Lucy och Gabe blir hejdlöst förälskade när de möts för första gången, samma dag som attacken mot World Trade Center sker. Men trots det speciella bandet och deras kärlek håller inte relationen. Gabe åker världen runt som fotograf medan Lucy gör karriär och bildar familj på hemmaplan. Trots Gabes svek kan Lucy inte glömma honom. Hon är gift med en bra man som älskar henne över allt annat. Men när Gabes bilder dyker upp i nyheterna eller när han hör av sig påverkar det henne mer än hon vill erkänna. Och när Gabe kommer till New York samtidigt som småbarnsliv och den grå vardagens rutiner frestar på äktenskapet blir det riktigt farligt. Lucy funderar på att lämna förhållandet med maken men så händer något som tycks kullkasta allt...

Jag erkänner att jag stör mig på kvinnor i litteraturen som inte kan komma över sitt ex! Och att uppflammande passion och förälskelse till denne ses som ett legitimt skäl att gå bakom ryggen på maken. Är passion alltid något positivt som ska få styra ens liv? Lucy gör ett antal val, hon väljer att bryta med Gabe, hon träffar så småningom en ny man som hon väljer att gifta sig med och väljer att skaffa barn med. Ändå har hon svårt att behålla trosorna på när Gabe dyker upp. Kanske borde en kvinna som hon förbli singel, ha tillfälliga förhållanden och vänta på att den Stora Kärleken eventuellt ska återkomma istället för att krossa hjärtat på en man som älskar henne men aldrig får hela henne?

För övrigt är det en tämligen traditionell kärleksroman med tema triangeldrama, välskriven, lättläst och som faktiskt väcker vissa tankar, som mina frågor ovan. Slutet är väntat då läsaren ser det komma men men ändå inte då nästa fråga dyker upp. Har Lucy förlorat något eller blev hon räddad? Eller både-och? Och kommer hela sanningen någonsin fram...?

Betyg 3