bokrecensioner boktips     
Hem | Sök böcker | Lägg till ny bok | Topplistor | Länkar | Kontakta oss | Bli medlem |
  Logga in

Samma Författare:
Brunnsgästen
Demian
Glaspärlespelet
Klingsor
Knulp
Narziss och Goldmund
Rosshalde
Siddhartha
Vandring
Österlandsfärden
Liknande böcker:
Boken om te
 K. Okakura
Biker Bibel
 .
Lord Arthur Savile's C..
 O. Wilde
En engelsk opieätares..
 T. De Quincey
Death of a salesman
 A. Miller
The Hound of The Baske..
 A. Doyle
Mor Courage och hennes..
 B. Brecht
Hercules
 G. Stiernhielm
Antigone
 . Sofokles
Kung Oidipus
 . Sofokles

Välj Genre
Roman
Historisk Roman
Deckare
Thriller
Fantasy
Science-Fiction
Ungdomsbok
Biografi
Fakta
Klassiker






     

Stäppvargen

 
Författare: Hermann Hesse
Genre: Klassiker
Ämnesord: filosofi, psykologi
Utgivningsår: 1927
ISBN: 9100103284
 
Spänning:  4
Romantik:  2
Humor:  4
Lärorik:  8
Sorglig:  3

Direktlänk till boken hos Bokus

CDON.COM

Begagnade:
Köp begagnad på bokbörsen
Köp på tradera



Harry Haller är en lärd enstöring, en melankoliker utanför mänsklig gemenskap. Han grubblar fåfängt över sin situation tills han får tag i »Traktat om Stäppvargen« och där finner nyckeln till sin personlighet. Han är en kluven varelse, halvt människa, halvt varg med en ursprunglig vilddjursnatur som stängts inne och förträngts av rådande moral och konventioner.
Stäppvargen är en roman som vore otänkbar utan Freud. Hermann Hesse skildrar här den moderna människans tragiska dualism, hennes slitningar mellan ande och driftliv mer påträngande och intensivt än i något av sina andra verk.

Nobelpristagaren Hermann Hesse (1877–1962) är en av den moderna världens mest betydande författare. Stäppvargen kom ut första gången 1927.


Medelbetyg: 4,1 (30 röster)

  » Skriv egen recension «
Betygsätt:
Mellansdagsrea hos adlibris upp till 70% rabatt!

Bli medlem få boktips baserat på dina betyg.
Bok recensioner av Stäppvargen :


stigh 2004-04-22 14:32
Historien om den världsfrånvände Harry Heller (notera att initialerna är desamma som författarens egna) som föraktar sin egen moraluppfattning är både träffande och tankvärd. Många kan nog känna igen sig i den själsliga dualism som manifesterar sig genom känslan av affektion för något man egentligen skyr - i huvudpersonens fall den borgerliga livsstilen. Beskrivningen av den slutgiltiga slitningen mellan Harrys själsliga och kroppsliga begär eskalerar slutligen i en synnerligen fantasieggande final. Trots förekomsten av vissa prosaiska passager anser jag att Stäppvargen är en mycket bra roman som blir bättre efter hand som man får smälta dess tolkningsbara innehåll.
Betyg 4

pontus 2004-08-04 17:49
Intressant för att man inte riktigt vet var man har författaren. Ett tag tror man att han har vissa åsikter, men sedan kan han tvärvända i nästa kapitel.
Betyg 4

Rosa 2004-08-19 14:40
Ännu en Hermann Hesse-bok som jag läst för mååånga år sedan och som betydde väldigt mycket för mig. Jag minns att jag aldrig ville att boken skulle ta slut. Detta är en sådan bok som man minns länge efteråt.

Jag har ingen aning om vad jag skulle tycka om boken idag och jag vågar inte heller testa. Jag vill inte förstöra det goda minnet av den!
Betyg 5

McManus 2005-04-09 03:57
En ytterst välskriven roman som är skriven med ett språk som kan få en att gråta av vällust.
Att Hesse är väldigt påverkad av den store Kafka är inte svårt att upptäcka. Avsnittet om "Teatern" påminner i mångt och mycket om Kafkas sätt att beskriva världen. Särskillt tydligt blir det om man läser Kafkas "Den försvunne". Avslutningskapitlet (vem vet?) som behandlar Oklahomateatern har säkert påverkat Hesse när han skrev Stäppvargen (Hesse fick tag i "Amerika" bara ett par månader inna han gav ut "Stäppvargen").
I vilket fall är Stäppvargen en mtcket välskriven bok som väl förtjänar sin plats i världslitteraturen.
Betyg 4

Micke 2005-05-08 23:01
Herman Hesses Stäppvargen är utan tvekan en av de vackraste böcker jag någonsin läst, och dessutom är boken är full med frågor som Hesse lämnar till läsare att själv besvara, vilket leder till att den etsar sig fast i ditt medvetande för en tid framöver. Boken berättar om den intellektuelle Harry Haller, en man med en något annorlunda syn på världen och den borgerliga miljö varifrån han själv härstammar, och hans liv som präglas av de inre motsättningar han ständigt lever med. Hallers själsliga liv präglas nämligen av en kamp mellan hans två personligheter, eller hans två själar, och hans försök för att återigen få smak för det liv han i sina äldre dagar föraktar så oerhört. Hallers dualistsiska tillvaro förändras dock då han träffar Hermine, som tar besittning över hans liv och bestämmer hur framtiden skall gestalta sig för honom.

Skall även tilläggas att jag inte bara ser Stäppvargen som en av de vackraste romaner jag läst, det är samtidigt en av de mest intressanta och beaktansvärda, och jag kommer så snabbt som möjligt att bege mig djupare in i så mycket av hans litteratur som möjligt.
Betyg 5

Pli 2005-08-05 14:43
Den första delen av boken är intressant, briljant och sällsynt läsvärd men slutet blir tyvärr för galet.
Betyg 4

ShivaS 2005-09-21 22:32
Till skillnad från "Pli" så tycker jag att det är efter traktatet som boken verkligen tar fart och dessutom lyfter den mot oanade höjder. Jag har inte talat med alldeles för många angående boken och jag har inte läst en uppsjö kommentarer om boken men jag är av uppfattningen att många tycker slutet flippar ut och jag kan inte göra annat än att misstycka. Jag tycker att boken är som bäst när Harry enligt utomstående ögon förfaller men i sin egen värld utvecklas som människa. Han faller ner i en värld som vi i dag kallar för den undre världen som kantas av allehanda drogmissbruk, sexorgier etc etc.

Berättelsen går från en ganska "ordinär" historia till ett mästerverk från och med mötet med proffesorn (inte säker på namnet men mannen med Goethe porträttet) och man kan inte göra annat än att njuta. En bok helt i min stil, att jag sen inte håller med majoriteten av de psykologiska och filosofiska resonemangen är en helt annan femma. Men som bok i sig gillar jag den något enormt mycket och ska om tio minuter påbörja Siddharta.

Det blir en femma i betyg.
Betyg 5

njosnavelin 2006-05-31 12:35
Trodde att jag skulle gilla denna, det kan jag inte påstå att jag gjorde. Ett tecken, boken var väldigt kort ändå tog det lång tid att läsa den. Inte tillräckligt intressant. Sen förstår jag nog inte hela boken, tycker den var ganska snurrigt bitvis och sen är den skriven med ett trist språk också. Visst ibland blixtrar boken till men på det stora hela var den inte bra.
Betyg 2

anseus 2007-06-19 20:17
Stäppvargen

Boken är uppdelad i tre delar, med tre olika ingångsvinklar: Utgivarens förord, en kylig, objektiv analys av huvudpersonens inre – beskrivet av en utomstående – och Harry Hallers egen berättelse.
Boken är egentligen en beskrivning av en personlighetsmodell, alternativt tidssjukdom, och är därför svår att på ett enkelt sätt sammanfatta. Allting utgör stoff till en helhet, en beskrivning, och allting som vi möter i boken har ett samband. Så är till exempel bokens andra del, ”traktat om stäppvargen”, en uppräkning av tydliga drag hos en speciell individ, ett porträtt som ger vid handen vad som är kännetecknande för denne Harry.
Boken presenterar vissa specifika förutsättningar som man idag kan ha svårt att identifiera sig med, som att huvudpersonen växt upp under romantiken och härstammar från en strängt pietistisk familj. Men boken budskap är vidare och universellare än så, och om man ska våga sig på att sammanfatta dess grundproblematik kan man säga: de svårigheter som uppstår när något form av förtryck upphör. I djupare mening förtryck av anden. Det må vara kristendomen eller romantiken, båda med en inpiskad platonism och våldförande på anden.
Båda inpräntar en sorts skuld över vardandet, och när sen gamla värderingar luckras upp och omprövas, står man där, med skulden intakt och ett svagt utvecklat själv. Självet har bågnat under de höga idealen, och får inte längre någon styrsel sedan det fasta upphört. Då problematiseras förhållandet till en själv, och saker som man förträngt tränger obönhörligen upp till ytan. I detta fall Harry Hallers mörkare sidor, som inte hade någon plats i det borgerliga samhället. Ett själv som inte står i överensstämmelse med sig själv – ett svagt själv – föder sedan alla andra drag/problem som tas upp i boken: en överkänslighet för omgivningen, självhat, spinnande reflexion och navelskådning. Vidare oförmåga att älska, att ha nära mänskliga relationer, och att förpliktiga sig till eller binda sig vid någonting, då ju vederbörande hamnar i kontakt med sig själv, öga mot öga med detta själv som han så innerligt försökt förtränga och är rädd för.
Han är ständigt på vakt mot något hot, något farligt och ångestframkallande, och den ångesten skulle bli tydligare och smärtsammare i en nära relation till en annan människa. Inte ens livet vill han binda sig till, utan leker ständigt med tanken på själmordet, och att närhelst han vill kunna dra sig ur.

Den futtiga trygghet och värme som strömmar ut från den borgerliga världen föraktar han givetvis, eftersom han själv har lämnat den bakom sig, i ett försök att hitta något nytt, men han längtar samtidigt tillbaka till denna smula värme som den skänkte.
Vi har alltså att göra med en människa i utkanten av det mänskliga, och han känner universums iskalla oändlighet ligga framför honom. Så halas han åter in i mänsklighetens ombonade värld av kurtisanen Hermine. Hon svarar på någonting inom honom, och isoleringen bryts. Han tinar upp och kan åter börja andas.

Boken målar vidare på detta porträtt, och Harry blir en grundläggande, universell problematik utdragen till sitt yttersta. Somt kan man identifiera sig med, trots en annan tid och annan situation, somt förblir tidsbundet och knutet till det samhälle Harry levde i.
Lösningen presenteras i slutet av boken: att inte känna skuld över vardandet och det oupphörliga livsflödet utan istället kasta sig in i det med liv och lust, som på lek. Att istället för att asketiskt vända sig bort från det med blicken fastnaglad på något absolut försona sig med det och göra det till sin verklighet. På gott och ont.
I en liknelse skruvar Mozart, som han träffar, ihop en radioapparat som han låter spela Conserto Grosso av Händel. Det bristfälliga ljud som strömmar ur rasioapparaten av den mest fullkomliga musik representerar den hinna som finns mellan idé och form, det gudomliga och mänskliga. Något man får lära sig att ha överseende med och acceptera. Annars stångar man sig blodig. Verkligheten är ingen romantisk hjältesaga utan en ganska banal borgerlig liten håla. Humorn är det krydda som måste till. I den kan man acceptera det absurda i existensen och inrymma motsatser.

Att Harry Haller, liksom sin författare, startade som romantiker är givet: romantiken är själva inkörsporten till den extra dimensionen som Harry stundom känner sig tyngd och plågad av. Han bekände sig åt det esoteriska, förandligade och upphöjda i sin ungdom. Han trodde blint och trosvisst som ett barn på livet, konsten och människans höga bestämmelse, men berusningen släpper så småningom, och istället finner han en värld som hans äkthetssökande, stolta och lättsårade idealism inte kan fördra. Istället tvingas han leva i halvförbittring i resten av sitt liv.

Ungdomen förlänar allting en skönhet, ett sagoskimmer, kanske av sublimerad könsdrift som är i uppvaknande, ”som under senare år blott stundom kommer tillbaka till de utvalda och diktarna”.
Många av Harrys sort längtar ofta tillbaka till denna oskuld, denna förtrollade värld, men istället för att sträva tillbaka mot denna begynnelse, uppmanas han att kasta sig in i livets malström, den ständiga återkomsten med ett leende på läpparna. Det är en form av separationsångest Harry genomlider, men var sak har sin tid, och Harry vet att man aldrig kan få tillbaka något passerat.

I kontrast till att återförenas med urmodern, med livsströmmen, det eviga, står jaget som en plattform. Ett provisorium. Ett slags förbannelse, som människor av Harrys sort vill söka utplåna, bli av med. ”Leva innerligt kan man bara på bekostnad av jaget.” Likaledes kan man bara fullt ut hänge sig åt någonting (t ex skönhet) på bekostnad av jaget, denna självhävdelse som futtigt går in för att upprätta sig själv och hävda något slags värdighet.
Jaget är någonting som ligger i vägen för att tränga in i något. På samma sätt kan jag känna då jag lyssnar på Mozart, denna bitterljuva skönhet, gudsfläkt; då känner jag en skam i kroppen! Då kan jaget bara vara något fel. Jaget ett fåfängt hävdande som skulle brännas bort i nära kontakt med det gudomliga.
Medelmåttor ser ofta som sin enda uppgift att forma detta jag, och tror att det är det yttersta: de ser inte kontrasten mellan jaget och det gudomliga.
Som framgår av resonemangen kan detta bara vara självupplevt om man ska kunna förstå det. Det går inte att ha något akademiskt intellektuellt förhållande till det, och jag erkänner att jag själv inte kan ta in allt.

Är detta en tidssjukdom, eller endast Harrys eget halvt förryckta själstillstånd? Den som lever i slutet av en kulturepok får naturligtvis genomlida dess nackdelar, och upphöjandet av ögonblicket till något evigt ungt och förandligandet av naturen – under romantikernas ledning – tog istället död på desamma och efterlämnade en unken luft. Nu ville man ha liv! En känslig individ som Harry suger naturligtvis upp stämningar i tiden och genomlider dem själv. Sedan hatade han den förljugenhet hos omgivningen som han själv innerst inne brottades med. Projicerade den så att säga på tiden.

Jag skulle säga att romanen i första hand är expressionistisk, med inslag av det som karaktäriserar existentialismen. (Harrys situation är ju självvald, och Hermine förebrår honom det.) Man får en slags känsla av att alla personer i boken är till för Harry, eller kanske rent av är en del av honom.
Detta är ett själsdrama med en expressionistisk lyskraft, men självansvaret är ändå en viktig del av bokens tema, och man har svårt att tycka synd om denne Harry. Reflexioner och funderingar över det egna jagets förhållande till omvärlden gör den sålunda existentialistisk.
Betyg 5

Ronya 2007-11-11 23:26
Kanske den bästa bok som någonsin skrivits
Betyg 5

minigrisen 2007-12-26 11:29
Jag började läsa den här boken efter att jag läst Siddharta, som jag älskade, så jag hade väldigt höga förväntningar på Stäppvargen. Det kanske var därför som jag tyckte att den var så dålig i början. Ungefär hälften av boken handlar om hans dualitet och att det är så synd om honom. Tråkigt ocj ointressant. Det tog mig flera månader att läsa drygt halva boken. MEN plötsligt fick den fart. Det kommer in flera andra intressanta karaktärer och äntligen börjar Harry tänka på rikigt istället för att vältra sig i självömkan. Det tog mig en dag att läsa andra hälften av boken. Jag kunde inte lägga ifrån mig den för att den var så spännande och intressant.
Jag älskar Hesses språk. Han har ett sätt att uttrycka saker som får mig att bli gråtfärdig av lycka över att någon kan säga så viktiga saker med en sådan enkelhet. Jag är dock trött på alla dessa svåra män...
Betyg 3

zvrk 2008-01-11 12:07
LIksom Äcklet av Sartre, lästes även denna under gymnasiettiden, och jag minns att jag fullständigt slukade boken samtidigt som jag hoppades att den skulle räcka länge länge. Riktigt bra!
Betyg 5

Basalorum 2008-03-10 20:29
En historia om en man som tar sig själv på djupaste allvar. Självbiografisk?

Den ÄR rätt vacker, och inte är det nån Davincikod, nobelprisotillgängligheten är på plats. Visst lyckas man få en bild av hur det är ordnat i knoppen på den gode Harry, även om jag själv har svårt att få några personliga spinoffs, även om jag är så spirituell och intelligent så. Härliga miljöbeskrivningar från tysk murrig stadsmiljö av förkrigsmodell, och det blir lite hjärta i boken framemot mitten, då Hermine får tag i dekisfiguren.
Betyg 3

terrier 2008-09-21 16:45
Utan att göra några stora utsvävningar i tolkningsväg vad gäller filosofi och psykologi så kan jag säga att jag tyckte om större delen av denna bok, men framför allt pga det vackra språket och de klockrena beskrivningarna av Harrys iakttagelser och funderingar. Förordet var en smula träigt, men tog man sig bara förbi det blev det genast bättre. Upplösningen av boken har i mitt tycke närmast hallucinogenbesläktade inslag, så det var lite av en besvikelse tyvärr.
Betyg 4

d@ddydj 2009-12-26 20:35
Den första och enda boken som jag har känt mig så relaterad till. Igenkänning till 110 %, trots att boken i sig själv är en bland många som handlar om människans dualism.

Jag var själv inte en favorit till kafkastämningen i teatern, men den visade en process över människoutveckling, inklusive konsekvenser.

Ett mästerverk.
Betyg 5

Hund 2010-02-16 15:18
Den enda bok jag läst fler än 2 gånger, och som jag förmodligen kommer läsa många gånger till.

Jag blir lika besviken över slutet varje gång dock. Som om jag vill att det ska ha ändrats när jag läser den nästa gång.

Sättet han lyfter fram vikten av att leva ett fullt liv, och att minnas, och underhålla alla våra intelligenser är fascinerande dock. Som någon annan skrev: Man bygger upp en förväntan, och tror sig börja lära känna Hermann. Så vänder han så totalt!

Bäst i klassen!!!
Betyg 5

Daniel_Target 2010-04-16 18:08
Förmodligen blir "Stäppvargen" bättre ju fler gånger man läser den. Jag kommer inte läsa om boken en gång till för att göra den bättre. I alla fall inte än, på flera år. Jag tycker att boken är läsvärd om läsaren föredrar filosofiska tankar och idéer utan att de är kopplade starkt nog till en handling. Hade Hesse fokuserat mer på en berättelse och skildrat denna som grund till hans tankar, och inte tvärtom, hade boken säkerligen fått ett högre betyg. Vill jag läsa om tankar och idéer (som många delar av boken innehåller) läser jag hellre kurslitteratur.
Betyg 3

Skriv egen bokrecension till Stäppvargen









 


Köp boken som film på cdon: