I denna autofiktiva roman (mer auto är fiktiv, faktiskt) skildrar författaren sista året som lärare, sina känslor inför att avsluta yrkeslivet och gå i pension. Han har varit verkstadsarbetare, journalist och på senare år gymnasielärare, mesta tiden i hemstaden Karlskrona. Nu väntar friheten, väl, eller blir det ensamhet och passivitet? Ingen risk för honom, han bor visserligen ensam men har många kontakter, manliga bekanta och kvinnliga vänner. Som läsare får man intrycket att han legat med halva stan, eller åtminstone alla sina kvinnliga kollegor. För han umgås mest med kvinnor och den vänskapen är djupare än den med manliga bekanta. Men något vidare sex blir det inte längre, kvinnor gillar honom men som kompis och bollplank, inte sängkamrat. Själv är han inte missnöjd med det, han velar om han vill ha en fast relation igen eller fortsätta som singel. Han är en machoman som kör motorcykel och fixar med bilar, men hans sätt att tala om och till kvinnor är väldigt respektfullt, något man inte väntar sig av en machotyp. Men som jag ändå känner igen hos oss som är födda på 50-talet.

Boken är klart inspirerad av Ulf Lundells Vardagar. Inget händer egentligen, Conny vaknar, kollar kroppen, lagar frukost, cyklar till skolan, tränar, lagar mat (mest fläskfilé), lyssnar på musik, pratar med grannar, äter söndagsmiddag hos föräldrarna, kollar på motorsport och umgås med eller ringer till kvinnliga vänner. Allt kryddat med iakttagelser grundat på en ideologi och syn på folk och samhälle som idag verkar bortglömd, förbisedd av etablissemanget. 70-talet är ett ideal, med solidaritet och engagemang, idag är han mest irriterad över den curlade ungdomens famlande, självgoda influencers och mediala besserwissers som beter sig som om de uppfunnit hjulet igen. Klar gnällgubbevarning men än mer skarpsynta iakttagelser om samhället, som vi som är i samma ålder känner igen oss i.

Så detta är i första hand en bok för oss som är födda på 50-talet, var unga på 70-talet och som sett samhällets förvandling fram tills idag. Igenkänning på varje sida, inte bara om utvecklingen utan minst lika mycket om hur det är att bli gammal, kroppens förändring, tvekan om det är dags för pension, klarar man ekonomin eller eller ska man köra några år till? Hypokondrin, fasan över att ha sett hur kärnfriska bekanta plötsligt får en cancerdiagnos och är borta efter några månader. Varje liten krämpa kan ju vara cancer, man är ständigt utsatt. Och reflektioner om livet, vad man gjort, vad man gör och vad man skall/bör göra.

Annorlunda och bra, en både vemodig, underhållande och tragikomisk berättelse om att leva, längta, sakna och oroas!

Betyg 4