Ike Randolph har en bakgrund som gängkriminell men efter ett längre fängelsestraff har han lämnat den kriminella världen och driver ett eget företag. Han vet att polisen har ögonen på honom, som svart och exkriminell är det inget annat att vänta. Men när två poliser dyker upp är det inte för att för att kolla honom utan för att meddela att hans son Isiah och dennes make Derek mördats på öppen gata. Ike har tagit avstånd från sonen på grund av hans homosexualitet, men nu rasar världen både för honom och hans fru. Detsamma gäller för Dereks far Buddy Lee, han har skämts lika mycket för sonens läggning som sonen skämts för faderns kriminalitet.
De två ex-fångarna har inget annat än sin homofobi och sitt brottsliga förflutna gemensamt, men nu förenas de i ett intensivt hämndbegär där ingen hänsyn tas och polisen lämnas utanför. Men de konfronteras inte bara med sina egna fördomar utan också med personer med större våldskaptial än de själva...

Nu äker motorsågen fram, här ska kapas! Rakbladstårar är en hyllad gangsterthriller i den hårdkokta stilen, grabbig och mycket amerikansk. Men författaren (som ser ut exakt som han beskriver huvudpersonen Ike) är smart nog att lägga in korrekta iakttagelser om fördomar mot bögar och svarta och jämför homofobi och rasism. De rabiata gubbarna får en tankeställare och tar (förstås) avstånd från hur de behandlar sina söner. Så dags nu... Ike pekar gärna på andras fördomar men dömer själv efter ras, klass och läggning.

Nästa svaga punkt är utvecklingen av själva mördarjakten. 60-plussarna Ike och Buddy Lee får hela statens gängkriminella efter sig, men går tämligen oskadda ur varje blodbad. Och det är många, våld sida upp och sida ner. Jag hatar våld men det kan tolereras om det finns rim och reson och skildras realistiskt. Här är allt så in i h-e orimligt och osannolikt att det bara inte finns. Givetvis med detaljer om hjärnsubstans och inälvor som skvätter omkring. Den enda scen jag gillade var när en gangster kördes genom en flismaskin och resterna blandades in i en kompost. På så sätt kommer även gängkriminella till nytta. Ja ni förstår nivån...

Men det som gör mig både ledsen och upprörd är att denna splatterbok hyllas på kultursidor och i recensioner och har fått priser av alla de slag. Visst, den är välskriven och politiskt korrekt. Men för mig är hyllningarna ett symptom på tillståndet i världen. När folk gillar en sån bok förstår man varför Trump blir president, högerextrema rycker fram, lögn blir sanning, oskyldiga slaktas av terrorister och våld ses som enda medlet att lösa konflikter.
Om vi inte haft den i bokcirkeln hade jag aldrig läst den, eller åtminstone dumpat efter några kapitel. Jag råkade faktiskt stöta till den så den föll från bordet ner i papperskorgen och tänkte då att "där hör den hemma". Men för den som gillar hårdkokt gangsterromantik kryddat med lite social patos är den perfekt.

Vi andra mår bara illa.

Betyg 1