Sara får ärva ett litet torp, stället där hon tillbringat många lyckliga somrar. Men nu är det nedgånget, obebott sedan många år. "Sälj rucklet" säger hennes dominanta mamma och även Saras dotter är tveksam. Men hon är trött på stadslivet, nu längtar hon bort, vill odla i sin trädgård och utveckla sina kreativa sidor. Lugn och ro, ett tryggt bo och trevliga grannar är vad hon ser fram emot. Att inte allt är som när hon var barn har hon förståelse för. Men idyllen är hotad, torpet ligger inte långt nog in i skogen för att vara skyddat. Ett gammalt stenbrott som lades ner när hon var barn ska plötsligt öppnas igen. Och då en större väg går i närheten vill kommunen utvidga det logistikcenter som ligger där...
Först som sist, detta är ingen feelgood trots det klassiska anslaget! En vemodig berättelse om en vilsen kvinna, ensam mamma sedan ungdomen och utan karriär. Förhållandet till modern såväl som till dottern skaver, bara glimtvis känns den värmande och stödjande. Nu när hon äntligen hittat sin plats i livet hotas den av samhällets behov av arbetstillfällen och tillväxt. Sara och hennes nyfunna vänner förfasas men det allmännas intressen tar ingen hänsyn varken till naturvärden eller att enskilda kommer i kläm, där som på så många andra platser i landet. Inte ens med den man hon träffar känns det enkelt och självklart.
Bokens styrka är vanligheten, inga skurkar eller hjältar utan vanliga människor som tar sig fram i vardagen bäst de kan. Tyvärr blir det lite segt i början, boken är inte tjock men kunde kortats med 50 sidor utan katastrofala följder. Inte lika bra som hennes novellsamling Kläderna, men tänkvärd och inkännande om den lilla människans oförmåga, och att livet på landet inte är en självklar idyll.