När Frida Boisens dotter Tilda läste mammans bestseller Berätta aldrig det här hamnade de i gräl. Tilda kan inte förstå hur Frida kunde förlåta sin pappa efter allt han gjort mot Frida och hennes mor. Frida blir tagen på sängen och börjar rannsaka sig själv, har hon förträngt hur det egentligen var? I jakten på sanningen hittar Frida sina dammiga dagböcker som hon skrev under sin barndom. Där berättas både om livet i förorten med mamma Rosita efter skilsmässan, och lyxliv i Jakarta när pappa Peter blev stationerad där. Bilden som växer fram är förskräcklig, med övergrepp, barnmisshandel och våld i nära relationer. Frida hade delvis förträngt detta, men innebär de nya minnena att hon är beredd att omvärdera synen på sin pappa...
Du är inte längre min dotter är en intressant, välskriven och mycket obehaglig bok om att bli förnekad och sviken som barn, ett mönster som sedan upprepas när Frida blir tonåring och lever ett år hos pappan och hans nya fru i Indonesien. Deras relation är minst sagt dysfunktionell och Frida hamnar i skottlinjen, trots att hon ligger lågt och försöker medla.
Man ska minnas att precis som med den fristående föregångaren Berätta aldrig det här är det en skönlitterär bok. Och då kan jag inte låta bli att fundera över vad som är sant, gick det till så här, hände allt när hon säger det eller är det ett hopplock, har hon gjort det värre är det var? Bara Frida finns kvar, alla andra inblandade är borta.
Jag vill inte gå in på detaljer, men obehagligt är det och Frida har haft en svår barndom. Imponerande att hon klarade det så bra och blivit så framgångsrik. Men jag håller med dotter Tilda, en man som Peter Boisen ska inta förlåtas. Det finns förmildrande omständigheter i hans uppväxt men det räcker inte, hur många har inte haft en tuff barndom? Att förlåta och släta över vad en sån man gjort, vad skickar det för signaler till nästa generation? Att förlåta är att belöna, varför ska han eller andra män av den typen då ändra på sig? Han bad aldrig om ursäkt eller visade ånger. Rosita kom aldrig över skilsmässan, känslorna för Peter fanns kvar och tog till slut hennes liv. Ändå borde hon varit tacksam för att hon slapp undan honom. Nästa fru, Gisela, levde med honom tills hon avled, trots misshandel, och Frida älskade honom till slutet.
Jag förstår det inte.