USA 1975. Den trettonårige Patch är i hemlighet intresserad av sin klasskompis Misty Meyers. Men hon ser inte honom, fattig och utsatt som han är då han bara har ett öga. Men så ser han hur någon försöker dra in henne i en bil, han ingriper så Misty kan fly men blir själv bortförd. Trots snabbt agerande av polis förblir han försvunnen. Månaderna går. inga spår och den lilla staden sörjer den strulige pojken som nu blivit hjälte.
Men en som inte ger upp är hans ende vän, Saint, och med hennes hjälp blir han mirakulöst befriad. Han berättar hur han överlevde fångenskapen tack vare en jämnårig flicka, Grace, I den nattsvarta källaren berättade hon om vackra platser och om drömmen om en värld i ljus och frihet. Men både hon och förövaren försvann i samband med fritagningen. Polisen hittar ingenting, ingen flicka med det namnet är anmäld försvunnen och det finns inga spår. Man tvivlar på att hon finns, att det bara var febriga fantasier, hjärnans försvar i en förtvivlad situation. Men Patch är säker och blir helt fixerad vid att finna och rädda Grace...

Chris Wittaker bjuder läsaren på en tegelsten med extra allt, en episk berättelse som sträcker sig över fyra decennier, om vänskap, svek, besatthet och hopp. Det är som en blandning av To kill a Mockingbird, Forrest Gump och När lammen tystnar. Plus lite hintar från ett antal andra verk. Jag upplevde berättelsen som mycket amerikansk, dramatisk, ödesmättad, med yviga svängar och cliffhangers. Men så fann jag till min förvåning att författaren är britt! Men det finns en sak som inte stämmer med det amerikanska, hur våldet skildras. Nämligen väldigt återhållsamt, nästan helt utan detaljer. Här borde man ta svenska författare (och amerikanska) som paret Kepler, Natt och Dag, Hans Rosenfelt och andra i örat och visa hur fruktansvärda händelser kan beskrivas dramatiskt utan blodiga detaljer! En av bokens stora fördelar!

Persongalleriet är intressant och påminner om det i författarens debutbok, Slutet blir vår början. (intervjuad i Babel 2022, finns på Play!). Tempot är högt och det finns ett driv i berättelsen, man vill veta hur det går. Ändå är den onödigt lång, 660 sidor i pocket. Jag gillar stilen där han hoppar fram i tiden och berättar i efterhand vad som hände. Mycket dialog och relationsdrama, de två flickorna mot den frånvarande men idealiserade Grace. Lite svart humor emellanåt. men den känns lita malplacerad, att vara rolig är inte hans bästa gren.
Mindre bra är att denna berättelse är så in i bomben fylld med osannolika skeenden och detaljer. Tycker att när en författare skriver om så allvarliga saker som övergrepp och mord på unga flickor bör man lägga band på sin fabuleringsförmåga. I sista fjärdedelen tappar både han och karaktärerna det helt och läsaren förstår inte hur tidigare förnuftiga personer kan bära sig så destruktivt åt. Men jag är väl tråkig, kanske ska det vara så numera. En annan sak är det storvulna, ödesmättade, författaren berättar att Patch lämnar sin flickvän och de kommer aldrig att mötas igen. Femtio sidor senare träffas de och då har visst både Patch och författaren glömt att det inte skulle ske igen...

En bok som väcker känslor på olika sätt, många gillar den, andra tycker den är för lång och för konstruerad. Vi har den i bokcirkeln och där passar den bra. Trots mina invändningar ångrar jag inte att jag läste den. Berättelsen är originell och visar på hur en traumatisk händelse påverkar inte bara offret utan alla runt omkring. Som när Saint frågar polischefen "Kommer Patch bli som förr?" "Det kommer ingen av oss att bli."

Betyg 3