Liv, som egentligen heter något annat, kämpar med sina demoner från barndomen. Hon blir förälskad i en tigerpyton och föredrar ormen framför män. Men så träffar hon någon och det slutar i katastrof.
Mariam, som egentligen heter något annat, hamnar i gräl med sin 11-åríga dotter. Hon försvinner och Mariams första reaktion är flykt. Hon sätter sig i bilen och kör.
Roe är polis, skadad i sitt innersta av sorg och skuldkänslor efter en personlig tragedi. Men varför har han bilder på den försvunna flickan i sin lägenhet?
Ronja och Birk har inte mycket gemensamt med Astrids figurer. Det är osäkert om Birk är det oskyldiga offret men det är säkert att Ronja inte är rövardottern.

Jag brukar inte läsa psykologiska thrillers men baksidestexten och den ovanliga titeln lockade. Och jag blev inte besviken, denna debutbok har det som krävs för att skapa krypande obehag, gastkramande(!) spänning och sträckläsningsbehov. De korta kapitlen hoppar mellan det som hände 2005, då Liv köpte ormen, och 2017 då flickan försvann. Det är bra upplagt och läsaren kan inte luska ut den eller de skyldiga. Man tror man vet, men så vänder det... Karaktärerna är tämligen udda och mest udda är förstås ormen Nero. Jag är kluven till hans centrala roll, dels är han grunden för hela berättelsen , dels är vissa scener direkt orimliga och har inslag av magisk realism som inte riktigt passar in i det annars logiska scenariot. Boken vimlar av symbolik, som att huvudpersonen byter namn och liv som ormar ömsar skinn. Eller skildringen av Nero som sexsymbol.

Boken är uppmärksammad, hyllad av kritiker och utgiven i en rad länder. Skulle förvåna mig om den inte blir film. Klart läsvärd är den i alla fall - utom för den som har ormfobi, då bör man avstå...

Betyg 4