Eftersom jag själv är en tjur på retur känns det logiskt att kolla av med någon i samma situation, även om Kalle än lite yngre. Undertiteln är "En kärleksförklaring till alla gubbar" och där är boken som bäst, när han skriver om äldre personer han känt. Det är hans far, riksspelmannen, som alltid gick klädd i gabardinbyxor, hatt och rock, inte visste vad pizza var och inte kunde byta kassett i bandspelaren. Det är jaktkompisar, grannar och musikkollegor och inte minst mormor som lagade gourmetmat på råvaror från gården och naturen och grundlade Kalles matintresse - på gott och ont. För bokens huvudtema är vikt, livsstil och träning, Kalle har alltid haft problem med vikten. Ibland går det bra han sköter sig, tränar och håller stilen. Ibland faller han igenom, krogliv, snabbmat och frosseri, lätt för en musiker med rikt socialt liv och oregelbundna arbetstider att hamna där. I kapitlet "Mitt största nederlag" berättar han om skilsmässan som tog honom hårt och hur han med självdisciplin och vänners hjälp klarade sig från att gå ner sig totalt.

Jag hade hoppats på mer om musiken och karriären, det finns där men boken är inte en biografi i den meningen. Bakom den lättsamma och självironiska stilen finns ett allvar, det handlar om hälsa, relationer och i förlängningen överlevnad. Kalla det pekpinnar eller beska sanningar, tänkvärda är de i vilket fall. Visst känner man sig träffad, jag borde äta mindre kolhydrater och röra mig mer. Men vikten ligger still och jag har ett rörligt jobb så jag tänker som Kalle gjorde förr, jag tar det sen...

Betyg 3