I en samling sammanhängande berättelser skildras ett antal kvinnor som möter olika situationer de inte riktigt förstår och vet hur de ska hantera. Boken borde egentligen heta Studie i kvinnligt beteende då männen är bifigurer och knappt det.
Det är Amanda ”som går på ett progressivt gymnasium i Stockholm" och senare blir teflonaktig rektor med bildningsförakt. Det är de skenheligt bittra lattemammorna Ellinor och Liselott, pk-bulldozern Malin och så Annie som är förälskad i sin egen ungdom. Det finns också några som författaren ömmar för. Den passionerade fransyskan Simone som, liksom den ryskfödda svenskläraren Olga, har bildning och tankedjup. Precis som författaren själv genomskådar dessa undantagskvinnor floskler, korrekthet och den allestädes närvarande ängsligheten i vårt samhälle.

En karaktär som sticker ut är Matilda, hon som "aldrig känt en man i köttet" men ändå avkrävs bekännelser av vännerna i tidens me-tooanda om hur hon blivit antastad och tvingats avvisa oönskade närmanden. Så Matilda undrar vilken skam som är värst, den att inte sagt nej eller den att aldrig fått tillfälle att säga ja...

Stilen liknar egentligen dramatik mer än epik eftersom den helt saknar målande miljöbeskrivningar. Blicken fixeras vid personerna – enbart dem – och iakttar hur de navigerar i sina relationer och positioner. Den subtila ironin som genomsyrar boken slår ibland över till hysterisk fars, som när Matildas chef hjälpsamt köper ett wienerbröd och en arraksboll åt henne för att "karlarna ska få lite mer att ta i".
De första 3-4 berättelserna är lysande, världsklass och på Ester Nilsson-nivå. Språket är stramt och precist, hennes oneliners sitter som en smäck och om jag varit typen som stryker under vassa formuleringar hade pennan gått varm. Som Caroline som "blivit hopfogad av sådant som blivit över", eller Teodor som säger "Om ingen utom en själv fatter en sak brukar det vara tanken det är fel på". För att inte tala om Olga som fick avsked "inte på grått papper men väl på oblekt." Men så småningom blir berättelserna mer pratiga, som krönikor eller debattinlägg, men fortfarande ytterst läsvärda. Som alltid hos författaren är samhällskritiken lika närvarande som nödvändig.

Lena har modet att sätta fingret på det obekväma men utan att posera eller moralisera. Som en kvinna skrev i sin recension, "jag känner mig påkommen". Ett tema är kvinnlig vänskap, hur ojämlik den är och hur en komplimang egentligen är förtäckt kritik mot personen som får den. Något som många känner igen sig i. Typ "som jag avundas dig din brist på självkritik".
Lena daltar inte heller med sina kvinnor, de får stå för vad de gör och säger utan förmildrande omständigheter. Då jag är sen på bollen innebär det att "alla" redan läst boken och jag kunde läsa ett antal recensioner. Efter det känns boken nästan ännu bättre då påfallande många kvinnor är tydligt obekväma med de sanningar som Lena lyfter fram, men kan ändå ta till sig berättelserna. Ett kvalitetskriterium, något som man helt enkelt måste läsa och Lena Andersson befäster sin roll som landets bästa författare!

Betyg 4