Bokens namnlösa jag är en författare i 60-årsåldern som fastnat i ett destruktivt mönster, skrivkramp, tillfälliga jobb, 45 minuter på gymmet, två öl på kvarterskrogen. Han lever ensam sedan frun lämnade honom för en yngre och har bara sporadisk kontakt med de vuxna barnen. Men en dag får han oväntat veta att han tilldelats ett stipendium, två veckor i Ingmar Bergmans skrivarstuga på Fårö. Han åker, med ett desperat hopp om att komma ur sin schablon till liv. Där träffar han två minst sagt udda personer, stipendiater som han. Ulrike från Schweiz och William från London, bägge sinsemellan helt olika. Trots allt uppstår någon slags vänskap mellan de tre, men så dyker oväntat en fjärde person upp...

Jag tycker mycket om Hagerfors` tidigare böcker Drömmen om Ngong och Vägen till Khumbu och blev besviken på denna. En till en början seg historia om ännu en av dessa stelnade och uppgivna äldre män som är så vanliga i litteraturen. I sann Bergmananda kämpar alla tre med sina demoner, inbillade och verkliga, och de beter sig som i en av hans mer svårtolkade filmer. Kopplingar finns både till Persona och Tystnaden och berättelsen tar sig på slutet även om den inte är i min smak på samma sätt som de tidigare nämnda.

Betyg 3