Nu är det elva år sedan Siv jobbade som kocka, blev gravid med sin älskade Nila men lurade i Johan att barnet var hans och gifte sig med honom. Men nu börjar livet som hemmafru på det lilla torpet skava, allt är tungt, trist och olustigt. Så får hon åter tillfälle att vara kocka i timmerkojan, nu för att lära upp den unga Märta. Hon är visserligen hopplös som kocka, men kvinnorna blir ändå vänner och Sivs livsandar vaknar av umgänget. Men det förflutna gör sig påmint och hotar att förändra allt...
Parallellt får läsaren följa livet i nutidens Djupsele. Eva tampas med sin tonårsson Vilgot, vars engagemang i skogen sätter dem på kollisionskurs. Hennes vän Mattias får familjeproblem och deras relation sätts på prov, samtidigt som Evas försök att återställa ett hotat kulturarv stöter på patrull hos länsstyrelsen...

Författaren vilar inte på hanen utan rivstartar andra delen av trilogin Timmerfolk, Nila dyker upp i Sivs liv igen och en ny avverkningskonflikt seglar upp i nutiden. Början känns lite stolpig och förutsägbar men Lagerlöf tar tag i det hela och det blir ännu en intressant, läsvärd och dessutom allmänbildande berättelse, både i dåtid och nutid. Som blekjord, jag vet visserligen vad det är men vad den består av och kan användas till var nytt. Eller hur en mössa kan vara bra att ha vid ett björnmöte... Än viktigare är hur hon nyanserar den infekterade skogsdebatten, det är inte de onda mot de goda utan vanliga människor som kommer i kläm mellan två olika samhällsintressen. Som paret som vårdat och sparat sin skog med förhoppningen att sonen ska vilja ta över släktgården, men nu har naturvärden uppstått och den riskerar att tvångsinlösas som reservat. Eller att naturen inte alltid mår bäst av att vara orörd. Som jag tjatat om tidigare, en aldrig så noggrann research kan inte ersätta erfarenheten hos den som varit där och gjort det...

Så ni som gillade Hjortronmyren kommer inte att bli besvikna! Mycket fina personporträtt, de flesta känns trovärdiga, karaktärerna tvekar, funderar, längtar och gör ibland helt fel. Vet inte om tanken är att läsaren ska tycka synd om Siv, jag har svårt att göra det. Visserligen hamnade hon i en svår situation men hon gjorde flera medvetna val, vilket hon också gör i denna bok. Men då ska man stå för valen och inte göra samma misstag igen... Sonen Nils är tio år nu, ett känsligt och utsatt barn som Siv inte riktigt förstår sig på. Jag misstänker att han blir huvudperson i nästa bok, som ungdom och vuxen, och jag undrar om det inte blir en uppgörelse med mamman?

Jag tycker faktiskt att Blekjorden är något bättre än Hjortronmyren, i första boken var nutidsdelen starkast, nu är förhållandet omvänt - tycker jag! Men allt är bra, rappt, realistiskt och läsvänligt. Jag ser redan fram mot tredje delen, hoppas att hon kan hålla stilen och nivån utan att rätta in sig i korrekthetens redan överbefolkade led. Men jag litar på Ulrika, det är ordning med oss skogsfolk...;-) Enda felet är att hon nu efter framgångarna antagligen är förlorad för skogsbranschen, men man kan inte få allt.

Betyg 4