Parterapeuten Jasmine har den perfekta mannen, det säger alla hennes vänner avundsjukt. Adrian är vacker, snäll, sexig, jämställd och välbärgad. De kallas "det perfekta paret". Nu tycker Adrian att det blivit dags för barn. Jasmine känner sig inte redo men kan inte förklara varför eller motivera ett nej. Så hon slänger p-pillren. Men när Silvio och hans hustru Filippa börjar i terapi blir hon oväntat attraherad. Hon anar att känslorna är besvarade, men vet att som terapeut inleda något med en patient är det mest förbjudna...

Ännu en relationsroman av den produktive men ojämne Bengt Ohlsson. Jag gillar Gregorius, Swing och Midsommarnattsdrömmar men han har också bottennapp som Rekviem för John Cummings. Min perfekte man hamnar någonstans i mitten, ett intressant tema med kvinnan som har allt men ändå inte är nöjd och attraheras av en annan. Adrian verkar ha allt som en kvinna söker och han är inte heller tråkig, som snälla män ofta framställs som. Ändå skaver det och Jasmine lockas av en upptagen och mycket äldre man, varför?
Mindre bra är att Jasmine inte känns helt trovärdig. Jag får inte spoila men saker händer under en båtresa som jag står mycket frågande till. Som terapeut borde hon välja bättre tillfällen för allvarliga samtal med sin egen man, och hålla större distans till sina patienter. För jämförelsen mellan en gynekolog och en terapeut är inte alls dum...

Betyg 3