En äldre författare påminns om året hon var sexton, en ung kvinna som längtar efter frihet och vill göra revolt mot sin kontrollerande mor. Hon träffar sin första pojkvän och skriver förväntansfullt i sin dagbok om den kommande sexdebuten. När det inte blir som hon tänkt sig skriver hon istället som hon önskat att det var. Hennes fantasier leder till en härdsmälta i hemmet, föräldrarna ändrar helt sitt beteende mot henne. Dottern blir förtvivlad och förstår inte, varken varför modern bevakat henne eller varför fadern inte längre ser henne i ögonen. Nu lägger de allt fokus på de mindre barnen, äldsta dottern hamnar ännu mer utanför gemenskapen...
Vigdis Hjort har skrivit en autofiktiv kortroman om sin uppväxt och en traumatisk händelse i övre tonåren. Precis som i hennes bestseller Arv och miljö är det ingen trevlig bild hon ger av föräldrarna. En neurotisk och kontrollerande mor, en undvikande och skuldmedveten far. Moderns kontrollbehov gör den unga Vigdis ännu mer intresserad av det förbjudna, just som det brukar bli. Som läsupplevelse är boken speciell, precis som titeln antyder är berättelsen full av upprepningar. Något som man även ser i Hjorts övriga böcker. Jag undrar om hon har tagit intryck av kollegan Jon Fosse, eller tvärtom? Berättelsen i sig är trivial, ung flicka gör uppror, ljuger och träffar pojkvän. Det intressanta är följderna, varför reagerar föräldrarna som de gör och hur har det påverkat den vuxna Vigdis? Det antyds om mörka familjehemligheter, en koppling till Arv och miljö? Jag har svårt för att engagera mig i berättelsen men den är inte dålig och man känner med den vilsna Vigdis. 

Betyg 2