En del av Körsbärslandet är en ren underhållningsroman som ironiserar över moderna stadsmänniskors vanor och värderingar. En annan del av berättandet är så mycket mer allvarligt och angeläget: Flykten från dåvarande Ostpreussen efter andra världskriget och försöket till anpassning efter så traumatiska upplevelser. Det blir bara en trea eftersom ett allvarligt tema delvis slarvas bort.

Betyg 3

Trist!

Betyg 1

Vera Eckhoff, pensinerad tandläkare, lever ensam i sitt stora och förfallna hus i en liten by iOlland, nordväst om Hamburg nära floden Elbe. Här finns Europas största odlingar av körsbär ocxh äpplen och på våren färgas hela landskapet vitt av blommande fruktträd. Men Vera bryr sig inte, hon struntar i sina träd och är tillfreds som det är, till grannarnas förtret som bara ser förfall och misskötsel. Men så står plötsligt Veras systerdotter Anne och hennes son Leon utanför dörren. Anne har lämnat ett havererat äktenskap och som en modern flykting söker hon nu husrum hos Vera. Hon i sin tur har aldrig glömt hur hon själv kom till huset som femåring, tillsammans med sin mor, efter en desperat flykt undan Röda Armén i slutskedet av andra världskriget. De var inte välkomna men fick stanna på nåder, något som gjort att Vera alltid känt sig som en främling i byn. Så hon tar emot Anne och då bägge är enstöringar går det bra så länge de håller sig på varsin kant. Och med Leon som modererande kraft tinar bägge upp och får en djupare kontakt både med varann och med grannarna...

Detta är en fruktansvärt bra bok, läs den, läs den, läs den! Jag befarade eländesporr och flyktingtrauman sida upp och sida ner, men även om författaren inte väjer för mörker och tragedi låter hon det aldrig ta över. Istället är det en varm och empatisk berättelse om udda människor som skapar sig ett liv och går vidare trots svåra uppleverlser. Språket är enkelt men ändå målande, utan överdrivet detaljrabblande och karaktärerna skildras med torr humor och ett bitskt men realistiskt synsätt på sin omgivning.

Som en motvikt till de i grunden tragiska livsödena skildras med dräpande ironi självupptagna hipsterföräldrar i Hamburg och andra storstadsbor som flyttar ut på landet för att "leva nära naturen", odla ekologiskt och uppfylla sina naiva drömmar om det perfekta lantlivet. Författaren är skoningslös mot de omedvetna stadsborna som ska lära de gamla bönderna hur livet på landet ska vara och hur man odlar frukt giftfritt, men som efter några år flyr tillbaka till tryggheten i storstan.

Just kritiken mot vår tids gröna vågare gör recensenterna väldigt nervösa. Jag roade mig med att läsa några omdömen i Expressen och GT och gapskrattade över hur träffade de kände sig. Formuleringar som att den delen av romanen "stöter bort" och "det hade blivit en större roman utan driften med Hamburghipstrarna" visar precis hur känsligt det är. Men om hon, som de flesta författare gör, istället varit lika nedlåtande mot landsbygdsborna hade det inte blivit någon reaktion, utom möjligen applåder. Och när de läste det citat som sammanfattar både den sommar som gått och hur livet på landet verkligen är, åtminstone för våra utflyttare, då satt säkert våra storstadsrecensenter med gapande munnar och tomma ögonpar:
"Sommaren på landet var som ett krig. Naturen gick till attack och hon var inte nådig. Det går inte att förhandla med henne."

Så himla sant!

Betyg 5