Ugglas egenhändigt skrivna självbiografi från 2018, inspirerad av att han fått diagnosen ADHD. En diagnos som inte är överraskande med tanke på hans struliga ungdomstid och ständiga rastlöshet. Tyngdpunkten ligger på barn-och ungdomstiden och till skillnad från många som skriver biografier förskönar han inget, snarare tvärtom. Han var en riktig skitunge i skolan, redan från de tidiga åren, och terroriserade både lärare och kamrater. Underförstått skyller han på föräldrarna, han kände sig aldrig älskad och i synnerhet mamman framställs som känslokall. Ändå stöttade de honom, ställde upp med pengar i hans hans tidiga karriär och gav honom lösa tyglar. För lösa tycker jag men en person med ADHD är inte lätt att styra.

Den som är intresserad av Ugglas karriär, låtarna, filmerna och gigen, kommer bli besviken. Visst tar han upp en del men det är bara rapsodiskt och helt utan kronologisk ordning. Enda skiva som han går lite på djupet med är debutplattan Om Bobbo Viking. Däremot finns det mer om personer i branschen, producenter, musiker och ljudtekniker. Likaså är han snål med sina kärleksförhållanden. Det finns något om fotomodellen Ann som han har dottern Emilie med, men väldigt lite om äktenskapet med Louise som han fortfarande är gift med. Mer ingående och kärleksfulla är skildringen av bröderna, den betydligt äldre Gabriel som fotade omslagen till plattorna, och sorgen över Johan som dog i cancer. Ännu varmare är bilden av hembiträdet Poppe som blev en extramamma för den lille Magnus, men som dog hastigt och chockartat. Magnus var otröstlig med fick inte ens gå på begravningen.

Det jag stör mig mest på är rörigheten i berättelsen. Uppenbarligen har han anammat den nya litterära stilen som tycks gå ut på att skriva en kronologisk berättelse, klippa sönder den, kasta upp bitarna i luften och sedan sätta ihop dem tämligen slumpmässigt. En välkänd teknik i nyare litteratur men mindre lämplig i en biografi. Undrar hur lektörerna på Norstedts tänkte där... Kan inte släppa misstanken att Uggla gärna vill lyfta fram sin ADHD och illustrera rastlösheten genom den skenbara oordningen i boken. Dessutom saknas en diskografi, varför då?
Så jag rekommenderar istället hans andra bok, den skönlitterära Johnny the Fucker. Också den med självbiografisk bakgrund och där täpper han till de luckor som finns i denna bok.

Betyg 2