Vidar har hamnat i knipa, han är avstängd från sitt lärarjobb efter en anklagelse om att använt våld mot en elev. Han förstår inget, han stoppade ju ett slagsmål och höll bara fast pojken. För att fördriva tiden går han igenom sin döde pappas gamla grejor och där hittar han en anteckningsbok med telefonnummer. På skoj ringer han numret till barndomens sommartorp – och pappa svarar! Vidar har ringt till den 17 juni 1986, en dag på sommarlovet. Vidar blir fixerad och ringer samtal efter samtal, och kommer alltid till samma dag. Han talar både med mamman, pappan och sitt unga jag, vill hjälpa honom men vet inte hur. Snart inser han att något traumatiskt inträffade just den dagen, men han kan inte minnas vad. Vidar kartlägger dagen minut för minut men det finns en dryg timme som saknas och det visar sig att det som hände den dagen har samband med incidenten på skolan i nutid…

Det finns två sätt att se på boken, en flummig och konstruerad rövarhistoria med tidsloopar och allmänt osannolika händelser. Eller ännu en sårig uppgörelse med sin dysfunktionella familj, en revansch för den utsatte pojken mot en diffus fond av övernaturlighet. Schulman fortsätter i bok efter bok att dissekera sin barndom och i synnerhet förhållandet till modern. Läsaren känner igen sig även om författaren har bytt namn på fadern och lagt in en syster istället för sina två bröder. Den vuxne Vidar känns mindre trovärdig, Schulman kallar honom ”en sorglig figur” i intervjun i Babel, men det är närmast ett understatement. Vidar tappar det helt och blir mer och mer gränslös, psykiskt störd på en nivå som kräver starkare behandling än bara terapi.

Är det bra då? Tekniskt sett är det som vanligt fulländat och smärtan hos den osäkra och trygghetssökande pojken lika obehagligt skildrad. Personligen stör jag mig på tidsparadoxen, efter en överdos av SF i ungdomen är jag liksom klar med sånt. Inspirationen kommer från en dikt av Bruno K Öijer, enligt författaren, men jag ser också en tydlig koppling till Solveig Balles succé Om uträkning av omfång. Där återvänder man också till en och samma dag.
Jag tycker att Vidars syster Tora sammanfattar både boken och Schulmans författarskap på ett lysande sätt:
”Du letar efter ett trauma?”
”Ja. Kanske.”
”Men sanningen är väl att traumat inte är den 17 juni 1986” Hon gjorde en kort paus. ”Traumat är väl barndomen?”

Betyg 2