det är en tunn linje mellan förförelse och förödmjukelse. Finns det kärlek är det bara en bonus.

Det påstås vara en feministisk roman, men det har jag missat. Kvinnor gör sig beroende av männen och låter dem styra. Istället för att se framåt drömmer de om sina första älskare. Männen i sin tur tar för sig då de kommer undan med det. Oscar Wildes klassiska citat sammanfattar boken; "allt handlar som sex utom sex som handlar om makt"

Michaela och Christopher är goda vänner, bägge är.. Visa hela

Michaela och Christopher är goda vänner, bägge är 40+, har två barn var och är skilda från sina partners. Christopher är hemligt kär i Michaela men konstaterar att det inte är ömsesidigt. Så när Michaela berättar att hon är trött på ensamheten och ska börja nätdejta gör även han det. Det blir ju ändå inget med Michaela. Detta är början på en rad misslyckade, dråpliga och smått galna dejter med stalkers, psykopater, nymfomaner, schamaner, veganer och andra mer eller mindre knepiga personer. De skriver till varandra och berättar öppet om sina äventyr, men vågar inte vara helt ärliga om sina tillkortakommanden, intima stunder och vad de egentligen känner...

Jaha, here we go again. Två "vänner" som söker något som redan finns framför näsan på dem. Så slutet behöver vi inte orda om. Tyngdpunkten ligger istället på en rad dejter och de förvecklingar det medför. Kul, skruvat och tramsigt om vartannat och vem som helst kan bli avskräckt från nätdejting efter detta. Ändå ger nog boken mest för dem som varit inne i den karusellen. Jag tycker väl att den är sådär, att det är två författare påminner mig snarast om talesättet "ju fler kockar desto sämre soppa". Titeln förstår jag inte, det går varken bättre eller sämre på onsdagar. Sen finns det flera lösa trådar som aldrig knyts ihop, lite ovanligt för feelgood.
Men bli nu inte avskräckta, det är underhållande för de som gillar humor typ Solsidan och jag är väl en tråkmåns...

Den allvarsamma leken räknas som Hjalmar Söderberg.. Visa hela

Den allvarsamma leken räknas som Hjalmar Söderbergs mästerverk, en tidlös klassiker om passion, otrohet och svek. Skildringen av Lydia väckte uppmärksamhet och har väl förblivit omtvistad genom åren. När boken skrevs var hon för modern, först som otrogen hustru, sedan som singelkvinna som tog för sig av den sinnliga kärleken. Senare tiders kvinnor har tyckt att bilden av henne är för negativ och har försökt förklara hennes aptit på män med osäkerhet och trygghetssökande. Missa inte "För Lydia" av Gun-Britt Sundström, en modern version av samma berättelse! Likheterna mellan Lydia och Helga i Doktor Glas är dock slående, bägge gifter sig med äldre män av egen vilja, utan att blivit tvingade av familj eller yttre omständigheter. Och bägge blir olyckliga med sina makar och saknar erotisk tillfredsställelse.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att Arvid Stjärnholm har samma förnamn som Strindbergs alter ego i Röda Rummet. Bägge är murvlar, fattiga, idealistiska och får sina törnar av den krassa verkligheten. Och bägges höga tankar om kvinnor krossas brutalt... Arvid har lite sig själv att skylla, han är onödigt försiktig i sin uppvaktning av Lydia i ungdomen och vill promt vänta med att gifta sig tills han fått det bättre ställt ekonomiskt. Men vilken kvinna vill vänta i osäkerhet på en så viktig sak som äktenskap? Lydia lockas av den trygghet som rikedom ger och väljer en annan, medan Arvid luras in i äktenskap av Dagmar, en betydligt mer företagsam kvinna än Lydia på det området. När de väl träffas igen inleder de ett förhållande där bägge är otrogna, Arvid mot sin hustru och Lydia både mot Arvid och sina älskare. Sveket är oöverstigligt och av deras gemensamma framtid blir intet.

Hon, vars namn läsaren aldrig får veta, jobbar i k.. Visa hela

Hon, vars namn läsaren aldrig får veta, jobbar i köket på Norrköpings sjukhus, ett tungt och tråkigt jobb, Hon passar inte in och har inget gemensamt med arbetskamraterna men intalar sig att det bara är tillfälligt. Hon är ämnad för något större, hon läser Dostojevskij och ska skriva en roman, någon gång. Problemet är att hon inte passar in någon annanstans heller, varken i stans feministgrupper eller med väninnans studiekamrater.

Istället blir hon intresserad av en av överläkarna, Carl Malmberg. Mycket äldre och mycket gift, men hon tar ändå kontakt och går frivilligt in i älskarinnerollen. Det som bara skulle bli ett äventyr blir allvar och vips är hon hopplöst förälskad. Trots att hon skäms lite för sina fantasier drömmer hon om att ta hustruns plats vid sidan av Carl. Så blandar sig en tredje person i leken och det ouppnåeliga kan kanske bli verklighet. Men det har sitt pris...

En mycket bra relationsroman på temat ung kvinna-äldre man, men utan de moraliska övertoner som oftast häftar vid denna typ av berättelse. Hon är inget offer och han ingen gubbsjuk mansgris. De utnyttjar och hetsar varann, den som sticker handen i elden blir lätt bränd. Slutet är lika logiskt som ovanligt och renläriga feminister kommer inte att gilla det.
Men de av oss som inte delar upp människor i onda och goda uppskattar berättelsen desto mer!

Fanny har haft en stormig ungdom, men nu är hon gi.. Visa hela

Fanny har haft en stormig ungdom, men nu är hon gift med Sten och de har en liten dotter. Så möter hon Love (vadå övertydligt...), en annan småbarnsförälder, och de blir snart attraherade av varann. De inleder ett förhållande och Fanny är säker, Love är mannen i hennes liv. Hon vill skiljas och gör det så småningom. Men Love velar, visst älskar han Fanny men vågar inte ta steget att lämna familjen. De bryter med varann, och återförenas, gång på gång. Förhållandet pendlar mellan förtvivlan, svartsjuka, svek, himlastormande lycka och het erotik. Men Fanny är en tuff bitch som vet vad hon vill och ser till att få det också...

Det här är en tunn bok, korta rapsodiska kapitel med mycket dialog. Handlingen hoppar snabbt framåt i ett svindlande tempo, avskalat och nästan för enkelt. Men det passar mig bra, jag blir bara irriterad på utsvävningar och detaljer. Däremot är karaktärerna lite väl skissartade och vaga, det är bara Fanny man får en bild av. Inget för buskablyga, utan en mycket erotisk roman med klar feministisk prägel. Titeln anspelar på precis det vi tror, och ifall någon missade det är ju "fanny" ett engelskt slangord för samma sak.

Det finns också en del kul repliker och vassa iakttagelser. ett exempel: "Kvinnor blir ofta vackrare när de fått barn fast på ett annat sätt. De får en ny stolthet och sträcker på sig trots hängtuttar. Småbarnspappor ser ofta lite kuvade ut. De börjar stå lite hukande. En trött böj-rygg liksom."
Typiskt feministiskt pep-talk tänkte jag. Men så funderade jag lite. Katten också om det inte stämmer! Att kvinor blir vackrare när de blir lite äldre har jag alltid tyckt, men visst ser småbarnspappor lite trött böj-rygg-kuvade ut....Det gällde ju inte mig förstås, på den tiden det begav sig:)
Däremot är avsnittet där Fanny raggar upp en stöddig typ på en fest och har sex med honom men lämnar honom otillfredsställd när hon har fått sin orgasm en riktig mumsbit för feminister. Annars tror jag inte de gillar boken, hjältinnan är alldeles för glad i sex och ironin är ganska subtil.....

Jag har förmånen att två gånger ha hört Ulrika Knu.. Visa hela

Jag har förmånen att två gånger ha hört Ulrika Knutson föreläsa om Elin Wägner. Mycket intressant, och hon är lika bra på att föreläsa som på att skriva. Första gången handlade det främst om EW:s författarskap, nu i våras mer om Elin som person och engagemanget i olika frågor. Så jag tyckte att jag kunde det mesta och läste aldrig biografin. Men så råkade min fru vinna boken i bibblans lotteri och då blev den förstås läst.

Tyngdpunkten ligger som jag ser det på Wägners engagemang i olika frågor, rösträtten, kvinnosaken, freden. Som Knutson skriver är hon en typisk “igångsättare”, hon startar projekt men tappar intresset när det blir dags för vardagen och att administrera det som uppnåtts. Orsaken att Knutson kallar Elin “besvärlig” är att hon även vågar opponera mot “sina egna” så att säga. Hon ifrågasatte nyttan med rösträtten, kritiserade den parlamentariska demokratin, ställde krav på feminister och pekade på motsägelser i deras retorik, lät sig utnyttjas i rasistisk propaganda och drev en extrem pacifistisk linje som bara gynnade diktaturerna. Elin var tuff och disciplinerad, såg ner på svaghet, även sin egen, och som Knutson skriver “hon låter sig varken kramas eller ömkas”.

Men vi får också läsa om Elins kärleksliv, precis som Astrid Lindgren inledde hon en relation med en äldre redaktör och chef. Den slutade också olyckligt, dock utan graviditet. Mannen i hennes liv blev istället John Landquist, äktenskapet höll visserligen inte med de förblev vänner för livet. Elin var väldigt vacker och hade flera relationer både inom och utanför äktenskapet.
Som journalist och författare var Elin mycket skicklig, både produktiv och disciplinerad. Hon blev snabbt ett namn i kulturkretsar och umgicks med den tidens stora. Med romanen Norrtullsligan fick hon sitt definitiva genombrott. Vid sidan om skrivandet engagerade hon sig i bildandet av svenska Röda Korset, rösträttsrörelsen, kvinnofrågan och senare pacifismen. Hon reste mycket och hade kontakter på olika håll, inte minst i Tyskland, och såg med fasa på den framväxande nazismen. Knutson skriver också mycket om Fogelstadsgruppen, en sammanslutning av frisinnade kvinnor under ledning av Elisabeth Tamm och Honorine Hermelin och vars syfte var att ordna medborgarkurser och föreläsningar för kvinnor, som i sin tur skulle lyfta kvinnofrågor i samhället och göra det lättare för kvinnor att ta plats. Här var Elin Wägner en av ledargestalterna, både som föreläsare och redaktör för gruppens tidning Tidevarvet.

Men precis som Elin på äldre dar undrar jag om dessa banbrytande och målmedvetna kvinnor verkligen gjorde någon avgörande insats för kvinnors jämställdhet? De tillhörde alla den kulturella eller ekonomiska överklassen och deras landvinningar sipprade inte ner i de breda folklagren. Det var först på 50-och 60-talen det hände något och då berodde det på krassa tekniska lösningar som elspis, kylskåp och tvättmaskin, vilket frigjorde kvinnlig arbetskraft från hemmen och öppnade möjligheten för dem att ordna egen ekonomisk försörjning.

Ska jag säga något negativt om boken är det att jag gärna hade sett lite mer om Wägners författarskap och i synnerhet om hennes tyvärr alltför korta tid som andra kvinna i Svenska Akademien. Men det är en detalj, det är en mycket läsvärd biografi som jag varmt rekommenderar.

Marina är en vilsen tjej som studerar på högskola.. Visa hela

Marina är en vilsen tjej som studerar på högskola men kommer liksom ingen vart och vet inte riktigt vad hon vill. Lite motvilligt åker hon till Skåne för att hälsa på sin storasyster Stella och hennes man Gabriel. Stella är så perfekt och Marina känner sig som den misslyckade lillasystern. Men väl där blir hon våldsamt attraherad av den mycket äldre Gabriel, något som han snabbt uppfattar. De inleder ett farligt spel samtidigt som Marina börjar förstå att systern döljer något obehagligt...

Jag har läst Den drunknade förut, men då hustrun lånade hem den passade jag på att läsa om. Jag ser Therese Bohman som en av våra allra bästa författare, och debutromanen Den drunknade är en tät psykologisk thriller utan ett ord för mycket och med ett annorlunda upplägg på temat våldsam man - utnyttjad kvinna. Den börjar konventionellt men sen smyger sig berättelsen iväg mot ett oväntat håll och Marina uppför sig inte som man tror och som kvinnor i samma situation brukar i böcker.. Och just att skriva annorlunda och oförutsägbart är Bohmans signum, man blir överraskad av hennes klarsyn och mod att avstå det förväntade. Någon klagade på att den kunde varit mer obehaglig med tanke på temat, men varför då? Allt är tydligt, varför skriva läsaren på näsan, vi har ju fantasi?

Englands sydkust 1867. Hit kommer Charles Smithson.. Visa hela

Englands sydkust 1867. Hit kommer Charles Smithson och hans trolovade Ernestine för att tillbringa några veckor hos fästmöns släktingar och njuta av den hälsosamma havsluften. För att komma bort från det kvävande sällskapslivet passar Charles ibland på att leta fossiler längs kusten. Här kommer han i kontakt med Sarah, en ensam, mystisk och utstött kvinna. Hon blev förälskad i en fransk skeppsbruten sjöman men efter att ha blivit lämnad och skandaliserad behandlas hon av omgivningen med förakt snarare än medlidande. Charles blir berörd men också nyfiken av hennes motsägelsefulla historia och undrar som många andra i byn om hon verkligen är vid sina sinnes fulla bruk. Är hon en bruten kvinna fast i den tidens sociala konventioner eller en utstuderad femme fatale på jakt efter någon som kan ge henne ställning och frihet?

Ni som är rädda för spoilers slutar läsa här!

Romanen har drygt 50 år på nacken, har länge betraktats som en modern klassiker och är även filmad. Jag blev förtjust i Fowles på 70-talet och läste alla hans böcker och även om ...löjtnanten... är hans mest kända tycker jag bättre om Mannen som trodde han var Gud och Daniel Martin. Nu dök denna upp i vår nätbokcirkel och visst håller den än. Fowles tar ut svängarna och stoppar in en berättare som kommenterar och analyserar karaktärernas känslor och agerande under resans gång, en teknik jag är tveksam till. Han stoppar också in vetenskapliga inlägg och medicinska fallstudier från denna tid, vilket förvisso är intressant men jag hade föredragit att de samlats i ett efterord istället. Inte nog med det, han erbjuder också läsaren inte mindre än tre alternativa slut! För min del hade det räckt med ett...

Boken klassas som en kärleksroman, men Fowles hade inte varit den han är om han inte även här hade krånglat till det för läsaren. Sarah är nämligen en mycket komplicerad person och tycks vid första påseendet vara drabbad av en en kombination av melankoli, mytomani och självskadebeteende. Men författaren faller inte i fällan att göra henne till offer utan låter henne bete sig ganska illa. Och istället för att göra Charles till den som antingen utnyttjar situationen eller blir den bålde räddaren i nöden låter Fowles honom hamna i en situation han inte behärskar, han tar felbeslut och framstår som förlorare.

Helt i linje med de vetenskapliga artiklar Fowles hänvisar till är han är med rätta oförsonlig mot den viktorianska tidens sociala inskränkthet där religiöst hyckleri är normen och unga kvinnors heder sitter mellan benen. Detta gällde främst de högre klasserna, arbetarna var fullt upptagna med att överleva och hade inte tid att leka moralpoliser. Frågan är om det finns någon historisk period där det sexuella armodet varit så utbrett? Och det gällde inte bara kvinnor, män kunde visserligen gå till prostituerade utan att bli bannade, men de fick ingen chans att lära känna sin kvinna fysiskt innan äktenskapet och hade givetvis inte en aning om hur man tillfredsställde henne. Följden blev att de sysslolösa överklasskvinnorna drabbades av diverse mystiska åkommor, "hysteri", "nervösa besvär" och depression. Allt fler forskare hävdar att detta orsakades av det usla eller obefintliga sexlivet.

På gymnasiet får Tsukura Tazaki fyra vänner, två k.. Visa hela

På gymnasiet får Tsukura Tazaki fyra vänner, två killar och två tjejer. De håller ihop i vått och torrt och bestämmer sig för att vara vänner livet ut. Men när han en dag kommer hem från universitetet får han veta att ingen av dem längre vill ha med honom att göra. Han får ingen förklaring och blir så chockad att han inte orkar engagera sig i orsaken. Han faller ner i depression och vill ta livet av sig, men lyckas repa sig och gå vidare.
Många år senare vill hans nya flickvän att han ska försöka ta reda på var som hände och varför de andra försköt honom. Med hennes hjälp spårar han upp dem och träffar dem. Då kommer tunga och obehagliga saker upp till ytan och den vänskap han trodde var perfekt hade ett kusligt mörker inom sig.

En av Murakamis mer okända böcker, skriven 2013. Inte så omfattande och mångsidig som mästerverket Kafka på stranden men man känner igen hans stil. Protagonisten möter udda karaktärer och vissa sidospår mynnar ut i intet. Just det gör inte så mycket, värre är att en alldeles utmärkt berättelse slutar i ett "jaså?" Tazaki får ganska snabbt reda på varför vännerna bröt med honom, men samtidigt dyker nya frågor upp. Vem svek vem och vad hände egentligen med en av tjejerna i gruppen? Och hur går det med flickvännen? Spännande men så kommer slutet, tvärt och luddigt, och förstör hela boken tycker jag.

En kvinna i vår bokcirkel sa om Majgull Axelsson att "hon tar hand om sina läsare". Det gör inte Murakami, han lockar in läsaren i en spännande värld fylld av lyrisk realism, mysterier, medkänsla och intressanta karaktärer. För att sedan lämna oss åt sitt öde bland (sann)drömmar, kärlekslängtan och djupa brunnar. Katter saknas denna gång...
Jag är väl medveten om att detta är typiskt Murakami men det stör mig ändå och ger ett intryck av osäkerhet och feghet. Så synd, han skriver ju så himla bra! Men trots att han tappar betyget från fyra till tre på de sista sidorna vill jag rekommendera boken. Det finns så mycket som är så bra, vänskap, utanförskap, vemod, sorg och kärlek.

Boknörden Nina blir av med jobbet när hennes älska.. Visa hela

Boknörden Nina blir av med jobbet när hennes älskade bibliotek tvingas stänga. Nu står hon utan försörjning, dessutom har hon tagit hand om en massa böcker som annars skulle kastats, till hennes hyresvärds förtret. Men så ser hon en annons om en skåpbil till salu och får den lysande iden att skapa en mobil bokhandel. Av olika skäl hamnar hon i skotska högländerna, långt från hemstaden Birmingham, men det visar sig vara ett lyckokast. Befolkningen är svältfödda på böcker och affärerna går bättre än väntat. Men med kärlekslivet är det värre och den charmiga lokföraren som hjälpt henne så mycket är inte den hon trott...

Feelgood är bara förnamnet på denna saga för vuxna där nästan alla människor är snälla och hjälpsamma och även den onda häxan har försonande drag. Alla älskar att läsa bara de får rätt bok i handen och böcker är det som förenar och förändrar världen. Man kan förstås ironisera över den naiva stämningen i berättelsen men faktum är att vi behöver positiva läsupplevelser också. Jag förstår inte vurmen för eländesporr hos så många kritiker och jag håller inte hyllade författare som Sofi Oksanen och Aris Florentos före Jenny Colgan. Berättelsen är rapp och lättläst med massor av värme och empati. Att det sedan handlar om böcker och nödvändigheten av att läsa, alltid och överallt, gör inte saken sämre.

En het sommar i Stockholm, tre olyckliga personer... Visa hela

En het sommar i Stockholm, tre olyckliga personer. Det är Gabriella som nyss skilt sig och försöker få ordning på sitt liv som vv-mamma. Hon ville ha frihet men istället ökar oron för att det är något fel på den 3-åriga dottern. Exmaken avfärdar hennes oro och den nye man hon hoppats finna lyser med sin frånvaro. På en dejtingsida får hon kontakt med en yngre och mycket annorlunda kille.
John har lägenhet och ett bra jobb, vänner och hobby. Men han längtar efter att träffa någon att älska, någon som bryr sig och lyssnar. Men spöken från det förflutna jagar honom och han vågar knappt träffa tjejer längre.
David flyr till gymmet för att stå ut. Bara under den hårda träningen känner han sig fri från alla krav, från hustrun Lotta, från hennes familj, från rollen som pappa till tonårsbarnen. Trots yrkesmässiga framgångar känner han sig misslyckad och otillräcklig och drar sig undan alla.

En träffande skildring av tre människor som försöker leva upp till sina och samhällets förväntningar på framgång och lycka. Ett intressant tema om de krav som vi känner från både oss själva och omgivningen och hur destruktivt det kan vara. Tyvärr är karaktärernas uppträdande lite stolpigt och stelt, de påminner om figurer i en TV-serie. I synnerhet gäller det David, jag förstår mig inte på honom. Hela den delen känns lite konstig. Desto bättre lyckas hon med John, hans förtvivlade sökande efter kärlek känner många igen. "Alla andra kan träffa någon, varför inte jag?" Och hur osäkerhet leder till misslyckanden som in sin tur ökar osäkerheten och bildar en ond cirkel.
Slutet är inte heller optimalt, många lösa trådar och som läsare undrar man hur det kommer att gå. Det finns utrymme för en fortsättning och det är inte givet att den skulle sluta lyckligt...

Men en hyfsad relationsroman som kunde varit ännu lite bättre.

Den politiska thrillern är en genre som lockar all.. Visa hela

Den politiska thrillern är en genre som lockar allt fler författare. Nu är det Kajsa Ingemarssons tur, och förebilderna är hur tydliga som helst - Guillous Hamiltonböcker och Hanne-Vibeke Holsts "Kronprinsessan" och böckerna om Therese. En ung, handlingskraftig kvinnlig minister som tillsammans med en tjänsteman och hans fru dras in i ett storpolitiskt spel om konflikten i Tjetjenien. Men, men.... Kajsa tar sig vatten över huvudet! Själva basen i intrigen är helt okej, en ohelig allians mellan underrättelsetjänster som utnyttjar naiva politiker. Handlingen däremot, hur detta går till, ligger på samma nivå som en uppsats i högstadiet. Ministrar och UD-tjänstemän uppträder inte på detta vis och något så naivt och korkat som beteendet hos UD-killens hustru går knappt att uppbringa i samtida litteratur. Mycket låg trovärdighet och det var bitvis så pinsamt att jag stönade högt under läsningen. Ministrar och journalister är lätta att identifiera i verkligheten för dem som gillar sådant, men interiörerna från Rosenbad känns inte alls överraskande eller nyskapande.

Men jag gillar ju Kajsa och hennes enkla sätt att berätta så jag måste vara lite positiv. Hon är bra på relationer och när hon struntar i spänningsdelen och håller sig till förhållandet mellan människor så är det ganska bra. Skomakare, bli vid din läst!!! Hon gräver inte ner sig i detaljer utan rullar på, även om det är väl många lösa trådar som aldrig knyts ihop. Jag gillar också att hon undviker cliffhangers och betonar karaktärerna framför action, hon är väldigt oamerikansk trots temat.
Men sammantaget har jag känslan att om en debutant kommit med manuskriptet till ett förlag hade det blivit kalla handen. Kajsa har kommit med fyra böcker på lika många år, kanske skulle hon ta lite mer tid på sig innan nästa alster... Hon kan bättre än så här.

Dock är det en given storsäljare - igen, platsen på pocketböckernas topp10 är bokad. Men Kajsa, du har tjänat så mycket pengar nu, gör mig inte besviken igen utan skriv något som "Inte enklare än så" nästa gång..;)

Ett kompisgäng i Stockholm, de är alla i 30-årsåld.. Visa hela

Ett kompisgäng i Stockholm, de är alla i 30-årsåldern och har en lång historia ihop. (Författaren har redan skrivit om dem i boken Röda Vita Rosen från 2005) Det är den homosexuelle Carl vars partner inte vill komma hem till jul och nyår, Frida som är popstjärna och inte förstår hur det gått till, Måns som ligger med alla kvinnor och inte vill kännas vid barnet han fått med en tonåring, läkarstuderanden Tove som tror att hon är lesbisk och några till. När en i gänget, Milla, ska gifta sig är det bara en naturlig utveckling. Men ändå blir det inledningen till en omvälvande tid för vännerna.

En bra samtidsroman som hamnar någonstans mellan chic lit och relationsdrama. Karaktärerna är tämligen trovärdiga men lite väl utagerande för min smak. Här sups, kastas mobiltelefoner och krossas gitarrer men det är kanske så som innefolket gör, Sexuell trohet är inte deras bästa gren och det stör mig att den snälle killen blir övergiven till förmån för en strulpelle. Men det är så det är i livet även fast tolerans och empati ursäktar en del. Den snälla och kloka bögen tycks vara en nödvändig ingrediens i alla samtida romaner skrivna av kvinnor, vad det nu beror på? Och om vännernas val är rätt låter jag vara osagt men det finns utrymme för en fortsättning om författaren skulle känna för det.

Nyårsafton i Reykjavik. Några minuter innan tolvs.. Visa hela

Nyårsafton i Reykjavik. Några minuter innan tolvslaget berättar Marias make Floki att han är kär i en man och tänker lämna henne. Han tycker att det nya året är en bra tid för nystart för bägge och åker direkt... Maria, nu ensam med de 3-åriga tvillingarna, står som fallen från skyarna och fattar ingenting. Hon kan inte ta till sig det som hänt och intalar sig att Floki kommer att ångra sig och snart är tillbaka. Lyckligtvis finns grannen Perla till hands, hon är både deckarförfattare och parterapeut, lämpligt nog, och ställer upp för Maria och barnen.

Männen i omgivningen tycks vädra sig till Marias nya civilstånd och anmäler sitt intresse, mer eller mindre subtilt. Som Perla sa "jag ser aldrig så många pappor på lekplatsen som när du är där med dina barn" Maria är förstås inte redo för något nytt, men deras bekräftelse är en välkommen boost för hennes kvinnlighet som fått sig en törn efter att hon blivit brädad av en man.
Men inte nog med det. Marias mamma visar sig ha hemligheter och plötsligt dyker Marias riktiga pappa upp, han som hon aldrig träffat, och vill bjuda på lunch. Detta sätter igång en händelsekedja hon aldrig kunnat ana. Dessutom har Maria och Floki ansökt om adoption och nu, efter sex års väntan, kommer ett brev som bekräftar att en liten flicka väntar på dem...

Feelgood på isländska, kärv, bister och galghumoristisk, precis som den isländska naturen. Men bakom ironin finns en djup och varm känsla för familjer och deras hemligheter. Grannen Perla är verkligen en pärla som litterär karaktär, vass, lite butter och osentimental men med ett "hjärta av guld" och en livshistoria som är allt annat än en dans på rosor. En annan sak som jag uppskattar är författarens självironi, hon låter Perla säga" om jag låter en av mina romankaraktärer uppleva lika mycket som du på så kort tid hade det betecknats som alltför osannolikt och jag hade tvingats stryka hälften". Men nu ÄR det ju en roman och den passningen hoppas jag går fram till hennes kollegor... Misstänker att det finns mer symbolik i boken som jag missar.

Detta är en utmärkt roman som jag rekommenderar! Det påstås att författaren har en världspublik men jag har aldrig hört talas om henne. Någon här som läst något av henne?

Efter studenten kom vännerna överens om att forts.. Visa hela

Efter studenten kom vännerna överens om att fortsätta träffas på restaurang Christos varje fredag. I fem år höll de traditionen vid liv, tills den ödesdigra kväll när efterfesten hos William slutade i tragedi. Gruppen splittrades och nu har det gått ytterligare tio år då plötsligt Ava bjuder in det gamla gänget till middag hos henne. Sophie förstår inte varför hon vill riva upp gamla sår, vill inte gå men kan inte motstå frestelsen att kanske få reda på sanningen om Williams död. När alla samlas är det något som inte stämmer, varför är Ava så konstig, varför samlar hon in allas mobiltelefoner och varför visar sig ytterdörren vara låst utifrån...?

En psykologisk thriller som inte alls är dum. Vissa kapitel utspelas i nutid, andra den kväll för tio år sedan som slutade med plötslig död. Alla har något att dölja, alla känner skuld över Williams död och alla kunde varit den som orsakat tragedin. Alla gillade William, han var den som höll ihop gruppen, varför ville någon skada honom? Tempot är lågt i början, det gäller väl att dra ut på historien, och vi får lära känna de inblandade. Alla ingredienser för en eländessoppa finns här, kärlek, otrohet, missbruk, psykisk ohälsa, ekonomiska oegentligheter och avundsjuka. Författaren fyller på med detaljer hela tiden för att vilseleda läsaren och det är svårt att förutsäga slutet.

Mindre bra är att vissa detaljer hänger i luften och spåret fullföljs inte. Andra är osannolika men det är inget ovanligt i denna genre. Värre är jag står frågande inför flera av karaktärernas agerande i olika situationer, de känns inte alls trovärdiga. Och utgångspunkten att gamla gänget träffats varje fredag i fem år låter minst sagt osannolikt då jag av erfarenhet vet hur svårt det är att samla vänner ens en gång om året...
Men jag är ovanligt petig, boken är helt okej för den som vill ha en stunds spänning som avkoppling.

Ett till synes trivialt mord i missbrukarkretsar v.. Visa hela

Ett till synes trivialt mord i missbrukarkretsar visar sig vara mer komplicerat än väntat och ha kopplingar till ett värdetransportrån som gick snett. Och i bästa Midsomerstil ökar antalet mordoffer allt eftersom dagarna går. Det finns inget annat att göra än att sätta Stockholmspolisens egen gossen Ruda på fallet, alltså Evert Bäckström. Denne beryktade rasist, sexist, fyllbult, smitare och frossare råkar inte oväntat fucka till det rejält - bokstavligt talat. Dessutom har han fått tillbaka sitt tjänstevapen, vilket innebär att ingen i hans omgivning går säker...

Ännu en skröna av medias och TV-publikens gullgosse, den ständigt mumlande kriminologen och professorn Leif GW. Berättelsen är rapp, lättläst, med fyndig intrig och lika trovärdig som HC Andersens sagor. För mig är GW:s popularitet och kvinnotycke ett av vår tids stora mysterier, den ende som är mer förvånad är väl han själv... En sak är säker ingen annan, absolut ingen, än han hade kommit undan med att skriva bestsellers fulla med sexistiska och rasistiska yttranden sida upp och sida ner. Inte i ett land där starka krafter vill censurera klassiker som Pippi Långstrump, Tintin och Onkel Toms stuga. Men Bäckströms och GW:s popularitet säger något om tillståndet i landet, jag vet inte om jag vill veta vad... Misstänker också att poliskåren motvilligt håller god min i elakt spel, hur kul är det att de flesta poliser antingen skildras som korkade eller giriga?

Underhållande är det i alla fall och han vet precis vilka knappar han ska trycka på. Mycket beror förstås på egen erfarenhet - och då menar jag inte bara av kriminalitet och polisarbete....

Sofia jobbar med mänskliga rättigheter i Banglades.. Visa hela

Sofia jobbar med mänskliga rättigheter i Bangladesh, i nära kontakt med svenska ambassaden, och lämnar lättad barnen och vardagen til sin alltmer uttråkade make Janne. Men Sofia känner sig inte bekväm i relationen längre utan lägger alltmer tid på jobbet och de kontakter hon har där, både de inhemska och andra diplomater. Hon kommer för nära en amerikansk kollega och de inleder ett förhållande. Men det visar sig att han inte är den hon trott, IS flyttar fram sina positioner och CIA är beredda att ta till de metoder som krävs för att stoppa dem...

En tät och initierad roman som blandar privatmoral och storpolitik samtidigt som läsaren får en inblick i vardagslivet i Bangladesh och hur det diplomatiska spelet påverkar invånarna. Författaren lyckas även få med det nu så korrekta temat med transpersoner och deras utsatthet i traditionella kulturer. Det är som sagt initierat och hon vet vad hon skriver om då hon själv jobbat med samma uppgifter som Sofia. Kanske gapar hon över för mycket och personligen hade jag föredragit om hon lagt mer krut på relationer och mindre på globala åtaganden och underrättelseverksamhet. Men jag tror att de flesta läsare tycker tvärtom och uppskattar spänningsinslagen. Boken är en fristående fortsättning på författarens debutbok "Innan floden tar oss" och slutet antyder att det snart kommer en tredje del...

Året är 1923, Göteborg ska fira sitt 300-årsjubile.. Visa hela

Året är 1923, Göteborg ska fira sitt 300-årsjubileum med en stor utställning, kombinerat med underhållning och festligheter. 19-åriga Ellen gör sitt första journalistjobb på utställningens egen tidning. Av en slump får hon vetskap om en sammansvärjning som kan komma att kosta en person livet. Lyckligtvis har hon kontakt med en ung detektivkonstapel, Nils, som tror på henne och tillsammans försöker de förhindra dådet. Dessutom får vi träffa åsnan Bella och hennes skötare, den fattiga pojken Otto vars mor är död och fader okänd.
En av utställningens höjdpunkter är att den nyblivna nobelpristagaren Albert Einstein ska hålla sitt nobeltal på mässan. Det är han tvungen till annars får han inte ut sina prispengar. Men han vill egentligen inte åka, han har trassel i privatlivet och dålig ekonomi, dessutom är han motarbetad av högerextremister och vågar knappt gå ut. Men han avreser och på tågstationen i Göteborg väntar en stor välkomstkommitté med den svenske vetenskapsmannen Svante Arrhenius i spetsen. Men ingen Einstein finns med på tåget...

Marie Hermanssons roman är en kombination av deckare, feelgood och historisk skröna och är egentligen skickligt hopsnickrad. Men den faller mig inte i smaken, den känns seg och förutsägbar. Kanske var jag helt enkelt inte på humör för den typen av bok? Ett plus är att det är en deckare av gamla typen där läsaren slipper massa blod och våld. Bokens styrka är annars det historiska skeendet, dels om hur den stora utställningen är uppbyggd och vad den betydde för den växande staden och dess folk, dels om Einstein själv och hans liv vid den tidpunkten. Jag visste inte att han redan då var drabbad av antisemitismen, inte heller att han var så ifrågasatt att Kungl. Vetenskapsakademien inte vågade ge honom nobelpriset för hans relativitetsteori utan för en av hans mindre viktiga upptäckter.

Hermansson har skrivit ett tiotal romaner, mest känd är hon väl för Musselstranden men jag tycker att Hembiträdet är hennes bästa verk. Den är lagom kinky för min smak... Har också läst Svampkungens son och Mannen under trappan.

Berlin 1939, snaran dras åt kring judarna. De får.. Visa hela

Berlin 1939, snaran dras åt kring judarna. De får inte längre arbeta, deras ägodelar beslagtas och deras rörelsefrihet stryps samtidigt som Hitler hetsar mot dem i tal efter tal. Tioåriga Hannah Rosenthal märker också den förändrade stämningen och hennes sorglösa liv tycks borta för alltid. Ändå motsätter sig hon och modern faderns planer på emigration till Kuba, ett land som fortfarande tar emot judar. Men han lyckas få visum och de avreser med lyxångaren M/S St Louis. Men väl framme har förutsättningarna ändrats och det som fadern lovat aldrig skulle ske krävs nu för att rädda familjen...
Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att få reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.

Berättelsen grundas på en sann men nästan okänd historia från andra världskriget, även om Hannah och Anna är fiktiva personer. Författaren har grävt i arkiven och intervjuat överlevande som var med på den ödesdigra färden med St Louis. Vi får följa Hannah på resan över Atlanten och hennes liv på Kuba, varvat med Annas upplevelser i Havanna i nutid. Det finns tydliga paralleller både mellan Hannah och Anna och mellan deras mödrars liv och sätt att regera på förluster. En gripande berättelse som är särskilt aktuell med de flyktingströmmar som idag når Europa från olika håll. Den visar också på hur svårt det är för flyktingar att bli accepterade - och acceptera - sitt nya hemland.

Svagheten i berättelsen är att berättelsen förs framåt av två 10-12-åriga flickor som ibland känns betydligt äldre än sin ålder, i synnerhet när det gäller intresset för motsatta könet. Sen är vissa karaktärer vagt tecknande, i synnerhet Annas pappa, och som läsare förstår man inte varför Hannah väljer att offra sig och stanna på Kuba hela sitt liv.

Den snygge och karismatiske stjärnförfattaren Stef.. Visa hela

Den snygge och karismatiske stjärnförfattaren Stefan Bräckes andra bok kommer snart ut och Gittan har turen att vara hans förläggare. Han har stark dragningskraft på de flesta kvinnor och Gittan är inte oberörd trots att hon måste hålla en rent professionell relation till honom. Men det är något som inte stämmer, han skickar motsägelsefulla signaler till alla och det känns som att han döljer något.
Privat går det inte lika bra för Gittan. Hon har just dumpats av sin gifte älskare och när hon motvilligt går på klassfest uppdagas det att hon varit värsta mobbaren och är skuld till att en klasskompis tog livet av sig i nian. Gittan slår från sig men förträngda minnen kryper fram och hon drabbas av enorma skuldkänslor. Men var verkligen allt hennes fel eller finns det andra förklaringar...?

En mörk feelgood med betoning på relationer och välmatad till max. Författaren nöjer sig inte med ett ovanligt och intressant triangeldrama, här finns förutom mobbningshistoren olyckor, sjukdom, graviditet, övergrepp och gamla familjehemligheter som uppdagas. Men givetvis kärlek, ett gulligt barn och pinsamma misstag. det senare något som författare i genren tycks känna sig förpliktigade att ha med. Vilket hon borde struntat i då det sänker hela berättelsen. Det går faktiskt att låta bli, se på Eli Åhman Owetz som har självförtroende nog att hoppa sånt trams och det blir hur bra som helst. Och apropå skämskuddar måste den fram efter att hon fått ner en mening som "... svepte ut från Gittans rum, lämnande efter sig en omisskännlig doft av Chanel no 5." Hu!

Nu var jag elak men jag blir sur när någon överarbetar och förstör det som är bra. Mobbningshistorien får läsaren att tänka till då den inte utvecklas som förväntat, även om jag funderar på vilka signaler det skickar? Och slutet är inte heller det förväntade superlyckliga. Så trots allt hamnar den på den övre halvan i feelgoodträsket och måste uppskattas av den som gillar extra-allt...

Det är vinter, kallt och snö. Karin bor tillsamman.. Visa hela

Det är vinter, kallt och snö. Karin bor tillsammans med sin baby Dream i det stora, kalla huset vid havet. Hon har inget jobb, inga pengar, inga vänner. För att få ihop pengar till mat säljer hon sina märkeskläder, väskor och smycken. Hennes yrkeskriminelle man John är försvunnen, troligen död. Ingen vet något, eller vill inte berätta. Karin har blivit skönstaxerad, har enorma skatteskulder och kronofogden ska sälja villan exekutivt. Hon har lärt sig att betrakta den kriminella värld som hon och John tillhör som en stor familj som tar hand om varann. Men nu vill ingen veta av henne och hon får ingen hjälp. Hon blir alltmer desperat...

Detta är en fristående fortsättning på Ramqvists uppmärksammade och prisade bok Flickvännen. men den är inte alls i samma klass. Intrycket är att Ramqvist haft slut på idéer och tänkt "jag skriver väl en fortsättning på Flickvännen så länge". Resultatet är därefter, tjatigt, oinspirerat, och pliktskyldigt. Karin fryser, äter dåligt, saknar John och på var och varannan sida beskriver hon hur mjölken sprutar ut brösten och hur hon ammar Dream. Hon saknar givetvis lyxlivet men ångrar inget - utom att hon lät John göra henne gravid. Hon har brutit med sin välbärgade familj, men vägrar att krypa till korset ens för sin dotters skull. Istället väljer hon den andra vägen och går i Johns fotspår. Eller försöker i alle fall, slutet är väldigt osannolikt och bör som jag ser det leda till ännu större problem för henne och dottern.
Det som är bra med boken är att den visar hur falska och oempatiska de kriminella är mot sina egna, den "familjen" är verkligen inget att hålla i hand när åskan går. Däremot är det svårt att tycka synd om Karin, trots misären. Hon tände på lyxliv och farliga män, nu får hon betala priset.

Hovrättsdomaren Suzanne Eriks är en tvättäkta psyk.. Visa hela

Hovrättsdomaren Suzanne Eriks är en tvättäkta psykopat. Utan vidare avlivar hon personer som stör henne, eller kriminella som hon anser inte fått tillräckligt hårda straff. Till sin hjälp har hon sin väninna, prästen Jessica. Men Jessica vill inte längre vara med, dock har Suzanne ett antal hållhakar på henne efter tidigare insatser. Suzanne funderar på att lösa problemet Jessica på det vanliga sättet, men behöver henne trots att hon ofta klantar sig. Suzanne bli alltmer otålig, saneringen av samhällets fiender går alldeles för sakta, hon börjar slarva och till råga på allt dyker den skicklige kommissarien Ewert Truut upp i hennes bekantskapskrets...

En deckarserie som påstås vara underhållande men då undrar jag vilken humor man har? På lite mer än 300 sidor mördar Suzanne åtta personer, varav mer än hälften helt oskyldiga, och i förbifarten skadar hon några svårt. Skitkul... Visst är det ovanligt med en kvinnlig psykopat men som samhället ser ut idag klarar vi oss utmärkt utan den "underhållning" som innebär mord på oskyldiga personer. För det sker hela tiden mord på vanliga människor som inte gjort något annat än att ha varit på fel plats vid fel tillfälle. Jag trodde att boken skulle handla om att ta rättvisa i egna händer och döda grova brottslingar som på något sätt slingrat sig undan rättvisan. Men icke och det var ett misslyckat lån.

Finns det öht bra deckare idag?

”Han var den jag hade haft. Du var den jag ville h.. Visa hela

”Han var den jag hade haft.
Du var den jag ville ha.
Hon var den du fortfarande hade."

Ung kvinna är trött på sin pojkvän, träffar stilig gift kollega och blir förälskad. De inleder en relation och kommer överens om att lämna sina respektive. Hon dumpar snabbt och utan saknad sin pojkvän, han berättar för frun men hon är beredd att förlåta och gå vidare. Som vapen för att behålla honom använder hon barnen och sin påstått vacklande hälsa.
Nu fortsätter jag spoila av alla krafter, bara så ni vet...

En banal historia där handlingen lever på igenkänning snarare än spänning. Det som sticker ut är främst de namnlösa personerna som delas upp i jag, du, han och hon. Jag är den kvinnliga berättaren, han är hennes pojkvän, du är älskaren och hon är hans hustru. Som läsare måste man hänga med då författaren hoppar friskt mellan personer och pronomen. Den intressanta karaktären är hustrun, vad får hon ut av att klamra sig fast vid maken? Han fortsätter ju att träffa "jag" som inte ger upp hoppet, medan "hon" lever ett till synes normalt familjeliv med "du" och räknar kallt med att "jag" ska tröttna. Och mannen slits mellan plikten mot familjen och kärleken till "jag" medan skilsmässopappren blir liggande. Och i bakgrunden finns en dumpad "han" som mår jättedåligt.

Som läsare skakar man på huvudet åt "jag" som finner sig i att vara den andra kvinnan. Men om "jag" är Ester Nilsson är inte "du" Hugo Rask på samma sätt, och man känner lite sympati för den som stannar i ett kärlekslöst äktenskap för barnens skull. Därmed inte sagt att det är rätt...

En okänd flicka knackar på Hannahs dörr och ger he.. Visa hela

En okänd flicka knackar på Hannahs dörr och ger henne en lapp som hon säger kommer från hennes man Owen. På lappen står bara två ord, "skydda henne". Hannah förstår vem som avses, Owens 16-åriga dotter Bailey. Men varför, från vem eller vilka och var är Owen? Hennes desperata samtal förblir obesvarade och ingen vet vart Owen tagit vägen. Så får hon veta att Owens chef är gripen för bedrägeri och FBI kontaktar henne, de vill också ha tag i Owen.
Nu är hon ensam med Bailey, en flicka som förlorat sin mamma och som vill ha så lite som möjligt att göra med sin styvmor. Men det är Bailey som sig själv ovetande har nyckeln till Owens försvinnande och tillsammans börjar de två nysta i trådar och uppdagar hemligheter de inte haft en aning om...

En spänningsroman som fått stor uppmärksamhet och mycket beröm. Inte den typ av böcker jag vanligtvis läser, men nu har vi den i bokcirkeln. Och visst passar den i en cirkel, det finns mycket att diskutera. Intrigen är fyndig och inte helt vanlig och man förstår Hannas misstänksamhet mot alla hon möter. är de på hennes och flickans sida eller vill de skada dem? En annan positiv sak är att vi slipper de ständiga våldsamheter och mord som brukar vara regel i denna typ av berättelser. Likaså får läsaren följa hur relationen mellan Hannah och Bailey långsamt förändras till det bättre. De osannolika sammanträffandena är inte lika otroliga som i många liknande böcker men visst finns det mycket man kan ifrågasätta. Dock inget jag kan skriva om här utan att spoila, så läs själva istället!

Julie sliter i kassan på stormarknaden, vänder på.. Visa hela

Julie sliter i kassan på stormarknaden, vänder på varenda slant och uppfostrar ensam sin lille son Lulu. Han är det enda som ger hennes liv en mening. Men en dag står Paul i kön, ler mot henne och hälsar med hennes namn. Trots den stora åldersskillnaden finner de varann. Paul bjuder på middag och kommer med ett uppseendeväckande förslag. Han erbjuder Julie och Lulu att tillbringa några semesterveckor med honom i hans stuga i Bretagne. Den luttrade Julie anar genast det värsta men kan inte motstå en semester vid havet, en utopi för någon i hennes ekonomiska situation. Tveksamt tackar hon ja, utan att veta att Pauls vuxne son också ska bo där. Till en början är läget spänt, men det lugnar ner sig. Fast det de inte visste var lycka visar sig få ett dramatiskt slut...

En typisk fransk roman, varm, sorglig, insiktsfull och medkännande. En oförutsägbar berättelse, mer drama än feelgood, där läsaren tror sig veta utvecklingen men det blir inte alls som förväntat. Författaren har egna erfarenheter av smärtsamma händelser i familjen och när jag läser på försättsbladet att hon varit barnmorska blir jag inte förvånad. Dels på grund av vissa detaljer i boken men främst för hennes osentimentala och naturlig syn på liv och död. Trots djupaste sorg och skuld finns det så småningom plats för lycka igen.

En fin berättelse som jag rekommenderar för den som gillar det lite lugnare i läsväg.

Brooklyn 1912 var inte samma glassiga kvarter som.. Visa hela

Brooklyn 1912 var inte samma glassiga kvarter som idag, det var en arbetarstadsdel ungefär som Söder i Stockholm förr. Här bor den 11-årige Francie med sin lillebror, sin tuffa och strävsamma mamma Katie och sin charmiga men lata och alkoholiserade pappa Johnny. Livet är hårt för alla, barnen får klara sig själva och lära sig ta sig fram i den tuffa miljön. Francie älskar sin familj och den stökiga stadsdelen de bor i, men hon älskar också böcker och flyr ut på brandstegen för att få vara i fred med sin bok. Hon har en dröm om att bli författare och komma bort från fattigdomen, över bron in i det riktiga New York.

Berättelsen är en ovanlig barndomsskildring, ärlig och stark, med nogganna detaljer och fakta som påminner om en dokumentärroman. Däremot slipper vi den eländesporr som närmast tycks vara ett måste i de flesta självbiografiska romaner om en fattig uppväxt. Våld och orättvisor saknas inte men tonen är ändå ljus och positiv, på gränsen till skönmålande ibland. Antagligen är det den ovanliga blandningen plus språket och exaktheten som gjort boken så uppskattad och att den håller än i dag fast den skrevs 1943. Inte för inte har den kallats "en av århundradets bästa böcker". Antingen man vill eller ej blir man fascinerad av Francie och de andra karaktärerna i boken och den värme och de oskrivna regler som gör att livet fungerar i den hårda miljön, mycket bättre än vad det gör i våra dagars förorter.
Boken är första delen av två, i den andra får vi följa Francie när hon blir äldre och hur hon som pappas flicka får ett allt spändare förhållande till modern, som redan nu erkänner att hon älskar sonen mer än sin dotter...

Petra älskar sin man och är stolt över hans framgå.. Visa hela

Petra älskar sin man och är stolt över hans framgångar som programledare på TV. Själv är hon hyllad författare och kändisskapet är inget hon störs av, övertygad som hon är över att de tillhör de få kändispar som ska hålla ihop hela livet. Men hennes man Anders har förändrats, plötsligt håller han henne på armlängds avstånd och han vill varken kramas eller ha sex. Petra intalar sig att det är tillfälligt, orsakat av stress och problem på jobbet. Men små detaljer här och där spär på hennes oro och när hon sänker sig till att snoka i makens mailtrafik får hon sina värsta aningar bekräftade. Han har ett förhållande med sin kollega Klara Bohman och vill skiljas. Petra rasar ihop men måste hålla sig uppe för barnens skull. Skilsmässan blir smutsig och kändispressen frossar förstås i hennes olycka. Ett år senare söker hon ensamheten som stugvärd i fjällen, syftet är att få ro att skriva igen. Men hon är inte över Anders och i isoleringen riskerar de mörka tankarna att ta över igen. Och faror hotar i den vackra men grymma fjällvärlden...

Ännu en uppgörelsebok, skriven av en sviken kvinna som vill hämnas på sin make. Som alla vet handlar boken om henne och maken Erik Haag, känd bl a från Historieätarna, som fick ihop det med kollegan Lotta Lundgren. Martina drar genast på sig offerkoftan, hur kan han bara lämna henne och barnen och dessutom ha mage att vara otrogen? Hon har ju inte gjort något fel och de hade det ju så bra. Som läsare häpnar man över hennes självömkan och beroende av Erik, hon är ju själv en del av kändisvärlden och tjänar bra på sina böcker. Man undrar också om förhållandet verkligen var så bra, hon antyder att de haft kriser tidigare, innan Lottas tid.

För att inte ältandet ska bli för plågsamt har hon placerat sitt alter ego i fjällen, som stugvärd i en raststuga för vandrare. Vissa kapitel utspelas här, andra i Sthlm under den tid då relationen gick mot sitt slut. Det är i slutet av augusti och turistströmmen håller på att avta. Petra har tid att skriva och ta stärkande promenader och en mystisk fjällsjö med dåligt rykte gör det möjligt för Martina att lägga in lite övernaturliga inslag, något hon borde låtit bli då det bara gör läsaren förvirrad. Men annars är boken lättläst och hon skriver i presens vilket ger driv åt berättelsen. Ändå blir slutintrycket sådär, som så ofta när någon skriver om verkliga händelser men utan att vara det minsta objektiv.

En medelålders kvinna ligger sjuk i feber, då komm.. Visa hela

En medelålders kvinna ligger sjuk i feber, då kommer tankarna på fyra personer som betytt mycket för henne under ungdomstiden. Det är exflickvännen Johanna, om deras kärleksrus och gemensamma intresse i litteraturen, men också om Johannas ombytlighet mellan värme och iskyla och hennes överläge rent socialt.
Nästa historia handlar om Niki, kurskamrat och bästa vännen, som inte är någon bra vän, grandios och självdestruktiv på samma gång, svekfull och dramatisk. Hon speglar sig i bokens namnlösa jag för att framstå som ännu mer upphöjd. Huvudpersonen förstår att det kommer att sluta illa men kan ändå inte bryta.

Så är det en flyktig kärlekshistoria med en man som ändå blir bestående, och en dysfunktionell mor-dotterrelation. Fyra berättelser som påminner mer om noveller än delar i en roman, men där avsnittet om Niki är det som sticker ut och påverkar huvudpersonen mest. Den fasta punkten i boken och i huvudpersonens liv är Sally, en trogen vän som finns till hands och stöttar upp när det behövs. Boken gör skäl för sin titel, författaren excellerar i detaljer och drar medvetet ner tempot i berättelserna, vilket förstärker känslan av vemod och oundvikliga slut.

Boken fick Augustpriser 2022

Sara är gift och skild, sönerna börjar bli stora o.. Visa hela

Sara är gift och skild, sönerna börjar bli stora och exmaken Markus finns fortfarande med i bilden. Hon tänker tillbaka på sitt liv, på tiden som barnflicka i Tyskland, den första pojkvännen, på sin oberäkneliga mor och frånvarande far, kompisen hon svek och som nu är död, äktenskapet och den nya kärleken. Inget blev som hon tänkt. Eller tänkte hon överhuvudtaget, oftast levde hon i nuet och lät allt passera.

En typisk relationsroman, av en kvinna om en kvinna. Kanske påverkas jag av Saras egen attityd till livet, men jag har svårt att engagera mig i berättelsen. Något skaver, kanske är det första delen av boken, om Saras tid som aupair. Hon hankar sig fram genom halvsanningar och lögner och blir till slut själv offer för en lögn. Den unga Sara är ingen otrevlig person, men knappast någon man vill se som sin flickvän. Det fortsätter i samma stil, med följden att både boken och Sara passerar ganska obemärkt förbi...

Quinn och Graham träffas utanför en lägenhet där d.. Visa hela

Quinn och Graham träffas utanför en lägenhet där deras respektive partners är otrogna med varann. När de hämtat sig från sveket börjar de dejta varandra och de visar sig vara en perfekt match. Deras äktenskap är så lyckat att det nästan är löjligt och både de och omgivningen ser dem som ett livslångt par. Sju år senare är det tvärtom, kris, varje ord och handling vägs på guldvåg och tolkas till det värsta. Minnen, misstag och hemligheter som förr inte betytt något håller på att slita isär dem. Det enda som kan rädda relationen är också det som kan förstöra allt...

En ganska bra relationsroman om hur ett problem tillåts ta överhand och riskerar ett annars bra förhållande. Det är mycket amerikanskt, med stora vackra ord, och bägge är något av dramaqueens. Läsaren för följa paret växelvis, dels när relationen byggdes upp och allt var bra, dels när krisen slår till och allt ser ut att rasa. Bägge tar på sig skulden, var och en på sitt sätt, och det är plågsamt att läsa hur de misstolkar varann och gör det hela värre. Quinn inser det men hon är inte beredd att stoppa färden mot avgrunden. Det är däremot Graham men kommer han att lyckas?

Som 20-åring vid Catamount College blir Gillian Ba.. Visa hela

Som 20-åring vid Catamount College blir Gillian Bauer förälskad - i poesi. i den karismatiske professorn Andre Harrow och i hans hustru Dorcas som är en kontroversiell skulptris. Gillian kan inte motstå deras bohemiska livsstil, radikala åsikter och nattliga hemligheter. Snart har hon dragits in i något hon varken kan eller vill kontrollera och hela hennes liv kretsar kring stunderna med det spännande paret. Men när hon är husvakt under deras julsemester i Paris hittar hon något hon inte borde se. Fast hon inser att hon inte är den utvalda kan hon inte bryta kontakten utan kommer lydigt när de kallar. Så bryter en häftig brand ut...

Den enormt produktiva JCO har skrivit en med hennes mått mätt tunn bok på bara 155 sidor. Något jag tror berättelsen tjänar på, en tät psykologisk thriller om lust, sårbarhet och besatthet och om hur långt unga kvinnor kan gå i sitt behov av bekräftelse. Att behandla och behandlas som djur. Parets husgud är D H Lawrence och hans sinnliga poesi tillsammans med Dorcas primitiva totemskulpturer blir symboler för hur man kan låta sitt driftsliv ta över och leva utan ansvar för sina handlingar.

En utmärkt kortroman, spännande och otäck, som får läsaren att fundera över den tunna tråden mellan förälskelse och besatthet, mellan mentorskap och manipulation. Språket är avskalat och skarpt och ingen lär missa författarens inställning till det hela även om inget sägs rent ut.

Bokens namnlösa jag, som senare kallas Minnie, lä.. Visa hela

Bokens namnlösa jag, som senare kallas Minnie, lämnar jobb och ordnade förhållande i Sverige för att leva med sin italienske pojkvän i Florens, han som hon kallar den renlige. Han är varken snygg eller välväxt och kommer från enkla förhållanden så Minnie ser honom som ofarlig och lite tafatt. Men han är ändå macho och tillräckligt attraktiv för att ha andra kvinnor. Gränserna förskjuts gradvis och relationen utvecklas till en tvekamp där våld, manipulation och underkastelse alla är användbara maktmedel. Trots den ömsesidiga besattheten lyckas Minnie lämna sin alltmer våldsamme man. Men hon hamnar ur askan i elden, djävulsgreppet består och styr obevekligt mot undergången...

Detta är Lina Wolffs femte och klart sämsta bok, en mörk för att inte säga nattsvart relationsskildring. Hon har lämnat den magiska realismen och den svarta humorn i Köttets tid för realismen i ett dysfunktionellt förhållande. Kanske inget fel i det men även om hon gör det bra har man läst det förr. Värre ändå är jag upplever hur en känsla av uppgivenhet genomsyrar berättelsen. Inte ens en välutbildad 30+kvinna som Minnie klarar att motstå besattheten och de starka känslorna i det hon vet är en katastrofal relation. Hur räddar man någon som inte vill bli räddad? Minnie är inget offer som är ekonomiskt beroende eller på samhällets botten. Hon är vacker och intellektuellt överlägsen, hon kan få vilken man som helst, vilket hon utnyttjar. Hon kan köpa en flygbiljett till friheten vilken dag som helst, eller ringa någon. Hon tar strid och säger sin mening samtidigt som hon fogar sig enligt en uråldrig patriarkal mall. Modern och upprorisk men ändå undergiven.
Kanske har jag för höga krav på Wolff då jag verkligen uppskattar hennes tidigare böcker, i synnerhet De polyglotta älskarna. Men jag förstår inte vad denna bok tillför i kampen mot mäns våld mot kvinnor, annat än uppgivenhet och elände?

Minna har ett torp på landet där hon kan jobba i f.. Visa hela

Minna har ett torp på landet där hon kan jobba i fred och rasta sin hund ute i naturen. Grannen Kenny har också en hund och de börjar umgås som vänner. Redan från början känner sig Minna trängd av Kennys uppvaktning men vill inte heller ta avstånd. De har roligt ihop och så småningom växer Minnas känslor. De inleder en relation och Minna flyttar in i hans större hus. Men Kenny har ett komplicerat förhållande både till sitt ex och sina vuxna barn och trots att Minna kämpar för deras relation blir Kennys beteende alltmer oförutsägbart och distanserat...

Jag tycker att detta är en ganska tråkig men på sitt sätt viktig berättelse, mer av en psykologisk fallstudie än en spännande roman. Både Minna och Kenny är omkring 60 och hon är inställd på att aldrig leva med en man igen. Trots det och trots sina tveksamheter över Kenny faller hon till föga för sina känslor och hans charm. Utan att avslöja för mycket går det inte bra men det är inte någon traditionell våldsberättelse då han inte misshandlar henne fysiskt. Han är inte heller någon typisk manipulativ charmknutte utan mer vanlig tråkig Svensson och hon är inget typiskt offer.
Som sagt, mest för den som är intresserad av dysfunktionella relationer.

En rent självbiografisk roman, fristående fortsätt.. Visa hela

En rent självbiografisk roman, fristående fortsättning på "Spådomen - en flickas memoarer". Här har flickan vuxit till sig, flyttat hemifrån och läser på universitet. Vi får följa hennes rad av kärlekshistorier där man som läsare slås av att hon, som så många kvinnor, gör slut med trevliga killar men dras med egotrippade typer i åratal. Än mer undrande blir läsaren över relationen med den man som blir far till hennes dotter. Han vill inte ha barn och hon vill egentligen inte ha honom, ändå lever de som en familj i över tio år.

Men den relationen påminner om den som Agneta har till sin pappa, en person som mest är frånvarande både bokstavligt och bildlikt men som har en central roll i hennes liv. Hon känner sig inte sedd av sin far, hans brev är intetsägande och skämtsamma och när de till slut bor tillsammans i Afrika inser hon att hon idealiserat honom och de grälar både om politik och relationer.

Som helhet en sådär bok om en framgångsrik och inflytelserik kvinna som har svårt bli lika lyckosam i kärlekslivet som i karriären. Tidsmarkörerna från 60-talet, då större delen av berättelsen utspelas, är väl igenkännbara och den som har bättre koll på den tidens kulturprofiler än vad jag har får säkert lite extra kött på benen.

Fiona May är överrättsdomare, erkänd för sin skick.. Visa hela

Fiona May är överrättsdomare, erkänd för sin skicklighet att döma i ytterst svåra dilemman. Nu måste hon ta beslut i ett fall där den 17-årige Adam av religiösa skäl vägrar att ta emot den blodtransfusion som krävs för att rädda hans liv. Han och hans föräldrar är Jehovas Vittnen och enligt deras tro är andras blod orent och får inte tas emot. Då pojken är omyndig kräver läkare att domstolen ska besluta att ge transfusionen mot pojkens och föräldrarnas vilja.
Samtidigt uppstår en kris i Fionas äktenskap men hon tvingar sig att fokusera på fallet, trots att hon är ur balans. Hon besöker pojken på sjukhuset för att kunna fatta ett korrekt beslut som gäller liv eller död. Men hennes besök får konsekvenser hon aldrig kunnat ana...

McEwan har skrivit en stilsäker och tät berättelse om moraliska dilemman inom rättsväsendet, även andra fall än det ovan nämnda. Men egentligen ser jag inte att fallen i sig är så svåra att besluta i, utan fokus ligger istället på de människor som drar dem inför rätta, av skäl som religiöst hyckleri och fanatism, eller ren egoism. Författaren är hård mot föräldrar och andra vuxna som använder barnen som redskap för att få igenom sin vilja eller slå fast dogmer. Citat från domaren "...hon gärna hade låst in alla parter som på sina barns bekostnad ville ha en yngre fru, en rikare eller mindre tråkig man, en annan villaförort, nytt sex, fräsch kärlek, en ny världsåskådning, en trevlig nystart innan det är för sent. Ren njutningslystnad. Moralisk kitsch."

Att välja en kvinna som huvudkaraktär är inte McEwans vanliga stil, men det klarar han bra. Fiona är sympatisk och förnuftig men ingalunda känslokall. Jag är mer tveksam till Adam, han känns inte helt trovärdig. Men det är svårt att skriva mer utan att spoila. De snåriga juridiska turerna beskrivs på ett enkelt och lättfattlig sätt, bara det är en prestation.
Domaren är en av McEwans bättre böcker, ganska tunn men mycket innehållsrik. Språket är lysande även med tanke på författarens dokumenterat höga nivå, moraliska dilemman både i domstolen och privat skildras med tydlighet och känsla, utan att hemfalla åt klichéer. Som denna beskrivning av en (judisk) målsägare: "smal som ett av de vasstrån som gömde Moses".

För några år sedan kom Lena Andersson ut med Sveas.. Visa hela

För några år sedan kom Lena Andersson ut med Sveas son, en hyllad idéroman om det svenska folkhemmets uppgång och fall. Nu handlar det om Elsa, dotter till Ragnar och Elisabet och Sveas barnbarn. Läsaren lärde känna henne i förra boken men nu är det Elsas berättelse som gäller. Första tredjedelen är lite seg, vi vet ju redan att hon tränade skidåkning och att pappa Ragnar förde över sina förhoppningar om att få en elitidrottare i familjen på henne när Elsas äldre bror gled ur hans grepp. Men sen bränner det till, den 17-åriga Elsa som levt med idrotten sedan barnsben börjar ifrågasätta vad hon håller på med. Men kan hon verkligen bara lägga av, hon har talang, tillhör eliten i sin åldersgrupp. Men tvekar inför de uppoffringar som krävs. Hon har "känslan men inte rätta viljan" för att citera Ola Magnells ikoniska strof. Och sen är det fadern, han som lever sitt liv genom henne. Skjutsat, vallat skidor, betalat träningsläger och utrustning. Självuppoffring som maktutövning, en klassiker. När en klubbkamrat vrider knät ur led önskade Elsa att det var hon, då hade hon blivit fri.

Men Elsa väljer en annan väg ut och andra halvan handlar om hennes tid som au pair i USA. Efter en mindre lyckad sejour i Chicago hamnar hon I Berkeley i Kalifornien. Hon tar en kurs på universitetet på sin fritid och träffar där två kvinnor som gör stort intryck på henne men deras samvaro går sannerligen inte på räls. Det visar sig att dessa (enligt egen mening) intellektuellt högtstående personer inte sitter inne med de sanningar som Elsa söker och vill tro på. Hon for bort för att finna den frihet och höjd i tänkandet som hon saknade hemma men upptäcker att dogmatism och maktutövning mot de som inte tänker "rätt" är lika cementerad på USA:s mest radikala universitet som hemma hos Ragnar. Fast från olika utgångspunkter förstås. Väl hemma igen försöker hon tillämpa det hon lärt men en som inte är imponerad är pappa. Hans enkla och jordnära filosofi ger även Elsa en tankeställare...

Dottern är en utmärkt bok och ni som gillade Sveas son ska absolut läsa även denna. Den står dock på egna ben och går att läsa fristående. Men en varning, den som kräver drama, spänning och starka känslor ska nog leta någon annanstans. Precis som i föregångaren är det tidsandan, tankesättet, samhällsutvecklingen och orsaker till människors val som står i centrum. Lena Andersson har ett gott (alltså ont) öga till den så kallade postmodernismen, och när hon i Dottern gestaltar dem genom unga, brådmogna romanfigurer händer något. De blir trovärdiga, realistiska framställningar av hur tvärsäkert och outhärdligt det kan bli när 20-åringar kastar sig över filosofer som Nietzsche och Michel Foucault, men missförstår det mesta. I sina krönikor i DN kan Lena Andersson framstå som torr och akademisk trots sin stringens, men när hon framför åsikter genom sina romanfigurer blir det klart och levande och hon drar ner byxorna på proffstyckarna med sin subtila men knivskarpa ironi.

Undertiteln lovar en berättelse om folkhemmets upplösning men boken påminner mer om en numera tidstypisk autobiografisk berättelse om att växa upp och finna sig själv. Men tonen och det vässade språket är detsamma och det är roligt att läsa. Lena Andersson är Sveriges bästa författare och den absolut mest välformulerade. Språket är en ren njutning och precis som i Egenmäktigt förfarande kan man blunda, peka och genast hitta en vass, ironisk och fulländad mening. Ett exempel: "Ett vrak är hon vorden och ett matvrak ... Hon ligger på sängen och känner på sin dallrande mage och alltings löshet."
Eller "barnflicka heter au pair på svenska"

Jag kan ge hur många exempel som helst men vore synd att ta nöjet från läsaren...

I baksidestexten står att "Drift är en storslagen.. Visa hela

I baksidestexten står att "Drift är en storslagen berättelse som spänner över generationer och kontinenter - en roman om förlust, begär och arv där detaljer påverkar det stora, öden speglar varann och historien både upprepar sig och förskjuts genom tiden".
En vacker och välformulerad mening som i och för sig beskriver boken på ett korrekt sätt. Men det går att uttrycka det enklare. Boken handlar om svek, otillräcklighet och ensamhet. Eva blir gravid, sviks av sin pojkvän och söker en trygghet som inte passar henne. Marta är ett barn som sviks av sin mor, något som påverkar hela hennes liv. Den trygghet hon finner hos hästarna räcker inte för att hon som barn ska förstå de vuxna. James är en ensam kille som först på universitetet finner en vän, någon som han blir besatt av bara för att bli sviken gång på gång.

Boken spänner från 1946 till -82 och läsaren får växelvis följa de tre personerna. Jag tycker att den del som handlar om Marta är bäst, det övergivna barnet som tyr sig till hästarna. Pappan gör vad han kan men räcker inte till. Marta vill se den nya kvinnan som den elaka styvmodern, men bägge är lika rädda. Deras försiktiga närmande till varann skildras fint.
Som relationsroman är Drift helt okej, även om jag retar mig på James och hans mesighet. Men som så många såna romaner slutar den när allt ställs på sin spets.

Den kunde lika gärna börjat där...

Är det någon mening att skriva en recension av en.. Visa hela

Är det någon mening att skriva en recension av en bok som ingen annan kommer att läsa? Kanske inte, men jag gör det ändå, boken är helt enkelt värd det...
Titeln "Drömmen om Ngong" anknyter, som alla litterärt allmänbildade genast förstår, till Karen Blixens mästerverk "Den afrikanska farmen". Man kan säga att detta är en ny version av samma berättelse, men skriven av en nutida svensk författare och berättad ur Bror Blixens synvinkel. Han var Karens man och gått till historíen som den otrogne slarvern som smittade henne med syfilis. Han hade alltid stått i skuggan av någon annan, först var det brodern Hans, sedan hustrun och till sist hennes älskare, Denys Finch-Hatton. Här är han huvudpersonen, misslyckad som farmare men framgångsrik som kvinnokarl och jägare. Till skillnad från i Karens berättelse växer här fram bilden av en sammansatt och komplicerad person som med åren får allt mindre till övers för den machoroll som han mer eller mindre fötts in i. Han är förvisso en oansvarig festprisse som inte kan låta bli kvinnor och vice versa, de tycks vara som galna i honom, men han är också vänfast, generös och omtänksam. Äktenskapet är inte så dåligt som historien framställt det fast Karen minst av allt är hustrutypen. Men trots att de gifte sig mest för att komma bort från hemlandet och den kvävande släkten fanns det äkta känslor och de tyckte verkligen om varann. Men som släkten sa då de försökte avstyra bröllopet, de passade inte till att vara gifta. Han en oansvarig slarver, hon en hispig drömmare.

Jag gillar inte när författare gör skönlitteratur av historiska personer och lägger ord och känslor i deras mun. Men Hagerfors gör det så bra och han har haft ett otal källor att ösa ur. Vad som är sant kan ingen bedöma men vissa uttryck känner jag igen från andra skildringar och "Den afrikanska farmen" är också en roman, ingen dokumentär. Det är en fantastisk bok om två fantastiska människor, inga offer eller hjältar men helt klart annorlunda och förenade i sitt främlingskap. Inte konstigt att deras öden fortsätter att fascinera efter alla dessa år. Hagerfors har själv växt upp i Afrika som missionärsbarn och han skildringar av naturen och människorna där är både lyriska och realistiska. Men nästan ännu bättre är inledningen av boken då han skildrar Bror, Hans och Tanne på Näsbyholm och i Danmark. Det är vackert, vemodigt och så intensivt att sidorna nästan glöder. Som när Brors känslor för Tanne väcks: "Förälskelsen kom som bågsträngens darr när pilen givit sig av, eller som den förväntansfulla tystnaden efter gevärets knall."
Det är riktig kärlek, inte den häftigt uppflammande eld som kanske dör lika snabbt...

När hustrun inte längre orkade med livet i glesbyg.. Visa hela

När hustrun inte längre orkade med livet i glesbygden tog hon dottern och flyttade till Stockholm. Kvar blev Lars-Ove, ensam på gården med grubblerierna och en knäckt rygg. Med bitterhet ser han utarmningen av landsbygden i kontrast till det urbana överflödet. För att bryta mönstret krävs radikala lösningar och Lars-Ove tror att de finns hos SD. Hans enda glädjeämne är diskussioner med likasinnade på Flashback. Men så hör oväntat dottern Tuva-Li av sig och vill komma upp. Han blir själaglad och ser fram emot att de tillsammans ska återuppleva minnen och platser, bygga upp en far-dotterrelation på nytt. Mycket blir som han tänkt sig trots deras olika samhällssyn, men ändå är det något som inte stämmer...

En traditionell glesbygdsskildring med tjuvjakt, supande och uppgivenhet, men en annorlunda relationsroman som förvirrar läsaren. Jag tror att det hade varit bättre om författaren gjort tvärtom. Inte för att han har fel om glesbygden och dess män, men för att det är en förenklad och överanvänd bild som befäster ett utanförskap som inte alltid finns och inte heller måste finnas.
Men boken är bra skriven och det finns en ömsinthet och en vilja till förståelse och försoning som känns äkta. Däremot är diskussionerna om rasism och brottslighet triviala och tillför inget, argumenten är redan utslitna. Men jag vet att många gärna läser om far-dotterrelationer och här finns en del att hämta.

När Frida Boisens dotter Tilda läste mammans bests.. Visa hela

När Frida Boisens dotter Tilda läste mammans bestseller Berätta aldrig det här hamnade de i gräl. Tilda kan inte förstå hur Frida kunde förlåta sin pappa efter allt han gjort mot Frida och hennes mor. Frida blir tagen på sängen och börjar rannsaka sig själv, har hon förträngt hur det egentligen var? I jakten på sanningen hittar Frida sina dammiga dagböcker som hon skrev under sin barndom. Där berättas både om livet i förorten med mamma Rosita efter skilsmässan, och lyxliv i Jakarta när pappa Peter blev stationerad där. Bilden som växer fram är förskräcklig, med övergrepp, barnmisshandel och våld i nära relationer. Frida hade delvis förträngt detta, men innebär de nya minnena att hon är beredd att omvärdera synen på sin pappa...

Du är inte längre min dotter är en intressant, välskriven och mycket obehaglig bok om att bli förnekad och sviken som barn, ett mönster som sedan upprepas när Frida blir tonåring och lever ett år hos pappan och hans nya fru i Indonesien. Deras relation är minst sagt dysfunktionell och Frida hamnar i skottlinjen, trots att hon ligger lågt och försöker medla.

Man ska minnas att precis som med den fristående föregångaren Berätta aldrig det här är det en skönlitterär bok. Och då kan jag inte låta bli att fundera över vad som är sant, gick det till så här, hände allt när hon säger det eller är det ett hopplock, har hon gjort det värre är det var? Bara Frida finns kvar, alla andra inblandade är borta.
Jag vill inte gå in på detaljer, men obehagligt är det och Frida har haft en svår barndom. Imponerande att hon klarade det så bra och blivit så framgångsrik. Men jag håller med dotter Tilda, en man som Peter Boisen ska inta förlåtas. Det finns förmildrande omständigheter i hans uppväxt men det räcker inte, hur många har inte haft en tuff barndom? Att förlåta och släta över vad en sån man gjort, vad skickar det för signaler till nästa generation? Att förlåta är att belöna, varför ska han eller andra män av den typen då ändra på sig? Han bad aldrig om ursäkt eller visade ånger. Rosita kom aldrig över skilsmässan, känslorna för Peter fanns kvar och tog till slut hennes liv. Ändå borde hon varit tacksam för att hon slapp undan honom. Nästa fru, Gisela, levde med honom tills hon avled, trots misshandel, och Frida älskade honom till slutet.

Jag förstår det inte.

Adina är en kvinna i 40-årsåldern som lever ensam.. Visa hela

Adina är en kvinna i 40-årsåldern som lever ensam i en stor våning i Stockholms innerstad. Hon tjänar bra som talarcoach men tar ut sin oförlösta aggression genom vidlyftiga sexuella kontakter och hård träning.. Efter en incident på den lokala boxningsklubben tvingas hon in i KBT-terapi, men det ger henne inget. Nu närmar sig den årsdag hon fruktar mest av allt. Hon planerar att sova sig igenom dagen, men just då dyker en skugga från det förflutna upp. Det är Malin, en gång hennes bästa vän och värsta fiende. Minnena från deras tonår i en frikyrkoförsamling väller fram och Adina reagerar som hon brukar numera, med våld...

En mörk och otäck historia om fördomar, hierarki och förtryck i religionens namn. Adinas mamma är ogift och behandlas därför som en syndare av självutnämnda moraltanter av bägge kön i församlingen. Man skuldbelägger även Adina och när den som säger sig vilja skydda henne sviker går det riktigt illa.

Rachel Molin är skådespelare och manusförfattare och Dungen är hennes debutroman. Jag vet inte om historien har någon koppling till hennes eget liv, men romanen känns som en uppgörelsebok. Det mesta är svartvitt och hon verkar hata män. Även om nyanser inte är en manusförfattares bästa gren tror jag att många kommer att uppskatta berättelsen. Men då det är på gränsen till eländesporr är det inte min cup of tea. Fast den har sina poänger, skildringen av den självupptagna KBT-terapeuten är direkt dråplig och klarspråket om religiöst fjanteri kan inte nog ofta lyftas fram. Moralhyckleri och tungomålstalande är bara en förevändning för den maktutövning som är, alltid har varit, och alltid kommer att vara det främsta kännetecknet på sektverksamhet!

En ung kvinna skriver till en åklagare för researc.. Visa hela

En ung kvinna skriver till en åklagare för research till sin bok. Han blir nyfiken och svarar, vilket blir inledningen till en brevväxling som med tiden blir alltmer laddad. Men åklagaren Herge är gift och den unga Anaëlle är funktionshindrad efter en olycka. Ska de våga träffas och bör de ens träffas? När Anaëlle så tar hjälp av snickaren Thomas för att renovera sitt hus uppstår också ett intresse och båda har erfarenheter av tragiska och traumatiska händelser.

Feelgood på franska, som vanligt lite mer tillbakalutad och lugnare i tempot. Parallellt med brevväxlingen mellan Herge och Anaëlle får vi följa hur Thomas tar hand om sin cancersjuka lillebror och deras intensiva kontakt med naturen som flykt från sjukdomen. Finstämt, känslosamt och sorgligt. Författaren utgår från egna erfarenheter och den del som handlar om den sjuka pojken tar så småningom överhand, på gott och ont. Här finns också en försmådd kvinna som jag upplever som klicheartad och mindre trovärdig. Slutet känns tillrättalagt och lite rumphugget, men som helhet är det en läsvärd bok.

Tre långa noveller av den tyske nobelpristagaren,.. Visa hela

Tre långa noveller av den tyske nobelpristagaren, Döden i Venedig, Tonio Kröger och Mario och trollkarlen. Sämst och längst är titelnovellen, berättelsen om den medelålders mannen Aschenbach som under en semester i Venedig blir besatt av en 14-årig polsk adelspojke. Han gör inga närmanden men ser alltid till att ha pojken inom synhåll och följer efter familjen när de är ute på stan. Det hela blir märkligt, konstruerat och rent ut sagt tråkigt.

Tonio Kröger handlar också om dyrkan, men på en annan och mer realistisk nivå. Den unge Tonio dyrkar först sin vän Hans som är en stilig arier med sunda idrottsliga intressen, inte en bokmal som Tonio. Nästa föremål för hans svärmeri är den blonda Ingeborg, vacker men ouppnåelig. Som vuxen möter Tonio av en tillfällighet de två andra som nu är ett par och undrar förstås vad han såg hos dessa ytliga personer, då i ungdomen.

Mario och trollkarlen handlar om en skicklig men obehaglig illusionist som njuter av att förnedra och manipulera andra, men som till slut får vad han förtjänar - eller får han det?

Thoman Mann är en författare av gamla stammen, en som älskar detaljer och beskrivningar. Varje ny karaktär kräver minst en halv sidas noggrann granskning av personlighet, stil och utseende ner till minsta pormask. Både trist och onödigt tycker jag, har läsare ingen fantasi? Men jag antar att det sådant som kvalificerar för nobelpris...

Det känns onödigt att berätta om handlingen i denn.. Visa hela

Det känns onödigt att berätta om handlingen i denna moderna klassiker som även är månadens cirkelbok. Flickan som kallas Scout växer upp i en sömning småstad i Alabama på 1930-talet när ett ohyggligt brott vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten.

Boken är väldigt välskriven och lättläst trots det tunga ämnet. Lite seg i början som mest handlar om barnens lekar och bus. Jag störde mig mer på på den lillgamla Scout första gången jag läste boken, det är ju uppenbart att en 6-åring inte kan tänka och formulera sig som hon gör aven om hon är superintelligent och lärde sig läsa själv vid tre års ålder. Men Scout är inte menad att vara en trovärdig karaktär trots den i övrigt realistiska berättelsen. Hon är en berättare och galjonsfigur, den som ser, avslöjar och säger sanningen. Hennes smeknamn, som läsaren inte får något förklaring till, betyder just spanare, iakttagare.

Hela berättelsen skildras genom Scouts ögon, ett lyckat grepp då de vuxnas hyckleri och fördomsfullhet lyfts fram på ett tydligt sätt. Den liberala pappan, advokaten Atticus, fungerar som motpol till de rigida vita stadsborna som reflexmässigt dömer en svart man utan bevis. Det går en rak linje från de fördomsfulla och oempatiska sydstatarna till president Trump, hans lögner, hatpropaganda och förakt för lag och rättvisa. Det har gått 65 år sedan boken skrevs och 90 sedan den verkliga händelse som ligger till grund för boken utspelades. Ändå har ingenting förändrats, det är samma personer och samma Ku Klux Klan som de som stormade Capitolium 2021, samma lögner och samma överseende från den som har makten.

27-åriga Miranda pluggar beteendevetenskap och ha.. Visa hela

27-åriga Miranda pluggar beteendevetenskap och har en ljum relation med cykelfantasten och renlevnadsmannen Isak när hon blir kurskamrat med den spännande och charmiga norrlänningen Adrian. Miranda blir intresserad, men hon har ju Isak och Adrian har Stella. Bästisen Moa försöker stötta men hon är höggravid och på väg in i ett annat liv. Miranda försöker vara glad för hennes skull, men känner sig sviken och kvarlämnad. Ensamheten för henne allt närmare Adrian, men är han verkligen lika fantastisk som hon intalar sig...?

Ett lite annorlunda triangeldrama där det inte går varken som de inblandade eller läsaren föreställer sig. Miranda är däremot samma vilsna unga kvinna som vi ofta möter i samtida litteratur, slarvig med känslor, missköter studierna, lägenheten och sig själv, festar och tar droger. Badkaret är fullt av disk (var får hon allt porslin från) och hon vill inte ta hem någon av männen.
Som vanligt får jag inte ihop det, varför måste kärleksbekymmer leda till att hon inte sköter studierna? Är fester och droger någon slags "kvinnlig manbarhetsrit", man måste visa hur tuff man är? Trovärdigt skildrat är däremot den distans och saknad hon känner när vännen Moa är på väg in i villa vovve volvo-livet.

Jag inbillar mig att berättelsen passar bäst för yngre storstadskvinnor, samma målgrupp som författaren tillhör. Jag söker alltid efter samtida relationsromaner men ofta hamnar jag i böcker riktade till denna målgrupp, i synnerhet om de är skrivna av debutanter. Får väl trösta mig med att det snart är dags för Lena Anderssons nya!

Faye och hennes man har separerat, på hans initiat.. Visa hela

Faye och hennes man har separerat, på hans initiativ. Det var ingen vänskaplig uppgörelse utan resultatet blir en sårig vårdnadstvist där de två flickorna får sitta emellan. Som den ena dottern säger "Jag har två hem. Jag har inget hem." Läsaren får följa Faye som ensam mamma där hon gör vad hon kan för döttrarna samtidigt som hon sörjer skilsmässan. Hon går till tandläkaren, ger döttrarna mat, tar dem utflykter och tar del i dotterns kompisbekymmer. En knivskarp och klinisk skildring av vardagen som nyskild, ett tillstånd hon inte ser något positivt i. Istället ser hon avundsjukt på de par som håller ihop, samtidigt som hon grubblar på maktförhållandet mellan parterna i ett äktenskap.

Boken är självbiografisk och är en föregångare till Cusks trilogi där huvudpersonen Faye försöker återskapa sitt liv efter skilsmässan. Eftersom det är min första bok av henne tyckte jag det var bäst att börja med Efterbörd då det enda övriga som fanns inne på bibblan var trilogin. Utan tvekan är Cusk en mycket skicklig författare rent tekniskt och språkligt. Tyvärr lyfter det inte för mig och det stör mig. Jag känner mig lite dum som inte förstår hennes storhet och missar antagligen något bra. Men jag ska ge henne en ny chans.

Något jag saknar i boken är orsaken till att de separerade. Maken skyller på Faye men läsaren får aldrig veta varför, eller hur skilsmässan och tiden efter blev så infekterad. Tanken infinner sig att hon varit otrogen, men de få män som dyker upp verkar mest vara vänner. För att riktigt betona det skarpa läget drar hon paralleller till det grekiska dramat mellan Agamemnon och hans fru Klytaimestra. Men jag ser inte likheten, när någon som Agamemnon först offrar sin dotter, tillika hustruns favorit, och sedan lämnar alla för att kriga i Troja under tio år är det inte alls konstigt att frun inte gör vågen vid hans återkomst...

Ester Nilsson är 31. Hon är poet och essäist och e.. Visa hela

Ester Nilsson är 31. Hon är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon ett uppdrag, hon ska hålla ett föredrag om den kände konstnären Hugo Rask. När det blir dags finns konstnären själv i publiken och han blir hänförd. De börjar samtala och redan samma kväll blir Ester förälskad, även om hon inte vill erkänna det. De fortsätter att träffas och Ester vill inget heller än att de ska förenas i köttet, som författaren formulerar det. Men Hugo är märkligt avvaktande på den punkten, Han umgås och samtalar gärna men tar inte den sorts initiativ som Ester hoppas på. Under tiden gör hon slut med sin man med en axelryckning och vill inte se hans förtvivlan, för henne finns bara Hugo.
Till slut får hon sin vilja igenom, de inleder en fysisk relation och det blir en kort tids lycka för Ester. Men det som hon ser som ett viktigt steg framåt blir motsatsen, Hugo drar sig undan, skyller på jobb, svarar inte på SMS och mail. Ester kommer på att han har en kvinna i Malmö men det avskräcker henne inte. De träffas ju bara var fjortonde dag, det kan inte vara riktig kärlek i hennes ögon.

Så fortsätter det vecka efter vecka, månad efter månad, Ester trånar, ringer och skriver, vandrar runt hans bostad och atelje för att få en skymt av honom eller "råka" möta honom. Hon analyserar varje kommatecken i deras sparsamma dialog, tolkar allt till det bästa och vägrar lyssna till varningsropen från väninnekören. När hon till slut börjar ta sitt förnuft till fånga kommer ett SMS eller samtal från honom och det hela är igång igen...

Detta är en fantastisk bok om kärlekens makt, kraft och omöjlighet. Den förnuftiga och välutbildade Ester beter sig som en tonårstjej och Hugo, som egentligen bara var ute efter hennes beundran, låter sig dras in i något han inte behärskar utan tar den fega vägen ut. Som läsare häpnar man över hur pinsamt en vuxen kvinna beter sig, varför vill hon inte fatta vad han går för? Hugo däremot är precis lika uppblåst och egotrippad som man kan vänta sig av en beundrad konstnär som är van att få det han vill. Språket är helt outstanding, med vassa dialoger och oneliners som får en att tappa andan. Sällan har en bok varit så väl värd ett Augustpris men jag förstår att kvinnor blir provocerade av Esters uppträdande. Jag tycker däremot att det är uppfriskande med en kvinnlig huvudperson som varken är hjältinna eller offer utan en helt vanlig person som gör felval och låter sig luras av sina känslor.

Rahel och Peter har hyrt ett sommarhus, men några.. Visa hela

Rahel och Peter har hyrt ett sommarhus, men några dagar innan de ska åka får de veta att huset brunnit ner. Istället hamnar de på den isolerade gård där Rahel tillbringat somrarna som barn. På grund av sjukdom hos ägaren och det finns djur som måste skötas är de fast där i tre veckor. Förhållandet sviktar, det är spänt då det hänt saker som i synnerhet Peter tagit illa vid sig av. Nu är de hänvisade till varandras sällskap och de måste enas om ifall de har en framtid tillsammans eller ska gå åt varsitt håll. Samtidigt börjar Rahel misstänka att familjen inte varit ärliga om hennes ursprung...

Daniela Krien är ett stjärnskott på den tyska författarhimlen, jag har läst hennes två tidigare böcker och ser henne som en framtida Nobelpriskandidat. Elden är en finstämd och realistisk relationsroman där inget är självklart och människor gör både rätt och fel, som i verkliga livet. Förutom strulet med maken har Rahel en konflikt med sin vuxna dotter. Det är uppfriskande med en mormor som varken drar jämt med dottern eller trivs med barnbarnen, det mest förbjudna och något som är vanligare i verkligheten än i litteraturen.
En bok att läsa långsamt, njuta av och begrunda. Och på bara 170 sidor. Daniela Krien, lägg det namnet på minnet!

Tiden är sent 60-tal. Johan Steiner är framgångsri.. Visa hela

Tiden är sent 60-tal. Johan Steiner är framgångsrik reporter på Aftonbladet med ett speciellt intresse för Vietnam, som efter att ha drivit ut fransmännen hamnat i krig med USA. Så det är naturligt att han skickas dit för att rapportera på plats. Men på hemmaplan finns hans ungdomskärlek Helena, som nu har man och barn. De är fortfarande vänner och umgås alla tre, men känslorna finns kvar och Helena oroar sig över Johans farliga uppdrag. Han i sin tur behöver distans till Helena, och en ung vietnamesisk kvinna, Thi, fångar hans intresse...

En historia om kärlek och krig och om hur Vietnamkriget påverkade både vardagsliv och rikspolitik i Sverige. Tredje fristående delen i serien Sagan om vår nya tid. Johan Steiner är en slags dåtida Erik Ponti, med kontakter i alla läger och en förmåga att finnas på plats när det händer. På så sätt har boken hög igenkänning för oss som minns den tiden. Är det bra då? Tja jag vet inte riktigt. Vissa delar påminner faktiskt mer om en nyhetsartikel än ett romanavsnitt. Sen är det dialogen, den är stolpig på något sätt, Inte felaktig eller tjatig men den känns ändå konstlad, konstruerad snarare än naturlig. Faktamässigt är boken på topp, författaren är påläst och insatt. Ändå tycker jag att avsnitten som handlar om Johan och Helenas förhållande är bokens styrka. Förbjuden kärlek, val, plikt och familj, undertryckta känslor och missade tillfällen, allt utan tillgjord dramatik. Inte konstlat utan naturligt!
Så jag tycker faktiskt att den produktive Eriksson borde satsa mer på relationer och mindre på spänning och nutidshistoria i kommande romaner! Kan rekommendera Oktoberhavet av samma författare, den är bra.

En grupp vuxna studenter har anmält sig till kurse.. Visa hela

En grupp vuxna studenter har anmält sig till kursen "Kultur och civilisation." Lärare är den karismatiska Elizabeth Finch, skarp, briljant, djupt intellektuell men med en gäckande och hemlighetsfull personlighet. Klassen delas i två läger men romanens berättare, Neil, är den som fascineras mest och efter kursens slut får han ynnesten att då och då äta lunch med henne. Han njuter av den intellektuella stimulansen men kommer henne inte närmare in på livet. Men skapar sin förstår en egen bild, frågan är om hans förälskelse får honom att blunda för de sidor som inte passar in...

Julian Barnes nya bok är en märklig skapelse. En filosofisk bildningsroman snarare än ett psykologiskt drama om besatthet och distans. Nästan halva boken handlar om kejsaren Julianus Apostata, den siste romerske kejsare som bekände sig till hedendomen, och som bekämpade kristendomen snarare än de kristna. Barnes kopplar ihop Finch och kejsaren, bägge är starka personligheter i en oförstående omvärld, ifrågasätter tidens normer och drabbas av svek. Barnes tycks fascinerad av honom och det beror inte på att det är en namne...

Ärligt talat är boken ganska seg och det är först under de sista femtio sidorna som den lyfter, men det med besked och där känner man igen den briljante människoskildraren Barnes. Nya fakta kommer fram och läsaren känner sig lika förvirrad som Neil. Hans satir över brittisk tabloidpress och deras förmåga att vrida på sanningen är på pricken. Hans hyllning till kvinnor och ständiga fokus på mäns tillkortakommanden känns mer daterad, han får inte ihop den biten riktigt.

Fyra kvinnor jobbar på biblioteket i Blomdala. In.. Visa hela

Fyra kvinnor jobbar på biblioteket i Blomdala. Intressant för oss bokmalar tyckte jag men nu handlar det inte så mycket om litteratur och författare utan om kvinnornas inbördes relationer och deras förhållande till sina män. Eva är 60 och den nya chefen. Hon tycks leva ett lugnt liv med maken men ingen vet att hon en gång flydde Blomdala och att hon nu lever med skuldkänslor efter ett stort svek. Malin är i 40-årsåldern och lever ett till synes helt perfekt familjeliv med make och två barn. Men hon visar sig ha en hemlig koppling till en av de andra kvinnorna. Märta är den unga tjejen med piercingar och grönt hår. Hon har träffat kärleken på Tinder, en helt perfekt kille, men kan hon lita på honom och vem är tjejen han messar med? Sadiha sköter städningen men drömmer om större uppgifter. En gång flydde hon förtrycket i Iran och har anpassat sig till Sverige, men känner sig ändå annorlunda och utanför. Barnen är vuxna men sambon är en slöfock som bara jobbar extra då och då och helst vill att Sadhia är hemma så mycket som möjligt.

En relationsroman om fyra vanliga kvinnor med vanliga liv. Men en av dem misshandlas av sin man. Hon berättar inget och läsaren får inte veta vem. Men under den nya chefen förändras maktstrukturen på biblioteket och farliga bollar sätts i rullning. Kommer det att sluta väl eller med ännu ett offer för mäns våld i nära relationer?
En bitvis seg och tillrättalagd roman med ett viktigt men tyvärr ganska uttjatat tema. Jag har funderat över om alla dessa välmenande och inkännande skildringar av våld mot kvinnor gör någon nytta i den mån att kvinnor dels lär sig se varningstecknen, dels orkar lämna i tid? Och om inte, varför? Det finns ju hur många böcker och filmer som helst om detta, med tydliga skildringar av de mekanismer som via kontrollbeteende och psykiskt förtryck leder fram till fysisk misshandel. Ändå fortsätter eländet.
Rent förnuftsmässigt vet jag hur svårt det är att lämna. Men jag förstår det inte.

Matilda står och kokar gröt åt sonen när telefone.. Visa hela

Matilda står och kokar gröt åt sonen när telefonen ringer. En av hennes vänner berättar att Malin är död, hon har tagit livet av sig. Malin var Matildas bästa och äldsta vän, de har känt varann sedan första klass. Nu rasar Matildas värld, varför, hur kunde hon missa hur dåligt Matilda mådde, hur kunde Malin göra så mot sina vänner och anhöriga? Avskedsbrevet ger ingen förklaring som Matilda kan acceptera. Deras gemensamma vänner är också förtvivlade, men försöker gå vidare. Matilda gör tvärtom, överväldigad av ilska, skuldkänslor, frågor och känslan av övergivenhet sjunker hon allt djupare ner i sorg. Inte ens det faktum att hon väntar sitt och makens andra barn ger henne någon glädje. När vissa oklarheter om Malins sista tid dyker upp blir Matildas fixering än värre, trots att hennes agerande hotar både äktenskapet och hennes ofödda barns liv...

En samtidsberättelse om sorg, systerskap och den komplexa kärleken till en vän. Det är författarens debutroman, den är mogen, välskriven och där historien utvecklas på ett oförutsägbart sätt. Skickligt luras läsaren att tro att man har förklaringen, men så dyker en ny information upp. Ungefär som när en deckare byggs upp. Svagheten är som jag ser det trovärdigheten. Självklart kan jag förstå den sorg, chock, förtvivlan och de skuldkänslor som alltid är resultatet av ett självmord. Men Matilda tappar det helt, försummar äktenskap, barn och graviditet i sin jakt på en förklaring till vännens död, en förklaring som är både mer komplex och enklare än vad Matilda vill inse. Kanske har jag fel, men att en kvinna i Matildas situation skulle agera på det ansvarslösa sätt hon gör känns inte rätt för mig. Men jag har å andra sidan alltid stört mig på personer som sätter vänner före partners...

Läs gärna boken, den är bra. Men böcker om sorg brukar alltid sluta med att man ser ljuset i tunneln, så tolkar inte jag det här...

Mona-Lisa är frånskild och tjänstgör som präst i e.. Visa hela

Mona-Lisa är frånskild och tjänstgör som präst i en församling hon inte trivs i. När hennes mystiska moster Gerd dör och efterlämnar ett arv där Mona-Lisa är enda arvinge är hon övertygad om att hon ska bli ägare till en stor skogsfastighet, det har hennes mamma sagt att Gerd har. Så när hon kommer i konflikt med sin chef säger hon upp sig, i tron att hon har sitt på det torra. Big mistake, det visar sig att allt hon ärver är en liten nedsliten camping utanför Orsa. Första tanken är att sälja och ta det lilla hon får. Men en vän övertalar henne att driva campingen, åtminstone över sommaren. Väl på plats får hon ta itu med missnöjda gäster, lösa kor och en argsint granne. Men hon gör sitt bästa och får en förtrogen i August, en trevlig äldre herre. Han kände Gerd väl men drar sig för att berätta om henne när Mona-Lisa frågar, vad är det han döljer...?

En traditionell feelgood skriven av en man, inte unikt men lite ovanligt. Han är präst precis som Mona-Lisa. Storyn är enligt mallen, protagonisten hamnar i knipa och tvingas mer eller mindre att göra en drastisk förändring i sitt liv. Svårigheter och motgångar drabbar henne men med hjälp av goda vänner reder det ut sig. En släktgåta ger lite spänning åt berättelsen. Helt okej, inget märkvärdigt men inte heller dåligt. Vissa ingredienser saknas, inga gulliga barn så långt ögat når och fjällkorna får ersätta hund och katt som kramobjekt.

Som vanligt, höll jag på att säga, är detta första delen i en feelgoodsvit som kallas De fyra årstiderna. Detta är sommaren, det finns tre till som utspelas under övriga årstider. I vad mån de är fristående eller ej vet jag inte, men det är tydligen samma personer det handlar om. Jag är inte entusiastisk till detta serieraseri som nu även drabbat denna genre, efter deckare, film och TV-program. Visst är det frestande både för läsare och författare att slippa tänka nytt och fortsätta med det välbekanta. Men det är ett tveeggat svärd, om författaren lyckats bra med första delen blir fallhöjden större inför kommande verk...

Juridikstudenten Karla hyr ett rum av den ensamstå.. Visa hela

Juridikstudenten Karla hyr ett rum av den ensamstående pappan Bill och jobbar extra som städerska för att ha råd med utbildningen. Hennes mamma är missbrukare och vill att Karla ska komma hem och ta hand om henne som hon alltid gjort. Men trots dåligt samvete vill Karla förverkliga sin dröm, kosta vad det kosta vill. Bills ekonomi är också körd i botten och han hankar sig fram på tillfälliga jobb och rumsuthyrningen. Han är beredd att göra allt för att dottern Sally inte kan tvingas flytta, som han själv fick göra gång på gång som barn.
När Karla städar hos läkarfamiljen Rytter förstår hon snart att allt inte står rätt till. Varför tillbringar hustrun Regina dagarna instängd i ett mörkt sovrum? Steven Rytter verkar omtänksam om hustrun men vill inte att Karla ska umgås med henne, samtidigt ser Karla honom med en yngre kvinna och de verkar stå nära varann... En dag hittar Steven och Regina mördade i sitt hem, vad har hänt och varför?

Jag fick flera tips om Edvardsson, hur bra och annorlunda hans böcker var. Men jag blev besviken, ännu en traditionell deckare om mord och vad som ledde fram till det. Karaktärer som visserligen har det knapert men som tar det ena felbeslutet efter det andra, bara det är jobbigt att läsa om. Man tänker, "nej låt bli, gör det inte"! Ändå gör de det och det går förstås inte bra. Så förutsägbart att man bara suckar av frustration. Boven är förstås nattsvart falsk och ond, positivt är däremot att övriga karaktärer är mänskliga och sannerligen inga änglar. Slutet gillar jag, logiskt snarare än korrekt.

Hornbys klart sämsta. Jag hade vissa förväntningar.. Visa hela

Hornbys klart sämsta. Jag hade vissa förväntningar men blev väldigt besviken. Släng den och läs om "High Fidelity" istället!

Karolina bor med sin man Christian och hans två ba.. Visa hela

Karolina bor med sin man Christian och hans två barn, allt fungerar bra och hon älskar hans barn som sina egna. Christian är snygg, välbärgad och populär, bra med barnen och hyfsat jämställd. Åtminstone klart bättre än väninnornas män. Ändå är det något som skaver och Karolina måste ofta påminna sig om hur bra hon har det. Fast lite lat är han allt. Hon vill också gärna ha egna barn och det är bråttom då hon är 40. Men Christian slirar på kopplingen, " det är inte rätt just nu". Kanske som en följd av det är sexlivet inte heller på topp.
Karolina är journalist och när hon gör en artikelserie om kvinnors liv berättar en av dem att hon levt i ett halvdant äktenskap hela livet men haft ett andningshål då hon träffade en älskare en gång om året. Karolina blir berörd, är otrohet alltid fel? Hon tänker på Adam, han som är omöjlig att glömma. De hade en kort affär innan hon träffade Christian men han hade redan en tjej. Nu är de kollegor och han är singel. Att vara otrogen en gång om året, det räknas väl inte...?

Som alla förstår är temat i denna läsvärda chic lit-roman otrohet. Författaren närmar sig ämnet på ett lite annorlunda och kontroversiellt sätt. Karolina inleder en affär med Adam men har inte dåligt samvete enligt devisen "lite roligt måste man ha". När vännernas män är otrogna är de däremot fullskaliga svin. Hon tycker lite synd om sig själv och letar fel hos Christian för att motivera sitt svek. Men till skillnad från hos kvinnan hon intervjuade bor Adam i stan, inte utomlands, och principen "en gång om året" faller snabbt. Till slut måste hon bestämma sig.

Men Karolina är ingen okänslig partybrud, hon trasslar in sig i sina känslor och vi får följa hur dilemmat bara växer. Författaren verkar också ha svårt att ta ställning, hon visar på Karolinas hyckleri men dömer inte. Uttrycket "tvåsamhetens fällor såväl som möjligheter" får man tolka som man vill. Jag är mer kritisk till Karolina, hennes otrohet och hennes sätt att indirekt skylla på Christian. När en man i hans ålder tvekar om fler barn med en kvinna i hennes ålder innebär det ett rungande nej. Det borde hon förstått.

Jag trodde att författaren var en man, Peppe är ett manligt namn i min värld. Oj, en man som skriver ur en kvinnas synvinkel! Men så spännande är det inte, författaren är kvinna

Tvillingarna Elsa och Elliott är oskiljaktiga. Hel.. Visa hela

Tvillingarna Elsa och Elliott är oskiljaktiga. Hela somrarna tillbringar de på farfars gård med bad, lek och lantliv. Så borde det alltid få vara, det tycker åtminstone Elsa. Men åren går, Elliott med sin glupande aptit på livet är Elsas spegel mot världen. Han lever helt och fullt, åker jorden runt, skaffar flickvän. Men hemma väntar alltid Elsa. Så dör Elliott och Elsas värld rasar. När han inte finns finns inte hon heller, det har alltid varit Elsaochelliott.
Men så blir hon oväntat med barn, och dottern Sara-Lisa tvingar henne att återvända till livet. Det finns åter kärlek och glädje, men också faror. Barn kan råka illa ut, så illa att mamma och pappa inte räcker till. Då behövs en skyddsängel.....

Det här är helt enkelt en underbar bok, vacker, sorglig, romantisk, medkännande. Den utspelas i vår tid men det finns liksom en fasförskjutning, en extra dimension för Elsa. Allt är igenkännbart, men ändå inte. Boken påminner inte så lite om Alice Sebolds "Flickan från ovan", och sämre förebild kan man ha.
Om författaren vet jag nada, men hon är en jäkla tjej på att skriva. Berättelsen driver på, utan onödiga detaljer och beskrivningar. Dialogen känns naturlig, sparsmakad och med viss humor. Persongalleriet är perfekt, eftersom personerna är så operfekta. De är vanliga sympatiska människor, osäkra och otillräckliga, med stripigt hår och små bröst. Särskilt uppskattar jag att hon inte delar in karaktärerna i onda och goda och vi förskonas från häftiga känsloutspel och konstruerad dramatik. Kanske slutet är på gränsen till sliskigt, men det finns en sådan värme i berättelsen att det ursäktar det mesta. Och jag hade aldrig förlåtit K. D. om hon låtit den sluta annorlunda.....
Dessutom är boken både kort och lättläst, så bara läs!

Andra delen i serien Drottningens detektivbyrå. Et.. Visa hela

Andra delen i serien Drottningens detektivbyrå. Ett mystiskt dödsfall upptäcks vid swimmingpoolen på Buckingham Palace. Mycket pekar på en tragisk olycka men drottning Elizabeth känner på sig att det är mer än så och sätter igång med egna efterforskningar. Dessutom dyker en av drottningens oljemålningar upp på en utställning fast den borde finnas kvar på slottet. Tavlan är inte värdefull men har stort affektionsvärde för henne. Varför har den kommit på avvägar? Som vanligt tar drottningen hjälp av sin närmast omänskligt kompetenta biträdande privatsekreterare, Rozie Oshodi. Rozie verkställer spaningsarbetet, drottningen drar slutsatser. Tillsammans kommer de något på spåren, något som är större än de trodde och som försätter både Rozie och andra i drottningens personal i fara. Kanske finns lösningen i de vindlande kulvertarna under slottet...

Ännu en utmärkt mysdeckare i kunglig miljö, undrar förresten hur man kommer på att skriva deckare med en verklig och ikonisk person i huvudrollen? Det kräver en del mod, eller dumdristighet. Men det funkar för mig och hon får till historien bra, utan skvaller eller "avslöjanden" om de kungliga. Flera olika spår och några villospår, allt skildrat på ett lättsamt men ändå genomtänkt sätt och nästan utan våld. Det här skulle faktiskt kunna hända, till skillnad från hur det är i de flesta kriminalromaner. Även om man måste ifrågasätta säkerheten runt de kungliga. Men författaren är väl bekant med miljön på de olika slotten och hur personal och administration fungerar, hon vet vad hon talar om..
Ska jag säga något negativt är det lite väl många bifigurer inblandade och jag har svårt att hålla isär dem. Handlingen är bitvis lite rörig men det har jag mer överseende med då tempot är högt och de olika spåren och villospåren gör att läsaren håller sig på tårna. En väldigt trevlig och smakfull läsupplevelse. om alla deckare vore som denna skulle jag läsa mycket mer i genren!

Vet någon om det är fler böcker på gång i serien? Nu finns ju inte huvudpersonen bland oss längre men det borde inte vara något hinder så länge berättelserna utspelas innan 2022.

Ett äldre par åker till Italien tillsammans med de.. Visa hela

Ett äldre par åker till Italien tillsammans med de tre vuxna barnen och deras familjer för att fira faderns 70-årsdag. Där släpper de bomben, de ska skiljas efter 40 års äktenskap. Alla blir chockade, ingen hade anat något. Men föräldrarna är överens och separerar i all sämja. För barnen har familjen varit ett naturligt centrum, det stabila i en föränderlig värld. Nu rycks mattan undan för dem. Äldsta dottern Liv tar särskilt illa vid sig och det som hänt påverkar också hennes egen relation negativt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om denna norska relationsroman, jag föredrar berättelser om kärleksrelationer men här står syskonrelationer och förhållandet mellan vuxna barn och föräldrarna i centrum. Jag har själv inga erfarenheter av skilsmässor varken i släkten eller i närmaste vänkretsen, men jag tycker att Liv överreagerar. Den delen är lite seg, i övrigt känns boken realistisk och trovärdig. Vi får även följa de andra syskonen, Ellen och Håkon, och deras förhållanden under några år. De tre är jag-personen i varsin del av romanen, ett bra grepp som gör berättelsen mer levande och spänstig. Och romanen gör skäl för sitt namn, det är så moderna familjer fungerar. Eller...?

Ella är över 80, svårt cancersjuk och orkar inte l.. Visa hela

Ella är över 80, svårt cancersjuk och orkar inte längre med jobbiga undersökningar och plågsamma behandlingar. Hon vill fly, därför trotsar hon sina läkare och sina oroliga barn och ger sig av på en sista semester tillsammans med sin demente man John. Trots sin förvirring kan har fortfarande köra och med sin gamla husbil ger de sig ut på en roadtrip på den legendariska Route 66, slutmålet är Disneyland i Kalifornien. Ett vansinnesprojekt med tanke på deras respektive hälsotillstånd, är det verkligen möjligt och kan de hålla undan för sina barn som hotar att komma och hämta hem dem...?

En vuxensaga och feelgoodroman med tragiska undertoner. Den röda tråden är den värme och starka kärlek som finns mellan dem trots alla krämpor. Johns demens är svår men ändå har han klara stunder då Ella känner att han är tillbaka. Och Ellas kärlek är så stark att hon är beredd att göra sitt bokstavligt talat yttersta för att han ska slippa lida. John kör och Ella guidar honom via sina kartböcker. På kvällarna tittar de på gamla diabilder från tidigare semestrar när barnen varit små. Samtidigt är det en reseskildring där städer och sevärdheter längs den berömda vägen passerar revy. Det finns ett samband mellan det åldriga paret som tiden håller på att rinna ut för och de tidigare så livliga orterna som nu hamnat i bakvattnet då nya motorvägar dragits.

Boken är omtalad. älskad och filmad, med Donald Sutherland och Helen Mirren i huvudrollerna. Vill man vara tråkig kan man invända att hela berättelsen är totalt orealistisk, en så sjuk kvinna som Ella hade inte orkat dra igång ett så kraftödande projekt och en så dement person som John hade aldrig kunnat köra på okända vägar och klara det. Men då hade det å andra sidan inte blivit någon bok och det hade varit synd...

Pojken som kallas Little Dog växer upp med sin ma.. Visa hela

Pojken som kallas Little Dog växer upp med sin mamma och mormor i Hartford, USA, dit de tvingades fly i efterdyningarna av Vietnamkriget. I ett brev till modern, som inte är läskunnig, berättar sonen för att försöka förstå sig själv och sin plats i världen. Han minns inte kriget men vet allt om våld och om att vara annorlunda och få betala priset för det. USA är inte i krig men varje natt skjuts det i hans hemstad och drogmissbruket skördar hans vänners liv, precis som kriget skördade vänner i mormor Lans liv. Även om Little Dog klarade sig, fick gå på college och blev författare, minns han våldet han utsattes för som barn, klasskillnaderna, trauman, moderns slit, första kärleken och resan tillbaka för att begrava sin mormor i hemlandets jord...

En bok som får kritiker att jubla och som vanligt undrar jag varför, vad är det nu jag missat? För mig är det eländesporr, bara inlindat i ett skimrande och poetiskt språk. Allt går åt h-e, som i en western när krutröken lagt sig, och som ensam överlevande står Little Dog, mer beroende på tur än skicklighet. Författaren är skoningslös mot det amerikanska samhället, byggt på våld och opiodmissbruk, och som många kloka människor tycks han förutspått det som hänt i landet de senaste månaderna.
Det som etsar sig fast är enskilda scener, som när mamman köper den första cykeln åt sin son. Den råkar bli rosa och det tål inte pojkarna i kvarteret. De tar cykeln och skrapar bort färgen, mamman tvingas måla den blå istället. En av de pojkarna kunde varit fähunden till vicepresident, Jack Vance, åldern stämmer...
I en annan scen man helst vill glömma är en apa inblandad, något av det vidrigaste jag läst vad gäller djurplågeri.

Ett citat: "I Hartford hälsar man inte med "hej" eller "hur är det" utan med "nåt bra?" För det var underförstått att man genast slås ner, att allt var skit. Som när fruar och flickvänner köar på C-Town med blåtiror och spruckna läppar, som besvarar ens blick med höjda hakor som för att säga "sköt du ditt". Så att fråga "nåt bra?" är att genast gå till glädjen."

Alltså en bok som berör men gör det den automatiskt bra? Det är upp till var och en att bedöma...

På märkliga vägar har den nu 85-åriga Emma Mossber.. Visa hela

På märkliga vägar har den nu 85-åriga Emma Mossberg hamnat på en gudsförgäten ö utanför Irlands västkust. Sitt hemland Finland har hon inte besökt sedan hon lämnade det för över 50 år sedan och hon saknar det inte. De händelser som drev bort henne står fortfarande tydliga i minnet. Hon har aldrig berättat för de som velat höra och de som nu finns i hennes omgivning är för unga för att förstå. Nu är det 1918, det stora kriget är slut och för Emma är det dags att göra upp med det förflutna. Så för att "krossa ormarna för evigt" och med katten Misha som ende åhörare berättar Emma om sin barndom, sina bröder och deras livsöden och om den stora katastrofen...

Sonja Nordenswan har skrivit en märgfull släktkrönika som spänner över tre generationer från 1830-talet till 1918. Händelserna utspelar sig i sydvästra Finland, i Helsingfors och på en liten ö i Atlanten. Berättelsen innehåller både dramatik, tragik och humor, men innehåller också intressanta fakta om livet på 1800-talet, tack vare att författaren gjort ett omfattande researcharbete. Berättelsen för framåt av olika personer, språket är enkelt men med ålderdomliga vändningar som hjälper läsaren att leva sin in i berättelsen.
Sammantaget en ovanlig och gripande berättelse som inte släpper taget om läsaren bara för att man lägger ifrån sig boken...

Sonja Nordenswan bor på Åland och har givit ut fyra böcker. 2011 var hon nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris för Blues från ett krossat världshus.

En dag meddelar myndigheterna att något mycket mär.. Visa hela

En dag meddelar myndigheterna att något mycket märkligt håller på att hända. Jorden har börjat snurra långsammare, dygnen utökas med minuter och så småningom timmar. Snart kommer illavarslande tecken, tidvattnet löper amok, fåglar dör, valar strandar, växtlighet dukar under. Av alla sätt som jorden kan gå under på är detta det mest oväntade. Vetenskapen står lika frågande som politiker och vanliga människor inför det som officiellt kallas insaktningen.
Men i skuggan av detta kaos går livet vidare och det är vad myndigheterna vill. 11-åriga Julia bor i Kalifornien med sin familj och hon är mest bekymrad över vardagliga problem, som oro över att föräldrarna ska skiljas, att bästisen hittat en ny bästis och att hon inte fått några bröst än. Men det blir allt svårare att leva ett vanligt liv, i takt med att världen blir konstigare och farligare...

En mycket, mycket obehaglig dystopi, ett ödesdigert hot mot mänskligheten som får klimathot, pandemier och miljöproblem att framstå som bagateller. Nästan alla domedagsprofeter påstår ju att mänskligheten själva kommer att orsaka sin undergång, men här har författaren skapat en händelsekedja som ingen kan göra något åt och inte skylla på någon annan. Titeln tolkar jag som ironisk eller galghumoristisk, mirakel sker inte när de behövs som bäst. Författaren är skicklig nog att inte ägna sig åt de dramatiska katastrofer som insaktningen orsakar utan fokuserar på enskilda människor. Efter den första paniken går de flesta tillbaka till sina vanliga liv, med skola, jobb, fotboll, golfspel och kärlekstrubbel. Det finns ju ingenstans att fly...
Men alla vet att det aldrig blir som förr och oundvikliga konflikter mellan grupper blossar upp. Språket är vardagligt, inte högtravande och ödesdigert som ämnet kan locka till, men underförstått är det tydligt att allt kommer att gå åt h-e. Jag kom genast att tänka på T S Eliots dikt The Hollow Men och strofen "Så skall världen sluta, inte med en smäll utan med en snyftning."

Alice lämnar bokens namnlöse jag och hans värld ra.. Visa hela

Alice lämnar bokens namnlöse jag och hans värld rasar. Han irrar runt på gatorna, pratar med vänner och bekanta, söker förståelse och förklaring men ingen når fram till honom. Fast relationen inte varit bra och han anat uppbrottet kan han inte släppa henne. Inte blir det bättre av att hon varit otrogen och nu är gravid med en annan mans barn. Han flyttar hem till sina föräldrar, som fullt förståeligt är oroliga för honom, och råkar i konflikt med sin älskade syster. Trots att han är smärtsamt medveten om att han skriker rakt ut i intet låtsas han att någon lyssnar, att han har någon med sig på vägen.

Gäsp vilken tråkig bok, lika obegriplig som långrandig. Läsaren vill tycka synd om den så brutalt svikna mannen men då man inte förstår honom är det inte lätt. Och varför varför är manliga författare så skoningslösa mot sina alter egon? Allt är hans fel, även om kvinnan beter sig som ett svin. Inget hopp, ingen förståelse och faktiskt ingen sympati. Kvinnor som lämnas, krossas och sänks till botten reser sig alltid på något sätt, män sjunker bara djupare ner i självförakt och misär.
Detta är David Wibergs första vuxenbok, han har tidigare skrivit flera ungdomsböcker och är också dramatiker och skådespelare. Kanske borde han hållit sig till det...

Ugglas egenhändigt skrivna självbiografi från 2018.. Visa hela

Ugglas egenhändigt skrivna självbiografi från 2018, inspirerad av att han fått diagnosen ADHD. En diagnos som inte är överraskande med tanke på hans struliga ungdomstid och ständiga rastlöshet. Tyngdpunkten ligger på barn-och ungdomstiden och till skillnad från många som skriver biografier förskönar han inget, snarare tvärtom. Han var en riktig skitunge i skolan, redan från de tidiga åren, och terroriserade både lärare och kamrater. Underförstått skyller han på föräldrarna, han kände sig aldrig älskad och i synnerhet mamman framställs som känslokall. Ändå stöttade de honom, ställde upp med pengar i hans hans tidiga karriär och gav honom lösa tyglar. För lösa tycker jag men en person med ADHD är inte lätt att styra.

Den som är intresserad av Ugglas karriär, låtarna, filmerna och gigen, kommer bli besviken. Visst tar han upp en del men det är bara rapsodiskt och helt utan kronologisk ordning. Enda skiva som han går lite på djupet med är debutplattan Om Bobbo Viking. Däremot finns det mer om personer i branschen, producenter, musiker och ljudtekniker. Likaså är han snål med sina kärleksförhållanden. Det finns något om fotomodellen Ann som han har dottern Emilie med, men väldigt lite om äktenskapet med Louise som han fortfarande är gift med. Mer ingående och kärleksfulla är skildringen av bröderna, den betydligt äldre Gabriel som fotade omslagen till plattorna, och sorgen över Johan som dog i cancer. Ännu varmare är bilden av hembiträdet Poppe som blev en extramamma för den lille Magnus, men som dog hastigt och chockartat. Magnus var otröstlig med fick inte ens gå på begravningen.

Det jag stör mig mest på är rörigheten i berättelsen. Uppenbarligen har han anammat den nya litterära stilen som tycks gå ut på att skriva en kronologisk berättelse, klippa sönder den, kasta upp bitarna i luften och sedan sätta ihop dem tämligen slumpmässigt. En välkänd teknik i nyare litteratur men mindre lämplig i en biografi. Undrar hur lektörerna på Norstedts tänkte där... Kan inte släppa misstanken att Uggla gärna vill lyfta fram sin ADHD och illustrera rastlösheten genom den skenbara oordningen i boken. Dessutom saknas en diskografi, varför då?
Så jag rekommenderar istället hans andra bok, den skönlitterära Johnny the Fucker. Också den med självbiografisk bakgrund och där täpper han till de luckor som finns i denna bok.

Vid förra sekelskiftet var Ernest Thiel Sveriges r.. Visa hela

Vid förra sekelskiftet var Ernest Thiel Sveriges rikaste man, en förmögenhet han förvärvat både genom tvivelaktiga affärer inom bankväsendet och framsynta investeringar i malmbrytning, järnvägar och kraftverksbyggen. Men det är inte som industriman eller kompanjon till Wallenbergarna han blivit känd, utan som grundare av Thielska galleriet, en av Stockholms mest kända konsthallar.
Thiel är en motsägelsefull person, en hänsynslös bankman som inte drar sig för att lura folk, en hård familjefar som kräver närmast militär disciplin av barnen vid matbordet. Men också en kulturälskare av stora mått, en mecenat som träffar och stöder den tidens målare och författare, som Bruno Liljefors, Carl Larsson, Verner von Heidenstam och Oscar Levertin. Hans bästa vän är Hjalmar Söderberg, han ger Edvard Munch ett årligt arvode, umgås med prins Eugen, översätter flera av Nietzsches betydande verk och skriver själv poesi. Han blir förälskad i hustruns sällskapsdam Signe Maria Hansen, men istället för att hålla henne som älskarinna skiljer han sig från hustrun Anna och gifter om sig med henne. En oerhörd skandal i de kretsar han rörde sig, att ha älskarinnor var helt okej men inte att skilja sig.
De första åren i det nya äktenskapet blir lyckliga, de reser, ordnar fester, umgås med kultureliten och utvecklar sitt gemensamma konstintresse. Det kulminerar 1907 då Thielska galleriet på Blockhusudden invigs och paret får möjlighet att visa upp all den konst de samlat på sig. Men Thiels affärer går allt sämre, hälsan hos bägge sviktar och Signe drar sig undan. Hon har älskare och får två barn när hon är i 40-årsåldern, ingen av dem är Thiel far till men han tar på sig faderskapet utan knot. Sonen Ture blir hans älsklingsgosse som han behandlar helt annorlunda än sina barn från första äktenskapet. Signe tar livet av sig 1915 medan Ernest lever ända till 1947. Då var han utblottad, tillgångarna uppgick till 3.420 kronor. Galleriet hade han överlämnat till svenska staten redan 1924.

Biografin är mycket intressant och jag kan verkligen rekommendera den. Det handlar inte bara om Thiel och hans familj utan flera av den tidens kulturpersoner får ett eget kapitel. Dessutom kom i höstas en biografi om Signe Maria Thiel ut, Sträckande sig uppåt mot ljuset av Gunilla Grahn- Hinnfors. Författaren hävdar i sann feministisk anda att det egentligen var Signe som var den konstkunniga och att det var hennes kontaktnät i konstvärlden som inspirerade till och möjliggjorde inrättandet av galleriet. Nåja, Thiel själv hade både kontakter och kunskaper och för att få ihop en sån konstsamling krävs kapital, mycket kapital, det räcker inte med kontaktnät. Och varken Thiel i sin egen biografi eller Forssberg i denna nämner att Signe spelade någon avgörande roll i sammanhanget. Men Signes sociala kompetens och charm underlättade säkert samvaron med konstnärerna.

Tre äldre kvinnor, Mia som jobbar på Hemmet, Lotta.. Visa hela

Tre äldre kvinnor, Mia som jobbar på Hemmet, Lotta som är begravningsentreprenör och Noora som just slutat jobba, har ofta pratar om att flytta till Spanien på ålderns höst. Nu är det läge, Mia är nybliven änka, Lotta ska sälja sin rörelse och Noora vill utveckla sitt intresse för healing. De planerar sin flytt, men för att boken ska bli mer intressant krånglar det förstås till sig och saker dyker upp som måste hanteras. Efter diverse turer bestäms det att Mia och Noora ska åka i förväg för att rekognoscera, med sig på resan får de oväntat en av de boende på hemmet, Dolores. Hon är född i Spanien men flyttade till Sverige med sin man. När han dog blev hon stum av sorg och hamnade på Hemmet. Nu kräver hon, skriftligt, att få återse sitt hemland. Resan går bra men att sätta planerna i verkat är lättare sagt än gjort...

Ännu en klassisk feelgood, kvinnor som ändrar sitt liv på ett dramatiskt sätt. Hellberg målar med bred pensel, Mia som knappt varit utanför hembyn kör husbil genom Europa, Noora tappar tron på tarotkorten. Lotta tvingas tillbaka till sitt ex, Dolores träffar någon hon inte trodde fanns, en älg ställer till det, hunden Loppan återvänder från det döda och två män blir oväntat fäder nästan samtidigt. Alltså lika dramatiskt och osannolikt som vanligt men ändå får författaren det att hänga ihop. Åsa Hellberg är en rutinerad och uppskattad författare med en rad böcker i genren bakom sig. Det är dock den första jag läst av henne och antagligen den sista. Den är inte dålig på något sätt, jag är bara lite trött på feelgood av denna typ.

En biografi över konstnären Eva Bonnier, verksam f.. Visa hela

En biografi över konstnären Eva Bonnier, verksam från 1880-talet till sin död 1909. Hon umgicks med alla kända kulturprofiler vid den tiden och var en del av den svenska konstnärskolonin i Paris. Så småningom trappade hon ner sitt målande och verkade istället som mecenat för nya konstnärer. Som hos alla kvinnor vid den tiden hamnade hennes konst i skuggan av männens, men hon var en väldigt skicklig porträttmålare, deltog i utställningar och har fått upprättelse på senare år.

Boken bygger nästan helt på Eva Bonniers brev, en omfattande korrespondens som författaren fått tillgång till genom tillmötesgående från Bonnierfamiljens arkiv. Det blir en väldigt ingående skildring av Bonniers karriär såväl som privatliv och det kan kännas lite tröttande med det gammaldags skriftspråket i de citerade breven. Här finns också ett rikt bildmaterial och noggranna källhänvisningar. Men det intressanta är att nya fakta kommer i dagen, om i synnerhet hennes förhållande till skulptören Per Hasselberg, hans dotter Julia som hon tog hand om, och omständigheterna kring hennes död. Utan tvekan var Hasselberg mannen i hennes liv, "ett omaka par" som författaren kallar dem. Lite av Skönheten och Odjuret. den förfinade överklasskvinnan och den bonnige och obildade (fast intelligente) Hasselberg som inte anpassade sig till etablissemanget och hade en mängd kvinnoaffärer. Det var ytterst nära att de blev giftermål trots Bonnierfamiljens aversion mot den blivande svärsonen, men det föll på bägges vacklande hälsa. Evas psykiska och Pers fysiska.

Med samtycke från Hasselbergs familj i Blekinge tog sig Eva Bonnier an hans oäkta dotter Julia som bara var ett halvår vid hans död. Hon såg Julia som sin dotter och såg till att hålla kontakten med hennes familj i Blekinge, som de besökte varje år. Jag är från Hasselbergs hemby, hans minnessten ligger strax intill vårt hem och jag minns Julia som en gammal dam som kom på somrarna för att hälsa på sina vänner och ibland satt ute i naturen och målade. Vi har några av hennes målningar, akvareller med landskapsmotiv.

Evas tragiska död efter sviterna från ett fall från ett hotellfönster anses allmän vara ett självmord under påverkan av feber och en psykisk störning. Men författaren har en annan teori, att det var en olyckshändelse då Eva försökte fästa en stormhake i ett öppet fönster, blev yr och tog överbalansen. Vilket kan stämma då det inte finns något i hennes sista brev som tyder på depression eller självmordstankar.

Superjournalisten Erik Ponti och superhjälten Carl.. Visa hela

Superjournalisten Erik Ponti och superhjälten Carl Hamilton har blivit gamla. Stödda på käpp haltar de omkring och jämför sina krämpor. Men att sitta i parken och mata duvorna passar inte dem. Istället inleder de ett projekt som syftar till att sabotera verksamheten för landets alla telefonbedragare och återföra pengarna till de som blivit lurade. Men när Putin anfaller Ukraina förändras läget. Carl Hamilton återkallas i tjänst och förutom den rent militära underrättelseverksamheten skapas förutsättningar att ta itu med den organiserade brottsligheten genom den elektroniska krigföring som utvecklas till försvar mot ryska cyberattacker. Fast att agera både lagligt, i hemlighet och utan att avslöja vilka resurser de gamla vännerna sitter på visar sig vara svårare än de trott...

För mig är det här en något märklig bok. Jag hade förväntat mig crash boom bang, ungefär som i Hamiltonböckerna som jag läst i ungdomen. Alltså mycket action blandat med Guillous ständigt förekommande politiska betraktelser. Nåja, politiken finns här i rikligt mått men själva ramhandlingen, kampen mot de gängkriminella, fyller kanske en fjärdedel av boken. Resten är i princip JG:s variant av Ulf Lundells "Vardagar". Han plockar blommor åt hustrun, filosoferar över mat och vin, recenserar böcker(!), beskriver naturen, retar sig på att jägarkollegor skjuter "hans" hjortar, köper solrosfrön och matar fåglar året om, klagar på hälsan och umgås med Carl. Samtidigt får vi JG:s betraktelser över samhället idag och igår, återblickar på hans karriär varvat med hur och varför han skriver de krönikor han gör i Aftonbladet. I sann gnällgubbestil är alla andra (eller de flesta) inkompetenta idioter och hans stora hatobjekt är Säpo och SD. Riktigt roligt blir det när han berättar om sitt deltagande i frågesporten "Alla mot alla" där i synnerhet Janne Josefsson får en släng av sleven. Jannes och Cecilia Frodes deltagande där är ett av livets stora mysterier, ren lyteskomik, kult eller skådespeleri i den högre skolan...?

Det var en utvikning men boken har ett inte obetydligt underhållningsvärde. Han skriver rappt och lättläst och satir är alltid kul när någon annan drabbas. Tyvärr är JG väldigt förutsägbar och i viss mån tjatig. Avsnitten om hans framgångar med IB och raggarkungen Keith Cederholm som han fick frikänd är skåpmat som skulle stannat där. Likaså är hans ständiga försvar för, och utdelande av offerkoftor till, muslimer så välkänt att det motverkar sitt syfte. Hans vänstersympatier är också kända och han gör sig skyldig till historierevisionism genom att flera gånger påstå att Sovjetunionen ensamma besegrade Hitler. Men till skillnad från vissa andra skiljer han på nation och person, han har inget till övers för Putin.
En helt okej bok om man som jag uppskattar att actionavsnitten tonats ner.

Krigsvåren 1944. Nazitysklands försök att tillverk.. Visa hela

Krigsvåren 1944. Nazitysklands försök att tillverka en atombomb ser ut att ha misslyckats när deras fabrik i Norge förstörs av de allierade. Men tyskarna har redan flyttat verksamheten till en hemlig plats nära svenska gränsen. Dessutom gör en oväntad upptäckt det enklare och snabbare att konstruera bomben. Men en brittisk spion i Berlin har avslöjat upptäckten och man skickar agenter för att hindra tyskarna att fullfölja sina planer.
Samtidigt är den ensamstående mamman Sigrid och hennes nioårige son Tor på väg till Gäddsjö i norra Jämtland för att börja ett nytt liv. Tor och hans kompis hittar en sårad engelsk officer. Sigrid tar hand om honom samtidigt som kriget kryper allt närmare...

Dags för månadens bokcirkelbok, en spänningsberättelse från andra världskriget, skriven av en för mig okänd författare som också är skådespelare. Inget som tilltalar mig och denna känns mest som en ungdomsbok med modiga agenter, elaka och dumma tyskar och barn som spelar en avgörande roll för framgången. Tor läser Biggles och drömmer om att hans okända far är stridspilot. Jag misstänker att författaren också läst den typen av litteratur, B Wahlströms pojkböcker med gröna ryggar (flickböckerna hade röda ryggar) och blivit inspirerad. För handlingen är på den nivån bortsett från en kärlekshistoria som är lite hetare än när det begav sig. Dessutom är boken onödigt seg och detaljerad i vissa avsnitt, som när Sigrid och Tor åker tåg från Uppsala till Jämtland. Det tar 20 sidor, en skicklig författare hade löst det på en halv... Tydligen behövdes det lite utfyllnad. Titeln är också obegriplig, jag har inte sett Everland nämnas i texten. Men det låter ju bra...

En sak jag funderat över är varför WW2 fortfarande fascinerar författare då till den milda grad? För detta är långtifrån den enda samtida roman som behandlar den tiden. Jag menar, det är och har aldrig varit någon brist på krig i världen...

Alexanders lilla antikvariat genererar inte mycket.. Visa hela

Alexanders lilla antikvariat genererar inte mycket men hans kärlek till böcker är större än kärleken till pengar. Men så en dag dyker en äldre man upp, Marius Faller, och undrar om Alexander vill köpa hans bibliotek. Det vill han, men det visar sig att det består av dyrbara förstautgåvor så det blir inget. Istället får Alexander ett erbjudande, att agera chaufför åt Faller då denne ska på en affärsresa genom Tyskland. Allt betalt plus fickpengar och dessutom nöjet att få köra en Jaguar. Redan nästa dag ger de sig iväg och under resan uppstår en djup vänskap mellan männen, trots skillnad i ålder och bakgrund. Samtalen rör det väsentliga i livet, littertur, konst, god mat och kärlek. Faller berättar om sin kärlek till sin unga fru, men Alexander får inte ihop hans uppträdande med de vackra orden. Han funderar även över Fallers generositet mot honom, en okänd ung man, och så småningom visar det sig att talesättet "om något verkar för bra för att vara sant så är det i allmänhet så" stämmer...

En vacker, lågmäld och melankolisk bok om kärlek, sorg och längtan, kryddad med litterära och filosofiska referenser. En roadmovie helt utan våld, mord och drama, ändå spännande och med en oväntad upplösning. Lite feelgood, lite tragedi och mycket litteratur, perfekt för oss som gillar att läsa!

Fallet är en slags självbiografi om och av författ.. Visa hela

Fallet är en slags självbiografi om och av författaren, debattören och akademikern Ann Heberlein och handlar om att gå från att vara en uppburen opinionsbildare till att förlora nästan allt; anseende, anställning, uppdrag och vänner. Det började med att hon skrev en upprörd artikel om de sexuella övergreppen på nyårsnatten 2016 i Köln, då grupper av män omringade ensamma kvinnor och våldtog dem. Polisen fick in 170 anmälningar om sexuella övergrepp den natten. Problemet för Heberlein är att hon skrev som det var, förövarna var så gott som uteslutande unga män från Nordafrika och Mellanöstern. Detta gjorde svenska proffstyckare och större delen av kulturetablissemanget plus media supernervösa, då de fortfarande var i chock efter SD:s framgångar i valet 2014. Heberlein anklagades för att vara rasist och fascist, utsattes för drev och mobbning på sociala medier, tidningar bröt samarbetet, redan bokade föreläsningar avbokades, Bonniers vägrade ge ut hennes senaste bok och så småningom förlorade hon också sin anställning på Lunds universitet. Detta i ett land som berömmer sig om att stå för demokrati och yttrandefrihet!

Felet Heberlein gjorde, och som hon själv erkänner, var att hon inte bara skrev sanningen utan att hon fortsatte att provocera i känsliga ämnen som brottslighet, övergrepp, integration och religionsfrihet. Vid den tiden var den svenska åsiktskorridoren för smal för klarspråk, politisk korrekthet var ledordet och vänstervinden bland ledande kulturdebattörer för stark. Nu är boken givetvis en partsinlaga och det är troligt att det fanns andra och mindre väl valda insatser av henne som kan ligga bakom vissa av hennes förlorade uppdrag. Men det jag reagerar mest på är att hon faktiskt manövrerades ut från sin anställning på Lunds universitet på grund av sina åsikter. Beklämmande att man i den högsta akademiska världen har en så snäv och rigid världsbild att man inte tål fritänkare och okonventionella åsikter. Skulle vara intressant att höra från någon som var verksam på universitetet då detta hände och vad som verkligen låg bakom avskedet?

Rent litterärt är boken inget mästerverk och dessutom hoppar hon fram och tillbaka i tiden på ett irriterande sätt. Men styrkan ligger i hur den visar fram mekanismerna som leder till mobbning och drev och hur enskilda människor utsätts för ren förföljelse utan att någon tycks kunna eller vilja göra något åt det. Detta gör boken i många stycken obehaglig och den påminner också om Åsa Linderborgs mer uppmärksammade biografi Året med 13 månader.

Två ungdomar hittas döda med bara ett dygns mellan.. Visa hela

Två ungdomar hittas döda med bara ett dygns mellanrum i Doggerlands huvudstad Dunker. Den kärva kriminalinspektören Karen Eiken Hornby är barnledig men tvingas tillbaka i tjänst för att bidra i utredningsarbetet. Hon tjurar men tycker innerst inne att det är skönt att börja jobba. Det finns till synes inga kopplingar mellan fallen, bortsett från offrens ålder, men snart misstänker Karen att det ändå finns ett samband. Samtidigt ska hennes sambo Leo iväg på ett jobb hos sitt ex Luna, något som tvingar Karen att kämpa för att dölja sin svartsjuka...

En traditionell polisroman där läsaren får följa utredningsarbetet parallellt med polisernas privata problem. Men det som gör att Adolfssons böcker sticker ut är hennes noggrant konstruerade fantasiland Doggerland, placerat i Nordsjön mellan England och Danmark. Skickligt gjort med karta, ortnamn och personnamn i någon slags dansk-norsk-engelsk språkbild som får mig att tänka på Färöarna.
Tempot är högt, allt utspelas under några dagar. Inget övermått av våld och att offren enligt min mening får vad de förtjänar gör det mindre obehagligt. Mindre bra är den dramatiska upplösningen, men det är visst något som krävs i alla spänningsromaner. Det räcker inte att bara lösa gåtan, det måste ske med fara för livet...

Nu är det nio är sedan Anna-Lisa hamnade i byn Söd.. Visa hela

Nu är det nio är sedan Anna-Lisa hamnade i byn Söderberga i Roslagen. Allt har gått henne väl i händer, hon är gift med en greve, har två barn, många vänner i byn och hennes retrobutik går bra. Men mörka moln drar in, plötsligt hotas Söderbergas själva existens och byborna måste mobilisera. Samtidigt flyttar en ny person in i byn. Det är Ralf, Anna-Lisas gamla kärlek som hon aldrig glömt, och känslorna flammar upp på nytt. Då frun kastade ut honom efter otrohet kunde han inte hitta någon annanstans att bo i hela Sverige än granne med Anna-Lisa, märkligt nog...
Men som om Anna-Lisa inte hade nog med att brottas med sina känslor för stalkern Ralf dyker nästa problem upp. Hennes make Rutger får erbjudande om ett toppjobb i London och vill att hon och barnen flyttar med honom. Anna-Lisa våndas, hon älskar Rutger och förstår vilken chans det är för familjen. Men blotta tanken på att lämna Söderberga och sin affär (och Ralf) ger henne ångest...

Det finns ett uttryck som säger "man ska sluta på topp". Tyvärr är det något som i synnerhet filmmakare och TV-producenter inte anammat, det finns alldeles för många svaga uppföljare och evighetsserier som solkar glansen av ursprungsverket. Så kan det också bli hos författare och jag förstår så väl att Eli Åhman Owetz gärna ville få ihop tio böcker i Söderbergasviten, det är en jämn och bra siffra som ligger bra i munnen. Eller om hon gav efter för trycket från läsarna som ville ha mer? Men det känns faktiskt som att det blev en bok för mycket. Den påminner alltför mycket om Anna-Lisas val, med stalkern Ralf, Anna-Lisas velande och hur hon slits mellan två män som hon älskar. Dessutom faller allt på plats på ett sätt som är lite too much även med feelgoodmått mätt. Femåringen Britta är alldeles för lillgammal för att vara trovärdig. Och detta att Anna-Lisa "lyser som en lampbutik" när hon kommer i närheten av Ralf trots att hon säger sig älska sin make? För mig låter det märkligt, är det något som andra kvinnor här känner igen?

Slut på gnäll, mycket är bra! En jordnära berättelse med jordnära människor som är snälla, som hjälper varann istället för att skapa kriser och drama. Som vanligt lättläst med korta kapitel och enkelt språk. En bok att bli glad av, helt enkelt! Skildringen av Ralf är av högsta klass, han inser att hans vanliga flirtande inte biter på Anna-Lisa. Istället framställer han sig som seriös och mogen, den som tar ansvar och inte vill locka Anna-Lisa till något tillfälligt utan hon ska verkligen vilja ha honom helt och fullt. Och mycket riktigt lockar den nye Ralf än mer...

Eli, om du läser det här hoppas jag att du inte är alltför sur. Det är min åsikt och den är inte mer värd mer än någon annan enskild läsares. Du är en jättebra författare och jag läser gärna dina kommande böcker!

Det framgångsrika konsultföretaget, kallat Firman,.. Visa hela

Det framgångsrika konsultföretaget, kallat Firman, bjuder varje år sina topptjänstemän och deras familjer på en lyxresa till Kreta. Au pairtjejer och assistenter är också medbjudna för att garantera avkopplingen för de vuxna. Högste chefer tror sig veta att alla ser resan som årets höjdpunkt.
Men alla har inte längtat. Att leva nära inpå folk man bara känner flyktigt innebär ofrånkomligen att man jämför och jämförs. Fasaden av framgång har alla gemensamt, men den sköra ytan riskerar hela tiden att spricka och avslöja mörka hemligheter och tillkortakommanden. Och när resan når sitt slut har livet förändrats för många av de inblandade...

I nio parallella men tätt sammanflätade berättelser skildras personliga öden, sorg och skam, glädje och ilska, förälskelser och rädsla. Vi möter den gladlynta Mette som plötsligt inser att familjeidyllen är hotad, den svala och polerade Tone som inte äter och är smalast av alla, Ingrid som har något viktigt att berätta, Piia som givit upp karriären för barnen, och ytterligare fem karaktärer. Upplägget är bra, intressant och insiktsfullt. Författaren har arbetat i samma miljö och vet vad hon skriver om. Boken är utgiven på ett litet förlag och kanske är det därför som karaktärerna tillåts älta sina tankar lite för mycket. En tuffare lektör hade kapat några sidor i varje berättelse, vilket boken hade vunnit på. Några lösa trådar och lite osannolikt våld i slutet stör också, hur gick det egentligen för dem?
Men det positiva överväger, här blandas drama och psykologisk thriller och som sagt behärskar författaren detta. Tror att många kommer uppskatta boken.

En reflektion, helt off topic. De superlöner och lyxresor som konsultföretag tydligen kan kosta på sina anställda betalas indirekt av oss skattebetalare. För många av deras uppdrag kommer från offentlig sektor! Behövs verkligen alla dessa konsulter...?

Allt går Daniella, kallad Dannie, väl i händerna... Visa hela

Allt går Daniella, kallad Dannie, väl i händerna. Framgångsrik advokat som just fått toppjobb på drömbyrån, nyförlovad med den perfekte pojkvännen David. Hon slumrar till, men när hon vaknar ligger en annan man bredvid henne och datumet på TV:n är fortfarande 15 december - men året är 2025. Efter en chockartad timme vaknar hon igen, tillbaka i 2020. Det tar lång tid innan hon kan släppa den bisarra upplevelsen, men till slut intalar hon sig att det bara var en dröm. Men fyra och ett halvt år senare stöter hon på Aaron, mannen från drömmen! Dessutom är han tillsammans med hennes bästa vän...

En klassisk feelgood, men med en ovanlig twist. Genren behöver förstås förnyas, men tidshoppet känns för konstruerat för min smak. Men boken är välskriven och berättelsen håller egentligen utan att krångla till det. Slutet är lite oväntat, plus på den.

Den kände skidskytten Björn Ferry har skrivit en a.. Visa hela

Den kände skidskytten Björn Ferry har skrivit en annorlunda biografi i dagboksformat som sträcker sig från 2012 till 2014 då han avslutade karriären. Dagbok låter inte jättekul och visst är det en del om träning, typ, mängd och tider. Men det kan man skumläsa om det blir för mycket så den passar kanske mindre bra som ljudbok. (han har läst in den själv) Undertiteln är "Inte så förbannat tillrättalagt" och det är en bra varudeklaration. Öppet och filterlöst berättar han om hur han har sex med hustrun, kritik mot namngivna ledare, mer eller mindre smickrande detaljer om andra idrottare, sina toalettvanor, om avundsjuka när lagkamrater lyckas, om stridigheter i damlandslaget, "brudarna" som han kallar dem. Men också om egna tillkortakommanden, längtan efter den nyfödde sonen som han varken hinner eller vågar träffa under säsongen av rädsla för att bli förkyld, oron för den sjuke brodern, intresset för den egna skogen, och förstås om läget i världen, miljöfrågor och politik.

Det finns väldigt mycket att säga om boken, både bra och mindre bra. Jag har nog aldrig läst en så öppenhjärtlig biografi av en kändis. Han namnger ledare som odugliga och kan motivera det. Han anklagar damstjärnan Helena Ekholm för mobbning av andra i damlandslaget, han både hissar och dissar supertränaren Wolfgang Pichler. Kommentaren om Charlotte Kalla och Marcus Hellner är bland det elakaste jag läst "Tänkandet var det inget vidare med. De ska nog hålla sig till skidåkningen så länge det går." Han avfärdar nya åkaren med att "de kommer aldrig att nå toppen". Min slutsats är att Ferry inte är obekant med att mobba själv, självförtroendet är det inget fel på, han vet bäst och gömmer nedlåtenheten bakom en humoristisk framtoning. Klassisk maktutövning... Men han hade inte fel, damlandslaget för tio år sedan var en katastrof och både herr- och damlagen är mycket mer framgångsrika än på hans tid, mycket beroende på en proffsig ledning.

Något som förvånade mig är dels att det dracks så mycket även under säsong och mellan loppen, mest vin men ändå, dels att en miljöprofil som Ferry är så fixerade vid pengar och att det finns så mycket prispengar i en gren som skidskytte. Ärligt nog kallar han sig smygkapitalist och det verkar som om det vanligaste samtalsämnet bland killarna inte var sex utan aktier.
En måstebok för den som är intresserad av skidskytte, trots grabbigheten och ett och annat pubertalt skämt! Plus för att han skrivit allt själv, inga spöken i garderoben här.

En ung flicka följer en äldre man till Paris för m.. Visa hela

En ung flicka följer en äldre man till Paris för modefotografering. Det som händer har hon först inget emot med det slutar med att hon går vilse i den främmande staden. Parallellt får vi den vuxna kvinnan nästan 40 år senare när hon försöker förstå den flicka hon en gång var. Vad hände egentligen och hur har det påverkat hennes liv? Minns hon rätt eller har tiden fått något väsentligt att gå förlorat?

En naken och brutal men ändå poetisk berättelse om makt, lust, skönhet och glömska. Tyvärr är det inte bra, tjatigt, rörigt, osammanhängande, med ständiga upprepningar och svår att få grepp om. Jag har länge varit nyfiken på Linn Ullmann men det slutade med en besvikelse och jag lär inte läsa mer av henne. Faktum är att jag inte ens läste ut denna bok.

Den 2 mars 1998 drogs den 10-åriga Natascha Kampus.. Visa hela

Den 2 mars 1998 drogs den 10-åriga Natascha Kampusch in i en vit skåpbil och försvann, till synes spårlöst. Trots att det fanns vittnen misslyckades polisen att finna henne och först 8 år senare när hon lyckades rymma från sin kidnappare Wolfgang Priklopil kom sanningen fram. Denna biografi skrevs bara några månader efter att hon lyckats bli fri, författarna ville väl vara först... Så det handlar inte så mycket om Nataschas tid som instängd i källaren, det hon berättat om det var inte offentligt då. Utan mer om hur kidnappningen och flykten gick till, och om NK:s liv med föräldrarna som är väldigt motsägelsefullt. Psykologer tvistar ännu om hon hade en lycklig barndom eller ej. Vidare får kidnapparen ett kapitel där man analyserar hans liv och person och varför han gjorde det han gjorde. Polisen får hård kritik då de trots ett vittne och bilmodellen inte lyckades hitta henne. Så är det lite om NK:s liv månaderna efter den lyckade flykten.

En intressant bok som känns lite ofullständig då NK:s berättelse i stort sett saknas. Men hon har skrivit en egen bok för den som är intresserad, därmed inte sagt att den är sannare. Ett antal intervjuer med föräldrarna och andra inblandade personer ger autenticitet men visar upp en motsägelsefull bild av NK, kidnapparen och föräldrarna. Antar att de böcker som kom senare hade mer kött på benen. Kidnappningen och det hon utsattes för i källaren är skrämmande nog, men nästan lika obehagligt är hur NK behandlades av media och allmänheten efteråt. Tack vare sin tuffhet och sitt starka psyke klarade hon tiden som fånge men kunde inte hantera media. Men förståelsen för att hon blivit psykiskt skadad av tiden i fångenskap och inte kan avkrävas att agera logiskt i alla situationer saknas i stort sett. Hon fick kritik för att hon inte rymt tidigare då hon fått alltmer lösa tyglar, för att hon inte ville berätta om hon blivit sexuellt utnyttjad eller ej, att hon ljög om en detalj och att hon inte var tillräckligt dömande mot Wolfgang.. Folk verkar inte förstå att hon oundvikligen knutit starka band till förövaren, hon var ett barn och hade ingen annan att ty sig till. Hon är en överlevare och tog till de metoder som krävdes för att få en så dräglig tillvaro som möjligt. Varför tjata om hon var sexuellt utnyttjad eller ej i detta sammanhang? Försök tänka själva istället!

Nell är mitt uppe i en framgångsrik forskarkarriär.. Visa hela

Nell är mitt uppe i en framgångsrik forskarkarriär, den första i släkten med akademisk examen. Så blir hennes far svårt sjuk och på dödsbädden säger han något kryptiskt, "jag har alltid älskat dig fast du inte var min att älska". Han vill inte säga mer och avlider kort efteråt, men Nell kan inte släppa det. Var det bara en döende mans förvirrade tankar eller ligger det något mer bakom?. Hennes mamma är på väg in i demensens dimmor och hennes båda systrar är äldre och har alltid haft en sval attityd till sladdbarnet Nell som de såg som föräldrarnas favorit. Nell anar att något inte står rätt till, frågar sig försiktigt fram och får nästan genast veta något omvälvande. Men finns det fler hemligheter i familjens förflutna...?
Parallellt med Nells efterforskningar får vi följa mamma Annies liv 35 år tidigare. Hon drabbas av en rad trauman, en oförstående omvärld och hamnar i en situation där hon måste ta ett beslut i ett moraliskt såväl som känslomässigt dilemma.

Ett familjedrama med tragedi, kompromisslös kärlek och hemligheter. Passar bra i en bokcirkel där man kan diskutera bokens moraliska dilemma. Svagheten är själva fundamentet för berättelsen, det hade varit trovärdigare om boken utspelats på 1940- och 70-talet än 1980- och 00-talet. Karaktärerna är trovärdiga även om jag inte förstår Nell som stänger ute sin pojkvän och därmed riskerar relationen. En helt okej relationsroman även om läsaren ganska snart listar ut hur det hänger ihop. Styrkan är kanske den rent känslomässiga delen, mycket gripande och sorglig, om ett onödigt misstag som förstör livet för så många.

Hannah Beckerman är en brittisk författare, detta är hennes tredje bok och den första som översatts till svenska.

Frida är illa ute, arbetslös, dumpad av pojkvännen.. Visa hela

Frida är illa ute, arbetslös, dumpad av pojkvännen och i desperat behov av en inkomst om hon inte ska tvingas sälja lägenheten. På ett bröllop träffar hon sin brors barndomsvän Micke, som hon en gång var hemligt förälskad i. Men Micke har ett dåligt rykte, som casanova och slarver, och hans omgivning tycker att det är dags för honom att stadga sig. Nu har hans välbärgade men jobbiga far bjudit hela släkten till Grekland på sitt 60-årskalas. Så Micke får för sig att anställa Frida som sin flickvän under festen i Grekland, för att göra ett gott intryck. Hon är med rätta tveksam men behöver pengarna och en semester utomlands är aldrig fel. Och så hemsk kan väl inte släkten vara...?

En ojämn feelgood där första halvan var så usel att jag funderad på varför jag lånat den och om jag ens skulle läsa mer. Fåniga missöden, förvecklingar och missförstånd, jag skumläste bara för att se hur den slutade. Men halvvägs, när de anlänt till Grekland, lyfte den plötsligt. Då kommer de dåliga släktrelationerna i fokus, karaktärerna djupnar och det börjar hända saker på en annan nivå än välta blomkrukor, kaffeindränkta kläder och självsvåldiga mobiltelefoner. Relationen mellan Micke och Frida är dock så förutsägbar att vi kan lämna den därhän...

Boken sägs vara den första i en ny feelgoodserie, jag vet inte om man ska se det som ett hot eller ett löfte...? Jag ser inte att karaktärerna Micke och Frida håller för en serie.

Ibland är författaren intressantare än boken. Nata.. Visa hela

Ibland är författaren intressantare än boken.
Natasha Illum Berg föddes 1971 på godset Eriksberg i Blekinge. Hennes farfar var den i Sydsverige legendariske Bengt Berg, en egensinnig naturfotograf och -författare som sysslade med faunavård och miljövård innan begreppen ens var uppfunna. Hennes far Iens var av samma skrot och korn, och bägge männen var kända för att komma bättre överens med djur än med människor. Föräldrarna skildes när Natasha var barn och som 12-åring flyttade hon till sin mamma i Danmark. Av ekonomiska skäl såldes Eriksberg några år senare, något som tog henne hårt.
Jakt och natur var en del av hennes uppväxt och när hon var 24 år reste hon till Afrika för att förverkliga sin dröm, att bli professionell storviltjägare. Det är världens kanske mest mansdominerade yrke och hon visste att det inte skulle bli lätt. Under flera år arbetade hon som oavlönad lärling hos yrkesjägare i Tanzania och boken handlar mycket om den diskriminering och nedlåtande behandling hon fick utstå från kunder, jaktguider och anställda. Det tog fem år men mot alla odds och trots allt motstånd lyckades hon. Jag var inne på nätet och kollade och hon är idag världens enda kvinnliga yrkesjägare, med eget företag, och guidar välbeställda jaktturister i Tanzania.

Kärleken till den östafrikanska naturen genomsyrar boken och det går en rak linje från henne till hennes landsmaninna Karen Blixen åttio år tidigare. Här finns också dramatiska skildringar av hur det känns att stå öga mot öga med en sårad buffel, och hur lejon smyger förbi utanför tältet i den afrikanska natten. Det som gör starkast intryck är dock hennes kamp för att bli accepterad av machokulturen. Som man skäms jag för hur hon behandlades och intalar mig att det inte är så i Sverige. Men det som tog Natasha hårdast var hur andra kvinnor såg på henne. Som pionjär i en mansvärld hade hon förväntat sig ett uppmuntrande "you go girl" från sina medsystrar. Istället blev det tvärtom, hon blev än mer ifrågasatt och avskydd. Hon är för ung, för vacker och för tuff för att tålas. Dessutom får hon försvara att hon som kvinna överhuvudtaget jagar; "kvinnor ska inte döda djur". Inte konstigt att hon säger: "Det farligaste djuret i Afrika är varken lejon, buffel eller elefant utan arga hustrur."

Ännu ett citat: "Jag blev, och är alltjämt, betraktad som ett odjur. En förvirrad bimbo som som försöker imponera på sin far, eller en arrogant skandinav som egentligen bara vill gifta sig med en professionell jägare; en smyglesbisk extremfeminist; en lögnare; en iskall hårding som stjäl de stackars kvinnornas män, eller iallafall alltid har den tanken i bakhuvudet......Men tjuven tror att alla stjäl."
Av alla invektiv som slängs efter henne är hennes favorit "The Northern European cold hearted bitch." Om hon brås på sin far och farfar stämmer nog epitetet ganska bra....

Jag är inte lätt att imponera på, och jag skulle säkert inte gilla Natasha om jag träffade henne. Men man måste beundra den som är beredd att betala ett så högt pris för att uppfylla sin dröm.
Hon har skrivit en ny bok som kommer ut på engelska nu i augusti. Men såvitt jag förstår är det en skönlitterär bok och inte ännu en självbiografi.


PS. De nya ägarna har fortsatt i familjen Bergs anda och Eriksberg är numera en safaripark där intresserade kan se hjortar, vildsvin m.m. i sin naturliga miljö.

Den sanna men dramatiserade historien om hur Småla.. Visa hela

Den sanna men dramatiserade historien om hur Smålands mäktigaste egendom, Huseby bruk, gick från att vara ett välskött gods till att hamna på ruinens brant. Och i synnerhet historien om dess sista privata ägare, fröken Florence Stephens, och hur hon lät sig bländas av kunglig glans och blev lurad av den hon litade mest på. Vi får följa unga fröken från att hon som flicka umgicks vid kung Oscar II:s hov, vidare över de ödesdigra kontakter hon hade med prins Carl och hans skrupelfria vänner, hur hon också lurades att omyndigförklara sig och hennes kamp fär rättvisa och upprättelse. Författarna är advokater och väl insatta i de juridiska turerna i en av Sveriges stora rättsskandaler.

En mycket intressant bok, spännande som en deckare och där verkligheten överträffar dikten. Fakta kommer dels från de juridiska dokumenten men främst från privata brev i Husebys eget arkiv. Enda svagheten är de dramatiserade dialogerna, vad är sant och vad är påhitt av författarna? Samtidigt behövs de lite mer lättsamma delarna för att levandegöra berättelsen och bryta av strömmen av historiska fakta. Man förvånas av vördnaden för det kungliga, inte så mycket hos Fröken men desto mer hos media och ämbetsmannasverige så sent på på 1960-talet. En kunglighet som agerat som prins Carl gjorde hade blivit hudflängd idag och troligen straffats hårdare än medbrottslingarna. Författarna är skoningslösa mot Bernadottarnas svarta får och om det visar sig att de är medlemmar av republikanska klubben blir jag inte förvånad...

Florence Stephens är en ovanlig och spännande person, hon har karaktäriserats som "en märklig blandning av bördsstolthet och ödmjukhet, av självständighet och hjälpsamhet, av skarpsinne och godtrogenhet". Titeln på boken är perfekt, hon levde i en svunnen värld och förstod aldrig att utvecklingen sprungit ifrån henne. Det ryktades att hon var dotter till Oscar II och det hade hon inte haft något emot om det varit så. Det som talar emot den kungliga glans hon så hett eftersträvade är att hon var väldigt lik officiella fadern Joseph till utseendet. Dock är det sannolikt att modern Elisabeth haft ett förhållande med kungen innan hon gifte sig och kanske efteråt också. Men Elisabeth var en av sin tids mest inflytelserika kvinnor och min tro är att hon listigt nog inbillat kungen att han var far till Florence för att hon och dottern skulle få förmånen att ofta vistas vid hovet och i kungens närhet. Florence hade i sin ägo ett antal brev mellan modern och kungen och det faktum att de är hemligstämplade till år 2035 tyder på att det finns något värt att dölja...

De flesta är väl bekanta med denna nobelprisade kl.. Visa hela

De flesta är väl bekanta med denna nobelprisade klassiker, ett flygplan med evakuerade barn kraschar på en öde ö. Piloten omkommer, kvar finns ett antal pojkar i ålder 6-12 år. De måste alltså klara sig själva, vilket går bra till en början då ön lämpligt nog är paradisisk med ett överflöd av ätbar frukt, rent dricksvatten och ett behagligt klimat. Men bokens tema är inte kamp för överlevnad utan de konflikter som oundvikligen uppstår mellan individer med olika personlighet, med olika mål och som lever i ett mikrosamhälle utan socialt eller juridiskt regelverk.
Boken väckte ett visst uppseende då den kom ut 1954, föreställningen att barn kan vara så elaka mot varann var inte allmänt accepterad då. Denna naiva inställning manifesteras i bokens ofta citerade nyckelmening "jag hade trott att en samling engelska pojkar - för ni är väl engelsmän allihop - skulle ha skött sig bättre än så".

Men nu blir ingen förvånad, luttrade som vi är efter alla konflikter i dokusåporna och det medvetande som finns om hur utbredd och hänsynslös som mobbningen är i skolorna. Så Golding valde rätt tid för sitt skrivande, idag hade boken inte blivit den succé som den blev då. Så det är inte bara för att vi läste boken redan i skolan som den kändes förutsägbar och lite tråkig för mig.
Det jag reagerade på vid omläsningen är att alla tar det så lugnt i början, trots den dramatiska situationen. Här är en massa små barn (småungarna som de större säger) som bara är sex år, men de verkar inte ha någon större hemlängtan och de klarar sig själva. Inget står om att de större hjälper de yngre. De bara leker och badar, ungefär som på ett sommarkollo. Det känns inte riktigt trovärdigt. Men som sagt, mekanismerna bakom hur konflikter uppstår och hur tunn vår civiliserade fernissa egentligen är var syftet med berättelsen. Människan är i grunden ond och de onda har så fasansfullt lätt att få med sig den breda massan. Detta ser vi gång på gång i världen idag...:-(

85-åriga Mariddja får en cancerdiagnos och vet att.. Visa hela

85-åriga Mariddja får en cancerdiagnos och vet att hon snart ska dö. Men ingen annan ska få veta, i synnerhet får inte hennes make Biera oroas. Hon vill inte heller ha sympati eller hjälp. Så hon slänger sin mobil i närmaste papperskorg och bränner alla brev från sjukhuset. Men vid närmare eftertanke finns det någon hon vill ha kontakt med och när Biera köper en ny telefon till henne försöker hon ringa. Fast det är lättare sagt än gjort med dessa nya telefonapparatmaskiner...
Kajs mamma dör men antyder en hemlighet. Kaj och hans flickvän Mimmi är på väg att flytta till Norrbotten så han hinner inte gå igenom mammans efterlämnade papper. Väl på plats börjar han sortera men gåtan får ingen lösning. Kan han äntligen rota sig någonstans och kanske våga ge Mimmi det hon helst vill ha...?

Jag valde boken med viss tvekan, berättelser om samer och deras liv brukar numera vara dystra saker med mycket elände. Men jag fick vissa vibbar av baksidestexten och mycket riktigt tog boken en oväntad riktning. Jag skulle kalla den en vemodig feelgood, tokrolig och sorglig på en gång. Den påminner om Tranorna flyger söderut, att bli gammal och tvingas uppleva hur både kropp och knopp sviker.
En av bokens stora förtjänster är språket, det porlar fram som en fjällbäck, med oväntade vändningar och spänstiga skutt hit och dit. Lite samiska begrepp och sägner smälter in hur fint som helst. Karaktärerna är väl tecknade, med ironi och värme, även bifigurerna. Som Nuffe, gammgossen som gör sin mor besviken på ett sätt ingen kunde ana. Det gulliga barnet Johanas är mer stereotyp men i gengäld har vi den hjälpsamma Siri, Mariddjas enda vän. Hon tillhör framtiden och henne lär vi möta i många böcker framöver, i olika former...

Alltså en bok att rekommendera även om jag tycker att vissa humoristiska passager drar lite för mycket åt Niemihållet. Men jag citerar från försättsbladet "Tina Harnesk ägnar sig inte åt svensk realism, tack och lov - hennes roman har fullt upp med att leva på riktigt."


Så sant!

Danmark 1940-tal. Langeland är en långsmal ö mella.. Visa hela

Danmark 1940-tal. Langeland är en långsmal ö mellan Lolland och Fyn. Gårdarna är små, inkomsterna ännu mindre men barnen är många. Här bor Marie med sina föräldrar och många syskon. Hennes far är takläggare, hennes mor är gravid. Marie får ta ett stort ansvar och tacken är ofta en örfil eller en utskällning. Livet är hårt för alla men mest för unga flickor som inte får vara trygga ens i det egna hemmet. Men Marie har tur, hon kommer bort då hon skickas ut för att arbeta, samtidigt som den unge elektrikern Otto blir förälskad i henne. Han är nästan lika fattig som hon men får möjlighet att studera och lära ett yrke. De gifter sig, han stiger i graderna och så småningom återfinner vi paret i egen villa i en förort till Köpenhamn. Marie har det bra, två barn och en välbärgad och rejäl man som bara slår henne lite då och då. Men Marie har svårt att finna sig tillrätta som hemmafru och skuggorna från det förflutna påverkar henne mer än hon själv förstår...

All ni som gillar böcker som 1793, Mary av Aris Fioretos, Ljuset vi inte ser, Kajsa Kettus Barnmorskan och andra eländesskildringar, ni ska genast kasta er över denna bok. (Rean börjar ju snart) För här är det eländesporr från början till slut och författaren sparar inte på krutet. Övergrepp, incest, barnmisshandel, djurplågeri, missfall, självmord, sjukdomar, lyteskomik, mobbning, olyckor och död. Hon har även fått med några mord, ett tydligt och några antydda. Man kan nästan tro att hon suttit och prickat av på listan över mänskligt elände för att inte missa något. Följdaktligen är boken en bestseller i Danmark och har vunnit flera priser. Vad är det egentligen i vår tid som gör att författare, läsare och kritiker är så fascinerande av elände? Har vi det för bra?
Värst av allt, (eller bäst?) är att boken är självbiografisk. Merete är själv med i boken och hon berättar sin mors och mormors historia. Händelserna utspelas i mitten av 1900-talet men det känns som om det var minst 100 år tidigare, så råa, våldsamma och känslolösa som människorna är. Männen super, slåss och begår övergrepp, men är ändå de som är toleranta, vidsynta och visar svaghet. Kvinnorna däremot, de sviker hela tiden. De sviker sina döttrar, sina systrar, varandra och inte minst sig själva. Ytligt sett är kvinnorna offer men som läsare undrar jag vilket som skadat Marie mest, männens övergrepp eller moderns likgiltighet?

Bokens namnlösa jag är en författare i 60-årsålder.. Visa hela

Bokens namnlösa jag är en författare i 60-årsåldern som fastnat i ett destruktivt mönster, skrivkramp, tillfälliga jobb, 45 minuter på gymmet, två öl på kvarterskrogen. Han lever ensam sedan frun lämnade honom för en yngre och har bara sporadisk kontakt med de vuxna barnen. Men en dag får han oväntat veta att han tilldelats ett stipendium, två veckor i Ingmar Bergmans skrivarstuga på Fårö. Han åker, med ett desperat hopp om att komma ur sin schablon till liv. Där träffar han två minst sagt udda personer, stipendiater som han. Ulrike från Schweiz och William från London, bägge sinsemellan helt olika. Trots allt uppstår någon slags vänskap mellan de tre, men så dyker oväntat en fjärde person upp...

Jag tycker mycket om Hagerfors` tidigare böcker Drömmen om Ngong och Vägen till Khumbu och blev besviken på denna. En till en början seg historia om ännu en av dessa stelnade och uppgivna äldre män som är så vanliga i litteraturen. I sann Bergmananda kämpar alla tre med sina demoner, inbillade och verkliga, och de beter sig som i en av hans mer svårtolkade filmer. Kopplingar finns både till Persona och Tystnaden och berättelsen tar sig på slutet även om den inte är i min smak på samma sätt som de tidigare nämnda.

På 80-talet var Frank en uppburen pudelrockare, fr.. Visa hela

På 80-talet var Frank en uppburen pudelrockare, frontfigur och i centrum för allas uppmärksamhet, inte minst kvinnors. Nu lever han ett isolerat liv som kvinnoföraktande porrunkare, hankar sig fram på bidrag och genom att sälja en och annan tavla. Relationer skyr han som pesten och det enda som är starkare än hans kvinnohat är hans självförakt. Så får han kontakt med Sigrid, en journalist som vill skriva om Frank och hans konst. Motvilligt ställer han upp men är noga med att hålla distans till henne. Men hon vill mer och det hela tar en ända med förskräckelse...

Det är inte varje dag men får läsa ett så inträngande och närgånget mansporträtt skrivit av en kvinna. Bara det i sig gör boken intressant, och författarens språk och hennes sätt att formulera Franks tankar gör att boken håller hög litterär klass. Hennes syn på mäns och kvinnors relationer och vad porrkonsumtion gör med människor liknar inget annat jag läst. Det är både nyskapande och gammalmoraliskt. Som man har jag svårt för Frank, jag tycker inte om honom och det finns noll igenkänning i hans beteende och syn på kvinnor. Han stämmer inte heller med den idag vedertagna bilden av en kvinnohatare, en ensam och frustrerad oskuld som inte får till det med kvinnor och anklagar dem för det. Frank har själv valt ensamheten och tvingas snarare värja sig mot kvinnor än att söka kontakt med dem. Den motbilden är nyttig tror jag.

Bokens svaghet är att jag inte förstår vad Franks sexualskräck och kvinnohat grundar sig på. Han har visserligen ett spänt förhållande till sin mamma, men det är inget unikt. Det bör också påpekas att det inte förekommer något fysiskt våld från Franks sida, ovanligt i den litteratur som behandlar kvinnoförakt.
Frank är författarens debutroman och den är utgiven på det lilla förlaget ekström&garay. Den saknas sålunda på de flesta bibliotek men finns att köpa på AdLibris och Bokus, ett inköp som jag rekommenderar för den som är sugen på en mycket annorlunda relationsroman!

Mary Shelley skrev in sig i litteraturhistorien me.. Visa hela

Mary Shelley skrev in sig i litteraturhistorien med romanen Frankenstein, en ikonisk skräckroman om vetenskapsmannen som tillverkade en varelse av likdelar och fick liv i den. Nu har Winterson återupplivat berättelsen och skrivit en idéroman på sitt eget sätt men på samma tema. Vi får dels följa Mary Shelley och hennes tämligen tragiska liv trots framgången, dels läsa en framtidsskildring om en modern vetenskapsman, Victor Stein. Han är besatt av att skapa en människoliknande robot med en intelligens på en nivå som gör alla människor överflödiga i arbetslivet. Till sin hjälp har han doktor Ry Shelley, en svårdefinierad person som går Victor tillhanda olika sätt...

En lekfull Winterson har skrivit en komplex men humoristisk roman med mörk botten. Förutom de ovannämnda möter vi Ron Lord, entreprenör som blivit stenrik på sexdockor och nu ska finansiera Victors projekt. Han är sinnebilden av en vulgär och ointelligent kapitalist, förebild är en viss expresident... Men till skillnad från denne ställer Ron en och annan listig fråga i all sin enkelhet. Sen har vi Polly D och Claire, två kvinnor som har intresse i det som sker, fast med olika utgångspunkter.
Ironin flödar och vissa dialoger är riktigt underhållande. Men som SF eller framtida samhällsskildring har boken sina brister. Konflikten mellan människor och människoliknande robotar bränner inte till, författaren kommer aldrig så långt. Det skildras bättre i böcker som Bobby Love av Marina Nilsson eller i Maskiner som jag av Ian McEwan. Eller ännu bättre i kultfilmen Blade Runner som också dyker upp i boken. En annan svaghet är det rent tekniska, hur projektet ska gå till. Jag förstår inte. Men det är kanske mindre viktigt och jag är dessutom helt ointresserad av teknik och fysik.

För mig känns boken sådär och det jag kommer minnas är delen om Mary Shelleys liv. Men det är en ovanlig bok som har sina kvalitéer och Winterson är en suverän stilist.

London 1967. Phyllis och hennes man Roger lever et.. Visa hela

London 1967. Phyllis och hennes man Roger lever ett stilla liv i övre medelklassen. Han jobbar på UD, hon är hemmafru. En kväll bjuder de hem en bekant, Nicolas, någon de inte träffat på många år. Phyllis blir förälskad (läs vrålkåt) och ser till att de inleder ett förhållande. Otroheten och dess följder är illa nog, dessutom är Nicolas betydligt yngre och visar sig så småningom vara någon hon aldrig kunnat ana...

Tessa Hadley levererar, som vanligt! En alldeles utmärkt relationsroman, helt i klass med hennes mest kända, Syskonen och Sent på dagen. Karaktären Phyllis är den sorts kvinna som tycks fascinera Hadley, någon jag tror hon har i sin närhet, och läsaren känner igen typen från Alice i Syskonen. Phyllis är sorglös, lättsinnig, impulsiv och i förhållande till sin tid och klass helt gränslös. Hon verkar inte ha minsta samvetskval för otroheten och knappt för sina barn heller. Bägge barnen hålls utanför och behandlingen av sonen är rent förskräcklig. Hon anammar snabbt den nya tidsandan med ungdomsrevolt, fri kärlek och droger, så pass snabbt att det inte känns helt trovärdigt. Borde det inte tagit några år innan hippietidens ideal sipprat igenom till medelklassen? Men kanske var London mer före sin tid än vad jag trott. För temat i berättelsen är inte otrohet utan valet mellan att leva tryggt med tidens konventioner eller våga ta språnget. Som motpol till Phyllis möter vi Jean, som en gång hade samma val men stannade i tryggheten.

Men Hadley är en alltför skicklig författare för att ta ställning. Jag förstår att Phyllis kände sig instängd som undersysselsatt hemmafru, men hennes förvandling är lite för snabb och genomgripande för att kännas sannolik och hennes behandling av barnen är inte okej. Andra kanske tycker tvärtom och gillar henne. Hon är absolut inte ond och hennes omsorger finns där, men riktas åt ett annat håll. Jag har alltid gillat 60-talet fast jag bara var barn då och idag både häpnar man och blir lite avundsjuk på den oskuldsfullhet, kreativitet och självklarhet som fanns hos ungdomen då. Allt skulle bara bli bättre, fri kärlek, revolt och droger var framtiden, det gamla var dömt att gå under. Idag är frågan snarare om vi alla ska gå under genom klimatkollaps eller ett tredje världskrig...

Sergeant Jason Mossberg överlever mot alla odds fö.. Visa hela

Sergeant Jason Mossberg överlever mot alla odds första världskriget och i väntan på hemtransport till USA bestämmer han sig för att söka sina rötter. Hans farfar kom från Irland men talar ogärna om sin bakgrund, så Jason försöker luska lite på egen hand. Men det han får reda på blir en chock för honom och väl hemma i San Francisco konfronterar han sin farfar Joe. Denne inser att sanningen till slut hunnit ifatt honom och kommer inte med några undanflykter. Istället tar han Jason och läsarna med på en resa tillbaka i tiden, med början i 1850-talets Finland och Irland. Fattigdom och umbäranden får människor att begå desperata handlingar och för att överleva krävs handlingskraft, mod och en stor portion tur. Parallellt med Joes öden får vi följa Anna och Petter som väljer att lämna Stockholm för New York. Deras vägar korsas och Joes hemlighet riskerar att avslöjas redan då...

Berättelsen är en fristående parallellhistoria till författarens förra bok, En sång ur kylan. Vi får följa några av bifigurernas livsöden under andra halvan av 1800-talet, den tid då väldigt många sökte sig till USA. De möter dramatik, kärlek och umbäranden, men också värme och medmänsklighet. Författaren är noga med research och läsarna får ett antal historiska fakta på köpet, plus att hon väver in några historiska personer i berättelsen på ett väldigt skicklig sätt. Som vanligt hos Nordenswan är tempot högt, berättelsen förs framåt i en rasande fart och läsaren besparas onödiga detaljer och ältande av det elände som är ofrånkomligt i en bok från denna tid. Det dråpliga och drastiska från tidigare böcker har tonats ner till förmån för ett mer resonerande och medmänskligt perspektiv. Persongalleriet är dock lika omväxlande och spännande som alltid hos Nordenswan, hon är den borne berättaren. Karaktärerna och deras språk känns kanske lite för moderna i förhållande till den tid de lever i och det finns en viss "korrekthet" hos vissa av dem som stör mig lite. Men det är hon långt ifrån ensam om när det gäller historiska romaner och det gör absolut boken mer lättläst.

Som helhet en mycket läsvärd bok och ett måste för den som gillar historiska romaner! När jag skulle lägga in recensionen finns det ju en ruta för ämnesord och när jag skulle kryssa i märkte jag att det blev en massa kryss! Politik, historia, kärlek, krig, religion, kultur osv. Socialt patos fanns inte där men finns i boken. Så här finns lite av varje, något för alla.

Sonja Nordenswan bor på Åland och har givit ut fem romaner. Hon debuterade med en självbiografisk essä om livet på långfart i Sjöhistorisk tidskrift för Åland. 2011 var hon nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris för Blues från ett krossat världshus. Hon har även medverkat i antologin Noveller för Världens Barn.

Söderbergs klassiker Doktor Glas ger inte svenska.. Visa hela

Söderbergs klassiker Doktor Glas ger inte svenska författare någon ro. Nu är det Åsa Nilsonne som skrivit sin variant. Där står Helga i fokus, precis som i Bengt Ohlssons bok som också kom ut i fjol. Men den pastor Gregorius som hon är gift med är helt annorlunda än i övriga böcker, en omtänksam och genomgod man som aldrig säger ett ont ord om andra, som är uppskattad både som präst och medmänniska, skicklig dansör och populär hos kvinnor. Helga är lycklig i äktenskapet trots åldersskillnaden, det enda molnet på himlen är barn. Trots idoga försök blir hon inte gravid, ändå är hon är inte den som bara ställer upp pliktskyldigast. Helga rådfrågar sin faster som är barnmorska, ett moraliskt tvivelaktigt tips leder till först en lögn och sedan flera. Helga ger inte upp utan tar kontakt med Doktor Glas och sätter därmed igång en händelsekedja som slutligen leder till katastrof...

Till skillnad från Ohlssons bok är Nilsonnes tunn, bara drygt 100 sidor som ingalunda är tättskrivna. Den påminner om ett kammarspel, en enaktare där skådespelaren är ensam på scen. Helga agerar och berättar, den enda person som får lite dialog är hennes med den tidens mått mätt väldigt frigjorda faster. Helga får lära sig både sånt hon vill veta och sådant hon gärna varit utan, åskådningsmaterial är en uppochnervänd börs...
En annorlunda och tänkvärd berättelse där författaren vänder på begreppen. Helga är inget offer utan en egensinnig och moraliskt tvivelaktig person som sätter sina behov först, även om hon hävdar att det är för makens skull hon så gärna vill ha barn. Formen gör att berättelsen känns lite stel och det är svårt att engagera sig i personerna. Men som sagt, intressant, lättläst och annorlunda, något som måste läsas av den som vil hänga med i alla varianter av Söderbergs klassiker.

Malin har levt ensam sedan hennes man gått bort i.. Visa hela

Malin har levt ensam sedan hennes man gått bort i en olycka. Nu har döttrarna flyttat hemifrån och hon lider mer än någonsin av ensamheten. På en nyårsfest träffar hon Tanja, som också lever ensam men inte störs av det. Nu ingår de en pakt, inom ett år ska de uppfylla alla drömmar de någonsin haft. På denna bucketlist finns uppgifter som Att kyssa en främling högst upp i Eiffeltornet, sno en klänning på Gucci, äta på världens finaste restaurang, segla ensam över Atlanten, ha sex med en Tinderdate första kvällen osv osv. En mängd upplevelser, vissa mer omöjliga än andra. De går till verket och deras liv förändras för alltid...

En oerhört tramsig och osannolik bok, en saga för vuxna kvinnor. Dessutom fuskar Malin enligt min mening då hon ljuger och låtsas vara en annan än hon är. Att göra sånt man påstås drömt om genom att stjäla och lura andra är inte kul utan bara osmakligt. Om detta är Martinas uppfattning om humor förstår jag varför Erik lämnade henne för Lotta Lundgren...

Okej en brutal sågning, jag vill bara påminna att jag inte ger uttryck för någon allmän uppfattning utan bara för min egen.

Meursaults mor dör och han åker iväg för att delta.. Visa hela

Meursaults mor dör och han åker iväg för att delta i begravningen. Omgivningen tycker inte att han sörjer tillräckligt, men han känner inget behov och ser ingen mening med att låtsas. Han ses som känslokall och likgiltig men förstår inte det sociala spelet. Inte ens när han träffar en flickvän som vill gifta sig med honom visar han något större engagemang. Men han är medgörlig och ställer upp för sina bekanta, är inte någon tjurig enstöring. En gassande het dag på stranden tappar han det och gör något oförlåtligt. Men Meursault har inget behov av förlåtelse...

Ni som till äventyrs inte läst boken och inte vill spoilas slutar läsa här!

Jag "tvingades" läsa Camus klassiker i gymnasiet och nu i vår bokcirkel. Minns att jag tyckte det var en tråkig bok och jag förstod mig inte på Meursault då. Omdömet kvarstår, men boken är mycket intressant, han är en ovanlig karaktär inom litteraturen. Amoralisk, likgiltig och känslokall, men samtidigt iakttagande och ärlig. Världen känns absurd och meningslös, Meursault är en främling i tillvaron och saknar - eller struntar i - all social smidighet. En jobbig person att umgås med men som inte är ond. Boken kan kallas den moderna existentialismens bibel, tillsammans med Sartres verk, och för mig känns den konstruerad för att skapa debatt.

En fråga jag minns från gymnasietiden är, varför skjuter Meursault araben? Men finns det något svar och är det uteblivna svaret själva kärnan i existentialismen, allt är ändå meningslöst? Skrämmande i så fall och jag tänker att en person som Putin skulle älska Meursault och vilja klona honom till sin armé. En person utan känslor som gör det han blir tillsagd, perfekt för alla krigsherrar. Men det verkar finnas tillräckligt med såna redan...:-(

Vi ska inte glömma omgivningens reaktion, hur Meursault döms i en Kafkaartad rättegång, inte så mycket för skotten som för sin ovilja/oförmåga att ångra sig, be om ursäkt och skylla från sig. Han spelar inte med, hycklar inte, och det är ett värre brott än mord. En tydlig känga till den allmänna synen på hur människor SKA vara. Några sidohistorier är också tänkvärda, mannen som blir av med hunden och sonen som kommer hem efter lång frånvaro.

En klassiker som måste läsas, tillhör allmänbildningen! Visserligen lite svårläst men med korta kapitel och bara på 100 sidor. Klart mer tillgänglig än Pesten av samma författare.

Tom och hans unga hustru Isabel är de enda invånar.. Visa hela

Tom och hans unga hustru Isabel är de enda invånarna på den lilla ön Janus, där Tom är fyrvaktare. De älskar varann och trivs bra trots isoleringen. Deras enda sorg är att de inte blir en riktig familj, Isabel får bara missfall. Så spolas en liten båt upp på stranden, med en död man och ett levande spädbarn i. Isabel ser barnet som en gåva från Gud och övertalar Tom att inte anmäla fyndet till myndigheterna. Han klarar inte att säga nej och de tar till sig barnet som sitt eget. Men när de återvänder till fastlandet inser de att deras lycka slagit en annan människas liv i spillror...

Fyren mellan haven är en dramatisk men djupt sorglig berättelse om lögn, längtan, besatthet, och en ovillkorlig kärlek som sätter förnuftet ur spel. Tanken är att läsaren ska tycka så pass synd om Isabel att man känner sympati för hennes val. Men jag anser att hon hör hemma på en institution och det är direkt plågsamt att läsa om hennes svek mot Tom när deras kidnappning uppdagas. Isabel talar själv om hur svårt barn har det på barnhemmet, paret kunde adopterat istället för att stjäla en annan kvinnas barn.
Boken är välskriven och väcker både känslor och frågor. Men jag ser egentligen inte det dilemma det talas om, de gjorde fel helt enkelt. Alla är förlorare och två fel gör inte ett rätt. Något jag fäste mig vid är det glödande hat som författaren visar mot krigets galenskap och de människor som skickar ut andra mot en helt meningslös död, i detta fall första världskriget. Antikrigspropaganda borde vara varje seriös författares plikt!

Toru Okada, juristbiträde i Tokyo, har sagt upp si.. Visa hela

Toru Okada, juristbiträde i Tokyo, har sagt upp sig från sitt jobb utan att veta vad han ska göra sedan. Han saknar ambitioner och är nöjd med sitt medelklassliv tillsammans med hustrun Kumiko. Men så försvinner hans fru spårlöst, han får anonyma sexsamtal på telefon från någon som tycks känna honom, han blir kompis med en mysko och morbid grannflicka och träffar två kvinnor som är uppkallade efter öar i Medelhavet. Alla tycks veta en massa saker som han inte vet, både om honom och Kumiko. Hans ordnade tillvara byts mot total förvirring och stämningen blir alltmer hotfull. För att få kontroll på tillvaron börjar han tillbringa tid i en torrlagd brunn. Men istället för kontemplation tycks brunnsvistelsen trigga igång nya händelsekedjor...

Det här är en märklig bok, en tegelsten som rör sig mellan dröm och verklighet med en massa lösa trådar och sidospår som inte får någon tydlig förklaring. Den röda tråden är kärleken till och sökandet efter Kumiko. Murakami blandar glatt en massa genrer, relationsroman, pusseldeckare, thriller, fantasy, historisk roman, samhällskritik. Det börjar lovande och man blir som läsare stimulerad av det oförutsägbara, men så småningom trasslar han in sig i sin egen berättelse och nästan allt förblir oklart. Allt är fritt för tolkningar och det finns något för alla. Här finna tydliga associationer såväl till Alice i Underlandet som Twin Peaks och jag är säker på att han läst John Fowles´ "Illusionisten". Murakami känns som en västerländsk författare, berättelsen kunde utspelats i vilken storstad i Europa som helst. Samtidigt är det en uppgörelse med Japans förbrytelser under andra världskriget och dagens ytliga livsstil. Personskildringarna är också lite stelt österländska, man får inte veta mycket om någon.

Sammanfattningsvis en berättelse som kunde blivit bra men som jag upplever som överarbetad och luddig, plus att den är alldeles för lång. Jag har inget emot mystik och gränsöverskridande men som läsare känner jag mig som jag var kvarlämnad i brunnen, övergiven....

En liten novellsamling av en som jag trodde fransk.. Visa hela

En liten novellsamling av en som jag trodde fransk författare. Men hon är ju norska och jag har läst hennes roman Vuxna människor tidigare! Jag lät mig luras av namnet även den gången... Men ingen skada skedd, hon är bra.
Denna tunna bok på 100 sidor innehåller nio samtida noveller. Temat är skam och övertramp, karaktärerna gör eller säger saker de inte borde. En sextonårig tjej smyger in i ett hus som inte tillhör henne, en ung kvinna får blåmärken och vet inte om hon tycker om det, en kvinna ljuger om sin graviditet för att få älskaren att ta tag i skilsmässan. Personer är gränslösa men intalar sig att de har rätt att göra så, även om de skäms lite. Mycket modernt på så sätt att det är jaget och egen behovstillfredsställelse som är överordnat hänsyn till andras vilja. Det finns tusen berättelse om män som tafsar på kvinnor, här är det kvinnor som tafsar på män.

En mycket bra novellsamling utan den luddighet man ofta finner i noveller. Synd att de inte var fler...

Samuel fyller sju och hans mamma, pappa och bonusm.. Visa hela

Samuel fyller sju och hans mamma, pappa och bonusmamma står beredda med tårta och presenter. Men när de öppnar dörren till hans rum är sängen tom. De tror att Samuel bara gömt sig, men han visar sig vara försvunnen och föräldrars värsta mardröm har besannats. Då stämningen redan är spänd mellan mamman och styvmamman börjar de skylla på varann och den gamla konflikten eskalerar. Polisen kopplas in och det visar sig att alla tre har skäl att röja Samuel ur vägen. Och det visar sig snabbt att deras historier inte går ihop...

Födelsedagen är första delen i en ny deckarserie av kändisduon Bergfeldt/Sarenbrant. Boken utspelas under 24 timmar och författarna gör inte spänningsälskarna besvikna. Visserligen vimlar det av osannolika händelser, som alltid i genren, men rent tekniskt håller den hög klass. En rad misstänkta karaktärer ger möjlighet till en mängd villospår och tempot är högt. Sannolikhetsnivån är inte lika hög med det brukar inte läsarna ha några problem med. Av karaktärerna sticker en ut, Frida, Samuels mamma och känd talkshowstjärna. Hon är helt gränslös och man förstår att författarna inte kan släppa henne efter bara en bok. Så hon lär återkomma i nästa del. Eventuella likheter med en viss Bergfeldt överlåter jag till läsarna att bedöma...;-)

Då jag inte gillar genren ger jag inget omdöme, jag är inte neutral. Jag hade slut på bibblanböcker så jag nallade ur hustruns hög. Och boken är ju så omtalad... En reflektion är dock att den känns väldigt "polerad", skickliga författare som vet exakt vilka knappar de ska trycka på. Bra eller dåligt, tja...? Ett plus för låg våldsfaktor och lättlästa korta kapitel. Minus för skruvade och ytliga karaktärer. Boken slutar abrupt där vissa bakgrundsförklaringar saknas men det beror på att en fristående uppföljare ligger i pipelinen.

Som jag brukar säga, man behöver inte vara kändis för att få böcker utgivna, inte alls.
Men det underlättar en hel del...

Två systrar, lika som blåbär och jordgubbar, tving.. Visa hela

Två systrar, lika som blåbär och jordgubbar, tvingas tillbringa en sommar tillsammans för att röja upp sommarhuset efter faderns död. Maria är ensamstående överviktig mamma till Dag, sex år, jobbar i vården och har ständigt ont om pengar. Ellen har en hög post i ett storföretag, är välbärgad, snygg och smal och reser jorden runt för möten med affärskontakter. Hon är också ensamstående och har aldrig levt i en relation, är rationell och strategisk där Maria är känslosam och impulsstyrd. De vill tycka om varann och nå fram till den andre, men det går inte bra. Maria är avundsjuk på Ellen för hennes framgång och ekonomiska oberoende. Ellen förstår inte att Maria nöjer sig med sitt torftiga liv. Hur ska de klara att leva tätt inpå varann i flera veckor?

En enklare och rakare berättelse än Lidbäcks knepiga debut Finna sig, lite tråkig men därför realistisk. När personkemin inte stämmer mellan två personer som egentligen vill varandra väl blir det precis så krystat och stelt som det är mellan systrarna. Det förflutna är ständigt närvarande, den ena vill minnas, den andra glömma. Åtminstonde det som hon tror är orsaken till att det som hände faktiskt hände, den där sommaren när Ellen var 14 och Maria 11. Den dubbeltydiga titeln överlåter jag till läsaren att tolka. Men jag ser inte att det finns något att förlåta och det är inte alltid nödvändigt att lätta på förlåten...

Efter makens död tvingas mrs Dashwood och hennes d.. Visa hela

Efter makens död tvingas mrs Dashwood och hennes döttrar att flytta till ett mindre hus i Devonshire efter att döttrarnas halvbror lurat dem på arvet. Elinor och Marianne är äldre tonåringar men betraktas som giftasvuxna och då är det viktigt att maken är så välbeställd som möjligt samtidigt som deras värde på marknaden fallit efter flytten. Elinor är den förståndiga som går på förnuftet medan Marianne är impulsiv och känslosam. Genom det rika sällskapsliv de blir en del av träffar de olika män och då de är vackra och chosefria väcker de intresse hos det motsatta könet. Vägen till det äktenskapliga ståndet kantas av hinder i form av klass, svek och hemligheter och den tidens konventioner som gör allt så svårt. Och svårast av allt är att veta vad man ska lita på, förnuft eller känsla...

Äntligen har jag läst en av Jane Austens klassiker och trots de långdragna kärleksförvecklingarna måste jag kapitulera för Austens språk, stil och förmåga att leverera en berättelse. Klassikerstatusen är lika självklar och välförtjänt. Hennes förmåga att beskriva en miljö och dess personer är, även om hon var en del av den, mycket klarsynt och ibland nästan elakt fast på ett inlindat sätt. Som beskrivningen av adelsparet Middleton: "...för hur olika de de än var till temperament och uppträdande liknade de varandra mycket i fråga om den totala brist på talanger och smak som begränsade deras sysselsättningar utanför sällskapslivet til ett ytterst smalt område. Sir John var jägare, lady Middleton mor." Så skildras många av romanens upphöjda personer, ytliga, obegåvade och fast i den tidens konventioner. Ungdomar fick inte ens skriva brev till någon av motsatt kön med mindre än att de var förlovade, något som Austen också kritiserar. Som läsare reagerar man på att en 17-årig flicka ansågs giftasvuxen medan en 28-årig dito var passé på marknaden och fast på glasberget. Och om 17-åringen gifter sig med en dubbelt så gammal man sågs det som ett utmärkt parti för bägge parter... Men den låga medellivslängden gjorde att man behövde komma igång för att hinna få barn och ta hand om dem.

Bokens stora behållning är skildringen av livet i det tidiga 1800-talets överklass, där ärvda pengar är mer värda än förvärvade, där männen åtminstone emellanåt låtsas ägna sig åt affärer medan kvinnorna roar sig med sällskapsliv, skvaller och att hålla unga kvinnor och män på behörigt avstånd från varann - eller motsatsen när det finns chans till ett lämpligt parti... Ett äktenskap var i första hand en affärsuppgörelse, kärlek och attraktion var bonus.
Även om unga kvinnor hade det svårt var det inte helt enkelt för deras tilltänkta makar heller. Många unga män var ekonomiskt beroende av föräldrar eller släktingar och kunde ingalunda välja kvinna efter tycke och smak.

En läsvärd klassiker som tillhör den litterära allmänbildningen!

Hedvig träffar Hanna i skolåldern och genast är d.. Visa hela

Hedvig träffar Hanna i skolåldern och genast är det som om en osynlig kraft drar dem mot varandra. Hanna är allas favorit, självsäker men sårbar, varm men distanserad. När de blir tonåringar blir Hedvig intresserad av Hannas bror Karl och de inleder en relation bakom ryggen på Hanna. Varför de mörkar det är oklart, men intrycket är att Karl bara är ett substitut för Hedvigs känslor för Hanna. Så försvinner Hanna, ingen förstår varför eller hur men på något sätt är det logiskt. Hanna var udda, inte helt närvarande och gick alltid sin egen väg.

En tät och rapsodisk kortroman om ett annorlunda och gåtfullt triangeldrama där de kvarvarande tar på sig skulden för något de kanske inte är skyldiga till. Språkligt sett är den lysande, tempot är lågt och manar till eftertanke.
Författaren hette tidigare Holmström och har fått ett flertal litterära priser. Hennes debutbok Antarktis kom 2013 och blev mycket omtalad.

En delvis nyskriven novellsamling som är tillägnad.. Visa hela

En delvis nyskriven novellsamling som är tillägnad författarens nyligen bortgångne make. Atwood tar ut svängarna rejält, gamla akademiker som grälar för grälandets skull, häxmammor, utomjordingar, katter, en förvirrad snigel och ett framträdande av den sedan länge bortgångne George Orwell. Humor, ironi och samhällskritik. Men också vemod och en hjärtskärande skildring av sorgen efter den bortgångne maken i bokens sista tre noveller. Något för alla alltså.

Bäst är Griselda, om en sagoberättande utomjording som har en helt annan ingång till de traditionella sagorna om adelsmän och fattiga flickor. Inget för vegetarianer, om jag säger så. Min onda mor och den fejkade intervjun med den tillfälligt återupplivade Orwell gör också intryck.
Vet att många här inte gillar noveller och det är väl inte Atwoods starkaste bok. Men hon är en stor författare och tänk på att detta kanske är det sista från hennes penna som vi får förmånen att läsa...

Irvings genombrottsroman och fortfarande hans bäst.. Visa hela

Irvings genombrottsroman och fortfarande hans bästa, trots ett produktivt skrivande. Den är ett litterärt smörgåsbord som har allt, rolig, sorglig, sexig, romantisk, makaber, våldsam, ironisk, lärorik osv osv. Kanske lite för lång för att få absolut toppbetyg men en modern klassiker och absolut läsvärd.

En novellsamling där de flesta novellerna utspelas.. Visa hela

En novellsamling där de flesta novellerna utspelas på Irland, under olika årtionden. Alla noveller är vemodiga, utspelas i själsligt och/eller ekonomiskt armod och inget slutar riktigt väl. En ganska tung bok och bilden av irländsk landsbygd är väldigt långt från den glättiga turistinformationen. Men välskriven och på sitt sätt intressant då vissa berättelser har kopplingar till gammal folktro. Bäst är Rönnarnas natt, lite humor och lite magi som lättar upp det mörka.

Gertrud är en modern version av Hjalmar Söderbergs.. Visa hela

Gertrud är en modern version av Hjalmar Söderbergs pjäs med samma namn från början av förra seklet. Hon och hennes man, filmproducenten Gustav, flyttar till LA efter en familjetragedi. Gertrud är en känd x-model och skådespelare, går på auditions men känner låst och vill gå vidare i livet genom att skriva manus. Tre män kretsar kring henne, exet och författaren Gabriel, maken Gustav och älskaren Erwin. Deras blickfång påverkar hennes självbild på olika sätt men istället för att spela ut männen mot varann är det till slut hon som står ensam.

Gertrud, hon som "tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet" var en för sin tid modern och frigjord kvinna i Söderbergs pjäs. Moralens väktare förfasade sig men kritiker och publik älskade den. Gammels Gertrud känns mer traditionell, en åldrande femme fatale som inte längre är vackrast och mest eftertraktad, Avundsjukt betraktar hon de yngre kvinnor som cirklar runt de berömda filmmakarna. Hon vill inte vara där de är, men kan inte heller släppa det. Hon lämnar sin tråkiga man för den spännande älskaren men ger upp sin frihet för att sitta och vänta på de smulor hon kan få från honom. Samtidigt börjar metoo sitt segertåg(?) över världen, något som inte imponerar på Gertrud. "Kvinnor står svartklädda och sammanbitna i grupper på scen och vädjar om beskydd. Vad skönt att få vara ett offer, att likt ett barn frånskriva sig allt eget ansvar".

Boken är lite tjatig i början och det var kanske ingen tillfällighet att Söderberg gjorde berättelsen till en pjäs istället för en bok. Men det tar sig, Gertrud är ingen trevlig karaktär även om kombinationen av självständig tuffhet (för att inte säga elakhet) och sårbarhet skildras bra. Kan var en fördel att ha kunskap om pjäsen men boken kan också läsas fristående. Vi får också en del elaka porträtt av både svenska och amerikanska kulturprofiler och den förljugna och ytliga Hollywoodmiljön skildras på ett sätt som visar att författaren är väl hemmastadd där.

Irland 1952. Alla blev förvånade när den snälle me.. Visa hela

Irland 1952. Alla blev förvånade när den snälle men lite tråkige apotekaren Martin Macmanus gifte sig med den vackra Helen från Dublin. Vad gjorde denna filmstjärnevackra skönhet i en liten by? Men de fick två barn och verkade leva ett tryggt liv. Ändå märktes det att Helen inte passade in, och kväl efter kväll vandrade hon längs den vackra men skrämmande Glassjön.
Så en kväll återvänder hon inte, hon är spårlöst försvunnen. I förvirringen och oron gör dotern Kit ett ödesdigert misstag som kommer att påverka de inblandades liv i många år framöver...

En lite annorlunda Binchy, en mer "vanlig" berättelse än hennes mysiga feelgood. Faktiskt ganska tragisk, med sorg, lögner och missförstånd, konstruerad och lite amerikansk i stilen. Glassjön är följaktligen en av hennes mest uppskattade böcker och jag kan förstå varför.
Men jag gillar den inte.

Den begåvade Lisette Stolpe gifte sig med den 32 å.. Visa hela

Den begåvade Lisette Stolpe gifte sig med den 32 år äldre Allan Schulman och de fick tre söner, Niklas, Alexander och Calle. Alex är en känd medieprofil och bloggare och har nu skrivit en bok om sin mamma. Lisette började dricka när hon var i 30-årsåldern och både barnen och Allan skyddade, förminskade och försvarade mammans problem med alkoholen, även upp i vuxen ålder. Alex ger medberoendet ett ansikte och det är ingen vacker bild han målar upp av sin mamma. Hon är nyckfull, dömande och elak mot sin omgivning, även mot barnen när de är små, samtidigt som hon vägrar inse sina problem och tycker synd om sig själv för att alla är så orättvisa mot henne. Men till slut får de vuxna sönerna nog och anmäler henne till en avvänjningsklinik. Mot förmodan tar hon emot behandlingen och den verkar funka. Men den försoning och ursäkt som Alex längtar efter, kommer den...?

Detta är en sårig och obehaglig bok om missbruk, medberoende och elakhet. Det senare tycks gå i arv, LIsettes barndom i skuggan av den dominerande Sven Stolpe var inte lätt och Alex har själv utnämnts till riksmobbare i sin blogg. Stilen är inte skönlitterär utan påminner mest om en artikelserie eller reportagebok. Alex har fokuserat på innehållet, språket är mindre viktigt och i synnerhet första halvan vimlar av upprepningar. Men den fyller sin funktion och de som upplevt liknande problematik i sin närhet kommer att känna igen sig. Sen kan man alltid ifrågasätta det riktiga i att lämna ut sina föräldrars tillkortakommanden till hela världen när de inte längre kan försvara sig. Men kan det hjälpa någon annan så må det vara hänt.

Ett mästerverk, en given klassiker, det blir inte.. Visa hela

Ett mästerverk, en given klassiker, det blir inte bättre än såhär helt enkelt!
Filmen var skit förstås, men det var inget annat att vänta.

Det Augustvinnande svaret på Hjalman Söderbergs ro.. Visa hela

Det Augustvinnande svaret på Hjalman Söderbergs roman "Doktor Glas". Den otäcka pastor Gregorius skildras här som en genomsympatisk person, osäker, kärlekssökande, dagdrömmande, rädd både för döden och för livet. När allt är som mest hopplöst träffar han en annan kvinna och får en slags upprättelse, någon som älskar honom som han är. Men kärleken till hans unga hustru Helga står mellan dem, trots att hon är otrogen, hycklande och drar sig undan kan han inte släppa henne.

Språket är gammalmodigt men boken känns modern. En tidlös skildring av en människa tyngd av självförakt och rädsla. Jag känner igen så mycket hos Gregorius, dagdrömmandet, osäkerheten, hur ett enda ord eller mening, sagt i bästa välmening, kan ställa allt på ända och kasta ner en i modlöshet. Boken är ett mansporträtt snarare än en relationsroman och något som varje kvinna borde läsa. Tyvärr saknar Bengt Olsson den skärpa som Söderberg har och det hela blir för omständligt, särskilt i första delen av boken.
Jag vet inte om det är lättare eller svårare att skriva när alla vet hur det slutar innan man ens börjat läsa. Men det är en bra berättelse och en värdig vinnare. Det är en fördel att ha läst Doktor Glas först, men det är inget måste.

Hanna åker (flyr?) till Madrid för att arbeta som.. Visa hela

Hanna åker (flyr?) till Madrid för att arbeta som praktikant på Pradomuséet. Hon blir förälskad i staden men känner sig ensam. En dag ser hon en grupp svenskar, två män och en kvinna, och fascineras av deras självklarhet och utstrålning. Hon nästlar sig in i deras förtrollade krets och njuter av den bekräftelse hon får, men fastnar snart i en härva av lögner och dubbelspel. För att få bli kvar i gruppen kliver hon över alla gränser, men upptäcker också att de andra inte är de hon trott. När gruppen hotar att splittras tar hon på sig rollen som den som ska ställa allt tillrätta, kosta vad det kosta vill...

En lättläst och välskriven psykologisk thriller om några överklassiga ungdomar och Hannas begär att komma in i den kretsen. Svagheten med genren rent allmänt är att den liksom följer vissa förutsägbara spår, börjar som en vanlig relationsroman där allt går hyfsat, men allt eftersom smyger sig markörer in för att visa att det inte står rätt till. Så dyker tecken på psykisk störning upp, ibland lite övernaturliga vibbar, obehagliga saker händer och till slut ställs allt på sin spets. En manual som funkar och som antagligen aldrig blir omodern. Händelseförloppet är måttligt trovärdigt men det är inte poängen. Den spanske konstnären Goya och hans verk spelar en icke obetydlig roll i sammanhanget och lite allmänbildning är aldrig fel.

Om jag fått boken i min hand utan att veta något om författaren hade jag trott att den var skriven av en kvinna. Här är mycket smink, kläder, vikt, Hanna speglar sig i den vackra Leah och känner sig otillräcklig, små detaljer i miljö, mat och vin som känns kvinnliga. Antingen har Eklund väldigt bra koll eller haft god hjälp av kvinnliga vänner.
Men det var en utvikning och ingen kritik, det psykologiska spelet och dynamiken inom den dekadenta gruppen är väl skildrat. Alla har sina lik i garderoben, bristen på bakgrund hos de olika karaktärerna kan upplevas som störande, men inte av mig. De är här och nu, de små detaljer som dyker upp förklarar tillräckligt.
En läsvärd bladvändare men inget omvälvande.

Vi hade biljetter till Gyllene Tiders spelning i R.. Visa hela

Vi hade biljetter till Gyllene Tiders spelning i Ronneby i sommar och då passade det bra att läsa denna biografi över gruppen. Boken är i två delar, en del handlar om den första tiden, genombrottet, hysterin, livet som tonårsidoler och hur de till slut inte orkade längre. Den andra och större delen berör i huvudsak turnén 2019, den som vissa okunniga kritiker trodde (eller hoppades) skulle bli deras sista. Men de hade inte läst på läxan, stora band lägger sällan av. Se bara på Rolling Stones, Queen, Bob Dylan m fl. Över 70 men still going strong.
Det är en fyllig historik med fakta och rikt bildmaterial, men utan att grotta ner sig i detaljer. Bäst är att författarna inte bara tar upp låtar, turnéer och plattor utan varje medlem får ett kapitel om sitt privatliv. Även doatjejer och producenter får vi veta mer om. Och inte att förglömma, fanatiska fans som lägger hela sparpeng på att följa gruppen på turnéer, från spelning till spelning. Inte visste jag att de hade så många fans utomlands. Anekdoter, turnéminnen och mer eller mindre trevliga minnen från karriären har sin givna plats. Mindre bra är att det är lite rapsodiskt ibland och de som inte har koll på gruppen kan ha lite svårt att hänga med.

Per Gessle är en unik låtskrivare där till synes enkla texter och melodier blir till ikoniska låtar som är i högsta grad levande efter över 40 år. Tillsammans med den kemi som bandet skapar i sin musik, något som kännetecknar de riktigt stora grupperna, gör det att man fortfarande kan fylla arenor, och det med människor mellan 8 och 80 år. Jag tror inte att vi sett det sista av Gyllene Tider!
Ja, konserten var alldeles utmärkt, de levererade som vanligt!

Anders är feminist, en person som vill vara till.. Visa hela

Anders är feminist, en person som vill vara till lags, för sin fru, sin dotter, sin mamma. Han ställer även upp för andra kvinnor, kanske mer än har borde. Han är osäker på om han har rätt jobb, om han bor på rätt plats, om han är lycklig nog. Men trots sin osäkerhet är han säker på en sak, att han älskar. Han älskar sin dotter, sin fru och sin mamma, i den ordningen fast det vet han inte. Men blir han älskad tillbaka? Hans mamma, den framgångsrika psykologen, är öppet nedlåtande, ändå har han svårt att frigöra sig. Hans fru och dotter tycker om honom men ibland blir det lite för mycket, som när han stiger upp i ottan för att baka bröd åt dem till frukost. Men förstår Anders att man älska för mycket?

Agnes Lidbeck har fått mycket beröm för sina tidigare böcker Finna sig och Förlåten, och kaxigt nog ger hon sig nu på att skildra en relation ur en mans perspektiv. Det går väl sådär kan jag säga. Men jag har överseende med att en kvinna kan ha svårt att få till ett trovärdigt mansporträtt, värre är att manliga författare inte heller klarar det. Män är antingen våldsamma, fysiskt eller psykiskt, eller svaga stackare, grubblare som är ur fas både med sig själva och sin omgivning. Anders tillhör som sagt den senare kategorin, han ger velourmannen ett ansikte och hans stora skräck är att bli lämnad. Inte alls omotiverat, kvinnor har som bekant svårt att älska män som visar svaghet. Vi får följa Anders och hans familj under många år, från det att dottern Anna är liten tills hon blir vuxen. Hans oro och osäkerhet genomsyrar boken, han vill vara den perfekta maken och pappan men ovationerna uteblir. Den scen som gör störst intryck på mig är när han skämtsamt antyder till sin fru Kristina att hon älskar en blomma mer än honom. Men hon tar åt sig och förklarar flera gånger att hon visst älskar honom mer än blomman. Och det faktum att hon överhuvudtaget har behov av att säga det visar på vilken nivå hennes känslor för Anders är...

Som helhet en intressant relationsroman, på så sätt att det inte händer så mycket. Ganska vanligt och småtråkigt familjeliv där mycket av behållningen finns i det som inte sägs. Anders känns inte helt trovärdig, i synnerhet är det en sak som stör mig men jag avstår att nämna den för att inte spoila. Sensmoralen tolkar jag som att "snälla män är bra att ha men inte särskilt attraktiva" och har jag fel får väl någon protestera...

Thelma och Victor träffas och inleder en relation... Visa hela

Thelma och Victor träffas och inleder en relation. Bägge är i 50-årsåldern och tillhör kultureliten, Victor är dock något mer välbärgad. De är själsfränder och klickar perfekt både i sängen och utanför. Det finns dock en hake, bägge är gifta på annat håll. De kommer överens om att skiljas från sina respektive och Thelma skrider raskt till verket. Hon lämnar sin man utan minsta saknad eller samvetskval, precis som Ester i Egenmäktigt förfarande. Hon är ju Kär gudbevars... Men Victor slirar på kopplingen, vill inte gå för fort fram utan väntar in rätt tillfälle och vill låta hustrun vänja sig vid tanken. Dock hindrar det inte honom från att fortsätta träffa Thelma när tillfälle ges, och det gör det ofta. Åtminstone till en början, sen ökar hans tvehågsenhet och han trappar ner samvaron med Thelma. Hon börjar inse vartåt det lutar, hon är inte längre den älskade utan Älskarinnan. Hon går i taket och förvandlas till Haggan, kvinnomonstret som inte tar skit av någon och säger som det är, hur opassande det än låter. Sida upp och sida ner vräker hon ur sig sitt hat och förakt för fegisen Victor och hans fru som hon kallar Madonnan. Men innerst inne hoppas hon ändå på att Victor ska våga ta steget...

Jag har utvecklat en lätt allergi mot kändisar som skriver tyck-synd-om-mig-böcker. Martina Haag är ett annat exempel, det finns fler. Aase Berg är en av landets mest prisade kritiker, tillika poet, dramatiker och författare. Det är fan inte synd om henne! Och att boken är självbiografisk hymlar hon inte med, fast Victor är ett hopkok av flera olika män. Här tar hon tillfället i akt att göra upp både med de svekfulla männen och deras hustrur, tvåsamheten har hon inte mycket till övers för. (Fast det är precis vad hon vill ha och har gått miste om) Språket är hetsigt med en rad egenkonstruerade ordbyggen och vassa formuleringar. Men tyvärr blir det tjatigt i längden, samma tema som varieras i oändlighet. Om man är otrogen med en man som också är otrogen måste man ta med i beräkningen att det kan sluta illa. Hon kallar sig Haggan med illa dold stolthet, jag ser det mest som ett finare ord för gnällkärring. Eller bitterfitta, men det epitetet har hennes kollega Maria Sveland redan lagt beslag på. Det är lätt att kalla Victor feg och styrd av Madonnan, fast jag tror att han kommit till insikt om att den där Thelma är kul att umgås med då och då, men ett vardagsliv med henne känns mindre lockande. Han anade Haggan innan hon trädde fram...

Men allt är inte dåligt, förutom språket finns här en rad populärkulturella referenser, halsbrytande associationer och träffsäkra citat från ett antal kända litterära verk. Jag tycker mig också se en viss självironi, annars vore det outhärdligt med ett sådan självupptagenhet från en mogen kvinna. Men där är hon inte alls i klass med Lena Anderssons Ester, trots kvinnornas likartade situation. Och en person som citerar Gun-Britt Sundströms "Maken" på var och varannan sida kan inte vara helt fel. Så puss på dig Aase, trots allt!

Sagovärlden rämnar när Moa lämnar Hans, han som ka.. Visa hela

Sagovärlden rämnar när Moa lämnar Hans, han som kallas Hansson eftersom han en gång hade en kompis som kallades Karlsson. Moa har drabbats av Den Stora Passionen och avpolletterar utan vidare sin snälla men tråkiga man. Som så många kvinnor förblindade av kärlek (eller kåthet...) intalar hon sig att allt ska bli så bra och att barnet ska anpassa sig. Greta är bara fem år men stor nog att både förstå och inte förstå de vuxna. Bägge försöker sätta Greta i första rummet men lyckas bara sådär och dottern mår inta alls bra av skilsmässan. Moa går vidare och har allt, kvar står Hansson och Greta och undrar vad som hände. För att slippa umgås med mammans nye man tar Greta till en ödesdiger utväg...

Det här är en riktigt bra relationsroman, en realistisk och osminkad skildring av en skilsmässa med barn inblandade. Den är skriven av en man, Bengt Järnblad, som sägs vara en känd skådespelare fast jag aldrig hört talas om honom. Men skriva kan han. Han väjer inte för de obehagliga konsekvenserna av de vuxnas behovsuppfyllande, till skillnad från många kvinnor som gärna fokuserar på det positiva med en separation. Han står på barnets sida utan att demonisera Moa eller Hansson, han visar bara att talet om en lycklig skilsmässa är en motsägelse i sig, åtminstone i början. Sagan får inget lyckligt slut trots att en Jultomte är inblandad och den elaka häxan visar sig vara en man, i jämställdhetens namn. Men inget olyckligt heller, livet går vidare och de inblandade får göra det bästa möjliga av det.

Boken är utgiven på det lilla förlaget ekström&garay men finns på Adlibris och många bibliotek. Kanske svår att hitta men absolut värd besväret!

Två kvinnor är förälskade i Harald. Den ena är han.. Visa hela

Två kvinnor är förälskade i Harald. Den ena är hans sambo, den andra är hans mamma. Kvinnorna fastnar på samma flygplats när deras plan inte kan lyfta och deras redan dåliga relation ställs på sin spets. Ska den påtvingade gemenskapen föra dem närmare varann eller går det mot ett slutgiltigt sammanbrott?
Johanna Frid skrev den hyllade Nora eller Brinn Oslo brinn, även det ett svartsjukedrama om än av annan typ. Nu återkommer hon med en tät relationsroman om två kvinnor som gör allt för att inte komma överens. Ingen av dem är särskilt trevlig och som läsare kan man slippa ta ställning. Mamman är gränslös, överbeskyddande, påstridig, krävande och dömande. Sambon Claudia tillhör den ironiska generationen, rapp i käften, kompromisslös, revirhävdande, föraktar det konventionella och är där lika dömande som svärmor. Harald är vag i konturerna, en välutbildad jurist men har egna problem. Claudia liknar honom vid en golden retriver, livlig och inställsam, vill alla väl och dunkar svansen i golvet när han får bekräftelse.

Jag upplever detta som en ganska jobbig bok, lite tjatig men framförallt tung på så sätt att varje försök till dialog spårar ur och konflikten blir allt större. Ungefär som i världspolitiken... Jag förstår inte riktigt vad Claudia ser hos Harald, hon liknar honom vid en hund och kallar honom FIE, fuckable in an emergency. Hänger hon sig fast vid Harald bara för att mamman inte ska få vinna?
Men språket måste jag nämna, jäklar vad den tjejen kan skriva! Synd bara att hon inte har en bättre story att använda sin talang på. Modernt, skarpsynt och med vändningar som man bara kan le lyckligt åt. Som när hon kallar sina bröst för "portmonnäformade". Det epitetet har jag aldrig hört, undrar hur de ser ut...

Året är 1937, Helga Gregorius är i 60-årsåldern, l.. Visa hela

Året är 1937, Helga Gregorius är i 60-årsåldern, lyckligt omgift och med tre utflugna barn. Ingen vet att hennes dotter Signe, som nu är gravid, inte är pastor Gregorius dotter utan pappan är hennes dåvarande älskare Klas Recke. Helga har lärt sig leva med lögnen och är trygg i att sanningen aldrig ska komma fram.
Men så kommer ett brev. En antikhandlare har hittat Doktor Glas` dagbok i en chiffonjé och doktorn har skrivit ner sanningar som aldrig var menade att avslöjas. Brevet har blivit liggande då Helga varit bortrest och det visar sig att den otålige antikhandlaren tagit saken vidare. Helgas trygga värld ter sig plötsligt både obegriplig och skrämmande...

Det gläder mig att min favoritförfattare Hjalmar Söderberg åter är aktuell! Hans verk är tidlösa och tydligen oemotståndliga för dagens författare. Vet inte hur många varianter och fortsättningar det finns på hans historier? Bengt Ohlsson har som bekant skrivit om pastor Gregorius tidigare, nu har han tagit sig an Helga, liksom Åsa Nilsonne i en annan nyutkommen bok. Det gör han bra och det var ett smart drag att placera henne 30 år fram i tiden och därmed få in nya karaktärer. Dessutom slipper Ohlsson att bli jämförd med Söderberg i tidsskildringen. Läsaren får bekanta sig med alla Helgas innersta tankar, här finns inte mycket till gestaltning och att läsa mellan raderna. En punkt där han skiljer sig från sin föregångare.

Bokens kvinnosyn påminner däremot om Hjalmars och jag tror inte att en kvinna kunde skrivit denna bok. Förutom personernas agerande citeras ett stycke ur Glas´ dagbok där han jämför kvinnor med katter och män med hundar. Katter är vackra och bedårande men ytliga och egenkära, medan hundar är intelligenta men godtrogna, smutsiga och saknar stolthet. Om kattens ägare blev skjuten skulle katten lapa sig mätt på blodet och sedan söka sig ett nytt hem, medan hunden troget stannar vid den döda kroppen...

Som läsare känner man sympati med Helga, hon hamnar i en rävsax men klarar det oväntat bra. Hennes inre styrka och jordnära fatalism räddar henne från undergång, samtidigt som hon inte är något föredöme. Hon förväntar sig att bli förlåten, hon ljög för Signes skull så hon slapp att bli ett oäkta barn i andras ögon. Och på köpet slapp Helga att bli den otrogna hustrun... Men hon är inte lika snabb att förlåta andra som också ljög, och den enda hon tycks hysa äkta kärlek till (förutom sig själv) är deras gamla och sjuka hembiträde Hermine. Helga känns modern i sitt sätt att rationalisera och tro sig kunna lägga allt bakom sig, bortskämd och egenkär som hon är. Samtidigt visar hon självinsikt och tvingas motvilligt inse att hon inte är navet som allt kretsar kring. Som man sår får man skörda...

En utmärkt bok som jag rekommenderar! Enda svagheten är Ohlssons svulstiga och ordrika redogörelser för Helgas minsta tanke och göromål. Och boken står på egna ben, man måste inte ha läst Doktor Glas och Gregorius även om det berikar berättelsen.

Amanda känner sig alltmer främmande för sin familj.. Visa hela

Amanda känner sig alltmer främmande för sin familj. Fadern är död. konkursen tog pengarna, hennes syster tar den dominerande moderns parti. Amanda skäms för sin och familjens bakgrund samtidigt som hon är avundsjuk på moderns och systerns sociala kompetens och den obryddhet som de ser på livet med. Hon inleder en relation med utrikesjournalisten David, den orädda skribenten med starkt patos och politikerföräldrar, som trotsar farorna och reser till krigets Syrien. I väntan på hans återkomst sitter hon på Davids familjs lantställe och skriver på sin uppsats i psykologi. I bygden träffar hon Amir, ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan som fått avslag på sin asylansökan, och låter honom bo i huset med henne. Skillnaden mellan hennes och Davids familjer stör henne, men är den egentligen så stor? Och snart gör vissa händelser att det tidigare så åtrådda förlorar sin glans...

Men hur mycket deras bakgrund egentligen skiljer sig åt blir aldrig riktigt tydligt, Vad är det i Davids familj som hon saknat i sin egen? För läsaren framstår de inte som så väsensskilda i vare sig klassbakgrund eller förhållningssätt till livet som jag upplever att romanen vill göra gällande. Amanda (och författaren?) förstorar upp klasskillnaderna och intar samtidigt en dömande hållning till bägge familjerna. Hon tål inte sin egen men känner sig otillräcklig gentemot sina blivande svärföräldrar fast de accepterar henne fullt ut.

Problemet är att ”Hemma hos andra” är en roman som vill spänna över mycket. Både Amandas och Davids relation och hur den prövas, deras familjeintriger, internationella konflikter och så Amandas trevande vänskap med Amir. Samtliga tillräckliga för en roman på egen hand. Nu lämnas läsaren med en massa lösa trådar, kanske funderar författaren på en fristående fortsättning? Amanda i sig är en gåta, man får ingen klar bild av henne. Hon är psykologistuderande men när en man gör ett ovälkommet närmande, något läsaren tydligt ser komma, reagerar hon som en förorättad oskuld.

Språket och stilen stör mig väldeliga. Inte så att romanen är svårläst men författaren excellerar i ändlösa dialoger om... ingenting. Syftet är att efterlikna vardagen, hur människor talar med varann och därmed visar vilka de är. En i och för sig god tanke men det funkar inte i litteratur. Dialog måste föra handlingen framåt, inte bromsa upp den. Man kan undra om författaren får betalt per ord...? Romanens korrekthet stör mig också, unga killar från Afghanistan är goda och perfekta, rika människor är onda och lantisar fördomsfulla. Suck, har vi läst det förr...?
Jag menar inte att avskräcka någon, många gillar säkert denna typ av roman och historien i sig är inte dålig. Men jag erkänner gärna att jag skumläste vissa partier för att få slut på den...

En skruvad novellsamling med berättelser om kvinno.. Visa hela

En skruvad novellsamling med berättelser om kvinnor och deras kroppar, i stilen en blandning mellan Margaret Atwood, John Ajvide Lindqvist och J K Rowling. Skräck med övernaturliga inslag överväger men här finns också klara inslag av komedi och psykisk störning. Författaren är gay så här finns en del lesbiskt sex. De dystopiska inslagen finner vi i novellen Inventering, om ett dödligt virus som sprider sig i USA, och Riktiga kvinnor har kroppar, där vissa kvinnor drabbas av en åkomma som gör dem genomskinliga.
Vidare kan nämna Makens stygn, där en gift kvinna envist försöker hindra att hennes make tar bort det gröna band hon alltid har knutet runt halsen, och Åtta tuggor, om hur en fettsugning får vådliga konsekvenser. Den sista novellen, Synnerligen avskyvärt, är ett rapsodiskt experiment, så skruvat och annorlunda att jag inte ens vill försöka förklara vad den handlar om. Däremot börjar jag på allvar oroa mig för Machados mentala hälsa...;-)

Författaren har en examen i kreativt skrivande, vilket jag tolkar som att ju mer man tänjer på gränserna, desto bättre. Vissa berättelser är fullständigt gränslösa, men inte påfallande blodiga eller våldsamma och absolut inte ointressanta. Skräck är inte riktigt i min smak men de som gillar Ajvide Lindqvist kan hitta ett och annat här. Fast som läsare undrar man om inte vissa av vålnaderna i själva verket är hjärnspöken...

Vissa personer har en genetisk belastning som gör.. Visa hela

Vissa personer har en genetisk belastning som gör att de måste riskera livet för att känna att de lever. Förr kunde de bli upptäcktsresande, guldgrävare eller ta värvning i främlingslegionen. Nu står inte dessa alternativ till buds utan dagens våghalsar hänvisas till äventyrssporter som bergsklättring, extremskidåkning eller fallskärmshoppning. När det blir för tryggt och säkert måste de hitta på nya extrema varianter av farliga "sporter".
Rasmus Fredriksson är fallskärmshoppare, en av de bästa i Sverige. Vid ett hopp utlöser han inte skärmen, men den automatiska räddningsutlösaren löser ut och räddar livet på honom. Ingen förstår varför, men alla vet att en elithoppare inte gör sådant av misstag, så han blir av med hoppcertifikatet. I samma veva träffar han Camilla, en hopptjej som också åker snowboard och surfar. De blir ett par, men Rasmus kan inte engagera sig i förhållandet. Han kan inte engagera sig i någonting, och han har avbrutit sina läkarstudier. Camilla pluggar stenhårt till journalist och kompisen Emil är på väg att göra sig ett namn i politiken. Rasmus har inget jobb utan flyter bara omkring, hoppar fallskärm och lever på ett arv. Han är superintelligent men vill inget. Camilla försöker nå honom, men han är som i en bubbla, ljuger, slingrar sig och kan inte uttrycka några känslor. Ä-ordet kommer inte över hans läppar och Camilla är "rätt tjej vid fel tidpunkt" som han säger. Han är kort sagt en jävla idiot när det gäller relationer och saknar inte kon förrän båset är tomt. Hans livsinställning kommer fram i ett samtal med en kompis:
- Det är kanske ett medvetet val.
- Vadå för val?
- Att man vet att detta är fel och väljer det.
- Varför då
- För att det ändå inte spelar någon roll.

Boken är indelad i tre avdelningar, Sommar, när Rasmus träffar Camilla och de hoppar fallskärm och vågsurfar. Hösten, när de bor ihop i Sthlm och Camilla pluggar. Vintern, då allt strular till sig och Rasmus ballar ur. Alla avsnitten är onödigt långa och lite tjatiga, men jag tycker att mittavsnittet är det bästa.
Som så ofta hos manliga författare finns inga försonande drag hos deras karaktärer. Kvinnliga författare idealiserar ofta sina hjältinnor, åtminstone förstår man varför de är som de är och innerst inne har de ett hjärta av guld (eller iaf med förgyllda kanter...) Men Rasmus förstår jag inte. Han är inte elak eller grym, bara okänslig och.... knepig helt enkelt. En tidigare olycklig kärlek förklarar inte beteendet. Han påminner en del om Houellebecqs Michel, men där är kärleken den förlösande kraften som får honom att leva upp. Rasmus bara går omkring i sin bubbla.

Språket är modernt och samtida med anspelningar på verkliga händelser. Mycket dialog och associationer till samtida kultur. Strofen från Eagles Hotel Califonia, "You can check out any time you like" sitter som en smäck när han vill beskriva hur det är att komma hem till den lilla byn där alla vet allt om alla. (Stofen fortsätter "but you can never leave")

Men nyckelstrofen är Camillas. "Fattar du hur jobbigt det är att vara den som älskar mer."

Been there, done that.

Leni är 13 år när hennes pappa bestämmer att famil.. Visa hela

Leni är 13 år när hennes pappa bestämmer att familjen ska flytta till Alaska. Ännu ett uppbrott, ny plats ny skola, nya grannar. Fadern är rotlös och vill nu prova att leva i en isolerad stuga i vildmarken. De är dåligt rustade för detta nya liv, men med hjälp och råd från den brokiga grannskaran klarar de den första vintern och anpassar sig till ett liv med självhushållning och utan moderna bekvämligheter. Vildmarken vimlar av faror, kyla snö, storm och vilda djur. Men den största hotet mot Leni och hennes mamma finns på närmare håll...

Jag har fått många tips om boken och jag vet att många uppskattar den. Så nu är det knappt jag vågar skriva om den, för trots alla lovord (eller på grund av dem...) tycker jag inte att den är så lysande. Visst, ett habilt hantverk, inte dåligt på något sätt men inte heller så märkvärdigt. Dramatik, kärlek, vänskap, vacker natur, våld och ett relativt lyckligt slut. Ett uppskattat standardrecept för denna typ av böcker, det jag kallar för Nora Robertsstilen. Det som lyfter boken över den stora massan liknande är faktiskt relationsskildringarna. Hannah gör det inte lätt för sig eller läsaren. En mamma som väljer den destruktiva kärleken framför sitt barns säkerhet och välmående för att hon inte kan stå emot sina känslor. Men också om vänskap och samarbete mellan olika typer av människor i en hård miljö som tvingar dem att hjälpas åt. Och att det inte går att dra sig undan världen och att murar inte stänger ute det man fruktar utan stänger in det man vill skydda.

Socionomen Margit, 31, har fast jobb och en snäll.. Visa hela

Socionomen Margit, 31, har fast jobb och en snäll pojkvän, Andreas. Men hon vantrivs med sitt liv och fejkar utbrändhet för att slippa jobba. Hemma retar hon sig på Andreas och är elak mot honom. Så reggar hon sig på Tinder, blir kär i polisen Karl, ljuger för pojkvännen och åker för att träffa honom. Men det blir inte alls som hon tänkt sig, frustrerad återvänder hon hem. Fast det finns ju fler män på nätet...

Margit är varken någon flickbokshjältinna, mysig feelgoodkaraktär, feministikon eller offer. Om hon varit kille hade hon kallats slacker, en vilsen person som glider på sanningen och utnyttjar personer i sin omgivning. En jobbig brud helt enkelt, skönt att slippa henne som flickvän. Vad författaren vill ha sagt är oklart för mig, boken kallas "en berättelse om makt, gränser och längtan efter att veta vem man är." Fast när man är 31 bör man ha en viss aning om vem men är och vad man vill. Det enda man ser att Margit vill är att hitta en man. Karl satte henne på plats, det tycks vara en sån man hon drömmer om. Snälla män gör sig inte besvär.

Maria Maunsbach är från Malmö, född 1990, känd från radio men okänd för mig

1938 tvingas den 17-åriga Siv att bli kocka åt ett.. Visa hela

1938 tvingas den 17-åriga Siv att bli kocka åt ett huggarlag långt ute i skogen i Västerbotten. I sträng kyla och under primitiva förhållanden ska hon hålla rent och ordna mat och matsäck till 10 hungriga män. Hon är förtvivlad och rädd att inte klara uppgiften, Men snart lär hon sig att uppskatta självständigheten och hantera situationen. Så dyker kärleken upp, i form av en vacker men olämplig man...
Parallellt med Siv får vi följa hennes barnbarn Eva som i nutid skickas till sina hemtrakter av sin arbetsgivare för att lösa en konflikt om en avverkning mellan miljöintressen och skogsnäringen. En komplicerad uppgift som leder till att hon både tvingas rannsaka sina värderingar och hittar ledtrådar till sin egen släkthistoria.

Hjortronlandet är första delen i en romansvit, Timmerfolk, som ska skildra konflikten om den svenska skogen under olika tidsepoker och där kvinnorna står i centrum. Författaren har ett namn som förpliktigar, och skriva kan hon. Än bättre är att hon vet vad hon skriver OM, hennes mormor var kocka i en skogshuggarkoja och själv jobbar hon inom skogsbranschen. Boken visar tydligt skillnaden mellan en författare som är DÄR, till skillnad från den som läst på eller bott på landet som barn och tror att allt bör vara som då för att få godkänt. UL känner till konflikterna mellan miljö, ekonomi, sysselsättning och utveckling i glesbygd, och i Norrlands inland även samebyarnas roll och inbördes motsättningar. Skogssamernas historia är föga känd bland allmänheten, de kom i kläm mellan fjällsamerna och staten och trängdes ut.

Bokens svaghet är som jag ser det att historien är så förutsägbar, i synnerhet Sivs. Jag går inte närmare in på det, men ni har läst det förr... Dock får vi inte veta mycket om Sivs liv som vuxen, misstänker att det kommer i nästa bok. Eva är intressantare och stalltipset är att hon kommer fortsätta nysta i sin släkthistoria, här finns flera lösa trådar. Min önskan är att författaren klarar att hålla spjärn mot korrektheten, som kräver att Eva byter sida och ställer sig på barrikaderna med samer och aktivister. Vi får se i nästa bok, om förutsägbarheten sprider sig...

En bok som jag tror många kommer att gilla, historia, natur släktgåtor, konflikter och kärlek. Passar också bra i en bokcirkel, protagonisternas beteende är ingalunda klanderfritt...

I ett framtida USA har den ekonomiska krisen slagi.. Visa hela

I ett framtida USA har den ekonomiska krisen slagit till stenhårt. Uppemot 50% av befolkningen är arbetslösa och då det sociala skyddsnätet saknas försätts många i personlig konkurs och tvingas bo i bilar eller på gatan. Så är det för Stan och Charmaine och när de får ett erbjudande om att vara med i ett socioekonomiskt experiment nappar de på det. Meningen är att de ska tillbringa halva året i fängelse och andra halvan utanför, eller som fångvårdare. Villkoren är bra, god mat och fint boende, tvångsarbete men under drägliga former. Men byter varannan månad, ena månaden i fängelse, andra fri med arbete och lön. Under månaden i fängelse bor ett annat par i deras hus, sedan byter man. Tanken är att detta ska bli en slags självspelande piano, alla får sysselsättning och ett ordnat liv. Priset är minskad rörelsefrihet, men vilken frihet hade de tidigare, i misären? Fast vad händer med de riktiga brottslingarna...?

Ms Atwood fortsätter på det framgångsrika dystopispåret, vi minns ju succéer som Tjänstekvinnans berättelse och Oryx och Crake. (Så kul det vore att läsa en framtidsskildring om ett ljusare och bättre samhälle, vem vågar ta den passningen?) Här handlar det mindre om miljö utan mer om kontrollsamhället, hur människor manipulerar andra och om girighet och profit med utgångspunkt i organdonation. Här finns en uppfriskande brist på både godhet och ondska, alla kan köpas och egenintresset går först, det gäller även huvudpersonerna. Charmaine är inte den väna och tråkiga hustra som Stan tror och han själv får anledning att fundera på vem som utnyttjar och vem som utnyttjas. Cynism är det ord som sammanfattar boken.

Sammanfattningsvis en intressant om än inte helt trovärdig berättelse om det postkapitalistiska samhället där begreppet återvinning får en helt ny innebörd och löser problemet med kriminalitet och gängvåld...

Flickvännen har gjort slut, eller tagit en paus so.. Visa hela

Flickvännen har gjort slut, eller tagit en paus som omskrivningen lyder. Viktor är översiggiven, han förstår inte vad som gick fel. I tankarna går han igenom allt som hänt sedan de träffades - och allt som inte hänt. Det är bara en hake, han har glömt hennes namn. Om han bara kan komma på det så blir allt bra igen...

"Hon" är Viktor Anderssons debutroman, en mycket märklig, annorlunda och mogen debut. Språket är helt eget, gammalmodigt, stramt, upprepande, mängder av avbrutna meningar samlade i korta kapitel som gör läsningen njutbar trots de annorlunda vändningarna. Egentligen händer ingenting i boken, ändå är den intressant. Det outsagda och de ständiga litterära referenserna höjer kvalitén ytterligare. Det negativa är greppet med det glömda namnet, det är visserligen bärande i berättelsen men ändå irriterande. Det faktum att den manliga parten i boken har samma namn som författaren gör att man misstänker att storyn är självbiografisk. Men samtidigt får man känslan att "hon" kanske aldrig funnits annat än i berättarens fantasi....

Som kuriosa kan nämnas att jag faktiskt träffat Viktor. Vi deltog bägge i en mindre novelltävling, han blev tvåa och jag trea. Redan då stack hans berättelse ut med ett personligt språk och en nära och igenkännande text. Jag tyckte att hans novell var bäst och både jag och tjejen som vann sa att "Viktor, han kommer att bli en riktig författare"

Vi hade rätt!

Hösten 1914 möts den fattiga finnmarkspoeten Dan A.. Visa hela

Hösten 1914 möts den fattiga finnmarkspoeten Dan Andersson och studentskan Märta Larsson från Stockholm på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna. De blir ett par, men deras kärlekshistoria ses inte med blida ögon av hennes frireligiösa och välbärgade föräldrar. Deras förhållande pågår i drygt två år, med heta möten i smyg och ett ständigt brevskrivande. Författaren har tagit del av Dans brev som Märta sparat och utifrån dem rekonstruerat deras kärlekshistoria. Märtas brev till Dan är borta, de har antagligen bränts av Dans hustru efter hans död. Men kärleken var äkta, de ville gifta sig och relationen har satt spår i Dans dikter och romaner.

Jag har alltid uppskattat Dan Anderssons verk och ser honom som en av våra största poeter. Hans allt för tidiga död var en tragedi inte bara för familjen utan även för vår litteratur och poesi. Jag kände inte till detta Romeo-och-Juliadrama och Göran Greider har på ett förtjänstfullt sätt inlemmat det i Dan Anderssons livshistoria. Dock är jag lite frågande till slutsatsen att deras kärlek var dömd på förhand på grund av den tidens klass- och konventionstänk. Märtas pappa ställde kravet att Dan skulle skaffar sig en fast anställning för att godkänna förhållandet. Det hade inte varit omöjligt, t ex som journalist på någon tidning. Dan frilansade ju redan. Märta var inne på samma linje. Men Dan värderade sin frihet och och sitt diktande så högt att det kändes orimligt för honom. Ett annat alternativ hade varit att Märta väntat på honom några år för att se hur Dans karriär utvecklades. Ibland kräver kärleken offer. Istället gled de ifrån varann och gifte sig på varsitt håll.

Boken är intressant men lite långtråkig med alla dessa smäktande brev och gnäll om pengabrist. Det som ger mig mest är hur Märta inspirerade och påverkade Dans dikter och litterära utveckling, jag hade hoppats på mer av det.

En berättelse om Helenas farmor Signe Thiel, 1885-.. Visa hela

En berättelse om Helenas farmor Signe Thiel, 1885-1969, gift Henschen. Signe föddes in i landets då rikaste familj, fadern var den kände bankmannen och mecenaten Ernest Thiel. Uppväxten var turbulent, den stränge och krävande fadern lämnade familjen för att gifta sig med sin älskarinna. Signe hamnar i en mellanställning, som äldsta barn står hon bestämt vid moderns sida men trivs bäst hos fadern och hans nya familj. Hemma är stämningen tryckt och kvävande, hos fadern bor lyckan.

Efter ett kort och misslyckat äktenskap med en ungdomskärlek gifter hon sig 1909 med läkaren Folke Henschen. Äktenskapet är till en början lyckligt och de får fem barn. Men deras olika personligheter gör sig alltmer påminda och de separerar i mitten av 1920-talet.
Signe är mest känd som kvinnosakskvinna med förtroendeuppdrag i Fredrika Bremerförbundet och var en av grundarna till svenska avdelningen av Rädda barnen. Under andra världskriget öppnar hon sitt hem för judiska flyktingar och inför hotet om ockupation är hon med om att förbereda en svensk motståndsrörelse.

En mycket intressant men lite rapsodisk bok, en skönlitterär berättelse med historiska förtecken om en anmärkningsvärd kvinna. Tyngdpunkten ligger på 1930- och 40-talen, nazismens framväxt och judeförföljelserna. Signe hade ett passionerat förhållande med den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt och de levde tidvis i något slags triangelförhållande tillsammans med Vogts hustru Cécile. Lite pikant är att Signe lämnade Folke för att han krävde att få ha älskarinnor för att förbli gift med henne. Men när Vogt ställde samma krav till sin hustru var Signe älskarinnan...
Titeln på romanen kommer från Signes testamente där hon krävde att få texten "Hon älskade" inristad på sin gravsten. Men hennes pryda barn tillmötesgick inte hennes sista önskan och först på 2000-talet kom texten på plats, genom barnbarnens försorg.

Karin åker till Gotland med sin hund för att den s.. Visa hela

Karin åker till Gotland med sin hund för att den ska para sig med Patriks tik. De två rashundarna och deras ägare möttes på en hundträff och då rasen är ovanlig är det inte så lätt att hitta lämplig matchning. Karin och Patrik är singlar och deras vänner tycker att de ska göra som hundarna och låta kärleken frodas. Men bägge har ett bagage med misslyckade förhållanden och familjeproblem och en ny relation är det sista de vill ha - tror de. Motvilligt inser de att de attraheras av varann och de delar med sig av sina hemligheter och tillkortakommanden. Men missförstånd och misstänksamhet förgiftar deras samvaro och de skiljs som ovänner. Inte nog med det, parningen ger ingen dräktighet och trots sina misshälligheter beslutar de sig för att låta hundarna försöka igen...

En hyfsad feelgoodroman där både folk och fä har problem att få till det. Ett kul grepp att dra paralleller mellan hundars och människors kärleksliv. Författaren är inte buskablyg och bangar inte för naturalistiska skildringar av respektive kärleksmöten. Men som författare är hon inte riktigt i syrrans klass och berättelsen känns lite stolpig och hackig. Det kan bero på karaktärerna som är tämligen stolpiga, kommunikation och fingertoppskänsla är inte deras bästa gren. Att de är lättstötta och misstänksamma gör inte saken bättre. Men det reder ut sig på slutet som sig bör och resan dit är helt okej för läsaren - i synnerhet om denne är hundälskare...

När Nadja är 17 lämnar hon byn i Norrlands inland.. Visa hela

När Nadja är 17 lämnar hon byn i Norrlands inland för storstaden. Nu är hon 30 och återvänder för att bosätta sig på den gård som hennes gröna vågen-föräldrar tröttnat på. Det mesta är sig likt, hennes gamla kompisar är vuxna, gifta och skilda. En del har lyckats oväntat bra, andra mindre bra. Men istället för att glädjas åt att en avfolkningsort får en ny invånare ses hennes återkomst med misstänksamhet. Hon får förtäckta hot och ett gäddhuvud spikas upp på husväggen. Nadja jobbar på ett särskilt boende på orten och en dag hittas en av flickorna död. Finns det något samband mellan flickans död och de mystiska fester med unga kvinnor och några av byns män som hålls i en ensligt liggande stuga...?

Mirja Unge slog igenom med Järnnätter, en utmärkt bok som också utspelas på landsbygden. Sen kom Motsols, den tyckte jag var kass och sen dess har jag lämnat Unge åt sitt öde. Men nu är hon Augustprisnominerad och Hundnätter lät så intressant att hon fick en ny chans. Hon tillbaka på landet och då Nadja låter misstänkt likt Mirja tolkar jag det till att det finns självbiografiska inslag i boken. Det är Country Noir men inte vanlig eländesporr, snarare misärporr, med moderna häxor och troll. Jag stör mig på att allt är så sjaskigt och slitet, med gula tänder, finnar, skitiga underkläder och överviktiga kroppar, svett, smuts och ångest. Även naturen är fientlig, halka, hetta, mygg och myror i huset. Detta tillsammans med ett övergrepp som slätas över ger intrycket av ett samhälle som Gud glömt - eller tvärtom - med egna lagar där våldet och de starka männen styr. Naturligtvis älskar storstadsrecensenterna denna bild av landsbygden som en efterbliven skräphörna, ett Trumpland, och hyllar miljöskildringen i alla tonarter. Själv blir jag bara trött av att läsa detta i bok efter bok och det är mer än hög tid att landsbygden reser sig och säger stopp. I rättvisans namn måste jag nämna Ulrika Lagerlöfs Hjortronmyren som ett lysande undantag från denna regel.

I detta laglösa land rider Nadja in på sin lite bedagade springare för att hålla räfst och rättarting. Nu ska förövarna ställas vid skampålen, både för det de gjort mot henne och mot dagens utsatta flickor. När uppdraget är utfört ska Nadja återvända till tryggheten i Storstan. Så är det traditionella upplägget, som i en gammaldags western. Men författaren lurar oss, det blir inte riktigt så och det är bokens stora styrka. Inte heller byns starka kvinna, Får-Anna, som driver ett fundamentalistiskt ekojordbruk är som förväntat och hela berättelsen är behagligt fri från hjältar.
Måste också nämna Hunden, den som givit boken dess namn. Mirja är rädd för en stor svart hund, trots två ägare är den försummad och springer lös i bygden. En del tolkar hunden som Djävulen, jag tolkar den som Mirjas ångest som riskerar ta överhand och kasta henne ner i mörker.

Man kan inte nämna en bok av Mirja Unge utan att kommentera språket. Interpunktion ser hon som ett onödigt ont och berättelsen flödar fram som en tankeström, med ordvändningar som tvingar läsaren att vara på tårna, vem sa vad eller var det något hon tänkte? Jag tänker direkt på Karin Smirnoff, skillnaden är att Unge inte är rädd för versaler. Men frågan är om Smirnoff inte blivit inspirerad av Unge, hon var först.

En läsvärd bok och som gjord för en bokcirkel!

Alla känner väl till handlingen i denna superhypad.. Visa hela

Alla känner väl till handlingen i denna superhypade bok och film. Allan Karlsson rymmer från firandet av sin hundraårsdag och ger sig ut på en road trip kantad av brottslighet och död, som en seniorvariant av Thelma och Louise. Parallellt får vi i tillbakablickar följa hans fantastiska liv där han gång på gång spelat en avgörande roll i 1900-talets historia. Dråpligt, skruvat och mycket välskrivet.

Felet är bara att jag inte tycker det är roligt. Kanske beror det på att jag inte har rätt sorts humor. Det är väldigt mycket Åsa-Nisse och väldigt lite Monty Python om man säger så. Eller så beror det på författarens gullande med brottslingar och hans förtjusning i att avliva folk på de mest makabra sätt. Underhållningsvåld är inte min grej. Eller så är jag bara tråkig. Upplägget har med viss rätt jämförts med filmen Forrest Gump men boken saknar filmens värme.

Men det är väldigt skickligt skrivet och författaren knyter ihop historien på ett utmärkt sätt. Han vet hur en historia ska berättas för att sälja. Så betyget grundas uteslutande på teknisk skicklighet.

Redan som barn var Keiko Furukura annorlunda, nu ä.. Visa hela

Redan som barn var Keiko Furukura annorlunda, nu är hon 36, har aldrig haft en pojkvän och har jobbat i samma lilla närbutik i 18 år. Omgivningen oroar sig, förstår henne inte och försöker påverka henne att förändra sitt liv. Keiko i sin tur förstår inte dem, hon trivs ju som det är. Men när hon träffar den knepige Shiraha ser hon chansen att få tyst på kraven från andra. Det går väl sådär...

En rolig, knasig men ändå tänkvärd liten berättelse om en kvinna som är förälskad i en närbutik, såna ser man inte varje dag!, Mycket japansk, mycket udda och mycket välskriven. Keiko har helt klart en och annan diagnos men är oemotståndligt charmig och annorlunda. Sensmoralen är väl att vi alla är olika och man ska inte döma utifrån samhällets normer. Alltså inget unikt alls, däremot är sätter det skildras på uppiggande och kul.

Rekommenderas!

Jag säger det först som sist, ni som gillar våld,.. Visa hela

Jag säger det först som sist, ni som gillar våld, mord, eländesporr och dramatiska händelser kan sluta läsa här, denna utmärkta bok är inget för er! Men vi andra, vi som föredrar berättelser om vanliga människor i vardagliga situationer skildrade med empati, lågintensiv spänning och logiska slut, vi älskar boken. Hägring är en novellsamling av absolut högsta klass, det är ingen tillfällighet att Oline Stig har jämförts vid mästaren Alice Munro. Hennes förra novellsamling, Över Gränsen, var nästan lite otäck och handlade om personer som gick just över gränsen. Hägring är mer återhållsam men lågmäldheten i sig och de oväntade vändningarna kan vara nog så provokativt.

Bäst är titelnovellen, om en grupp äldre personer som fascineras av en ung kvinna på Facebook och kontakten med henne blir allt viktigare för dem. Men är hon den hon utger sig för, något som vi som har vänner på nätet kan relatera till...? Nästa mästerverk är Sarzano sul mare, om en medelålders kvinna som återvänder till den italienska ort där hon hade en intensiv och komplicerad kärlekshistoria i ungdomen. I Under en lycklig stjärna vänder författaren på begreppen och slutet är helt oväntat, en oförutsägbarhet som vi luttrade läsare inte är bortskämda med.

Summa summarum en helgjuten samling berättelser där författaren inte faller i den för novellister så vanliga fällan att först skriva obegripligt och sedan göra ett slut där allt hänger i luften! Istället finns här en logik i berättandet och en slutkläm där allt faller på plats, åtminstone ibland...

15-åriga Trine bor med sin pappa konstnären, sin s.. Visa hela

15-åriga Trine bor med sin pappa konstnären, sin syster och hans älskarinna i ett gammalt hus i nära Lenhovda i Småland. De vuxna och deras bekanta är hippies eller grönavågare, har flummiga drömmar om fri kärlek, att leva i kollektiv och odla sina egna grönsaker, har ändlösa politiska diskussioner om att förändra samhället men kommer aldrig någonstans. Trine har varit hästtjej men tröttnat och är mer intresserad av killar, bilar och de porrtidningar som på något mystiskt sätt hamnat i hennes rum. I takt med att hon mognar känner hon sig alltmer främmande för sin familj och även i skolan känner hon sig utanför även fast hon är duktig där. Danserna på Borgen och de tuffa killarna i amerikanska bilar drar mer och mer. Men när faderns ständiga kvinnoaffärer leder till att han blir ensam med barnen händer något som får Trine att tappa fotfästet helt...

Ida Andersen växte upp i ett kollektiv liknade det i boken och berättelsen är en hänsynslös uppgörelse med i synnerhet fadern men också de självupptagna vuxna som talar stora ord, ska förändra världen och förverkliga sig själva men sviker barnen de lever med. Modern flydde och lämnade barnen hos en notorisk kvinnojägare och alla kvinnor faller för honom utan att Trine (eller läsaren) förstår varför. Boken är en skakande men trovärdig skildring av en ung flickas sexuella uppvaknande, utanförskap och rotlöshet.
För oss som var unga då, boken utspelas 1975, finns en rad tidsmarkörer och igenkänningen är stor, dansband, mellanöl, vänsterflum, Vietnamkrig, progg och glamrock.

Boken är värd ett bättre öde än att försvinna i mängden, vilket är ett faktum då den är utgiven på ett litet förlag och inte går att få tag på. Men den finns på vissa bibliotek i syd och som e-bok. Författaren har också gett ut en historisk roman, I Oxögat, som utspelas i bland glasbruken i Småland. Den har fått större uppmärksamhet och är lätt att få tag i.

Brighton 1959. Ronnie är en briljant ung trollkarl.. Visa hela

Brighton 1959. Ronnie är en briljant ung trollkarl, han och hans assistent Evie gör varje kväll succé på teatern med sina illusionsnummer. Den borne entertainern Jack är den som presenterar de olika artisterna och håller i alla trådar. Men allt eftersom sommaren fortskrider växer dramatiken bakom scenen mellan de tre. När säsongen är slut försvinner en av dem och efterspelet kommer att pågå för alltid.

Gäsp vilken tråkig bok! Graham Swift skrev mästerverket Mödrarnas söndag och jag hade höga förväntningar på hans nya bok. Men det var tydligen en lyckträff för här finns inte mycket att jubla över. Långsam, rörig och med antydningar om att något riktigt magiskt har hänt, inte bara illusionstrick. Själva triangeldramat avfärdas på några meningar och tyngdpunkten ligger på deras barndom och det som händer 50 år senare. Nej, inget för mig!

Vresta är en liten bruksort i förfall. Fabriken är.. Visa hela

Vresta är en liten bruksort i förfall. Fabriken är nedlagd och fotbollslaget på dekis. Man hoppas att den gamla fotbollshjälten Mats Wiik ska få nytt liv i orten då han har kontakter som kanske ska starta ett bryggeri i lokalerna. Men den 14-årige Ozzie har en mamma som är en mördare och i Vresta går skam i arv. Han vill bara bli bli vuxen så han kan lämna helvetet med mobbning och övergrepp.
I en annan värld finns Hanna, en bortskämd Göteborgstjej. Hon har kommit på kant med sin mamma och vill också bara bort. Hon bestämmer sig för att söka upp sin pappa som övergav familjen för länge sedan. Om hon bara hittar honom kommer allt att lösa sig tror hon. Så småningom korsas Ozzies och Hannas vägar, en mörk hemlighet kommer fram i ljuset och katastrofen är ett faktum...

Denna debutroman kallas "en roman om att växa upp och vilja fly". En bitvis vidrig historia med övergrepp och mobbning, inte bara av skitungarna i skolan utan även av de vuxna. Vissa avsnitt hoppade jag faktiskt över. Ändå är det ingen eländesporr med frossande i detaljer, Ozzies liv är bara så plågsamt hopplöst. Den påstridiga Hanna å sin sida vill inte förstå att det finns orsaker till att en familj spricker och att det kanske var bäst så.
jag kan inte säga att jag gillar boken men den är inte heller dålig, Man vill tro att författaren spetsat till det, så illa kan det väl inte vara? Men med tanke på hur det ser ut i världen så, intoleransen marscherar framåt överallt... Slutet är intressant, var det bäst som skedde eller kunde det gjorts på annat sätt?

När Isabel Eriksson vaknar vet hon först inte var.. Visa hela

När Isabel Eriksson vaknar vet hon först inte var hon befinner sig. Det första hon ser är ett plåttak med träbjälkar, i armen har hon en kanyl och bredvid sängen hon ligger sitter en man och stirrar på henne...
Detta är en sanna berättelsen om hur den 38-åriga läkaren Martin Trenneborg drogade och förde bort den kvinna som här kallar sig Isabel Eriksson. Syftet var att hålla henne som sexslav i en rymningssäker bunker som han själv byggt. I Sverige blev han känd som "bunkerläkaren" utomlands som "the Swedish Fritzl" efter hans österrikiske inspirationskälla. Här berättar den utsatta kvinna själv sin fasansfulla historia, om förvirringen, dödsskräcken, den osunda bunkern och hur hon hanterade den psyksjuke gärningsmannen. Men också om sitt tidigare liv och hur hon valde att arbeta som eskort.
Efter sex skräckdygn lyckades hon genom en kombination av psykisk styrka och en närmast osannolik tur ta sig därifrån. Nästa prövning blev rättegången där hennes bakgrund som eskort ledde till personangrepp på nätet och kanske att bunkerläkare inte fick så hårt straff som han förtjänade. Nu lever hon under skyddad identitet men ärren från bunkertiden går aldrig bort. Gärningsmannen är idag fri, släppt efter två tredjedelar av straffet...

Stockholm på tidigt 70-tal, det är krig i Vietnam.. Visa hela

Stockholm på tidigt 70-tal, det är krig i Vietnam och vänstervinden blåser starkt. Hippierörelsen gör sitt intåg med drogliberalism och fri sex. Men i skolan är allt ungefär som förut och hit kommer en ny elev, svenskamerikanen Dan som flyttat hit tillsammans med sin syster Hellen. De bor ensamma i en stor villa i utkanten av samhället, med en skog av sumak som närmaste granne. De söker ingens sällskap men blir ändå vän med Kenneth, en vanlig kille från hyreshusområdet. Dan har hittat en illegal odling av cannabis i sumakskogen och i den svenska sommaridyllen framlever ungdomarna sina dagar i ett vuxenlöst tillstånd av berusning, fest och musiklyssnande. Men omvärlden gör sig påmind på olika sätt och den till synes ordentliga och lite strama Dan verkar ha gått vilse i haschdimmorna, fast det är hans syster som är hippien som ska åka till Indien. Det som inte får hända händer och inget blir som de tänkt...

Jag har alltid haft svårt för Klas Östergrens böcker, hans ordmassor och myller av figurer och bifigurer. Och det börjar oroväckande här också, med utläggningar om dvärgar och skräddare. Men så skärper han till sig och håller sig till saken så att säga. Det blir en riktigt bra historia om sökande, längtan, kärlek och utanförskap, allt kryddat med en mängd tidsmarkörer. Vi som var med när det begav sig känner igen tidsandan och det samhälle som fanns då. Skillnaden är större än man kan tro, om det var bättre eler sämre får var och en själv avgöra...

En egensinnig och rapsodisk biografi, en samling t.. Visa hela

En egensinnig och rapsodisk biografi, en samling texter om livet som artist, kvinna, mamma och dotter. Lite om uppväxten i Vetlanda, artistlivets vedermödor och allt däremellan. Lena försöker vara filosofisk och delar med sig av sina tankar om livet och tidens gång men det hettar aldrig till. Den som väntar sig saftiga avslöjanden om pojkvänner eller skvaller om artistkollegor blir besviken. Hon kallar sig blyg och det verkar stämma. Sin karriär berör hon bara lite då och då, mest är det vardagsliv a´ la Ulf Lundell men inte alls så bra och träffande. Förvisso självironisk och med distans men snäll och rörig, det lyfter aldrig. Alltså ungefär vad man kan vänta sig av en person kvar i karriären, distansen saknas och man vill inte bränna några broar. Den morbida titeln förstår jag inte, vi har tydligen inte samma sorts humor. Biografier är ofta som bäst efter objektets död och skriven av någon annan, vad säger det om genren egentligen? Visst finns det undantag, som Just kids av Patti Smith men ofta blir det mellanmjölk.

Läs boken om ni inte har annat att göra, men lyssna hellre på Lenas skivor. Hon sjunger bättre än hon skriver.

Det är i början av juli och den svenska makteliten.. Visa hela

Det är i början av juli och den svenska makteliten befinner sig på politikerveckan i Almedalen tillsammans med ett lika stort pressuppbåd. Rykten och intriger tycks vara mer frekventa än vanligt och alla bevakar varandra, Det verkar som att något stort är på gång, kanske ska statsminister avisera sin avgång. Kampen om att bli hennes efterträdare står mellan den nya stjärnan i regeringen, näringsminister David Ehrling, och den mer erfarna miljöministern Ann-Louise Hegel. I kulisserna pågår ett smutsigt spel och det är inte bara medias avslöjanden som kan hota Davids position, han har mäktiga fiender på närmare håll.

I maktens öga sägs avslöja spelet under politikens välpolerade yta, maktkamp, lögner och mediahantering. Författaren själv kan ämnet, han har erfarenhet från alliansregeringen som partisekreterare och statssekreterare. Men boken är ingalunda en uppgörelse med politikens fula tricks och medias drev, snarare andas den en beundran och förståelse för de mekanismer och det arbetssätt som förekommer i samspelet mellan de folkvalda och media. För ett samspel är det, på något sätt är maktens män och kvinnor och granskarna på samma sida, umgänget påminner om en idrottstävling där det hela tiden gäller att ligga steget före motståndaren. Man framstår som bittra fiender men kan ändå gå och ta en öl efteråt.

Här finns inga bad guys varken bland politiker eller mediefolk och man kan inte annat än att le åt hur vördnadsfullt Schlingmann skildrar sina karaktärer. Han vill inte bränna några broar utan ser gärna en framtid i hetluften på politikens topp. Det är inte heller svårt att se vem som är hans alter ego, även om hon är kvinna i boken. Det är Davids spinndoktor Lena, en ytterst kompetent person som kan hantera alla situationer och blixtsnabbt fatta rätt beslut. Det har hon förresten gemensamt med alla politiker i boken, de är misstänkt handlingskraftiga och kompetenta. Vilket är något som man inte direkt slås av hos verklighetens politiker. Men som sagt, man biter inte den hand som föder en och det är snart val igen...

Men jag vill inte avråda någon att läsa, berättelsen är rapp och insiktsfull om än inte helt sannolik. Läsaren lämnas med ett antal lösa trådar och det är ingen djärv gissning att det kommer uppföljare inom en nära framtid

Romanen bygger på en verklig händelse som inträffa.. Visa hela

Romanen bygger på en verklig händelse som inträffade 1932. Arbetsgivareföreningens ordförande Hjalmar von Sydow och två av hans tjänstekvinnor mördades brutalt och mördaren var hans egen son Fredrik. Skandalen var enorm och orsakade skriverier och spekulationer på en nivå som bara kan jämföras med Palmemordet. Givetvis innebar mordet ett stort trauma för familjen och locket lades på. Tystnaden var total. Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar och i boken försöker hon ta reda på vad som ledde fram till katastrofen. Hon utgår från kända fakta men fabulerar fram en bild av Fredrik och hans fru Sofie, deras liv och tankar. Om det varit en TV-produktion hade det kallats dramadokumentär, med betoning på drama. Nackdelen av sådan teknik är att läsaren får en bild av i synnerhet Sofie som kanske inte alls stämmer.

Jag blir irriterad när författaren gång på gång skriver att morden var “gåtfulla” eller “det otänkbara inträffar, det som ingen kan föreställa sig, det som inte kan hända”. Detta trots att hon har facit! Fakta är att Fredrik var en fähund från början med skulder till allt och alla, och det i kombination med drogmissbruk och en förmodad hjärnskada efter en olycka gör honom till en tickande bomb. Det dödliga våldet kunde lika gärna drabbat hustrun och dottern eller några av hans bekanta. Alla säger att han förändrats till det sämre, i synnerhet efter olyckan, och många var rädda för honom. Att kalla det en gåta och obegripligt är respektlöst mot de dödade kvinnornas efterlevande, oskyldiga offer för en störd människas besinningslösa våld.

Så Fredrik och hans motiv är ganska ointressant tycker jag, han är tydlig. Den gåtfulla i hela historien är hans hustru Sofie och hennes roll i dramat. Det är ingen tillfällighet att författaren fokuserar på henne. Hur inblandad eller delaktig var hon, varför stod hon kvar vid en mördares sida? Henschen gör Sofie till offer och hela boken är egentligen ett försvarstal för henne. Det verkar otroligt att hon skulle vara medskyldig, ändå tyder vissa detaljer på det.
Men boken är klart läsvärd, bara man har i åtanke att mycket är spekulationer och att författaren har en agenda...

Vad är det för fel på unga kvinnliga författare, e.. Visa hela

Vad är det för fel på unga kvinnliga författare, eller snarare på deras alter egon?Bokens jag är en 30-årig kvinna i Helsingfors men känns i språk, tankar och handling som en 20-åring. En slacker som missköter sitt jobb, lånar pengar av vänner och föräldrar, lever på chips med dip och tycker synd om sig själv för att pojkvännen lämnat henne. Har vi läst det förr? Svar ja, alltför många gånger. Böcker om vilsna storstadskvinnor med struligt kärleksliv går det 13 på dussinet av känns det som. Till råga på allt marknadsförs den som finsk stand up comedy fast jag tycker mest den är sorglig. Tack för det, nu vet vi att humor inte är Finlands bästa gren.

Boken är författarens debut och till det positiva hör korta kapitel och ett lätt och luftigt språk. Säkert har den något att säga till kvinnor i samma situation och min måttliga entusiasm beror väl på att jag inte är rätt målgrupp. Men det är svårt att hitta bra böcker om relationer, man får prova det som står till buds.

53-åriga Susanne Åkesson funderar över vad hon ska.. Visa hela

53-åriga Susanne Åkesson funderar över vad hon ska göra med sitt liv. Hon har levt som lyxhustru, tagit hand om barnen och sin mamma. Men nu är barnen vuxna och mamman död. Den äldre maken Lars, med chefspost på fabriken, har förtidspensionerat sig och vill att de flyttar till västkusten. Det känns fel för Susanne men hon har inget jobb och inga egna pengar. För att få vara i fred bosätter hon sig i mammans nedgångna sommarstuga. Det går bra så länge det är trettio grader varmt men hur ska hon klara vintern? Ska hon följa Lars och lämna Forshammar eller finns det någon annan lösning?

I södra Norrland väntas regn är den fristående fortsättningen på Kan innehålla spår av Tommy Roos. Miljön är densamma, den nedgångna bruksorten Forshammar, men personerna är nya. Det är en varm och bitvis sorglig berättelse om livsval, familjerelationer och hur det är att bo i ett samhälle där alla känner alla. Tyvärr är den lite seg och kommer liksom inte loss. Fast sånt är livet, tiden går och det händer inte så mycket. En detalj i slutet stör mig och sänker faktiskt berättelsen, även om syftet är motsatt. Feelgood i all ära men den realism som finns i skildringen av en äldre kvinna med dåliga förutsättningar hade blivit mer trovärdig av att lösa situationen på annat sätt.

Augusti 1947. det är kräftskiva på Sjötorps herrgå.. Visa hela

Augusti 1947. det är kräftskiva på Sjötorps herrgård i Västergötland. Här träffas fyra män med militär bakgrund för första gången. Det är Lennart Hagman, fd nazist som tack vare goda vänners intygande tagits till nåder. En av vännerna är en viss Birger Elmér, en man med tilltalande utseende och rikt begåvad med social smidighet. Så är det Paul Björk, S-märkt militär med ett specialuppdrag inom socialdemokraterna. Fjärde man är en ung kadett vid namn Olof Palme. Dessa fyra drar upp riktlinjerna för en hemlig underrättelsetjänst vars uppgift är att samla in information om kommunister på svenska arbetsplatser. Denna verksamhet har sossarna redan börjat med, men då åsiktsregistrering är förbjudet måste man agera med yttersta försiktighet. Det register som finns på partihögkvarteret är en tickande bomb och genom de fyras agerande förs det över till den militära sidan i en avdelning som får namnet Informationsbyrån. Chef blir Birger Elmér och under hans ledning fortsätter och utvecklas verksamheten, med S-regeringens goda minne. Man samarbetade även med utländska underrättelsetjänster. Men så småningom får en tjänsteman kalla fötter, information läcker till journalisten Peter Bratt och snart är IB-affären ett faktum...

Författarna är advokater och har skrivit sju böcker om uppmärksammade rättsfall i Sverige under 1900-talet. Mest känd är kanske Ers majestäts olycklige Kurt, om Kurt Haijbys förhållande till Gustav V, som också blivit TV-serie, Temat i samtliga är rättsröta, hur inkompetenta jurister gått maktens ärende istället för rättvisans.
Denna bok är välskriven och lättläst, om en händelse som många av oss har personliga minnen av. Den är också problematisk, som alla böcker som skildrar verkliga händelser i romanform. Vad är sant och vad är författarnas egna tillägg? Själva säger de att all fakta är sann, resten är deras egna tolkningar. Men vem definierar begreppet fakta? Jag tänker främst på vissa politikers agerande och uttalande under affärens gång. I denna relativt moderna rättsaffär finns både memoar- och debattböcker såväl som personliga minnen bland källorna, men hur vederhäftiga är de? Nästan alla har skäl att tala i egen sak. Advokater har ofta en pragmatisk inställning till sanningen och författarna verkar ha ett horn i sidan både till Palme och vissa högre juristkollegor...

Man kan dock slå fast tre saker:
1. IB var en hemlig och delvis olaglig verksamhet som bedrev åsiktsregistrering.
2. Tunga ministrar var införstådda och ljög medvetet.
3. Rättegången mot Bratt och Guillou var riggad på ett sätt som för tankarna till Sovjet och Nordkorea. Straffen blev dock inte så hårda, det handlade främst om hämnd och att markera mot media. Förlorare blev istället socialdemokraterna med Palme i spetsen. Och den som avslöjade IB-affären var Peter Bratt, men den storkäftade Guillou såg till att synas och höras och har fått mer cred än han förtjänade.

När det gäller punkt 1 har jag svårt att bli upprörd. Kommunismen var då ett hot mot samhället, de gick ryssarnas ärenden och stod inte bakom demokratin. På 60-talet kom så de vänsterextrema terrororganisationerna. Ett stort jobb gjordes av Gunnar Ekberg, en riktig spion till skillnad från småhandlarna Bratt och Guillou. Att inte bevaka och infiltrera dessa krafter hade varit tjänstefel av ansvariga myndigheter Felet S gjorde var att man inte vågade stå upp för detta vid avslöjandet. Man skulle hävdat rikets säkerhet men bett om ursäkt för lögnerna och den bristande kontrollen över vilka och varför så många ofarliga registrerades. Enligt boken var det Erlanders linje men han hade ju avgått som statsminister. Nu blev det en surdeg som svärtade ner partiet i decennier.

Boken är deckaraktig och klart läsvärd, liksom parets andra böcker. Bäst är boken om Florence Stephens på Huseby gods. Men läs med kritiska ögon, författarna är långt ifrån objektiva.

Inifrån är en biografi över Bodströms tid i politi.. Visa hela

Inifrån är en biografi över Bodströms tid i politiken, som socialdemokratisk justitieminister åren 2000-2006 och som riksdagsman till 2010. Initierat och som alltid intressant att höra en politiker tala klarspråk, något som aldrig sker förrän deras karriär är över. Men Bodström var fortfarande ung 2011 när han skrev boken och uteslöt säkert inte en comeback, vilket kan förklara hans tydliga men ändå inlindade kritik mot partier och kollegor och hans oförsonliga attityd mot "borgarna" (inte alliansen, ett uttryck han ogärna använder då det ger för positiva associationer...;-))

Tyngdpunkten i boken ligger på de olika "affärer" som han och andra politiker råkade ut för. Men till skillnad från många av hans kollegor vill han ogärna skylla på media eller journalister, vilket också kan tyda på att han inte vill bränna några broar. Kan också vara så att han som advokat känner sig ha mycket gemensamt med journalistkåren. Bägge ser det som sin uppgift att tänja så mycket det går på sanningen utan att direkt ljuga... Ett intressant kapitel i boken är när han betygsätter inflytelserika journalister, han är ganska snäll kan jag säga.

England 1980. Den medelålders akademikern Graham l.. Visa hela

England 1980. Den medelålders akademikern Graham lever i ett olyckligt äktenskap där han varje dag hunsas av sin fru Barbara. Så träffar han den sju år yngre Ann och blir förälskad, deras kärlek gör att han orkar ta steget att lämna sitt destruktiva förhållande. Ann var tidigare en medioker skådespelerska men har sadlat om och är nu inköpschef på en stor klädkedja. De gifter sig och Graham har aldrig varit lyckligare. Men så ser han en av Anns filmer, en vanlig spelfilm, och blir omotiverat svartsjuk på hennes motspelare. Han börjar fråga ut Ann om hennes förflutna och hon svarar ärligt. Hon är en modern kvinna, uppvuxen under det frigjorda 60-talet och ser inget konstigt med att hon haft ett antal sexpartners innan äktenskapet med Graham. Det gör egentligen inte Graham heller, ändå blir han fixerad vid hennes förflutna. I hemlighet ser han alla hennes filmer, söker uppgifter om männen i filmerna och frågar ut Ann. Hans svartsjuka förgiftar relationen och de han söker stöd hos förmår inte hjälpa, snarare tvärtom...

En intressant och välskriven bok om omotiverad svartsjuka, om hur destruktiva tvångstankar uppstår och utvecklas utom kontroll. Men det är något som skaver, jag tycker att författaren tar ut svängarna för mycket och det leder till bristande trovärdighet. Visserligen hör man ibland talas om osäkra män som inte klarar av sin kvinnas förflutna, men passar Graham verkligen i den kategorin? Han är trots allt 40+, intelligent och välutbildad. Skulle han, som antyds vara sexuellt hämmad, berätta intima detaljer om sitt äktenskap för sin bästa vän Jack? Är det trovärdigt att drömma detaljerat om hur Anns älskare hånar honom och sedan kunna recitera långa dialoger från drömmen? Hur kommer det sig att dessa gamla B-filmer som hustrun medverkat i fortfarande går på biograferna?

Men som beskrivning om hur tvångstankar uppstår och utvecklas till en psykos är boken bättre. Graham lägger ihop två och två och får det till sex, alltid. Ingen förstår honom eller varför han plågar sig, varken Ann, Jack eller läsaren. De försöker hjälpa men når inte fram. Anns kärlek och enkla rättframhet har motsatt effekt och Jack verkar inte ta något på allvar. Jag som man förstår honom inte heller, kanske är det därför som jag är lite avvaktande till berättelsen. Det finns ett talesätt som lyder "ingen är helt ärlig när det gäller sex" och efter att ha läst boken vill jag tillägga "...och tur är väl det"

Jag tycker mycket om boken, förstår inte varför de.. Visa hela

Jag tycker mycket om boken, förstår inte varför det ska vara en utpräglad "kvinnobok" som någon sa här. Den är vardagsnära och många kan känna igen sig. Författaren fegar inte ur och lägger skulden på den äkta mannen som ofta sker, direkt eller indirekt.
En mycket bra relationsroman, men håller med om att den kunde vara något längre. Lite osannolikt att Annika inte är otrogen "på riktigt" med tanke på hur historien utvecklas. En släng av moralpanik eller vill författaren öka chanserna att rädda äktenskapet?

På ett storslaget bröllop träffas Paula och Tom fö.. Visa hela

På ett storslaget bröllop träffas Paula och Tom för första gången och det uppstår en omisskännlig kemi mellan dem. Problemet är att det är Paulas bröllop - plus att brudgummen är Toms studiekamrat och att han är där med sin flickvän. Bröllopet fullföljs och ödet gör att de skiljs åt, ändå kan de inte släppa tankarna på varann.

Och här kan ni som är rädda för spoilers sluta läsa.

Rudberg - Rehnberg har skrivit en traditionell feelgoodroman som utspelas på Rudbergs hemmaplan, överklassen i Sthlm. Förbjuden kärlek, förvecklingar, elakheter mot överklassnobbar och Instagram-missbruk är några av ingredienserna. Ett plus för att författarna inte tar den enkla vägen och utmålar de blivande exen som otrogna och elaka och därmed lätta att lämna. Trovärdigheten är annars på samma låga nivå som vanligt i genren och kommunikationsproblemen lika oöverstigliga som obegripliga. Mindre bra är bokens fokuseringen på utseende som jag tyvärr inte tror är ironisk. Är man inte smal, sexig och vältränad, alternativt bohemisk och spännande, är man en loser.
Inget märkvärdigt men duger bra som underhållning en regnig lördag.

Sent en fredagskväll i januari 2021 inkommer ett s.. Visa hela

Sent en fredagskväll i januari 2021 inkommer ett samtal till 112. En tonårig flicka har försökt ta livet av sig genom att kasta sig ut genom ett öppet fönster, men räddats i sista sekunden. Flickan är Tilda Boisen och här har hon och hennes mamma Frida skrivit en ärlig och öppenhjärtlig berättelse om upptakten och efterspelet till den ödesdigra natten. Tilda har haft smärtproblem, panikångest och mått psykiskt dåligt en längre tid. Hon som alltid haft högsta betyg har börjat missköta skolan och säger sig inte längre orka gå dit. Hennes föräldrar gör allt de kan, men når inte fram. Skolan och samhället har inte kompetens och resurser att hjälpa och då Tilda kommer från ett stabilt hem sätts hon på vänt, med fruktansvärt resultat...

En mycket jobbig, obehaglig men viktig bok om psykisk ohälsa hos unga, och föräldrar som gör allt för sin dotter men det räcker ändå inte. Man kan lätt sätta sig in i den mardröm det innebär att ha ett barn man inte kan hjälpa och som bara anklagar, skäller och smäller i dörrar vad man än säger och gör. Att behöva tassa på tå och väga varje ord för att undvika utbrott. Man misstänker att Tilda har en eller flera psykiska diagnoser men de experter som föräldrarna anlitar tar inte tag i problemen. Vissa uppträder rent destruktivt och psykvården för unga får sig en rejäl känga.
Det jag saknar är den ärftliga kopplingen. Jag som nyss läst "Du är inte längre min dotter" ser ju direkt ett samband mellan morfar Peter Boisens raseriutbrott och Tildas. Skillnaden är att han slog sina kvinnor, Tilda slår sönder dörrar och husgeråd... Även Tildas mormor hade psykiska problem så det ligger i släkten, det borde nämnts då motivet till att skriva boken är att hjälpa andra i liknande situation.

Som alla föräldrar tar Frida på sig skulden, vad gjorde jag för fel och vad kan jag göra bättre? Men jag tycker inte de gör något fel, de ställer upp till 100% och försöker med allt. Att Tilda säger att de inte förstår, inte bryr sig och inte ska ställa krav tolkar jag som att hon inte vet vad de skulle göra istället utan söker syndabockar. Lite av damn if you do, damn if you don´t...

En ung kvinna sitter på tåget mot Stockholm, hon t.. Visa hela

En ung kvinna sitter på tåget mot Stockholm, hon träffar en man som erbjuder henne skjuts. Det är upptakten till en intensiv relation där bägge vårdar sina hemligheter. Han påstår sig jobba i restaurangbranschen. hon säger att hon heter Jackie. Bägge ljuger. Jackie, som egentligen heter Anne, for till storstaden för att få vara fri och oberoende, men gör sig istället helt beroende av mannen. Hon vädrar faran men den tycks locka mer än avskräcka...

Det är svårt att skriva böcker på ett utslitet tema, även om Anne Swärd gör det bra. Men det blir med automatik förutsägbart och det enda läsaren undrar är om Jackie ska överleva eller ej. Hennes riktiga namn ger förstås en ledtråd, med det får läsaren inte veta förrän på sista sidan. Jackie har inte en tanke på att gå efter första slaget, man får intrycket att hon väntat på det. Hon kritiserar väninnan som släpper allt när den gifte älskaren ringer in henne, "som hämtmat", men gör likadant själv. Mannen är som en magnet och som vanligt får läsaren ingen förklaring till varför vissa kvinnor väljer att stå ut med allt utan att stå upp för sig själva. Jackie är visserligen bara 19, en barnunge, men även vuxna kvinnor beter sig så. Har dessa kvinnor en medfödd slavnatur? Är den erotiska besattheten så stark? Ingen tycks veta...

"Vi satt i brors kök och drack whisky. Eller rätta.. Visa hela

"Vi satt i brors kök och drack whisky. Eller rättare sagt. Bror drack whisky och jag drack te. Han hade gjort en brasa och jag försökte bortse från smutsen och röran. Vi pratade om saker som hänt. Vilka som dött. Vilka som fått sjukdomar. Om ripjakt i fjällen och om en lyckad parning av granntiken. Sådant men pratar om i smalånger. Vi pratade inte om varför emelie lämnat honom eller om förfallet i vårt barndomshem."

Jana kommer hem på besök men blir kvar. Inte bara för att rädda Bror fast han behöver räddas. Mer för de ambivalenta känslor hon har för konstnären John. Men mest för att hon inte har något annat. Smalånger är sig likt. Allt viktigt får man dra ur människorna eller ta reda på själv. Och över bygden svävar Marias ande, den älskade och hatade, hon som förvred huvudet på alla män och sen lämnade allt...

Jag kan inte bestämma mig om Smirnoffs bok är tänkt som en norrländsk skröna eller bara vanlig eländesporr? Men strunt samma, det är en fantastisk bok, väl värd alla lovord. Inte många har förmåga att skriva något sådant ochhon är ändå debutant. Trots den grymma historien och allt elände finns det värme, lojalitet och hopp. Allt måste inte heller förlåtas, vissa förtjänar det de får. Författarens direkta och lakoniska språk med korta meningar utan skiljetecken passar perfekt i berättelsen, liksom den språkliga innovationen att avstå versaler i egennamn och att skriva ihop för-och efternamn. Som språkpolis borde jag kallsvettas, men tvärtom njuter jag. Det funkar ju!

Några svagheter finns, vissa detaljer stämmer inte ihop och några karaktärers agerande känns inte trovärdigt. Men det jag mest undrar över är vad folk i Norrlands glesbygd tycker om att framställas antingen som alkoholister eller psykfall, eller både-och? En och annan kliché kunde läsarna klarat sig utan. Och som läsare måste man gång på gång påminna sig om att Janas och Brors barndom utspelades på 1990-talet, inte 1890-talet, och att vuxenlivet är i nutid. Men i dag är det mer regel än undantag att författare skruvar sina berättelser några extra varv för att trigga läsare och kritiker. Fast det är småsaker, boken är klart läsvärd och det ska bli spännande att se om hon kan hålla samma nivå i de två andra i serien.

Lotta lämnar hastigt man och jobb och flyr till.. Visa hela

Lotta lämnar hastigt man och jobb och flyr till sin sommarstuga i Roslagen. Läsaren får till en början inte veta vad som hänt, bara att det var något oförlåtligt. Sveket gör att hon vill skiljas, men tvekar ändå. Hennes man Dan följer efter henne, vill prata och tar för givet att hon ska falla till föga och följa med hem. Men hon står på sig, säger att hon behöver tid. Han blir tvungen att åka hem för jobbats skull, men ringer varje dag. Lotta sa upp sig från sin anställning i samband med flykten, men arbetar nu som översättare. Sommarstugeområdet är ganska ödsligt nu på våren, men som av en händelse råkar en singelpappa med barn bo i grannhuset...

Jag lånade boken mest för titelns skull, känns fräscht med en titel bestående av två meningar (om än korta). Och den är välvald, historien handlar om Lottas tvivel, ska hon löpa linan ut eller går sveket att förlåta. För mig känns valet självklart men det finns nog läsare som tar makens parti. För även om han är mer än lovligt enkelspårig är hans syn på det som hände inte alls ovanlig i dagens allt hårdare samhälle.
Genremässigt är feelgood det som ligger närmast, attribut som gulliga barn och djur är på plats. En närmast perfekt man pekar i samma riktning. Och mansporträtten är berättelsens svaghet, svartvita och stereotypa. För annars tror jag att många kan känna igen sig i Lottas velande ska man lämna ett långt äktenskap där det varken finns våld eller otrohet, är hon överkänslig, kan hon klara sig utan mannen, hur ska det gå för honom?

Monika längtar efter passion och mening, men har s.. Visa hela

Monika längtar efter passion och mening, men har svårt att slå sig till ro. Hon har behov av omväxling, en känsla av att allt glappar även när det är bra. Hon kan inte hålla ihop med någon en längre tid, eller vill hon inte? Vi får följa henne i olika skeden i livet, från 13-årig flicka till en +50-kvinna som börjat summera det som varit. Varför är gemenskap så svårt och vad kunde hon gjort annorlunda?

Marstein har skapat ett genomarbetat porträtt av en modern kvinna. Genom tidshopp, ca fem år i taget, får vi följa Monikas och hennes systrars liv. Som titeln antyder har hon goda förutsättningar men får ändå inte till det riktigt, varken med karriär eller relationer. Hon dras till äldre män och redan på högskolan inleder hon en relation med en gift lärare. Men äldre män är måttligt intresserade av fler barn, så den biten dröjer för Monika. När hon så blir ihop med den jämnårige Geir och får en dotter drar omgivningen en lättnadens suck. Äntligen är hon i hamn. Men så enkelt är det inte och snart är hon en vv-mamma som slits mellan dotterns behov och sina nya män.

Boken känns trovärdig om än inte helt lättläst då författaren excellerar i ständiga tillbakablickar, inte bara från den tid som passerat sedan förra kapitlet utan även från Monikas barn- och ungdom. Som läsare måste man vara på tårna. Men det är okej, värre är att boken är onödigt lång, 450 sidor. Stryk hundra sidor och det hade varit en utmärkt relationsroman, nu är den "bara" bra...

Singeltjejen Klara jobbar på ett produktionsbolag,.. Visa hela

Singeltjejen Klara jobbar på ett produktionsbolag, har problem med magen men lider nästan mer av en extremt livlig fantasi, det hon kallar sin inre djuphavsgrav. Nu har hon hakat upp sig på sin chef Patrik Lundgren, en gift medieman som är både charmig och jobbig. Klara är fixerad vid honom fantiserar om hur han får upp ögonen för henne och hur de till slut hamnar i säng. Och för att förverkliga sin fantasi, eller komma över den, vidtar hon sina mått och steg...

Nej det här var inget för mig, en gränslös tjej som visserligen är 30 men beter sig som 13. Svansar efter en olämplig man och hänger sig åt svärmiska fantasier i bästa tonårsstil. Eller som en svensk Bridget Jones som spanat in en budgetversion av Mr Darcy . Författaren är stå-uppkomiker och boken är alltså tänkt att vara rolig men det går sådär. Känns som att berättelsen funkat bättre som novell, nu går mycket på tomgång.
Men det som är riktigt bra och räddar boken från bottenbetyg är den ironiska skildringen av produktionsbolaget och dess anställda. Här möter vi de manliga foliefeministerna, (nytt ord för mig) de som aldrig skulle säga något sexistiskt eller rasistiskt och håller god min i "patriarkatet styr världen-snacket" men innerst inne hatar de feminismen och ser män som de enda sanna kreatörerna. Skryter gärna om att det är en majoritet kvinnor i bolaget men nämner inte att det sitter män på alla viktiga poster.

Sen har vi powerpuffpinglorna, administratörer som talar med onödigt ljusa röster i mäns sällskap, bäddar mjukt år foliefeministernas visioner, dricker smooties med spenat eller grönkål och snackar skit om den pingla som råkar vara frånvarande. Sen har vi praktikanter som får göra allt skitjobb, slashasar som bara vill ligga med nya praktikanter, och researchers som vars uppgift är att locka kändisar till hjärndöda tramsprogram och ljuga för de man just då inte vill ha.

Den delen är okej, resten kan man skippa.

Annika Norlin är artisten och låtskrivaren som ble.. Visa hela

Annika Norlin är artisten och låtskrivaren som blev världsberömd i hela Sverige efter att hennes roman Stacken hyllats i alla tonarter. Den har jag inte lyckats få tag i än, men ser fram emot det. Under tiden läste jag hennes debut, novellsamlingen Jag ser allt du gör. Jag vet att noveller inte är någon kioskvältare i gruppen men jag gillar formatet och denna är riktigt bra. Det är en samling texter som rör sig i en samtida vardag. Var novellerna utspelar sig är kanske inte så viktigt egentligen, berättelserna är inte särskilt platsberoende. Men norrlandsmarkörerna finns där i flera fall – lite som en hyllning, tänker jag. Språket och jargongen uttrycker en slags djup empati och människokärlek som ofta antar formen av humor. Hennes alter ego Siri dyker upp i några noveller, som Kul för dig, trist för mig, och Aliens vid Piteälven, de i mitt tycke bästa. Den förstnämnda handlar om ett bedagat punkband på turné i Tyskland och där är hon verkligen på sin mammas gata. Andra noveller är mindre dråpliga, om kärlek, relationskriser och sorg. Här man måste nämna Gå, om en kvinna som förlorat ett barn och ger sig ut på en vandring i Norrlands inland. Både vandringen och de personer hon möter hjälper henne genom sorgearbetet.

Som sagt en utmärkt novellsamling som jag rekommenderar. Den röda tråden är medmänsklighet och en förståelse för människors udda sidor. Annika Norlin lyfter pinsamheter och sådant vi gör när ingen ser. För hon ser allt vi gör och sätter ord på det.

Ännu en novellsamling av en för mig okänd författa.. Visa hela

Ännu en novellsamling av en för mig okänd författare, Curtis Sittenfeld. Trots förnamnet är hon kvinna, hennes noveller är helt samtida och utspelas i Trumps USA. Hon skildrar kärleks- och vänskapsrelationer mellan vuxna människor med värme och fingertoppskänsla. Temat tycks vara återförening, personer som känt varann i ungdomen träffas mer eller mindre slumpmässigt igen i vuxen ålder.

I de tio novellerna vänder författaren upp och ner på våra förutfattade meningar om klass, förhållanden och könsroller på ett sätt som är både träffsäkert och oförutsägbart. Här möter vi kvinnan som har en till synes oskyldig mailkonversation med sin svåger, den framstående advokaten som har svårt att hantera situationen när hennes mobbare från skoltiden dyker upp, tvåbarnsmamman som vet något som skulle kunna krossa ungdomsvännen som nu blivit kändis och uppburen livsstilsguru, och journalisten som sumpar sitt livs scoop för att hon vill vara hänsynsfull.
Det är bara så bra, hon skriver smart och välformulerat utan att det blir pinsamt eller konstruerat. Jag rekommenderar den verkligen, årets hittills bästa bok för min del! Men det är klart, jag har inte direkt någon mainstream smak...

En novellsamling av den populära franska författar.. Visa hela

En novellsamling av den populära franska författaren, mest känd för romanen Tillsammans är man mindre ensam. Jag gillar franska författare och franska filmer och ville börja med några noveller för att se om hon gav mersmak. Och det blir väl som ofta med noveller, några bra och andra mindre bra. De berättar om sorg ensamhet, längtan, sökande och vänskap, av olika slag och ibland funnit där man minst anar det. En djup insikt i det typiskt mänskliga, skildrat med värme och förståelse. Kärleken är ständigt närvarande men liksom i periferin och som läsare undrar man, ska de inte få till det nu? Men det känns som en lite för enkel lösning för Gavalda...

Bäst är Hövisk kärlek, om förortstjejen som möter den kulturella killen från innerstan, och Min hund ska dö, om sorg och att kanske hitta tillbaka till varann. Språket är flytande och modernt och novellerna sinsemellan olika. Jag tycker att hon är onödigt mångordig i vissa partier och viljan att variera gör att hon krånglar till det ibland, som i slutnovellen En kille. Men klart läsvärd.

Tora Dahl är en svensk författare som hade sin sto.. Visa hela

Tora Dahl är en svensk författare som hade sin storhetstid på 50- och 60-talet, idag är hon tämligen bortglömd. Men denna biografi berör knappt den tiden eller hennes senare verk utan bygger på en öppenhjärtlig dagbok som Tora skrev mellan 1931-50 och som hon lät hemligstämpla på Kungliga biblioteket till 1994. Författaren stötte på den av en slump och resultatet blev denna bok.
Tora Dahl och hennes make Knut Jaenssons villa på Lidingö var det litterära 30-talets medelpunkt. Alla stora författare var där, Gunnar Ekelöf, Eyvind Jonsson, Harry och Moa Martinson, Artur Lundkvist. Ivar Lo, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Erik Lindegren och många andra, Karin Boye dök upp ibland, och konstnärer som Erik Grate och Stig Åsberg. Ibland var deras respektive med. Det hela påminner om hur det kulturella etablissemanget samlades hos Ernest och Signe Thiel trettio år tidigare.

Tora var äldre är de då ganska unga författarna och de såg henne både som mamma och musa, en husföreståndare och vaktmästare som höll ordning i leden men också en person med kulturellt intresse och som själv började skriva böcker, inspirerad av miljön. Knut var en social och gästvänlig person med ett vanligt tjänstemannajobb men också verksam som kritiker. Dessutom ständigt otrogen, vilket var illa nog, men än värre var att han inte kände någon sexuell lust till sin hustru, vilket gjorde Tora mer frustrerad än otroheten i sig. Men Knut älskade Tora som vän och kamrat, högaktade henne och stöttade hennes skrivande. Tora i sin tur ville inte lämna äktenskapet och åter tvingas försörja sig som lärarinna, så de levde tillsammans fram till Knuts död
Tora fick särskilt god kontakt med Gunnar Ekelöf, de var själsfränder men det dröjde till in på 40-talet innan de inledde en relation. Gunnar blev tidigt alkoholist och villan på Parkvägen blev hans tillflyktsort när han mådde dåligt. Så småningom kom Erik Lindegren in i bilden och det blev inledningen på ett triangeldrama dem emellan. Rent allmänt var det ganska lössläppt i gruppen, både vad gällde alkohol och kvinnor. Inget ovanligt, genialitet går ofta hand i hand med ett dysfunktionellt leverne.

Som sagt är det en annorlunda biografi, nästan som en relationsroman, med fokus på Toras förhållande till gruppen i allmänhet och de två männen i synnerhet. Ärligt talat blir det lite tjatigt, jag hade velat ha mer om hennes böcker och genombrottet med sviten om fosterbarnet Gunborg. Nu omnämns det bara i efterordet och läsaren hänvisas till en tidigare biografi om Tora. Å andra sidan får vi många intressanta detaljer om de blivande författarikonernas liv och om Toras tankar om sin tillvaro med gruppen. Ibland känner hon sin plats som jämlike, ibland bara som värdinna, köksa och bedragen hustru. Som vanligt i dessa tider försöker författaren göra henne till offer, men jag vet inte. För mig framstår hon som en tuff kvinna, barsk och självständig ,och väljer medvetet att leva det liv hon gör.

Chloés man lämnar henne och deras två barn, Chloé.. Visa hela

Chloés man lämnar henne och deras två barn, Chloé såg det inte komma och är närmast i chock. Hennes svärfar tar sig an henne och barnen över en veckända på landet. Chloé ser honom som sluten och kall, men han utmanar henne både genom sin osentimentala syn på separationen och sitt avslöjande om sin egen hemliga passion. Chloé vaknar till, blir provocerad och provocerar. De tuffa orddueller som följer är inte direkt hämtade från en terapisoffa men är kanske den medicin som behövs...

Gavalda behöver ingen presentation, känd och uppskattad fransk författare med varma och inkännande relationsromaner som signum. Jag älskade honom består till största delen av dialog, ett grepp som fungerar utmärkt här. Det latinska blodet svallar och det är inga vänliga ord som kastas mellan det omaka paret. Men oväntade avslöjanden och öppenhjärtliga anklagelser rensar på något vis luften, bägge tål det och Chloé får en helt annan syn på sin svärfar, sin egen moral och sin egen situation. Slutet är abrupt men passar bra in i den korthuggna och drastiska berättelsen.
Ska jag säga något negativt hade jag velat ha mer Chloé, hennes syn på äktenskapet och tankar om framtiden.
Rekommenderas!

Hermine har en perfekt tillvaro med man, två barn.. Visa hela

Hermine har en perfekt tillvaro med man, två barn, bra jobb och vackert hem. Ändå mår hon inte bra. det blir för mycket och hon orkar inte längre anpassa sig till alla andras behov. Hennes man jobbar mer och mer och överlåter allt åt henne. Till slut tappar hon greppet. lämnar allt och gör revolt. Inom en vecka ska hon begå alla de sju dödssynderna, och efter det ska allt bli annorlunda.

En roman som påstås vara "vass och humoristisk" om en kvinna som flippar ur och lever fullständigt gränslöst. Men jag tycker mest den är konstlad, osannolik och obehaglig. Det är en sak att inte längre orka med vardagen och alla måsten. men att skylla det på andra män, i synnerhet maken, att uppträda som ett svin och begå kriminella handlingar som hämnd, vad är kul med det? Då är hon inte bättre än de hon anklagar. Dessutom är det tack vare makens pengar hon kan göra det. Och var finns hennes eget ansvar? Hon mår förvisso dåligt, har tagit på sig för mycket - men har förutsättningar att ändra det. Hon och maken har god ekonomi, utbildning, ett fuck off-kapital om hon vill skiljas, möjlighet att leja in städhjälp, gå ner i arbetstid, barnen är tonåringar och delvis självgående och det finns mor- och farföräldrar. Jämför med en ensamstående mamma i vården med små barn...

En i mitt tycke usel bok men det finns säkert de som gillar berättelser om kvinnor som bär sig illa åt som egoboost. Det är ju så synd om dem, allt är männens fel...

Det finns fyra svenska artister och låtskrivare so.. Visa hela

Det finns fyra svenska artister och låtskrivare som spelar i en egen och högre division. Det är Per Gessle, Ulf Lundell, Lars Winnerbäck och Magnus Uggla. Nu har Uggla givit sig in i bokbranschen och hans andra roman handlar om hans mer eller mindre påtvingade medverkan i Melodifestivalen 1979. I förordet betonar han att det är en roman, men med tillägget "baserat på en ganska sann historia". Det är även mitt intryck, med karaktärer som funnits på riktigt även om namnen är fingerade. Som när en viss skivbolagsdirektör från landsorten med dansband som specialité kallas Gert Svensson, ett täcknamn inte särskilt svårt att genomskåda...

Magnus Uggla slog igenom stort 1977 och låten Varning på stan gick varm på varje ungdomsfest. Jag minns själv hur vi spelade den gång på gång på skolan jag gick i då. Kritiken mot låtens kvinnosyn gjorde den bara än mer populär. Men romanen handlar om tiden efteråt, uppföljaren Vittring floppade och turnén 1978 blev ett misslyckande. Karriären går utför och när en skuldsatt Uggla får förslaget att delta i Melodifestivalen accepterar han motvilligt, fast för en punkare är det som att sälja sin själ. Men det är kort om tid, en låt ska snickras ihop, arrangeras, skickas in och bli antagen. (Låten är Johnny the Rocker, jag trodde att Uggla gjorde allt själv men texten skrevs av hans produktionschef Johan Langer). Läsaren får följa spelet bakom kulisserna i branschen, konkurrerande bolag och artister, fester och TV-produktion. Samtidigt har Uggla en flickvän med egen karriär utomlands, han kämpar med sviktande självförtroende och funderar på att lägga av som artist. Så kommer den stora dagen men allt går åt pipan. Eller gör det verkligen det...?

En lättläst, självironisk och humoristisk roman med mörka stråk om artistlivets vedermödor. Uggla visar att han inte bara kan skriva låtar, det går lika bra med böcker. Enkelt språk, rak handling, namedropping på en lagom nivå och en både kritisk och kärleksfull skildring av branschen och dess udda personer. Extra plus för personförteckning i början och "hur gick det sen" i slutet. Kanske lite väl ingående om dessa fem månader berättelsen omfattar, tempot är inte jättehögt med det flyter på. Men jämfört med Nanne Grönvalls inhopp i författarlivet med sin kalkon MeloDrama Queens är detta ett mästerverk. Mest ger det kanske oss som var med när det begav sig, minns Ugglas genombrott och festivalen -79 där Ted Gärdestad vann med Satellit. Men en lättsam bok som passar alla musikintresserade i dessa Mellotider och Uggla är också aktuell med den utmärkta TV-serien Jag och min far, med dottern Agnes.

Kuriosa: Magnus är sondotterson till bankmannen och konstmecenaten Ernest Thiel som grundade Thielska galleriet.

Schmuel Ash tvingas lämna sina universitetsstudier.. Visa hela

Schmuel Ash tvingas lämna sina universitetsstudier i Jerusalem och blir i samma veva lämnad av sin flickvän. Men han hittar ett tillfälligt jobb som "sällskapsdam" till den rörelsehindrade lärdomsgiganten Gershom Wald. De omaka männen kommer varann nära i sina diskussioner om Jesus, Judas, judarnas historia och bildandet av staten Israel. I huset bor också Walds svärdotter Atalia, sval och nedlåtande men ändå lockande. Men bägge lever i skuggan av det som hände 1948 när Israel bildades och deras berättelse gör att Schmuel tvingas ifrågasätta det han dittills tagit för givet...

Ramhandlingen är en ganska trivial historia där den vilsne Schmuel blir olyckligt förälskad i den betydligt äldre Atalia, men berättelsens kärna (och antagligen orsaken till att den skrevs) är ett resonemang om hur och varför kristendomen egentligen uppstod och den centrala roll som Judas hade i detta. Det handlar också om Israels våldsamma historia och om det funnits en väg att undvika den spiral av våld som genomsyrat Mellanöstern ända sedan staten bildades. En inte helt lättläst men ändå intressant roman och det skadar inte om läsaren har ett hum om staten israels bildande.

Det lackar mot jul och jag kände för att läsa någo.. Visa hela

Det lackar mot jul och jag kände för att läsa något som handlar om den stundande helgen. Julberättelser är en antologi som visar hur 13 olika svenska författare skildrat julen. Det är inte noveller utan utdrag ur ett antal böcker, från Lagerlöf till Lundell. Redaktören har medvetet undvikit det idylliska, tindrande barnaögon, julmys och pussar under misteln saknas nästan helt. Snarare är det här frågan om julen som brännpunkt för familjeuppgörelser, konflikter och träffande mänskliga iakttagelser. I förtätade ögonblick stiger allt upp till ytan, ritualer som ett måste, släktsamvaro som ett tvång, stress och hets och skillnaden mellan fattiga och rika. Aldrig blir det så tydligt som vid julen.

Så julstämningen kanske inte riktigt vill infinna sig vid läsningen men det är ett brett och intressant spektrum av hur olika julen kan vara. Bäst tycker jag om Ulf Lundells avsnitt ur boken Sömnen, här kallat Julen nittonhundrasjuttiosex. Igenkänningen är stor, släktkalas, massor av mat som man inte orkar äta men som trugas, ritualer som ska följas fast ingen egentligen vill, stress och hets för att hinna allt, Kalle på TV , julklappsutdelning med utklädd tomte och mat igen. Så minns jag det på 70-talet, lyckligtvis har min fru och jag styrt upp det sen vi tog över och lugnat ner allt...

Boken kom 1992 och finns på vissa bibliotek och att köpa på Bokbörsen. Redaktör är Magnus Palm

Julia är på weekendsemester i New York med sin än.. Visa hela

Julia är på weekendsemester i New York med sin än så länge gifta älskare Rickard när de helt oväntat springer på Julias ex Jack och hans nya flickvän. Julia blir överrumplad och drar till med sitt önsketänkande, att hon och Rickard är gifta och lever ett helt annat liv än det de gör. Lögnen får konsekvenser men än värre är att hon dels börjar tvivla på Rickards löfte att skilja sig, dels vaknar de gamla känslorna för Jack trots deras smärtsamma separation.
Samtidigt får Julias syster Petra ett brev vars innehåll hon inte tänker avslöja för Julia trots att det i högsta grad berör henne också. Men alla hemligheter riskerar att krossa drömmar och skapa sår så djupa att de aldrig går att övervinna...

Jag har tidigare läst Lönnqvist bok Tills kärleken skiljer oss men lyckligtvis hade jag glömt det annars hade jag inte lånat mer av henne. Det var nämligen ett riktigt pekoral, pinsamt och med noll trovärdighet. Men nu har hon skärpt sig betydligt och Julia och Jack är helt okej. Här finns två konflikter och det behövs, för att bara avhandla kärlekstrubbel blir lite för tamt. Karaktärerna är intressanta och inte lika schablonartade som de ofta blir i feelgood. Men kommunikationsproblemen är lika stora som vanligt och en del pinsamheter kunde man varit utan. Däremot slipper vi två arketyper som ofta dyker upp i genren, killkompisen som är gay och den kloka väninnan som reder ut allt.

En biografi av och om den kända rockstjärnan Patti.. Visa hela

En biografi av och om den kända rockstjärnan Patti Smith som i första hand berör hennes ungdomstid. I slutet av 60-talet flyttar hon till New York, träffar konstnären och fotografen Robert Mapplethorpe och de blir ett par. Trots att hon snart tvingas acceptera att hans fysiska kärlek är riktad mot män förblir de nära vänner och kompanjoner, ett samarbete som fortsätter livet ut. Robert dör i aids 1989. De fryser och svälter, bor i ruffiga hyresrum och får kämpa för varje dollar. Men i den kreativa miljön får de kontakt med den tidens kulturprofiler och utvecklas som konstnärer. Patti är mest känd som rockstjärna men är både konstnär och författare med ett antal böcker och utställningar bakom sig. Robert började som konstnär med collage som huvudinriktning men blev mest känd som fotograf och har bl a designat Pattis skivomslag.

En intressant bok, i synnerhet för oss lite äldre som minns den tidens artister och strömningar. New York på tidigt 70-tal tog över rollen som konst- och musikhuvudstad från Paris och London. Patti och Robert umgås med profiler som Janis Joplin, Jimi Hendrix, Lou Reed, Allen Ginsberg och många andra som samlas i Greenwich Village. De bor på Chelsea Hotel, experimenterar med droger och går på klubbar som Max`s Kansas City, The Factory och CBGB:s. Och över alltihop svävar Bob Dylans och Andy Warhols ande, trots att Dylan flyttat till landet och Warhol isolerat sig efter mordförsöket på honom.
Boken är främst en varm och kärleksfull hyllning till Robert Mapplethorpe och även om Patti haft andra relationer och varit gift läser man mellan raderna att Robert var mannen i hennes liv. Innan han dog lovade Patti att skriva deras berättelse och så småningom blev det av. Just Kids kom ut 2011. Det märks att hon kan skriva, språket är poetiskt men ändå lättläst och med blick för detaljer och stämningar.

Det som jag ser som mindre bra är dels det ständiga namedroppandet sida upp och sida ner där jag känner till varken alla eller hälften. Sen hade jag velat ha mer av Pattis senare liv och karriär, den berörs bara sammanfattningsvis. Men hon har också skrivit en "riktig" självbiografi, M Train, som kom på svenska 2015.
Hennes största hit är Because The Night som dock skrevs av Bruce Springsteen. Annars skriver hon nästan allt material själv. Hon fick Polarpriset 2011 och representerade Bob Dylan vid nobelprisutdelningen 2016 där hon sjöng hans A hard rain´s a-gonna fall.

Elise sitter på tunnelbanan, iakttar och lyssnar p.. Visa hela

Elise sitter på tunnelbanan, iakttar och lyssnar på sina medresenärer. Hon föreställer sig att de är på väg hem till sin partner, sin familj eller sina vänner. De planerar för kvällen och helgen, de är riktiga människor med ett liv. För henne känns helgen som ett mörkt vatten. Hon önskar att hon kunde få en allvarlig men övergående sjukdom och bli inlagd över helgen.
Elise hatar att planera och är rädd för framtiden. Hon studerar lite planlöst, jobbar planlöst på ett bemanningsföretag, tröstar sig med antidepressiva, sömntabletter och planlösa engångsligg. Så spanar hon in Victor, en studiekamrat, och lyckas så småningom förföra honom. Hon flyttar in, han blir hejdlöst förälskad och nu har hon det hon längtat efter, det som andra har. "Om jag bara får honom kommer jag aldrig att önska något mer". Han är det vackraste hon sett - i några månader. I takt med att hennes känslor svalnar blir han allt fulare, mjuk, konturlös, gammal, ynklig. Elise känner tomheten komma smygande, hon ser andra män, hårda och tydliga. Elise hatar mjukhet.

Ännu en 30-årig storstadskvinna, intelligent och välutbildad, men som hankar sig fram på tillfälliga jobb, knaprar piller och festar, har nya Tindermän varje kväll och står snart utan bostad. Hon gör sig helt beroende av män. Victor låter henne bo gratis, hjälper henne med uppsatsen, betalar hennes skulder, lagar mat och hittar på olika aktiviteter. Elise glider med, ljuger och bedrar och längtar bort. Författaren är kulturskribent och kritiker på SvD och tillhör alltså kultureliten i landet. Med tanke på temat i denna debutroman och hennes egen ålder är det omöjligt att bortse från självbiografiska inslag. Så vad säger boken om dagens unga kvinnor? Maken till torftigt liv har man sällan sett. Är Elise resultatet av jämställdhet, feminism och metoo? Har vi då verkligen vunnit något?

Nu låter jag jättenegativ men det är Elise jag ogillar, inte boken. Den är välskriven och författaren är bra på att beskriva känslor och tankar. Relationer som denna, där parterna passar så illa ihop, är inte ovanliga. Skarpsynta iakttagelser och tänkvärda formuleringar saknas inte heller. Men att författaren tycks se tvåsamhet som ett omöjligt projekt får stå för henne.

Visste ni att John Lennon hade en svensk älskarinn.. Visa hela

Visste ni att John Lennon hade en svensk älskarinna, Katja, som han hade ett längre förhållande med och att de fick en dotter ihop? Och att Katja var en klassiskt skolad pianist som skrev några låtar åt Beatles och hjälpte dem med andra?
Tänkte väl det, det är inte allmänt känt...;-) Så långt är berättelsen bra, en modern skröna där åtminstone älskarinnan och barnet kunde varit sanna. Många popstjärnor har barn på bygden, fler än ens de själva vet. Bra är också skildringen av Beatles´ tidigare år strax innan och under genombrottet och den påföljande hysterin. Hur de levde utanför scenen och frustrationen i att inte kunna röra sig fritt. Och hur en begåvad och självständig kvinna ger upp allt för att bli hålldam i London och det utan att ens lyckas intala sig själv att hon en dag kommer att bli fru Lennon. Men sen orkar inte Dozzi hålla stånd längre utan svävar ut i närmast farssrtade scener i sin iver att svartmåla John. Katja är ett offer och alla män är kräk utom Brian Epstein som råkar vara bög... Suck, varför denna kvinnliga förkärlek för att rätta in sig i det genuspolitiska ledet?

Jag får känslan att Dozzi själv är en gammal groupie och hon beskriver musikbranschen väldigt initierat. Mycket fakta har plockats från olika biografer över beatlarna, jag känner igen en del. Så blandar hon in egna påhitt och antaganden i så hög grad att soppan till slut blir både överkokt och fadd. Att John Lennon var knarkare och alkoholist är allmänt känt, så även hans osäkerhet och sökande efter den modersgestalt han fann i Yoko. Men den psykopatiska svartsjukan har Dozzi hämtat från Cynthia Lennons biografi och exfruar är inte alltid de bästa sanningsvittnen... Det melodramatiska slutet är i nivå med en veckotidningsnovell eller en TV-såpa och sänker boken ännu ett snäpp.

Det finns ingen anledning att orda om innehållet,.. Visa hela

Det finns ingen anledning att orda om innehållet, så välkänt som det är. Andrevs mamma söker kärleken och han tvingas ha sju olika pappor under lika många år, den ena mer olämplig än den andra.
Det märks att författaren är journalist och krönikör, boken är väldigt välskriven, spänstigt språk med korta och rapsodiska avsnitt och utan att grotta ner sig i detaljer. Handlingen är mörk och tragisk men skildras med humor, underfundighet och utan ältande. En annan författare hade kanske gjort världens eländesporr av en sådan barndom. Medan Walden bara går vidare, "sånt är livet", typ.
Något som förundrar mig är att alla säger att boken främst handlar om män. Så uppfattar inte jag den, männen är förvisso väsentliga för berättelsen men de känns mest som onda skuggfigurer som kommer och går. istället ser jag boken som en skildring av en pojkes utveckling från barn till tonåring medan han lever med en dysfunktionell hippiemamma som ständigt väljer fel män. Det är de två som driver berättelsen framåt, inte männen. Då med undantag för den förste pappan, han som kallas Växtmagikern. En mycket obehaglig person, en miljöflummare och snyltare som styr familjen med järnhand. Hans påverkan på Andrev och hans unga mamma har satt agendan för hur de tror att en relation ska vara. Mamman väljer, eller låter sig väljas, av auktoritära och häftiga män som styr och ställer. Och Andrev tror att alla pappor är sådana och som skydd idealiserar han sin frånvarande men riktiga pappa, Indianen. Som barn tvingas han foga sig i de vuxnas nycker, blir passiv och har det svårt med kamrater i skolan. Men reser sig och lyckas bra i livet.

En utmärkt bok, Augustprisvinnare och redan utnämnd till modern klassiker. Omdömen som jag inte invänder mot, även om jag anser att den inte handlar om det de flesta tror. Fast jag är kritisk mot mamman ska hon ha en stor eloge för att hon går när relationerna spårar ur och inte stannar i dysfunktionella förhållanden som många kvinnor tyvärr gör.

Romanen har två parallella historier som berättas.. Visa hela

Romanen har två parallella historier som berättas om varandra i olika kapitel. De udda kapitlen följer Kafka Tamura, en femtonåring som rymmer hemifrån för att fly undan en profetia, samt för att finna sin mor och syster som lämnat honom och fadern i unga år. Ganska snart hamnar Kafka i ett privatägt bibliotek i staden Takamatsu skött av Miss Saeki och den vänliga men undflyende Oshima. Där tillbringar han sina dagar med att läsa tills dess att polisen vill höra honom angående ett brutalt mord. Med Oshimas hjälp gömmer Kafka sig i dennes bergshus och trots varningar ger han sig in i den my(s)tiska skogen...
De jämna kapitlen berättar Nakatas historia, en genom en olycka utvecklingshämmad äldre man som besitter förmågan att tala med katter och vissa andra märkliga talanger. Förmågan har gjort det möjligt för Nakata att livnära sig på att återbörda bortsprungna katter till deras rättmätiga ägare. Efter en dramatisk händelse blir Nakata tvungen att lämna sitt inrutade liv i Tokyo och så småningom korsas hans och Kafkas vägar.

Det här är en fantastisk roman, en mångbottnad, invecklad och surrealistisk historia med klar kultpotential. Berättelsen präglas också av humor, populärkulturella referenser, existensfilosofi och erotiska motiv. Ändå lyckas författaren hålla ihop historien på ett helt annat sätt än t ex i Fågeln som vrider upp världen, där han virrade bort både sig själv och läsaren. Berättelsen bygger på Oidipustragedin och här finns också en mängd referenser till den kristna mytologin. Tekniken med parallella historier fungerar utmärkt, även om jag tycker att Kafkas del är intressantast. Han kallar sig världens tuffaste 15-åring och han uppför sig som om han vore betydligt äldre. En av romanens få svagheter, en annan är alla ledtrådar som författaren lägger ut men aldrig knyter ihop. Som läsare måste man hela tiden vara på tårna...
I en intervju påstår Murakami att dennes intention med Kafka på stranden var att skriva en bok med bildliga gåtor, men utan att ge läsaren lösningar på dessa. Istället får varje läsare lägga ihop sina egna svar på gåtorna och formulera en egen lösning för sig själv. Må så vara, men det kan också kallas feghet och obeslutsamhet hos författaren och det är orsaken till att detta verk inte får den femma som det på sätt och vis förtjänar. Men boken är ett mästerverk och jag förstår verkligen att Murakami är med i bilden när det drar ihop sig till Nobelpris...

En bok som kom ut för tio år sedan och blev både o.. Visa hela

En bok som kom ut för tio år sedan och blev både omtalad och uppskattad. Jag kände inte att det var något för mig, en berättelse om tonårstjejer och deras festande. Men nu har författaren kommit med en uppföljare, en relationsroman om tjejerna som vuxna och den verkar intressant. Så jag läste denna först för att få koll på karaktärerna. Men det var inget nöje direkt, fem mobbartjejer som super, spyr och stjäl. Och de fem jägarinnorna är inga trasiga slumungar med en uppväxt full av droger, utanförskap och utnyttjande. De är alla medelklass med trygg uppväxt under ordnade förhållanden. Nu går de på gymnasiet men beter sig som omogna och gränslösa fjortisar som inte drar sig för att stjäla sprit från grannar och göra inbrott i kiosken mellan supandet. Som Eva säger, ingen risk, vem tror att såna som vi gör detta...

Det jag undrar är vad författaren vill säga? För visst finns det ett mörker i boken, de kaxiga och utagerande tjejerna, vet varken vad de vill eller om de egentligen hör hemma i det tajta kollektiv som gruppen utgör, även om de (alltså författaren) glorifierar den. Alla kommer vi ihåg tonårstiden, man vill sticka ut men ändå passa in. Det finns plats för grupper men finns det plats för individer?
Jag tycker att det är en tjatig bok utan tydligt budskap, bara festande och strulande. Men det kanske är själva poängen, vilsenhet som sammanfattas i gruppens valspråk, "man kan aldrig ha för mycket ögonskugga"...

Familjen Abbasi är ett skolexempel på en välintegr.. Visa hela

Familjen Abbasi är ett skolexempel på en välintegrerad invandrarfamilj, de har det gott ställt, bor i ett medelklassområde med villa och fin bil, barnen klarar sig bra i skolan osv. Men plötsligt får 16-åriga Parisa för sig att hon vill åka till föräldrarnas hemland Iran för att träffa släkten och lära om landets kultur. Föräldrarna kan inte åka med då de en gång flydde därifrån och är helt emot att skicka iväg sin dotter. Men det slutar ändå med att både Parisa och hennes syster Baran åker. Väl i Bagdad blir kulturkrocken inte som de trott och de återvänder med en annan syn både på Iran och Sverige.

Suck vilken tråkig bok trots att den är menad att vara rolig. Babblig, omständlig och putslustig och för mig helt ointressant. Skummade igenom för att se om något matnyttigt skulle dyka upp med det gjorde det inte.

Som ung var Tommy Roos rockstjärna och ortens känd.. Visa hela

Som ung var Tommy Roos rockstjärna och ortens kändis. Men han gifte sig med tonårskärleken Martina och började jobba på fabriken. Så istället för skivinspelningar och turnéer blev det barn och villa, vovve, Volvo. Tommy tycker att livet rullar på fint, men Martina håller inte med. Plötsligt släpper hon bomben, hon har träffat en annan och vill skiljas. Samtidigt visar det sig att fabriken som orten är uppbyggd kring ska läggas ner och produktionen flyttas till Estland.
Tommys liv rasar samman helt medan Martina glatt går vidare. Barnen föredrar att vara hos henne och den nya spännande mannen, Tommys mamma klagar och kritiserar honom och han börja dricka för att stå ut. Men så råkar han träffa den bedagade operasångaren Gunnel Aurell, en gång stor stjärna men nu en ensam åldring som kämpar för att hålla skenet uppe. Med hennes hjälp hittar Tommy sin röst och driv och visar att han inte är den loser som Martina trott...

En relationsroman med feelgoodinslag om ett äktenskap som går under och en bruksort som är på väg åt samma håll. Känslan av att ha förlorat allt men ändå tvingas resa sig och gå vidare. Styrkan i boken är vanligheten, karaktärer som varken är onda eller goda, som gör fel och sviker men styr upp det så gott de kan. Hela berättelsen byggs upp genom dialog, på gott och ont. Vissa delar är fantastiska, andra går på tomgång och blir tjatiga. Boken hade helt klart tjänat på att man vågat stryka 100 sidor. Men klart läsvärd även om jag hade velat ha mer tyngd i relationsdelen.

Den hyllade berättelsen om en dysfunktionell famil.. Visa hela

Den hyllade berättelsen om en dysfunktionell familj i 50-talets USA, hur föräldrarna gör ett misslyckat bankrån och hamnar i fängelse medan deras 15-åriga tvillingar Dell och Berner slinker ur den tidens obefintliga sociala skyddsnät och tvingas möta den hårda verkligheten på varsitt håll, han på Kanadas prärier och hon i USA:s storstäder.

Till skillnad från de flesta här tycker jag att första delen av boken bara var en tråkig transportsträcka. Vi får direkt reda på att föräldrarna skulle begå ett misslyckat bankrån, bli inburade och att barnen skulle lämnas. För mig börjar boken först när syskonen blir ensamma, då lyfter berättelsen. Men jag förstår ändå inte varför boken utnämns till mästerverk av så många. Okej, om det som krävs är att skriva långt och omständligt är den kvalificerad, den är bitvis väldigt seg. Men det är inget som jag går igång på och berättelsen lämnar mig tämligen oberörd.

En skolflicka skriver ner små berättelse i en skri.. Visa hela

En skolflicka skriver ner små berättelse i en skrivbok och får beröm av sin lärare. Sporrad av detta blir allt och alla som hon möter under uppväxten stoff till berättelser. Som den bastante ryssen som handlar i hennes kassa och pojkvänner som hellre högläser romaner än hånglar Men som vuxen läser hon också, inte bara deprimerade kvinnliga poeter. Att leva genom litteraturen kan göra att det man läser framstår som verkligare är livet.

Det här låter väl bra, en tjej som älskar böcker, har ovanliga vänner och gör ständiga hänvisningar till världslitteraturen. Men skenet bedrar, trots det positiva anslaget är det en helt hopplös bok, jag gav upp efter 50 sidor. Dels beror det på alla detaljerade beskrivningar av allt och alla, berättelsen kommer ingenstans. Men främst på att dessa ordmassor inte bryts av dialoger eller styckeindelning. Det är typ max antal ord som går att trycka in på en boksida hela tiden. Men naturligtvis har boken fått strålande recensioner hos alla från The New Yorker till Karl-Ove Knausgård. Visst är livet för kort för att slösas bort på tråkiga böcker men ändå känns det som att jag missat något. Väldigt synd att författaren gör det svårt för läsaren, med en luftigare text hade den kanske fungerat för mig.

Jonas bor med fru och barn utanför Göteborg, Han h.. Visa hela

Jonas bor med fru och barn utanför Göteborg, Han har ett företag och är både engagerad pappa och idrottstränare. Men trots detta har han lite svårt med det sociala samspelet, han upplever människor som ytliga och då han inte är bra på småprat börjar han undvika sina bekanta. Så en kväll råkar han höra ett samtal han inte borde och hela hans värld rasar. Han säger inget till någon, men minnen från hans destruktiva tonårstid kommer upp, med skuld och utanförskap. Den ordnade tillvaro som han med möda byggt upp börjar krackelera och hans sociala dyslexi tar sig allt tydligare uttryck...

Sara Kadefors har skrivit en mörk och sorglig roman om en person så svårt skadad av upplevelser i ungdomen att den normalitet som han söker och har lyckats bygga upp är ranglig som ett korthus. Alla svek honom i ungdomen men på olika sätt. Hans föräldrar, syster, kompisarna, skolan. Han led av dyslexi men läste ändå böcker. Hans sociala dyslexi var både värre, mer svårhanterlig och mer ödesdiger. Den enda som SÅG honom och han kunde vara sig själv med var Rebecca. När hon försvann rasade allt och kvar fanns bara mörker och skuld. I vuxen ålder sviker han och blir sviken, mest av allt sviker han sig själv.

Jag känner verkligen för Jonas medan andra tycker att han får skylla sig själv för det som sker i vuxen ålder. Enligt baksidestexten blandar författaren ljus och svärta. Jag hittar inget ljus, om någon gör det så säg gärna till. Och kanske är det bokens svaghet, allt som kan gå fel går fel. Jag har läst Hon som älskade honom av författaren och tyckte ganska bra om den. Denna var mest plågsam och nu är jag tveksam om jag ska läsa mer av henne.

Rintaro har vuxit upp med sin morfar och tillbring.. Visa hela

Rintaro har vuxit upp med sin morfar och tillbringat största delen av sitt liv i hans antikvariat. Rintaro går fortfarande i skolan, men har blivit en hikikomori, en hemmasittare, går sällan dit. Så dör hans morfar och Rintaro blir tvungen att stänga antikvariatet. Förbi av sorg och saknad sitter han apatiskt på en pall och bläddrar i böcker när en talande katt plötsligt dyker upp. Katten vill ha hjälp med att rädda oönskade böcker från försumliga ägare. Rintaro fattar ingenting men är så liknöjd att han går med på allt katten föreslår. Tillsammans träder de in i en annorlunda och farlig värld där de ställs inför olika utmaningar...

Boken är en japansk bestseller, översatt till 35 språk. Ett slags naiv fantasy med tema från mytologins Theseus och Minotaurus men också med åtskilliga referenser till västerländsk litteratur. Tänk Alice i underlandet möter Lille prinsen. Boken genomsyras av kärleken till böcker, kritik mot kommersialisering och författarens oro över att läsandet minskar. Folk vill ha snabb behovstillfredsställelse och att läsa böcker tar för lång tid. Rintaros morfar sa att "böcker har en enorm kraft" och det är ett mantra som Rintaro bär med sig i de hinder han möter. Han får också viktiga lärdomar om livet, att vara människa och att kärleken kan komma smygande när man minst anar det.

En varm, positiv och livsbejakande berättelse med litteraturen i centrum. Naiv och lite inställsam, utan våld och dramatik kan man förändra utvecklingen bara genom att säga rätt saker. Men precis det vi behöver i den galna värld vi lever i nu och som bokälskare kan man inte annat än att uppskatta en bok som denna!

Enligt den grekiska mytologin var nymfen Kirke en.. Visa hela

Enligt den grekiska mytologin var nymfen Kirke en av solkungen Helios döttrar. Som straff för olydnad blev hon förvisad till ön Aiaje för evig tid. Där utvecklade hon sin magiska förmåga och blev fruktad av båda sjöfarare, gudar och nymfer. Hon figurerar i Odysseus irrfärder där hon förvandlade hans besättning till svin och tog Odysseus själv till sin säng. Miller har förädlat hennes historia till en kraftfull saga för vuxna om en kvinnas kamp för överlevnad och kärlek. Vi får möta de flesta gudar och hjältar ur den grekiska mytologin och författaren väver in deras öden i Kirkes historia med stor skicklighet och fingertoppskänsla.

Jag fick tips om boken av Rolf här i gruppen, ett tips som jag är mycket tacksam för! Detta är inget annat än ett mästerverk, en fantastisk bok som är en blandning av historisk roman, fantasy, feelgood och relationsroman. Det enda sorgliga är att jag antagligen redan läst årets bästa bok... Det är inte fel om läsaren har ett hum om den grekiska gudasagan men det är inget krav. Miller ger karaktärerna ett eget liv, vilket ger behållning även för den okunnige.
Att vissa recensenter kallar romanen feministisk ska ni inte avskräckas av, just det epitetet känns bara SÅ 1900-tal. Glöm inte att redan Homeros lät Kirke förvandla män till svin...;-) Istället är författaren uppfriskande respektlös både mot gudar och "hjältar" av bägge kön, de är småaktiga, våldsamma och och bryr sig inte om alla oskyldiga som liksom i förbifarten offras i deras meningslösa fejder. De stora männens händer dryper av blod och medkänsla är att okänt begrepp för de flesta kvinnor. Boken påminner i stilen om Marion Zimmer Bradleys bok Facklan, om det trojanska kriget. Också ett mästerverk och jag är säker på att Miller läst och påverkats av den.
Det enda som stör mig är omslaget, där finns ett konstverk från 1800-talet som ska föreställa Kirke och ett av hennes djur. Men det är en tiger på bilden, de finns inte i medelhavsområdet och Kirke omgav sig med lejon. Men det är en petitess, boken är lysande, bara läs den! Allmänbildning får ni på köpet.

Klara är en AV - en artificiell vän - och tillsam.. Visa hela

Klara är en AV - en artificiell vän - och tillsammans med andra AV-er väntar hon i butiken på att någon ska köpa henne. Klara är oerhört observant och läraktig, hon studerar beteendet både hos de kunder som kommer in och hos folk ute på gatan. Klaras uppgift som AV är att vara barnvakt, kompis och hjälpreda till någon tonåring, och hon hoppas att flickan Josie och hennes mamma ska komma tillbaka och hämta henne. Men det visar sig att Klara avkrävs ett större ansvar och svårare uppgifter än vad hon trott. Lyckligtvis har hon en mäktig vän...

Jag är en kräsen läsare och jag och min goda vän Annelie brukar beklaga oss för varann om hur svårt det är att hitta bra böcker. Men så en dag står stjärnorna rätt, polletten faller ner och man hittar den där pärlan man söker varje gång man går in genom dörrarna till biblioteket. Som Klara och solen. en fantastisk bok, en framtidsskildring som trots den mörka fonden är varm, hoppfull och bitterljuv. Det hårda och uppdelade samhället står i tydlig kontrast till Klaras naiva tro att allt går att lösa. Ishiguro faller inte i fällan att dela upp människor i onda och goda, Karaktärerna är osäkra, tanklösa och självupptagna men inte elaka eller dömande. Berättelsen vajar fram och tillbaka, som vinden genom gräset utanför huset där Klara bor med familjen. Oförutsägbart, med tvära svängar och lösa trådar, där påminner författaren om landsmannen Murakami. Låt er inte avskräckas av SF-temat, det handlar om människor, miljö och relationer, inte teknik och utomjordingar. Konflikten mellan AI och människa är given, men med en lite annan vinkling.
En av de väldigt få böcker som får en femma av mig!

En reportagebok om den så kallade Kulturprofilens.. Visa hela

En reportagebok om den så kallade Kulturprofilens sexuella övergrepp och hans samröre med Svenska Akademien. Författaren fick Stora journalistpriset för sitt avslöjande och boken tar både upp de utsatta kvinnornas berättelser och en del av de händelser 2017-18 som skakade Akademien i sina grundvalar. Som läsare blir man bestört och beklämd över hur Jean-Claude Arnault offentligt kunde tillåtas och få fortsatta att behandla kvinnor som det berättas i boken. Alla såg hur han tafsade men tolererade det. Varför reagerade ingen? Ett exempel är superfeministen Ebba Witt-Brattström som träffade Arnault ett antal gånger i olika sammanhang då hon var gift med hans bästa vän Horace Engdahl. Hon borde skrikit i högan sky då hon annars är snabb att anklaga män för både det ena och andra. Än mer märklig är toleransen hos hans fru Katarina Frostenson som både accepterar och försvarar makens tafsande, våldtäkter och otroheter. Många har försökt göra henne till offer, att hon var nedtryckt och beroende av sin man. Men enligt boken är det tvärtom, hon är den starkare i relationen och urskuldar sig inte det minsta.

Kanske är det som en av de utnyttjade kvinnorna skrev "Som ung kvinna tilläts man träda in i de finaste rummen. Man skaffade sig viktiga kunskaper och kontakter, det blev en gåva som mer eller mindre omedvetet ansågs kompensera för tafsningarna, Jag tror det spelade in i varför människor inte reagerade när de såg hur unga kvinnor behandlades. Jag var själv delaktig i att upprätthålla systemet. Jag drog nytta av det. Jag kände att nu är det lika bra att använda sitt kapital medan man kan."

Troligen huvudet på spiken. Män reagerade inte (såvida det inte var deras fru/flickvän som utsattes) för de såg att kvinnorna själva inte reagerade. Och äldre kvinnor såg det inte som någon stor grej, "så var det alltid varit". Först när metoo kom gick tappen ur tunnan.
Nästan lika obegripligt är det hur delar av Svenska Akademien (inte bara män) försvarade Arnault och Frostenson så frenetiskt. Inte nog med de sexuella oegentligheterna, paret sysslade både med ekonomiskt bedrägeri mot Akademien och ren stöld av konstnärers verk som ställdes ut i Forum, parets lokal i centrala Stockholm. Dessutom läckte paret om vem som skulle få årets Nobelpris ett antal gånger.

En mycket intressant och skrämmande bok. Tydligen gäller särskilda regler för attraktiva och charmiga personer. Arnault fick både skäll och smäll men ändrade sig inte det minsta. Han bara skrattade och fortsatte. Inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Jag blandar alltid ihop Inger Edenfeldt med Inger.. Visa hela

Jag blandar alltid ihop Inger Edenfeldt med Inger Alfven, inte nog med att de har samma förnamn, de skriver i samma stil också. Vardagligt och samtida, om relationer av olika slag. Kläderna är en novellsamling med tema, i varje novell spelar ett klädesplagg en viktig roll. Det är allt mellan en gul hippieklänning, en vit hatt, en gammal tunika med en vinfläck. ett misslyckad inköp av vinterkappa, en feklänning och en urringning som visar alldeles för mycket. Mycket välgjort, skickligt och till synes enkelt, om identiteter, relationer, masker, vad kläder kan betyda och om när allt inte är riktigt harmoniskt.

Jag vet att noveller inte är någon kioskvältare i gruppen, men jag vill ändå rekommendera Kläderna, en trevlig, lättläst och tänkvärd samling med tyngdpunkt på relationer mellan vuxna barn och föräldrar.

En novellsamling av den norska författaren Gunnhil.. Visa hela

En novellsamling av den norska författaren Gunnhild Öyehaug, korta berättelser där stilen växlar mellan det absurda, det morbida och det komiska - eller allt på en gång. Här möter vi mannen som är bunden till sin mor av en navelsträng som inte ens läkare kan klippa av, en exhibitionistisk hjort, ett ufo klätt i grön sammet, en man som flyter uppströms, och många fler. Bäst är Eko, om vådan av att presentera sin flickvän för en försäljare av uppslagsverk.

En typisk modern novellsamling där absurditeten är satt i system men innehåller även empatisk människokännedom och ironiska samhällskommentarer. Jag vet inte riktigt om jag gillar det eller ej, men det är utan tvekan skickligt skrivet.

De tragiska händelserna i Knutby Filadelfiaförsaml.. Visa hela

De tragiska händelserna i Knutby Filadelfiaförsamling behöver väl inte redovisas närmare, pastorn, barnflickan och Kristi brud är närmast ikoniska figurer inom svensk mediehistoria. Traumat lever kvar efter snart 20 år och SVT visar just nu en dokumentär om det som skedde. Jonas Bonnier har valt att dramatisera historien i skönlitterär form, namnen är ändrade men dramat redovisas med utgångspunkt från rättegångsprotokoll och vad de inblandade berättat. "Alla likheter med verkligheten är avsiktliga" som författaren uttrycker det. Åsa Waldau heter här Eva Skoog. Wald betyder ju skog, ja ni fattar...Ändå undrar man, som alltid i denna typ av böcker, vad är sant och vad har författaren lagt till (eller dragit ifrån)?

Annars är boken tämligen lättläst och ger en tydlig bild av vad som skedde och varför. Det som skrämmer mig är egentligen inte maktfullkomliga psykopater som pastorn och Kristi brud utan alla de i församlingen som villigt låter sig manipuleras och styras av dessa personer. Eller manipuleras är kanske fel ord de VILL bli styrda, de vill att någon talar om för dem hur allting är och vad de ska göra, tänka och tycka. Det är exakt de mekanismer som gör att diktatorer och psykopater som Trump och Hitler kan bli valda i fria val. För mig är detta helt ofattbart, att normalbegåvade och utbildade personer kan gå på svammel och uppenbara lögner bara för att de kommer från karismatiska personers mun. Som vanligt när det gäller förment moraliska föredömen lever de inte alls som de lär, lögner, misshandel och otrohet är mer regel än undantag. Just nu talas det mycket om klansamhället, men Knutby Filadelfia är ett typexempel på en klan, en storfamilj där några få styr. De har absolut makt över medlemmarna och påstår sig få sina ord direkt från Gud. De tar sig också rätten att straffa de som de uppfattar som avvikare från den sanna vägen.

En obehaglig berättelse som alla borde läsa, i synnerhet de som tillhör religiösa samfund eller andra sektliknande grupper. Omslaget är suggestivt, ett guldfärgat kors på en blodröd bakgrund där en rännil blod rinner över korset. Boken kan uppfattas som spekulativ med alla sexmöten hit och dit, men faktum är att det som hände i Knutby hade knappast ens en författare kunnat föreställa sig. Verkligheten överträffar dessvärre dikten ibland...

Johanna är bara 19 år men har redan gjort sig ett.. Visa hela

Johanna är bara 19 år men har redan gjort sig ett namn i Londons medievärld. Under signaturen Dolly Wilde skriver hon om den nya musiken i en rikstäckande tonårstidning. Livet leker och när hon kommer på kant med chefen får hon genast nytt jobb på en större tidning. Men så hamnar hon i säng med fel man, det blir offentligt och den typen av kändisskap är inte lika trevligt. Lyckligtvis är hon god vän med en kvinnlig sångerska på uppgång, en frispråkig och handlingskraftig person. Så har hon kärleken till John, han som redan är stjärna. Men han ser henne bara som en vän och vill han ens ha med henne att göra efter skandalen?

Caitlin Moran var själv ett medialt underbarn, som 16-åring fick hon jobb på Melody Maker och sen har det rullat på, krönikör, författare, programledare och prisbelönt kritiker. Ungefär som vår Linda Skugge, fast tuffare och roligare. Hon har också skrivit Konsten att vara kvinna, och Konsten att skapa en tjej, bägge delvis självbiografiska och med klar feministisk prägel.

Konsten att bli känd är en fristående uppföljare till Konsten att vara tjej. Genren är närmast chic lit, storstadskvinnor med karriär som festar och ligger runt men har strul med kärlek och killar. En främmande värld för mig då målgruppen är yngre kvinnor. Min största behållning är den vassa dialogen. Temat är kvinnlig vänskap, girlpower och män som bär sig illa åt. Har vi läst det förr... Något som jag, tråkig gammal gubbe, reagerar på är den (kanske omedvetna) drogliberalismen. Folk tar droger till höger och vänster, blir höga som hus och ställer till det. Men det är liksom inte så farligt, en naturlig del av vuxenblivandet och rocklivet och det ordnar sig alltid.

Någon här som gillar fotboll? Nähä, jag tänkte väl.. Visa hela

Någon här som gillar fotboll? Nähä, jag tänkte väl det... Men jag skriver lite ändå.
Jonas Eriksson var för ett tiotal år sedan Sveriges bäste fotbollsdomare och dömde matcher i EM, VM och Champions League. I sin bok berättar han om vägen till framgång, något som krävde engagemang, träning och ett sönderhackat familjeliv. Och det för det kanske mest otacksamma jobbet inom idrotten. Den enda gång en domare får uppmärksamhet är när han gör något fel, går det bra är allt tyst. Hat, hot och glåpord är vardagsmat, jag fattar inte hur någon kan välja att bli domare. Men Jonas var redan i unga år inriktad på en domarkarriär och han hade de egenskaper som krävs. Ett starkt självförtroende, koncentrationsförmåga, simultankapacitet, auktoritet och god. kondition. Man måste också vara ordningsman, gilla att tala om för andra vad de ska göra och inte göra...

Boken ger en god inblick i vad det innebär att vara fotbollsdomare på elitnivå. Jag visste t ex inte att vid varje större match finns en observatör på plats som ska kolla och betygsätta domarens insats. Hur många andra arbetstagare skulle acceptera att chefen satte betyg på insatsen varje arbetsdag? Dessa betyg ligger till grund för om man blir godkänd för att döma i mästerskapsturneringar. Författaren berättar om lyckade och mindre lyckade insatser, och möten med fotbollens superstjärnor såväl som med domarkolleger. Men också om mygel, mutor, maktmissbruk och mobbning. Det är ingen vacker bild som Jonas målar upp av UEFA, FIFA och deras domarchefer.

Ni som tittade på fotboll i början på 2000-talet minns säkert italienaren Pierluigi Collina, om inte annat för hans särpräglade utseende. Han är av många ansedd som tidernas bästa domare, men som högsta domarchef var han en katastrof, Krävande, lynnig, orättvis och konflikträdd. Ännu ett bevis på att duktiga yrkesmän inte nödvändigtvis blir bra chefer. Jonas skräder inte orden om hur de stora länderna gynnar sina egna domarkandidater inför stora finaler. Han anser sig ha blivit utmanövrerad och förbigången och väljer att avsluta sin karriär i förtid. "Jag är inte bitter" skriver han gång på gång, men visst är han det. Motiverat eller ej, det kan inte jag bedöma. Men det går ingen nöd på honom, han är utåtriktad, framåt och citat "aprik", (dock inte genom domarjobbet) Han har sommarpratat, varit med i På spåret (den ultimata bekräftelsen på kändisskap ;-)) är bisittare i sportstudior vid mästerskap och en uppskattad föreläsare.

Boken rekommenderas för fotbollskunniga, annars är behållningen måttlig. Det blir lite tjatigt med ett rabblande av resor, matcher och resultat, men jag tror inte boken kunde skrivits på något annat sätt.

Undertiteln är "en konspirationsroman" och tycks h.. Visa hela

Undertiteln är "en konspirationsroman" och tycks handla om mordet på Olof Palme. Som brukligt ändrar författaren lite på namnen, Palme kallas här Carl Stjärne, Hans Holmér får heta Rolf Utterström osv. Men själva mordet går inte till riktigt så som vi fått lära oss och Sverige ser inte riktigt ut som hur vi som var med upplevde det. Men vad är verklighet och vad är fiction? Mycket verkar uppåt väggarna men är det bara vi som blivit lurade?
Eller som Rolf Utterström säger när en mer rutinerad mordutredare vill ta över ärendet; "Mordet på en hög politiker ska inte utredas som ett mord på stan bara för att det råkar ske på stan. Det behöver utredas efter sin art. Allt handlar om vad det är man vill ha reda på."

Så ni som förväntar er en kriminalroman om ett känt mord kommer att bli gruvligt besvikna. De ansvariga avslöjas redan i början, resten handlar om varför det måste ske och hur man hanterar förloppet efteråt. Jag var länge besviken på boken, inte för att jag förväntade eller ville ha en thriller utan för sättet att skriva. Det är förvisso en idéroman förklädd till skröna där författaren analyserar det hon ser som en maktfullkomlig socialdemokrati under 1970-och 80-talen. Men jag som är smått förälskad i Lena efter hennes mästerverk Egenmäktigt förfarande tyckte först att hon körde fast i pratiga analyser och vinklingar som inte gav så mycket då dagens S-parti befinner sig på en annan och mer insiktsfull plats än dåtidens självrättfärdiga koryféer.

Men Lena Andersson är antagligen landets mest intelligenta författare och på slutet steppar hon upp så att man som läsare anar att hon skrivit om något helt annat och viktigare än det man trott. Med humor, ironi och lidelse klär hon av både journalister, politiker och myndigheter och man ser paralleller till Trumps och Putins agerande - och deras framgångar. Lögnen kan vara ett farligare och effektivare vapen är både bomber och kanoner...

Så kärleken består och jag rekommenderar romanen till vana läsare med intresse för samhällsfrågor, konspirationer och drift med politiker. Jag får lite vibbar av Bo Baldersson, som ni lite äldre säkert minns, men mörkare och mer tidsenlig.

Liv, som egentligen heter något annat, kämpar med.. Visa hela

Liv, som egentligen heter något annat, kämpar med sina demoner från barndomen. Hon blir förälskad i en tigerpyton och föredrar ormen framför män. Men så träffar hon någon och det slutar i katastrof.
Mariam, som egentligen heter något annat, hamnar i gräl med sin 11-åríga dotter. Hon försvinner och Mariams första reaktion är flykt. Hon sätter sig i bilen och kör.
Roe är polis, skadad i sitt innersta av sorg och skuldkänslor efter en personlig tragedi. Men varför har han bilder på den försvunna flickan i sin lägenhet?
Ronja och Birk har inte mycket gemensamt med Astrids figurer. Det är osäkert om Birk är det oskyldiga offret men det är säkert att Ronja inte är rövardottern.

Jag brukar inte läsa psykologiska thrillers men baksidestexten och den ovanliga titeln lockade. Och jag blev inte besviken, denna debutbok har det som krävs för att skapa krypande obehag, gastkramande(!) spänning och sträckläsningsbehov. De korta kapitlen hoppar mellan det som hände 2005, då Liv köpte ormen, och 2017 då flickan försvann. Det är bra upplagt och läsaren kan inte luska ut den eller de skyldiga. Man tror man vet, men så vänder det... Karaktärerna är tämligen udda och mest udda är förstås ormen Nero. Jag är kluven till hans centrala roll, dels är han grunden för hela berättelsen , dels är vissa scener direkt orimliga och har inslag av magisk realism som inte riktigt passar in i det annars logiska scenariot. Boken vimlar av symbolik, som att huvudpersonen byter namn och liv som ormar ömsar skinn. Eller skildringen av Nero som sexsymbol.

Boken är uppmärksammad, hyllad av kritiker och utgiven i en rad länder. Skulle förvåna mig om den inte blir film. Klart läsvärd är den i alla fall - utom för den som har ormfobi, då bör man avstå...

Den halvlyckade författaren John Forsman har beslu.. Visa hela

Den halvlyckade författaren John Forsman har beslutat sig för att lägga ner skrivandet då han får ett oväntat erbjudande från sitt förlag. De har fått in ett manus från sin bästsäljande författare, Göran Frid. Men det är något konstigt med manuset, det fattas vissa delar och berättelsen är oläsbar. Inte kan man fråga författaren heller då Frid drabbats av en stroke och är okontaktbar. Nu vill man att John ska fylla i luckorna och slutföra manuskriptet, allt i största hemlighet och med bra betalt. Han accepterar men under resans gång blir har allt mer besatt av luckorna, vad har hänt och är det kanske avsiktligt? Han gör sina efterforskningar, ett band med mystiska ljud dyker upp och kan några slarvigt nedtecknade meningar av Frid på ett kvitto lösa gåtan?

Fjolårets Augustprisvinnare Tony Samuelsson var helt okänd för mig fram tills dess, trots en lång och omfattande produktion. Romanen är en lågmäld filosofisk thriller om författarskap, språk och vänskap, välskriven och lättläst. Parallellt med Johns arbete med manuskriptet, kontakten med förlaget och kärleken till flickvännen Tilda får vi tillbakablickar på Johns barndom och kontakten med den kände Ivar Lo-Johansson, god vän till hans mamma. Ett grepp som enligt min mening mest känns som utfyllnad, men som säkert uppskattas av andra. En annan sak som stör mig är Johns syn på författare, det enda som räknas är proletärförfattare, såna som Ivar Lo och han själv. Inte ens arbetarförfattare duger, proletärt ska det vara! Och då en författare gör sin huvudkaraktär till författare får han skylla sig själv. För då drar alla läsare den logiska slutsatsen att här finns åtskilliga autofiktiva drag, och att synen på vilken typ av författare som godkänns är Samuelssons egen. En självgod och poserade syn som jag inte uppskattar.

Bra är däremot enkelheten i hans sätt att skriva, John känns trovärdig och även om han har känslan att manuskriptet döljer något större dras han inte med i spekulationer och överdrifter. Berättelsen flyter på bra, vi slipper konstlade dramaturgiska grepp och alla reagerar lugnt och logiskt. Ett bärande tema är språk, hur har det utvecklats och finns det ett "urspråk" som alla människor bär latent inom sig?
En helt okej vinnare, väl värd att läsa och med ett ovanligt upplägg. Måste erkänna att berättelsen inte griper tag i mig men kan inte heller peka på några direkta svagheter förutom det jag nämnt. Och jag läser gärna något mer av författaren!

Kvinnor jag tänker på om natten är en fackbok, en.. Visa hela

Kvinnor jag tänker på om natten är en fackbok, en blandning av reseberättelse, äventyr, självbiografi, okänd kvinnohistoria och om hur svårt det är att ta kontroll över sitt liv trots alla möjligheter som dagens kvinnor har jämfört med på 1800-talet. Bokens finska författare beskriver sig själv som en ogift 42-åring som lider av sömnlöshet, huvudvärk, allmän frustration och skov av nedstämdhet, samtidigt som hon kämpar med att skriva denna bok.

Men hon lyckas, boken är en bästsäljare och rättigheterna är sålda till femton länder. Fokus ligger på några kvinnor, de flesta okända idag, som varit föregångare som författare, upptäcktsresande och konstnärer. Författaren är den kända personen i boken, Karen Blixen. Kankimäki berättar hennes historia samtidigt som hon reser i Blixens fotspår i Afrika. Fylligt och initierat med en rad citat från brev och personer som mött henne. Bra men inte så givande för mig som redan läst en massa om och av Blixen, en av mina favoriter.

I den andra delen lyfter hon fram fem kvinnliga upptäcktsresanden från 1800-talet. Helt otroliga historier om kvinnor som utan varken kunskaper, pengar eller manligt sällskap reser jorden runt eller gör strapatsrika resor i i Afrikas eller Asiens inre, till platser där ingen dittills ens sett en vit kvinna. De blev sjuka och mådde dåligt ibland men blev inte utsatta för övergrepp trots den manliga värld de rörde sig i och gav aldrig upp. Idag helt okända men blev trots den tidens kvinnosyn mycket uppskattade för sina välskrivna reseskildringar och som föreläsare, de var den tidens motsvarighet till våra deckardrottningar. Orsaken till att de glömts bort misstänker jag är vår tids syn på kolonialismen, något fult och ont som ska tystas ner. Kanske får de upprättelse av Kankimäkis bok...

Den tredje delen handlar om några kvinnliga konstnärer och föregångare, från medeltiden fram till våra dagar. Fantastiska berättelser om kvinnor som trots sitt kön går sin egen väg, blir framgångsrika och umgås med den tidens stora.
Om någon tycker det låter trist med all denna historia, misströsta inte! Berättelserna blandas upp med Kankimäkis egna vedermödor, om skrivande, resor, personer hon möter och hennes reflektioner om de kvinnor hon beundrar och kallar för nattkvinnorna, de som går sin egen väg trots motgångar. Allt skrivet på ett lättsamt och medryckande sätt.

En annorlunda och mycket läsvärd bok!

En samtida novellsamling med kvinnor i olika åldra.. Visa hela

En samtida novellsamling med kvinnor i olika åldrar som huvudpersoner. Titeln är dock lite missvisande då de flesta har män. Däremot är relationerna antingen på upphällning eller tämligen ljumma. De män som dyker upp i berättelserna spelar en viktig roll i kvinnornas liv, på gott och ont, och kvinnor utan män är inte lyckliga. Haken är att de inte är lyckliga MED män heller... Det karaktärerna söker eller längtar efter leder ofta till besvikelser.

Bäst är "Adrian" om en man som söker en Sugarmama, "Stålbåt" om en fråga man inte bör ställa eller svara på i relationen, och "Rammakerskan" om att man aldrig blir för gammal varken för kärlek eller svartsjuka. Överlag är novellerna lättlästa och både oroande och avslöjande. Författaren är också poet och radiopratare i P1

USA 1940-tal. Efter att ha blivit relegerad från i.. Visa hela

USA 1940-tal. Efter att ha blivit relegerad från internatskolan förvisas den 19-åriga Vivian Morris till sin faster i New York. Denne driver en liten teater med ekonomiska problem och har egentligen inte råd med Vivian. Men det visar sig att Vivian är typ världens bästa sömmerska trots sin ringa ålder och blir väldigt uppskattad av teaterfolket. Dock börjar hon festa hårt och ställer till det för sig igen, såpass att hon tvingas lämna stan. Men hon slickar såren och efter en tid är hon tillbaka...

Kvinnornas stad är också kvinnornas bok, lovorden haglar i de flesta recensioner skrivna av kvinnor. Man ser teaterfolket som frigjorda kvinnor som är före sin tid och Vivian är den skickliga yrrkeskvinnan, självständig, vass, framgångsrik, med många älskare men skyr fasta relationer. Jag suckar och gäspar, ännu en pepp-bok för kvinnor i feelgoodgenren, mycket kläder, smink och mode. Det hurtiga språket blir bara jobbigt. Det enda som är bra - tycker jag alltså - är den hatiska attityden till krig och militärism som författaren ger uttryck för. Det behövs verkligen i dessa krigshetsande kanonkramardagar.

Nancy arbetar på sin fars ostronresturang i en lit.. Visa hela

Nancy arbetar på sin fars ostronresturang i en liten engelsk kuststad. Vid en music hall-föreställning blir hon besatt av den unga mansimitatören Kitty Butler. Nancy går på varje föreställning och lyckas bli vän med Kitty. När hon får engagemang i London lämnar Nancy sin familj och följer med Kitty. Snart är de ett par både på och utanför scenen.
Men Nancy blir sviken och lämnar i vredesmod teaterlivet. Hon hamnar på samhällets botten och väljer att prostituera sig, men kanske inte på det sätt man tror. Efter en tid får en överklasskvinna ögonen på henne och hon hamnar hux flux i ett liv av lyx. Men turen vänder igen....
Jag gillar egentligen inte historiska romaner, men här är tidsåldern närmast en fond, en kuliss. Det är istället en berättelse om relationer, lust och könsöverskridande. Nancy känns ibland väldigt modern både i sitt sätt att tala och handla, men det stör inte mig, tvärtom. Däremot hade jag inte trott att 1890-talets London vimlade av flator i alla samhällsklasser, eller att homosexuella kunde agera så förhållandevis fritt i det viktorianska England.....Men kanske valde man att blunda. Kvinnan ansågs ju inte vara en sexuell varelse utan förväntades ligga och titta i taket och tänka på fosterlandet under akten. Att kvinnor kunde tänkas ha sex med varann fanns inte i sinnevärlden och att två väninnor bodde tillsammans var det inget konstigt med. Men här får läsaren en helt annan bild av det viktorianska samhället.

En ganska bra och bitvis annorlunda roman om kärlek, med en originell och välfunnen titel. Tyvärr faller författaren i den historiska romanens allra vanligaste klichéfälla; alla rika är onda och alla fattiga är goda.
Den moralkakan kunde vi varit utan.....

Kenneth Karlsson, 32, har ställt till det för sig,.. Visa hela

Kenneth Karlsson, 32, har ställt till det för sig, så pass att han hamnat i psykiatrisk tvångsvård. Han ser tillbaka på det som hänt, hur kunde det gå så snett? Han som hade det så bra, förmögen och framgångsrik, och med hus i Beverly Hills. visserligen den förort till Stockholm som kallas så i folkmun, men ändå... Det började med att han blev ihop med den vackra fotomodellen Mikaela, eller egentligen började det med att hans hustru Isabella drog iväg på en egen roadtrip. Och när Kenneth var i Tyskland för att gå på Springsteens konsert träffade han Max och så småningom Greven. Udda karaktärer och märkliga sammanträffanden står som spön i backen, alla har på något sätt en relation till varann. Men den labile Max är olyckligt kär i en viss kvinna och när han får för sig att göra henne (som han tror) till viljes slutar det i katastrof...

Jag har alltid föredragit Lundell som artist framför författare. Men när en bekant rekommenderade boken gav jag den en chans. Det är en Lundell på lekhumör, berättelsen är en riktig rövarhistoria, eller skröna som det heter på finare språk. Miljöerna skiftar från Grand Hotels veranda i Stockholm där ungdomsgänget Dom Grandiosa häckar, till Skåne, Berlin, England och tillbaka till Sverige. Hela tiden sker osannolika sammanträffanden som eldar på den drastiska utvecklingen. Här anar jag en ironisk passning till vissa författarkollegor som gärna bygger sina berättelser på just denna typ av osannolikheter...

Okej, jag gav Lundell en chans som författare men han tog den inte. Det här är inget för mig, pratig, drastisk och halsbrytande, men jag är säker på att många gillar boken. Den är inte dålig och han ÄR en författare, till skillnad från de flesta andra kändisar. Men jag lyssnar heller på När jag kysser havet och ska försöka få tag i hans samtida epos Vardagar. Är det någon som läst någon del?

Tony lever ett lugnt men lite tråkigt liv som pens.. Visa hela

Tony lever ett lugnt men lite tråkigt liv som pensionär. Han tänker ofta tillbaka på sin ungdomstid på 60-talet, den sorglösa tid då allt som gällde var kompisar och jakt på en flickvän. Visst hände det tråkiga saker, som med vännen Adrian, eller när första flickvännen Veronica gjorde slut. Men den tiden framstår ändå i ett skimmer. Vuxenlivet har varit odramatiskt, ett lugnt äktenskap, en välartad dotter, en vänskaplig skilsmässa. Men ett oväntat brev vänder hans liv upp och ner och skakar om hela hans existens.

Känslan av ett slut är en skickligt upplagd psykologisk thriller med en oförutsägbar upplösning. Pluspoäng till författaren! Första tredjedelen av boken är en ren transportsträcka med naiva ungdomar som gör sig märkvärdigare än de är, precis som ungdom gjort i alla tider. Men så anländer brevet och vi får följa Tonys fruktlösa försök att förstå vad som hänt och varför. Som läsare vill man veta mer om Adrian och Veronicas liv, den fantasilöse och lite självgoda Tonys tillvaro och tankar får man nog av. Men här är författaren väldigt sparsam med detaljer och det gör att man vill ha mer när boken är slut.
Detta är den andra bok jag läst av Barnes och jag är lite undrande till hans och andra manliga författares oförsonlighet mot sina manliga karaktärer. Tony känns inte helt trovärdig i sitt agerande, precis som Graham i hans senaste bok "Innan hon träffade mig". Men strunt i det, boken är klart läsvärd!

Datanörden med det märkliga namnet Indiana Dylan h.. Visa hela

Datanörden med det märkliga namnet Indiana Dylan har tagit fram den ultimata dejtingappen som genom exakta algoritmer påstås kunna hitta den perfekta partnern åt vem som helst. VD:n på IT-bolaget JaneDoe, Cameron Gardner, ser potentialen och vill gärna köpa appen. Men hon kräver att Indiana ska jobba åt dem under utvecklingstiden och dessutom att Indiana själv ska dejta och hitta sin kärlek via appen. Indiana behöver pengarna för att kunna jobba med sin nästa banbrytande upptäckt och accepterar motvilligt. Men som enstöring lever hon ett inrutat liv och har varken tid med vänner eller kärlek. Hon bor på kontoret och hennes enda vän är den virtuella assistenten Peggy. Nu måste hon dejta men vet inte hur man gör...

En ovanlig, underhållande och faktiskt lite kuslig framtidsfeelgood. Förutom kärleksförvecklingarna är temat AI, de möjligheter, faror och brist på kontroll som utvecklingen kan föra med sig. Indiana Dylan är en slags brittisk Lisbeth Salander, datageni men helt dysfunktionell när det kommer till relationer. Berättelsen är bitvis lite fjantig men faktiskt ganska kul och förs framåt av tre olika karaktärer. Viss rekvisita finns förstås med, en gullig hund, en klok vän som ordnar allt praktiskt trots att hon bara finns i en dator, missförstånd, svärta och flera personer som så småningom förstår vad som är det viktiga i livet - åtminstone för dem.
I den lavin av feelgood som väller över oss hamnar boken definitivt på den övre halvan!

På en flygresa hamnar bokens manlige huvudperson.. Visa hela

På en flygresa hamnar bokens manlige huvudperson bredvid den unga kvinnan Chloe. De börjar prata och när de landar hemma i London bestämmer de sig att ses igen. Snart har de förälskat sig och blir ett par. Men i bokform utvecklas denna traditionella relation till en gränsöverskridande roman om kärleken i ett filosofiskt perspektiv. Författaren granskar det unga parets förhållande in i minsta detalj, samtidigt som kärlekshistorien framskrider analyseras alla känsloyttringar mer eller mindre vetenskapligt ur ett allmänmänskligt perspektiv och med jämförelser med kända kärlekspar från teater och romaner. Läsaren för vara med från den första ljuva kyssen, över het passion, till vardagen, det första skavet, svartsjukan, räddningsförsöken och till slut det krossade hjärtat.

En ovanlig roman där författaren är modig nog (eller dum nog) att försöka analysera kärlek, varför den uppstår, växer och till slut dör ut. Ja det blir pratigt och beskäftigt men han skriver lättsamt, med den typiska engelska tillbakalutade humorn, och bokens styrka är igenkänning. Läsaren ler åt hur paret i början bondar, lyfter fram allt de har gemensamt, förundras över tillfälligheten att just de skulle mötas just då, vilken ljuv slump det var och att det är som om en högre makt ville att just de som passar så bra ihop skulle finna varann. Hur de "letar rätt" hos varann, som terapeuter brukar säga och gör upp framtidsplaner.
Så kommer perioden då de skapar gemensamma minnen och förtrolighet, genom resor, restaurangbesök och andra upplevelser. Samtidigt dyker känslan av att "det är för bra för att vara sant" upp, han övertänker och tvivlar på evig lycka. Och som Chloe säger, "man kan skapa problem bara genom att tänka på dem". Så kommer små dissonanser, något skaver utan att han kan ta på det. Han försöker stärka relationen, hon undrar vad han håller på med och drar sig undan, Så börjar hon titta på andra, svartsjuka, förnekelse och hjärtekross, hon lämnar på ett osnyggt och egoistiskt sätt, självmordsplaner.

Som sagt, boken lever högt på igenkänning och ett visst underhållningsvärde. En positiv sak är att det som sker inte är någons fel, det bara sker att kärleken tar slut. De var inte den perfekta match de ville tro. I bästa fall kan den kanske vara till nytta för den som blir förälskad, men manualer för kärlek brukar inte vara någon hit.

Nu vet ni ungefär vad som händer, det som brukar hända i relationsromaner. Och det mesta står på baksidan så vi får ta till oss Karin Boyes ikoniska strof "Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd"

Paula försöker hitta tillbaka till livet efter att.. Visa hela

Paula försöker hitta tillbaka till livet efter att ha förlorat ett barn och maken lämnat henne. Judith är läkare, söker efter kärlek bland männen men trivs bäst med hästar. Brida är författare men allt med barn och familj tar ifrån henne kraften att skriva. Malika har blivit lämnad av den perfekte mannen, ingen annan duger och hon söker bekräftelse hos sina föräldrar som blivit besvikna på henne. Hennes syster Jorinde är skådespelerska och gravid för tredje gången, hon har lämnat sin narcissist till make men vet inte hur hon ska klara att ta hand om barnen på egen hand.

Denna tyska roman är ingen novellsamling, de fem kvinnorna rör sig i samma kretsar och en del känner varann. Det är inte heller någon feelgood, alla har sina demoner, tar sina strider och det finns inga enkla lösningar. De är mänskliga, med ambitioner, begär och tillkortakommanden, och berättelsen känns alltigenom trovärdig.
Det är författarens andra bok och debuten "Någon gång ska vi berätta allt för varandra" ser jag som något bättre. Men denna är klart läsvärd, en vardaglig och träffande roman och kvinnors roll som fruar, mödrar, älskare, systrar och döttrar.

Chick lit på spanska. Handlar om tre systrar, lika.. Visa hela

Chick lit på spanska. Handlar om tre systrar, lika som blåbär och jordgubbar. Ana , den äldste, är den perfekta hemmafrun med barn och rik make, men sysslolösheten får henne att börja knapra tabletter. Mellansystern Rosa är en intelligent och framgångsrik yrkeskvinna med spikrak karriär, men med noll kärleksförhållanden och ett privatliv tomt som en öken utan oaser. Lilla Cristina är slarvan, jobbar som servitris och tillbringar all övrig tid med att festa och knulla runt. I bakgrunden finns den manipulerande och känslokalla modern och den levnadsglade men frånvarande fadern.

Upplägget är välkänt och skillnaden mellan Madrid och London är inte stor. Men det blir ingen riktig fart i berättelsen och den känns övertydlig och tillyxad. De ingående diskussionerna om sex mellan Cristina och hennes väninnor känns som tonårsrevolt och provokation, "titta vad frigjorda vi unga kvinnor i Spanien är". Man ler lite överseende och förstår att det är menat för hemmamarknaden. Men det är underhållande och ämnet är alltid intressant..... Sexuella övergrepp mot barn är ett idag ofta förekommande tema i böcker, men här skildras det på ett annorlunda och faktiskt lite provocerande sätt.
Under läsningen kommer jag hela tiden på mig själv att tänka på Pedro Almodovar och hans filmer. Hans bild av den spanska kvinnan som teatralisk, överspänd och lite vulgär har präglat mig och passar faktiskt in på personerna i boken.
Boken är svår att betygsätta, så den får en trea. Ett minus dock för titeln (som är direktöversatt). Alla goda ting är tre och man ska aldrig, aldrig någonsin räkna upp mer än tre saker i en titel eller i en rubrik....... Ta t.ex. "Sex, lögner och videoband", det är en Titel det....

En självbiografi från 2015, en bokidé som Marie pr.. Visa hela

En självbiografi från 2015, en bokidé som Marie presenterat för Helena von Zweigbergk som sedan gjort skrivjobbet i samarbete med Marie. Tyngdpunkten ligger på hennes sjukdom och tiden därefter men det handlar även om hennes uppväxt i ett fattigt hem som drabbades både av missbruk och sorg. Som Marie säger "Jag vill bara säga som det är. Inget tjafs. Bara rakt på som det varit." En perfekt varudeklaration, hon är rak om hur hjärntumören och behandlingen förstörde hennes liv, inget jolmande om hur det fick henne att växa eller värdera livet mer. Falsk blygsamhet ligger inte heller för henne, hon är tydlig med att hon älskar att fronta och stå på scen, hon ville slå igenom och inte bara i Sverige. Om glädjen att plötsligt tjäna pengar, få råd att köpa både till sig själv och familjen. Och man läser mellan raderna att hon anser sig vara landets bästa sångerska. Uppfriskande tydligt utan att vara det minsta skrytsam eller klanka ner på andra.

Samtidigt är det en varm och känslosam berättelse som gör en glad trots det tragiska slutet, Marie dog 2019. Storyn om Roxette är som en saga, två lantisar från Halland som blir världskända, turnerar jorden runt och får fyra USA-ettor. Och så Maries comeback mot alla odds, trots sjukdom och vårdskada.
Något jag gillar särskilt mycket är den vänlighet som genomsyrar hela boken. Givetvis talar Marie och kärleken till maken och barnen och hur han ställt upp för henne. Men hon betonar också vänskapen med kollegor, med bandet och i synnerhet med Per och Åsa Gessle. Per och hon har hela tiden varit vänner, löst alla konflikter i sin linda och samarbetat utan konkurrens och kriser, något som är ständigt förekommande hos andra band. Inga skandaler, missbruk och bråk under turnéerna, även om Marie erkänner att det blev för mycket alkohol i början av karriären. Alla verkar vara samma enkla och vanliga personer de var innan genombrottet. Låter kanske tillrättalagt, men det faktum att man sluppit se Per Gessle i alla tramsprogram som kändisar så gärna ställer upp i ger tyngd åt skildringen.

En fin biografi som både gör en ledsen och varm om hjärtat!

Fyra olika personer i olika åldrar söker kärleken... Visa hela

Fyra olika personer i olika åldrar söker kärleken. De rör sig i samma område, semesterorten Le Touquet, och vid samma tid men känner inte varann. Det är den 15-årige Louis som väntar på att hans älskade Victorie ska växa till sig, 35-åriga Isabelle är nybliven singel och stöter oväntat på sin ungdomskärlek, 55-åriga Monique är trött på sin man och sitt äktenskap och söker en nystart i kärleken. Rose och Pierre har varit tillsammans i 50 år men verkar ännu nyförälskade. Nu är det dags att uppfylla ett gammalt löfte de givit varann.

Detta är en varm och melankolisk skildring av kärlekens olika faser och former, romantisk men bitterljuv. Författaren väver skickligt samman de fyra berättelserna och som läsare bara njuter man. Så ska kärlek skildras. Alla skeenden är kanske inte helt sannolika, men det är långt ifrån den traditionella feelgoodromanen. Alla ni som gillar fransk film och bra relationsromaner, bara sätt igång och läs!

Tre sinsemellan helt olika människor träffas byn L.. Visa hela

Tre sinsemellan helt olika människor träffas byn Lilla Bävan i Södermanland. Det är den ensamma mamman Simona, en sågverksägare som vill ha full kontroll över sitt liv och skriver listor på allt hon ska göra och förtränga. Män och kärlek är ett avslutat kapitel men hennes svaghet är sonen Albin som snart tar studenten och antagligen försvinner från henne.
Så är det Jean-Paul, döpt efter Sartre och kallas JP. Han är gjord bland böcker, lärde sig kyssas av en italienska och är uppvuxen i ett antikvariat. Men nu har han sålt sitt antikvariat, hyr ett hus i Bävan med sin katt och 30.000 böcker han inte blir av med.
Sist men inte minst den folkilskna pensionerade bibliotekarien Gertrud som vaktar ett slott, vill ha tystnad och ordning, älskar litteratur och känner släktskap med sin namne författaren Gertrude Stein. Hennes enda vän är en kastanj som hon följdriktigt döpt efter Alice B Toklas, Steins livskamrat.
Men så händer det otänkbara, kastanjen Alice försvinner spårlöst och kvar finns bara en grop. Det ena leder till det andra och livet vänds upp och ner för de tre udda personerna...

En sanslös skröna om träd, bävrar, böcker, mat och några ovanligt väl kvalificerade medlemmar i gruppen Kärlekens idioter, det slags karaktärer som ständigt dyker upp i feelgoodböcker. Boken vimlar av litterära referenser, genomsyras av kärlek till böcker, befolkas av intressanta karaktärer som för mer eller mindre begåvade samtal och vars kantighet med tiden slipas av. Det kloka barnet är gymnasisten Albin och det gulliga djuret är katten Martha, döpt efter Hemingways tredje hustru, fotografen Martha Gellhorn. En huvudroll har också Alice B Toklas kokbok, karaktärerna lagar rätter med namn som Kyckling i halvsorg, Alexandre Dumas lammstek, Öringar i skjorta och inte att förglömma Gertrudes knockoutbål. Kokboken har getts ut i nyutgåva och Hamberg borde ha provision med tanke på reklamen hon ger den...

Alltså en berättelse med extra allt, en feelgoodig blandning mellan Lydia Sandgrens mästerliga Samlade verk och Bridget Jones dagbok. Magi, kärlek, litteratur, god mat, slott, mysterier och sökandet en helig graal. Vad mer kan man som bokälskare begära?

Men lite är det som skaver. Hamberg skriver själv i efterordet att hon är en "blommig" författare och boken är väldigt pratsam, med långa dialoger som helt klart kunde kortats. Den redaktör hon tackar borde varit hårdare, men efter succén med Agnetaböckerna har Hamberg förstås en stark förhandlingsposition. Hon har också lärt sig att man måste ha en kris någonstans i berättelsen. Jag håller inte med och här är en av karaktärernas klantighet uppenbart osannolik. Personer som läser böcker är bättre på att hantera relationer, det är min övertygelse, och bär sig inte åt som i boken. De litterära referenserna är lite ytliga men det är inget att anmärka på hos en feelgood.

Slutomdöme: Klart läsvärd, bra men kunde varit bättre.

Kärlekens raseri - Ian McEwan Vetenskapsmannen Jo.. Visa hela

Kärlekens raseri - Ian McEwan

Vetenskapsmannen Joe Rose och hans fru Clarissa ser fram mot en romantisk picknick när de ser en luftballong som slitit sig med en ensam pojke som passagerare. Joe och några andra män springer fram och försöker hålla ballongen kvar på marken genom att dra i de rep som släpar efter. Men de misslyckas och en man omkommer. (Detta bygger på en verklig händelse i USA i mitten på förra seklet)
Joe tar illa vid sig förstås och grubblar på om han kunde gjort något annorlunda. Men störs av att en av de andra männen, Jed Perry, kontaktar honom och påstår sig vara förälskad i Joe, som är helt oförstående. Men Perry framhärdar och Joes tillvaro kastas omkull. Han kan inte sköta sitt jobb, han känner sig förföljd och är besviken på Clarissa som avfärdar hans oro som inbillning. Polisen gör ingenting och under en dramatisk middag med Clarissas vänner ställs allt på sin spets...

Kärlekens raseri är en av McEwans mest uppskattade böcker och är även filmad. Själv tycker jag tvärtom, en av hans svagare verk och inte ens i närheten av mästerverk som Uppdrag Sweet Tooth eller Maskiner som jag. Rent tekniskt är den förstås utan anmärkning, även om jag tycker den är lite tjatig. Men relationen mellan Joe och Clarissa förstår jag inte och bedömer den som skakig redan innan incidenten med ballongen. Men mest störs jag av thrillertemat, stalking är uttjatat i min värld. Dock ska man tänka på att boken skrevs på 90-talet och då kändes det nog fräschare.

Men som sagt, ett kritikerrosat relationsdrama om kärlek , besatthet och frågan om man alltid kan förlita sig på förnuftet i en föränderlig värld!

En myndighet utlokaliseras till Visby, Frida, Chri.. Visa hela

En myndighet utlokaliseras till Visby, Frida, Christian och deras tre barn tvingas plötsligt bli gotlänningar. Här möter de Louise och Peter, läkare respektive präst, vid dagishämtningen och deras barn blir goda vänner. Till sin förvåning finner sig Frida väl tillrätta med att bli medlem i Rotary i Visby och där träffar hon singlarna Gurli och Björn, konstnär respektive rektor. Berättelsen förs framåt av de tre kvinnorna och Björn. Trots att äktenskapen fungerar bra drabbas parterna av kärlekens omvälvande och besvärande makt och på några månader har deras trygga vardagslunk vänts upp och ner.

På baksidan står det "Kärleksroman är en modern sedeskildring från rockmusikens, dataspelens och deckarnas tidevarv." En bra beskrivning av en roman som är både humoristisk och underhållande men också sorglig och berörande. Förloppen är hastiga. En av kvinnorna slutar helt sonika att älska sin man från ena dagen till den andra. Hennes medberättare blir föremål för Amors pilar när hon hämtar på dagis. Kärleksparen konstellerar om sig så raskt, praktiskt och livsdugligt att jag inte riktigt hänger med. Går det verkligen så lätt att lämna ett bra förhållande och gå vidare? Sorgligt i så fall då det är sex barn som får sin trygghet omkullkastad. Man anar ironi bakom författarens syn på detta tidens tecken, den egna behovsuppfyllelsen går först. Men till slut blir någon sittande med Svarte Petter och får betala priset.

En romantisk komedi med mörka stråk, lättläst med lite konstruerad humor och grunda men intressanta personporträtt. Författaren har inte lagt någon större möda på titeln men citerar å andra sidan Hjalmar Gullberg flitigt. Precis som hos honom kopuleras det hejvilt men utan detaljer. Jag har som sagt svårt att förstå mig på personerna men jag är väl för gammal. Och vem kunde tro att dagishämtning kan ställa till det så i föräldrars liv, tur man inte har småbarn längre...;-)

Vera Eckhoff, pensinerad tandläkare, lever ensam i.. Visa hela

Vera Eckhoff, pensinerad tandläkare, lever ensam i sitt stora och förfallna hus i en liten by iOlland, nordväst om Hamburg nära floden Elbe. Här finns Europas största odlingar av körsbär ocxh äpplen och på våren färgas hela landskapet vitt av blommande fruktträd. Men Vera bryr sig inte, hon struntar i sina träd och är tillfreds som det är, till grannarnas förtret som bara ser förfall och misskötsel. Men så står plötsligt Veras systerdotter Anne och hennes son Leon utanför dörren. Anne har lämnat ett havererat äktenskap och som en modern flykting söker hon nu husrum hos Vera. Hon i sin tur har aldrig glömt hur hon själv kom till huset som femåring, tillsammans med sin mor, efter en desperat flykt undan Röda Armén i slutskedet av andra världskriget. De var inte välkomna men fick stanna på nåder, något som gjort att Vera alltid känt sig som en främling i byn. Så hon tar emot Anne och då bägge är enstöringar går det bra så länge de håller sig på varsin kant. Och med Leon som modererande kraft tinar bägge upp och får en djupare kontakt både med varann och med grannarna...

Detta är en fruktansvärt bra bok, läs den, läs den, läs den! Jag befarade eländesporr och flyktingtrauman sida upp och sida ner, men även om författaren inte väjer för mörker och tragedi låter hon det aldrig ta över. Istället är det en varm och empatisk berättelse om udda människor som skapar sig ett liv och går vidare trots svåra uppleverlser. Språket är enkelt men ändå målande, utan överdrivet detaljrabblande och karaktärerna skildras med torr humor och ett bitskt men realistiskt synsätt på sin omgivning.

Som en motvikt till de i grunden tragiska livsödena skildras med dräpande ironi självupptagna hipsterföräldrar i Hamburg och andra storstadsbor som flyttar ut på landet för att "leva nära naturen", odla ekologiskt och uppfylla sina naiva drömmar om det perfekta lantlivet. Författaren är skoningslös mot de omedvetna stadsborna som ska lära de gamla bönderna hur livet på landet ska vara och hur man odlar frukt giftfritt, men som efter några år flyr tillbaka till tryggheten i storstan.

Just kritiken mot vår tids gröna vågare gör recensenterna väldigt nervösa. Jag roade mig med att läsa några omdömen i Expressen och GT och gapskrattade över hur träffade de kände sig. Formuleringar som att den delen av romanen "stöter bort" och "det hade blivit en större roman utan driften med Hamburghipstrarna" visar precis hur känsligt det är. Men om hon, som de flesta författare gör, istället varit lika nedlåtande mot landsbygdsborna hade det inte blivit någon reaktion, utom möjligen applåder. Och när de läste det citat som sammanfattar både den sommar som gått och hur livet på landet verkligen är, åtminstone för våra utflyttare, då satt säkert våra storstadsrecensenter med gapande munnar och tomma ögonpar:
"Sommaren på landet var som ett krig. Naturen gick till attack och hon var inte nådig. Det går inte att förhandla med henne."

Så himla sant!

Den svenska skribenten Bennedith åker till Madrid.. Visa hela

Den svenska skribenten Bennedith åker till Madrid på ett resestipendium. Genast träffar hon Mercuro Cano som påstår sig vara jagad av en urgammal nunna och hennes kinesiska hantlangare som är ute efter hans kropp för organdonation. Bennedith tror inte på det men blir ändå fascinerad av mannen och hans historia och tar sig an honom. Men efter ett mindre lyckat möte med en av sina landsmän kommer hon i kontakt med nunnan, Lucia, som inte bara tagit på sig uppgiften att rädda förtappade själar från köttets villfarelser utan också sysslar med barmhärtighetsgärningar av annat slag. Lucia berättar sitt livs historia för Bennedith samtidigt som hon hjälper svenskan ur en prekär situation. Men är Lucia en god hjälpare eller en samvetslös hämnare som sätter sig till doms över de hon ser som syndare?

Låter det invecklat? Tja detta är bara en del av den grymma och burleska värld som Wolff bjuder in sina läsare till. Här finns också en kvinna vars man varit otrogen och som bokstavligen behöver ett nytt hjärta, en kvinnlig slaktare och knivexpert, en av Francos hantlangare som gör misstaget att vända ryggen till en arg sugga, och en hämnare som tar fel på offer och blir instängd i en källare på obestämd tid. Och inte att förglömma, en alzheimersjuk man och hans självuppoffrande(?) hustru. Över alltihop ruvar den ljusskygga nätshowen Köttets tid vars tittarsiffror växer i takt med den alltmer brutala botgöring som de tvingar sina intet ont anande deltagare till.

Lina Wolff fick Augustpriset för sitt mästerverk De polyglotta älskarna men Köttets tid når inte upp till den nivån. Dock väl värd att läsa, en hejdlös drift med TV-shower typ Dr Phil, vårt behov av andlighet och människor som säger sig vilja hjälpa andra men bara boostar sitt ego. Skrattet fastnar dock i halsen när man ser den lynchmentalitet som showen piskar upp, något som händer gång på gång på sociala medier idag.
Det köttsliga är som titeln antyder en bärande del av romanen, både bildlikt men framförallt bokstavligt. Inget för veganer, men det otäcka med romanen är människors ondska och fördömanden snarare än blodiga köttstycken på krokar. De etiska dilemman som romanen tar upp är inte heller att leka med, vad är rätt och vad är fel?

London 1986. När Roland Baines kommer hem efter en.. Visa hela

London 1986. När Roland Baines kommer hem efter en promenad med sin sju månader gamla son hittar han ett meddelande från sin fru Alissa. "Försök inte hitta mig. Jag är okej. Det är inte ditt fel. Jag älskar dig men det här är för gott."
Vilsen och oförberedd står han nu ensam med en liten baby. Trots kort och bevis på bokningar på tåg och färja blir han misstänkt för att ha mördat sin fru. Spåren slutar vid hennes föräldrahem i Tyskland. Under den turbulenta tid som följer minns han andra avgörande händelser, främst tiden på internatskolan där han som 14-åring blev älskare till skolans pianolärare, miss Cornell. Först som vuxen inser har att deras relation var ett övergrepp. Men Alissas svek tar honom hårdare och Roland lyckas inte ta kommandot över sitt liv. Han flyter bara med, tänker på hur det blivit och hur det kunnat bli...

McEwan levererar igen, en utmärkt bok med ett ovanligt upplägg och intressanta vändningar. Berättelsen påminner mycket om Lydia Sandgrens Augustprisade Samlade verk men är inte riktigt lika bra. Vet inte om den är översatt, men då är det inte omöjligt att McEwan läst den. En kvinna som sviker sitt barn och försvinner spårlöst, en man som inte får någon stadga i sitt liv och ett antal andra personer som på olika sätt påverkas av det som hänt. Här har författaren lagt till ett övergrepp, ovanligt nog av en kvinna, och drar berättelsen några steg till jämfört med Sandgren. Vi får följa Roland från barndomen till 70-årsåldern och parallellt med hans liv speglas världshändelserna, Kubakrisen Thatcherismen, Tjernobyl, murens fall, Brexit, pandemin. Boken är på många sätt sorglig, på det personliga planet med kärlek, förlust och ibland försoning, men även i ett Europa i förändring. Euforin vid murens fall när Roland står i Berlin de där novemberdagarna och tänker "Aldrig mera krig. En vändpunkt i den europeiska civilisationen, Det nya århundradet skulle bli fundamentalt annorlunda, fundamentalt bättre, klokare."
Så kom Putin, Trump, Brexit, pandemin, Ukraina. Vi som varit med om hela resan är bedrövade och uppgivna, precis som författaren. Hur kunde det gå så fel, det yttersta beviset på att människan är i grunden ond?

Några små anmärkningar. Boken är onödigt lång, nästan 600 sidor. Hundra sidor kunde tagits bort. Porträttet av pianolärarinnan känns inte realistiskt, men kanske har jag för höga tankar om kvinnor. Men det är bagateller, det är en bok som måste läsas! Passar alldeles utmärkt i en bokcirkel, trots omfånget. Det är mycket jag skulle vilja diskutera men jag stoppar här för att inte spoila.

Som vanligt när det gäller kända och uppmärksammad.. Visa hela

Som vanligt när det gäller kända och uppmärksammade böcker är jag sen på bollen. Så de flesta vet vad den handlar om, Tiden är 1960-tal, Elizabeth Zott är kemist och
vill inget heller än att utveckla sin forskning. Men omständigheter och förlegade könsroller ställer till det och hon tvingas ställa upp som kock i ett matlagningsprogram. Mot alla odds gör hennes udda framtoning succé och hon blir TV-stjärna. Men avundsjuka och ryktesspridning drabbar även henne och trots att "alla" kvinnor älskar henne glider hon ner i depression...

En mycket annorlunda bok , den påminner om feelgood men är egentligen en saga för vuxna. Full av magiska inslag, som en telepatisk hund som hämtar barn på dagis och hjälper till i forskning, en fyraåring som läser Dickens och släktforskar, en lätt autistisk kvinna som platsar i ett manligt roddarlag, och ett antal goda feer av bägge kön. Och naturligtvis ett antal elaka troll som av någon märklig anledning alla råkar vara män... Barn och hundar höjer gullighetsfaktorn men precis som i sagorna tar det onda och tragiska större plats än i traditionell feelgood.

Jag vet att åsikterna är delade, tokbra eller trams. Kanske tokbra trams, jag är kluven. Bitvis är det bara too much, som en svartvit film med svartvita karaktärer à la Hollywood. Samtidigt en tidsbild av ett USA med värderingar som man hoppats var borta för gott men som fått nytt liv genom Donald Trump. Mäktiga män som "grab them by the pussy" och använder lögnen som medel att nå sitt mål, lättledda människor som står och applåderar dem medan media ser på.
Miss Zott är en feministisk förebild som ser som sin uppgift att få kvinnor att lämna hemmafrurollen och ta sin rättmätiga plats i världen. Men hennes framgång vore omöjlig utan manligt stöd och jag hoppas att det är bokens sensmoral, män och kvinnor behöver varandra och måste samarbeta för att dra fram trollen i solen så de spricker...

USA på 1920-talet. En fyraårig flicka utan namn le.. Visa hela

USA på 1920-talet. En fyraårig flicka utan namn lever i misär och misshandlas av de som ska ta hand om henne, oklart om det är föräldrar eller släktingar. Hon plockas upp av kvinnan som kallas Doll och hon ger flickan namnet Lila. De flyr och tillsammans drar de runt på vägarna och söker arbete för dagen.
Många år senare kommer Lila till det lilla samhället Gilead i Iowa. En gång var hon där som barn och möter nu åter prästen John Ames som vakade över henne då. En osannolik och för båda omtumlande kärlekshistoria tar sin början.
Marilynne Robinson har skrivit en lågmäld men intensiv berättelse om en ovanlig kvinna och ett ovanligt förhållande. Lila med sin skadade bakgrund, hon är oskuldsfull men ärrad. Hon är som ett skyggt djur som tillfälligt lämnat den hårda vildmarken för att få mat hos människorna. Hon blir omhändertagen och behandlas väl, blir kvar men skriet från vildmarken bultar i hennes blod och hon är alltid beredd att fly.
Det är en av de förunderliga egenskaperna hos den här romanen att författaren kan skildra Lilas ”svåra” sidor utan klichéartad fulhet. Eländet skildras filterlöst men utan onödiga detaljer samtidigt som det finns godhet och omtanke. Doll gör allt för "sitt" barn, Lila får jobb och betalt av folk i staden, mat och överblivna kläder. Hon hatar ändå stadsborna som hon tror är vänliga bara för att de ska känna sig goda. Hennes mörka impulser en vild tillitslöshet, lusten att fly, och försvinna, blir här snarare uttryck för stolthet, integritet. För hur skulle en man som John Ames kunna vilja ha en kvinna som hon om han inte tänker svika henne?
Mötet, och äktenskapet, mellan de två är osannolikt och annorlunda, men ändå så vackert och ömsint att det kan röra en sten till tårar. Bägge vet att tiden är utmätt, John är mycket äldre än Lila men hans dödsfruktan är mindre än skräcken för att Lila ska utnyttja den frihet han lovat henne och lämna Gilead.

Mindre bra är de teologiska utläggningarna. Fast de passar in i stämningen blir de för långa och drar ner tempot för mycket. Som vanligt numera hoppar författaren i tiden, mellan den vuxna Lila och tiden som barn med Doll. Tyvärr sker det så sömlöst att läsaren har svårt att hänga med. Måste vara svår att lyssna på som ljudbok och ändå veta var Lila befinner sig.
Men en läsvärd bok skriven av en stor författare. Det finns ytterligare två böcker som utspelas i Gilead, kronologiskt efter Lila. Men jag måste nämna hennes mästerverk Två par systrar, som inte har med Gilead och människorna där att göra. Den är ännu bättre än Lila.

Författaren själv råkar träffa den mystiske enstör.. Visa hela

Författaren själv råkar träffa den mystiske enstöringen Janne på en bar. Han bor i en fyr och tycks varken ha något förflutet eller någon framtid då fyren ska rivas och ge plats år en turistanläggning. Så försvinner Janne plörsligt och författaren tänker inte närmare på det förrän han får ett brev från den försvunne. Där berättar han vad som hänt och författaren blir besatt av att skriva ner Jannes historia. Men när han börjar forska i saken på allvar visar det sig att väsentliga delar av Jannes berättelse inte stämmer. Så kommer ännu ett brev...

Detta är en skröna i samma stil som "Hundraåringen som klev ut genom fönstret..." men inte så skruvad. Dock är den skriver redan 2001 så det är inget plagiat, årminstone inte från Per Nilssons sida. Greppet att ge författaren själv en väsentlig roll i berättelsen är mindre lyckad. Om det var ett försök att göra berättelsen mer trovärdig så misslyckades det. Författaren har tidigare skrivit ungdomsböcker och det märks, det är lite pubertal pojkboksstämning i vissa avsnitt. Början är lite seg och tjatig med det tar sig och mycket dialog är inte fel. Trots allt inget i min smak, men jag gillade inte Hundraåringen heller...

Denna kända bok har fått lovord i alla tonarter oc.. Visa hela

Denna kända bok har fått lovord i alla tonarter och både den och uppföljaren är filmad. Historien om den oambitiösa och vardagliga Louisa som blir personlig assistent till den framgångsrika, energiska, välbärgade och inte minst snygge Will som nu är totalförlamad efter en olycka har något som attraherar läsarna. Will är en besvärlig och motsträvig patient som egentligen bara vill lämna detta liv och Lous uppgift visar sig vara att ge honom livsglädjen tillbaka.

Boken är helt ok men jag har svårt att förstå hypen. Grundstoryn är klyschig, enkel fattig flicka träffar framgångsrik man och känslor uppstår. Fattig flicka med dåligt självförtroende visar sig ha oanade talanger och en kapacitet som mannen lockar fram hos henne. Visst är hans handikapp en snyftfaktor av stora mått men i sig inget unikt. Man har läst det förr...

Det som skiljer ut denna är det oväntade slutet. Själva berättelsen pekar åt ett visst håll men här vågar författaren ta ett kliv åt motsatt håll och det tvingar läsaren att tänka till och ta ställning. Krass som jag är misstänker jag att författarens ambition var att ge utrymme åt en uppföljare snarare än att skapa debatt, men icke desto mindre funkar det.

Ett idylliskt villaområde i Uppsala, fyra grannar.. Visa hela

Ett idylliskt villaområde i Uppsala, fyra grannar som möts av en slump en sommarkväll. Mai kom från andra sidan jorden för kärleken till företagaren Mikael, Bagheera är den yrkeskriminelle som kom undan men förlorade det viktigaste, Frank är före detta polis som lever med en man, en son och en ovälkommen gäst. Här finns mycket som inte står rätt till och innan gryningen kommer är en av dem död...

Lina Nordquist skrev den rosade historiska romanen Dit du går följer jag, men hennes nya berättelse är samtida och kan närmast klassas som en psykologisk thriller. Hemligheter döljs i den skenbara idyllen och denna ödesdigra kväll ställs allt på sin spets.
Tror att boken uppskattas av många men jag orkade inte med den. Kanske var jag inte på humör, kanske passar hennes stil inte mig, kanske var det för mycket elände. Men jag vill inte avskräcka någon, den ligger i tiden och har tre annorlunda karaktärer. Mikael är dock väldigt stereotyp.

Lova är ensamstående med en vuxen son som bor kvar.. Visa hela

Lova är ensamstående med en vuxen son som bor kvar hemma. På en semesterresa träffar hon konstnären Roland. Livet har hanterat honom ovarsamt och han hanterar livet likadant. Lova är svältfödd på närhet och blir förälskad. Men Roland är ingen drömprins trots vackra kärleksord, han kommer och går som han vill och ibland är han hos andra kvinnor. Lova drömmer om ett Svenssonliv, en gemenskap med en snäll man och inte en våldsrelation som i hennes förra äktenskap. Men gränsen mellan kärlek, beroende och utnyttjande blir allt otydligare...

En relationsroman om vad jag kallar destruktiva förhållanden. Lova och andra kvinnor blir utnyttjade och tolererar det, förlåter och försöker igen med män som super och är våldsamma. Till skillnad från i många liknande böcker tar författaren inte ställning för någon utan ser en framtid för Lova och Roland, fast jag bara skriker dumpa NU. Hennes överseende stör mig och jag tycker inte att det är någon vidare bok.

Frida Fors, räddaren i nöden för alla med problem,.. Visa hela

Frida Fors, räddaren i nöden för alla med problem, är tillbaka. Hon håller i en populär talkshow på radio, "Sena samtal med Frida Fors". Men redaktionen vill vässa programmet ytterligare, det ska handla om sex. droger och maktspel i relationer. Frida är tveksam men fogar sig och till sin hjälp får hon ett nytt ess på mediehimlen, svenskamerikanska Rosetta Andersson. Samtidigt, eller som vanligt, lyckas inte Frida så bra i sina egna kärleksrelationer och när hon ordnar en hyresgäst till sitt för stora hus blir det inte alls som hon tänkt. Så börjar det gnissla på jobbet, det är något som inte stämmer och Frida blir utsatt på flera sätt. Gnisslar gör det också i relationerna hos grannparen, men när Frida rycker in ordnar det sig förstås. Men ordnar det sig för henne också...?

Först tyckte jag att boken var både gammalmodig och töntig, inte kan väl en radioredaktion som sysslar med debatt och samhälle ha en så pryd och ängslig hållning till sex? För det är vad boken handlar om och orsaken till att jag läste den, sex och den motsägelse som finns mellan det ytliga frosseriet i ämnet och de tankar som rör sig inom oss när vi är eller vill vara nära en annan människa. Men vi tycks ha anammat en amerikansk syn på sex, vi pratar mycket och har många åsikter om ämnet, men när vi hamnar i sovrummet är det ganska tyst. Den bristande kommunikationen i relationer och mellan älskanden går som en röd tråd genom boken men här löser Frida det, till skillnad från i verkligheten.
Författarens övertydliga sätt att visa på att sex är viktigt även upp i åldrarna känns lite pekpinneaktigt men tyvärr behöver det sägas, gång på gång. Tragiskt att något så positivt och hälsobefrämjande fortfarande omges av en massa tabun och negativt moraltänkande, men det är något som gör att vissa liksom stänger av istället för att ta till sig information och tips som skulle gjort relationen lyckligare på det fysiska planet. Nu tror jag inte mycket på författarens lösning, att söka i de gamla kulturerna och lägga allt ansvar för kvinnans njutning på mannen. Men hon har en (omedveten) poäng i att sex och jämställdhet inte är fullt kompatibla, man ändrar inte tusen generationers prägling på 50 år.

Detta är den fjärde fristående romanen om Frida Fors. Tyvärr dras betyget ner något av den ängsliga korrekthet som författaren envisas med i sina böcker, allt och alla är bra bara det inte kommer från Sverige. Men ändå läsvärd, med fler funderingar om vårt samhälle och vad vi prioriterar i livet än vad som är vanligt i feelgoodböcker.

Edie är 23 år, delar en sunkig lägenhet i New York.. Visa hela

Edie är 23 år, delar en sunkig lägenhet i New York, har ett tråkigt jobb på kontor men ett vidlyftigt sexliv. Nu har hon tröttnat på att ligga med halva kontoret och träffar en äldre man på en dejtingapp. Eric är gift men med ett öppet äktenskap. När Edie förlorar jobb och lägenhet får hon motvilligt tillstånd av Erics fru Rebecca att flytta in i deras gästrum. Edie blir snabbt en förebild för parets svarta adopterade tonårsdotter Akila och ger henne det stöd som föräldrarna inte förmår. Ett dilemma för Rebecca som helst vill få Edie ur huset men som ser vad hon betyder för dottern. Trevande söker sig de två kvinnorna närmare varann...

Lyster är författarens hyllade debutroman, ett laddat, oförutsägbart och annorlunda relationsdrama, en brutal och självironisk skildring av vår tumultartade tid. Visserligen är Eric den som de tre kvinnorna vill ha, var och en på sitt sätt, men han känns ändå bara som en galjonsfigur. Detta är en bok om kvinnor och i synnerhet Rebecca är en fantastisk litterär gestalt, en kylig obducent som tvingar Edie att se när hon skär upp kroppar, men också tar med henne till en lerig utomhuskonsert där bägge får en möjlighet att känna sig levande.

Er stark tonvikt ligger på klass och ras, precis som hos författarens förebild och mentor Zadie Smith. Det märks också på språket, hon vill få med allt och är mån om att briljera som den ordkonstnär hon är. Men det är också det som gör Lyster påfrestande att läsa. Ord läggs på ord i en kompakt massa, sida efter sida, bokens svaghet som jag ser det.

Men en lysande(!) roman som jag rekommenderar, en modig, annorlunda och väldigt samtida roman om kärlek, vänskap, längtan och ilska. Men också om tolerans, mognad och förmågan att hantera en svår situation utan drama, smäll i dörrar och kastade husgeråd. Ingen dålig början på det nya läsåret!

Amanda, Clay och deras två barn lämnar New York fö.. Visa hela

Amanda, Clay och deras två barn lämnar New York för en veckas välförtjänt semester i en hyrd lyxvilla på Long Island. De njuter av lugnet och tystnaden i det ensligt belägna huset. Mitt i natten knackar det på dörren. Utanför står ett äldre par som påstår att de är ägarna till huset. New York har drabbats av ett omfattande strömavbrott och de beslöt att fly staden då inget fungerar där. Inte heller telenätet så de kunde inte ringa och förvarna. Misstänksamt kollar Amanda och Clay sina telefoner och finner att inga funktioner är i gång, de ser bara ett kort meddelande om strömavbrottet. Det visar sig att både Internet, radio och TV är utslaget, de är avskurna från omvärlden trots att de ännu har el. Nu tvingas sex sinsemellan olika personer samsas i villan och snart går det upp för dem att att något förskräckligt måste ha inträffat...

En modern dystopi, skriven strax före pandemin och kriget i Ukraina men det gör den krypande och ödesmättade stämningen än värre. Något har hänt men då inga medier fungerar vet man inte vad. Ett angrepp av fientlig makt, ett terrordåd, en teknikkollaps i de egna systemen? Eller är det naturen självt som slår tillbaka mot generationer av miljöförstöring? Inga missiler syns, inga bombkrevader hörs och inga tecken på fientlig trupp. Men luftrummet är tomt där flygplan annars brukar korsa varann. De vilda djuren känner något och flyr, fåglarna tystnar. Några gånger hörs ett outhärdlig starkt ljud, på en frekvens som spräcker glas och gör människor sjuka.

Denna starkt civilisationskritiska roman visar på människors utsatthet i vårt moderna samhälle. Trots att personerna i huset har både mat och el är de översiggivna då deras telefoner inte fungerar. Amanda och Clay klarar inte ens att hitta till affären utan GPS. Alla agerar nyckfullt och ologiskt, beror det på situationen eller är de påverkade av något?
Frågorna är fler än svaren, men romanen biter sig fast och stämmer till eftertanke. Som jag sagt så många gånger och som bevisats av Rysslands misslyckande i Ukraina, krig med militära medel än omodernt och kontraproduktivt. Den som vill krossa ett land ska fokusera på att slå ut el och datakommunikation, den som vill försvara sig ska se till att sådana system är robusta och decentraliserade. Visst har berättelsen sina svaga punkter, att dag efter dag går utan någon fungerande media känns inte trovärdigt och visst har väl sjukhus och andra livsnödvändiga inrättningar reservel. Men boken är klart läsvärd för den som gillar denna typ av berättelser

Lotte Bok är en engagerad föreläsare i dramatik på.. Visa hela

Lotte Bok är en engagerad föreläsare i dramatik på Konsthögskolan i Oslo. Hon vill ge eleverna något mer, lära dem att se, reflektera och ta ställning, inte bara utföra den uppgift regissören ger dem.
Så dyker sistaårsstudenten Tage Busk upp och ber henne medverka i hans konstprojekt, som går ut på att filma några lärare i klassrummet och utanför. Lotte tackar motvilligt ja, som lärare ska hon ju uppmuntra elevers initiativ. Hon tycker det känns både meningslöst och irriterande att ha Tages kamera i ansiktet hela tiden, men fogar sig och och låter honom även ta om någon scen när den inte blir bra. Med tiden blir hon mer intresserad, både av hur hon tar sig ut och vad han vill ha ut av filmandet. Men det slutar inte bra och hon tvingas konfrontera en bild av sig själv hon bara motvilligt känns vid. Hon är lurad men har hon verkligen gjort något fel?

Ibland dyker frågan upp om man ska tvinga sig att läsa ut tråkiga böcker eller droppa dem. Jag och de flesta förespråkar det senare alternativet, läsning ska vara lustfyllt. Men med Lärarinnans sång frångick jag mina principer. Den var väldigt tråkig i början, inget hände, Lotte undervisade, blev filmad, plockade svamp och mailade med dottern i Australien. Inte ens en liten kärlekshistoria med Tage blev det... Jag var SÅ nära att lägga av men tänkte att "så dålig kan inte hela boken vara", med en så känd författare som Vigdis Hjort som kreatör. Och mycket riktigt, efter en (onödigt) lång transportsträcka tar det sig. Lotte, en typisk 50+ kvinna, en duktig flicka som väljer bort män, vet bäst och är sig själv nog, tvingas skärskåda sig själv och sitt liv, både som lärare och privatperson.

Men jag förstår ändå inte vad författaren vill säga? Är hon kritisk mot Lotte som person och som kvinna, ungefär som manliga författare brukar vara mot sin protagonist alter egon? Eller är det tvärtom, är målet pretentiösa och självupptagna kulturpersoner som Tage Bast och de som hyllar dem och deras falskhet? Lottes undervisningsmetoder ifrågasätts, men jag tycker tvärtom att hon är en driven och kunnig person på rätt plats just när det gäller att undervisa dramaelever. Medan eleverna framstår, inte som offer, utan som lättkränkta, söndercurlade och tämligen olämpliga blivande skådespelare. Pärlor för svin, typ...

Antar att min osäkerhet är ett tecken på att författaren lyckats! Det som Lotte kommer fram till är i princip att hon är privilegierad och har bristfällig moral, Men hon är inte värre än de flesta och har ingen anledning att gå med tagelskjorta. Hon flyr för att kompensera sina brister, men men det känns tillrättalagt och lite flummigt, med några drömsekvenser vi kunde varit utan.
En trots den sega starten läsvärd bok som väcker tankar, det är gott nog. På köpet får vi en sammanfattning och analys av några av Berthold Brechts verk, ren allmänbildning som i alla fall jag uppskattar mycket.

Dagen innan Ulf Norrstig fyller 70 ser han en varg.. Visa hela

Dagen innan Ulf Norrstig fyller 70 ser han en varg. Det är en välväxt hanvarg i sin bästa ålder, som rör sig med en självklarhet i den värld som är hans. Ulf blir berörd, omedvetet jämför han med den tid då han själv var en man med makt, jägmästare, tjänsteman på Skogsstyrelsen, jaktledare. Nu sviktar hälsan, hjärtat säger ifrån och han får inte ens skotta snö. Han orkar inte längre vara jaktledare. Mötet med vargen får honom att se tillbaka på sitt liv, tveka och ifrågasätta sina val. Han berättar inte för någon om mötet, men hans kamrater vet att vargen finns där. De har sett spåren, frågan är om den ska överleva jakten...

Ekmans bok handlar inte så mycket om jakt och vargar utan om hur en åldrande man känner kraften rinna från honom. Skogen och jakten var hans liv, det betydde allt. Nu börjar han tänka om, det som tidigare var självklart känns inte längre rätt. Jakten och dödandet lockar inte längre och när hans fru vill att han ska skriva ner sina minnen för att ha något att göra känns det både fel och meningslöst. Han identifierar sig mer och mer med vargen, i tankarna löper han sida vid sida med den, på jakt efter byten och honor.

Jag var själv ivrig jägare i unga år, nu har jag tappat lusten och suget. Jag är inte alls emot jakt, det är en nödvändighet att reglera de allt större klövviltstammarna. Så jag jagar pliktskyldigast för att skydda böndernas skog och grödor. Men gnistan är borta, det är bara jobbigt. Samtidigt känner jag en stor tomhet, jag saknar inte jakten men känslan, förväntan, spänningen, att vara ett med naturen, glädjen i samvaron med kollegorna. Så jag förstår bokens man till viss del. Jag störs, och har alltid gjort, av det överdrivna rovdjurshat som finns hos många jägare. Vargen måste finnas men den måste också jagas. Mycket är jargong, men som vi ser i boken kan även det vara ödesdigert och unga personer får en osund blid av hur naturen fungerar.

Jag brukar läsa en klassiker då och då för allmänb.. Visa hela

Jag brukar läsa en klassiker då och då för allmänbildningens skull. Nu föll valet på Löwensköldska ringen, en föredömligt tunn bok...
Året är 1741 och den gamle krigaren general Löwensköld har just lämnat det jordiska. Han var en av Karl XII:s mest betrodda män och som tack för sina tjänster erhöll han både en herrgård och en guldring med kungens sigill. Generalen bestämde att ringen skulle följa honom i graven och så skedde också, trots dess betydande ekonomiska värde. Men vid nästa gravöppning då en släkting skulle begravas stal någon ringen från generalens finger. Detta helgerån krävde ett till dumdristighet gränsande mod, och de olycksaliga följderna lät inte vänta på sig...

En lättläst och välskriven spökhistoria som känns tämligen modern och med flera bottnar. För generalen som går igen för att återta sin ring är bara en del av den korta berättelsen. Det handlar också om missriktad hämndlystnad, om hur till synes oskyldig handlingar får oväntade och ödesdigra konsekvenser, och hur den som räddar livet på generalens sonson går miste den belöning denne så hett åstundar. Alltså allmänmänskliga erfarenheter av skilda slag, som att otack är världens lön och att inget blir som man tänkt sig. Ett mästerverk på 103 sidor!

Detta är den första av tre fristående delar om släkten Löwensköld, men de övriga får vänta till ett senare tillfälle.

När "Maken" kom ut 1976 var det en fullständigt un.. Visa hela

När "Maken" kom ut 1976 var det en fullständigt unik bok, det fanns inget som ens var i närheten. Alla andra generationsromaner var typ Ulf Lundells "Jack", utagerande personer som gjorde "uppror" mot något, oklart vad. De var uppbyggda runt droger, småkriminalitet, utnyttjande, häftiga känsloutspel och yttre dramatik, alltså supertråkigt. Men äntligen äntligen kom en bok om vanliga välartade ungdomar där en snäll kille som jag kunde känna igen mig. Bägge är väldigt coola, har distans, och Martinas självironi och analyserande är helt fantastiskt. Språket är outstanding och hon är rolig också även om det oftast är galghumor. Aldrig har väl en ung tjejs tveksamhet inför kärleken och tvåsamheten beskrivits så bra. Hon vet att hon gör Gustav illa men vill inte mista honom heller samtidigt som hon vaktar sitt oberoende med svärd.... Det är en brytningstid, feminism och jämställdhet är på gång men ännu härskar konventionerna och Martina slits mellan det gamla och nya.

Ingen bok har betytt mer för mig än Maken. Jag hade läst G-B S andra böcker och kände starkt för hennes alter ego Saga Sandler som en själsfrände. Jag tyckte jag var ensam i hela världen, ingen flickvän, knappt inga vänner, jag var en deppad outsider. Så kom Maken och plötsligt fanns det någon som förstod, som tänkte likadant, ifrågasatte, tvekade, hade distans och självironi. Och det var en kvinna som skrivit detta! Plötsligt insåg jag att tjejer inte var ouppnåeliga varelser från en annan planet utan vanliga människor som jag. Och då det bevisligen fanns en som tänkte och kände, Gun-Britt, så måste det finnas fler, någon för mig också. Det låter pretentiöst att kalla en bok för en vändpunkt i livet, men lite var det så, faktiskt.

Någon beskrev Martina och Gustaf som två magneter med samma laddning, så fort någon närmar sig drar den andre sig tillbaka. Martina tycker mycket om Gustaf men är kär i kärleken. Hon vill ha kravlös passion, en man i byrån som hon kan träffa när hon vill men ändå ha sin frihet kvar. Hon ser kvinnofällan innan begreppet ens var uppfunnet, känner sig snärjd men behöver närheten. Gustaf är upp över öronen i Martina och ser förlovning, giftermål och villa, vovve och Volvo som det självklara målet. G-B vänder på könsrollerna, här är mannen den konventionelle trygghetssökaren och kvinnan den som inte vill binda sig, "vi har det väl bra som det är". Men Martina "saknar kon när båset är tomt", hon ryggar när Gustav vill legalisera förhållandet men när han söker sig bort är hon genast efter och lockar igen... Inte snällt men ack så mänskligt. Men på slutet får hon sitt "straff ".
Hon kallar boken "en förhållanderoman" på försättsbladet, mycket klokt då Martina inte älskar Gustav. På sätt och vis är berättelsen djupt sorglig, två personer som tycker så mycket om varann men inte kan leva tillsammans.

Ett intressant tidstecken är hur toleranta och öppna de försöker vara mot varann. De berättat om nya partners och Martina träffar t o m Eva och hon och Gustav övernattar i hennes lägenhet på Gotland. De känner väl till tidsandans krav på fri kärlek och generositet men under ytan härjar den gamla vanliga svartsjukan.
Martina kan inte tända sexuellt på den snälle Gustav utan hittar passionen hos den självupptagne Aron. Vad tycker ni om den kvinnobilden, det som man idag kallar kompisfällan? Snälla killar är bra att umgås med som vänner men när det kommer till sex är det skitstövlarna som gäller. Och Martina är så medveten om det, när hon är tillsammans med sin älskade Aron en hel helg i Göteborg känner hon sig genast utanför och billig och längtar hem. "Bruden är ett prassel" läser hon i ögonen på Arons vänner.

Maken har beskrivits som en feministisk roman, men åter var G-B S långt före sin tid. 70-talets feminism var den oförsonliga och radikala, döda alla män, ta makten, kämpa och gör uppror. Men boken handlar helt om vardagsfeminismen, konflikterna mellan familj och karriär, oberoende och tvåsamhet, barn och frihet, konventioner och förändring. Mannen är en samarbetspartner, inte en fiende, och offer för samma konflikter. Alltså något som inte fanns i rödstrumpornas sinnevärld. När G-B S dessutom är ofin nog att kritisera vänsterrörelsen inifrån förstår man att ovationerna från de tongivande på den tiden var måttliga. Men alla vi andra älskade den och verkligheten kom snart i kapp...

Den senaste självbiografin av och om Mona Sahlin,.. Visa hela

Den senaste självbiografin av och om Mona Sahlin, som i huvudsak berör tiden från hennes avgång som partiledare 2010 fram till 2019. Tyngdpunkten ligger på de svek hon anser sig utsatts för i samband med avgången/avsättningen, och det olycksaliga intyget till sin livvakt, vilket kostade henne jobbet som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det senare blev för mycket även för en överlevare som Mona och brännmärkte henne för alla offentliga jobb i framtiden. Men läsaren får också tillbakablickar från hennes tidigare liv och karriär.

Jag är inte sosse och tyckte ganska illa om Mona Sahlin i början. Hon var en "jobbig brud" som ville synas och sökte konflikt snarare än samförstånd. Hon kunde vara både elak och otrevlig och satte en delvis ny agenda för debattklimatet. Men i samband med Tobleroneaffären tyckte jag synd om henne, hon fick ta orimligt mycket skit för en bagatell. Hon avgick ju, då kunde hon lämnats i fred tycker jag. Det som kom senare, med skatteskulder, obetalda p-böter och kronofogde var mycket värre, men det glider hon snabbt förbi.
När Mona kom tillbaka till politiken 1998 hade hon varit ute i verkligheten, drivit ett företag och insett hur småföretagare har det. Det fick henna att växa även om politiker och hon tillhörde därefter partiets högerflygel, även om hon absolut inte vill medge det. Hon lägger stor vikt vid sina insatser för hbtq-personers rättigheter och för integrationen. Efter Anna Linds död blir hon partiledare, den enda av partiets toppkvinnor som ville ställa upp. Men hon fick skulden för valförlusten 2010 och manövrerades bort, enligt egen utsago. Hennes bitterhet har fog för sig, kvinnor har svårt på toppositioner i politiken trots vår jämställdhet. Sak samma hände Anna Kinberg Batra och idag är hatkampanjen mot Annie Lööf ännu en skamfläck inom samma område.

Jag anser att det är meningslöst att läsa politikers självbiografier innan de avslutat karriären. Innan dess är de försiktiga (läs mesiga)för att inte stöta sig med partikamrater och media. Men sen åker bladet från munnen och Sahlin är inte nådig mot de kollegor hon anser svek när hon som bäst behövde dem. De enda av de gamla kollegorna hon hyllar är Ingvar Carlsson och förstås Olof Palme som hon ger en helgongloria. Hon är också kritisk mot den stelbenta politik som förs, där S-partiet avvisar alla försök till förnyelse - anser hon. Även politiska motståndare kan få en eloge, något som aldrig förekom under hennes aktiva tid...

Mona Sahlin är en gåta som person. En kompetent och framgångsrik politiker som på något sätt inte klarade att förstå vad som krävs av människan Sahlin i den positionen. Hon duckar inte för sina misstag och slarv men mellan raderna läser man att "det var väl inte så farligt". Hon är illa ute gång på gång, ändå fortsätter slarvet. Omedvetet tycker hon sig stå över futtigheter som att betala räkningar i tid eller låta bli att gynna nära medarbetare. Hon gör sig till offer och på en punkt håller jag med. Medias behandling av henne efter livvaktsdebaclet är den stora skandalen då de sprider rena lögner och även ger sig på hennes familj.
Även då avgick hon direkt och blev åtalad, det borde räckt med det.

"Hon söker efter tecken på irritation i hans blick.. Visa hela

"Hon söker efter tecken på irritation i hans blick eller rörelser. Hon är särskilt uppmärksam idag eftersom de gör resan för hennes skull, det gör att hon känner sig satt i skuld till honom. Det är på grund av henne som pappa står där, hon bär hettan, bär den tidiga morgonen, bär tågets försening, hon ansvarar för allting som han från och med nu måste stå ut med, och han är tyst och omöjlig att läsa."

Redan på första sidan slår Schulman an tonen, det utsatta barnet tar på sig skuld och ansvar för föräldrarnas mående. Mamma har redan försvunnit, nu måste hon göra allt för att inte pappa också ska lämna henne. Det är två år sedan nu, men hon minns varje ord i föräldrarnas samtal inför skilsmässan, som hon hörde genom väggen. Bägge ville ha hennes syster, ingen ville ha henne. Vad gör den vetskapen med ett barn, eller en människa...?

En bitvis vidrig historia om svek, skuld och familjehemligheter där läsaren får följa Harriet och hennes dotter, både som barn och vuxna. Det är en fiktiv berättelse men den läsare som är bekant med Schulmans tidigare verk, i synnerhet boken "Glöm mig", känner igen ramhandlingen. Det utsatta barnet, en mamma som sviker och en pappa som inte klarar den dubbla föräldrarollen. Författaren tar i ordentligt, precis allt går åt h-e och tunga och ibland rent makabra händelser staplas på varann. Tyvärr motverkar den tekniken sitt syfte, en i grunden gripande berättelse blir osannolik då allt är så totalmörkt. Boken påminner mig om Carina Rydbergs verk, samma nattsvarta mörker och samma tragedier. Det är som om man ser berättelsen genom ett drömfilter, trots alla känslor är det stelt, stiliserat och vagt i konturerna, omgivningen är bara en fond. Och förutbestämt att gå illa...

Det är förmätet att ge råd åt framgångsrika författare, men jag tycker det är dags för Schulman att lämna fixeringen vid barndomen och gå vidare i sitt skrivande. Släpp sargen och skriv de relationsromaner om vuxna vanliga människor som lever här och nu som han säkert har i sig!

Hannah växer upp i en värbärgad men dysfunktionell.. Visa hela

Hannah växer upp i en värbärgad men dysfunktionell familj och den osäkerhet som byggs upp där släpar med in i ungdoms- och vuxenlivet. Det hon helst vill är att träffa en man. Hon nöjer sig inte med vem som helst, det ska vara Den Rätte, en själsfrände. Det i kombination med hennes introverta sätt sätter käppar i hjulet. Hon hamnar ur fas med omgivningen, både hennes vänner och de män hon träfar är på en annan nivå i utvecklingen och de män hon vill ha är de hon inte kan få.

Nu kan jag konstatera att Curtis Sittenfeld är en ojämn författare och denna bok hör inte till hennes bästa. Den känns som ett manus till en romantisk komedi, bara ännu mer långrandigt. Hannah lär sig aldrig utan fortsätter att säga fel saker vid rätt tillfälle och göra rätt saker vid fel tillfälle. Författarens annars så vassa språk kommer förvisso till sin rätt i vissa dialoger, men transportsträckorna är för långa och för många. Genren ligger närmast feelgood men med mörka stråk. Hannah är på många sätt en väldigt ensam person och alls inte genomsympatisk.

Gabby lever i ett lyckligt äktenskap med mannen i.. Visa hela

Gabby lever i ett lyckligt äktenskap med mannen i sitt liv, Elliot. Två barn och 20 års äktenskap har inte fått henne att tvivla. Visserligen hade hon velat ha ett barn till, men Elliot sa nej och i såna fall har den som säger nej sista ordet. Men så träffar hon Matt, en supersnygg och superrik yngre man. Gabby njuter av att åter få känna sig bekräftad som kvinna trots sina 43 år, men något annat än vänskap kan det inte bli tal om - intalar hon sig själv gång på gång. Hon har det ju så bra med Elliot. Men så gör hon ett misstag som får betydligt mer ödesdigra konsekvenser än hon kunnat ana. Finns det någon väg tillbaka, kan det oförlåtliga förlåtas..?

En saga för stora flickor, på en nivå som får Snövit och Törnrosa att framstå närmast som diskbänksrealism. Visserligen heter genren feelgood men lite realism och sannolikhet borde man ändå kunna begära. Varför måste t ex alltid den lockande mannen vara extremt framgångsrik, superförmögen och dessutom jättesnygg, snäll och charmig? Är det för att försvara kvinnans otrohet, omgivningen säger ju "inte konstigt att du föll för den snyggingen". För det är vad allt går ut på, trots att Gabby sviker sin man på värsta tänkbara får hon allt som hon vill och blir lycklig. När en kvinna är otrogen är det liksom inte riktigt SÅ illa, det finns alltid förmildrande omständigheter och på något sätt slutar det bra för henne. Man kan undra hur många kvinnor som påverkas av sagor som denna, och som sen får ett mycket brutalt uppvaknande när deras otrohet får helt andra konsekvenser än för Gabby...?

Det är den 6 juni 1913 i den lilla staden Wadköpin.. Visa hela

Det är den 6 juni 1913 i den lilla staden Wadköping. Dagen till ära är det studentexamen och dags för värdshusvärden Markurells son Johan, kallad gossen, att ikläda sig den vita mössan. Men studier har inte varit Johans prio ett under året och plötsligt inser Markurell att det finns en risk att gossen blir kuggad. Snabbt vidtar han mått och steg för att eliminera faran, även om metoderna är lika grova som hans anletsdrag. Men Markurell är, trots sin position som välbärgad och uppskattad borgare, av enkelt ursprung. Finess och subtilitet har aldrig legat för honom utan han tar fram det grova artilleriet direkt. Mänsklig svaghet är han väl bekant med och även lärda och bildade personer uppskattar livets goda. Men han anar inte vad livet har i beredskap åt honom, slaget kommer från helt oväntat håll och tar hårt...

Vi som är lite äldre har säkert sett den klassiska TV-versionen av Hjalmar Bergmans underhållande skröna och under läsningen ser jag hela tiden Edvin Adolphson framför mig i sin paradroll. Rödhårig, grovhuggen både i sätt och utseende och växlande mellan sentimentalitet och fräckhet, för att inte säga oförskämdhet. Jag minns också Eva Dahlgren som fru Markurell, Jan-Olof Strandberg som häradshövding de Lorche och förstås gossen, spelad av en ung Ulf Brunnberg. Filmen följer boken ganska väl men får ju inte med allt av utläggningar och miljöskildringar. Vilket inte bara är av ondo, i boken är lite väl många utdragna funderingar från i synnerhet Markurell själv. Språket är förstås utmärkt, med gammaldags formuleringar och uttryck, hur många vet t ex idag vad "vestaler" är? De många ekonomiska termerna i samband med aktieaffärerna kan bero på att Bergmans far var bankman och sonen därmed väl bekant med detaljer. Men boken är lättläst och ytligt sett munter, även om de mörka stråken är ganska tydliga. En av de stora svenska klassikerna, helt enkelt.

Boken är författarens debutroman, en delvis självb.. Visa hela

Boken är författarens debutroman, en delvis självbiografisk Stockholmsskildring som kom ut 1901. Den är indelad i tre delar, barndom, ungdom och vuxentid. Barndomen är som vanligt ointressant för mig, men under ungdomstiden formas Martin till en tvivlare som ifrågasätter tidens självklara Gudstro och moralsyn. Han vill bli skald skriva dikter och men enligt tidens norm ska en skald visa tillit till Gud. Samtidigt ser han vuxenvärldens hyckleri med stora ord om moral och kvinnors dygd samtidigt som det är helt accepterat att gå till glädjeflickor. Det kontroversiella när boken kom ut var Martins tvivel på Gud och vuxenvärlden, idag hade det varit synen på prostitution.

Den vuxne Martin har ett själsdödande jobb på en myndighet, bor kvar hemma och har en hemlig kärlek som han inte vill visa för världen. Han är tillfreds, varken nöjd eller missnöjd men önskar att han kunde ge sin kvinna ett annat liv. Martin inser att den 17-årige gymnasisten som skulle erövra världen med sitt skrivande har kämpats ned och kapitulerat för håglösheten och tidens obevekliga gång. Om något ska förändras måste man göra det själv och det blir inte gjort.

Martin Bircks ungdom är alltså ingen spännande bok där läsaren byter sida med andan i halsen. Istället ligger tyngdpunkten på en filosofisk nivå med mycket tankar om livet, kärleken och Gud. Martin känns idag väldigt vanlig som person och inga dramatiska händelser stör rytmen i berättelsen, något som jag uppskattar. Det är både skrämmande och hoppingivande att hundra år, elektricitet, världskrig, datorer och popmusik inte förändrat förnimmelsen av ungdom. Skrämmande därför att det ger fog för uppgivenheten. Det kanske är lika bra att kapitulera inför depressionen och sluta sträva för tydligen har människan alltid känt såhär och då kommer den väl alltid att känna så? Fast samtidigt betyder ju det att ingen genomlider det ensam.

Jag tycker att Den allvarsamma leken är den bästa bok som skrivits av en svensk författare. Martin Bircks ungdom är inte av samma klass men klart läsvärd och man känner igen författarens stil och tankesätt. Söderberg levererar, alltid!

Grekland 1973. Studenterna på Tekniska högskolan g.. Visa hela

Grekland 1973. Studenterna på Tekniska högskolan gör uppror mot militärdiktaturen. Mary, som egentligen heter Maria, väljer att delta då hennes pojkvän är en av ledarna. Hon fängslas, men vägrar samarbeta och vill inte ens uppge sitt eget namn, trots att hennes far har en högt uppsatt position hos militären. Något som förmodligen hade räddat både henne och hennes ofödda barn. Istället deporteras hon till en ökänd fängelseö och där utspelas resten av romanen, med umbäranden och elände.

Denna roman har hyllats i alla tongångar av alla recensenter - och jag fattar ingenting. Visserligen är språket lyriskt och oerhört skickligt utformat, aldrig har väl fångbaracker och övergrepp skildrats med ett så målande och ändå varsamt språk. Men Mary är så rädd om det barn hon bär i magen, varför, varför varför utsätter hon sig och fostret för tortyr och umbäranden när hon bara behövt säga några ord för att bli frisläppt samma kväll som hon greps? Vilket hon kunde gjort utan att nämna pojkvännen. Missriktad stolthet? Ungdomligt högmod? Hon var från början väl medveten om vad militären var kapabel till, ändå gör hon inget för att slippa undan.

Och vad är författarens budskap? Att militärdiktaturer är hemska, det är ungefär lika begåvat som att säga att vatten är vått. Eller att man ska stå upp för det man tror på till varje pris? Tja, storvulet och korrekt, men korkat. Tydligen är tanken att vi ska se Mary som någon slags hjälte, ett feministiskt föredöme som offrar allt för pojkvännen. Men för mig är det våldsporr och offerglorifiering. En av sjuksköterskorna viskade till Mary när hon lappade ihop henne efter tortyren; "spela dum". Men Mary missuppfattade nog, hon skulle spela dum, inte vara dum...

England i mitten på 80-talet. Men det är inte rikt.. Visa hela

England i mitten på 80-talet. Men det är inte riktigt samma England som vi minns från då. Visserligen var Thatcher premiärminister och bråkade med labour. Men historien var inte som vi känner den, Kennedy överlevde attentatet i Dallas. John Lennon blev aldrig mördad. Beatles återförenades 1982 och släppte en ny skiva. Storbritannien förlorade Falklandskriget och diktaturen i Argentina stärktes.
Men framförallt, multigeniet Alan Turing, mannen som knäckte tyskarna hemliga kod under WW2, fick leva och utveckla sina teorier. Han skapade en artificiell intelligens som möjliggjorde utvecklingen av mänskliga robotar decennier innan det ens var påtänkt i den värld vi känner idag.

Charlie och hans flickvän Miranda köper en av de första robotarna som utvecklats. Prototypen får namnet Adam och den levereras med endast basfunktioner, dess personlighet ska Charlie och Miranda programmera in. Adam är så nära en människa man kan komma både till det yttre och inre. Kanske för nära, Mirandas programmering gör att Adam blir förälskad i henne, men han har också moraliska värderingar och inser problemen. Snart kastas Miranda och Charlie in i ett triangeldrama med förödande konsekvenser. Miranda bär på en mörk hemlighet och är utsatt för hot. Är Adam den som ska rädda henne - eller är det tvärtom...

En mycket intressant bok om vad som kan hända när vi utvecklar teknik som ligger bortom vår kontroll. Robotar konkurrerar inte längre bara om jobb och är överlägsna i att spela schack. De är så människolika att de även konkurrerar om flickvänner, har en egen vilja och kopplar bort nödstoppet för att inte kunna stängas av. Dessutom har Adam moraliska värderingar som skapar dilemman vi inte vill kännas vid. Moral ska skötas, eller missskötas, av riktiga människor...Författaren tar sin robot ett steg längre än Marina Nilsson gjorde i sin utmärkta Bobby Love och jag tolkar det faktum att boken utspelas omkring 1984 som en blinkning åt Orwell. Personligen tror jag att i en framtid vill varken myndigheter eller allmänhet befatta sig med robotar som är alltför människolika - eller alltför duktiga, Men den som lever får se...

Desireé som kallas Dessie är elitsoldat, en kvinnl.. Visa hela

Desireé som kallas Dessie är elitsoldat, en kvinnlig Carl Hamilton. Nu har hon lämnat det militära och jobbar på säkerhetsföretaget Lodestar. Hotellmagnaten Sam Amani har en hotbild mot sig och Dessie får uppdraget att bli hans livvakt. Det tar hon motvilligt, hon och Sam känner varann sedan ungdomen. De var ett par men på en fest krossades deras förhållande och Ingen av dem har glömt sveket och lögnerna. Men nu tvingas de samarbeta, faror hotar dem bägge och läget kompliceras av att de gamla känslorna väcks till liv.

Simona Ahrnstedt är Sveriges ledande romanceförfattare, en genre nära besläktad med feelgood men med het kärlek och passion som ett bärande tema. Ungefär som de hetare varianterna av Harlequinböckerna. Ingen genre jag brukar söka mig till, men härom veckan klagades det i gruppen på att Ahrnstedts böcker innehåller för mycket sex. Då det är ett ämne som intresserar mig måste jag kolla om det stämmer... Men så farligt var det inte, 3-4 sexscener utan alltför ingående beskrivningar. Visst är det svårt att beskriva sex utan att det blir enformigt, men Ahrnstedt är varken bättre eller sämre än andra. Då stör jag mig mer på att allt sex är så fantastiskt och passionerat med orgasmer på löpande band, även när personerna är skadade efter ett livsfarligt slagsmål med brottslingar. Trovärdighet är inte direkt genrens ledord...
Men det jag reagerar mest negativt på är att Debbie och Sam är så perfekta, både fysiskt och mentalt. Övermänniskor är det ord som kommer för mig. Sam kom dessutom hit som flykting. De kan allt och vet allt bättre än andra, de är vackra, omtänksamma, osjälviska och rättrådiga i alla tänkbara situationer. Det enda de är usla på är att kommunicera med varann om sin relation, där är de på dagisnivå. Fast det krävs väl för dramaturgins skull, antar jag.

En liten utvikning här, romance är ju en utpräglad kvinnogenre vars syfte är verklighetsflykt och det är förståeligt att männen är snygga, manliga, starka, fantastiska älskare men ändå omtänksamma och kärleksfulla. Alltså drömprinsar. Men varför måste de (nästan) alltid vara rika eller åtminstone framgångsrika? En man kan ju ha alla de övriga egenskaperna utan att var mångmiljonär och äga x antal fantastiska villor eller lägenheter? Och kvinnor idag är fullt kapabla att försörja sig själva, även de i böckerna. Vad säger detta om kvinnor egentligen, kanske bäst att inte gå in närmare på det...;-)?
Nu låter jag negativ igen men så illa är det inte. Historien är helt okej, krimtema med tidstypiska hotbilder som både sträcker sig tillbaka i det förflutna och finns i den omedelbara närheten. Språket är lätt och flytande och tempot högt. Många trevliga karaktärer och vass dialog. De osannolika detaljerna är inte ett dugg mer osannolika än i vilken kriminalroman som helst. Jag rekommenderar boken till alla som söker lite lättsmält underhållning och inte bangar för en och annan orgasm...

En utvikning till, feelgood och liknande genrer är det mest rebelliska som skrivs idag. Vem som helst kan skriva eländesporr, det räcker att titta på nyheterna för att få inspiration. Men att skriva något positivt, med trevliga karaktärer som det går bra för, och sedan bli nedsablad av pretentiösa kritiker som lättviktig, det kräver sin kvinna. Den typen av böcker är viktiga som motvikt till allt negativt som vi översköljs av, inte minst nu under pandemin.

Medelålders rastlös kvinna är trött på sin snälla.. Visa hela

Medelålders rastlös kvinna är trött på sin snälla och ordentliga man och längtar efter spänning. Så dyker en man från hennes förflutna upp och rastlös kvinna blir attraherad. Hon vill "förstås" inte vara otrogen, ändå beställer hon ett rum på hotell när de ska träffas. Så långt är det en typisk roman i genren kvinna-som-tröttnat-på-sin-man. Men när kvinnan, Jo, träffar sin vän från ungdomen berättar han något som får henne att tappa koncepterna fullständigt, Det blir inget av med otroheten och hon tvingas att ta ställning till hur hon ska hantera den hemlighet som avslöjats...

En i mitt tycke ganska medioker roman där det moraliska dilemmat som Jo ställs inför ska vara den bärande delen. Tyvärr håller det inte riktigt då man som läsare inte förstår varför vännen berättar det han gör efter alla dessa år. Det känns ytterst osannolikt. Det intressanta är istället hur Jo frestas att riskera sitt trots allt lyckliga äktenskap och hur lite det behövs för att hon ska falla.

Artisten Mimmi måste motvilligt erkänna att hennes.. Visa hela

Artisten Mimmi måste motvilligt erkänna att hennes karriär gått i stå. Hon beklagar sig för sina vänner, tre något bedagade men fortfarande hoppfulla wannabies, de som tillsammans kallar sig MeloDrama Queens. När hennes manager föreslår en gemensam show med hennes största rival och konkurrent Pirjo säger hon tvärt nej. Men bägges storhetstid har passerat bäst-föredatum och det slutar med att de två divorna motvilligt åker på en gemensam turné i förhoppning att slippa tomma lokaler och inställda konserter. Inget kan ändå bli värre, eller...?

Kära Nanne! Jag brukar säga att "man måste inte vara kändis för att få böcker utgivna - men det underlättar jävligt mycket". Tyvärr hjälpte inte ens det då boken är utgiven på det för mig okända förlaget Lava och inte på Bonniers, Pirat eller Norstedts. Ändå är du en av våra största stjärnor och "Håll om mig" är en av de bästa Mellolåtarna någonsin. Extra-allt passar bra i shower och på konserter men i böcker blir det för mycket av det goda. Slapstickhumor a´ la Patsy och Edina gör sig bäst i TV. Jag måste skumläsa över pinsamheterna för att ens stå ut men förhoppningsvis finns det en publik även för sådant, se bara på alla fåniga lekprogram i TV. Men det som faktiskt är bra är alla dina elakheter mot digitalisering, utseendefixering, influencers, media och självupptagna unga stjärnor på och utanför scen. Och glimten i ögat har du alltid haft!

Så nu när din dröm om att få en bok utgiven gått i uppfyllelse hoppas jag att du, nu när pandemin är över, återvänder till scenen och överlåter bokskrivandet till de som är bättre lämpade.
Hälsningar Arne, tråkig gubbjävel...

En ung kvinna flyttar till Västjylland med sin sam.. Visa hela

En ung kvinna flyttar till Västjylland med sin sambo, som blivit anställd som skrivlärare på en lantligt belägen folkhögskola. Hon hittar vänner i lokalbefolkningen, installerar sin son hos en dagmamma, konfronterar sambons skamlöst flirtande elever, försöker desperat ta körkort. Parallellt tar hon anställning som skribent i lokaltidningens frågespalt, och hennes livsvisdomar där varvas med puttriga iakttagelser från vardagen i Vellinge. Hur småpratar man med den lokala mathandlaren? Vad tänker västjyllänningarna på i pauserna mellan sina meningar? Varför är det så svårt att fälla ihop en barnvagn när alla andra tycker det är lätt?

En humoristisk och kärleksfull roman som fått enormt med beröm av kritiker i hemlandet och sålt i mängder. Men jag har svårt att se briljansen i denna jovialiska underhållningsroman. Visst har Pilgaard ett flödande språk och en säkerhet i gestaltningen, visst balanseras den storögda nyfikenheten väl mot den bitande (själv)ironin, visst finns en svängigt drastisk ton i många av hennes bilder. Korta, rapsodiska men lättlästa kapitel som ändå har en röd tråd. Men samtidigt är den lite självupptagen och pratig och hennes svar i frågespalten känns utstuderade och föga konstruktiva. Mycket jag, jag, jag...

Ärligt tala vet jag inte riktigt vad jag ska tycka och det händer inte så ofta...;-) Grundintrycket är dock klart positivt men sänks lite av hypen runt boken. För mycket beröm leder lätt till besvikelse. Tror också att man behöver vara i rätt sinnesstämning för att uppskatta den. Och kanske i rätt ålder, nyinflyttade kvinnor 30+ med småbarn är på rätt plats i livet för att ha störst behållning av berättelsen. Eller inte, vi äldre med distans till den tiden kan le igenkännande åt det som för andra kommer FÖR nära verkligheten...

Ingwer Feddersen känner inte längre igen den by ha.. Visa hela

Ingwer Feddersen känner inte längre igen den by han växte upp i. Det mesta har stängt igen och invånarna har antingen åldrats eller flyttat därifrån. Skolan, bageriet och handelsboden har stängt. Inga storkar häckar längre på taken. Och det finns inte längre några små lantgårdar kvar, korna har sålts. De få mjölkgårdar som finns har hundratals kor och anställd personal. Allt har ändrats. Men på värdshuset är hans gamla far kvar, Sönke Feddersen fortsätter bakom sin bardisk trots att det blir allt färre gäster. Envis som en åsna och med rollatorn till stöd serverar han fortfarande sina gamla kunder. Hans fru är på väg in i dimman och hans dotter försvunnen. Vad är Ingwers plats i detta, har han något ansvar att föra arvet vidare eller ske han återvända till det trygga jobbet på universitetet?

Efter att ha läst några kapitel konstaterade jag, nej det gick inte! Det gick inte att toppa eller ens upprepa mästerverket Körsbärslandet, författarens debutbok. Men det är väl inte att begära. Annars är upplägget och stilen densamma, ett antal udda karaktärer i en nordtysk landsortsby. Det tar ett tag innan man kommer dem inpå livet, precis som i verkligheten, men de är skildrade med värme och trovärdighet. Berättelsen hoppar mellan dåtid och nutid utan underrubriker och man får vara på tårna för att hänga med.
Det som är bra med boken är författarens förmåga att fånga olika känslor, särskilt känslan hur allt förändras i omgivningen. Man kan inte göra något åt den, frågan är om man ens vill eller ska? Det vemodet är även författarens egen, hon ser med saknad på det gamla bysamhället med smågårdar och mångbruk men vill hon verkligen ha det tillbaka?
Detta känns så väl igen, vi har samma debatt i Sverige. Alla sägar sig värna om det småskaliga lantbruket men hur många vill betala vad det kostar eller leva så? Den gamla idyllen var inte så idyllisk, det framgår även i boken. Den är skriven som en yttre iakttagelse, författaren har distans men ändå värme och förståelse för att kampen för överlevnad inte alltid är så vacker. En dråplig men samtidig tragisk scen är när byns kvinnliga lanthandlare kör till den nya stormarknadens parkering och ställer sin bil intill någon bybos. När denne kommer med sina fulla kassar tittar hon på vederbörande, hälsar och kör sin väg. Budskapet är levererat...

Ämnet och anslaget i sig gör att boken tycks sakna både början och slut, den är ett nedslag i en miljö som drastiskt förändrats medan människorna blivit kvar. Här finns varken lösningar eller pekpinnar, jag ser det som naturligt medan andra kanske vill ha en större tydlighet och svar från någon som tror sig veta...

Allt rasar runt Nora Seed. Hon har gjort slut med.. Visa hela

Allt rasar runt Nora Seed. Hon har gjort slut med pojkvännen, hon får sparken, hennes katt dör, hennes vän svarar inte på SMS, hennes bror undviker henne. Hon mår redan dåligt, hon har svikit alla inklusive sig själv, tillför inget och ingen behöver henne. Hon beslutar sig för att ta livet av sig. Men istället för utplåning hamnar hon i Midnattsbiblioteket, en plats mellan liv och död. Varje bok innehåller en annan variant av hennes liv, hur det skulle blivit om hon gjort andra val. Det finns ett oändligt antal böcker och lika många möjligheter att lämna allt hon ångrat bakom sig. Hon provar sig fram i bok efter bok för att hitta det liv som passar henne perfekt. Känns det inte bra är det bara att tona ut och strax är hon tillbaka på biblioteket och kan börja på nytt. Men trots framgångar och uppskattning verkar inget liv få henne att vilja stanna där...

En annorlunda och skruvad berättelse på temat "vad hade hänt om...". Upplägget är inte dumt, vem har inte gjort saker man ångrat och velat få chansen att ställa allt till rätta. Men jag tycker att författaren fuskar bort det då han låter Nora ramla in i sitt nya liv utan att veta något om var hon gjort i detta liv, hon minns bara sitt tidigare. Hon känner inte folk, vet inte vad hon förväntas göra, var hon bor, vem hon är eller har varit ihop med. Kanske är det tänkt att bli dråpligt och lätta upp berättelsen, men det blir bara pinsamt och krystat. Det blir bara jobbigt för henne istället för en möjlighet att börja om på riktigt. Dessutom flummar Haig iväg i filosofiska utläggningar om parallella universum och trasslar till trådarna istället för att knyta ihop dem.
En intressant bok som kunde varit mycket bättre.

Tre kvinnor, vänner sedan gymnasiet, ska fira mids.. Visa hela

Tre kvinnor, vänner sedan gymnasiet, ska fira midsommar i Roslagen tillsammans med sina respektive och evighetssingeln Tomas. Kompisgänget är alla i 25-årsåldern och när Jenny och Olof annonserar att de ska ha barn inser alla att det är dags att bli vuxna. på gott och ont. Läsaren får följa gänget under en 30-årsperiod, genom förälskelser, föräldraskap, otrohet och skilsmässor. Från att ha känt sig osårbara och predestinerande för en lysande framtid inser de så småningom att det obegripliga hänt; de börjar bli gamla och att mycket redan är för sent.

Den produktive Bengt Ohlsson har skrivit ännu en relationsroman, denna gång om brustna förhoppningar och hur vardag och familjeliv maler ner de vackraste drömmar till grus och stoft. Som John Lennon skrev; "Life is what happens to you while you´re busy making other plans". Romanen är uppdelad i tre delar och läsaren får växelvis följa de olika karaktärerna, ett utmärkt dramaturgiskt grepp som ger liv och tempo i berättelsen. Men jag undrar hur författaren själv ser på relationer och åldrande, så uppgiven och resignerad som berättelsen känns? Och som läsare undrar man också varför vissa par i boken håller ihop trots att de inte har något mer än barn gemensamt, och ibland inte ens det. Jag menar, så illa är det inte att bli gammal. När hälsan och kärleken finns kvar är det bara skönt. Möjligheterna minskar, men det gör också ansvar, krav och måsten. Jag tyckte att det var helt okej att fylla 50, att barnen flyttade ut och pensionen har jag länge längtat till.

Så den delen känner jag inte igen, däremot hur man inte längre har koll på ny musik, film och kändisar och hur trender och ungdomskultur bara känns obegripliga. Eller hur man känner sig gammal och överspelad, eller bara trött på att känna sig utanför, trött på gapiga programledare och självutnämnda förståsigpåare, trött på samtal som går på tomgång, man har hört allt förr och kan förutse nästa replik som i en gammal film. Där får han till det, been there, done that.

Liv bor med sin syster och föräldrar i 1960-talets.. Visa hela

Liv bor med sin syster och föräldrar i 1960-talets Mariehamn. Till jul brukar det komma spännande paket från morfars syster Iris som bor i USA, ofta skivor med den moderna musiken. Kontakten med henne är som en fläkt från den stora världen och alla blir förvånade när Iris plötsligt annonserar att hon ska flytta hem till Mariehamn. Till åren kommen men med ett ungdomligt och öppet sinne trots de tragedier hon upplevt för hon med sig nytt sätt och nya värderingar till den sömniga småstaden. Men bakom hennes generositet och glättighet finns ett mörker som den klarsynta tonåringen snabbt upptäcker. Och varför kan inte Livs morfar dra jämt med sin syster...?

Min amerikanska tant är den fjärde fristående delen i Sonja Nordenswans breda släktkrönika som sträcker sig över 150 år och utspelas på två kontinenter. Övriga delar är En sång ur kylan, Frihetens pris och Till stoft för vinden. Den senare slutade 1936. I tillbakablickar får vi veta hur det gick för Mary Mossberg, Iris, Jason och Billy. Tempot är som vanlig högt och läsaren besparas grottande i detaljer och oväsentligheter. Men till skillnad från i de tidigare böckerna saknas dråpligheter och burleska inslag, anslaget är tyngre, berättelsen är mörkare och mer eftertänksam. Som vanligt hos Nordenswan får vi en historielektion på köpet, men här står tidsandan snarare än enskilda historiska händelser i centrum. Karaktärerna är något av arketyper som speglar utvecklingen, det gamla mot det nya. Den öppna och rebelliska Iris kontra hennes plikttrogna och stela broder Arvid, eller den allvarliga och förnuftiga Liv kontra hennes spralliga och impulsiva syster Cina.

Sammantaget en finstämd, intressant och berörande berättelse med hög igenkänning för oss som var unga på 60-talet. Lättläst och trovärdig men inte utan dramatik. Med tanke på världsläget, med ständiga bakslag för fred och demokrati och krossade förhoppningar, behövs det böcker som vågar vara tydliga och ifrågasätter den alltmer spridda uppfattningen att krig och militär upprustning är ett sätt att lösa konflikter. Även de som överlever kriget och är på den "segrande" sidan blir skadade för livet. Det är en tung tid för oss som upplevde 60-talets frihets- och utvecklingsoptimism och 90-talets nedmontering av järnridån. Nu känns det som om vi är tillbaka på 1930-talet...:-(

Gustav drömmer om en kärnfamilj, äktenskap och bar.. Visa hela

Gustav drömmer om en kärnfamilj, äktenskap och barn. Men på universitetet träffar han Martina som värderar sin frihet högst. Hon kan inte ens tänka sig att flytta ihop, familj och barn finns inte på kartan. Hon vill inte vara bunden utan kunna träffa andra. Trots sina olikheter kan de inte låta bli varann, de skadar varann men vill inte vara utan den speciella närhet de har.

Jon Jordås vågade ta steget att skriva en ny variant på Gun-Britt Sundströms moderna klassiker Maken. Det är ingen "vad hände sen" utan han har placerat Gustav och Martina i vår tid, med mobiler, Tinderdejtar och Instagram. Maken är en kultbok, en av de bästa böcker jag läst och den bok som betytt mest för mig någonsin. Så det var med blandade känslor jag gav mig på Min Martina. Men lyckligtvis funkade det! Naturligtvis inte i klass med originalet men gott nog. Jordås valde att låta Gustav föra talan, i Maken var det Martina.
Ramhandlingen är densamma, Gustav vill mer, Martina håller emot och ju närmare Gustav kommer desto mer svalnar hon. Men när han backar är hon genast där och lockar. De provar med öppet förhållande, främmande för den religiöse Gustav men kravet från Martina för att fortsätta ihop. Det som förenar dem är inte het passion, inte från Martinas sida i alla fall, utan snarare själarnas gemenskap, öppna diskussioner och ärlighet, ett själsfrändeskap de inte kan släppa. Men vänskap räcker inte för Gustav.

Om Martina varit kille hade man kallat honom för en "Kanske-man", den som söker det roliga i relationen men inte vill binda sig eller lova något för framtiden. Och precis som i Maken tar Gustav den traditionellt kvinnliga rollen. familj och barn är målet. Tyvärr känns Gustav inte riktigt trovärdig, han är för "på", tjatar om samboskap och giftermål mest på varje sida och med ständiga antydningar om barn. Alltså det absolut sämsta sättet att hantera en kvinna som Martina, hon behöver lirkas in i fållan.
Jag tänker att om de träffats 20 år senare hade de varit en perfekt match. Då hade Martina lekt av sig och tröttnat på nya killar. Gustav i sin tur hade levt kärnfamiljliv och fått sina barn. Läge för att mötas någonstans på mitten och få en gyllene medelålder tillsammans? Men kanske på bekostnad av skilsmässa och splittrad familj? Relationer är inte lätt.

En bok jag rekommenderar starkt och man behöver inte ha läst Maken för att ha behållning av berättelsen. Å andra sidan finns det inget försvar för att INTE läst mästerverket Maken... Några detaljer i boken är märkliga, som läsare undrar man "hur tänkte författaren där?". Men det är inget som påverkar ramhandlingen så jag ordar inte mer om det.
Bokcirkelmaterial!

Parterapeuten Jasmine har den perfekta mannen, det.. Visa hela

Parterapeuten Jasmine har den perfekta mannen, det säger alla hennes vänner avundsjukt. Adrian är vacker, snäll, sexig, jämställd och välbärgad. De kallas "det perfekta paret". Nu tycker Adrian att det blivit dags för barn. Jasmine känner sig inte redo men kan inte förklara varför eller motivera ett nej. Så hon slänger p-pillren. Men när Silvio och hans hustru Filippa börjar i terapi blir hon oväntat attraherad. Hon anar att känslorna är besvarade, men vet att som terapeut inleda något med en patient är det mest förbjudna...

Ännu en relationsroman av den produktive men ojämne Bengt Ohlsson. Jag gillar Gregorius, Swing och Midsommarnattsdrömmar men han har också bottennapp som Rekviem för John Cummings. Min perfekte man hamnar någonstans i mitten, ett intressant tema med kvinnan som har allt men ändå inte är nöjd och attraheras av en annan. Adrian verkar ha allt som en kvinna söker och han är inte heller tråkig, som snälla män ofta framställs som. Ändå skaver det och Jasmine lockas av en upptagen och mycket äldre man, varför?
Mindre bra är att Jasmine inte känns helt trovärdig. Jag får inte spoila men saker händer under en båtresa som jag står mycket frågande till. Som terapeut borde hon välja bättre tillfällen för allvarliga samtal med sin egen man, och hålla större distans till sina patienter. För jämförelsen mellan en gynekolog och en terapeut är inte alls dum...

Kvinnan som i boken kallas Natalia söker upp en te.. Visa hela

Kvinnan som i boken kallas Natalia söker upp en terapeut för att komma till rätta med sin sexfixering och sina tvångstankar. Terapeuten lyckas knappa dölja sin förtjusning, här har hon fallet som ska göra henne till ett namn och ge henne en plats i Finlands Psykoanalytiska förening. De påbörjar terapin men Natalia är ingen vanlig patient, även om hon till synes är väldigt samarbetsvillig. Hon är gränslös och varje session blir till en blandning av konst, filosofi, barndomsminnen och erotiska hågkomster. Natalia uppskattar nästan terapin för mycket och vem är det egentligen som styr processen - terapeuten eller Natalia?

Jag var tveksam om jag ens skulle lägga in denna bok, den är "smal" om än inte svårläst, består av ett antal terapisessioner och det intrikata (makt)spelet mellan Natalia och den namnlösa terapeuten. Det händer egentligen ingenting och slutet är väldigt luddigt. Jag kan inte bedöma hur trovärdiga sessionerna är men anar en kritik både mot psykoanalysens metoder och den självhjälpslitteratur som är så i ropet idag. Kvinnliga sexmissbrukare tillhör inte heller vanligheterna, det brukar betraktas som en manlig domän. Men kanske någon är intresserad av denna typ av experimentell litteratur, om inte annat så min vän Ulrika vars karaktär Frank påminner om Natalia, även om hon hanterar sin problematiska syn på sex och porr genom terapi istället för isolering.

Laura Lindstedt är en ung finska, hennes första roman hette Oeniron och belönades med Finlandiapriset 2017

Som så många i mitten av 1800-talet söker sig den.. Visa hela

Som så många i mitten av 1800-talet söker sig den unge Henning Nilsson till den stora staden, bort från svält, umbärande och inskränkthet på landet. Väl i Stockholm kommer allt att ordna sig, här finns jobb, pengar och välstånd. Men drömmarnas stad är en smutsig, hård och överbefolkad värld där bara den starke överlever - eller den som har tur. Henning har tur, han får genast vänner och genom dem får han jobb och bostad, visserligen uselt betalt och inneboende i ett rum med andra i samma situation. men han stretar på och hoppas att det ska bli bättre. Hans kompis Tummen talar om revolutionen som ska ge de fattiga möjligheten att krossa de besuttna och ta det som är deras. Men det är inget för den fridsamme Henning, han undviker bråk och drickee inte ens sprit. Så småningom träffar han Lotten och de får barn. Men slitet i hamnen tär på den klent byggde Henning samtidigt som barnen blir fler och försörjningsbördan större.

Mina drömmars stad är första delen av fem i Fogelströms kända serie om arbetarklassens liv i Stockholm från 1860-talet fram till mitten på 1900-talet. Men kan inte annat är att imponeras av detaljrikedomen och hans kunskaper om den tidens arbetsuppgifter. det är som om Fogelström själv var med på den tiden. Han faller inte i fällan att idealisera arbetarklassens folk utan väjer inte för de mörka sidorna, prostitution och alkoholism. Den intressantaste personen vid sidan om Henning och Lotten är Annika, uppvuxen i samma torftaig miljö som de andra men som genom att utnyttja som kvinnlighet lyckas komma upp sig och gifter sig med grosshandlaren Fredrik.
Jag har inte läst övriga böcker i serien men alla är klassiker och berättar om vägen från Fattigsverige till folkhemmet på ett mycket intressant och initierat sätt.

En historisk roman från 1600-talets Holland. Den u.. Visa hela

En historisk roman från 1600-talets Holland. Den unga Nella har gift sig med den betydligt äldre köpmannen Johannes och kommer för första gången till hans hus i Amsterdam. Men Johannes är inte hemma och till sin fasa möts hon av husets härskarinna, hans syster Marin, som är bitsk och stram och bara tycks se fel hos Nella. Tjänstefolket är också avvaktande och hon undrar vad hon gett sig in på. Inte blir det bättre när maken kommer hem, han är vänlig men frånvarande, både bokstavligt och bildlikt, och äktenskapet blir inte alls som Nella förväntat sig. I bröllopsgåva får hon ett kabinett av sin man, i praktiken ett stort dockskåp som är en kopia av deras hus, och Nella blir inte gladare av det. Hon är för gammal för att leka med dockor men för att göra sin man till viljes kontaktar hon en miniatyrmakare för att låta denne göra figurer till skåpet. Men den mystiske hantverkaren visar sig aldrig, ändå verkar han veta allt om hushållet och figurerna är kusligt lika sina förebilder. Personen tycks också kunna se in i framtiden och Nella blir alltmer förundrad och skrämd, samtidigt som makens affärer och hans liv utanför hemmet hotar att dra ner alla i fördärvet.

Jag är måttligt förtjust i historiska romaner men denna är helt okej. Att Holland var den ledande sjöfartsnationen på 1600-talet visste jag, men på livet i Amsterdam hade jag noll koll. Romanen är också oförutsägbar och annorlunda, det klassiska med unga försummade fruar med äldre make är att de blir förälskade i någon ung snygg man. Men Nella har inte tid för sådant, yttre hot, dramatiska händelser och hemligheter som avslöjas fyller hennes tid. Hon får en förtrogen i tjänsteflickan Cornelia, och den strama Marin är inte den hon verkar utan hoppas förtvivlat att Nellas ankomst ska rädda dem alla.

Några svagheter finns förstås, karaktärerna känns väldigt moderna i sitt sätt att tänka och tala. Modernt är också att boken har de givna ingredienserna för korrekt litteratur av idag, homosexuella, starka kvinnor och invandrare. Och de onda är förstås rasister och homofober...
Men som helhet en bra bok och betyget blir en fyra.

En dag reser sig Ellen upp och lämnar kontoret uta.. Visa hela

En dag reser sig Ellen upp och lämnar kontoret utan ett ord. Men istället för att gå hem till lägenheten tar hon sin avställda bil och kör till bondgården där hon växte upp. De nya ägarna är bortresta men Ellen tar sig in i i bostaden. Tanken är att bara se sig om, men hur det är blir hon kvar, först en natt, sedan en till och en till... Korna är borta och åkrarna sålda. Men platsen känns ännu som hennes, hon har den med sig överallt. Lukten av gödsel, smaken av spenvarm mjölk, det ständiga slitet och oron för regn på det nästan torra höet.
I stan finns exflickvännen Diana, på gården intill bor grannpojken Max, han som blev kvar, han som kunde blivit hennes men som inte dög då. Deras tid är utmätt, som den också är för de småskaliga jordbruk som byggde upp Sverige men idag tillhör historien.

En finstämd och vemodig berättelse om något som varit, Country noir utan varken tårar eller dramatik. Författaren har en master i litterär gestaltning och det märks på varenda sida. "Huset var en blödande röd fläck i ögonvrån, ladugården höjde sig mot himlens blå segel. Grusvägen sträckte sig framför mig som ett hot eller löfte, dammig efter att nattens fukt dunstat. Längre bort på åkern låg en sönderriven ensilagebal med sina inälvor blottlagda för alla att se. Och hettan var som klistrad över träden."
Som något av Björn Ranelid, eller hur? Lite för mycket teknik för min smak, men det är också enda invändningen. Detta är en grymt bra bok, författaren har en perfekt fingertoppskänsla för livet på landet, miltals från Astrids sörgårdsidyll. En del författare som skriver om landsbygden gör noggrann research, frågar fackfolk och gamla släktingar, läser på så gott de kan och tror de vet. Sanna behöver inte det, hon var där, hon minns allt och vet av erfarenhet, inte genom inlärning. Naturalistiska skildringar av koskitens konsistens, fingersättningen när man mjölkar ur en sjuk spene för hand, den dödfödda kalvens fosterhinna, kolukten som aldrig går ur och utanförskapet i skolan. Men även den barfota flickan som plockar blommor i vägrenen, kattungar, kalvar som suger på fingrarna, svalorna över hagens gräs i solnedgången. Och kärleken till Díana, den fysiska lusten och den omöjliga samvaron.

Och slitet, oron, otillräckligheten, den obefintliga förmågan till avkoppling och den omöjliga ekonomin. "Ibland lyckades vi åka iväg någon vecka. Semester i Sverige var det enda budgeten tillät. Men det syntes på pappa att det plågade honom. Det fanns tusen projekt som skrek hans namn hemma. Han var rädd att gödselsystemet skulle lägga av, som det ofta gjorde. Det blev en plåga att vara ledig, en förlorad vecka. Han vankade runt den hyrda stugan och man såg vad han tänkte på. Korna. Skörden."

En bok för oss som vet.
Och för de som vill veta.

Justine lever ett lugnt liv i Paris med man och tv.. Visa hela

Justine lever ett lugnt liv i Paris med man och två barn. Men så händer det ofattbara, hennes son Malcolm blir påkörd vid ett övergångsställe och svårt skadad. Bilföraren stannar inte utan kör vidare i sin mockafärgade Mercedes. Medan sonen sjunker allt djupare ner i koma verkar polisutredningen avstanna. Den förtvivlade Justine beslutar sig för att själv försöka spåra upp den skyldige, mot sin makes vilja. Han tycker att hon behövs vid Malcolms sida och att polisen ska sköta utredningen. Men Justine får upp ett spår och jakten för henne bort från Paris. Dock sviker modet henne, hon agerar irrationellt och den skyldige verkar förbli okänd, samtidigt som Malcolms tillstånd går in i ett avgörande skede...

de Rosnay kombinerar relationsdramat med psykologisk spänning på ett förtjänstfullt sätt. Boken är utan våld men ändå obehaglig då läsaren lider med Justine vars värld har rasat. Så fruktansvärt att som förälder bara tvingas vänta, ska Malcolm vakna och i så fall i vilket skick, eller kommer han att avlida? Justine och hennes man hanterar sorgen olika och äktenskapet är i gungning. Även om Justine gör fel som spanar på egen hand och därmed riskerar att varna förövaren måste man förstå henne. Ovissheten håller på att knäcka henne, hon måste göra något för att behålla förståndet.
Jag kan ha fel men vill minnas att författaren varit i samma situation som Justine, med ett barn på sjukhus i ett livshotande tillstånd. Den delen av romaner känns väldigt nära och läsaren lider med familjen. Mindre bra är Justines handlingar när hon närmar sig den misstänkte, de känns inte helt trovärdiga. Men en klart läsvärd roman, dock inte riktigt på samma nivå som hennes bästa.

Strax efter andra världskrigets slut följer den 24.. Visa hela

Strax efter andra världskrigets slut följer den 24-åriga kartriterskan Elly med sin lillasyster Annie på dennas bröllopsresa till Malaya (nuvarande Malaysia) i Sydostasien. Hennes danska make, Laurids, ska praktisera som läkare på en plantage som ägs av en bekant till honom. Med på resan är också Niels, en vän till Laurids.
Elly känner sig alltmer obekväm, både med sällskapet, den koloniala ordningen och vad som förväntas av henne som kvinna, Medan Annie går in i den traditionella hustrurollen vill Elly bryta sig loss, vara självständig och uppleva äventyr. Hon dras till den mystiske Niels och hans radikala politiska uppfattning. Men deras gryende relation stöter på problem, Niels är inte alls den hon trott. Det mullrar också bland lokalbefolkningen och efter ett upplopp fruktar skandinaverna för sina liv...

Orsaken till att jag läste denna bok är att jag var nyfiken på författaren. Elin Boardy är nämligen deltagare, lagledare och vinnare i TV:s i särklass bästa program, Kulturfrågan Kontrapunkt! (Till och med bättre än Babel, ursäkta Jessica...) Jag hade inte hört talas om henne innan programmet men hon har skrivit fem romaner, alla med historisk koppling. Mot ljuset är en lågmäld psykologisk skildring av en ung kvinnas utveckling, hennes strävan efter kärlek och frihet. I en symbolisk scen byter hon sina kjolar mot kakishorts och inleder sin väg mot en ny tid, mot ljuset. Läsaren får också en bild av kolonialismen, dess grymhet men också början till slutet. De vita kolonialherrarna flydde från japanerna under kriget, nu tror de att det bara är att komma tillbaka och fortsätta som tidigare. Big mistake, deras auktoritet är undergrävd av det som hände då...

En bra bok som jag egentligen inte hittar något fel på. Trovärdiga karaktärer och tidsanda, bra miljöskildring. Men det lyfter inte riktigt för mig, kanske mest beroende på att jag föredrar samtida berättelser framför de som utspelas i historisk tid. Som läsare undrar man varför Niels och Elly är med på en bröllopsresa som egentligen är för de nygifta. Men svaren finns, om än mellan raderna.

Elin Boardy är en duktig författare som vi kommer att få se mer av. Hoppas att hon låter någon roman utspelas i samtiden.

Julie lever i ett äktenskap utan kommunikation och.. Visa hela

Julie lever i ett äktenskap utan kommunikation och kärlek och har dålig kontakt med sina vuxna döttrar. Så hör hon på radion att den kvinna som dömts till livstid för en skolskjutning 1979 rymt från fängelset. Kvinnan som Julie kallar B var en gång hennes enda vän, de var grannar och klasskamrater i San Diego. Julies mor förbjöd henne att umgås med B, men när hon knackade på hennes fönstret kunde Julie inte stå emot. Hon har aldrig glömt den galna sommaren 1978 med rusiga cykelturer och kyssar med smak av kanel, whiskey och salt. Men också döda fåglar, vapen och män med hårda händer. Det slutade med en hämningslös road trip då B stal en bil och likt två tonåriga Thelma och Louise drog de runt i Kalifornien. Pengar fick de genom att utnyttja och utnyttjas. Julie känner att hon svek B då, och nu är hon rädd att B ska hitta henne och hämnas. Men inte var det Julie som svek B...

Eliassons, grymma, romantiska och ömsinta debutroman är löst baserad på det som kallas USA:s första skolskjutning. Den 29 januari 1979 tar 17-åriga Brenda Ann Spencer geväret hon fått i julklapp och skjuter mot skolan mitt emot huset där hon bor med sin pappa. Hon dödar rektorn och en av skolans anställda, och skadar åtta barn. Sedan låser hon in sig i huset i timmar och när en journalist ringer henne och frågar varför hon gjorde det svarar hon: "I just don't like Mondays". Hennes iskalla svar på reporterns fråga inspirerade senare samma år Bob Geldof och hans dåvarande band Boomtown Rats till deras världshit "I don´t like Mondays".

Författaren tar inte upp själva skolskjutningen utan fokuserar på B, flickornas vänskap och det sluttande plan som till slut fick B att ta det drastiska steget. Parallellt får vi möta den vuxna Julie som äntligen vaknar upp ur sin letargiska tillvaro och inser att hon är mer värd än att bara följa andra. Boken är intressant och visar på de mekanismer som i värsta fall kan leda till en katastrof, och den oförstående och empatilösa omgivning som inte vill se vad som är på väg att hända trots att alla tecken finns där.

Den unga Nicanor Marklund växer upp i Bureå i Väst.. Visa hela

Den unga Nicanor Marklund växer upp i Bureå i Västerbottens kustland i början av förra seklet. Starka bolagsherrar och en stark gudstro präglar de fattiga människornas liv och håller dem kvar i armod. När en av den framväxande arbetarrörelsens agitatorer kommer till orten för att organisera dem möts han med lika hårt motstånd från de han vill hjälpa som från disponenter och sågverksägare. Och storstrejken 1909 kommenterar Nicanor lakoniskt med att "det vart int så mycket". Men efter att ha sett sin morbror Aron krossas av mobbning och utanförskap vaknar Nicanor och inser att det krävs förändring. Han väljer att följa agitator Elmblad som hjälpreda, men det tar en ända med förskräckelse...

Musikanternas uttåg är en dokumentärroman baserad på händelser i författarens hemtrakter, Hjoggböle i närheten av Bureå. Berättelsen är rapsodisk med tidshopp fram och tillbaka blandat med utdrag ur föreningsprotokoll och artiklar. Dialogen förs delvis på västerbottensmål men när man väl lärt sig att "jer" betyder "är" förstår man det mesta. Allt är inte elände, som den sorglustiga episoden när föreningen skramlar ihop till en vas åt disponenten för att visa sin goda vilja. Eller när en jobbare fick uppdrag att bygga ett dass åt bolagsledningen och frågan uppstod om detta skulle ingå i strejken eller inte.

Jag har lite svårt För Enquists omvända och lite omständliga berättarteknik så om inte boken ingått i vår nätbokcirkel hade jag inte läst den. Men det var intressant att få veta att västerbottningar var så kallsinniga till fack och socialdemokrater att de gjorde gemensam sak med bolagen. Inget som LO i första hand lyfter fram när de berättar arbetarrörelsens historia... Kan även rekommendera boken till de som gillar att läsa om vår historia och om hur folk hade det för drygt hundra år sedan. Även om Enquist tydligt väljer sida drar han sin inte för att ta upp mindre smickrande inslag i arbetarnas kamp för bättre villkor. Ett minus är att titeln är tämligen obegriplig men det påverkar ju inte innehållet.

När Ulrika var tonåring tillbringade hon flera som.. Visa hela

När Ulrika var tonåring tillbringade hon flera somrar hos sin kompis Anne-Marie och hennes familj i deras sommarhus vid Bohuskusten. Men allt förändrades den sommar när Anne-Maries adoptivsyster försvinner. Den 4-åriga Maja kom från ett sunkigt barnhem i Indien och adopterades som baby av kändisfamiljen Gattman, men trots kärlek och uppmuntran förblir hon stum och otillgänglig. När Maja följer med sina tonårssyskon för att tälta i havsbandet försvinner hon spårlöst. Alla tror att hon drunknat, men sex veckor senare återfinns hon välbehållen vid Musselstranden, långt från den ö där hon försvann. Ingen kan förklara hur det gått till.
Som vuxen återvänder Ulrika till Musselstranden för att visa sina barn platserna där hon tillbringade sin barndoms somrar. Där gör de ett märkligt fynd, kan det ha något att göra med Majas mystiska försvinnande?

Musselstranden är en modern klassiker som jag länge funderat på att läsa. Nu blev det äntligen av och det visade sig vara en utmärkt historia, mystisk men inte helt osannolik och med ett vettigt slut. Parallellt med Ulrikas sökande efter sanningen får vi i tillbakablickar följa det som hände när Maja försvann, de bottenlösa skuldkänslor som syskonen drabbades av och det overkliga återfinnandet. Som förälder förstår man den fasa de inblandade upplevde och det är lätt att fördöma den mamma som lät en 4-åring följa med ett gäng festande ungdomar över natten. Men det var 70-tal, långt innan curlingföräldern var uppfunnen. Det var naturligt att barn hade stor frihet och att de äldre såg efter de yngre. Så var det också när deras föräldrar var unga.

Läsaren förstår ganska snabbt hur det hänger ihop men det stör inte alls. Mindre bra är att berättelsen tappar lite tempo på slutet och några halvt övernaturliga antydningar gör inte saken bättre. De kunde författaren struntat i. Om det finns något tema i boken är det psykisk ohälsa och de tillkortakommanden som vården har till dessa problem, något som författaren verkar vara väl påläst om. Ett annat tema är fenomenet bergtagning och de myter som omger begreppet, det är väldigt bra invävt i berättelsen. Språket är enkelt men ändå måleriskt, man ser stranden och klipporna framför sig, och naturen har en viktig roll i berättelsen. Karaktärerna är trovärdiga och författaren minns hur det är att vara tonåring, att vara bästis med någon och att växa ifrån varann. En bok att rekommendera helt enkelt.

Denna novellsamling är Lina Wolffs debut, Man känn.. Visa hela

Denna novellsamling är Lina Wolffs debut, Man känner igen hennes stil redan här, skruvade berättelser om personer som inte beter sig som man ska. Gränslösa, amoraliska, upptagna med sexualitet och rollspel. De flesta berättelserna utspelas i Spanien men jag tycker att det blir bäst när hon håller sig i Sverige, Som i "Snuff", en man köper en begagnad TV som lever sitt eget liv. Genom den kommer han i kontakt med en grannkvinna som har en speciell hobby. "Tänk dig ett levande träd" är den märkliga berättelse om hur hustruns älskare flyttar in hos paret när han blivit utslängd av sin flickvän.
Alltså en klart läsvärd samling noveller som förebådar något mycket större. Det var ju hon som skrev mästerverket De polyglotta älskarna...

Ester Nilsson är tillbaka och fortsätter sitt söka.. Visa hela

Ester Nilsson är tillbaka och fortsätter sitt sökande efter kärleken, mer sträng och misstänksam men ändå beredd att gå all-in. Och nu går det bättre, hennes nya man vill samma som hon, finna en seriös och långvarig relation. Han är ingen kanske-man som Hugo Rask utan en intelligent och framgångsrik person med internationella åtaganden. Då bägge är luttrade och på sin vakt uppstår dock några missförstånd innan allt faller på plats. Läsarna får också följa några andra medlemmar i den berömda väninnekören och deras kärleksproblem. Lotta om inte var vad hon vill och Josefin och skilt sig och låtsas vara happy-happy men som skriker inombords. Även männen får komma till tals, med sin vånda och vilsenhet inför kvinnors konstigheter...

Lena Andersson har gjort igen, en mästerlig skildring om kärlek, vänskap och relationer! Inte riktigt i klass med Egenmäktigt förfarande men ändå på en nivå som ingen annan samtida författare når upp till. Jag har stått i kö för boken i tre månader, längre än någonsin, bara det visar på hennes position inom svensk litteratur. Att bredda berättelsen genom att ta in fler personer fungerar bra, liksom det manliga perspektivet.
LA är också samhällsdebattör och i första halvan av boken låter hon karaktärerna diskutera eller uppleva sådant hon stör sig på. Flumskolan, me too, ungas könsförvirring, integration, töntiga frågespalter, lättkränkthet kontra korrekthet. En del dråpligt, en del seriöst, men alltid pricksäkert.
Språket är som vanligt outstanding, enkelt men ändå så uttrycksfullt och träffande att man bara njuter. Om jag varit den som stryker under i böcker hade boken varit full av klotter...

Ester är intellektuellt överlägsen de män hon möter men samtidigt underordnad deras vilja i kärleken. Hon har förmåga att analysera sina känslor på ett logiskt och rationellt sätt, trots detta blir hon ofta blind för den emotionella verkligheten. Männen förblir distanserade medan kvinnor förväntas bearbeta och söka bekräftelse, en något gammaldags syn på män och kvinnors roller men för den skull inte felaktig. Fast män är inte starka och oberörda, de är lika beroende och längtande.

En måste-bok för alla som är intresserade av kärlek och relationer! Jag tycker inte om slutet, men tolkar det som en öppning för ännu en bok om Ester Nilsson. Å andra sidan, alla goda ting är tre. Kanske är det bäst att sluta på topp...?

Män utan kvinnor är en novellsamling av en av värl.. Visa hela

Män utan kvinnor är en novellsamling av en av världens just nu mest hyllade författare. Som ofta med noveller är kvalitén skiftande, eller snarare får läsaren förmånen att läsa olika prov på författarens skaparförmåga i en och samma bok. Bäst i särklass för mig är Sheherazade, om en funktionshindrad man som två gånger i veckan får hjälp av en kvinna med förnödenheter - och mer därtill... Drive my car är också bra, en man anställer en kvinnlig chaufför och anförtror henne sina innersta hemligheter. De senare novellerna i boken flummar ut på välkänt Murakamimanér, men Samsa in love är faktiskt en pärla även om jag inte gillade den först. Den är en kärleksfull pastisch på Franz Kafkas roman Förvandlingen.

Genomgående tema är att män utan kvinnor är, om inte olyckliga så i alla fall vilsna och i otakt med allt. Citat från titelnovellen: "I den värld som är män utan kvinnors låter ljuden annorlunda. Sättet man blir törstig på är annorlunda. Skägget växer också annorlunda. Starbuckspersonalens sätt att bemöta en är annorlunda. Clifford Browns solon låter också annorlunda.Tunnelbanedörrarnas sätt att stängas på är annorlunda..... Även om du skulle träffa en annan kvinna, kommer du redan från allra första stund att börja tänka på hur det kommer att bli när du mister henne..... Ju mer fantastisk hon är, desto mer kommer du att tänka så."

Så välformulerat och sant!

En vanlig augustikväll är Jane ute och campar med.. Visa hela

En vanlig augustikväll är Jane ute och campar med sin make och femårige son. När hon vaknar är bägge försvunna. Hon letar förtvivlat, men när hon ringer SOS får hon veta att alla människor med en y-kromosom har försvunnit spårlöst, likadant över hela världen, även alla pojkfoster har försvunnit från livmodern. Samtidigt som kvinnor världen över brottas med sorg och saknad måste de försöka förhindra att samhället kollapsar. Jane söker upp en gammal bekant, Evangelyne Moreau, den borne ledaren och grundare av ett av de nya partier som uppstår. Men mystiska videoklipp dyker upp på nätet, bilder på de försvunna männen som tycks hamnat i limbo, som zombies i en halvvärld befolkad av fabeldjur. Är filmerna äkta eller bluff? Finns det något sätt att få tillbaka männen? Och vill kvinnorna ha dem tillbaka...?

När jag läste baksidestexten tänkte jag "det här får hon aldrig ihop". Mycket riktigt, det som kunde blivit en idéroman i stil med Egalias döttrar blev nu bara en flummig historia, visserligen med feministiska förtecken men utan vare sig rim eller reson. Istället för att skildra hur kvinnor tar över männens uppgifter, deras konflikter och hur de får världen att fungera igen handlar det mest om de två kvinnornas bakgrund, med utsatthet och kriminalitet, lesbisk sex och naiva föreställningar om en kvinnostyrd värld utan våld och miljöförstöring. Vi får även följa hur några andra kvinnor hanterar läget, det är något bättre men rörigt och navelskådande. Slutet förstår jag inte alls, inte heller hur och varför männen försvann. Ärligt talat tvivlar jag på att ens författaren vet...

Sammanfattning; ett experiment som misslyckades.

"Lättnaden. Vetskapen att jag faktiskt är knullbar.. Visa hela

"Lättnaden. Vetskapen att jag faktiskt är knullbar. I alla fall om jag tjatar."

Sonia är en vilsen tonåring som ser sig själv som ful och ointressant. Hon söker bekräftelse på tre olika sätt; hon vill rädda världen, hon vill uppfattas som begåvad men mest av allt vill hon bli älskad. Som villig tjej har hon inga problem att få bekräftelse från motsatt kön och hennes oro att ingen vill hångla med henne är obefogad. I gymnasiet får hon sin första pojkvän. Han är en bra kille som älskar henne, ändå gör hon slut. Ett mönster som följer henne genom studietiden och ut i yrkeslivet. Ständiga ONS och kk, men när det blir stabilt och tryggt är det hon som gör slut...

Titeln Männen i mitt liv är en utmärkt varudeklaration, i kronologisk ordning får läsaren följa hennes möten med män och en och annan kvinna. Ofta avhandlas själva mötena på en sida, ibland mer, ibland mindre. Männen är perifera men ändå i fokus, varken onda eller goda. För läsaren blir det ganska tjatigt, i synnerhet då alla raggas upp i samma miljö, i akademiska kretsar och på klubbar. Och det är Sonia som sköter raggandet, eller väljer vem som hon ska bli uppraggas av.

Som vanligt undrar jag vad författaren vill säga? Sonia har ångest och äter antidepp i perioder, men det är inget ovanligt. Hon dricker för mycket och äter för lite, som många tjejer idag. Hon är inget offer, varken utnyttjad eller sexmissbrukare. Men hon framställs som skör och destruktiv bakom den kaxiga attityden. Läsaren får aldrig veta var hennes omättliga bekräftelsebehov och bottenlösa självförakt kommer från. Även när sexet framställs som njutningsfullt är det sällan kärleksfullt. Och när det blir det backar hon...

Det är den 30 mars 1924, en söndag. I England vid.. Visa hela

Det är den 30 mars 1924, en söndag. I England vid denna tid fanns något som hette mödrarnas söndag, en dag då allt tjänstefolk fick ledigt för att besöka sina mödrar, eller i praktiken sina familjer. Men Jane, husjungfru hos familjen Niven, är barnhemsbarn och har ingen att besöka. Så istället träffar hon sin älskare, en man i den besuttna klassen, en som det aldrig kan bli något officiellt med. Men just idag är han ensam hemma på godset så för en gångs skull slipper de smyga. Efter att ha tillbringat några timmar i hans säng måste han iväg, han ska träffa sin fästmö och de ska gifta sig om 14 dagar. Jane har inga problem med detta, hon behöver inte heller ha någon brådska att lämna huset då älskarens föräldrar är borta över dagen och tjänstefolket som sagt lediga. Så hon går husesyn, spritt naken, jämför med hur det är i familjen Nivens hus, funderar och fantiserar om vad älskaren, hans flickvän, hans döda bröder och föräldrar gör och har gjort i huset. Det hon inte vet är att det som händer den här dagen kommer att förändra och påverka resten av hennes liv...

En tät och prisad kortroman som utspelas under en enda dag - bortsett från några glimtar från Janes framtida liv. Inte mycket händer, utom att allt vänds uppochner för både herrskap och tjänstefolk. Här finns tydliga Downton Abbeyvibbar men det som antagligen gör boken till en modern klassiker är Janes tankar och funderingar när hon vandrar runt i den tomma herrgårdsbyggnaden. Den till synes tråkiga och delvis upprepande skildringen av Janes funderingar biter sig ändå på något vis fast. Som läsare förstår man långt innan Jane vad som kommer att hända, kanske är det därför som det lågintensiva ger mer än det dramatiska avgörandet. En liten pärla som är väl värd allt beröm den fått!

Som enda efterlevande släkting blir Per Boman tvun.. Visa hela

Som enda efterlevande släkting blir Per Boman tvungen att städa ur sin avlidne halvbror Ronnys lägenhet innan den ska säljas. en bror som han bara haft sporadisk kontakt med. Men Per tycks lida av sysslolöshet och istället för att få jobbet gjort så fort som möjligt börjar han forska i broderns liv och den ena hemligheten efter den andra dyker upp. Alla i broderns närhet tycks inblandade i dunkla affärer som förgrenar sig ut över världen, och Ronny visar sig vara en helt annan person än vad Per uppfattat honom som. Men vad är sanning och vad är lögn, finns det egentligen någon som är den person han utger sig för?

Ännu ett exempel på den nu så populära genren psykologisk thriller - och ännu ett exempel på hur svårt det är att skriva en bra sådan bok! Även om läsaren inte förstår varför Per, som inte träffat brodern på tio år, får för sig att börja snoka i hans kvarlämnade saker så är inledningen lovande. Men sen spårar det ur, författaren lägger ut en rad ledtrådar som på slutet visar sig leda - ingenstans! Läsaren lämnas fullständigt i sticket och författaren virrar in sig i en lek med parallella verkligheter á la Murakami, med följden att ingen vet vad som egentligen hänt och vem som gjort vad, eller om någon gjort något överhuvudtaget. Den luttrade läsaren drar genast slutsatsen att författaren har en uppföljare på gång för att räta ut frågetecknen, men slutet är sådant att jag har svårt att se hur och var tråden ska tas upp igen.
En sak som är bra och räddar boken från totalt bottenbetyg är författarens passning till Thomas Manns klassiker Döden i Venedig när Per besöker staden. Mer sånt och mindre ond bråd död tack!

En märklig kortroman där författaren skildrar olik.. Visa hela

En märklig kortroman där författaren skildrar olika människoöden, några verkliga, några påhittade. Temat är medfödda missbildningar, fysiska eller psykiska, och hur det påverkar personernas liv och omgivningens syn på dem. Huvudkaraktär, både bokstavligt och bildlikt, är Pasqual Pinon, i vars panna ett andra ansikte växte fram, ett kvinnoansikte. Sen har vi pojken som mördar två barn, helt utan anledning. En man grävs ner levande i isen och lämnas att dö. En annan fotas efter sin död enligt lokal sedvänja och kortet sparas av anhöriga som likkort. Det handlar om kärlek, frihet och skuld och dilemmat att tvingas göra val mellan alternativ som ger lika obehagliga följder.

Jag har svårt för Enquist och hans vana att använda parallella berättelser som han obekymrat hoppar mellan utan hänsyn till kronologi eller logik. Bokens fixering vid missbildning och morbiditet ger mig inte heller något. Kritikernas lovord tolkar jag som att de inte begriper berättelsen men inte vill erkänna det utan utnämner den för säkerhets skull till ett mästerverk.
Men boken har en stor fördel, den är bara på 130 sidor - inklusive för-och efterord

Ingrid och Jan har varit gifta i 25 år, sönerna är.. Visa hela

Ingrid och Jan har varit gifta i 25 år, sönerna är unga vuxna men bor fortfarande hemma. Läraren Ingrid är trött på det mesta och allt går på rutin. Jan däremot har blivit befordrad och inleder en relation med den 15 år yngre Hanne. Hon i sin tur hör den biologiska klockan och känner sig förbisprungen på familjefronten när vännerna gifter sig och får barn. Runt dessa tre kretsar Lykkes satiriska roman om en priviligierad medelålders medelklass och deras livsval. Som Jans mamma sa "du har för mycket. Du kan inte behålla allt och därför måste du välja. Det är inte komplicerat." Den devisen gäller för samtliga, men det ÄR komplicerat och frågan är om de väljer rätt...

OBS spoilervarning!.

Nej och åter nej är en ganska bra underhållningsroman som tack vare satiren kommer undan med alla schabloner. För visst har man sett dem förr, den framgångsrike mannen som lockar yngre kvinnor, den slitna hustrun som skött hemmet medan mannen jobbat övertid, de curlade barnen vars mesiga föräldrar inte vågar behandla dem som vuxna och den vilsna kvinnan som inte får till det med jämnåriga utan söker trygghet och familj hos en äldre man. Men det som stör mig är att hos kvinnliga författare utvecklas det alltid på samma sätt. Den bedragna kvinnan (som också varit otrogen men stannat hos maken) blir först krossad men reser sig, genomgår en helt osannolik metamorfos och förvandlas på några veckor från en ängslig, skuldtyngd och kontrollerande person till en fri själ som lever för dagen och reser Europa runt. Medan mannen flyttar ihop med sin stora kärlek men ångrar, krånglar och tvivlar, gjorde jag rätt, vill jag verkligen ha ett barn till vid min ålder? Så han återgår till att jobba övertid, har dåligt samvete och vågar inte säga ifrån när "barnen" är oförskämda mot den nya, medan hon i sin tur blir allt olyckligare och med rätta känner sig övergiven.

Visst, läsekretsen är till minst 90% kvinnor och konstellationen äldre man - ung kvinna är extremt provocerande för många kvinnor. Och kvinnor mår ofta bättre efter en skilsmässa medan männen mår sämre. Men ändå, det är SÅ stereotypt! Våga lite säger jag, kvinnor måste inte alltid strykas medhårs. De tål en hel del och behovet att "straffa" dessa män genom att göra dem olyckliga känns onödigt inställsamt. Eller kanske det baseras på egna upplevelser och önsketänkande...;-)

Nu gäller min kritik allmänt och inte specifikt Nina Lykke. För som sagt, boken är en satir, om än med svärta och klarsyn, och då gäller att ta ut svängarna. Ingrid är på intet sätt ett offer utan har minst halva skulden i att relationen sprack. Men som man känner jag mig lite övergiven i relationsskildringar, det blir lätt "om en man initierar separation är det hans fel, om en kvinna initierar separation är det fortfarande hans fel". Dessvärre är de ytterst få män som skriver relationsromaner inte bättre, ett exempel är Geir Gulliksen. Några undantag från regeln är Skilsmässan av Moa Herngren och Männen och flickorna av Joanna Trollope.

Men läs gärna boken, just detta med egen behovsuppfyllelse, att vilja äta kakan och ändå ha den kvar, det blir aldrig inaktuellt.

Kathy, Tommy och Ruth är klasskamrater på den till.. Visa hela

Kathy, Tommy och Ruth är klasskamrater på den till synes idylliska internatskolan Hailsham. Här finns barn från förskoleålder till gymnasienivå. Men inga barn åker hem på loven och de får aldrig besök eller lämnar skolan. Ändå finns det inga stängsel eller murar. Från tidig ålder får barnen veta att de är utvalda för en speciell uppgift. Det framgår inte var de kommer från, är de barnhemsbarn, födda av surrogatmödrar eller utvecklade kloner i konstgjorda livmödrar i ett laboratorium? De behandlas väl och är som barn och ungdomar mest, leker, bråkar, mobbar, blir ovänner och sams igen. De får utbildning och av någon anledning är det viktigt att de tecknar och målar. Men vem är den mystiska madame som regelbundet hämtar deras alster och varför verkar hon och andra besökare rädda för dem...?

Ishiguro har skrivit en dystopi som utspelas i vår tid men i en parallell verklighet. Den 31-åriga Kathy är den som berättar om sin uppväxt på skolan och vad som hände efter att de lämnade den. Vännerna försvann åt varsitt håll men så småningom får hon veta att Ruth inte har långt kvar. Kathy blir hennes vårdare sista tiden och så småningom även Tommys. När de går bort kallas det att "fullbordas" och stoiskt finner de sig i sin uppgift och sitt öde. Att revoltera eller klaga över sina liv och vad de utsätts för ligger inte för dem. Så var det även på skolan, om någon ifrågasatte något protesterade de andra.

En fantastisk och fruktansvärd bok, men utan våld och obehagliga detaljer. Berättelsen förs framåt i ett långsamt tempo, först säger de vad de ska göra, sedan sker det och sedan berättas om vad som hänt. En taktik som fungerar förvånansvärt bra. Men hela tiden finns en krypande och ödesdiger stämning och läsaren förstår snabbt hur det hänger ihop och vad som kommer att ske med personerna. Mellan raderna spränger något outsägligt hemskt, men berättelsen rör sig mestadels runt det, vilket verkligen gör att man som läsare sugs in och berörs. Man vill tro att något sådant inte kan ske i vår värld och i vår tid och jag misstänker att när den skrevs för snart 20 år sedan sågs den som helt osannolik. Men efter det som hänt de senaste åren är det lätt att undra. Putin skulle säkert inte tveka, bara tekniken funnits...

Jag vet inte hur jag ska beskriva handlingen i den.. Visa hela

Jag vet inte hur jag ska beskriva handlingen i denna moderna klassiker? Till det yttre är det en slags deckare som består av tre korta romaner om män vars öden kommer att länkas till andra män som de är satta att bevaka. Allt börjar med en felringning och fortsätter med det som tycks vara inledningen till en typisk deckare. Men sen tar det stopp och glider iväg åt ett helt annat håll, en autofiktiv och metafysisk lek med tid och identiteter, mer som en filosofisk SF eller bildningsroman.

Lager på lager på lager skrivs fram och hur man än pusslar så fattas det ändå en eller flera bitar. Identitet, minne och språk diskuteras och tankar väcks på var och varannan sida. Men man kan inte läsa det här och tro att man förstår, varje fragment är glasklart och tydligt men sen när det ska sättas ihop så lirar det inte. Det är lekfullt och samtidigt ganska pompöst, filosofer och andra författare name-droppas och resonemang som förs kan tyckas kanske mest är till för att visa hur bildad författaren vill framställa sig. Jag fattar precis varför den är så omtyckt bland unga sökande män och litterära nördar. Dessutom har Auster en maskulin och typisk amerikansk stil i berättandet, och kvinnosynen är på samma nivå.

Men antingen är jag för gammal eller för otålig, jag har inte tid att begrunda och sätta mig in i alla detaljer och monologer. Jag tycker nog att hans fru är den bästa författaren i familjen. Den tredje delen, det låsta rummet, är lite bättre men inte heller där får man några svar. Jag vet att det är en stor roman men varken förstår eller instämmer i storheten.
Det sägs att Austers manus blev refuserat av 17 förlag innan någon ville ge ut det.
Måste säga att jag förstår dem...

En jättelik mytisk rymdfarkost påstås långsamt pa.. Visa hela

En jättelik mytisk rymdfarkost påstås långsamt passera genom universum på väg mot dess utkant. Några forskare vill undersöka den närmare eller åtminstone bekräfta dess existens. Ansvariga myndigheter är måttligt intresserade och forskarna tvingas själva ordna en farkost som kan föra dem mot målet. Det blir den mystiska men avancerade Nightflyer, vars ägare och kapten är Royd Eris, en person som bara visar sig via hologram. Resan börjar inte bra, något främmande och hotfullt genomsyrar skeppet. Snart blossar konflikter upp mellan vetenskapsmännen. Kan de verkligen lita på den mystiske kaptenen och vems sida står han på...

Nightflyers skrevs redan för 40 år sedan av den numera ikoniska SF-författaren George R R Martin, mannen bakom succeserien Game Of Thrones. Antagligen är det därför som hans äldre böcker kommer i nyutgåva. Nightflyers är traditionell SF, inte fantasy, en blandning av Star Wars, Alien och Matrix. Förhållandevis enkel och lättläst, med avancerade datorer, telepatiska krafter och människor med förmåga att ständigt hamna i konflikt med varann. Vissa saker känns igen från GoT, frosseri i blodiga detaljer, levande döda och att huvudkaraktärerna är kvinnor. En helt okej bok för en stunds avkoppling men inget som gör ett bestående intryck.

Den 43-åriga Ulrica har ett välordnat liv och gör.. Visa hela

Den 43-åriga Ulrica har ett välordnat liv och gör karriär i reklamvärlden, men känner sig ändå inte tillfreds med tillvaron. På krogen möter hon den tio år yngre Alex, en gängkriminell som försöker lämna det livet. Det uppstår en omedelbar erotisk attraktion, Ulrika tänder på den farlige Alex och han tänder på att ha lyckats erövra en "fin" kvinna. De åker till New York för en kärleksweekend, men där gör sig deras olika bakgrunder påminda. Med i sammanhanget finns deras respektive syskon. Ulrikas bror Rickard är en bohemisk gitarrist som sakta börjar inse att det inte längre funkar att leva som en rockrebell vid 40+. Alex´ syster Lina är en före detta pundare som går på behandling, stöttad av sin bror, men som kämpar med att se någon mening i en tillvaro utan droger. De två syskonparen rör sig i en destruktiv bana, kan de hjälpas åt att bryta den...?

Kajsa Grytt är musiker och mest känd som förgrundsfigur i punkbandet Tant Strul. Detta är hennes debutbok från 2014, varken thriller, kärleksroman, feelgood eller eländesporr. Då författaren själv är lite förälskad i Alex var jag rädd att det skulle bli en naiv hyllning till den tuffa killen som blir mjukis och lämnar brottets bana efter att ha mött kärleken. Men den fällan går hon inte i, hon petar hål på Alex´ patetiska undanflykter om att hans och Linas utanförskap beror på en eländig barndom och att brottslighet är samhällets fel. Alex hatar droger efter att ha sett hur Lina gått ner sig och vägrar använde sådana. Men kokain tar han gärna, väldigt mycket storstadstänk där... Alla fyra är gränslösa, var och en på sitt sätt, och som läsare känner jag mig främmande för dem. Men Grytt skriver om en värld hon känner väl till, det märks tydligt.

Något jag stör mig på men som andra säkert gillar är det ständiga namedroppandet. Man kan säkert rita en karta efter de platser, gator och krogar hon nämner i Stockholm. Och när de kommer till New York blir det samma visa, rena turistguiden. Kanske nybörjarens sätt att visa att hon vet vad hon talar om, been there, done that. Men för övrigt är det en nervig och rå berättelse, utan onödiga detaljer om karaktärernas personlighet. Det överlåter hon till läsaren att upptäcka, likaså att förhålla sig till deras agerande...

Nocturner är fem fristående berättelser om möten o.. Visa hela

Nocturner är fem fristående berättelser om möten och avsked, som alla har med musik att göra. En man vill ge sitt blivande ex en sista serenad, ett par som har kris i äktenskapet, bjuder in en misslyckad musikervän för att boosta sina egon, ett annat par har bara musiken gemensamt, en saxofonist umgås motvilligt med en känd sångerska och något händer mellan dem, och en cellist möter en virtuos kollega som avslöjar en hemlighet.

De fem protagonisterna är samma typ av person, skickliga musiker som inte slagit igenom utan hankar sig fram på småjobb och i tillfälliga band. För övrigt är de inte så begåvade, de saknar driv och ambition, är socialt osmidiga och ser inte bra ut. Men värst är att de saknar utstrålning och charm, något som sållar agnarna från vetet i branschen (enligt författaren). De kvinnor de möter är också sinsemellan samma typer, deras stora drivkraft är att gifta sig rikt eller känt, helst både-och. Kärleken är mindre viktig. Alla är amerikanskor är bäst att tillägga, så jag inte blir anklagad för att vara en kvinnohatande gubbjävel igen... Men man undrar om författaren nyligen blivit lämnad när han skrev boken...

Ishiguro är en skicklig författare, han har en förmåga att skildra människor och möten på ett till synes enkelt sätt och samtidigt få fram de små nyanser som gör att läsaren förstår relationerna utan en massa ord. Alla berättelserna är dråpliga och lite pinsamma snarare än roliga och inget går som på räls. Men skrattet fastnar i halsen, den bestående känslan är vemod och saknad, det blir aldrig riktigt bra. Några berättelser känns lite ofärdiga, som om de hade mer att ge. Men helheten är bra, inte i klass med Klara och solen och Never let me go men klart läsvärd. Boken är bara på 200 sidor så det går snabbt också!

Johanna är ihop med sin danska pojkvän Emil. Språk.. Visa hela

Johanna är ihop med sin danska pojkvän Emil. Språkförbistringen är inget större problem, däremot att Emil har en exflickvän, norska Nora, som är allt som inte Johanna är. Ung, vacker, perfekt, "underbar och älskad av alla" som det heter i en viss boktitel. Johanna är galet svartsjuk och det hjälper inte att Emil gång på gång försäkrar henne sin kärlek och betonar att Nora är ett avslutat kapitel. Johanna plågar sig själv genom att följa Nora på Instagram och frågar ideligen Emil om han verkligen inte vill ha henne tillbaka. Samtidigt lider Johanna av svår mensvärk men frågar ändå sig själv vilket som är värst, Norasmärtan eller endometriossmärtan.

I denna autofiktiva och svart humoristiska roman undersöker Johanna Frid med skarp blick två av vår tids stora kvinnosjukdomar - Instagram och endometrios. Någon slutsats kommer hon dock inte fram till och jag ser boken mest som tragisk, hur en omotiverad svartsjuka riskerar att förgifta en annars bra relation. Emil måste vara världens mest tåliga pojkvän, Johanna förstår inte vilken tur hon haft. Men kanske har kvinnor en större förståelse för Johannas dysfunktionella fixering vid pojkvännens ex, för mig känns den mest obegriplig.

Författaren, som är gift med historikern Dick Harr.. Visa hela

Författaren, som är gift med historikern Dick Harrison, presenterar en del av den fornnordiska sagoskatten i denna fackbok. I föregångaren, Nordiska gudasagor, handlade det om asagudarnas bravader, här möter vi kända figurer från vikingatidens myter, gudarna är bara berättare. Det är halvalven och mästersmeden Völund som hämnas grymt på den som gjorde honom till träl, kämpen Starke, grym och rättrådig, den till synes efterblivne Uffe som med svärdet Skräp blev en stor konung, och många fler. Måste erkänna att jag inte hört talas om några av dessa, vilket gör boken än mer intressant. Historierna är hämtade såväl från Snorres Edda som Saxo Grammaticus, Völsungasagan och Beowulfkvädet.

Det man kan säga om berättelserna är att de känns moderna trots att de är medeltida. Intrigspel som kretsar kring våld, kärlek, girighet, våld, hämnd, våld, övergrepp mot kvinnor, svek och våld. Som vilken deckare eller nyhetssändning som helst alltså... Våld är alltid lösningen på alla problem, även om list används frekvent slutar det med våld. Vad detta säger om människor då och nu överlämnar jag till läsaren att bedöma. Sagorna slutar sällan lyckligt men stämmer ändå till eftertanke och moraliska funderingar. Men med tanke på hur världen ser ut idag har det stannat vid funderingar...

Ett måste för den som är intresserad av vad medeltidens människor lyssnade på och som gillar fornnordisk mytologi presenterad på ett enkelt och modernt språk. Allmänbildande är det också och visst funderar man på hur livet var för de människor som levde då...

Gaiman har på ett förtjänstfullt sätt samlat en ra.. Visa hela

Gaiman har på ett förtjänstfullt sätt samlat en rad berättelser från den nordiska mytologin. Här finns både de mest kända, som Balders död och Tors kamp mot jätten Utgårdalokes utmaningar. Men han börjar också från början, berättar hur Gudarna skapade de nio världarna och hur de förbinds av Yggdrasil, hur Oden offrade sitt öga i Mimers brunn, hur Lokes "barn" Midgårdsormen, Fenrisulven och Hel stals från jättarnas värld, och mycket annat. Boken avslutas som det bör med Ragnarök och vad som kom sen.

En intressant, lättläst och framförallt allmänbildande sammanfattning av de nordiska myterna, med ursprung till de begrepp och företeelser som dyker upp överallt, inte minst i Gaimans egna verk. När man funderar lite blir man förvånad över hur mycket i vår västerländska kultursfär som faktisk har sitt ursprung i de nordiska myterna. Det enda som kan konkurrera är väl den grekiska mytologin. Inte illa för ett så begränsat område, både geografiskt och befolkningsmässigt. Absolut en bok att rekommendera, både för den som vill friska upp sitt minne och den som vil lära nytt - och få lite underhållning på köpet!

Connell och Marianne har känt varann sedan de var.. Visa hela

Connell och Marianne har känt varann sedan de var små, men kommer från skilda världar. Hon rik men ensam, betraktas som lite knepig. Han har växt upp i arbetarkvarteren med en ensamstående mamma men är duktig i skolan och på fotbollsplanen och populär hos bägge könen. Under sista året i skolan blir de ett par, men gör snart slut. Så fortsätter det på universitetet i Dublin, en av-och-pårelation. De fungerar inte ihop men klarar sig inte utan varann. Nu är det Connell som mår dåligt, tycker sig inte passa in på Trinity och blir alltmer ensam, medan Marianne omges av vänner och pojkvänner. Försöket att "bara vara vänner" är dömt att misslyckas, känslorna är för starka. Men finns det hopp för ett liv tillsammans?

Normala människor betraktas som Sally Rooneys genombrott och har även blivit en TV-serie. Men jag tycker att hennes debutbok, Samtal med vänner, är bättre. Jag har svårt att identifiera med med Connell, första gången gör han slut med Marianne av någon missriktad storsinthet, han har fått för sig att klasskillnaden gör deras kärlek omöjlig och att han gör henne en tjänst som går. Visserligen är Irland konservativt, men ungdomarna festar och knullar runt som i andra västländer och det känns inte sannolikt att en populär A-student och idrottsstjärna som Connell tänker så i dessa tider. Dessutom är valet i så fall hennes, inte hans.
Så fortsätter det, de kretsar omkring varann, blir ihop men bryter, träffar andra. Så småningom tycks bägge mognat till och inser att de hör ihop. Men då märker Connell att Marianne är undergiven och har svårt att hantera det, upplärd som han är att kvinnor ska behandlas väl i alla situationer. Detta har jag större förståelse för och romanen tar sig ungefär halvvägs i och med att klasstänkandet tonas ner och fokus läggs på personlighetsskillnader.
Sammantaget en helt okej samtida relationsroman och jag ser fram emot nästa bok av Rooney.

Sladdbarnet Anna växer upp i en stökig men kärleks.. Visa hela

Sladdbarnet Anna växer upp i en stökig men kärleksfull familj med mor, far och två äldre bröder. Men så försvinner äldsta brodern Charlie spårlöst under älgjakten och det leder til att familjen faller sönder. Anna får bo hos sin moster och hennes familj och går från lillasyster till storasyster. Anna har det bra i den nya familjen men är är förstås påverkad av det som hände hemma. Hon minns inte allt och hennes nya föräldrar vill inte berätta. Som tonåring utforskar Anna sin sexualitet och får en förtrogen i en ungdomsledare som också ger henne några nya pusselbitar om hennes föräldrars öde. Men Anna hinner bli en ung kvinna innan det förflutna kommer ikapp och frågorna måste ställas igen. Vad hände egentligen med Charlie, vart tog hennes andra bror vägen och varför klarade inte föräldrarna att hålla samman familjen?

Detta är ett mörkt och suggestivt familjedrama från Norrlands inland, i den genre som kommit att kallas country noir. Den är uppbyggd som en spänningsroman där läsaren omväxlande får följa den ödesdigra tiden för Charlies försvinnande, Anna som 13-åring hos mostern och Anna som ung vuxen. Men det är lika mycket ett relationsdrama där pusselbit läggs till pusselbit och vi får också veta vilka konsekvenser det som skedde fått för de boende i den lilla byn Ringarkläppen. Jag finner berättelsen obehaglig men på ett bra sätt, så att säga. Författaren väjer inte för det mörka men grottar inte ner sig i detaljer och klarar sig därför med ett nödrop undan stämpeln eländesporr.

Berättelsen är bra i grunden och väl konstruerad men har några svagheter. Dels är boken onödigt lång, 50-60 sidor kunde strukits utan vidare och kanske ännu mer. Dels förstår man inte varför det som skedde skedde och varför karaktärerna agerade som de gjorde. Jag undviker att gå in på detaljer för att inte spoila för läsaren men här finns en del frågetecken som gör boken mindre trovärdig. Den påminner lite om en TV-serie där manusförfattare alltid sätter dramatik långt före trovärdighet och det skulle inte förvåna mig om det blir film av detta.
Men som helhet klart läsvärd, en berättelse som inte släpper taget bara för att boken slås igen.

Stockholm i början av förra seklet. 25-åriga Elisa.. Visa hela

Stockholm i början av förra seklet. 25-åriga Elisabeth, kallad Pegg, har fått tjänst som kontorist hos en häradshövding. Inget hon trivs med men hon måste försörja sig och har också ansvar för sin 13-årige bror Putte då deras föräldrar är döda. Hon och tre andra flickor delar en tvåa på Norrtullsgatan. De är lågavlönade, utan anställningstrygghet och minsta klagomål eller misstag kan leda till avsked. Som ensamma kvinnor måste de ständigt värja sig mot oönskade närmanden från män. De lever ur hand i mun men hjälper varann med allt. Men i samband med ett försök till strejk för bättre villkor börjar medlemmarna i ligan dra åt olika håll. Pegg har egna problem av mer känslomässig art och tvingas till slut att ta ett drastiskt steg...

Norrtullsligan väckte en del uppmärksamhet när den kom ut 1908 men har sedan gått under radarn Nu håller den dock på att få upprättelse som Elin Wägners kanske mest betydelsefulla verk. Orsaken till den försenade klassikerstatusen tror jag är den lättsamma stilen och det tunna formatet, 122 sidor. Den är lättläst, lite rapsodisk (vilket jag gillar) och Wägner slösar inte tid på onödiga utläggningar om ditten och datten utan trampar på i handlingen. Som arbetarskildring är den annorlunda, behandlar unga kvinnor i storstad, är tydlig utan eländesporr och politiska slagord och Pegg har dessutom en välbärgad släkt. Allt detta bryter mot den traditionella arbetarlitteraturens mall och gör att den hamnat i skuggan av de manliga proletärernas verk.

Boken och dess karaktärer känns moderna trots över hundra år på nacken. Även Wägners sätt att använda ironi för att kritisera samhällsförhållanden är något vi känner igen. Det var väldigt viktigt för unga kvinnor att "bli gifta", den kanske enda möjligheten till självförverkligande och trygghet. Men det var en riskabel väg, är mannen ärlig med löftet om giftermål eller vill han bara en sak? Och den försåtliga tryggheten kan också stavas underkastelse. Den kritiska Wägner använder vad jag tror är ett dåtida talesätt när hon beskriver en uppsluppen kväll i lägenheten, "alla var glada fast ingen var gift". Motsatsen är den bonad som gruppens luttrade ungmö virkar som lysningspresent till varje kvinna som ska gifta sig. Den har texten "Lär att lida utan att klaga", precis vad den blivande bruden INTE vill höra...

Norrtullsligan är en fantastisk bok och om vi någonsin får fram en litterär kanon har den en given plats! Bara läs! Dessutom passar den bra i bokcirklar, det står mycket mellan raderna.

En samling utvalda noveller, ett slags "best of..... Visa hela

En samling utvalda noveller, ett slags "best of..." från den skickliga Tessa Hadleys penna, skrivna mellan 2007 -2017. Alla handlar om kvinnor som hamnar i en avgörande situation i livet. Men händelsen innebär inte en vändpunkt eller en drastisk förändring. De fortsätter ungefär som tidigare. bara en erfarenhet rikare. Denna lågintensiva dramatik, att det vardagliga rubbas men inte raseras, är bokens styrka. Ett annat stort plus är oförutsägbarheten, något mycket ovanligt och värdefullt för en van läsare, De flesta noveller har faktiskt ett slut, de hänger inte i luften som i så många moderna noveller. Det som hela tiden kommer för mig vid läsningen är ordet osentimentalt, det karaktäriserar alla berättelserna. Om det finns någon dramaqueen är det bland bifigurerna, kvinnorna känns jordnära och utrustade med ett sunt förnuft. Hadley påminner lite om en Londonversion av Gerda Antti, fast utan hennes samhällskritik.

Några noveller att nämna är Ett bortförande, om en ung tjej som mot bättre vetande men helt frivilligt följer med några okända killar. Det går som vi befarar, men ändå inte. Andra höjdpunkter är Flygresan, om en syskonkonflikt där en sidensjal spelar en väsentlig roll, och Erfarenhet, om en nyskild kvinna som får låna en lägenhet och blir besatt av ägarinnans före detta pojkvän.
Novellerna är genomgående av hög men lite skiftande kvalité och jag kan verkligen rekommendera boken till alla oss som älskar moderna noveller och inte kräver våld och mord på var och varannan sida!

Ännu en bok som ingen läst eller hört talas om..... Visa hela

Ännu en bok som ingen läst eller hört talas om...

Det är sommaren 1990, en omvälvande tid i Östtyskland då det bara är drygt ett halvår sedan muren föll. Den 16-åriga Maria bor med sin pojkvän Johannes och hans familj på en gård nära gränsen till väst. Maria är lite av en slacker, en dagdrivare, hon struntar i att gå till skolan och hjälper till så lite som möjligt på gården. Helst ligger hon i sängen och läser Dostojevskij. Johannes däremot är ambitiös, sköter skolan och har planer som inte inkluderar ett fortsatt liv på gården. På granngården bor den 40-årige Henner, en ensam man med tvivelaktigt rykte och som betraktas med misstro av resten av byn. Trots det, eller kanske tack vare, väcker han Marias intresse, ett intresse som är minst sagt besvarat. Men en 16-åring och en 40-åring det kan ju inte bli något? Eller...?

En intensiv relationsroman i annorlunda miljö, ett DDR mellan sammanbrottet och återföreningen. Johannes` farbror flydde till väst för mer än 20 år sedan, nu kommer han och hans nya familj på besök och nya världar öppnas för bägge familjerna. Medborgarna i "zonen" vill få del av överflödet och friheten i väst, samtidigt som det finns en befogad rädsla för att betraktas och känna sig som andra klassens medborgare. De som kommer från väst gör stora ögon när de får veta vad det innebar att leva i en polisstat med ständig övervakning. En nyttig påminnelse för oss läsare om ett Europa som bara ligger drygt 30 år tillbaka i tiden och en varning att demokrati och yttrandefrihet inte är något självklart ens inom EU, med tanke på utvecklingen i Polen och Ungern.

Jag vet att vissa kvinnor har svårt för Lolitatemat men hoppas ni inte låter er inte avskräckas. Detta är en modig och läsvärd debutbok om hur människor anpassar sig, växer och utvecklas i en föränderlig miljö, ett udda kärleksdrama och ett stycke nutidshistoria som inte behandlats så ofta i litteraturen.

Bohuslän, sent 1920-tal. 13-årige Elis och hans fa.. Visa hela

Bohuslän, sent 1920-tal. 13-årige Elis och hans familj lever ett enkelt liv som fiskare. Han ser det hårda slitet och faderns oberäknelighet som något naturligt. Men plötsligt försvinner hans äldre syster Signe, utan att säga något till Elis. Föräldrarna är undvikande, men antyder att hon försvunnit med en kille. Elis låter sig inte nöjas med det och snart uppdagas en mörk familjehemlighet. Så händer det som inte får hända och Elis flyr hemmet hals över huvud. Om han bara kan hitta Signe och få hem henne kommer allt att ställas till rätta - tror han...

Vi läste boken i vår bokcirkel och först blev jag besviken. Fattigdom, umbäranden, misshandel, alkoholism och död. Vanlig eländesporr med andra ord, varför är denna bok så lovordad? Men i andra halvan lyfter det rejält, Elis hittar Signe men möter också en för honom okänd värld. Det blir fel från början och trots kärleken mellan syskonen uppstår konflikter. Författaren får till en fin skildring om skuld och förlåtelse, om att göra det rätta, men också rätten att värna sitt eget liv och välmående. Elis är inte längre offer utan visar fram mindre behagliga sidor, han tvingas inse att ingen kommer undan sitt arv.

Boken har ett öppet slut och jag skulle inte bli förvånad om författaren sitter och filar på en fristående fortsättning. Men det återstår att se, än så länge får vi hålla till godo med det vi har. Boken kan rekommenderas i synnerhet till de som gillar berättelser om gamla tider, fina miljöskildringar och nya kunskaper om hur livet var i landet för nästan hundra år sedan.

Rebecca har en framgångsrik karriär, pengar och en.. Visa hela

Rebecca har en framgångsrik karriär, pengar och en make som älskar henne. Ändå väljer hon att ta livet av sig. Men hon försvinner inte på riktigt utan ångrar sig och hamnar i någon slags limbo där hon ser allt som händer i den värld hon valt att lämna, utan att kunna påverka. Eller nästan utan att kunna påverka, hon kan skapa en förnimmelse av närvaro och kanske tända och släcka en lampa. Hon blir helt enkelt ett spöke. Hon och andra i samma situation är inte färdiga med livet, de vill ta hand om och lindra sorgen hos sina älskade anhöriga. Men vilket är bästa sättet att nå försoning, att hänga kvar och försöka eller våga släppa taget...?

En ojämn feelgood av en av genrens svenska föregångare. Jag gillar inte det numera alltför vanliga skyddsängeltemat där en död person på något sätt övervakar sina nära och kära, utan att kunna göra särskilt mycket nytta. Men det är säkert kul att skriva om. Så de partier som skildras ur Rebeccas synvinkel känns sådär, nästan tramsiga fast ändå sorgliga. Medan de som skildrar makens och vännernas chock, sorg och försök att gå vidare i livet är alldeles utmärkta.
En svaghet är att läsaren inte förstår varför Rebecca tog livet av sig, försöket till förklaring är luddigt och icke trovärdigt. Desto bättre är författarens tydlighet om att självmord är en egoistisk handling som inte hjälper eller befriar omgivningen på något sätt utan kastar ner dem i förtvivlan och skuldkänslor.
Och att den största kärleksgärningen kan vara att släppa taget om den du älskar...

Hösten 1986. En storm drar fram över Karlskrona sk.. Visa hela

Hösten 1986. En storm drar fram över Karlskrona skärgård. När Tina går för att titta till sin 3-åriga dotter är hon spårlöst försvunnen. Polisen och hela ön deltar i sökandet men det enda man hittar är en sko. Polisen drar slutsatsen att flickan drunknat men någon kropp återfinns aldrig.
Trettiosex år senare skakas Blekinge av en våg av ovanligt brutala rån, offren misshandlas svårt. En specialgrupp inom polisen tillsätts. Innan de ens påbörjat arbetet sker ett rån till, i en villa i Olofström. När polisen kommer till platsen hittar de en död kropp i källaren. Hos den döde återfinns ett föremål som kan kopplas till den försvunna flickan från 1986. Hur har det hamnat där och vilken koppling finns till de brutala rånen...?

Emma Olofsson är en ny stjärna på deckarhimlen, en närmast osannolikt produktiv författare från Blekinge med ett 30-tal utgivna böcker sedan 2020. Trevlig är hon också, jag hörde henne förläsa på bibblan. De flesta böcker utspelas i hemlänet i nutid och hon namedroppar flitigt, gator, platser, affärer. Bra knep för att locka oss infödda, men hon är läst och uppskattad i hela landet.
När du försvann är en traditionell modern deckare, med poliser som lämnar barn på dagis och tar hand om äldre sjuka föräldrar. Brott och förövare har ofta kopplingar till skeenden i samhället utom och inom Sverige och till klass, ras, religion eller utanförskap. Texten är välskriven, lättläst och med korta kapitel, ledtrådar läggs ut för att vilseleda läsaren och pusselbitar faller på plats i sedvanlig ordning. Våldskapitalet är måttligt och korrektheten på en nivå som inte stör någon. Vissa karaktärer återkommer, som den luttrade polisinspektören Sonja Ljung och Matias Hernandez med rötter i Chile.

Jag har inte läst fler böcker av henne men boken är att rekommendera för den som som gillar deckare av denna typ. Skulle vara intressant att höra om någon läst mer av henna och om hon klarar att variera sig, med tanke på hennes imponerande produktivitet?

Irland 1958. Benny (Bernadette) Hogan och Eve Malo.. Visa hela

Irland 1958. Benny (Bernadette) Hogan och Eve Malone kommer från en liten ort strax utanför Dublin. De har varit bästa vänner sedan 10-årsåldern och nu har de just börjat på universitetet. Sinsemellan är de olika, Benny är uppfödd i en medelklassfamilj där fadern äger en herrekipering medan Eve blivit föräldralös som spädbarn och växer upp i ett nunnekloster. Benny är storväxt, godmodig och positiv medan Eve är liten, tunn och misstänksam mot alla. Bland vännerna i Dublin finns en flicka, Nan Mahon, med stora ambitioner att bryta sig loss från sin arbetarklassbakgrund och bli Någon. Hon är "underbar och älskad av alla" och fast besluten att använda alla sina tillgångar för att nå sitt mål, kosta vad det kosta vill. Men även om hon är streetsmart förstår hon inte de regler som gäller i ett konservativt klassamhälle...

Binchy briljerar med en varm berättelse om vänskap och kärlek. Läsaren känner igen de tidlösa karaktärerna på skolan, den populäre killen som kommer undan med allt, hans vapendragare som ställer upp, den udda enstöringen, paret som inte kan hålla fingrarna från varann,, hierarkin bland tjejerna med Queen Bee som alla avundas, hennes hov, lantistjejerna som blir utanför. Men Binchy skriver också om de vuxna, föräldragenerationen, om deras problem, sorger och kärlekar. Styrkan är som vanligt hos henne det vardagliga, ingen är helt ond eller god och det mesta löser man med sunt förnuft, utan drama. Visst faller en del bitar på plats lite väl lätt men det har man överseende med då stämningen är så god. Berättelsen känns modern trots att den utspelas för 65 år sedan och genom att man växelvis får följa de olika karaktärerna blir det inte segt.

En kul grej är titeln, det svenska förlaget döpte boken till När ödets stjärnor faller, en helt hjärndöd titel som skriker skämskudde lång väg. Tydligen insåg man det ganska snabbt så när nästa upplaga kom ut kröp man till korset och tog till originaltiteln, Circle of Friends, med den svenska som undertext. Boken är också filmad, under originaltitel

Bokens namnlösa jag lämnar New York för ett jobb.. Visa hela

Bokens namnlösa jag lämnar New York för ett jobb som tolk vid internationella domstolen i Haag. Här träffar hon Adriaan som är på väg att skiljas och de inleder ett förhållande. När han reser till Lissabon för att slutföra skilsmässan väljer hon att bo kvar i hans lägenhet. Arbetet som tolk är påfrestande och hon blir berörd både av offrens berättelser och av den anklagade, en afrikansk diktator. Samtidigt kommer hon i kontakt med en man, Anton, som blivit rånad och misshandlad utanför en väns lägenhet när hon var där. Dagarna går och Adriaan hör bara av sig sporadiskt, är han på väg tillbaka till frun...?

En lågintensiv roman i samma stil som hennes debut, Separationen. Inte mycket händer och efter halva boken var jag inställd på att lägga ner. Men jag gav den några sidor till, trots allt var den svår att släppa. Och så växte den och som läsare vill man veta. Kommer Adriaan tillbaka, får hon ihop det med Anton istället, vad hände honom egentligen och varför, kan hon hålla sig neutral till den anklagade diktatorn?
Kitamura har en speciell stil, lite svår, långsam men med en distinkt närvaro. Frågorna får svar, triviala snarare än dramatiska, och det är skönt men en författare som vågar låta bli att skapa drama på ett konstlat och spektakulärt sätt. Det blir lite väl mycket om tolkarna och deras uppgifter men det är ett ovanligt arbete som sällan berörs i litteraturen.

En sak jag inte gillar är att hon konsekvent undviker citationstecken eller tankstreck vid dialog. Allt ligger i texten och som läsare måste man vara på tårna. Ett ganska vanligt grepp numera och jag upplever det som litterär snobbism. Man vill vara lite "finare" och verkligen tvinga på läsaren varje ord för att denne inte ska tappa tråden. Men tjejen kan verkligen skriva och jag blir inte förvånad om hon är med i nobelprissnacket om några år.
Så kom ihåg var ni hörde det först...

Trudy blir gravid med sin man men inleder ett förh.. Visa hela

Trudy blir gravid med sin man men inleder ett förhållande med en annan man. Inte så ovanligt upplägg i böcker. Hon och den nye planerar att röja maken ur vägen, lite mer ovanligt. Men helt unikt är att det ofödda barnet har ett medvetande, hör vad de vuxna säger, blir vittne till de grymma mordplanerna men kan inte göra mycket åt det. Men kan kanske ändå ge rättvisan hjälp på traven...

En mörk och underfundig thriller med ett unikt upplägg. Funkar det då? Nej, en ofödd baby som lyssnar och förstår världen utanför och filosoferar över livet och människorna saknar helt trovärdighet. Ett tekniskt grepp utan värde, han blir bara en berättare. Det som ger något är istället den psykologiska skildringen av gärningspersonerna, vad ser Trudy hos den intetsägande och själviska älskaren och vad driver dem till det grymma dådet?
McEwan kan bättre, detta är en av hans mindre bra böcker.

Gården Ingvars i Hallands län har gått i släkten i.. Visa hela

Gården Ingvars i Hallands län har gått i släkten i många generationer. Son tog över efter far, så skulle det vara förr. Men efter andra världskriget sker stora förändringar både i lantbruket och i samhället i övrigt. Lantbruk är inte längre något man föds till utan något man väljer. Men den unga kvinnan Tora får inte det valet. Hon vill läsa vidare men blir gravid med sin fästman. Pappa Holger tar då chansen att slippa det jordbruk han inte är intresserad av och lämnar över gården. Men snart är Tora också ensam, hennes man Erik sviker och försvinner på ett mystiskt sätt. Till allas förvåning klarar den driftiga Tora att sköta gården med hjälp av anställda.
Parallellt får läsaren följa hennes barnbarn Lisa, mjölkbonde i nutid som också driver gården ensam, inspirerad av sin farmor Tora. En dag anländer Bill, Holgers barnbarn från tiden i USA, en vilsen man som vill hitta sig själv genom sina rötter.

Ingrid Kampås är en ny bekantskap för mig, en skrivande sjuksköterska som tidigare mest satsat på deckare. Och hjärtat slår är dock en släktkrönika i lantbruksmiljö, en nära och vemodig skildring av människans bundenhet, kärleken till djur och natur, en längtan till det som inte blev men också tacksamhet över det man har.
Sättet som vissa saker faller på plats på påminner om feelgood, men berättelsen är lite för sorgsen, för eftertänksam och med för mycket skit under naglarna för att platsa i den genren. Likheterna mellan Toras och Lisas liv i två olika tidsåldrar är bokens styrka. Visserligen är bägge superkvinnor med hjärtat på rätt ställe på en nivå som snarare är till för att inspirera och peppa andra kvinnor än att framstå som realistiskt. Men bortsett från det är det en utmärkt bok, lättläst och tänkvärd. De filosofiska resonemangen känns lite stolpiga och naiva, men så tänker vanliga människor ofta. Bondelivet består av bundenhet, pliktkänsla, väderberoende och tankar om ifall all oro, allt slit och den oförstående och nedlåtande attityd man ofta möter är mödan värd?

En biografi där vi får följa Annie Lööf från tonår.. Visa hela

En biografi där vi får följa Annie Lööf från tonåren då samhällsintresset väcks hos den "duktiga flickan", hur hon blir inkryssad i riksdagen som 23-åring, partiledare och minister som 28-åring och vidare fram till hennes avgång hösten 2022. Tonvikten ligger förstås på den politiska utvecklingen, hur hon håller en rak linje mot SD medan hennes allianskollegor sviker sina löften, skapar en onödig regeringskris 2021 och hur de med hjälp av falskspel och lögner vinner valet 2022.
En stor del av boken berör också den privata Annie, hur hon håller på att dö när livmodern brister och hur det är att leva på sjukhus med ett för tidigt fött barn som får ständiga andningsstopp.
Men också om hatet och hoten som leder till att en psykiskt sjuk person kartlägger hennes liv och rörelsemönster och planerar att döda henne i Visby när hon besöker Nikodemussamtalet i domkyrkan. Men av en tillfällighet råkar han springa på ett annat hatobjekt, psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, och dödar henne istället. Så Annie blir målsägare i rättegången och trots hennes juristutbildning blir det ännu en traumatisk upplevelse efter den livshotande förlossningen. Att tvingas läsa förundersökningen med alla detaljer om hur hon skulle dödas skyndar på hennes beslut att lämna politiken, och hon berättar också om den tacksamhet hon känner över att ha "klarat sig" och får se sina barn växa upp.

Annie Lööf är tillsammans med Olof Palme den politiker som utsatts för mest hat och hot. Fast det går mycket lättare att hota nu, med nätet och SMS. Vissa hot är också riktade mot hennes barn. Och många av okvädningsorden kommer från vanliga svenssons, småbarnspappor, farmödrar och mammor. Jag förstår inte att rättsväsendet tolererar att folkvalda politiker ska behöva utsättas för detta, ett klart hot mot demokratin. Det skulle ju räcka att sätta dit några "vanliga" hatare med namn och bild för att skrämma skiten ur de andra. Och sen kunde polisen koncentrera sig på de riktigt farliga personerna. De flesta som skriver skulle inte göra en fluga förnär, men deras hatinlägg triggar psykfallen som intalar sig att de har folkets stöd i att "rensa upp" bland politiker och myndighetspersoner.

En måste-bok för den som är intresserad av det politiska spelet de senaste decennierna och hur det är att leva som politiker idag. Givetvis är det en partsinlaga, men jag kan då inte se några faktafel i den. Lööf är öppen med sina misstag, det som kanske saknas är en analys av varför centern gått bakåt i senaste valet och i opinionen.

Tidigt sjuttiotal i Stockholm. Den unga idealistis.. Visa hela

Tidigt sjuttiotal i Stockholm. Den unga idealistiska akademikern Anna får jobb på en fackförbundstidning och förvånas över hur undfallande facket är mot arbetsgivare och stat. När den tuffa och karismatiske stenarbetaren Bengt blir vice ordförande förväntar sig Anna nya vindar, dessutom blir hon kär i honom. De inleder ett stormigt sexuellt förhållande men deras olika erfarenheter och klassbakgrund ställer till det för dem. När Bengt blir ihop med en annan kvinna håller Anna på att förgås av svartsjuka. Hon känner sig dubbelt sviken då Bengt också anammar facktopparnas försiktiga hållning gentemot deras motparter. Men ändå, det var han som väckte Anna sexuellt och attraktionen finns kvar...

En traditionell kärlekshistoria mellan två sinsemellan helt olika personer som "drabbas" av en passion de varken kan motstå eller hantera. Undrar om detta fenomen är lika vanligt i verkligheten som i litteratur och film? Och kvinnor lär jag aldrig förstå, hur kan en vuxen kvinna som Anna lida av en så förtärande svartsjuka att hon missköter jobbet och drivs till självmordets gräns? För en man som bär sig illa åt mot henne och hon aldrig kommer att kunna lita på?
Boken är lättläst med mycket dialog och ger en intressant bild av hur fackföreningar fungerade för 50 år sedan. Idag är facket en maktfaktor och var i än högre grad för 20-30 år sedan. Men i boken framställs den som ett pampvälde utan vare sig makt eller omtanke om medlemmarna. Något vi har glömt idag är den hårda konflikten inom dåtidens arbetarrörelse, den mellan kommunister och socialdemokrater där radikala företrädare för jobbarna sågs som ett större hot än arbetsgivare och borgare. Men författaren är också tydlig med de eländiga förhållanden som rådde på många arbetsplatser och hennes politiska hemvist är uppenbar.

Vi låter Bengt sammanfatta sin filosofi:
"Jag tror inte på kärleken"
"Vad tror du på?"
"Kroppens lust"

Boken utspelas i slutet av 1970-talet. Den sovjeti.. Visa hela

Boken utspelas i slutet av 1970-talet. Den sovjetiske sjömannen Michail hoppar bokstavligen av till Sverige genom att glida ner i vattnet och simma in till land när hans fartyg sökt nödhamn nära svenska kusten. Men det är höst och kallt och frågan är om han överlevt om inte Helena hittat honom på sin morgonpromenad. Hon ger honom skydd och varma kläder i sitt hem här på Fogdö. Michail kan svenska så de kan komunicera. Helena lever i ett tryggt men barnlöst äktenskap med Rolf, men blir blixtkär i Michail. Hon inrättar honom i en tom sommarstuga och det dröjer inte länge innan de hamnar i säng. Rolf har en övernattningslägenhet i stan och kommer bara ut till ön på helgerna så Helena kan hålla skenet uppe till en början. Men samvetet gnager så hon berättar för sin man. Hon vill vara med Michail men fortfarande vara gift med Rolf. Motvilligt går Rolf med på arrangemanget och de lever en tid i någon slags tresamhet. Men det tär på alla. Michail tänker på sin familj som han lämnat i Leningrad. Helena är rädd att både Rolf och älskaren ska lämna henne och Rolf i sin tur mår allt sämre. En skabbräv syns på ön och Rolf ska avliva den samtidigt som Michail är ute på promenad. Tre skott smäller...

Ett klassiskt triangeldrama i skärgårdsmiljö där de inblandade försöker agera vuxet och fördomsfritt. Bra försök men dömt att misslyckas, fast skildringen av det hela är inte så dum. Sen undrar i alla fall jag över Helena, hur hon försöker att både äta kakan och ha den kvar och varför hon tar på sig att försörja den undflyende Michail månad efter månad. Hur hade hon tänkt sig framtiden? Och vem är Michail egentligen, varför har han lämnat fru och barn, varför vill han inte anmäla sig och söka asyl och varför tar han risken att gå in på militärt skyddsområde?

Dramatikern och småbarnsmamman Ida Heier har mött.. Visa hela

Dramatikern och småbarnsmamman Ida Heier har mött sitt livs kärlek. Det är inte maken utan den tio år äldre professorn Arnold Busk, även han gift med barn. Men det hindrar inte Ida, hon blir helt besatt av Busk, ser till att de hamnar i säng och försöker ständigt få till kontakt och nya träffar. Hon skiljer sig snabbt men Arnold vilar på hanen, vill varken skiljas eller avstå andra kvinnor. Till slut tröttnar hans unga fru på de ständiga otroheterna och Ida jublar, äntligen ska hon få sin älskade helt och hållet.
Ida och Arnold är själsfränder och kärleken stark från bägge håll. Men relationen är turbulent och gränslös och blir allt mörkare. Bägge är svartsjuka intill sjuklighetens gräns, drama, gräl och föremål som krossas hör till vardagen. Hur mycket är Ida beredd att offra för den smärtsamma kärleken?

Milde tid vilken relationsröra, släng dig i väggen Lars Noren! Vigdis Hjort, mest känd för incestdramat Arv och miljö, har skrivit en smärtsam och obehaglig bok och besatthet, destruktiv kärlek och svartsjuka som slår det mesta. Ida och Arnold älskar, super, reser och skämmer ut sig på 310 passionerade sidor. Om de tu är typiska för hur kultureliten lever förstår man bättre turbulensen kring Akademien och andra märkligheter de senaste decennierna.
Men som läsupplevelse är boken inget vidare, trots allt beröm. Den är visserligen utnämnd till en av de viktigaste böckerna i Norge de senaste 25 åren, men jag upplever den som tjatig då deras destruktiva dans kring varandra upprepas i ett aldrig avslutat mönster. Gränsen mellan kärlek och hat är verkligen hårfin.
Men boken har en annan mycket intressant poäng. Den kom ut 2006 och den vane läsaren ser genast likheten mellan denna bok och Lena Anderssons mästerverk Egenmäktigt förfarande. Nu är visserligen Lenas bok typ hundra gånger bättre men kopplingen mellan de besatta kvinnorna Ida och Ester är uppenbar. Och som en tydligt blinkning till Hjort kallar ju Lena mannen för Hugo Rask, väldigt likt Busk... Och alla fyra är uppburna kulturpersoner.

Så läs gärna boken, den har som sagt flera bottnar och man kan inte påstå att litteraturen vimlar av kvinnor som bär sig så illa åt som Ida Heier. I jämförelse är Ester Nilsson närmast ett under av sans och måttfullhet...

En bok med korta exempel på människors ofta obefog.. Visa hela

En bok med korta exempel på människors ofta obefogade och meningslösa snålhet. Alla har vi väl stött på dessa personer som fixerar sig vid att spara kostnader, ju mindre desto viktigare om man ska tro på alla galna exempel i boken. Värst är de som låter sin snålhet gå ut över andra, aldrig bjuder igen eller smiter undan sin del av notan genom att ständigt "glömma" plånboken. Eller som han som sparade halvdruckna groggar på efterfesten och bjöd på dem nästa lördag. En annan stjärna är mannen som stod vid toadörren och delade ut toalettpapper åt nödiga gäster, max två ark per person. Eller den som snodde varmvatten på jobbet och tog hem i termosar för att spara el. För att inte tala om han som tog med rakapparaten till jobbet för ladda den där!
Ja ni förstår nivån... Min favorit är kvinnan som plockade frukt i påsen på snabbköpet och när hon skulle väga den kramade hon ut all luft ur påsen med motiveringen att hon "minsann inte skulle betala för luften"!

Ganska kul på sitt sätt men kanske inget man ska sträckläsa. Författaren har dels skrivit om egna erfarenheter av snåla jävlar men också efterlyst exempel på Facebook. Vilket gör mig lite misstänksam vad gäller sanningshalten då den som bekant inte är överdrivet hög på nätet...

Den gamle advokaten Louis känner att hans dagar är.. Visa hela

Den gamle advokaten Louis känner att hans dagar är räknade. Han tänker tillbaka på sitt liv, på tillkortakommanden, besvikelser och misstänksamhet, trots att han varit framgångsrik i yrket och byggt upp en ansenlig förmögenhet. Mest besviken är han på familjen, genom det öppna fönstret hör han hur barnen och deras respektive planerar att omyndigförklara honom för att rädda sitt arv. Själv är han besatt av tanken på att lura av dem pengarna och trots sin dåliga hälsa vidtar han mått och steg för att lyckas i sitt uppsåt. Men hans giriga och ondsinta barn har växt upp i skuggan av en hustyrann och den som sår av sin bitterhet får också skörda av sitt hat...

Ormboet är nobelpristagaren(1952) Francois Mauriacs mest kända bok och har uppfattats som en uppgörelse med den borgeliga familjen och dess livsstil. Men jag ser det mer som en berättelse om en osäker man vars hjärnspöken förvandlat honom till en tyrann som själv bygger sin ensamhet. Hans fixering vid pengar och hans besvikelse över sin familj är ett substitut för längtan efter kärlek och närhet. I allt de andra i familjen gör tolkar han in bitterhet och hat men på sig själv känner man andra heter det ju. När han till slut visar prov på försoning och bikt står hans familj lika främmande och hatfull som tidigare.

Det här är en väldigt sorglig bok om en man som inte passar in, osäker och osocial, överbeskyddad i barndomen, och som skaffar sig ett hårt skal. Hans misstänksamhet förstör hans äktenskap och han avvisar den kärlek han kunde fått. Den enda han vågar älska dör. Han förvandlas till en rent ut sagt förskräcklig man, ändå kan jag känna viss sympati för honom. Boken är lite seg i början, ett ältande av oförrätter, men tar sig på slutet. Den är delvis skriven i dagboksform och helt befriad från goda personer som bara vill andra väl. Slutet kan kännas lite rumphugget men är egentligen lysande och helt i linje med resten av boken.

En berättelse från Västerbotten i mitten av 1800-t.. Visa hela

En berättelse från Västerbotten i mitten av 1800-talet inspirerad av ett skillningtyck i en dalmålning på Norsjömål. En torparfamilj hamnar i skuld till den lokala handelsmannen som tar ut räntan genom att ha sex med torpets kvinnor. Utnyttjandet pågår under 20 år, kvinnorna fogar sig utan större åthävor och sonen växer upp till man medan han ruvar på hämnd. Men i det avgörande ögonblicket händer något...

En svensk modern klassiker, en till det yttre ganska banal berättelse. Fattiga människor och kvinnor är offer, rika män är förövare. Det som lyfter boken är istället sättet att skriva, dels dialekten och de bibliska passagerna, dels den lakoniska stilen kontra en undertryckt vrede som nästan får sidorna att vibrera. Det är inget fysiskt våld inblandat, inte heller gråt och drama, men en mörk och ödesmättad stämning vilar över familjen på grund av de systematiska övergreppen. Det ljus som finns kommer genom musiken, både Tea och hennes dotter Eva är musikaliska och spelar på fester, bröllop och begravningar.

En kort och intensiv berättelse på 132 sidor som inte lämnar någon oberörd. Jag har inga problem med dialekten, betydelsen av de enstaka ord man inte förstår framgår av sammanhanget.

Han som nu kallar sig för Snöman sover i ett träd.. Visa hela

Han som nu kallar sig för Snöman sover i ett träd för att inte bli dödad av de nya djurformer som dominerar hans livsmiljö. Hans magra kropp är insvept i ett lakan och han kommer långsamt att svälta ihjäl om inte sjukdom eller odjur tar honom innan dess. För inte så länge sen hette han Jimmy och var en vanlig man med jobb och flickvänner i den civiliserade världen. Hur kunde allt falla samman så snabbt? Han längtar till sin älskade Oryx och saknar vännen Crake. Crake, den briljante forskaren som skapade sitt fantastiska men också ödesdigra Paradice Project och gjorde det som varken krig, atombomber, naturkatastrofer eller miljöproblem lyckats med, nämligen att utplåna mänskligheten.

Atwood har skapat en modern apokalyps, en bisarr värld vars invånare är designade och uppfödda av vetenskapsmän som drivit genmodifieringen till sin spets. Hon har grundat hela den skrämmande historien på företeelser som finns idag. Dessa har hon tagit till sin yttersta gräns, vilket ger en samtidigt verklig och overklig effekt. Det blir liksom lite too much för att vara sannolikt, samma svaghet som man finner i andra dystopier. Detta plus en del melodramatiska detaljer drar ner helhetsintrycket. Undergångsscenariot med forskare som leker Gud, den ständiga mänsklig girigheten och sökande efter den perfekta kroppen är tillräckligt skrämmande i sig. Här finns ingen nåd och inget hopp. De humanoider som Crake skapat och han menar ska bli en bättre människoart är inte mycket annat än menlösa djur och i verkligheten skulle de garanterat gå under. De skyddsmekanismer som är inbyggda hos dem kommer de vilda djuren att övervinna när de blir tillräckligt hungriga.
Mycket intressant och otäck, men som dystopi inte helt trovärdig trots det moderna anslaget.

Eleanor, kallad Elle, och hennes make Peter med fa.. Visa hela

Eleanor, kallad Elle, och hennes make Peter med familj tillbringat semestern i familjens sommarhus i Cape Cod tillsammans med ännu en familj, Jonas och Gina. Elle och Jonas är barndomsvänner, en vänskap som kunnat utvecklas till något mer men en tragisk händelse i ungdomen fick dem att gå åt olika håll. När de sen återknöt kontakten i vuxen ålder var de ur fas med varann och bildade familj på varsitt håll. Men nu har det hänt, igår hade de sex med varann för första gången. Jonas är på det klara med vad han vill, han har aldrig slutat älska Elle. Nu måste hon fatta ett livsavgörande beslut, stanna hos Peter som hon fortfarande älskar eller slå sönder två familjer och bejaka sina känslor för själsfränden Jonas...

Hela romanen utspelas under ett dygn, med ständiga återblickar på Elles tidigare liv. Ömt men osentimentalt utforskar romanen ett liv fyllt av svek, övergrepp, frånvarande vuxna och mörka hemligheter. Elle kommer från en familj av starka kvinnor som inte är rädda att tala klarspråk, något som naturligtvis leder till konflikter. Elle är skadad av sin uppväxt, har svårt att förlåta men hon kan inte heller förlåta sig själv.

Papperspalatset är en bok som jag tror många kommer att uppskatta. Själv är jag lite kluven. Temat är intressant, vänskap över könsgränserna som leder till förbjuden kärlek. Fast jag tycker att det kunde gjorts bättre, mindre yttre dramatik och mer inre. Men författaren är dels amerikan, dels har hon jobbat som manusförfattare till kända TV-serier som Sopranos, Six feet under m fl. Klart att det måste hända grejor och den har således legat etta på deras bestsellerlista... Men den är inte i klass med Andromeda som jag skrev om förra veckan - tycker jag!
Romanen passar också bra i en bokcirkel, intressanta karaktärer och flera moraliska dilemman, inte bara otrohet. Slutet kan också diskuteras.

Det är nyårsafton. Ett förälskat tonårspar har ord.. Visa hela

Det är nyårsafton. Ett förälskat tonårspar har ordnat en middag så att deras respektive föräldrar ska träffas för första gången. Trots kris på jobbet och ohälsa i familjen ställer Lisa och Martin upp på sin älskade dotter Ebbas önskan om en parmiddag. Men när gästerna dyker upp visar det sig att paren känner varann och att den samvaron slutade i konflikt. Gamla oförrätter väcks till liv, gästerna är påstridiga och undvikande på samma gång och spänningen mellan paren stiger i samma takt som promillehalten. Det nya året hinner knappt börja förrän människor dör och en fruktansvärd hemlighet avslöjas...

En ny svensk thriller med en lite ovanlig konfliktorsak även om man tidigt anar lösningen. I en del kapitel får läsaren veta vad som hände för 17 år sedan och varför ingen glömt eller förlåtit. Kunde blivit bra men faller som så ofta i denna genre på ett händelseförlopp som inte hänger ihop och en huvudkaraktär, Lisa, som inte agerar trovärdigt. Mer kan jag inte avslöja utan att spoila men många gillar nog berättelsen. Den är obehaglig så det räcker till och ska jag ge någon ledtråd så ska kanske personer som försöker få barn med hjälp av assisterad befruktning undvika romanen...

Författaren var först obekant för mig men det visade sig att han är ingen mindre än den högste ansvariga för Eurovision Song Contest, den "mister Osterdahl" som berättar att röstningen gått rätt till i direktsändningen. Jobbet på EBU är tydligen inte mer betungande än att han hinner skriva böcker också...

Pava Lars var en levande legend för sin tid som fj.. Visa hela

Pava Lars var en levande legend för sin tid som fjällguide, stigfinnare. jägare och inte minst skidåkare. Han handplockades till Adolf Erik Nordenskiölds polarexpedition till Grönland 1883 och var den som räddade expeditionen från fiasko genom att tillsammans med en kamrat skida till Grönlands mitt som första vita människor. Året efter var han huvudperson i världens första riktiga skidlopp, det 220 km långa Nordenskiöldsloppet mellan Jokkmokk och Kvikkjokk. Han blev hyllad och omskriven för sina prestationer och belönad med kunglig medalj. Men hans liv svängde till det sämre och sjukdomar, laviner och svält drabbade både familjen och hans renhjord. Men hjälp från omgivningen lindrade hans sista år i livet.

En mycket intressant biografi om en framstående men idag glömd personlighet från förrförra seklet! Vi får också veta mycket om samernas hårda liv, livsfarlig jakt på varg och björn, köld, umbäranden och skötsel av renarna. Men också om deras utrustning, tillverkning av de olika typer av skidor som var avgörande för skyddet av renarna och förmågan att förflytta sig i djup snö. Vissa samer och nybyggare var extremt duktiga och uthålliga skidåkare som kunde åka hela dygn i jakt på varg eller för att hämta förnödenheter. Boken är bara på 140 sidor så omfånget är inget skäl att avstå från denna fantastiska historia!

När pesten slår tilli Oran, Algeriet sätts staden.. Visa hela

När pesten slår tilli Oran, Algeriet sätts staden i karantän och lämnas åt sitt öde av myndigheterna. Ingen får lämna eller komma in i staden. Pesten slår blint, barn, vuxna och åldringar dör i svåra plågor. Läkaren Bernard Rieux tar upp kampen mot pestens härjningar och gör vad han kan, men det är inte mycket. Pesten är som en naturkraft, böljar fram och tillbaka genom staden och håller människorna i skräck. Människor förhåller sig till det onda på olika sätt, med underkastelse och feghet men också med ansvar, mod och solidaritet.

Pesten sägs vara nobelpristagaren Camus största roman, även om den inte är lika känd som Främlingen. Idag känns den superaktuell och man känner igen de olika stegen i människors syn på pandemin. Först kommer förnekelsen, sjukdomen är något naturligt, inte pest, Sen motvillig insikt, det är visserligen pest men det blir nog inte så farligt. Därefter klentrogenheten, människor dör faktiskt, i vår trygga stad! Så paniken och anklagelserna varför gjorde ni inget? Drastiska åtgärder, karantän och isolering men för lite och för sent. Slutligen acceptans och stoicism, det är jävligt illa men vi ska klara det på något vis, det finns ett Efter. Exakt så har vår egen folkhälsomyndighet agerat och fått som respons under vår tids pest, intet är nytt under solen...

Men i Camus´ stad är det ingen som håller avstånden fast man är medveten om hur pesten smittar. Krogarna är smockfulla och även läkaren Rieux tar sig ett glas där. Det förvånade mig faktiskt, någon slags uppgivenhet att det som sker det sker. Man provar olika läkemedel, bygger provisoriska sjukhus och försöker med isolering och karantän men man fokuserar på de sjuka, inte på att skydda de friska.
Tyvärr upplever jag boken som svårläst med tunga textmassor och åtminstone i min upplaga väldigt liten stil. Dessutom känns den förutsägbar, pandemier har som sagt haft liknande förlopp i alla tider. Författaren lyckas inte överraska. Men boken ligger rätt i tiden fast den skrevs på 1940-talet...

Detta är en provocerande och samhällskritisk roman.. Visa hela

Detta är en provocerande och samhällskritisk roman med en becksvart syn på människan och där de enda ljuspunkterna i livet är sex och kärlek, tillsammans eller var för sig.
Det handlar om Michel, en ensamstående, apatisk tjänsteman i medelåldern. På en resa till Thailand träffar han Valérie, en erotisk ängel och själsfrände. Klentroget inleder han ett kärleksförhållande och tillsammans får de uppleva en kort tid av lycka innan den oundvikliga katastrofen.

Boken väckte stort uppseende i Frankrike eftersom den inte är det minsta politiskt korrekt utan behandlar så tabubelagda ämnen som sexturism och rasism på ett mycket provocerande sätt.
Och visst, författaren fegar ur lite på slutet, men det beror nog mindre på en eftergift åt den gängse moralen än på en konsekvent svart livssyn som går ut på att "allt går ändå åt helvete."
En annorlunda roman, läs den om ni vågar! Men moraltanter av bägge könen göre sig ej besvär!

Svartsynen är total, det enda som gör livet värt att leva är kärleken, men den finns bara för att tas ifrån oss.
Jag gillar författare som vågar, och det gör Michel H. Han provocerar utan att posera, är kontroversiell på ett konsekvent och genomtänkt sätt. Hans samhällskritik tilltalar mig också, han skyller inte på politiker eller kapitalister eller religion eller mystiska osynliga makthavare. Felet är människans, alla människors. De enda ljuspunkterna i livet är sex och kärlek, tillsammans eller var för sig. Människan är ond och destruktiv, det enda som skiljer oss från djuren är förmågan att känna kärlek. H är en lysande satiriker, så skicklig att man blir osäker, menar han allvar eller driver han med oss? Första delen av boken är suverän, skildringen av turistboskapen som föses ombord på flyget och blir "behandlade som sopor" som författaren skriver. Sedan vallas de runt i Thailand med Michels uppfriskande elaka iakttagelser av sina medresenärer.


Valérie, vilken kvinna, varje mans våta dröm... Jag föll pladask direkt. Hon är ingen bimbobrud, visserligen välformad men inte vacker. Alltid pigg på sex men också empatisk och snäll. Inget osjälvständigt våp utan en framgångsrik yrkeskvinna som tjänar betydligt mer än Michel. Och framförallt intelligent, handlingskraftig och open-minded. Såna brudar växer inte på träd och hon är förstås en konstruerad idealkvinna, en hyllning till kärleken och sinnligheten. Det andra temat i boken, och även i hans andra böcker, är hyllningen till kärleken.

Slutet gillar jag inte, det är förutsägbart och djupt tragiskt. Michel drar sig undan världen som ett skadat djur och väntar på befriaren döden. Och här infinner sig tvekan igen, är författaren egentligen en moralist som "straffar" sina karaktärer för sexturismen? Eller är det bara ett utslag av hans svartsyn, allt går alltid åt h-e och kärleken finns bara för att tas ifrån oss? Jag tror på det senare, men slutet känns faktiskt lite fegt.

Inte bara sexturismen upprörde kritikerna utan också synen på islam. Den kom ut 2001 och skrevs antagligen före 11 september men innehåller våldsamma angrepp på islam och muslimer, dessutom lagde i munnen på muslimer. Konstigt att han inte fått en fatwa på sig...

Pia-Lisa är 22 och hjälper sin mamma och syster at.. Visa hela

Pia-Lisa är 22 och hjälper sin mamma och syster att städa ur deras barndomshem. Pappa är död och villan ska säljas. Men Pia-Lisa påminns återigen om sin älskade barnflicka Ulla som är så förknippad med hemmet men som plötsligt försvann för tio år sedan. När hon tjuvläste storasysterns dagböcker dök det upp detaljer som tycktes kasta ett ljus över försvinnandet, men när hon konfronterade sin pappa hade han en annan förklaring til det som stod där. Och en döende man ljuger väl inte...? Pis-Lisa tyr sig till sina vänner, Teresa som hon kanske älskar, Janne med hunden och barndomsvännen Robban som är bög. Musiken spelar stor roll i boken, Beatles, Dylan Springsteen, och mordet på John Lennon visar sig bli avgörande för Pia-Lisas beslut i slutet av boken. Namnet på boken är också en direktöversättning av titeln på Lennons sista LP.

Det som lockade mig var de musikaliska referenserna och att boken utspelas under min ungdom. Det är en okej relationsroman där det bärande temat är vissa människors förmåga att se åt ett annat håll när sanningen blir för obehaglig, och andra människors förmåga att trassla till sina relationer. Det senare verkar gå i släkten för Pia-Lisa är sannerligen inget föredöme. Man kan undra vad som händer efter att berättelsen slutat, här finns alla förutsättningar för en saftig dokusåpa...

Berättelsen i sig är inte dum, men kanske inte helt sannolik och lite onödigt lång. Men tidsandan är väl fångad med lagom många markörer, fast relationsstrul är tidlöst.

En sak som jag reagerar på är kvinnliga författares förkärlek för att ge sina karaktärer en manlig vän som är bög. Han är alltid klok och medkännande utan att vara i riskzonen för att väcka hennes amorösa känslor. Tror inte författarna på vänskap mellan heterosexuella av olika kön? Eller är det bara vanlig simpel korrekthet?

Den 42-åriga vita medelklasskvinnan och tvåbarnsma.. Visa hela

Den 42-åriga vita medelklasskvinnan och tvåbarnsmamman Lucy och den 22-åriga svarta arbetarklasskillen Joseph träffas, känslor uppstår och de inleder en relation. Hornby har alltså raskt lagt ihop två hot spots, kärlek med stor åldersskillnad och över rasgränserna. Svårt att hitta ett bättre upplägg för konflikter... Läsarna får följa både parternas egna tvivel på relationen, problemen med deras olika platser i livet och omgivningens reaktioner. Det hela utspelas i London 2016, i skuggan av Brexitomröstningen. Mycket att hantera på 300 sidor...

Hornby debuterade med Fever Pitch - en i laget, och High Fidelity, två utmärkta böcker som gjorde honom världsberömd. Resten av karriären tycker jag varit ojämn, där jag särskilt minns bottennappet En god man. Så jag är kluven inför Precis som du, en bok med både bra och dåliga sidor. Vi känner igen Hornby, han skriver rappt och underhållande, humor blandas med svärta och mycket dialog. Jag gillar dialog men här blir det lite för mycket av det goda. Hans ambition att göra dialogen trovärdig är berömvärd, men det gaggande som dialoger i verkligheten ofta består av fungerar inte litterärt.

Själva handlingen då, konflikten? Samma där, bra och dåligt. Bäst är att det väcker tankar hos läsaren, hur skulle man själv reagera på en sådan konstellation i bekantskapskretsen? Eller i familjen...? Jag känner mig helt obrydd, det är deras sak, men det är också lätt att säga på distans. Hornby väjer inte för problem, snarare letar han efter dem. Vilket är mindre bra för den som söker den finner. Letar man efter rasism och väger alla ord är det lätt att hitta tveksamheter. Precis som i en relation som håller på att haverera, man letar fel hos partnern och tolkar allt denne säger till det värsta. Och det är det sämsta med romanen, Hornbys korrekthet där han snabbt dömer vita men framställer i synnerhet Joseph som närmast perfekt, en klok, snäll och genomskådande sanningssägare. Medan Lucys vänner är mer av omedvetna kultursnobbar.

Men samtidigt är mycket i boken bra, Lucys och Josephs tveksamhet och insikt att detta inte kan bestå, egentligen, deras rädsla för omgivningens reaktioner och att ingen av dem vill presentera den andre för sina föräldrar. Och inte minst det faktum att deras egna hjärnspöken kan ställa till det mer än det som faktiskt händer. Så läs själva och bedöm, jag avråder absolut ingen!

Ett urval noveller och prosapoem från författarens.. Visa hela

Ett urval noveller och prosapoem från författarens ungdomstid. Som vanligt hos Söderberg håller de hög klass, korta berättelser och iakttagelser på en ren och enkel prosa utan ett onödigt ord. I vissa noveller ser man en annan sida av Söderberg, humoristisk och kåserande men alltid med skarp ironi mot samtiden. Påfallande ofta är kvinnor och deras agerande tema för novellen. Som i Porträttet, om en kvinna som inte kan släppa löftet till sin döde man, Fröken Hall, om en kvinnas hemlighet, Sotarfrun, en rysare om ondska och kärlek, och den tragiska berättelsen om Margot Min favorit är dock Pälsen, kanske den bästa novell som skrivits på svenska.

Allegra får höra att hon är en konstig, obehaglig.. Visa hela

Allegra får höra att hon är en konstig, obehaglig flicka. Så illa är det inte, men visst är hon lite knepig. Hennes mamma övergav henne som nyfödd, hon växte upp hos pappa på en ö på Irlands västkust. Från fem års ålder gick hon på internatskola och var bara hemma på loven. Som vuxen åker hon till Dublin för att bli polis men blir inte antagen. Själv förstår hon inte varför men läsaren inser snart att det var ett klokt beslut av de ansvariga. Nu jobbar hon som parkeringsvakt, en nitisk sådan, och extraknäcker som krokimodell. Hon stör sig på en gul Ferrari som hon ständigt bötfäller då den står felparkerad. En dag konfronterar ägaren henne, skäller och säger att hon och alla andra är ett genomsnitt av de fem personer som står en närmast och därför är hon en nolla. Hon struntar i utskällningen men tar åt sig av teorin om påverkan från andra. Till sin fasa inser hon att hon inte längre har fem nära vänner. Detta blir en fixering och hon försöker lista ut vilka personer som hon skulle vilja bli vän med och som skulle vara nyttigt för henne att umgås med. Men vänner är inget man bara skaffar, de måste man förtjäna...

Visst har namnet Cecelia Ahern fladdrat förbi när jag letat böcker, någon som jag har sett som en vanlig feelgoodförfattare. Men berättelsen om Allegra är mer drama och relationsroman, mörk och gripande om ensamhet, utsatthet och att bli övergiven av den som borde stå en allra närmast. Första halvan är närmast magisk och läsaren känner för Allegra och hennes sökande för att hitta sig själv och få ett fotfäste i tillvaron. Tyvärr tappar författaren det mot slutet och lägger in lite basic feelgoodinslag. Där tappar hon också toppbetyget men boken är ändå i högsta grad läsvärd, den har mycket av allt och passar olika smaker.

Jag kommer att söka mig till Ahern igen, någon som läst henne? Hon verkar ha en viss förkärlek för spektakulära namn, Allegra Bird, Carmencita Casanova, Daisy Starbuck. Är det en gimmick? En annan sak som jag reagerade på är att "the bad guys" var kvinnor, männen var med något undantag rätt okej. Ganska ovanlig i genren...

Wolffs nya bok är ingen roman utan en tunn bok som.. Visa hela

Wolffs nya bok är ingen roman utan en tunn bok som består av 40 korta prosastycken. Utgångspunkten är att det är hennes drömmar, varje stycke börjar med "jag drömde att..." En del är kanske drömmar, andra fantasier och ytterligare andra självupplevda händelser med anknytning till hennes skrivande. Men kan se dem som terapi för krisande författare. eller magisk realism, eller om svårigheten att hitta en ny kärlek. Mycket rör sig runt skrivandet, tvivlet på sin förmåga, skrivkramp, fungerar det eller ska hon sluta och ta ett jobb? Lite konstigt tycker jag, hör är ju väldigt framgångsrik, älskad av kritiker och (vissa) läsare, internationellt känd, prisbelönad gång på gång. Men det är klart, fallhöjden blir större ju högre upp man kommer.

I ett kapitel nämner hon sin nervositet över att bli intervjuad i Babel "jag låg sömnlös två veckor innan och två veckor efteråt". Helt omotiverat, hon klarade sig utmärkt. Jag har även hört och talat med henne på bibblan, hon pratade oavbrutet i 45 minuter, om allt utom sin nya bok som hon skulle promota...
Andra berättelser tar upp nätdejting, vådan av att kyssa eller inte kyssa en padda, konsten att bli en äldre, vänlig feminist, att vara en sofistikerad psykopat och om den danska författaren Inger Christensen. Alltså något för alla, mycket kortfattat, mycket klokt men inte alltid solklart.

Jag älskar Lina Wolff, har läst alla hennes böcker men har förstått att de inte är för alla. Och den jag tycker sämst om, den våldsamma och otäcka Djävulsgreppet, är den mest uppskattade. Så då är jag inne på det problematiska med Wolff, enligt mig, hennes fixering vid brutalt våld. Typiskt är att den enda längre berättelsen i nya boken handlar om ett yxmord... Visserligen begånget av en kvinna, men den typen av jämlikhet kan jag vara utan. I en intervju berättar hon också att hon älskar TV-serier och favoriten är inte oväntat Game of Thrones...
Så vad är det för fel på författare och filmmakare, varför denna fascination för brutalt våld? Wolff nämner i intervjun att hon ser vårt samhälle som Titanic, på väg mot undergången, och att hon redan känt en skakning på nedre däck. Jag instämmer, men frågan är om inte dagens våldsfixering är en del av isberget...?

Äntligen har jag fått tag i en bok av nobelpristag.. Visa hela

Äntligen har jag fått tag i en bok av nobelpristagaren! Bibblan hade bara ett fåtal titlar som givetvis varit utlånade. Men nu har de köpt in fler verk ur hans produktion, Prosa 1 är kanske inget typiskt för honom, kortare och längre texter någonstans mellan noveller, kortprosa och lyrik. Men de två längre berättelserna Och sen kan hunden komma och Lines hår uppfattar jag som typiska för hans stil, ett mässande med upprepningar, omtag och någon slags Stream of consciousness a` la James Joyce. Som väntat och inget som passar mig, jag är för otålig. Men det hypnotiska mässandet plus att berättelserna har en nerv gör att jag inte kan avfärda honom som tråkig och oläsbar. Samtidigt känns det som ett poserande, "se hur duktig och annorlunda jag är", teknik för teknikens skull.

I Och sen kan hunden komma springer en mans hund bort. Han går ut och letar, möter en kvinna som säger att hans granne sköt hunden. Hundägaren vill hämnas och drar igång en händelsekedja som inte riktigt slutar som man tror.
I Lines hår skäms en pojke för sin udda pappa och vill inte längre gå med honom till affären och handla för risken att hans svärmeri Line ser dem. Men något har hänt pappan som förändrar läget och kanske gör att han och sonen kommer närmare varann.

En tunn bok som är en bra introduktion till Fosses författarskap!

Fyra noveller av den för mig okända författaren Bo.. Visa hela

Fyra noveller av den för mig okända författaren Boel Gerell. Men hon har skrivit flera böcker, är skåning och jobbar som lärare på Lunds universitet.
Gemensamt för berättelserna är att de handlar om ensamma kvinnor som av oförstånd, otur eller missriktad välvilja hamnar i situationer de inte behärskar. Men istället för att backa eller dra sig ur utmynnar det hela i allt mer desperata handlingar och oavsiktlig skadegörelse. Teman är sex med fel man, barnlängtan, ovälkommen uppvaktning och mindre lyckade inköp av sällskapsdjur. Allt de söker är kärlek, familjeliv och lycka men det mesta blir fel.

Det är sällan jag läst en bok om kvinnor, av en kvinna, där karaktärerna gör så uppenbara felval och därmed hamnar i situationer de inte klarar av. Gerell skriver som män brukar skriva om sina manliga karaktärer, alltså personer som missbedömer vardagliga situationer och sedan flippar ur. Det är jobbigt att läsa och jag gillar inte boken. Men jag måste erkänna att den är bra skriven.

London nutid. Queenie Jenkins jobbar på ett halvkä.. Visa hela

London nutid. Queenie Jenkins jobbar på ett halvkänt veckomagasin men sysslar mest med att skvallra med sina väninnor och längta efter expojkvännen Tom. Den självupptagna Queenie har skrämt bort honom och de har tagit en "paus" som det heter. Queenie intalar sig att det ÄR en paus och väntar på att han ska komma tillbaka med svansen mellan benen som så många gånger förr. Men inget händer och hon tröstar sig med engångsligg och alkohol. Så småningom går det upp för henne att hon misskött relationen en gång för mycket och att Tom inte tänker dyka upp igen. Detta i kombination med fysiska besvär och jobbstrul får henne att klappa ihop. Kan hennes dödslojala vänner och stora familj få henne på fötter igen...?

Queenie är en typisk urban karaktär i chick lit-genren, framåt, tuff till det yttre och omgiven av lojala väninnor. Men med struligt kärleksliv och ett tungt bagage från barndomen. Skillnaden är att Queenie är svart, med jamaicanskt ursprung, och hudfärgen är något som författaren känner sig tvungen att nämna ungefär på varannan sida. Tanken är god, att visa på vardagsrasism även i vår upplysta tid. Tyvärr blir det för mycket av korrekthet, att skriva läsaren på näsan gång på gång motverkar sitt syfte. Faktum att hon tar i så pass att boken blir rasistisk, fast omvänt. Alla vita är smygrasister utom väninnan och alla vita killar är svin.
Queenie som person är ganska otrevlig och hon tycker enormt synd om sig själv fast det är hon som ställt till det. Förstår verkligen Tom som drog... Men målgruppen kvinnor ser det kanske annorlunda och tanken är att läsaren ska tycka synd om Queenie.

Det positiva är en välskriven berättelse med intressanta karaktärer och ett flertal konflikter, inte bara med killar utan även inom familjen och vänkretsen. Gullighetsfaktorn är måttlig och vi slipper den annars allestädes närvarande kloka och snälla gaykillen, en arketyp i modern feelgood och chick lit. Mycket dialog och sms-konversation gör boken lättläst. Helt okej för en stunds underhållning men inte riktigt i min smak.

Ike Randolph har en bakgrund som gängkriminell men.. Visa hela

Ike Randolph har en bakgrund som gängkriminell men efter ett längre fängelsestraff har han lämnat den kriminella världen och driver ett eget företag. Han vet att polisen har ögonen på honom, som svart och exkriminell är det inget annat att vänta. Men när två poliser dyker upp är det inte för att för att kolla honom utan för att meddela att hans son Isiah och dennes make Derek mördats på öppen gata. Ike har tagit avstånd från sonen på grund av hans homosexualitet, men nu rasar världen både för honom och hans fru. Detsamma gäller för Dereks far Buddy Lee, han har skämts lika mycket för sonens läggning som sonen skämts för faderns kriminalitet.
De två ex-fångarna har inget annat än sin homofobi och sitt brottsliga förflutna gemensamt, men nu förenas de i ett intensivt hämndbegär där ingen hänsyn tas och polisen lämnas utanför. Men de konfronteras inte bara med sina egna fördomar utan också med personer med större våldskaptial än de själva...

Nu äker motorsågen fram, här ska kapas! Rakbladstårar är en hyllad gangsterthriller i den hårdkokta stilen, grabbig och mycket amerikansk. Men författaren (som ser ut exakt som han beskriver huvudpersonen Ike) är smart nog att lägga in korrekta iakttagelser om fördomar mot bögar och svarta och jämför homofobi och rasism. De rabiata gubbarna får en tankeställare och tar (förstås) avstånd från hur de behandlar sina söner. Så dags nu... Ike pekar gärna på andras fördomar men dömer själv efter ras, klass och läggning.

Nästa svaga punkt är utvecklingen av själva mördarjakten. 60-plussarna Ike och Buddy Lee får hela statens gängkriminella efter sig, men går tämligen oskadda ur varje blodbad. Och det är många, våld sida upp och sida ner. Jag hatar våld men det kan tolereras om det finns rim och reson och skildras realistiskt. Här är allt så in i h-e orimligt och osannolikt att det bara inte finns. Givetvis med detaljer om hjärnsubstans och inälvor som skvätter omkring. Den enda scen jag gillade var när en gangster kördes genom en flismaskin och resterna blandades in i en kompost. På så sätt kommer även gängkriminella till nytta. Ja ni förstår nivån...

Men det som gör mig både ledsen och upprörd är att denna splatterbok hyllas på kultursidor och i recensioner och har fått priser av alla de slag. Visst, den är välskriven och politiskt korrekt. Men för mig är hyllningarna ett symptom på tillståndet i världen. När folk gillar en sån bok förstår man varför Trump blir president, högerextrema rycker fram, lögn blir sanning, oskyldiga slaktas av terrorister och våld ses som enda medlet att lösa konflikter.
Om vi inte haft den i bokcirkeln hade jag aldrig läst den, eller åtminstone dumpat efter några kapitel. Jag råkade faktiskt stöta till den så den föll från bordet ner i papperskorgen och tänkte då att "där hör den hemma". Men för den som gillar hårdkokt gangsterromantik kryddat med lite social patos är den perfekt.

Vi andra mår bara illa.

Daniel är Frankrikes främste stå-uppkomiker med en.. Visa hela

Daniel är Frankrikes främste stå-uppkomiker med en rad succeér bakom sig. Han är rik nog att inte behöva jobba men "money can´t buy you love". Vi får följa den åldrande (40+ är gammalt...) Daniels jakt på kärleken, för utan den är livet inte värt något, ett genomgående tema i Houellebecqs böcker. Men det är hopplöst, en man måste ha en ung, rynkfri och vacker kvinna - och en sådan kvinna vill inte ha en åldrande föredetting. Han kommer i kontakt med en sekt vars mål är att göra sina medlemmar odödliga och evigt unga. Till slut lyckas man, eller gör man det? Med hjälp av DNA bygger man upp en genetiskt identisk individ, en nymänniska, men utan sin föregångares känslor, minnen och själ. Det måste den nya individen läsa in, som en hemläxa. Men vad är det då för mening med evigt liv om det bara är biologiskt?

Att kalla Houellebecqs böcker för samhällskritiska är ett grovt understatement, de är snarare ett totalt underkännande av hela mänskligheten, en allt mer depraverad och ytlig djurart som är i full färd med att utplåna sig själv. "I rymden kan ingen höra dig skrika" är den bevingade undertiteln på filmen "Alien" och i Houellebecqs framtid kan inte heller någon höra dig skrika, det finns nämligen så få civiliserade människor kvar att de nästan har en egen stad till sitt förfogande. All kontakt sker via nätet, med andra nymänniskor, alla lyckliga, med evigt liv, ingen otillfredsställd, ingen har nämligen några behov eller känslor.
En paradisisk framtid så vidrig att man knappt kan föreställa sig den...

Det är inte lätt att bli gammal, i synnerhet inte.. Visa hela

Det är inte lätt att bli gammal, i synnerhet inte när man förlorat sin livskamrat. Ingmar sörjer sin fru Inger. Hon älskade rosorna i trädgården och nu ser Ingmar det som sin uppgift att vårda dem i hennes anda. Men sommaren är torr och het, som 2018, och grannarna bevakar varann så ingen bryter mot kommunens bevattningsförbud. Ingmar har en sjö utanför tomten, men hans dåliga knä gör det till en plåga att släpa på de tunga hinkarna. Så hittar han en vattenkran i snåren bakom huset och i hemlighet drar han en slang från den. Men slangen behövs knappt, för när han vrider på vattnet så börjar det regna, när han vrider av slutar det. Han provar gång på gång och det fungerar alltid. Ingmar förstår inte hur magin fungerar och borde förstås hålla tyst. Men som gammal teaterman är han van vid uppmärksamhet när han gör något extraordinärt och hans antydningar till grannen sprider sig i omgivningen och når till slut självaste kommunalrådet...

Regnmannen har hyllats som en ömsint saga och skådespelaren/författaren Jonas Karlsson hyllas för sin förmåga att skilda ålderdom och sorg. Boken är förvisso välskriven, originell och lättläst men jag går inte igång på den. Varför vet jag inte riktigt, jag kan inte engagera mig i berättelsen även om jag mycket gärna vill ha tillgång till en sån kran, och bitvis känns den ganska tråkig. Kanske beror det på att magin är nyckfull, oförklarlig och utan sammanhang, det funkar inte för mig. Om man jämför med Rowlings Harry Pottervärld där magin är påtaglig och närvarande, om än bara för de utvalda, där har jag inga problem med den. Men jag kan ändå rekommendera boken, i synnerhet för de som är trädgårdsintresserade.

Familjen Malegarde samlas i Paris för att fira fad.. Visa hela

Familjen Malegarde samlas i Paris för att fira faderns 70-årsdag. Paul är en världsberömd arborist och gift med Lauren. Hans förhållande till barnen Linden och Tilia är ansträngt och återföreningen är ett försök av modern att förbättra förhållandet. Men Paul drabbas av en stroke samtidigt som regnet öser ner över Frankrike, Seine svämmar över sina bräddar och sätter stora delar av Paris under vatten. Med Paul på sjukhus tvingas resten av familjen att bli kvar på hotellet och gammalt groll bubblar upp till ytan...

Jag har tidigare läst Bumerang av de Rosnay och tyckte mycket om den. Men här får hon inte till det på samma sätt. Vissa teman går igen, hatkärleken mellan vuxna syskon, en svår bilolycka, naturens destruktiva kraft och föräldrars hemligheter. Men det blir lite segt och jolmigt och läsningen känns som att vada fram i i det stigande vattnet på Paris´ gator, trögt och motigt. Men det tar sig så småningom även om slutet känns som ett antiklimax.
Linden är homosexuell och det måste skrivas på läsarens näsa hur synd det var om honom och vilken fin människa han och hans partner är. För säkerhets skull är han också världsberömd, fast som fotograf. Tilia är mer intressant men hon har egna demoner att slåss med.

Skildringen av översvämningen, vattnets obevekliga stigande och dess konsekvenser, är både intressant och skrämmande. Tydligen drabbades Paris av en megaöversvämning 1916 då Seine steg över åtta meter. Det kommer att hända igen och risken ökar med klimatförändringarna. Denna fiktiva händelse är bakgrunden i berättelsen. Konsekvenserna kommer att bli mångdubbelt värre nu än 1916, Paris är större, alltså fler hårdgjorda ytor som inte kan ta emot regn, el fanns knappt då men nu kommer ställverk och elcentraler att slås ut och det dröjer innan de kan tas i drift igen. Tunnelbanan kommer att översvämmas och en mängd klassiska byggnader och turistmål sättas under vatten Och det är inget rent flodvatten utan avlopp, sopor och gyttja som avlagras överallt. Vi talar om omfattande evakueringar och skador för hundratals miljarder euro.
Om jag bott i Paris lägre delar hade iaf jag haft problem med nattsömnen...

Det var Ramones som tog punken till USA. De ligger.. Visa hela

Det var Ramones som tog punken till USA. De ligger bakom världshits som Blitzkrieg Bop och Sheena Is A Punk Rocker. Den utagerande sångaren Joey Ramone flankerades av basisten Dee Dee Ramone som skrev de flesta låtarna och gitarristen Johnny Ramone som spelade fortare än alla andra. De var inte bröder och ingen hette Ramone, det var bara en gimmick.
Det här är boken om Johnny Ramone, som egentligen hette John Cummings, från det att bandet lade av till hans för tidiga död i cancer 2005. I långsamma sekvenser får vi följa hans sista år, sjukdomsbeskedet, behandlingarna, bakslagen. Men också tillbakablickar från ungdomen, tiden med bandet och hyllningarna från de som inte glömt. Han minns också egna svek och andras. De sista minnenas trängsel innan utslocknandet.

Så besviken jag blev! Jag förväntade mig en smaskig, halvdokumentär berättelse om ett av de största punkbanden i historien men fick en sjukjournal. Inte bra för en hypokondriker, nu går jag omkring och väntar på att dö i prostatacancer... Nåja, halvdokumentär var den och visst fanns det ett och annat i tillbakablickarna från rocklivet. Men tonvikten ligger på sjukdomen och kroppens gradvisa förfall. Mycket skickligt och känslosamt beskrivet förstås och språket är perfekt.
Men inget för mig.

En novellsamling av en ung tysk författare. Huvudp.. Visa hela

En novellsamling av en ung tysk författare. Huvudperson i de flesta noveller är en ung kvinna i storstad som har det gott ställt och mår bra, men som ändå saknar något. De är rika, men inte så mycket på pengar som på ett liv med bra förutsättningar. I särklass bäst är den sista novellen, Överlämning. Den namnlösa kvinnan är gift med en bra man som älskar och bekräftar henne och de har det bra på alla sätt. Ändå känner hon bara tomhet och sorg, vill lämna relationen men vill inte göra sin man illa. Så träffar hon en gammal skolkamrat, Carina, och de börjar umgås. Carina är frånskild men längtar efter man och hem, precis det som hennes nya vän har. Så den sorgsna kvinnan får en idé och introducerar Carina för sin man... En annan bra novell är Krig och fred där en ung kvinna får lära sig att gräset inte är grönare på andra sidan staketet...

En klart läsvärd novellsamling om relationer i vår tid.

Arnljotur, han som kallas Lobbi av sin far, är en.. Visa hela

Arnljotur, han som kallas Lobbi av sin far, är en ung isländsk man som hoppat av en blivande universitetskarriär för att ägna sig åt det han älskar, att sköta trädgårdar. Nu lämnar han sitt land för att ge nytt liv år en bortglömd klosterträdgård i södra Europa. Kvar på Island är en ung kvinna med ett barn. Ett barn som blev till vid ett ONS och där de tu var överens om att hon, Anna, skulle ha ensam vårdnad. Så det enda Lobbi har med sig på resan till klostret är en sällsynt variant av rosen Rosa Candida.
Men en dag dyker Anna upp med deras barn i famnen och Lobbi måste bli far på riktigt. Trots hans ovana går det riktigt bra, men klarar han också att få de tre att leva tillsammans...?

En varm och inkännande feelgood mot en bakgrund av djup tragik och makabra händelser. Ingen av karaktärerna mår helt bra men gör så gott de kan i en förändrad situation. Författaren vänder på könsrollerna på ett modernt och faktiskt trovärdigt sätt, jag känner igen det från hur min son och svärdotter har det. Vissa saker går kanske lite väl smidigt för att vara trovärdiga och gullighetsfaktorn är tidvis hög. Men både språk och stil håller hög klass, miljöskildringen likaså och man slipper tillgjorda dramaturgiska grepp och onda karaktärer. Kanske inte riktigt i klass med hennes Den sista kvinnan som jag läste i fjol, men ett trevligt tidsfördriv och en bok av den typ som behövs i dessa onda tider.

Vid en utgrävning på ön Whalsey, en av Shetlandsöa.. Visa hela

Vid en utgrävning på ön Whalsey, en av Shetlandsöarna, upptäcker arkeologerna kvarlevor från en människa. De tror att det är ett medeltida skelett, men en av byborna reagerar kraftigt på fyndet. Dagen efter återfinns hon död, mord eller olycka? Hennes sonson Sandy är polis och tillsammans med sin chef Jimmy Perez försöker de bringa klarhet i vad som hänt och varför. Men dimridåerna ligger täta inte bara över de regniga och vindpinade öarna utan även utredarna famlar i blindo. Så inträffar ett nytt dödsfall och gamla konflikter som sträcker sig ända tillbaka till andra världskriget börjar uppdagas...

Bibblan har varit stängd och jag har fått kolla i våra egna bokhyllor som förvisso är omfångsrika nog. Jag läser sällan deckare men gjorde ett undantag för en av hustruns böcker, främst för att den utspelas på Shetlandsöarna och inte som brukligt i en stad. Rött stoft är en fristående del i författarens Shetlandskvartett och jag upplever den som en tämligen traditionell deckare med vibbar åt Morden i Midsomer-hållet. Lyckligtvis klarar Cleeves att hålla sig på mattan vad gäller våld och blodiga detaljer, två mord på 378 sidor kan även jag stå ut med. Själva storyn är okej även om jag känner mig lite frågande över hur vissa av karaktärerna skildras. Men hellre det är stereotyper. Osannolika detaljer i skeendet hör krimlitteraturen till så det får jag leva med. Desto bättre är skildringen av människor, djur och miljö, det karga och väderberoende landskapet blir levande för läsaren.
Böckerna är också grunden till TV-serien Shetland, som jag dock inte sett.

Samlade verk är författarens Augustprisade debutbo.. Visa hela

Samlade verk är författarens Augustprisade debutbok, en till det yttre ganska banal berättelse. En tegelsten på 700 sidor där vi får följa tre personer från ungdomen tills de fyller femtio. Martin och Gustav träffas i gymnasiet och några år senare kommer Cecilia in i bilden som Martins flickvän och senare fru. Ungdomstiden är fylld av festande, flickor och filosofi och de faller in i sina respektive roller. Gustav är det konstnärliga geniet som bränner sitt ljus i bägge ändar, Martin den ordningsamma plugghästen som har författardrömmar men som inte riktigt får till det. Cecilia är förvisso deras musa men har också en egen framgångsrik akademisk karriär. Vuxenlivet är också klassiskt, barn och vardagslunk för Martin och Cecilia, kringflackande och berömmelse för Gustav. Men så lämnar Cecilia make och två små barn och försvinner spårlöst. Alla tror att hon snart ska dyka upp igen, vilken kvinna lämnar frivilligt sina barn så slutgiltigt? Men åren går och inget händer förrän hennes nu vuxna dotter Rakel får upp ett spår...

Det är bra med bokcirklar, då "tvingas" man läsa sådant man annars inte hade valt. Även om temat är intressant blir jag avskräckt av 700 sidor då jag läser så sakta numera, dessutom har en god vän och van läsare inta orkat lyssna igenom den. Fast jag har fått för mig att denna bok passar bättre att läsa då det är mycket namedropping med filosofiska och litterära utvikningar åt alla håll.
Man måste ge en eloge till en författare med så stort självförtroende att hon vågar skriva en mastodontbok på ett så utslitet tema - och få den utgiven! Och man kan inte annat är att bli lite förälskad i en kvinna som får till meningar som "natten var intensivt Van Goghblå" eller "där kom Ellen dansande och hälsade oss med den överstimulerade värdinnans lyckliga lilla tjut" eller "Hösten gick. Skymningen föll allt tidigare i väldiga akvareller och utspillt bläck". Välformulerade meningar med skärpa och stringens på en nivå som även rutinerade författare måste avundas. I baksidestexten heter det att "Samlade verk är en roman om djup kärlek och mångårig vänskap". Men det är också en roman om ett bottenlöst svek, ett svek så stort att författaren avstår från att gå in på det närmare utan överlåter till läsaren att dra egna slutsatser.

Det är också en bildningsroman av stora mått. Sandgren går igenom hela sin läsdagbok, de romaner och författare som betytt något för henne. Associationer, anekdoter och blinkningar mot all möjlig populärkultur står som spön i backen - och på en alldeles lagom nivå! Hela berättelsen är en variant på klassikern Jules och Jim av Henri-Pierre Roché. Skildringen av Göteborg, dess krogar, gator och mer eller mindre kända platser är en hyllning till Hjalmar Söderberg och hans Stockholmsskildringar. Bara detta gör boken läsvärd för en infödd göteborgare! Ett dråpligt inslag är den fiktiva intervju som en utsänd person från ett litterärt magasin gör med Martin på temat läsande och skrivande. Plattityderna flödar och visar att det inte går att tillverka ett körschema för att bli en framgångsrik författare. En ironisk känga både åt uppblåsta kulturpersoner och överambitiösa intervjuare. Och fiktiv-intervjutemat tror jag är lånat från kultfilmen The Commitments, ni som sett den vet vad jag menar.

Så mina farhågor kom på skam, detta är en alldeles, alldeles underbar bok! Den hade inte blivit sämre av att stryka 200 sidor, men nu har den en mäktighet och en tyngd, både bokstavligt och bildlikt, som gör att den sticker ut och blir en modern klassiker. Men kanske inte för alla, för bästa behållning krävs att man är en van läsare, gillar relationsfrågor och har ett allmänt litterärt intresse. Och trots alla sidor lämnas läsaren med ett antal frågor. Inte bara "vad hände sen" något åtminstone jag gärna skulle vilja veta, utan även vad som egentligen hände efter att Cecilia försvann, varför sökte ingen efter henne då han var en känd person i kulturkretsar, varför gick det som det gick för Gustav?

En sista oneliner (när Martin just träffat Cecilia) "Det är klart, det finns tillfällen i livet när det är bättre att göra... andra saker än att läsa...

En man och en kvinna springer bokstavligen på vara.. Visa hela

En man och en kvinna springer bokstavligen på varann och tappar allt de har i händerna. De samlar ihop sina saker men råkar ta varandras telefoner då de är av samma typ. När de upptäcker misstaget är de tusen mil från varann, hon i Paris, han i San Francisco. Men bägge är nyfikna och lite gränslösa, kan inte låta bli att kika igenom innehållet i varandras telefoner och det ena leder till det andra. Bägge har hemligheter och dessutom visar de sig vara sammanlänkade av en tragisk händelse alla trodde var begravd för alltid...

Musso är en av världens bäst säljande författare och har på senare år kommit i ropet även i Sverige. Framgången märks på hans sätt att skriva, med största självförtroende tar han ut svängarna rejält. Boken börjar som en romantisk komedi men utvecklas till en blodig thriller med mystiska försvinnanden, osannolika sammanträffanden, klichéartade karaktärer och mycket våld.
Jag brukar inte läsa denna typ av böcker men fick för mig att Musso var annorlunda och mer seriös. Ack så fel jag hade! Grundberättelsen är inte dålig, både ovanlig och väl genomtänkt fast förstås osannolik, Men sen förstör han det med fyrkantiga övermänniskokaraktärer, slarv med detaljer och logik, konstiga hopp i texten där han både gasar och bromsar samtidigt. Och så en massa våld på slutet. Kan någon please förklara för mig varför i stort sett alla bestsellers i genren måste innehålla biljakter, cliffhangers, totalt osannolik händelseutveckling och en massa skjutande på slutet? Och det då läsekretsen huvudsakligen består av kvinnor? Jag tycker att den delen av böckerna är mer på James Bondnivå, målgrupp killar mellan 15 och 25. Men det är förstås jag som inte fattar det fina i kråksången och jag vill inte avskräcka den som gillat stilen. Boken har som sagt sina poänger.

Dessutom känns den halvfärdig, med trådar som bara försvinner i intet. Som vi rutinerade läsare förstår uppstår känslor mellan de tu men vad händer med deras tidigare partners och deras känslor? Här fanns utrymme för ännu en dimension som kunde ersatt en del av actionscenerna, men - inget.

En svensk recensent Camilla Grebe, skrev om boken "Musso är Frankrikes svar på Camilla Läckberg"
Om det är beröm eller kritik lämnar jag åt var och en att avgöra...;-)

Familjeflickan Rosie träffar och blir attraherad a.. Visa hela

Familjeflickan Rosie träffar och blir attraherad av Will, en badboy med ett struligt förflutet. Men deras kärlek är inte av typen "omedelbar het passion", Rosie vill ta det lugnt och sätta studierna först, vilket Will accepterar. Först när skolan är slut är tanken att trappa upp relationen. Då sker en fruktansvärd tragedi som sliter dem isär. Skuld, sorg och saknad gör det omöjligt för dem att fortsätta, samtidigt som händelsen binder dem samman för alltid.
Kärlek och relationer kan vara svårt, det vet vi alla. Men inget säger att man måste krångla till det så till den milda grad som Will och Rosie gör. Bägge är envisa men Wills häftiga humör och svartsyn kombinerat med Rosies osäkerhet och vilja att göra "det rätta" gör allt ännu svårare. De sviker andra men också sig själva och hamnar i något som nästan kan kallas ett självskadebeteende.

Boken har jämförts med Sally Rooneys verk Samtal med vänner och förlaget försöker åka snålskjuts genom titeln, men är inte på den nivån. Berättelsen är för lång och pratig (540 sidor) men alls inte ointressant. Även om läsaren retar sig på parets agerande och oförmåga att kompromissa är persongalleriet bokens styrka. Ingen är ond eller god och även sidokaraktärerna känns trovärdiga som personer. En ömsint men sorglig berättelse om vänskap, lojalitet och ofullbordad kärlek för den som känner för det.

En modern version av Jane Austens Stolthet och för.. Visa hela

En modern version av Jane Austens Stolthet och fördom, lika delar hyllning och humoristiskt nutidsdrama. Till skillnad från i Bridget Jones dagbok finns alla Austens karaktärer med, placerade i 2010-talets USA. Systrarna Bennet är äldre i denna version och Mrs Bennet är mycket bekymrad över att i synnerhet Jane och Liz riskerar att hamna på glasberget. Men ni vet ju vilka som dyker upp och de romantiska förvecklingarna försiggår nu via sms, på de dagliga joggingturerna och i dokusåpavärlden. Liz ställer allt tillrätta för hela familjen som värsta superwoman, det enda hon inte klarar att hantera är sitt eget kärleksliv. Hon är dock inte så dygdig som Austens hjältinna. Och Mr Darcy är lika dryg och otrevlig som vanligt...

Sanning och skvaller är en väldigt smart feelgoodroman, underhållande och trevlig på alla vis. Författaren har nog haft ännu roligare än läsaren. Kan man sin Jane Austen blir det ännu bättre. Kanske lite väl lång men med fem systrar, deras friare och två dysfunktionella föräldrar i leken är det mycket som ska hanteras. I gengäld är den lättläst med korta kapitel och ett snärtigt språk. För att få med fördomsdelen finns här transpersoner, rasfördomar, spermadonation, klasstänkande och lite metoo som korrekta tidsmarkörer. Det är kul, ironiskt, lekfullt och alldeles alldeles osannolikt. precis som en riktig vuxensaga ska vara.

Kolmården 1989. 11-åriga Hanna bor med sin familj.. Visa hela

Kolmården 1989. 11-åriga Hanna bor med sin familj på en mindre ort nära Norrköping. På påskaftonsnatten cyklar hennes storebror Erik med några kompisar till Sanningsberget, en mytomspunnen plats som enligt sägnen användes i häxprocesserna på 1600-talet. Ryktena säger att personer försvunnit in i berget och blivit kvar där. Ingen vet vad som hände den natten, men Erik kommer aldrig hem igen.
Under åren som går försöker Hanna hantera saknaden efter sin bror. Hon söker stöd hos barndomsvännen Marcus och bägge lämnar de Norrköping. Livet för dem åt olika håll, han gör akademisk karriär medan Hanna kämpar för att etablera sig som konstnär. När hon äntligen lyckas blandas glädjen med skuldkänslor, varför fick hon leva medan Erik försvann? Och vad hände egentligen den där natten, kan ryktena vara sanna...?

Therese Bohman har skrivit ännu en stark bok, en vemodig berättelse om konst, skuld och sanning, om att var den som blev kvar. Inte i klass med mästerverket Andromeda, men mycket läsvärd och berörande. Den är indelad i tre avdelningar, Hanna som barn/ungdom, hennes återkomst till en klassåterträff som 25-åring och Hanna som vuxen, etablerad konstnär och mamma. Jag vill särskilt betona del två, den är kortast men starkast, en vidrig skildring av saknad, okänslighet, missriktad välvilja och förtvivlat hopp. De som vill ha dramatik kan söka sig någon annanstans, boken är en lågintensiv skildring av en familjs trauma, det värsta händer men måste ändå hanteras. Nyckelmening: "Så barnsliga, barnsliga tankar. Så barnsligt hoppet är".

Boken är skickligt skriven, språket är lysande, stilen är korrekt och exakt men ändå enkel, med lågmäld humor och känsla för detaljer. Det vanliga livet levs utan stora åthävor. I relationerna till män lämnas mycket osagt, där får läsaren fundera själv. Ovanligt men skickligt, ett grepp som känns igen från hennes tidigare böcker. Hon lägger ut lite villospår och många läsare förväntar sig kanske ett annorlunda slut, men jag anser att hon sätter det perfekt. Konsten har en central roll i boken, på samma sätt som litteraturen hade i Andromeda. Tidsmarkörerna är talrika och vi som satt och fipplade med en kassettbandspelare för att få med listlåtarna utan en massa onödigt mellansnack ler igenkännande.

Kan också nämna att jag såg Therese Bohman i ett författarsamtal på en lokal bokmässa i helgen. Tyvärr en besvikelse, hon är bättre på att skriva än tala. Ingen ögonkontakt med publiken, började meningarna tydligt men sluddrade till det på slutet och gjorde lyssnarna osäkra. Särskilt vi som är hörselskadade. Göran Greider talade också, efteråt, supertydlig! Skillnaden mellan proffs och amatörer...
Så om någon ska lyssna på henne, försök sitta långt fram!

Paret Anna och Henrik och deras vän Milena brukar.. Visa hela