85-åriga Mariddja får en cancerdiagnos och vet att hon snart ska dö. Men ingen annan ska få veta, i synnerhet får inte hennes make Biera oroas. Hon vill inte heller ha sympati eller hjälp. Så hon slänger sin mobil i närmaste papperskorg och bränner alla brev från sjukhuset. Men vid närmare eftertanke finns det någon hon vill ha kontakt med och när Biera köper en ny telefon till henne försöker hon ringa. Fast det är lättare sagt än gjort med dessa nya telefonapparatmaskiner...
Kajs mamma dör men antyder en hemlighet. Kaj och hans flickvän Mimmi är på väg att flytta till Norrbotten så han hinner inte gå igenom mammans efterlämnade papper. Väl på plats börjar han sortera men gåtan får ingen lösning. Kan han äntligen rota sig någonstans och kanske våga ge Mimmi det hon helst vill ha...?

Jag valde boken med viss tvekan, berättelser om samer och deras liv brukar numera vara dystra saker med mycket elände. Men jag fick vissa vibbar av baksidestexten och mycket riktigt tog boken en oväntad riktning. Jag skulle kalla den en vemodig feelgood, tokrolig och sorglig på en gång. Den påminner om Tranorna flyger söderut, att bli gammal och tvingas uppleva hur både kropp och knopp sviker.
En av bokens stora förtjänster är språket, det porlar fram som en fjällbäck, med oväntade vändningar och spänstiga skutt hit och dit. Lite samiska begrepp och sägner smälter in hur fint som helst. Karaktärerna är väl tecknade, med ironi och värme, även bifigurerna. Som Nuffe, gammgossen som gör sin mor besviken på ett sätt ingen kunde ana. Det gulliga barnet Johanas är mer stereotyp men i gengäld har vi den hjälpsamma Siri, Mariddjas enda vän. Hon tillhör framtiden och henne lär vi möta i många böcker framöver, i olika former...

Alltså en bok att rekommendera även om jag tycker att vissa humoristiska passager drar lite för mycket åt Niemihållet. Men jag citerar från försättsbladet "Tina Harnesk ägnar sig inte åt svensk realism, tack och lov - hennes roman har fullt upp med att leva på riktigt."


Så sant!

Betyg 4