När pesten slår tilli Oran, Algeriet sätts staden i karantän och lämnas åt sitt öde av myndigheterna. Ingen får lämna eller komma in i staden. Pesten slår blint, barn, vuxna och åldringar dör i svåra plågor. Läkaren Bernard Rieux tar upp kampen mot pestens härjningar och gör vad han kan, men det är inte mycket. Pesten är som en naturkraft, böljar fram och tillbaka genom staden och håller människorna i skräck. Människor förhåller sig till det onda på olika sätt, med underkastelse och feghet men också med ansvar, mod och solidaritet.
Pesten sägs vara nobelpristagaren Camus största roman, även om den inte är lika känd som Främlingen. Idag känns den superaktuell och man känner igen de olika stegen i människors syn på pandemin. Först kommer förnekelsen, sjukdomen är något naturligt, inte pest, Sen motvillig insikt, det är visserligen pest men det blir nog inte så farligt. Därefter klentrogenheten, människor dör faktiskt, i vår trygga stad! Så paniken och anklagelserna varför gjorde ni inget? Drastiska åtgärder, karantän och isolering men för lite och för sent. Slutligen acceptans och stoicism, det är jävligt illa men vi ska klara det på något vis, det finns ett Efter. Exakt så har vår egen folkhälsomyndighet agerat och fått som respons under vår tids pest, intet är nytt under solen...
Men i Camus´ stad är det ingen som håller avstånden fast man är medveten om hur pesten smittar. Krogarna är smockfulla och även läkaren Rieux tar sig ett glas där. Det förvånade mig faktiskt, någon slags uppgivenhet att det som sker det sker. Man provar olika läkemedel, bygger provisoriska sjukhus och försöker med isolering och karantän men man fokuserar på de sjuka, inte på att skydda de friska.
Tyvärr upplever jag boken som svårläst med tunga textmassor och åtminstone i min upplaga väldigt liten stil. Dessutom känns den förutsägbar, pandemier har som sagt haft liknande förlopp i alla tider. Författaren lyckas inte överraska. Men boken ligger rätt i tiden fast den skrevs på 1940-talet...