En fackbok om det kända författarparet Harry och Moa Martinsons förhållande, de levde samman 1928-1939. Ebba Witt-Brattström har tidigare publicerat sin avhandling om Moa och är mycket engagerad i hennes liv. Nu har hon fokuserat på äktenskapet och konflikterna efter skilsmässan. Boken bygger i första hand på citat ur en mängd brev, både mellan paret och sådant de skrev till vänner och bekanta, och i andra hand på EWB:s egna slutsatser om förhållandet och varför det gick som det gick. Bägge var ganska jobbiga personer med stora egon, något som ofta är fallet med konstnärer. EWB hävdar, i polemik mot många andra biografier, att det fanns äkta kärlek och passion mellan Harry och Ebba, inte bara hatkärlek och maktkamp. Detta, och konstaterandet att de hjälpte och stärkte varann i sin utveckling som författare är några av bokens styrkor. Något som är ganska självklart men som många levnadstecknare blundat för.

Mindre bra är att EWB har en tydlig agenda, att lyfta Moa och trycka ner Harry, något hon också medger i efterordet. Jag anser att det sänker bokens trovärdighet att den är så tydligt vinklad, dessutom är det onödigt då Moa hade en egen och framgångsrik karriär under sin levnad. Hon var en av de mest lästa författarna under 40-och 50-talet, då figurerade hon i veckotidningarna festreportage, hennes uttalanden kommenterades i tidningar och journalister stod i kö för intervjuer och reportage från hennes torp. Hon var dåtidens motsvarighet till Camilla Läckberg och trivdes som fisken i vattnet i rampljuset. Att hon blev bortglömd efter sin död är varken Harrys eller andra mäns fel.

Sant är dock att i många biografier från den tiden är Moa åsidosatt, men å andra sidan hade hon det viktigaste, läsarnas uppskattning. Moa var burdus och frispråkig till sättet och kom genast på kant med Harrys vänner, de unga arbetarförfattarna som drog fram på bred front på trettiotalet, Särskilt spänt var förhållandet till Ivar Lo och Artur Lundkvist och deras aversion påverkade också Harry.
EWB är arg och indignerad å Moas vägnar, på Harrys otrohet, på de andra arbetarförfattarna som var nedlåtande mot Moa, på Harry som ghostade Moa vid skilsmässan, och att hon inte nämndes/tackades vid hans installationstal vid invalet till Akademien. Det är en sak, han bar sig illa åt ibland, i synnerhet vid skilsmässan och tiden efteråt, men sånt händer när relationer kraschar. Skilsmässor var ovanliga vid den tiden och kontrahenterna förväntades inte vara vänner efteråt. Men när EWB nedvärderar Harrys författarskap och påstår att framgången var Moas förtjänst urartar det i rena lögner och personangrepp. Hon bär sig likadant åt mot Harry som t ex Ivar Lo gjorde mot Moa... Inte heller behöver man tjata om Akademitalet tio gånger på olika ställen i boken. Dessutom ska talet handla om företrädaren på stolen, inte den nyvalde och dennes liv.

En intressant bok som kunde varit mycket bättre om EWB klarat att hålla distansen till de inblandade!

Betyg 3