Boken 100 berömda konstnärer introducerar några av.. Visa hela

Boken 100 berömda konstnärer introducerar några av världshistoriens främsta och mest berömda (vilket inte behöver vara synonymt) västerländska konstnärer. Konstnärsgalleriet spänner tidsmässigt från 1200-talet till det sena 1900-talet och innehåller inalles 200 färgreproduktioner. Urvalet har gjorts av expertis och känns väldigt representativ – vilket innebär en ganska tydlig tonvikt vid (manliga) italienska och nederländska mästare. I syfte att göra konstnärerna rättvisa har var och en fått ett uppslag med två bilder, en artikel och en tidslinje som visar några viktiga händelser i konstnärens liv. Några mindre kända verk ingår i urvalet och ibland kombineras verk från två konstnärer för att påvisa intressanta samhörigheter.

En förvånansvärt trevlig liten läsupplevelse det här. Jag kan dock villigt erkänna att jag inte läste alla artiklar utan nöjde mig ofta med att bara njuta av de fina målningarna. Det enda jag egentligen retade mig på var valet av Aleksej Savrasov före den enligt mig betydligt vassare kollegan Ivan Sjisjkin (vilket i och för sig är en petitess).

Vilket konstverk uppskattade jag då mest i denna bok? Svårt, men måste jag välja ett får det nog bli Claude Lorrains ”Utsikt över hamn med dimma” (c.1630). Boken kan ses som en lättänglig liten aptitretare som ger läsaren goda uppslag att via Internet upptäcka och njuta av fler mästerverk helt gratis.

Att lista de hundra roligaste ögonblicken i Sverig.. Visa hela

Att lista de hundra roligaste ögonblicken i Sveriges historia är givetvis en uppgift som förpliktigar. För hur ska man gå tillväga för att med bibehållen självrespekt välja ut dessa ögonblick? Frågan ställs särskilt på sin spets då författarna inte har upplevt tillnärmelsevis en bråkdel av alla de roligheter som svenskarna genom tiderna upplevt. Med tanke på författarnas relativt ringa ålder är det därför inte alls konstigt, snarare helt naturligt, att de senaste tjugo årens ”lustigheter” är kraftigt överrepresenterade i deras 100-i-topp-lista. Av detta följer även att urvalet är helt och hållet subjektivt. Hade man till exempel låtit 100 slumpvist utvalda personer lista de hundra roligaste (offentliga) händelserna tror jag att endast ett fåtal av Hammars och Wikingssons ögonblick funnits med på en sådan lista.

Hursomhelst, de olika roligheterna är beskrivna med vassa pennor och med en beskuggande raljant ton som i fråga om pikanta poänger effektivt understödjer blottläggandet av diverse offentliga personers mediala klavertramp. Jag tycker också att författarna via sin genomgång samt upplägg, på ett smart sätt, givit sig själva chansen att briljera med sin allmänbildning.

Vid en första blick kan man fortsättningsvis förleda sig att tro att författarna helt sonika ängar sig åt att göra sig lustiga på andras bekostnad. Så är dock inte fallet. Många gånger försöker Hammar och Wikingsson istället finna de bakomliggande förklaringarna till händelser som vid en första anblick kan verka urbota dumma och dråpliga (exempelvis levererar författarna en rimlig förklaring till varför kungen råkade uttrycka sin numera klassiska groda ”kära Örebroare”). Min största invändning mot boken har att göra med listans längd. Mer konkret - Alla de hundra ögonblicken är inte så värst roliga. Jag tycker gott att författarna, med fördel, kunnat halvera sin lista för att därigenom höja bokens kvalitet dvs. kvalitet före kvantitet. ”100 höjdare” är enligt mitt tycke en bok som lämpar sig utmärkt som bladvändare på toaletten (och inte i bemärkelsen att boken representerar ”skitlitteraturen”). Möjligen påverkas min betygsättning av det faktum att jag börjar bli alvarligt less på den allmänt utbredda listmanin som råder i mediavärlden.

Så var det då dags för den recension som jag vånda.. Visa hela

Så var det då dags för den recension som jag våndats mest inför – boken som genom årens lopp stirrat på mig med sina fyra isblå ögon – George Orwells klassiska framtidskildring Nittonhundraåttiofyra. Jag måste redan inledningsvis bekänna att jag har ett speciellt förhållande till denna roman då det är den bok som jag läst överlägset flest gånger – numera säkert tio genomläsningar. Jag har även vid flera tillfällen analyserat dess politiska substans under min studietid. Därför kan denna recension omöjligt bli lika knapphändig som mina tidigare då jag tycker att den här boken förtjänar ett längre omnämnde.

Jag börjar med några av de tveksamheter och logiska brister som jag efter hand kommit att finna störande. Till att börja med tycker jag att detta framtida skräcksamhälle är inkonsekvent till sin uppbyggnad genom att också partimedlemmarna (som sägs utgöra ungefär en tiondel av befolkningen) tvingas leva halvt utsvultna i armod och i osanitära och fallfärdiga bostäder. Detta torde utgöra det kanske största potentiella hotet mot Storebrors makt. Jag menar, ett samhälle som inte ens klarar av att tillgodose intelligentian med de mest grundläggande behoven torde per automatik vara dömt till undergång. Jag har också stört mig på det ologiska i Julias tidigare historia som älskarinna till flera partimedlemmar – i konsekvens med den rigorösa övervakningen torde hon för länge sedan förts till kärleksministeriets dunkla tortyrkammare och kommit att älska Storebror – särskilt som hon framställs som ung och attraktiv (varvid hon torde bevakas särskilt noga i ett samhälle som förbjudit åtrå). Om inte annat bör ju någon av hennes tidigare älskare ha avslöjat hennes verkliga identitet under sträng fysisk och psykisk tortyr. Det är också mycket konstigt tillika helt ologiskt att Storebrors annars så massiva övervakning näst intill upphör fullständigt ute på landsbygden eller i prolernas slumområden. Det var lite om de mest flagranta bristerna som jag funnit i storyn.

Förutom ovan nämnda skönhetsfläckar är denna roman skriven med en svårslagen sinnrikhet och med djup insikt. Orwells kunnande om de politiska ideologiernas innebörd liksom deras historiska utveckling tycks mig oöverträffad i skönlitteraturen – tydligast manifesterad i Emmanuel Goldsteins bok ”Den oligarkiska kollektivismen”. Inledningen till kapitel 1, benämnt ”Okunnighet är styrka”, är så lysande att den är värd att citeras rakt av: ”Under hela den tid som historien känner, och sannolikt sedan slutet av stenåldern, har världen haft tre slags invånare; ett överskikt, ett mellanskikt och ett underskikt. Dessa har indelats i många underavdelningar, de har fått otaliga benämningar, och skiktens relativa omfattning, liksom dess relationer till varandra, har växlat från tid till tid, men i väsentliga delar har samhällets uppbyggnad aldrig förändrats. Även efter stora omvälvningar och tillsynes oåterkalleliga förändringar har samma mönster alltid hävdat sig på nytt, alldeles som ett gyroskåp alltid återgår i jämviktsläge, hur mycket man än lutar det åt ena eller andra hållet. Dessa grupper har helt och hållet oförenliga mål…” Bara Goldsteins förbjudna skrift, är värt flera genomläsningar då dess innehåll i hög grad kännetecknar dagens globala maktfördelning och metoder för vidmakthållandet av makt. Fortsättningsvis är Winstons slutgiltiga argumentation med O´Brien magnifik. Det sätt varmed O´Brien respektlös och stringent omkullkastar logikens alla lagar är tecknad med en snillrikhet som fortfarande efter tio genomläsningar gör mig helt förstummad av beundran.

Nittonhundraåttiofyra kan fortsättningsvis analyseras utifrån flera olika utgångspunkter och intellektuella infallsvinklar. Givetvis avsåg Orwell primärt att med Nittonhundraåttiofyra torgföra sina egna farhågor gentemot den totalitära utveckling som pågick i Sovjetunionen (att den mustaschprydde Storebror exempelvis skulle vara någon annan än Josef Stalin är inte troligt). Men Nittonhundraåttiofyra slutar inte enbart med en varning om maktfullkomligheten i öststaterna, den går längre än så. Orwell menade istället att en liknande utveckling är möjlig i alla samhällen, även i de västerlandets demokratier. Att Orwell till viss del givits rätt på denna punkt kan det inte råda några större tvivel om. Kamerabevakningen har ständigt ökat i takt med att statsmakterna givits de tekniska kontrollmöjligheterna att förhindra oönskade beteenden. Kameror sitter snart uppsatta kring varje torg, i varje butik och till och med våra köpvanor eller våra telefonsamtal och Internetbesök kan idag kontrolleras in i minsta detalj. Att krig även kan användas som förvändning för att skapa fred har också visats med önskvärd tydlighet under senare år. Världen går också mot den uppdelning i tre maktblock som Orwell förutspådde i Nittonhundraåttiofyra – och med ett allt mer överstatligt styre i vart och ett av de tre maktblocken. Fortsättningsvis har den industriella och fördummande underhållning som Orwell beskriver också kommit att permanentas allt mer. Mycket av den skräckbild som Orwell målade upp torde därmed vara mer aktuell idag än när Nittonhundraåttiofyra först publicerades år 1949.

De tre parollerna…

”Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka”

…är således träffande också idag.

Så kommer jag slutligen till betyget. Kan det efter alla dessa lovord bli annat än en solklar femma? Nja, hade jag satt betyget efter mina första läsningar av romanen hade betyget onekligen blivit det allra högsta, men många böcker och har passerat mina händer sedan dess och detta faktum förändrar givetvis förutsättningarna en aning. Om jag jämför Nittonhundraåttiofyra med exempelvis Michail Bulgakovs ”Mästraren och Margarita” eller ”Glaspärlespelet” av Herman Hesse kan jag inte undgå omständigheten att dessa två romaner helt saknar de formella brister som jag funnit i Nittiohundraåttiofyra. Den läsglädje som infann sig i läsningen av ”Mästaren och Margarita” och de budskap som talade direkt till mig i ”Glaspärlespelet” kan inte heller matchas riktigt av Nittiohundraåttiofyra. Å andra sidan är Nittonhundraåttiofyra mycket bättre än flertalet av de böcker som jag givit betyget fyra. Det ska dock mycket till innan jag utdelar det högsta betyget till en bok. Förlåt mig Orwell…

Här fortsätter berättelsen om Aomame och Tengos oc.. Visa hela

Här fortsätter berättelsen om Aomame och Tengos och deras desperata försök att få ordning på tillvaron i 1Q84: En värld som inte riktigt är sig lik. Detta är en rak fortsättning på romansvitens första del och greppet med att skildra de två huvudpersonernas beteenden i vartannat kapitel kvarstår. Aomame kämpar med att få rätsida på tillvaron och dras allt närmare en letal konfrontation med Sakigakes religiöse Ledare. Detta samtidigt som Tengo dras med de stora problem som följer av romanen "Luftpuppans” enorma försäljningsframgångar. Det blir nu också uppenbart att de båda huvudpersoneras öden är intimt länkade till varandra sedan barnsben. I slutet av boken (lite sent kan jag tycka) får man som läsare också en närmare inblick i ”Luftpuppans” innehåll och förekomsten av ”Little People”: små märkliga varelser som bygger luftpuppor och indirekt styr Sakigake.

Tyvärr tycker jag att romansvitens andra del är flera klasser sämre än den mycket lovvärda inledningen. Förvisso är del två nästintill befriad från de kvalmigt gubbsjuka objektifieringar och sängkammarskildringar som utmärkte del ett, men det finns dessvärre mängder av annat som stör läsupplevelsen. Utan att gå in på alla smådetaljer tycker jag att huvudproblemet ligger i berättargreppet som nu leder till väl många upprepningar av grundläggande fakta: om huvudpersonernas bakgrund, romanen ”Luftpuppan” och sekten Sakigake. Trots att det här är romansvitens kortaste del (400 sidor) blir den ofrånkomligt något av en småseg transportsträcka. Med en snygg cliffhanger alldeles på slutet lyckas Murakami ändå med konststycket att skapa visst intresse för fortsatt läsning. För trots att jag tycker att detta väldiga romanbygge nu börjar spåra ur på sina håll vill jag inte gå miste om hur Murakami ska lyckas få ihop alla utlagda trådar i slutänden. Men inte är det här stor litteratur precis.

Med denna första bok av tre inleds Murakamis stora.. Visa hela

Med denna första bok av tre inleds Murakamis stora litterära satsning – 1Q84 – upphaussad till tusen och emotsedd av miljoner hängivna fans. Som läsare kastas man verkligen in i handlingen och får följa en av trilogins två huvudpersoner Aomame som fastnar i en trafikstockning på en motorväg strax utanför Tokyo. Året är 1984 och hon är försenad till ett mycket viktigt möte och hoppar därför ur sin taxi och ned för en trappa som leder in under motorvägen. Därefter förändras sakta hela hennes värld och verklighetsuppfattning. Små detaljer gör gällande att någon osynlig mekanism i världen har rubbats, någonting som gör att Aomame misstänker att hon befinner sig i en parallell verklighet som hon benämner 1Q84. I det efterföljande kapitlet inleds berättelsen om matematikgeniet och författarämnet Tengo – bokens andra huvudperson. Även Tengos värld förrycks efter det att han på inrådan av en förläggare börjar hjälpa en gymnasietjej att omarbeta ”Luftpuppan” – ett manus som ska skickas in till en litterär tävling. Konstiga saker börjar plötsligt inträffa, saker som på något sätt tycks ha koppling till den slutna religiösa sekten Sakigake… Spänningen tätnar allt eftersom bladen vänds.

En högst lovvärd inledning måste jag säga. Murakami har helt klart en helt egen berättarröst som hela tiden uppmuntrar till fortsatt läsning. Jag imponeras även av romanens storslagna anslag – att via två huvudpersoner (vars historier berättas i vartannat kapitel) måla upp en parallell verklighet och med denna som fond ifrågasätta hävdvunna begrepp. Även om det är science fiction köper jag det konstigt nog med hull och hår. Det om det positiva. Dessvärre befläckas denna första del av flera gubbsjuka (och för handlingen helt ovidkommande) beskrivningar av unga kvinnors kroppar och sexliv. Därtill retade jag mig på att Murakami med en dåres envishet fortsätter att ständigt återanvända samma typ av huvudperson; den inbundne litterata ensamvargen som lyssnar på klassisk (europeisk) musik, äter miso-soppa och dricker burköl i köket (antagen karakteristika som ligger nära författarens). Jag kan också störa mig på att allt är så infernaliskt anglofierat – musiken är västerländsk, romanerna som omnämns likaså. Jag räknar asiatiska kulturella eller populärkulturella referenser och kommer fram till siffran noll. Noll! Är inte det konstigt i en bok som utspelar sig i Japan? Ett annat smärre problem utgörs av romanens konstruktion. Vad jag tänker på då är greppet att berätta historien från två (huvud-)personers synvinklar och perspektiv: det leder ofrånkomligt till en del störande upprepningar; särskilt då det (eller på grund av att det) är uppenbart att deras vägar så småningom kommer att mötas.

Många anmärkningar kan tyckas. Men likafullt är detta en mycket intressant och lovande inledning på ett romanbygge med storslagna anspråk.

Med del tre avslutas den största litterära satsnin.. Visa hela

Med del tre avslutas den största litterära satsningen i Murakamis författarskap. Jag väntade otåligt på hur författaren skulle lyckas ro iland detta ambitiösa projekt. Och svaret blev tyvärr att han alls inte gjorde det. Faktum är att den avslutande tredjedelen är riktigt, riktigt svag. Rentutav dålig. Hursomhelst, för att länka de två huvudpersonerna närmare varandra introduceras här en tredje huvudperson – privatspanaren Ushikawa – som under sitt uppdrag med att spåra upp Aomame upptäcker kopplingen till Tengo. Ett spännande och faktiskt helt nödvändigt grepp som skulle kunnat fungera. Men dessvärre är porträtteringen av Ushikawa ungefär lika grund som vattennivån i en barnbassäng. Problemet med upprepningar blir nu också ännu mer påtagligt då samma händelser ska skildras från tre delvis olika perspektiv.

Därtill är avslutningen kryddad med ett antal helt aparta och segdragna utläggningar om irrelevanta händelser samt en oväntad förutsägbarhet. För konstigt nog är hela den avslutande delen av trilogin väldigt förutsägbar. Det är inte alls likt den Murakami som jag känner sedan tidigare, och jag undrar förstås vad som har hänt? Det är nästan som att han här underskattar sina läsares förståndsmässiga kapacitet. Mycket märkligt. Sedan lyckas Murakami inte alls få ihop alla de trådar som han så varsamt lagt ut i de två inledande delarna. Jag undrar om han under skrivandes gång kommit till insikt med att hans ursprungliga idé inte höll måttet eller blev för komplicerad för publiken att ta till sig. Flera frågor lämnas obesvarade. Däribland: Fanns det en koppling mellan Tengo och Sakigakes ledare? Vilka var egentligen Little people? Varför var den roman som Tengo höll på att skriva så viktig? Får jag gissa (och det gör jag gärna) tror jag faktiskt att Murakami drabbats av plötsliga dubier inför ett tänkt slutnummer som inte skulle falla publiken i smaken. Hur det är med den saken lär vi dock aldrig få veta.

Blev måhända pressen och stressen från omgivningen för stor? Jag kan inte för allt i världen tro att Murakami själv är nöjd med hur detta litterära projekt/experiment utvecklande sig. Kanske tog han sig vatten över huvudet helt enkelt. Hursomhelst, detta bör gå till historien som ett av 2000-talets största litterära magplask. Ett magplask som förhoppningsvis kan ses som ett avskräckande exempel på hur det kan gå när ambition och vilja inte harmonierar med skicklighet. Tripp, trapp, trull ,så var sagan slut.

Avslutningsvis. DN:s Gabriella Håkansson pantsätter i omslagets insida hela sin yrkesheder när hon med pondus hävdar att Murakamis litteratur ”håller solklar nobelprisklass”. Nobelpris efter detta debacle? Skulle inte tro det.

Den Chilenske poeten och nobelpristagaren Pablo Ne.. Visa hela

Den Chilenske poeten och nobelpristagaren Pablo Neruda var en för mig, till helt nyligen, obekant författare. Diktsamlingen “20 kärleksdikter” är ett ungdomsverk som författades av en endast 20-årig Neruda år 1924. Som vanligt när det gäller poesi avgörs läsupplevelsen i stor utsträckning av den sinnesstämning som läsaren vid lästillfället befinner sig i. Jag köpte denna lilla bok då jag blivit drabbad av en ögoninflammation och därför inte orkade läsa “normal skönlitteratur”. Det skulle visa sig att det blev ett “inget ont som inte har något gott med sig“:

"5.
För att du skall höra mig
blir mina ord
ibland finare och liknar
måsarnas spår i sanden.

En halskedja, en rusig skallra
för dina händer, lena som duvor.

Och avlägsna ser jag mina ord.
Inte längre mina tillhör de dig.
De klänger på min smärta som murgrönans skott.

Så klänger de uppför våta väggar.
Din är skulden för denna blodiga lek.
De flyr undan min dunkla håla.
Allt är uppfyllt av dig, allt uppfyller du.

Före dig befolkande de min ensamhet, som du fyller,
och de är vanare än du vid min förtvivlan.
Nu vill jag att de säger det jag vill säga,
så du hör mig som jag vill du hör mig.

Ångestens vind brukar ännu rycka loss dem.
Drömmarnas orkan kan ännu slita ner dem.
Andra röster hör du i min smärtfyllda röst.
Gamla munnars klagan, blod från gamla böner.
Älska mig, vän, på min förtvivlans vågor.

Men av kärlek färgas mina ord.
Allt uppfyller du, allt är uppfyllt av dig.

Av dem skall jag göra en oändlig kedja
för dina vita händer, lena som duvor."

Det ska bli spännande och läsa mer av denna författare, och se hur hans författarskap utvecklades över tiden. Avslutningsvis: Ögoninflammationen var naturligtvis det onda och Nerudas dikter det goda.

24 lögner i sekunden är en bok som innehåller en m.. Visa hela

24 lögner i sekunden är en bok som innehåller en mängd recensioner av filmer, TV-serier och andra cineastiska företeelser. Eller kanske snarare observationer och analyser av film och TV i allmänhet, för dessa ”recensioner” går verkligen på djupet och söker förklaringarna bakom filmernas tillkomst och dess implicita budskap. Isaksson försöker sig också på att interpretera filmernas från ett politiskt perspektiv. Flertalet av dessa recensioner/artiklar är hämtade från FiB/Kulturfront, tidningen Smålänningen samt tidskriften Clarté. Isakssons recensioner liknar inget jag hitintills skådat, här finns inga snälla och inställsamma omnämnanden á la kvällstidningarna ”säljannonser” utan här får regissörer, skådespelare och de internationella fmediakongomaten utstå skärskådande och ironiska lynchningar av ett sällan skådat slag.

Isaksson börjar helt sonika med att såga Stevens Spielbergs Jurassic Park, Schindlers List och Rädda menige Ryan vid fotknölarna. Och han gör detta med en sådan frenesi att det står härliga till. De är inte många av de ”stora” filmskaparna som undkommer Isakssons vassa klinga, exempelvis beskrivs Ingemar Bergmans tankevärld med följande oblida ord: ”Om vi kan föreställa oss en Strindberg utan klasskänsla, utan kritik av överheten, utan humor och ironi med bibehållna neuroser, besatthet av kvinnor, självupptagenhet och pubertal ångest – då kommer vi IB: s tänkevärld nära”. Sju år i Tibet analyseras utifrån Kinesernas perspektiv och Titanic sänks med man och allt. Beträffande Titanic är Isaksson i sällan skådad toppform då han avslutningsvis raljerar:

”Det kom som en chock för undertecknad, när jag såg att 1912 års juppisar (med bedragne fästmannen Billy Zane i spetsen) var precis lika stryktäcka, asociala och kriminella som 1980-talets. SvD:s kritiker ex officio måste förklara att skildringen av förstaklasspassagerarna inte är realistisk, utan karikatyrisk. Precis som om det vore en motsättning när det gäller dessa människor”.

Jovisst är det många gånger roligt att ta del av Isakssons fräna ironi och knivskarpa tolkningar, många gånger låg jag faktiskt dubbelvikt av skratt. Även TV-serier (exempelvis Falcon Crest och Svensson, Svensson) får utså Isakssons bitska ironi och inte heller fotbolls-VM (!) eller Bingolotto undkommer djuplodande granskningar. På det hela taget är jag mycket förtjust i denna bok även om alla artiklar är långt ifrån intressanta. Man ska också ha klart för sig alla företeelser granskas genom ett tydligt socialistiskt filter (Isaksson gör ingen hemlighet av att han är socialist, bl.a. inleder han med att tacka Marx och Mao för deras inspirationsskapande inverkan) vilket leder till att Isakssons invändningar blir tämligen likformiga i det långa loppet. Därför klarar heller ingen film Isakssons kriterier för en tillfredsställande analys av samhället. Och det är lite synd för det märks att Isakssons kritik är långt ifrån bara politiskt, den bygger också på ett omfattande filmkunnande – vilket ibland hamnar i de röda fanornas skugga. Ett extra plus för Robert Nybergs roliga illustrationer.

Hur bedöma en roman som redan före publicering utr.. Visa hela

Hur bedöma en roman som redan före publicering utropades till framtida klassiker och ett av 2000-talets litterära mästerverk? För det är nämligen svårt att kortfattat återberätta och värdera en så pass bred och flödesrik roman som Roberto Bolaños ”2666”. Sidantalet (1 053 sidor) lär hursomhelst avskräcka den breda massan från att läsa den här boken, vilket är synd för boken är värd en genomläsning. Inledningsvis kan det konstateras att 2666 är en mycket löst sammanhållen roman som består av fem till varandra flyktigt sammanlänkande berättelser med en (eller möjligen två) gemensamma beröringspunkter. Den ena och mest uppenbara länken är den till namnet fiktiva staden Santa Teresa på gränsen mellan Mexiko och USA, den andra utgörs av den mystiske tyske författaren Benno von Archimboldi vars i flera avseenden jättelika skugga läggs som en luftig filt över händelseförloppen.

I romanens första del (Kritikerna) berättas historien om fyra litteraturvetare som specialiserat sin forskning på den ovan nämnde tyske författaren. Med gemensamma krafter (såväl intellektuella som sexuella!) försöker de spåra upp den sedan årtionden försvunna författaren och ledtrådarna leder via krokiga vägar fram till Santa Teresa… En enligt mig halvhyfsad inledning men inte så mycket mer. Bolaño lyckas förvisso att skapa nerv i berättelsen genom att frammana bilden av en intressant, gåtfull och frånvarande (!) förgrundsgestalt. Likaså frambesvärjs bilden och dofterna av Santa Teresa med ytterst skickliga penseldrag. Dessvärre drar flertalet ovidkommande och rentav machoartade sängkammarskildringar ned läsupplevelsen högst avsevärt. Jag misstänker att den brittiska forskaren Liz Norton tagits med av en anledning som är lika unken som ovälkommen.

I den andra boken (Amalfitano) berättas historien om den i Santa Teresa boende filosofiläraren Amalfitano som flyktigt träffar de europeiska litteraturvetarna i bokens första del. Detta är romanens klart kortaste del – och en del som närmast har som funktion att bilda fond åt de fortsatta skildringarna av Santa Teresa (bokens egentliga huvudperson). Via första- och andrahandsberättelser introduceras läsaren för det våld och brutalitet som hemsöker staden nattetid och Amalfitanos ängslan och gnagande oro för sin dotter välbefinnande. Därtill lyckas Bolaño väva in ett antal stora filosofiska frågeställningar i den färgrika gobeläng som här börjar framträda. Nu börjar det arta sig…

… Och bättre blir det: för den tredje delen (Fate) är enligt mig romanens verkliga höjdpunkt. Berättelsen om den afroamerikanska journalisten Oscar Fate innehåller flera intressanta sidospår, bland annat ett besök och samtal med den dämpade förkämpen Barry Seaman – en av de tidiga ledarna för de Svarta Pantrarna. Slumpen eller ödet (Fate) leder dock Oscar till Santa Teresa där han ska bevaka en boxningsmatch mellan en lovande amerikan och en råbarkad mexikan. Ödet vill dock inte stanna vid matchen vilket leder läsaren in (och ned i) en suggestiv skildring av Santa Teresas mörka nattliv…

I den fjärde – klart längsta – och näst sista delen (Brotten) berättas med närmast minutiös noggrannhet Santa Teresas våldsamma historia och letandet efter den eller de mördare som har våldtagit och lemlästat hundratals unga kvinnor. Varje brotts- och fyndplats beskriv lakoniskt, offrets namn och anhöriga likaså, därtill de konstaplar som med tilltagande uppgivenhet ställs inför samma och oåterkalleliga faktum. Uppräkningen blir lååång, likformig och tämligen tröttsam. Efter ett tag orkade jag helt enkelt inte ta del av alla analoga beskrivningar och föll in i en snabb skumläsning. Och jag misstänker att det är precis det som Bolaño vill åt här: att via repetition visa att man som människa inte orkar (eller ens har förmågan) att ta in det ofattbara – avtrubbningen fungerar som en skyddande – och för offren förödande – sköld.

Boken avslutas med berättelsen om Benno von Archimboldi levnadsöde; uppväxtens vedermödor och livet som menig soldat under andra världskriget. Avslutningen utgör, tillsammans med bokens inledande del, avgjort romanens svaga punkter. Avslutningen känns svårt forcerad och beskrivningarna av soldatlivet är jämfört med de som jag funnit på andra håll tämligen platt. Dessutom finns här en del mycket märkliga och långtråkiga sidoepisoder som jag fann totalt ointressanta. Lite synd för det här är på det hela taget ett mycket imponerande, om än lite spretigt, romanbygge.

Jag kan avslutningsvis inte låta bli att undra hur 2666 hade slutat om Bolaño fått ha hälsan i behåll? Kanske hade de så varsamt utlagda trådarna från de fyra inledande berättelserna då rullats ihop till ett prydligt rött nystan?!

Slutligen, är då detta en framtida klassiker? Jag svarar med viss tvekan ja på den frågan och delar samtidigt ut en gungande fyra i betyg.

Sven Stolpe presenterar i sin samlingsvolym ”40 sv.. Visa hela

Sven Stolpe presenterar i sin samlingsvolym ”40 svenska författare” tidigare anonyma fakta och därtill förklarande information om några av Sveriges genom tiderna största och mest välrenommerade författare/författarinnor. Uppräkningen börjar med den Heliga Birgitta (!) och slutar med några av de stora nittonhundratalsförfattarna. Däremellan presenteras litterära storheter som exempelvis Georg Stiernhielm, Carl Michael Bellman och August Strindberg. Varje författare ges ungefär 5-7 sidors utrymme (inkluderat bilder och foton).

Boken är för det mesta informativ och jag kan villigt erkänna mina kunskapsluckor vad beträffar flertalet av ”de stora” i den svenska litteraturhistorien. Därför tyckte jag att det var allmänbildande och välgörande att läsa texter om och textutdrag av de fyrtio författarna. Vad jag däremot ställer mig kritiskt till är att Stolpe själv brister totalt i attityd. Tonen är genomgående småsnorkig och Stolpe passar ideligen på att pika författarna (särskild de som var samtida med honom själv) för alla tänkbara och otänkbara tillkortakommanden. Särskilt upprörande var det att läsa avsnittet om min favoritförfattare Eyvind Johnson som Stolpe klankade ned på med en ytterst raljant ton. Man bör dock ha klart för sig att Stolpe själv var både litteraturforskare och litteraturkritiker varmed han säkerligen var intensivt engagerad i diverse kulturdebatter och litterära fejder med många av författarna. Detta tycker jag lyser igenom och färgar framställningen högst påtagligt. Jag betvivlar inte att Stolpe som person var både begåvad och bildad, men jag anser ändå att han med denna bok, för eftervärlden, har förlöjligat både sin person och sitt intellekt.

Att Stolpe även var en av Sveriges mest framträdande förespråkare för katolicismen går också att spåra i boken såtillvida att han (på lösa grunder) valt den Heliga Birgitta som den första av de 40 författarna. Om hennes författargärning platsar bland de övrigas kan givetvis diskuteras – jag menar i alla fall att hon känns malplacerad. Sammanfattningsvis: ”40 svenska författare är en informativ bok som ger läsaren mycket ”extrainformation” som inte går att finna i de vanliga uppslagsböckerna. Tyvärr dras läsupplevelsen ned av Stolpes insinuanta och snorkiga attityd. Därför stannar betyget vid en svag trea.

Självupplevd berättelse som behandlar Hemingways n.. Visa hela

Självupplevd berättelse som behandlar Hemingways nöjesdödande i Afrika. Jag har personligen mycket svårt för denna roman som jag tycker är en ända lång ”ligga i bakhåll i buskarna och döda villebråd historia”. På gränsen till otillständiga skildringar av infödingar blandas med direkt motbjudande jakthistorier i skröneformat. Jag är tveksam till att ens den mest inbitne jägaren finner denna inskränkta historia särskilt bra, underhållande eller tilltalande. Det som ändock räddar romanen från en total sågning är de stilfulla och vackra naturbeskrivningarna. Hemingway må ha prickat hur många hyenor och gnuer som helst men med denna berättelse tangerar han ettan på betygens måltavla…

Denna roman är till sin form en högst personlig om.. Visa hela

Denna roman är till sin form en högst personlig omskapelse av den gamla legenden om den vandrande juden Ahasverus. Ahasverus död handlar i mångt och mycket om människans ständiga sökande efter inre harmoni och romanen överskuggas av den religiösa problematik som kännetecknar Lagerkvist sista böcker. Ahasverus död ger uttryck för sökandet efter guds existens och livets mening. Miljö och personbeskrivningarna är enkla men samtidigt målande och berättelsen fylld med tolkningsbara och outsagda förvecklingar. I denna mening är Ahasverus död en mycket existentialistisk bok som fordrar aktiv tankeverksamhet från den läsandes sida. Till sist, ett litet råd – denna roman bör läsas i sitt sammanhang, alltså som den andra delen av romansviten Sibyllan, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet. Som en del i detta mäktiga epos utgör Ahasverus död en viktig länk.

Till att börja med måste jag erkänna att jag allti.. Visa hela

Till att börja med måste jag erkänna att jag alltid blir fundersam och tveksamt inställd till böcker som på sina fram- och baksidor är fyllda med hyllningscitat och information såsom att boken ”har sålts i över 25 miljoner exemplar och översatts till 56 språk”. Jag menar, en riktigt bra bok säljer sig själv och behöver inte vidare omnämnanden (av exempelvis pimpinetta primadonnor som Madonna och Julia Roberts). Hursomhelst, nu till recensionen.

Berättelsen om den enkle pojken Santiago och dennes äventyr samt själsliga utveckling påminner både till form och språk om Pär Lagerkvists religiösa romanserie Sibyllan, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet. Sökandet efter själslig försoning och något som är större än det egna jaget kännetecknar både Alkemisten och de verk av Lagerkvist som jag refererat till ovan. Coelhos berättelse har fortsättningsvis tydliga beröringspunkter med Hermann Hesses ”Siddhartha”, storyn är på sina ställen så snarlik att det knappast kan vara frågan om en tillfällighet. Jag tycker dock inte att Alkemisten bör nämnas i samma sammanhang som Lagerkvist och Hesse då detta är djupt förödmjukande för de sistnämnda.

Jag tycker att Alkemisten är en riktigt dålig roman. För det första är den otroligt övertydlig och det sätt varmed författaren försöker förmedla sina budskap är förvånansvärt tillrättalagda och klichéartade. Coelho ger aldrig läsaren tillfälle att själv reflektera över det som i boken benämns ”levnadsöde” utan tillåter sig själv att på ett övertydligt sätt förklara och fylla begreppet med ordspråksaktiga sentenser. En riktigt bra författare behöver inte göra detta, en sådan författare låter istället förklaringsansatserna vara implicita och lämnar till läsaren att själv förstå dess djupare innebörder. För det andra tycker jag att Coelhos livs- och människosyn (eller i alla fall så som den framställs i romanen) är direkt motbjudande. Att som Coelho säga att: ”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld” är ju som att sparka på alla människor som går svältdöden tillmötes i tredje världen – eller är detta kanske deras levnadsöde? Jag menar, dessa människor vill nog verkligen ha mat för dagen.

Romanen förmedlar därigenom och fortsättningsvis ett väldigt deterministisk budskap – uppfyll ditt levnadsöde eller framlev dina dagar i meningslöshetens kalla skugga. Santiago lyckas tillslut (och inte helt utan gudomlig hjälp) förverkliga sig själv genom sin självinsikt och tro på sig själv, men vad händer enligt Coelho med alla de andra, de som inte kan eller vågar följa sitt levnadsöde? Tycker också att beskrivningen av den s.k. världssjälen lämnar mycket i övrigt att önska, mest på grund av den löjliga övertydligheten (för en bättre beskrivning av världssjälen och hur universum hänger ihop hänvisar jag till Herman Hesse). Romanen är trots eller p.g.a. sina högst fiktiva inslag fylld med aforismer och metaforer. Därför försökte jag efter läsningen att gå tillbaka till boken för att finna de bakomliggande budskap som författaren vill förmedla – jag menar de som inte framhävs med en sällan skådad övertydlighet. Men jag kunde inte finna några sådana. Alkemisten är istället att betrakta som ett enda stort och uppblåst luftslott. Jag har väntat länge på att få dela ut det här betyget, och nu kommer det…

Det går mode i biografiskrivandet, den senaste tre.. Visa hela

Det går mode i biografiskrivandet, den senaste trenden är att manliga journalister i den gryende medelåldern fattar pennan och berättar om uppväxten med en excentrisk fader. (Jag undrar när någon väljer att berätta historien om sin mor? För inte kan väl den vara mindre intressant?) Listan över sådana fadersbiografier kan göras tämligen lång - och här kommer ännu en sådan som kan adderas till listan. Men den här biografin, eller kanske snarare porträtteringen, skiljer sig åt i det avseendet eftersom den huvudsakligen skildrar avsaknaden av en närvarande fader, en fader som av okänd anledning valde att leva ensam i en stuga i skogen utan kontakt med världen utanför.

I ”Allt vi här drömma om” söker alltså journalisten Erik Wijk svaret på sin fader Olofs självvalda isolering. Det som gör att denna skildring (i motsats till många andra fadersbiografier) äger ett visst allmänintresse utgörs av faderns ursprung. Båda farföräldrarna kom nämligen från gräddan av den Göteborgska societeten; fadern från den framstående köpmannafamiljen Wijk och modern från den berömda redarfamiljen Broström. Som äldste son förväntades Olof axla familjen mantel och föra det ärbara namnet och familjerikedomen vidare. Förväntningar som kan stjälpa den starkaste…

Vid sidan om författarens egen barndom skildras faderns uppväxt i ett tämligen känslokallt societetshem fyllt av uppassare men i avsaknad av närvarande föräldrar. Via brevväxlingar och annan mer offentlig dokumentation berättas faders väg från föräldrahemmet via privatskolan Lundsberg, praktikplatsen i New York, fram till stugan i skogen.

Jag tycker att det på det hela taget är en mycket välskriven skildring av faderns liv som berättas över de totalt 413 sidorna. Erik skriver oavlåtligen med värme och anlägger ett mer förklarande än fördömande perspektiv. Ändå anas hela tiden en djup sorg över faderns öde och en samtidig vrede över farföräldrarnas brist på kärlek och närvaro. Ska jag vara lite petig kan jag tycka att Wijk hela tiden kämpar med det digra material som berättelsen vilar på. Ibland, och särskilt mot slutet, blir det lite väl långa och detaljrika redovisningar som slutar i grubbel, spekulationer och några argumentationsmässiga rundgångar. Men det är fullt förståeligt med tanke på den otroliga historia som faktiskt berättas här.

Allt är upplyst är en högst annorlunda roman som p.. Visa hela

Allt är upplyst är en högst annorlunda roman som på ett smart sätt skildras genom två parallella handlingar; handlingar som till slut, och inte alls oväntat, knyts samman på ett tämligen finurligt sätt. Den ena berättelsen handlar om en ung amerikan (Jonathan Safran Foer) som reser till Ukraina för att finna Augustine - kvinnan som räddade hans morfar undan förintelsen. Denna resa återges genom en brevkorrespondens och på knagglig engelska av amerikanens ukrainske tolk och eskort Alexander Perchov. Den andra berättelsen redovisas i form romanfragment av den amerikanska besökaren Foer. Denna berättelse handlar om den judiska byn Trachimbrod, och dess historia från en olycksbringande dag år 1791 till en ännu mer olycksbringande år 1942 då hela byn tillintetgörs av nazisterna.

Personligen tycker jag att de delar som återges av Alexander Perchov (Alex) är de klart bästa. De delar som berör livet i Trachimbrod är till sin form lite för skrönebetonade för min smak. Dessutom retade jag mig på en del smådetaljer och felaktigheter som måhända kan vara medvetet ditsatta av författaren (även om jag inte tror det). Bland annat har jag mycket svårt att tro att fanns någon utbredd läskunnighet eller toalettpappersrullar (!) i de polskukrainska småbyarna på 1700-talet. Foer tycks själv ha kommit till insikt med att det finns mängder med brister i den rent historiska beskrivningen och låter därför (och på ett smart sätt, det ska erkännas) Alex framföra den kritik som jag som läsare skulle vilja vidarebefordra till författaren (en efterhandskonstruktion?). Till exempel infogas diskussioner om sanning kontra fantasi samt ett ifrågasättande av alla de namn som inte alls känns ukrainska eller polska. De brev och de kapitel som istället författats och berättas av Alex är riktigt intressanta, och i takt med att Alex engelska förbättras (vilket är en snygg detalj) blir dessa delar av romanen riktigt gripande, spännande och djupbottnade.

Jag tycker att det märks att Jonathan Safran Foer är en ung och talangfull författare och att detta är hans debutroman. Inte minst märks det genom att romanen är ojämn – bitvis helt mästerlig, men också ganska slätstruken på sina ställen. Betyget stannar därför på en svag fyra.

Slutligen titeln. Jag stör mig mycket på att bokens titel ”Allt är upplyst” inte säger mig någonting om bokens verkliga innehåll.

Svulstig och bitvis motbjudande berättelse om den.. Visa hela

Svulstig och bitvis motbjudande berättelse om den fåfänge massmördaren Patrick Batemans mördarorgie på och kring Manhattan. American psycho är en mycket skrämmande och obehaglig skildring av en yuppievärld där moral ersatts av mode, människovärde av varumärken och där egoismen övergått till att vara det allmänna rättesnöret. Beskrivningarna av de tillvägagångssätt som Bateman använder då han iskallt avlivar (slaktar) sina offer är riktigt frånstötande. Jag tycker att det är synd att romanen kommit att bli mest känd för de vidriga mordmetoderna snarare än för miljö- och karaktärsbeskrivningarna. Det är istället i dessa beskrivningar som jag tycker att Ellis lyckats allra bäst.

Amerika är Kafkas kanske mest lättillgängliga litt.. Visa hela

Amerika är Kafkas kanske mest lättillgängliga litterära alter och samtidigt det, enligt min mening, bästa. Den socialrealistiska historien om Karls Rossmanns traumatiska möte med Förenta Staterna förkroppsligar på ett mästerligt sätt en ung individs misströstan inför en näst intill omöjlig uppgift – i det här fallet att utan hjälp från utomstående göra sig en framtid i drömmarnas land. Romanen slår på ett raffinerat sätt hål på många myter om ”The American Dream”.

Aniara är ett stycke världslitteratur som sannoli.. Visa hela

Aniara är ett stycke världslitteratur som sannolikt starkt bidrog till att Martinssons fick dela 1974 års nobelpris i litteratur (med Eyvind Johnson). Aniara är en insiktsfull undergångsprofetia som handlar om mänsklighetens undergång, miljöförstörelsen och resultatet av det slutgiltiga kärnvapenkriget. Aniara är på samma gång som detta en metafor över livet självt – över den långsamma resan mot den säkra undergången. Detta underliggande budskap gör Aniara till ett mycket existentiell diktverk om människans ensamhet och utsatthet i ett universum som vi omöjligt kan förstå oss på. Aniara uppmuntrar läsaren till att besvara frågor såsom – vilket liv lever Du? Vad gör Du av tiden som oavlåtligt förflyter? Och vilket ansvar bär Du för mänsklighetens framtid? Viktiga frågor således. Aniara är annars fylld av symbolik och metaforer och är därför mycket tolkningsbar och under stundom ganska svår att förstå sig på. Dessa formella brister tynger dock inte ned slutomdömet alltför mycket - en mycket positiv överraskning!

Då Anna Karenina möter den unge och angenäme greve.. Visa hela

Då Anna Karenina möter den unge och angenäme greve Vronsky på ett tåg från Petersburg till Moskva slås hon för första gången i bojor av kärlekens orubbliga makt och inleder efter hand en hemlig kärleksaffär med denne. Anna är dock gift och har därtill ett barn med den äldre och mycket förbehållsamma Karenin. För att följa sin lidelse måste hon lämna hem och barn och utmana alla sedvänjor. Detta är en av de två berättelser som romanen Anna Karenina inrymmer. Den andra, och minst lika intressanta, berättelsen handlar istället om Tolstojs alter ego Konstantin Levin – en egenartad godsägare och intellektuell tvivlare som inledningsvis tyngs av en till synes utsiktslös kärlek till yngre kvinna. De två berättelserna och huvudpersonernas öden länkas samman av de många bifigurer som figurerar i romanen.

Anna Karenina är enligt mitt tycke en kolossalt imponerade roman (och då inte bara till sidomfånget) som först och främst beskriver olika samhällskretsar inom den ryska societeten under mitten av 1800-talet. Porträtteringen av Konstantin Levin är dock romanens absoluta höjdpunkt. Denne kuf och tvivlare är utomordentligt intressant att läsa om och många av de tankar som Tolstoj förära Levin med är mycket beaktansvärda och vittnar om levnadsvisdom. Alla miljöbeskrivningar, alltifrån baler till disiga sädesfält, är även de av en klass som sällan, om ens någonsin, överträffats i litteraturen. Det är också den mustiga skildringen av den ryska landsbygden och jordbruket som i efterhand har etsats sig fast mest påtagligt i mitt minne. Bör inta en central plats i varje litteraturälskares bokhylla.

Ett genialt uppslag till berättelse – skildringar.. Visa hela

Ett genialt uppslag till berättelse – skildringar av olika människor som genom årens lopp försvarat jämställdhet/humanitet och bekämpat rasismens spridning. Idén är genial såtillvida att den fordrar en "relativt" enkel research samt att det sedan länge råder brist på sammanhållen svensk litteratur om antirasistiska tänkare. Jag tycker dock att Lindqvist här tagit sig vatten över huvudet då han på ett väl snålt tilltaget sidantal gett sig på att skildra levnadsöden som skiljer sig såväl tidsmässigt, geografiskt som intellektuellt åt. Detta leder till att framställningen blir lite väl kringflackande, osammanhängande samt att huvudbudskapet upprepas några gånger för mycket. Jag saknar också närmare beskrivningar av de förbindelser som måste ha funnits mellan de olika antirasisterna - en avsaknad som leder till att dessa beundransvärda personers insatser känns som isolerade öar på rasismens mörka hav. Av detta följer en känsla av uppgivenhet då man tas med på Lindqvist humanitära odyssé.

Hänryckande vacker och sorglig novell som trots de.. Visa hela

Hänryckande vacker och sorglig novell som trots det mycket ringa sidomfånget lyckas redogöra för olika människors känslor före, under och efter det att ett barn förolyckas i trafiken. Dagerman lyckas på ett mästerligt sätt, och med de små detaljernas finessrikedom, fånga såväl tidsanda som känslolägen från förhoppningsfull glädje till desperation, ångest och ren panik. Det här en berättelse som jag tycker kryper sig obehagligt nära inpå…Fascinerade och viktig.

En stark fyra.

I den berömda romanen ”Att och ha inte ha” från 19.. Visa hela

I den berömda romanen ”Att och ha inte ha” från 1937 skildras livet på Kuba och i synnerhet Havanna i slutet av 1930-talet; drygt tjugo år innan den folkliga revolution som skulle kasta den korrupta förtryckarregimen ut ur landet. Hemingway beskiver rakt och stilistiskt ett samhälle behärskat av habegär och en repressiv militärjunta (varför läser jag alltid sådana böcker?) men framförallt några människor som med sluga knep gör sig en god hacka på sprit- och människosmuggling.

Jag vet inte varför, men det visar sig gång på gång att jag har mycket svårt för Hemingways historier. Vid läsningen av romanen Afrikas gröna berg, stördes jag av författarens påtagligt vulgära machoattityd och plattitydmässiga beskrivningar av mörkhyade människor. Och samma sak här, Hemingway inleder med en bredbent beskrivning av ett fiskeäventyr som mest fyllde mig med avsmak. Särskilt illasmakande är framställningen av skutans svarte hjälpreda. Eller vad tycks: ”Det är en riktig, svart neger, duktig men sur; han har blå amulettpärlor i ett snöre kring halsen under skjortan och en gammal halmhatt på huvudet. Det han trivdes bäst med att göra ombord var att sova och läsa tidningarna. Men han agnade bra och arbetade raskt.” Jag undrar i min förbistring vilket politiskt läger den gode Hemingway egentligen hade sympatiserat med om han istället för Havanna befunnit sig i Berlin år 1937?!

Nu är det inte enbart de schablonmässiga karaktärsbeskrivningarna som fäller ”Att ha och inte ha” flera andra komponenter fäller krokben innan målsnöret. För det första saknar berättelsen värme, den är språkligt rak och koncis men helt befriad från känsloyttringar. Hemingway förhåller sig lika kallsinnig till subversiva kommunister som till militärjuntans män och bokens huvudpersoner. För det andra saknar berättelsen det nödvändiga schvung som krävs av en roman i den här gengrenen, för trots alla de många dialogerna hamnade jag snabbt i skumläsningsstadiet, ett stadium jag aldrig tog mig ur. En liten läsvarning utfärdas alltså.

Sommaren år 1902 fördjupade sig den amerikanska fö.. Visa hela

Sommaren år 1902 fördjupade sig den amerikanska författaren Jack London (passande nog) i storstaden Londons undre värld. Författaren hade tidigt beslutat sig för att med egna ögon iaktta livet i ett ghetto, hellre än att höra talas om det av personer som inte själva upplevt det. För att smälta in i den för honom nya miljön maskerade sig författaren likt Günter Wallraff; i en lumpbod införskaffade sig London en ytterst sliten sjömansrock, medfarna byxor och ett par tunga utslitna kängor. Författaren vågade dock inte löpa linan fullt ut utan lät (i lönndom) hyra sig, en för omgivningen, nästan luxuös lägenhet med egen toalett och badkar. Tanken var att denna lägenhet skulle fungera som tillflyktsort och ”livlina” om förhållandena i ghettot skulle visa sig bli alltför outhärdliga. Det tar sedan inte värst många sidor innan det visar sig att författaren ska komma att nyttja denna livlina mer än en gång…

Jack London beslutade sig (enligt förordet) att bedöma livet i den undre världen efter en mycket enkel måttstock: Allt som underlättade liv, fysisk såväl som andlig hälsa, bedömde han vara gott; det liv som istället förstörde, förkvävde eller förkrympte såg han som dåligt. I mötet med distriktet East End, och dess snedställa invånare, kom London snabbt till den slutsatsen att livsbetingelserna för detta slumkvarters invånare var mycket dåliga. De levnadsvillkor som författaren lär känna får honom att förfasas och äcklas. Människorna i East End framlevde sina dagar likt vanvårdade och smutsiga djur boendes i trånga ohygieniska (och av ohyra ansatta) lägenheter; det hörde exempelvis till vanligheten att familjer om 8-10 personer tvingades att dela på minimala enrumslägenheter utan tillgång till varken kök eller toalett. Det är ingen drömtillvaro som London beskriver då han fortsätter med att gå igenom hur en arbetsvecka såg ut för olika kategorier arbetare. Ofta var begreppet arbete analogt med en osäker, periodisk syssla som slet ut såväl kropp som själ. Arbetspass på upp till 14 timmar i riskabla miljöer var snarare regel än undantag och den lön som arbetarna uppbar för sitt fruktansvärda slit var ändå inte tillräckligt för att undgå en utdragen svält. London mixar i denna rännstensskildring avskalade statistiska fakta med mer skönlitterära partier som skildrar diverse miserabla människoöden. Bland annat får i veta att var tredje Londonbo (1,8 miljoner människor) levde på gränsen till fattigdom och därunder samt att 1 miljon människor till detta levde med blott en veckolön mellan sig armodet. Sett till hela det förenade konungariket dog hela 939 av 1000 personer i fattigdom!

London fortsätter att med hjälp av statistiska uppgifter förmedla bilden av ett samhälle i förfall. Som läsare får man veta hur oerhört återhållsamt en vanlig arbetarfamilj tvingades leva och vilken katastrof det innebar om mannen i familjen blev sjuk eller på annat sätt oförmögen att arbeta. Författaren visar med några mycket färgstarka exempel hur familjer störtas rätt ned i avgrunden p.g.a. arbetsskador, alkoholism och trångboddhet. Läsaren får också följa med författaren in i klaustrofobiska och stinkande natthärbärgen samt följa dennes vedermödor när han prövar på att ”bära fanan”. Att ”bära fanan” betyder i London att gå på gatorna hela natten. Författaren låter oss ana hur fruktansvärt detta var:

”Att driva omkring en regnvädersnatt med våta kläder, i synnerhet då man i förväg är försvagad genom brist på mat, är kanske den hårdaste pär som en människa någonsin kan bli utsatt för. Jag har vid gott hull och varmt påklädd, rest en hel dag i trakter, där termometern visade minus 76 grader Fahrenheit – det var uppe i Klondike – och fast jag led, var det dock ett intet mot att ”bära fanan” en natt på Londons gator, när man är hungrig, tunt klädd och våt inpå bara skinnet.”

Jag tycker som ni säker listat ut att det här en förnämlig bok som många säkert är betjänta av att läsa. Trots detta tycker jag att berättelsen hade tjänat på att bantas. Författarens redogörelse spänner över totalt 243 sidor och detta är enligt mitt tycke några sidor för många – för i ärlighetens namn är boken sista tredjedel nästan en karbonkopia av den andra tredjedelen. Författarens avsikt med dessa upprepningar var säkert de allra bästa, det betvivlar jag inte, men jag tyckte i alla fall att de var tämligen tröttsamma. Mycket har säkert förbättrats i London sedan ”Avgrundens folk” publicerades för hundra år sedan även om fattigdomen som sådan inte har utplånats. Den värsta misären har nog förflyttas från det nyss industrialiserade Europa till dylika länder i Asien. Londons avslutningsreplik avseende ansvaret för svälten torde därför vara gällande också idag: ”Icke en enda medlem av den förvaltande klassen kan göra anspråk på att bli frikänd inför mänsklighetens domstol”. Idag är det människorna i västvärlden som otvivelaktigt utgör den förvaltande klassen. Det är med andra ord Du och Jag som nu riskerar att dömas av mänsklighetens domstol…

I romanen Avsked till Hamlet blir läsaren för förs.. Visa hela

I romanen Avsked till Hamlet blir läsaren för första gången presenterad för Mårten Torpare, en person som sedan blir en vanligt förekommande gestalt i flera av Eyvind Johnsons tidiga romaner. Det märks att detta är en av författarens tidigare alster så tillvida att han här prövar sig fram med en förhållandevis lös komposition, och med en berättelse utan några egentliga ramar. Boken kretsar dock kring ovan nämnde Torpare, en gänglig yngling från fattiga (norrländska) förhållanden. I romanens upptakt skickas Mårten till Uppland, där han hos en förmögen, men barnlös släkting ska påbörja präststudier. Oförmögen att harmoniera med sin nya livssituation hamnar han ganska snabbt i ett slags dubbelt främlingskap – främmande inför såväl sin egen bakgrund som sin nya bildade omgivning. Mårten förvandlas ganska snabbt till en skeptisk Hamlet-figur som (liksom författaren själv) flyr Sverige för kontinenten.

Med inrökta kyffen och flackande halvljus som bakgrund porträtterar Johnson med känsliga penslar atmosfären i 1920-talets Europa - där längtan efter en bättre och mer human värld dränks av cynism och diverse läror som med kluvna tungor predikar om mänsklighetens saliggörelse. Avsked till Hamlet är långt ifrån något mästerverk även om den pricksäkert ringar in några av rörelserna i en epok som sedan länge flytt. Men också i 1920-talets värld finner man som läsare kusliga likheter med den verklighet som dagens ungdom möter. Det avslutande utdraget torde vittna härom:

”Vår tid kräver mer än någon annan en oerhörd ansträngning, en intellektuell, moralisk likväl som fysisk ansträngning av människan, livet är komplicerat, ungdomens kriser allt allvarligare. De idéer som borde kunna rädda oss allt svårare att tro på. /…/ Vårt tid är skeptisk och orolig, man lever intensivt men tror inte alltid på nyttan av det, på nyttan av sin gärning. Vår tids människor ser och upplever för mycket för att kunna sovra sina intryck, med lätthet inrangera dem under eller smälta dem samman till en enhetlig åskådning, allt blir fragmentariskt.”

Då som nu.

Historien om Barabbas - mannen som skonas från kor.. Visa hela

Historien om Barabbas - mannen som skonas från korsfestelse - men som (enligt Lagerkvist) tvingas framleva sina dagar under ständig förföljelse och i begrundan över varför han och inte Jesus benådades är mycket fascinerande. Vad som i verkligheten hände med Barabbas (om han nu har funnits) förtäljer aldrig Bibeln men Lagerkvist skildrar här ett tänkbart levnadslopp och livsöde. Det här är utan tvivel en mäktig och samtidigt märkvärdig bok eftersom Lagerkvist här, och på ett tillsynes fördomsfritt sätt, gett sig i lag med många av kristendomens stora trätofrön. Utan att försköna eller fördöma förmedlar författaren bilden av några människoöden och en världsreligions födelse. Människorna i romanen känns ovanligt levande vilket bidrog till att jag berördes mycket starkt av de hemskheter som drabbar många av dem.

Det som jag blev mest imponerade av i denna roman var, oaktat den mycket intressanta och spännande historien om Barabbas liv, författarens fantastiska språkbruk. Det fantastiska ligger i det här fallet inte i det svulstiga och komplicerade utan tvärtom i det enkla. Med ytterst korta och okonstlade beskrivningar lyckas Lagerkvist på ett mästerligt sätt med att frammana trovärdiga och målande bilder av såväl människor som miljöer. Och det svåra ligger ju som sagt i det enkla. Jag lyfter vördnadsfullt på hatten för Lagerkvist och kan bara konstatera att det här är något av det bästa som jag läst.

Bergtagen (1924) handlar om ynglingen Hans Castorp.. Visa hela

Bergtagen (1924) handlar om ynglingen Hans Castorp som i bokens upptakt långsamt tar sig upp mot sanatoriet Berghof beläget i trakterna kring Davos, med vidunderligt panorama över de Schweiziska alperna. Han ska under tre veckors tid besöka sin jämnårige kusin som är inlagd för tuberkulos, och samtidigt passa på att vila upp sig efter nyligen avlagd ingenjörsexamen. Det blir inte riktigt så. När de tre veckorna närmar sig sitt slut börjar han känna sig krasslig och en lungröntgen visar på ett fuktigt ställe… Beskedet möts inte som man kan tro av fasa, utan nästintill av glädje. Castorp har nämligen börjat känna sig hemma i detta överflöds boning (dagarna ägnas mest åt bekväma liggkurer och frikostiga middagar lagade av gourmetkockar). Dessutom brinner han av åtrå till den ryska skönheten Claudia Chauchat som han långsamt närmar sig. Castorp som kommer från en förmögen köpmannasläkt inleder helt sonika sin vistelse med att beställa ett stort parti av sina favoritcigarrer vilka avnjuts på balkongen till det praktfulla rummet. Vad han inledningsvis inte vet är att han kommer att stanna i sju år. Och det kan ju tyckas vara en lång tidsrymd. Eller?

Romanen är indelad i två delar varvid en första beskiver miljöerna och huvudpersonens tilltagande förälskelse i madam Chauchat. Detta medan andra delen upptas åt karaktärsbeskrivningar av olika intressanta intellektuella patienter som Castorp stiftar bekantskap med. Personer som kan sägas representera olika filosofiska och politiska åskådningar. Genom dessa möten beskrivs flertalet av de intellektuella strömningar som var på tapeten i det tidiga 1900-talets Europa. Huvudpersonen som i egenskap av ingenjör helt saknar politisk och filosofisk bildning blir därmed det perfekta objektet för Manns arketypiska bildningsroman. Men Bergtagen är faktiskt mer än en traditionell bildningsroman, framförallt är den en mycket avancerad lek med tidsbegreppet och vår upplevelse av detta linjära mått. Utan att avslöja för mycket kan det sägas att tiden är bokens egentliga huvudperson. Mann framför även en ganska kompromisslös kritik av det glättiga och världsfrånvända kurortlivet som inte var ett helt ovanligt förekommande inslag i den tyska överklassen liv i början av förra seklet. Mann flörtar således inte med den publik som boken först och främst riktar sig till.

Men Mann gör heller inga försök att flirta med en läsande allmänhet. Det här är nämligen raka motsatsen till de fartfyllda och actionfyllda bladvändare som den breda massan av läsare efterfrågar med glupande aptit. Bergtagen är istället tung, händelseutvecklingen stundom krypande långsam och texten oförsvarbart liten till sitt typsnitt. Detta gjorde att läsmotståndet stundtals blev enormt: att läsa exempelvis Dan Brown är som att färdas nedför en störtloppsbacke i full fart, att läsa Bergtagen innebär istället att du får gå upp till fots för samma backe iförd slalompjäxor och tungpackad ryggsäck. Därtill ska läggas att Bertagen i stort sett saknar en röd tråd som för handlingen framåt. Dramaturgin är så att säga obefintlig. Och det var ovant även för mig som är van att läsa sådana böcker som allmänt sett ändå måste klassas som lite småtunga. Men samtidigt som det var tungt infann sig (efter ett tag) en befriande känsla – känslan av att få låta det ta tid. För har du bråttom är det här ingen bok för dig. Jag lovar. Därför gissar på jag att ungefär 95 av 100 svenskar antagligen skulle hata den här romanen.

På minussidan lägger jag Manns mycket medvetna preusseri. Främst visar sig detta i den för handlingen viktiga dialogen mellan Castorp och Claudia Chauchat – en dialog på omkring 20 sidor som helt förs på franska! Jag förstår att detta är en medveten gest från författarens sida, men att förlaget 80 år senare inte låtit översätta dialogen i en bilaga övergår mitt förstånd. Eftersom jag inte behärskar franska gjorde detta mig urförbannad! (Som parentes undrar jag förstås hur förlagen gjort i Frankrike, är dialogen översatt till tyska eller ryska där?)

Det var alltså med blandande känslor som jag lade ifrån mig denna tegelsten till roman. Merparten av känslorna var dock positiva.

Undertiteln ”En kort vägledning” är det aktuella f.. Visa hela

Undertiteln ”En kort vägledning” är det aktuella fallet väldigt vägledande. För att sammanfatta ett av den svenska litteraturhistoriens mest imponerande författarskap på blott 38 sidor är förstås omöjligt. Samtliga av Eyvind Johnsons romaner beskrivs här, i någorlunda kronologisk ordning, utifrån det sammanhang och den livssituation som Johnson befann sig i vid skrivtillfället.

Örjan Lindberger (professor i litteraturhistoria) har i två betydligt mer omfattande volymer avhandlat och analyserat Johnsons hela författarskap. Dessa har jag ännu inte haft förmånen att läsa. Här blir dock för snuttifierat, lite som en ta del av en rak sammanställning av de baksidestexter som finns på de böcker som beskrivs. Utgiven av Eyvind Johnson-sällskapet, till 100-årsjubileet av Johnsons födelse, och säkerligen tänkt att inneha en central plats på sällskapets bord på bokmässor och dylikt.

Jodå jag får nog säga att jag blev positivt överra.. Visa hela

Jodå jag får nog säga att jag blev positivt överraskad av Bilbo. Många av mina vänner hade innan jag läste boken påbjudit att Bilbo är mycket sämre än trilogin om härskarringen och att den enbart är att betrakta som en barnbok. Javisst, jag kan hålla med dem om att historien och språket möjligen riktar sig till en mer pueril publik. Men det förtar inte läsupplevelsen. Bilbo har tillskillnad från Tolkiens övriga alster något magiskt och trolskt över sig och den kusliga känsla som Tolkien frammanar då resesällskapet ska ta sig igenom Mörkmården lyckas han, enligt mitt tycke, aldrig återskapa i sina efterkommande äventyr. Den oväntade upplösningen (striden mot Smaug) är också den helt briljant. Lättläst och kul som förströelse.

Biljard klockan halv nio är en familjekrönika om f.. Visa hela

Biljard klockan halv nio är en familjekrönika om far, son och sonson Fähmel, alla arkitekter med minst sagt olika yrkesmässiga kall. Bokens ramhandling är förlagt till den 6 september 1958, en solig sensommardag då Heinrich Fähmel uppnår den aktningsvärda åldern av åttio år. Som läsare får man sedan via olika, men till varandra länkade, berättelser följa födelsedagsgästernas brokiga vägar till festen. De olika huvudpersonerna belyses tämligen allsidigt och från olika perspektiv, dels tidsmässigt, dels av varandras berättelser. Genom att fritt kasta sig fram och tillbaka i tiden och mellan personerna lyckas Böll på ett mästerlikt sätt fånga olika tidsstämningar samtidigt. Tekniken känns inledningsvis lite förbryllande, men ganska snart kommer man in i det och börjar förstå dess genialitet. Det är nämligen så att Böll på de drygt 230 sidorna lyckas berätta en historia som egentligen borde ta åtminstone tre gånger så många sidor i anspråk. Det är få författare som behärskar denna unika berättarförmåga.

Med olika personers röster, både levande och dödas, tecknas här en tysk familjs historia och hur det tidiga 1900-talets omvälvande skeenden ger återverkningar långt in i framtiden. Böll lyckas med den sanne mästares förmåga illustrera hur välkända politiska händelser griper in i vardagslivet och splittrar familjer och river vänskapsband. Vid sidan om berättelsen om familjen Fähmel granskas efterkrigstyskland i sömmarna. Förflutet och närvarande snörs i varandra då Böll med subtila anspelningar rannsakar nazisttiden och riktar udden mot oroväckande tendenser i 1950-talets Tyskland.

Robert Fähmel spelar varje dag ensambiljard klockan halv tio på Hotel Prinz Heinrich under det att han berättar självupplevda historier för piccolon Hugo. Därav den lite märkliga titeln.

Detta är inget mindre än ett mästerverk: läs, läs, läs!

Blindheten är en omvälvande skildring om vad som (.. Visa hela

Blindheten är en omvälvande skildring om vad som (troligen) händer med människan och det mänskliga samhället om ingen längre kan se. Företeelser som idag tycks oss självklara skulle bli mycket komplicerade, för att inte säga omöjliga, att utföra om hela mänskligheten skulle förlora synförmågan. Stämningen och handlingen känns igen från diverse katastroffilmer (och då inte i bemärkelsen filmer som är katastrofalt dåliga) såtillvida att den ”starkes rätt” lätt kan bli gällande i situationer präglade av utsiktslöshet. Många scener är mycket obehagliga särskilt de där den mänskliga ondskan triumferar. Tack vare att vissa passager i boken även återger mänsklig altruism känns inte romanen alltigenom deprimerande att ta del av. En mycket otäck roman tecknad med en ovanlig och innovativ meningsuppbyggnad.

Det finns vissa poeter och dikter som jag som läsa.. Visa hela

Det finns vissa poeter och dikter som jag som läsare omedelbart faller för och tar till mitt hjärta. Bo Setterlind hör inte till någon av dem. Jag saknar en tydlig språkmelodi, eller en klangbotten som talar till mig. Sedan har jag även svårt att fångas av de sammanhang som beskrivs - det Setterlind vill förmedla genom sin poesi.

Och poesin är onekligen den litterära konstform som är svårast att recensera – att tycka till om – eftersom upplevelsen i så stor utsträckning utgör en spegling av läsarens egna själsliv och mentalitet. Jag kan inte direkt säga att dikterna i denna omfångsrika volym är dåliga – de är bara inte på min väglängd helt enkelt.

Det här är inte skrivet för mig utan för någon annan.

Handlingen i Eyvind Johnsons roman Bobinack (från.. Visa hela

Handlingen i Eyvind Johnsons roman Bobinack (från 1932) börjar minst sagt med pang och brak: allt utgår nämligen från att en bil krockar med en spårvagn på Kungsgatan i centrala Stockholm. Berättelsen kretsar därefter kring (och mellan) några av de människor som bevittnat olyckan bl.a. den nyrike fabriksägaren Kyndel Romaticus, dennes hustru Martina, en hemvändande kriminell emigrant som lyssnar till namnet John Mount, en sviken och olycklig lärarinna, en lättfotad flicksnärta som heter Lyda samt den gåtfulle finansmannen Bobinack. Boken skildrar förutom dessa människoöden, på ett överliggande plan, den fumliga osäkerhetskänsla som kom med den nyvunna demokratin och brytningstiden mellan agrar- och industrisamhälle.

Det faktum att samtliga personer i romanen på ett eller annat sätt är länkade till varandra utgör ett av bokens många och akuta trovärdighetsproblem. Till detta kommer upplevelsen av att handlingen var seg och huvudpersonernas interna stridigheter direkt fåniga. Miljöerna går annars att känna igen från exempelvis Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” eller Eyvind Johnson betydligt bättre roman ”Kommentar till ett stjärnfall”.

Bokens stora, och egentligen enda, behållning utgörs av den högst innovativa berättartekniken där de olika tillsynes lösryckta kapitlen hopfogas på ett mycket snyggt sätt. En annan snygg detalj återfinns i bokens slutkapitel där det framkommer att den mystiske Bobinack i själva verket också figurerar i boken ”Kommentar till ett stjärnfall” (detta kan man dock inte lista sig till om man inte läst den sistnämnda boken). Trots dessa förtjänster var ”Bobinack” sammantaget en rejäl besvikelse. Når med nöd och näppe upp till en trea i betyg.

Sveriges förmodligen störta och mest omfångsrika f.. Visa hela

Sveriges förmodligen störta och mest omfångsrika filmlexikon som innehåller över 8000 filmer försedda med uppgifter om bland annat regissör, skådespelare, längd och premiärår. Filmerna är i alfabetisk ordning betygsatta på en tiogradig skala (särskilt sågningarna är roliga att läsa). Uppslagsverket är i stora delar baserad på amerikanen Leonard Maltins betydlig omfångsrikare och bättre ”Movie & Video Guide”. Känns en aning förlegad i och med alla förträffliga filmsajter som numera finns på internet (vilka dessutom uppdateras i takt med att nya filmer kommer). Är dock kul att ha i bokhyllan och brukar kunna fås för en billig penning på bokrean.

Med romanen Bron över Drina (1945) utvecklade den.. Visa hela

Med romanen Bron över Drina (1945) utvecklade den boskniske nobelpristagaren Ivo Andric sin diktnings kanske allra viktigaste symbol. Bron representerar människornas längtan efter beständighet, som står oberörd av blodiga omvälvningar och mänskligt förtryck. För huvudpersonen i den här romanen är varken man eller kvinna, utan ingen mindre än, ja just det, bron över floden Drina. Bron överlever krig, översvämningar, bränder och upplopp; och varje avsnitt ur stadens Visegrads historia (som i boken spänner över tiden 1571 till 1914) avslutas med att författaren med skicklig pennföring manar fram bilden av den mäktiga bron; alltid lika opåverkad, liksom en hånleende symbol och betraktare av mänskligt moras.

Samtidigt som bron kan ses som en symbol för längtan till beständighet utgör den länken mellan den kristna och muslimska världen. En genom historien startagisk och ödesmättad plats, en plats där de styrande herrarna avlöser varandra med en rasande fart. Även om merparten av romanen berättar en mörk del av Europas historia (med förföljelser, intolerans och hemska avrättningar) saknas inte muntrare inslag, såsom storslagna fester och ömsinta kärleksmöten. Men allt detta (mänskliga) hamnar ändå i skuggan av den vackra bro som smyckar floden och dess skogbeklädda, klippiga omgivningar. Häri ligger bokens stora förtjänst och svaghet. Berättargreppet är snyggt och genomtänkt, men leder per automatik till att det faktiskt blir svårt att tillfullo engagera sig i de mänskliga livsöden som skildras. Detta då man på förhand vet att dessa (mycket små byggstenar) snabbt kommer att lämnas därhän för den egentliga huvudpersonens fortsatta betraktelser.

I bokens finurliga uppbyggnad liksom i den bärande idén om en slags samtidighet – insikten om att många tider flyter i bredd – ser jag påtagliga likheter med vår svenske mästerförfattare Eyvind Johnson. Och det är ett skickligt historieskrivande som, med facit i hand, faktiskt ger en föraning om och förklaring till den underliggande konflikt som längre fram i tiden kom att leda Jugoslaviens sönderfall.

Och för er som undrar: ja bron står kvar än idag.

Dostojevskijs ”Brott och straff” från år 1866 bruk.. Visa hela

Dostojevskijs ”Brott och straff” från år 1866 brukar ofta beskrivas som en av världens bästa och mest lästa romaner. Vad många inte vet är berättelsen bygger på en verklig händelse. Då Dostojevskij läste i en tidning att det begåtts ett brutalt mord på två kvinnor kände han att denna händelse kunde användas som uppslag till en idéroman. I ”Brott och straff” låter Dostojevskij den före detta juridikstudenten Raskolnikov vara gärningsmannen och läsaren får följa Raskolnikov före, under, och efter morden. Objektivt sett ser det ut att finnas en del rationella motiv bakom illdåden: huvudpersonen behöver pengar till studier och åstundar dessutom att rädda sin lillasyster från ett giftermål med en välsituerad och frånstötande man. Hans verkliga skäl visar sig dock vara ideologiska då han anser att det finns två sorters människor varav de ena kan sätta sig över de moraliska lagarna om det så behövs. Efter morden begriper Raskolnikov att han egentligen inte har någon rätt att sätta sig över de moraliska lagarna och denna vetskap leder till att han bryts sönder inifrån.

Detta till trots anser han inledningsvis att själva dödandet inte var orättfärdigt. Istället vänder han på resonemanget och anklagar sig själv för att inte vara en undantagsmänniska, dvs. en person som inte klarar av att begå dessa ”mindre” brott för mänsklighetens bästa. Han anser sig därutav inte ha begått något brott, men hans argumentation gör honom så illa till mods att han omedvetet börjar längta efter ett straff som befrielse. Därigenom kan det sägas att Raskolnikovs livssyn utgör brottet och själva brottet hans straff för denna livssyn. Denna implicita innebörd är fullständigt genial skildrad och Dostojevskij lyckas på ett mästerligt sätt bibehålla spänning och stringens i sin historia från början till slut.

”Brott och straff” utgör otvivelaktigt ett av den västerländska litteraturens mest betydande verk i alla kategorier. Den visar en bild av hela det dåtida Ryssland med fattigdom, armod och över hur våld föder våld. Kring huvudpersonen finns det ett flertal bipersoner som alla underförstått belyser bokens egentliga budskap och beskriver huvudpersonen utifrån olika synvinklar. Beskrivningen av själva morden är en hårresande och synnerligen adrenalinhöjande historia i sig. Och skildringen av Raskolnikovs övriga febervandring genom Petersburg kan inte lämna någon oberörd. En hel kartong färska och saftiga jordgubbar till detta mästerverk!

Brunnsgästen handlar om Hesses på besök i den välk.. Visa hela

Brunnsgästen handlar om Hesses på besök i den välkända kurorten Baden i Tyskland. Författaren beskriver hur han anländer som ömklig ischiaspatient, hur han stegvis acklimatiserar sig med kurortslivet för att sedermera successivt demoraliseras av sysslolöshet och sinnliga förströelser. Boken erbjuder många tänkvärda uppslag och filosofiska resonemang bl.a. bokens höjdpunkt där Hesse genom att tänka sig in i en, för honom, störande rumsgrannes liv (från barndom till nuläge) lyckas kontrollera sina hatkänslor och t.o.m. förvandla dessa till sympati. Författaren agerar i romanen iakttagare och subjekt samtidigt och det är en intressant vinklig. Mycket av innehållet för tankarna till Hesses mer välkända roman ”Stäppvargen” såtillvida att beskrivningarna av själslig dualism och försoning är tongivande. Det här är helt klart en bekännelse- och meditationsbok som skänkte mig både insikt och befrielse. Trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta en självbiografisk skildring i så hög utsträckning. Läs och begrunda…

I fokus i Stig Dagermans Bränt barn (1948) står fi.. Visa hela

I fokus i Stig Dagermans Bränt barn (1948) står filosofiestudenten Bengt, vars mor i bokens inledning hastigt avlider. Det är upptakten till ett relationsdrama av minst sagt underliga mått. Bengts stora olycka omvandlas snart i en vrede som riktar sig mot det mesta i hans omgivning, men främst faderns nya kvinna (eller älskarinna som det så småningom visar sig) Gun. Vreden är dock av den mer kortlivade karaktären och när midsommaraftonen firas in på ödslig ö i Stockholms skärgård förbyts den successivt till pyrande… och brinnande åtrå! En åtrå som visar sig vara besvarad.

Det här en bok som med fullständigt briljant språk behandlar den svarta kärlekens sorg, skuld och svek. Men också den korta glädjen däremellan. Som vanligt snuddar varje mening vid poesin, beskrivningarna är avskalade och oerhört omedelbara. Det är förödande vackert, men i förlängningen ganska svårtuggat, nästan för vackert för sitt eget bästa. Jag kan likna läsupplevelsen vid inmundigandet av ett riktigt bra Amaronevin: Mustigt, intensivt, fylligt och helt underbart. Men efter ett eller två glas räcker det - smaklökarna är därefter mer eller mindre avdomnade. Samma sak med Bränt barn, när boken gick in på andra halvan hade jag dessvärre redan tappat mycket av koncentrationsförmågan. Faktum är att jag därvidlag nästan längtade efter att boken skulle ta slut. Och det kan ju aldrig vara ett bra tecken.

Jag tror att Dagermans språk lämpar sig bäst för det korta formatet.

Denna bok handlar som bakgrundtexten indikerar om.. Visa hela

Denna bok handlar som bakgrundtexten indikerar om styrketräning, dess historia och filosofi. Det är också en redogörelse över en människas möte med en för henne/honom tidigare outforskad företeelse och levnadssätt. Fungerar helt okey till förströelseläsning men ”Bänkpress” är enligt min mening inte någon av författarens bättre litterära skapelser – detta kan i och för sig bero på att jag personligen, och som prakiserande idrottsman, alltid tränat regelbundet och därför lider brist på förståelse om den stärkelse som nyuppväckt träningsentusiasm kan bibringa en människa. Kan möjligen väcka liv i en och annan soffpotatis.

Behandlar ondskan som subjektivt begrepp och den l.. Visa hela

Behandlar ondskan som subjektivt begrepp och den lätthet med vilken våldsverkare kan komma att beundras av sin omgivning. Två, enligt min mening, alltför kortfattade berättelser vävs på ett lyckat sätt ihop till ett tänkvärt tankestråk. Tänkvärd i all sin enkelhet, men på intet sätt omstörtande i sin framställning.

Missnöjd med julklapparna i år? Om så skulle vara.. Visa hela

Missnöjd med julklapparna i år? Om så skulle vara fallet kommer såhär dan, efter dan, efter dopparedan en bok som garanterat kommer få dig på bättre humör. Alessandro Bariccos fullständigt sprudlande City (från 1999) kommer nämligen slå dig till marken så att det bara smäller om det! Historien i City kan sägas vara tredelad och utgår från trettonåriga geniet Gould vars stora begåvning lett till att hans lärare gör allt för att lyckas skriva in honom på ett fint universitet. Gould saknar dock vänner och social kompetens och bor därför ensam i ett stort hus där han från köksfönstret (med vetenskapliga metoder) analyserar pojklagsmatcher i fotboll, på toaletten refererar påhittade boxningsmatcher, samt i övrigt diskuterar livets väsentlighet med sina osynliga vänner: jättarna Diesel och Poomerang. Goulds pappa är en högt uppsatt officer i den amerikanska försvarsmakten och hör endast av sig på bestämda tidpunkter per telefon. Av en tillfällighet kommer Gould i kontakt med den unga kvinnan Shatzy Shell, som drömmer om att en gång få publicera den westernroman som hon långsamt tänker fram. Shatzy tar över hushållet samtidigt som hon börjar ifrågasätta Goulds utstakade raketkarriär i universitetsvärlden.

Utöver bokens ramhistoria om Gould och Shatzy får man som läsare via ett brutet händelseförlopp även ta del av Shatzys fabulöst fascinerande western där en urmakare försöker lösa en minst sagt klurig gåta i en förtappad ökenstad. Med detta är inte nog: via Goulds boxningsrefererat berättas även historien om den motvillige tungviktsboxaren Larry Goldmans försök att erövra världsmästarbältet. På ett högst finurligt, och får jag säga mästerligt sätt, lyckas Baricco få småhändelser i bokens ramhandling att kroka i och indirekt påverka händelseutvecklingen i de just beskrivna stickspåren! Alla delar är skrivna med ett språk och en penna som brinner av berättarglädje och en fantasi som jag knappast sätt maken till tidigare.

Jag misstänker att författaren här avhandlar sina egna älsklingsämnen och pojkdrömmar – hjältesagor med westernhjältar och tungviktsboxare – berättelser som han säkert gått och burit på sedan barndomen. Boken behandlar på ett kärleksfullt sätt två udda och lite vilsna individer som genom det egna dagdrömmeriet får vardagen att gå ihop. Därtill grundar författaren sina myllrande berättelser på en i sig ganska allvarlig och grundläggande civilisationskritik som varje läsare själv får lista ut och komma underfund med… Boken måste alltså läsas av flera olika anledningar, en fullgod sådan är förstås att Baricco här avlossar ett fullkomligt otyglat och färgsprakande berättarfyrverkeri!

Fotnot.
Boken är olyckligtvis slut på förlaget (Bonniers). Leta därför på bibliotek eller antikvariat, för den här läsupplevelsen får du bara inte missa!

Stig Dagerman publicerade totalt omkring fjortonhu.. Visa hela

Stig Dagerman publicerade totalt omkring fjortonhundra dagsverser i olika tidningar under perioden 1943-1954. I boken Dagsedlar från 1954 lät Lasse Bergström och Örjan Wallqvist samla 200 av dessa i en denna sammanhållna volym. Genomgående gäller att Dagerman med versen som vapen fränt ironiserar över, från tidsperioden, diverse tidstypiska politiska företeelser . I urvalet varvas stort med smått; den nukleära upprustningen, efterspelet från förintelsen, Koreakriget samt diverse inrikespolitisk pajkastning. Allt som oftast är det fyndigt, rappt och genomtänkt fastän det ibland smyger sig in ett och annat ganska pinsamt nödrim.

Även om det är intressant att ta del av Dagermans intelligenta iakttagelser känner jag att Bergström och Wallqvist kanske inte helt lyckats med sitt urval. Väl många av verserna kommenterar nämligen sådana personer och politiska fejder som sedan länge är bortglömda (även om de säkert var högst aktuella när boken gavs ut 1954). Som försvar till Bergström och Wallqvist kan det konstateras att det då som nu är svårt att veta vilka händelser som sätter avtryck i historien. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, hade urvalet gjorts idag är jag helt säker på att vi hade fått se en helt annan innehållsförteckning än den som nu finns.

I den enligt mig vassaste versen placerar Dagerman två skilda verkligheter bredvid varandra. Svenskar som mumsar kräftor dagarna efter atombombningen av Hiroshima.

”ODE TILL KRÄFTÄTAREN

Atombomben släppte vår vingade häl.
Femhundratusen brändes ihjäl.
De stektes som sparvar vid världsåskans smäll.
- Kräftan är vacker och röd ikväll.

De levde på jorden i gränder och prång.
Sen blev de aska på en enda gång.
Det stod i vår tidning hur väldigt det small.
- Nubben är immig och lagom kall.

De hann inte forma sin läpp till ett rop.
Ett stort krematorium blev alltihop.
Ett världskrematorium, herrn – en sådan idé!
- Vem fan vågar störa min kräftsupé!”

(9.8.45)

I den komprimerade formen försöker James här att t.. Visa hela

I den komprimerade formen försöker James här att teckna bilden av den amerikanska nationalkaraktären. Novellen kan sägas vara en studie över hur amerikanska medborgare levde i och upplevde den europiska kontinenten i slutet av 1800-talet. Jag tycker att Daisy Miller är en tämligen oförarglig berättelse som knappast lämnar några djupare intryck efter sig. Visst, den är intressant som tidsdokument och handlingen är säkerligen till viss del självuppled. Daisys kamp mot sedvänjorna framställs också på ett mycket skickligt sätt. Avslutningen på novellen är dock väldigt skral; skral på ett vis som får mig att tro att karaktären Daisy Miller förblivit en gåta också för författaren! Eller så har James helt enkelt inte bemödat sig att ro sin berättelse iland. Hursomhelst, betyget blir en svag trea.

Rätt trevlig om än anspråkslös spionhistoria där h.. Visa hela

Rätt trevlig om än anspråkslös spionhistoria där händelserna avlöser varandra i ett rasande tempo. Berättelsen om Richard Hanneys flykt genom de skotska högländerna hade sannolikt vunnit på att utvidgas något. Känslan av att vara jagad av allt och alla förmedlas verklighetstroget och upplösningen är oväntad. Varken Buchans roman eller Hitchcocks filmatisering från år 1935 är några mästerverk, men de duger gott som förströelse. Har kommit att bli en klassiker i sin genre.

De himmelska ängderna är en förtjusande samling av.. Visa hela

De himmelska ängderna är en förtjusande samling av tolv till varandra relaterade historier utspelandes i ett mindre kaliforniskt samhälle beläget i en vacker dalgång. Steinbeck porträtterar och levandegör de hårt arbetande människorna på den amerikanska västkusten med ett svårslaget bildspråk. En perfekt bok för stranden eller hängmattan.

Publikation som om möjligt kan vara intressant för.. Visa hela

Publikation som om möjligt kan vara intressant för personer, som i likhet med mig, tycker om att läsa böcker författade av de litterära nobelpristagarna. Boken inleds med en genomgång av upprinnelsen till nobelpriset i litteratur och lite av den vanligaste kritiken som brukar riktas mot priset och pristagarna. Merparten av boken ägnas dock åt att kort presentera varje pristagare (1901-1983), deras verk och hur svenska akademin resonerade eller kan tänkas ha resonerat när man valde att förära författarna med priset. Presentationerna, som är på mellan 2-4 sidor, inleds med en stilfull blyertsporträttering av pristagaren samt Svenska akademins motivering. Boken ger många uppslag till fortsatt läsning och en del i övrigt intressant sidoinformation. Visste ni exempelvis att Pearl Buck och Rudolf Eucken är de obestridligt mest ifrågasatta pristagna i nobelpriset historia? (Läser ni boken får ni dessutom veta varför). Det bästa med boken är kanske ändå den litteraturlista som återfinns i slutet. Inget mästerverk, men ganska intressant på det lilla planet.

Calvino är och förblir en gåta för mig. Alla hans.. Visa hela

Calvino är och förblir en gåta för mig. Alla hans romaner utgår nämligen från helt fantastiska och skruvade idéer, men det är ytterst sällan som själva berättelsen orkar bära ända fram. Precis så är det med ”romanen” De osynliga städerna från 1974. Här berättas historien om hur sändebudet Marco Polo beskriver för mongolernas härskare Kublai Khan de många märkliga städer som finns i hans vidsträckta rike. Varje stad beskrivs på några sidor utifrån en utmärkande karakteristika: Leonia, staden där avskrädeshögarna växer; Tecla, den underjordiska staden; Berenice, rättvisans stad etc. Undan för undan börjar man som läsare att misstänka att det förmodligen är det egna hemlandet (delar av dagens Italien) som gömmer sig bakom berättarens alla beskrivningar. Städernas italienskklingande namn vittnar i alla fall om det.

Olyckligtvis tycker jag att berättelsen faller på eget grepp. Det blir i längden alldeles för mycket av upprepningar när städerna rabblas från Polos läppar. Problemet ligger i att man som läsare snabbt glömmer bort den senast beskrivna staden i den långa uppräkning som följer. Åter igen: idén är genial men skildringen tyvärr ganska enformig. Jag hade önskat att Calvino ägnat större kraft åt att skildra vänskapen mellan Polo och Khan. Det hade skapat mer dynamik åt berättelsen och kunnat bryta in i den långa uppräkningen av för all del fantasieggande städer.

Skulle denna korta recension göra dig sugen på att själv bilda dig en egen uppfattning om boken måste jag dessvärre göra dig besviken. Boken är i princip omöjlig att få på (även på internet). Själv letade jag i över ett år innan jag slutligen kom över den till en ganska dyr penning. Tämligen bortkastade sådana kan jag tycka i efterhand.

”I hjärtat av en tät skog bjöd ett slott fristad å.. Visa hela

”I hjärtat av en tät skog bjöd ett slott fristad åt alla som natten hade överraskat under färden: riddare och damer, kungliga följen och enkla vägfarare”.

Med dessa tydliga blinkningar åt Dante Alighieris Gudomliga komedi inleds den mycket besynnerliga ”De sammanflätade ödenas slott” från 1969. Även fortsättningsvis är berättelsen, eller snarade berättelserna, sprängfyllda med litteraturhistoriska hänsyftningar. Boken handlar om en medeltida resenär som av okänd anledning anländer till ett avlägset slott en sen natt. Vid middagsbordet möts han av en samling omaka resenärer som alla är stumma och traumatiserade av diverse hemska händelser som de bara förmår att berätta om via den tarotkortlek som ligger på bordet. I stearinljusens sken berättas sedan historier som får håret att resa sig på vår resenär. Intressant, inte sant?

Genialt uppslag, som vanligt när det gäller denna förnyare av litteraturen. Inledningsvis kände jag mig också närmast överväldigad av den snillrika berättartekniken. Men redan efter 3-4 berättelser (varje berättelse är mellan två och sex sidor lång) började jag dessvärre tappa greppet. Det snillrika och roliga greppet att via översättning av tarotkort berätta historier och levnadsöden visar sig ganska snart vara en belastning. Redogörelserna förlorar nämligen mycket på att Calvino måste beskriva varje upplagt tarotkort och därefter hur dessa ska eller kan tolkas i sitt specifika sammanhang. Och när gästerna ungefär halvvägs in i boken fritt börjar blanda om korten och sammanfläta sina berättelser förmådde jag inte att hänga med längre. Calvino hade fullständigt trollat bort mig med alla sina korttricks.

Författaren redogör i ett intressant efterord om hur det gick till att snickra ihop dessa mycket udda berättelser. För ett snickrande var det. Han beskriver att han publicerade boken bara för att frigöra sig från den. Calvino började skrivandet genom att försöka lägga ut tarotkort slumpmässigt, för att se om det var möjligt att läsa in en berättelse i dem. De ändlösa kombinationerna av kort fångade Calvino så till den milda graden att han kunde tillbringa dagar med att ta isär och bryta ihop sitt jättelika pussel av historier. Skrivandet av boken pågick sedan i flera år. Med tanke på resultatet undrar jag hur många oskrivna mästerverk som De sammanflätade ödens slott har på sitt samvete.

En avancerad intellektuell lek med att omsätta bilder till skriftspråk. Dock inte mer än så.

I ett mörkt rum bakom ett tungt skrivbord sitter d.. Visa hela

I ett mörkt rum bakom ett tungt skrivbord sitter den åldrade SS-majoren Maximilian Aue och med takfast pennföring skildrar sina upplevelser före och under andra världskriget. Det är som huvudpersonen själv konstaterar i bokens inledning en dyster historia, men uppbygglig också. Med tydligt osentimental och rapporterande ton skildras ett levnadsöde som väldigt få av efterkrigstidens människor kan sympatisera med. Ändå infinner sig hela tiden frågan hur jag själv (som bildad och intellektuell ynglig) hade agerat i de situationer som huvudpersonen ofta mot sin vilja ställs inför? Aue är genomgående konsekvent i sitt agerande, han ser strikt professionellt på sina uppdrag hur omänskliga de än kan tyckas vara. Inte på någon av 902 sidorna ger huvudpersonen uttryck för ånger, principen som vägleder Aue boken igenom är just principfasthet. Alla uppgifter utförs med den sanne byråkratens oförtrutna noggrannhet, det är inte hatet mot judarna som drivit huvudpersonen in i SD och sedermera SS, snarare tanken på att få tillhöra en gemenskap och partiet och hos ledaren finna den fadersgestalt han själv saknar.

Genom berättelsens gång förflyttas skådeplatserna på ett mycket skickligt och raffinerat sätt. Från framryckningen genom Polen, Belarus och Ukraina via nederlaget i Stalingrad och slutligen administrativt stök i Berlin stiger Aue kontinuerligt i graderna och ges därmed möjlighet att stifta bekantskap med flertalet för eftervärlden kända krigsförbrytare, bland annat Reichführer SS - Heinrich Himmler (som Aue mot slutet av kriget får direkta uppdrag av). Aue befinner sig hela tiden i kulisserna av diverse historiska skeenden, han bevittnar tal av Hitler, krälar i leran i Stalingrad går på flotta banketter och middagsbjudningar hos celebriteter som Speer och Eichmann och flyr hals över huvud undan den ryska offensiven i krigets slutskede.

Boken är på det hela taget mycket imponerande, och det märks med all önskvärd tydlighet att författaren lagt ned mycket tid på inläsning. Platser, namn, förband och militära förkortningar haglar tätt, och så gott som samtliga omnämnda personer har existerat i verkligheten. Trots detta har författaren blivit kritiserad av historiker som hittat faktafel och beskyllt honom för slarv och t.o.m. historierevisionism. Denna kritik ger jag dock inte mycket för, Littell är ju trots allt författare och inte historiker, och att helt undvika felaktigheter är sannolikt få förunnade. Och de personer som äger den förmågan saknar troligtvis Littells litterära förmåga (därav kritiken). Jag har alltså överseende med de eventuella felaktigheter som jag själv inte upptäckt.

Styrkan i romanen är trots historikernas kritik trovärdigheten, dels den historiska, dels personbeskrivningarna. Historiska personer levandegörs med alla de förtjänster och brister som vi människor besitter, till och med kända krigsförbrytare. Littell beskriver även på ett subtilt sätt den kollektiva skuld som under kriget delades av alla tyskar, soldater som civila. Därtill tycker jag att han på ett imponerande sätt skildrar hur normalt den tyska överklassen och officerseliten faktiskt levde ända fram till dess att Berlin bombandes sönder och samman.

Fram till ungefär sidan 750 betraktar jag De välvilliga som ett mästerverk fullt jämförbart med Dostojevskij största romaner. Men ungefär där, ungefär vid utflykten till Ungern, drabbas Littell av akut soppatorsk. Det känns lite som att författaren här tröttnat på sin historia och plötslig ids han inte längre beskriva vad som händer i Aues omgivning (”andra har redan berättat det bättre än vad jag kan” säger huvudpersonen plötsligt – som om inte det vore fallet med Stalingrad). De sista sidorna är rentav pinsamma och merparten av bokens näst sista kapitel ägnas praktiskt taget uteslutande åt huvudpersonens tilltagande perverst incestuösa fantasier (behöver jag tillägga att huvudpersonen har ett minst sagt komplicerat förhållande till sin tvillingsyster). Mot slutet av romanen lyser författarens orutin igenom, bland annat låter han på ett fullständigt oförklarligt sätt de i berättelsen oregelbundet återkommande kriminalpoliserna återvända från ingenstans. Här vred jag mig i fåtöljen och jämrade fram ett plågat neej. Trots dessa påtagliga fadäser kan jag inte undgå att dela ut ett mycket högt betyg till denna i sanning imponerande debutroman. Det här är utan tvekan en bok som man lägger på minnet. Kanske på grund av att den är en dyster historia.

Avslutningsvis, ett stort plus till författaren för att han låter vissa för romanen centrala frågor och händelser förbli obesvarade. Det är både modigt och skarpsinnigt, ibland vinner nämligen en roman på att inte ge läsaren svar på alla de frågor som han/hon har. 4++

Ingår som en av delarna i dubbelvolymen En hunds h.. Visa hela

Ingår som en av delarna i dubbelvolymen En hunds hjärta/De ödesdigra äggen. Är enligt mitt tycke den klart bästa av dessa två vetenskapligt inspirerade berättelser. Efter att de vetenskapliga experimenten havererat blir det till slut naturens krafter som får gå in och rädda människorna i den uppkomna situationen - detta då det genom berättelsen visar sig att varken vetenskapen eller sovjetstatens väpnade styrkor äger samma styrka som naturen. Satiren är elak och realistisk (i motsats till berättelsen ”En hunds hjärta”) och den läsare som är fallen för att läsa mellan raderna kan säkerligen finna många exempel på en gravt sovjetfientlig hållning hos Bulgakov. Bulgakov driver bl.a. med sovjettidens alla förkortningar och den håglöshet samt brist på skolning som fanns hos många högre partitjänstemän. Jag tycker att De ödesdigra äggen är en bra och intressant berättelse i det lilla formatet.

Demian är berättelsen som den unge Eric Sinclairs.. Visa hela

Demian är berättelsen som den unge Eric Sinclairs ungdom och ungdomliga våndor. Temat känns väl igen från de andra böcker som jag läst av Hesse; den splittrade och dualistiska personligheten och slitningarna mellan två världar – den sedliga och den syndiga.

Demian kan sägas vara en sammansmältning av å ena sidan Siddhartha, å andra sidan Stäppvargen. Var jag menar med detta är att Demian dels handlar om en ung individs uppväxt och plågsamma väg mot självförverkligande, detta motiv är snarlikt det som framställs i Siddhartha, dels om slitningarna mellan själs- och driftliv – ett tema som återfinns framförallt i Stäppvargen. Romanen utspelar sig, i likhet med Stäppvargen, i författarens nutid. Av detta skulle man kunna förledas att tro att Demian är ett riktigt mästerverk, ett mästerverk som innehållsmässigt sammanför Siddhartha med Stäppvargen. Så är dock inte fallet. Jag tycker istället att Demian är den klart svagaste av dessa tre romaner. Personerna i boken känns overkliga, och framförallt overkligt skarpsinniga för sin ringa ålder. Därtill tycker jag att många av dialogerna gränsar till pretentiöst nonsens. Oaktat dessa stora brister tycker jag dock att roman har vissa förtjänster – vissa passager och tankestråk är tänkvärda och kritiken mot kristendomens självblid känns klok och nyanserad.

Fortsättningsvis märks det tydligt att författaren Paulo Coelho tagit djupa intryck av denna roman, eller kan en likhet som denna verkligen vara endast tillfällig:

Hesse i Demian (1925):
”Om ett djur eller människa riktar hela sin uppmärksamhet och hela sin vilja på en bestämd sak, då uppnår man den också”.

Coelho i Alkemisten (1988):
”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.”

Denna människosyn tycker jag förvisso är fullkomligt vedervärdig (för närmare förklaring se min recension av Alkemisten) men Hesse försöker åtminstone utveckla denna tankegång och förklara dess innebörd, och det gör att det blir lättare att godta tankegången (även om jag personligen motsätter mig den). Sammanfattningsvis blev jag storligen besviken på denna roman, jag hade väntat mig mer… särskilt som författaren heter Hermann Hesse.

Litteraturen tycks aldrig upphöra att överraska mi.. Visa hela

Litteraturen tycks aldrig upphöra att överraska mig. Efter att känt mig nästintill lurad och dessutom mycket besviken efter att ha läst Söderbergs, enligt mitt tycke ofattbart överskattade, ”Doktor Glas” var förväntningarna inför läsningen av denna roman minst sagt nedtonade. Desto mer positivt överraskad blev jag av ”Den allvarsamma leken”. Söderbergs språkbehandling är av absolut högsta klass och mot bakgrund av underbara miljöframställningar tecknas bilden av några levnadsöden som känns ovanligt livaktiga. Berättelsen handlar givetvis om den mest allvarsamma leken av dem alla – kärleken. Under en tjugoårsperiod får läsaren följa den till huvudstaden inflyttade värmlänningen och journalisten Arvid Stjärnblom och dennes långvariga kärleksförbindelse med sin ungdomskärlek Lydia Stille. Att denna kärlekshistoria inte kommer att sluta lyckligt förstår man som läsare tidigt, men berättelsen blir inte mindre intressant för den skull, snarare tvärtom. Huvudberättelsen handlar om den heta passionen som efter svek och trolöshet övergår i bitter resignation.

Romanen blev mycket omtvistad då den först publicerades år 1912. Skildringarna av de köttsliga lustarna och otrohetshistorierna inom den stockholmska societeten samt de sätt varmed människorna hänsynslöst utnyttjar varandras tilltro till varandra bröt säkerligen mot många av dåtiden konventioner och kristna normer. I ett fortfarande religiöst rike stadd att sekulariseras utbröt säkert ett sällan skådad moralpanik då ”Den allvarsamma leken” kom i tryck. Just det faktum att läsaren tvingas ta ställning till huruvida huvudpersonens otrohet är klandervärd eller inte gör berättelsen moraliskt kontroversiell. Omkring den heta, skrämmande kärleken mellan de två huvudpersonerna målas en konturskarp bild av det dagliga livet i det tidiga 1900-talets Stockholm. Genom att med hjälp av händelser i omvärlden sätta in berättelsen i det förra sekelskiftets nyskapande tidsanda frambringar Söderberg en mycket realistisk och närvarande samhällsbeskrivning. Jag tycker likväl att romanen tappar mycket av sitt tempo mot slutet i takt med att kärlekshistorien blir alltmer intrikat och olycklig. Denna omständighet kan jag dock ha överseende med då ”Den allvarsamma leken” sammantaget är att betrakta som en mycket bra roman.

Hamnade på 18:e plats då litteraturvetare år 2004 utsåg de tjugo bästa skönlitterära verken på svenska.

Den sovjetiska nobelpristagaren Michail Sjolochov.. Visa hela

Den sovjetiska nobelpristagaren Michail Sjolochov skulle snabbt visa sig bli en mycket trevlig litterär bekantskap. Hans novellsamling ”Den azurblå stäppen” hör till författarens tidigare produktion och sägs i förordet ligga till grund för hans omfattande romansvit ”Stilla flyter Don” som slutfördes år 1940 (förövrigt samma år som ett annat ryskt mästerverk nämligen Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”).

”Den azurblå stäppen” innehåller sammanlagt sju mycket starka noveller som på ett eller annat sätt berör revolutionsåren och inbördeskrigets hemskheter och hur de politiska oroligheterna lockade fram det sämsta ur människorna. Berättargreppen varierar högst påtagligt men den gemensamma nämnaren för samtliga noveller är att de utgår från personliga tragedier åsamkade av mänskligt vanvett. Det som slog mig mest med denna novellsamlig var dess påfallande likhet med Michail Bulgakovs ypperliga novellsamling ”Rött och vitt”. Båda samlingarna utgår nämligen från ett landsortsperspektiv och utspelar sig i tiden för det ryska inbördeskriget. Möjligen är Sjolochovs berättelser snäppet starkare, eller åtminstone jämnare, än Bulgakovs. Jag tycker avslutningsvis att språket liksom människoskildringarna påminner mycket om John Steinbecks. En oemotståndlig litterär pärla!

Den dolda dagordningen (Hidden Agendas) är en saml.. Visa hela

Den dolda dagordningen (Hidden Agendas) är en samling av politiska reportage/essäer skrivna av den erfarne världsreportern John Pilger. Denna tegelstenslika samlingsvolym spänner över ett brett fält av teman och världsdelar och blir aldrig ointressant; från den politiska repressionens Burma tas läsaren, under en skakig flygtur, med till länder som Östtimor, Vietnam, Kambodja Irak för att så småningom landa, rejält omskakad, i Australien, USA, Storbritannien. Pilger ifrågasätter konstant USA: s roll som självpåtagen världspolis och detta mot bakgrund till bokens huvudmotiv – hur massmedia medvetet och konsekvent manipulerar och förvränger information till förmån för de besuttnas intressen. Tony Blairs ”New Labour” granskas noga och ingående liksom mediakonglomeraten med Rupert Murdoch i spetsen.

De olika reportagen i Den dolda dagordningen utgår alla från ett överskuggande strukturalistiskt perspektiv. Det Pilger beskriver är en värld ansatt av en allt mer hänsynslös kapitalism; en världsordning där en utvald elit systematiskt delar upp världsherraväldet mellan sig (enligt devisen ”ta från de fattiga och ge till de giriga”) Pilger beskriver hur starka ekonomiska krafter metodisk och medvetet sammanflätas med varandra och håller varandra bakom ryggen. Pilger varnar för en utveckling där människorna (även i de västerländska demokratierna) inte längre har några reella politiska alternativ att välja mellan. I stringens med detta håller, enligt Pilger, de fria medierna på att bakbindas och inlemmas i ett globalt, och till eliten vänligt sinnat, konglomerat av ofantligt format.

Mycket av Pilgers argumentation känns igen från den amerikanske samhällskritikern och debattören Noam Chomsky. Precis som Chomsky använder sig Pilger gärna utav officiella källor såsom FN-rapporter, departementspromemorior och rapporter etc. Pilger hänvisar också ofta till tidskrifter och journaler från andra kulturer än enbart den västerländska (tidningar som torde vara okända för flertalet människor i västvärlden). Detta, sammantaget, leder till att referenslistan i bokens slut känns mycket allsidig och imponerande. Framställningen känns dock fördenskull inte för faktastinn eller svårgripbar. Retoriken har (nog medvetet) få stå i bakgrund för den fakta som pricksäkert beskjuter den dolda dagordningens försvarare.

Det som gör Pilgers skildringar särskilt intressanta är inte bara det omfångsrika faktaunderlaget utan även att de bygger på författarens egna vittnesmål över hur vanliga människors tvingas framleva sina liv under en allt kargare misär. Efter att ha läst Den dolda dagordningen blev jag heligt förbannad (ett dumt uttryck förresten) samtidigt som jag kände ett ofantligt äckel för den världsordning som håller på att formas framför oss, samtidigt som, eller delvis på grund av att vi riktar våra blickar åt andra håll, som exempelvis OS-sändningarna på TV. Den dolda dagordningen är en bok som borde läsas av alla som önskar ett kritiskt synsätt till medias roll och angelägna internationella frågor. Många för allmänheten dolda fakta belyses på ett sätt som är både allmänbildande och upprörande - men framförallt mycket, mycket viktigt!

I ”Den första klunken öl och andra små njutningar”.. Visa hela

I ”Den första klunken öl och andra små njutningar” (1997) kåserar den franske författaren Philippe Delerm kring olika mer eller mindre vardagliga företeelser (exempelvis att åka på ett gammalt tåg, läsa på stranden eller höra en nyhet i bilen) som han tycker är värda att lyfta fram därför att de skänker livet en extra krydda. Det är i huvudsak korta beskrivningar som det är fråga om här: 34 företeelser avhandlas i en rasande fart över bokens totalt 85 sidor. Detta leder tyvärr till att författarens beskådanden, i negativ bemärkelse, känns en aning snuttifierade.

Ett annat problem har att göra med begreppet njutning. Vad som är njutningsfullt för en person behöver nödvändigtvis inte var det för en annan. Jag tycker t.ex. inte (i motsats till Delerm) att det är särskilt härligt eller njutningsfyllt att ringa från en telefonkiosk. För egen del tycker jag att det är betydligt härligare att en novembermorgon kliva upp ur sängen och beskåda årets första snötäcke. Eller varför inte att mötas av den ljuvliga doften av gamla böcker när man kliver in i ett antikvariat? Som ni förstår är njutning (eller snarare det som framkallar njutningen) någon högst subjektivt. Trots dessa små invändningar är det inte alls ointressant att läsa Delerms lättsamt subjektiva betraktelser – det kan ju faktiskt vara så att läsningen av denna bok startar en tankeverksamhet som leder till att man som läsare får upp ögonen för några andra av vardagens små guldkorn. Och det kan ju vara värt en hel del.

Hursomhelst, att läsa Philippe Delerms ”Den första klunken öl och andra små njutningar” var inte något som gav mig någon större njutning. Inte eller obehag. Betyget blir därför en rak tvåa.

Förtrollande vacker och ödesmättad berättelse om d.. Visa hela

Förtrollande vacker och ödesmättad berättelse om den åldrade Santiagos kamp mot naturkrafterna, men också om förmågan att ha förtröstan och kämpa på även i stunder som känns motiga. Den gamle och havet är enligt mig en rak berättelse framförd med ett oförgätligt språk som manar till eftertanke och reflektion. Trots att jag på det hela taget gillar denna bok kan jag ändå inte helt frånkänna mig känslan av att denna klassiker är en smula överskattad och väl mycket höjd till skyarna. Alla samstämmiga hyllningar som boken genom årens lopp fått motta leder till att det känns svårt att fördomsfritt betygsätta den här boken. Jag känner mig så att säga pressad att mer än nödvändigt uppskatta Santiagos segdragna kamp mot svärdfisken, havet och sig själv. Jag ger denna fina bok en svag fyra i betyg och känner samtidigt trycket av femtio år av hyllningar på mina axlar.

Dantes Alighieris ”Den gudomliga komedin“ (från 13.. Visa hela

Dantes Alighieris ”Den gudomliga komedin“ (från 1320) består av totalt hundra sånger varav trettiofyra är förlagda till helvetet, trettiotre till skärselden, samt de resterade trettiotre till paradiset. Varje sång omfattar i runda tal hundrafemtio rader vilket ledet till att boken känns förhållandevis luftig vad textmassan anbelangar.

Det låter sig inte göras att med en kort recension som denna beskriva eller vidare analysera en bok vars innehåll det skrivits hundratals (om inte tusenstals) litteraturvetenskapliga avhandlingar om. Bättre, mer djupgående och genomtänka recensioner än denna lär därför vara mycket lätta att komma åt. I denna recension berör jag därför endast flyktig de intryck som läsningen av den gudomliga komedin gav upphov till. I boken beskrivs den färd som den fiktive Dante gör genom lidandets och lyckans orter, vägledd av sin läromästare diktaren Vergilius och senare, genom Paradiset, av sin bortgångne fästmö Beatrice. Dante besöker inledningsvis helvetets nio kretsar där han råkar på mängder av skuggkroppar ur världshistorien och världslitteraturen – merparten av dessa härstammande från hans italienska samtid. Med mycket illustrativa liknelser beskrivs de straff som dessa olyckliga skuggor tvingas genomlida. Straffen som till sin stränghet hela tiden tilltar slutar i den nionde kretsen där Dante möter bl.a. Judas och Brutus som frusits in i evig is. Efter exposéerna i helvetet beskrivs Dantes vandring upp till Skärseldsbergets topp, en väg som kantas av själsliga reningsprov. I det sista avsnittet, då Dante kommit till Paradiset blir framställningen plötsligt mycket suggestiv och tolkningsbar.

Vad som slog mig allra mest vid läsningen av denna klassiker var det fantastiskt moderna och målande språket. Särskilt de inledande sångerna om Helvetet (men också de andra) är tecknade med en berättarkraft som jag hittills bara stött på ett fåtal gånger. Det faktum att beskrivningarna av vålnaderna, monstren och änglarna har hämtats från legender och skrifter i författarens egen samtid gör dem inte mindre uttrycksfulla och levande. Faktum är att Dantes ”gudomliga resa” torde utgöra en av de första (och säkerligen bästa) romanerna i fantasygenren. Boken sopar exempelvis banan (och det på alla tänkbara plan) med mer moderna klassiker såsom ”Sagan om ringen”. Det enda egentliga problemet för mig som modern läsare var att jag är ganska illa insatt i de kunskaper som Dantes medeltida läsekrets hade om sin egen historia, religion och astronomi. Därför var det ytterst välgörande att det i slutet av boken fanns kortfattade kommentarer till var och en av de hundra sångerna. Att läsa kommentarerna i samband med läsningen var för mig en absolut nödvändighet då jag utan denna vägledning haft betydligt svårare att förstå och ta till mig Dantes fantastiska framställningar. Att läsupplevelsen därav blev sönderryckt av allt bläddrande fram och tillbaka var det pris som jag som modern läsare fick betala för den nödvändiga informationen. Det bör också poängteras att boken är väldigt mastig, vilket gör att det tar tid att ta sig igenom den (för mig tog det nästan tre månader). Så förbered er på att det kan ta tid att nå iland med detta läsprojekt.

Den gudomliga komedin var det första större verk att skrivas på folkspråk, på samtida italienska, och inte på latin. Detta gjorde att den kunde läsas av en bredare läsekrets och därmed etablera det rykte som gjort den till den klassiker den är. Att boken verkligen är en sann klassiker bevisas inte minst av att den utges i pocketupplaga nästan sjuhundra år efter att den färdigskrevs. Budskapen om sökande, självreflektion och försoning är universella och därför lika aktuella på 2000-talet som på 1300-talet. Som jag ser det är ”Den gudomliga komedin” ett verkligt måste för varje litteraturintresserad människa.

Den gyllene skalbaggen är kort novell om en skattj.. Visa hela

Den gyllene skalbaggen är kort novell om en skattjakt som två vänner företar sig. Bara genom att knäcka ett tillsynes olösligt chiffer kan den värdefulla skatten hittas… Som vanligt, när det gäller Poe, är det omöjligt för läsaren att på egen hand kunna lista ut gåtan eller lösningen på mysteriet, ett faktum som gör att denna berättelse känns helt ointressant. En högst medioker novell.

Jag letar efter sammanhang, en struktur – eller te.. Visa hela

Jag letar efter sammanhang, en struktur – eller textur om man så vill – som kan bringa klarhet i vad som Eva Kristina Olsson vill säga med de här underliga och långa dikterna. Men jag hittar ingen. Prydliga svarta sidor i snyggt kartonnage med vit text: Den hängda advokaten. Ord följer på ord, men det blir inte mycket mer än så. Vad är avsikten? Att skapa en känsla av förvirring? Irritation? Jag vet inte, och jag misstänker att inte många andra gör det heller. Den hängde advokaten – den som ska försvara oss – är det gud? Obegripligt. Obegripligt.

I norra Italien fanns det vid tiden för förra seke.. Visa hela

I norra Italien fanns det vid tiden för förra sekelskiftet en småjordbrukare som var väl före sin tid. Denne man lyssnade till namnet Libero Parri. Det som gjorde denne man så speciell var det faktum att han långt före den stora massan förutsåg att bilen snabbt skulle tränga undan hästen som allmänt transportmedel. Konsekvensen av denna insikt blev att han sålde sin boskap och istället öppnade en bilverkstad! Han visste om att om han bara höll ut i några år skulle kundkretsen växa sig stor, ja rentav enorm. I denna miljö växer, Ultimo Parri, bokens huvudperson upp. Han formas inte så lite av hemmiljön och kärleken till bilar i allmänhet och motorsport i synnerhet blir den drivkraft som senare ska rädda livet på honom flera gånger om. Han lever ständigt med drömmen att under sin levnad fullborda den perfekta racingbanan, en bana med fulländat doserade kurvor…

Vid sidan om Ultimos liv får vi i ”Den här historien” också stifta bekantskap med Ultimos stora kärlek, den hemlighetsfulla ryska emigranten, och pianolärarinnan Elizaveta, som med hjälp Ultimo samt stora mått av kvinnlig list lyckas göra sig en rejäl hacka under en intensiv mellankrigssommar i de amerikanska sydstaterna.

Det är ganska uppenbart att Baricco med denna roman fortsätter att via litteraturen avhandla sina pojkdrömmar. I debutromanen Vreden slott var det järnvägen och ångloken, i romanen City var det istället boxningen och den vilda western, och så nu (helt följdenligt) bilar och motorsport. För visst är det väl uppenbara pojkdrömmar?! Att bli världsmästare i boxning, snabbskjutande revolverman i vilda western och inte minst hyllad rallystjärna… Inget fel i det, inte alls, frågan är bara om det alltid lämpar sig som litteratur? Fram till denna roman tycker jag faktiskt att det har gjort det, men nu börjar jag tveka. Jag blir helt enkelt inte klok på vad Baricco vill ha sagt med ”Den här historien”? Möjligen är det att med bilen som symbol för framsteg och utveckling fånga de stämningar som rådde på de egna far- och morföräldrarnas tid, en tid som författaren själv inte upplevt. Det kan tänkas rimligt med tanke på att samtliga av Bariccos romaner helt eller delvis utspelar sig före tidpunkten för den egna födelsen.

Och det fungerar till hälften riktigt bra. Men bara till hälften. För att hårddra det en smula – de delar av romanen som utspelar sig Italiensk mark är alla bra – fina beskrivningar av tidsandan i det omvälvande 1900-talets början. Detta medan de delar som utspelar sig utanför det egna hemlandet, i författarens egen livstid är minst sagt segdragna (och för handlingens vidkommande ganska svåra att motivera). Sammanfattningsvis, jag önskar mig bättre fokusering från författarens sida framöver, för det här känns bitvis ganska hafsigt.

Nåväl, när jag lägger ifrån mig boken anar jag dock en doft av motorolja och bensin på händerna.

Det var i läsningen av Sven Lindqvist roman ”Ökend.. Visa hela

Det var i läsningen av Sven Lindqvist roman ”Ökendykarna” och de däri omfångsrika kopplingarna till ökenlitteraturen som jag först kom i kontakt med Gides bok ”Den omoraliske”. Titeln i kombination med Lindqvist intressanta beskrivningar gjorde att jag i denna bok förväntade mig att finna angelägna och betydelsefulla tankestråk om människans moraluppfattning. Kanske var det just därför; att förväntningarna på förhand var maximalt uppskruvade, som jag efter läsningen kan konstatera att berättelsen om ”den omoraliske” gjorde mig ganska besviken.

Den omoraliske (skriven 1901 och publicerad 1902) är hursomhelst en av nobelpristagaren André Gides mer välkända romaner. Den behandlar i huvudsak om de olyckliga konsekvenser som hållningslös hedonism kan leda till (i det aktuella fallet när den egna lust- lyckomaximeringen blir så central att den skadar ens när och kära). Berättelsen handlar om forskaren Michel som efter att mirakulöst återhämtat sig från tuberkulos "firar" detta med en treårig resa runtom Europa och Nordafrika. Med på resan har han sin nyblive hustru Marceline. Efter hand som berättelsen skrider framåt börjar huvudpersonen bortse från brukliga moralbegrepp för att därmed ohämmat njuta av allehanda sinnliga passioner (inkluderat hans pedofila dragning åt unga arabiska småpojkar). Huvudpersonens hedonistiska levnadssätt innebär att Marceline försummas, försvagas och så småningom utvecklar och avlider i tuberkulos. Boken är skriven i form av en lång monolog där Michels försöker att rättfärdiga sin livsåskådning inför sina tre närmsta vänner.

Trots att berättelsen som sådan är mycket intressant tyckte jag att många av författarens sidoexposéer och inflikningar var svåra att förstå sig på. Ibland fick jag faktisk läsa om en och samma sida flera gånger innan jag till sist kunde konstatera att jag ändå inte förstod att greppa hela tankegången. Detta gjorde läsningen ryckig och inte helt behaglig. Om detta berodde på mina egna förståndsmässiga tillkortakommanden, författarens brist på att formulera sig förståeligt eller på otillfredsställande översättning låter jag vara osagt, men det drog i alla fall ned läsupplevelsen högst påtagligt. Jag anser trots detta att boken är mycket tänkvärd då den behandlar ett ämne som nu i individualismens tidsålder är mer angeläget än någonsin. Så trots att det (för mig personligen) var betydligt roligare att läsa Lindqvists insiktsfulla betraktelse över ”Den omoraliske” än att faktiskt läsa den, kan jag inte undgå att dela ut en svag fyra till denna högst annorlunda bok.

I den polske författaren Janusz Glowackis ”Den sis.. Visa hela

I den polske författaren Janusz Glowackis ”Den siste portvakten” berättas en fullkomligt galen historia om hur den polske immigranten Kuba genom en lotterivinst ges en välbetald anställning hos den amerikanske multimiljardären John Jefferson Caine (som i likhet med filmens Charles Foster Caine framlever sina dagar i en luxuös palats- och låtsatsvärld). Precis innan Kuba anländer till Caines egendom avlider denne, och detta blir upptakten till en berättelse av fullständigt sanslösa mått. En berättelse som på ett snyggt sätt återberättas av flera i romanen förbiskymtande bipersoner – personer som alla har direkta kopplingar till bokens framlidne centralgestalt.

Att försöka sig på att etikettera denna fabulösa skröna är nästintill ogörligt, men jag skulle ändå vilja likna det vid att en galen kock blandat tre delar tecknad film, två delar Kalle i Chokladfabriken, kastat i filmen ”Svart katt, vitt katt” och kryddat anrättningen med Michail Bulgakovs mest galna påhitt. Låter det rofullt? Det kan jag nämligen meddela att det inte är. Inte på långa vägar.

Glowackis skröna är burlesk, fartfylld, slagkraftig och bitvis riktigt rolig. Därtill lyckas författaren av bara farten göra sig lustig över Amerikas och amerikanernas bristande självbild, exempelvis kulturens förflackning, skönhetsindustrin utbredning och smygrasismen (för att bara bara nämna några). Men, och det är ett stort men - det blir alltför mycket av det goda, och alldeles för till- och uppskruvat för min smak. Glowacki ger aldrig läsaren chansen att hämta andan, att smälta berättelsen med alla dess hastiga och otroliga vändningar. Och det är synd, för jag är rätt säker på att Kubas redogörelser vunnit mycket på det. Nu blir det istället som att lyssna till ett gäng tokglada cirkusmusikanter som löper amok. Lite av djävulspolka helt enkelt.

Mer minnes- än läsvärd.

Den stora gåtan är den allt mindre produktive poet.. Visa hela

Den stora gåtan är den allt mindre produktive poeten Tomas Tranströmers senaste diktsamling från 2004. Den visuellt mycket tilltalade samlingen, med vacker och intresseväckande titel, innehåller fem ”vanliga” och ett fyrtiotal haikudikter. Personligen är jag ganska avogt inställd till just haikuformatet vilket känns som en onaturlig och konstruerad lek med ord. En diktform där just formen och formkraven gör att dikterna, likt djuren på ett zoo, känns skenbart naturliga och fria.

Trots min kritik av diktformen, tycker jag att denna diktsamling innehåller rätt så fridsamma lekar med ord. Naturtemat är överskuggande, med susande skogar och (inte minst) mörkblå hav. Och med en ständig påminnelse om döden som väntar runt hörnet.

”När stunden kommer
vilar den blinda vinden
mot fasaderna.”

Jag tror dock inte att den här samlingen stärker Tranströmers aktier när det gäller nobelpriset i litteratur.

En så kallad modern klassiker av Tjeckiens store f.. Visa hela

En så kallad modern klassiker av Tjeckiens store författare Jaroslav Hasek författad under mellankrigstidens Europa. Ironin är ofta dräpande och de satiriska beskrivningarna av de många gånger fullständigt ologiska förfaranden varmed många militära befallningar utdelas är karaktäristiska. Det torde alla som gjort militärtjänst kunna vittna om. Den tappre soldaten Svejk utger sig för att vara en humoristisk satir över det absurda i militärlivet, och just däri ligger romanens svaghet. För att en satir ska bli lyckad och festlig krävs det enligt mitt menade en knivskarp balans mellan ingredienserna överdrift och karaktäristik. Om den ena av dessa två ingredienser tar överhanden blir det hela lätt buskis á la Stefan och Krister. Den tappre soldaten Svejk hamnar, olyckligtvis, nära gränsen för buskishumorn – en humor som jag för egen del känner en bitande avsmak för. Min slutsats av ovanstående blir följande: de som delar Haseks humor kan nog med rätta betrakta denna roman som schyst, ja t.o.m. som ett mästerverk. För egen del finner jag den emellertid ganska trist och löjlig.

”Den unge Werthers lidanden” är vid sidan om “Faus.. Visa hela

”Den unge Werthers lidanden” är vid sidan om “Faust“ Goethes mest välkända berättelse. Werther får i boken ikläda sig rollen som litteraturhistoriens kanske största ”loser”, en olycklig anti-hjälte vars situation ingen läsare rimligtvis vill befinna sig i. Werthers otillfredsställda önskningar, hindrade lycka, ursinniga svartsjuka och intensiva smärta är känslolägen som är beskrivna intill fulländning. Sorgen som uppkommer av den egna otillräckligheten och av kärlekens många orättvisor torde vara en känsla som är universellt allmänmänsklig och därför lika aktuell nu som när boken skrevs 1774. Jag tror att det är av den orsaken som romanen överlevt så länge och med rätta kan kategoriseras som en klassikernas klassiker. Jag tror också att handlingen, just därför, appellerar till läsare oavsett kön (även om huvudpersonen är en man).

Stilmässigt är ”Den unge Werthers lidanden” att betrakta som brevromanens arketyp; en roman som till övervägande delen består av fiktiva brev, ibland med inslag av dagboksanteckningar (i boken skrivna av Werther till vännen Wilhelm). Läsaren får undan för undan för ta del av hur Werther fördärvas av en olycklig och i huvudsak obesvarad kärlek till den undersköna ljusgestalten Lotte som är förlovad med sin sympatiske fästman Albert (just det faktum att fästmannen inte beskrivs som skurkaktig utan istället som en helyllekille är en snygg detalj, en detalj som väsentligt förvärrar huvudpersonens lidande). Boken är mycket lättläst och på grund av att berättelsen till stor del är självupplevd känns beskrivningen av Werthers ömtåliga känslor, som växlar mellan tillstånd av fullständig lycka till avgrundsdjup depression, mycket autentisk.

Romanen speglar också på ett uttrycksfullt sätt 1700-talslitteraturens enorma sentimentalitets- och naturdyrkan och kan i så måtto sägas vara representativ för tidsepokens överdådiga litterära mode. Tyvärr (eller som tur är) sympatiserar jag inte alls med det sätt varmed huvudpersonen väljer att slutligt hanterar och ”bemästra” sin situation. Litteraturhistoriens kanske mest välkända självmord känns därför inte bara oväntat utan även urbota dumt. Kan det oförmodade slutet möjligen förklaras av att Goethe helt enkelt inte lyckades knyta ihop sin historia?

Den Vidunderliga Kärlekens Historia är på många sä.. Visa hela

Den Vidunderliga Kärlekens Historia är på många sätt och vis en vidunderlig roman. Boken är en historisk roman som tecknar en bred bild av 1800-talets tänkande och liv, en kärleksroman, en idéroman och en outsiderroman - allt på samma gång. Bokens fullkomligt exempellösa ”bredd” utgör dess styrka, men också svaghet. På något sätt känns det som om Vallgren velat lite för mycket med sin historia och att han ideligen bytt riktmärke under skrivandets gång. Därav finnes en hel del ”lösa trådar” som aldrig nystas upp, och vad värre är - själva kärlekshistorien är inte särskilt övertygande. Jag tycker att den Vidunderliga kärlekens historia är en respektingivande bok om än inte Vallgrens bästa. Om du bara ska läsa en Vallgrenbok tycker jag att du istället ska välja "Dokument rörande spelaren Rubashov".

Medelhav och 1600-tal: En bildad ung venetianare t.. Visa hela

Medelhav och 1600-tal: En bildad ung venetianare tas under en sjöfärd tillfånga av ottomanska pirater och säljs så småningom som slav till en lärdomströstande yngling vid namn Hodja. Under flera år undervisas Hodja i bland annat astronomi och naturvetenskap (vid den tiden två skilda vetenskapsdiscipliner) och från ett intellektuellt perspektiv är rollerna ombyta. När Hodja uppnått tillräcklig bildning övergår undervisningen till allt hetsigare diskussioner, diskussioner om vad som egentligen gör en individ unik (varför är jag den jag är?) När Konstantinopel så drabbas av pesten leder de två männens isolering till att det gradvis sker ett utbyte av personliga egenskaper. Den ene påminner allt mer den andre, som i allt mindre utsträckning påminner om sig själv…

Den vita borgen är en roman med en mycket lovande inledning, en i grunden intressant moralfilosofisk idé, som dock inte fullbordas. Första tredjedelen av boken är lovvärd, diskussionerna om gränsdragen mellan självstädniget och identitet är som sagt intressant, men sedan läggs berättandet i träda. Ungefär halvvägs in i boken förleds man som läsare att tro att berättelsen plötsligt tar en ny vänding, men när så inte blir fallet känns berättelsen död. Återstoden av romanen består mest av diverse tidsödande omtugg.

På plussidan ska dock läggas att boken tillåter många tolkningar. Om man vill kan man se den som en rak historisk berättelse om två mäns gemensamma lidanden, men man kan också se den som en allegori över Turkiets komplicerade förhållande Europa. I det sammanhanget utgör Hodja Turkiet, en kunskapstörstande men traditionstyngd yngling som i sin jämnårige frihetstörstande slav (Europa) ser det framåtskridande som han själv på grund av åldriga konventioner delvis saknar. Det är i alla fall min tolkning.

Sammanfattningsvis tycker jag att Den vita borgen är ett potentiellt mästerverk som till viss del har slarvats bort. Drabbades Pamuk möjligen av skrivkramp halvvägs in i skrivandet?

Kortnovell författad av den norska nobelpristagare.. Visa hela

Kortnovell författad av den norska nobelpristagaren Sigrid Undset. Här beskrivs författarinnans första möte med ingen mindre än… fattigdomen. Genom återblickar till en händelse i sjuårsåldern berättas om stölden av en älskad docka (stulen av en fattig flicka). En rak och uppriktig skildring av en händelse som i efterhand kommit att sätta spår. Det enda som jag stör mig på är graden av detaljrikedomen i beskrivningarna. Dessa leder till en smärre trovärdighetsbrist. Jag kan i alla fall inte minnas saker från min tidiga barndom med följande skärpa: ”Och kring spegeln hängde skär tarlatan – och på byrån stod två vaser som såg ut som silver, men de var visst glas.”

I övrigt har jag inga större invändningar mot denna lilla berättelse.

”Det går inte att styra med mål” är den ytterst pr.. Visa hela

”Det går inte att styra med mål” är den ytterst provokativa titeln på Björn Rombach granskning av möjligheterna att tillämpa målstyrning i offentlig förvaltning. Boken syftar enligt författaren till att med argument stärka dem (bl.a. mig själv) som hyser tvivel om att reflexmässigt styra alltmer offentlig verksamhet med hjälp av målstyrning. Författaren anför efter en empirisk granskning totalt fyra argument mot målstyrningstekniken: teknikens effekter är osäkra, det finns bättre tekniker, det går inte att använda tekniken samt att tekniken verkar ogenomtänkt. Rombach slutsats då han slutligen summerar sin undersökning är att det inte finns några belägg för att målstyrning faktiskt fungerar i praktiken.

Om du på något sätt medverkat i styrnings- och ledningsarbete i offentlig sektor kommer du säkerligen att nicka igenkännande när Rombach beskriver målstyrningens inneboende problem. Tyvärr presterar inte författaren några alternativ till målstyrningsprincipen vilket, precis som författaren själv påtalar, gör det hela lite problematiskt. Det leder nämligen till att kritiken inte känns helt konstruktiv.

Den sista delen i den tematiskt sammanhållna svite.. Visa hela

Den sista delen i den tematiskt sammanhållna sviten Sibyllan, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet. Det här är en av de mest tänkvärda romaner som jag läst. Det handlar om i att förlika sig med besvikelser och förmågan att göra det bästa av tillsynes hopplösa situationer. Då man väl förliknat sig med målet för sin inre resa visar det sig att vägen mot målet var det centrala, och först med den insikten kan man nå fram till det heliga landet och den inre sinnesfriden - så sammanfattar jag Lagerkvist budskap. Det heliga landet är en berättelse tecknad med stort djupsinne och vackert språkbruk. En mycket bra avslutning på en förträfflig romansvit. Nära högsta betyg!

En diktsamling skriven av, för och till unga. Saml.. Visa hela

En diktsamling skriven av, för och till unga. Samlingen (utgiven av Folkhälsoinstitutet) innehåller totalt 150 särskilt utvalda dikter som skickats in till den nu nedlagda tidningens GLÖD:s diktsidor ”Pennan Glöder” under 1990-talet. I nio avsnitt behandlas olika aspekter om hur det är att vara ung – om kärlek och vardag, om att älska och skiljas, om sex och åtrå, samt flera andra av livets stora frågor.

Det är givetvis svårt att leverera någon samlad bedömning av dikternas kvalitet, men poemen delar alla en direkthet och äkthet som med råge uppväger att de ibland finns en dragning åt det pekorala hållet. För det är ju trots allt det poesi handlar om, att släppa ut känslor och drömmar direkt ur hjärtat.

Lästes på en bussresa mellan Västerås och Uppsala.

Alla har vi nog vårt speciella förhållande till Es.. Visa hela

Alla har vi nog vårt speciella förhållande till Estonias förlisning den 28 september 1994. Själv hade jag just påbörjat min militärtjänstgöring vid ING 3 i Boden då jag nåddes av beskedet vid morgonuppställningen den 28 september. Då jag vid det tillfället genomgick vakttjänstutbildningen gavs jag i uppdrag att hala alla regementets flaggor på halv stång, något som ytterligare förstärkte känslan av sorg och bedrövelse. Jag är dock ingalunda unik i det att jag i detalj kan minnas var jag befann mig när jag nåddes av beskedet om fartygskatastrofen, jag delar säkerligen denna upplevelse med åtminstone fem miljoner människor bara i Sverige. Emellertid fanns det bara 137 människor som efter olyckan kunde vittna och händelseförloppet och om hur det var att befinna sig i händelsernas centrum – Kent Härstedt var en av dem.

I boken ”Det som inte kunde ske” berättar Kent Härstedt om sina egna upplevelser från det att fartyget lämnade Tallinn en blåsig septemberkväll fram räddningen, ankomsten till Mariehamns sjukhus och det mödofyllda arbetet med att åter finna balans i tillvaron. Redogörelsen av själva förlisningen är mycket skrämmande att ta del av. Beskrivningen av olycksförloppet är livaktigt och den utdragna kampen för överlevnad i det kalla vattnet och i räddningsflotten är fortsättningsvis plågsam att konfronteras med. Härstedt är i boken mycket kritisk till hur massmedia och vissa journalister taktlöst kom att bevaka och ansätta de överlevande och efterlevande. Härstedt är emellertid inte enbart bitter i sin berättelse utan poängterar även hur tacksam han är för all den medmänskliga värme som han blivit bemött med i samband med händelsen på Östersjön.

Det är inte ofta som jag sträckläser en bok, men Härstedts redogörelse var omöjlig att lägga ifrån sig då jag väl börjat ta del av den. För alla er som är intresserade av att veta hur det var att befinna sig ombord på M/S Estonia under olycksnatten och hur det kan kännas att vara en av de ”överlevande” kan jag verkligen rekommendera Härstedts förbehållslösa berättelse.

Till en början avstod jag från att sätta ut något betyg på denna bok då det känndes konstigt och osmakligt att betygsätta redogörelsen av en händelse som kostade 852 människor livet. Men vid närmare eftertanke har jag ju satt betyg på böcker som behandlar teman som de två världskrigen, moskvaprocesserna, förintelsen etc. Så det får bli ett betyg trots allt och betyget blir en fyra.

Det stora kalaset är den muntra berättelsen om de.. Visa hela

Det stora kalaset är den muntra berättelsen om de många gånga säregna människor som bor på Cannery Row, Konservfabriksgatan, i Salinas Kalifornien. Det handlar om Lee Chong - den kinesiske och sluge köpmannen, om Henri och Sam Mallory hemmahörande i en möblerad ångpanna (!), Mack och alla ynglingarna som är en samling sorglösa landstrykare och sist men inte minst om den förnuftige doktorn som utövar sitt goda inflytande på sin omgivning. Kvarterets invånare bestämmer sig att anordna en stor fest till doktorns ära - och det ska visa sig bli en fest som folket sent ska glömma. Det här är en berättelse om drömmar och ögonblicklig glädje, både från ett det personliga och det amerikanskt nationella perspektivet. Med sin oförvitliga hantering och rent underbara berättarglädje har Steinbeck med ”Det stora kalaset” lyckats skapa en roman jag faktiskt längtade efter att läsa om redan medan jag läste den för den första gången. "Det stora kalaset" är en roman som man blir lycklig av att läsa – och det räcker långt.

Fick upp intresset för ”Det underbara äventyret” s.. Visa hela

Fick upp intresset för ”Det underbara äventyret” sedan jag läst att John Fowles hämtat inspiration häri till mästerverket ”Illusionisten”. Det lät helt enkelt för spännande för att jag skulle kunna motstå en genomläsning. Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet på den franska landsbygden och berättar historien om den storväxte utbölingen Meaulnes som av sin grånande mor sätts i byns läroverk. Med sin, beaktat omgivningen, stora världsvana iscensätter han efterhand ett antal ungdomliga upptåg. Under ett av dessa irrar han bort sig och kommer av ren slump fram till ett ödsligt beläget slott där ”den sällsamma festen” just ska starta – en färgsprakande men samtidigt gåtfull maskeradbal. Meaulnes nästlar sig in på festen och får där träffa en ung kvinna som kommer förändra hela hans liv…

Romanen är uppdelad i tre delar (som i sin tur består av ett flertal mycket korta kapitel), varav de två första håller hög klass (särskild beskrivningarna av ”den sällsamma festen”). Här frammanar författaren med enkla medel en hög mysfaktor; med blött vintermörker, puttrande kaminer och böljande bokskogar. Detta läggs helt klart på plussidan. Och plustecken behövs verkligen, för i den tredje delen havererar berättelsen mer eller mindre fullständigt. Utan att avslöja för mycket tycker jag att den uppbragda känslosamhet som mot slutet kännetecknar händelseutvecklingen gränsar till fars. Måhända var detta ett tidtypiskt drag, måhända ett uttryck för författarens bristande rutin. Hursomhelst gillade jag det inte.

Går det då att hitta några beröringspunkter med Fowles ”Illusionisten”? Visst, på sina ställen gestaltas även här den säregna mystik som väver samman dröm och verklighet. Skillnaden är bara att Fowles gjorde det så mycket bättre sextio år senare. Sammantaget ger jag boken ett medelgott betyg.

Fotnot. Det underbara äventyret var den enda roman som Alain-Fournier hann fullborda under sin korta levnad. Han stupade på Västfronten 1914.

”Det vi inte fick veta” består av ett axplock arti.. Visa hela

”Det vi inte fick veta” består av ett axplock artiklar som hämtats från tidningen Aftonbladets kultursidor. Några av senaste tio årens utrikespolitiska händelser beskrivs och analyseras utifrån författarens egna erfarenhet från oroshärdar och krigsskådeplatser. Pilger är som vanligt obarmhärtig i sin kritik mot överhetens maktmissbruk, lumpenhet och förljugenhet. Vissa av artiklarna är skildrade med en handfast ironi och med en övertygande rättfram retorik. Det som främst skiljer denna bok från Pilgers mer kända ”Den dolda dagordningen” är det mer ringa omfånget samt avsaknaden av ett sammanhållande tema.

Tyvärr måste jag säga att den här volymen känns väl kringflackande och osammanhängande. Detta beror främst på att artiklarna är ganska korta (debattartikelsformat) samt att de behandlar en mängd olika ämnen. Jag saknar med andra ord ett sammanhållande syfte eller analysobjekt samt längre redogörelser. Har man på förhand läst ”Den dolda dagordningen” och är införstådd med Pilgers utgångspunkter utgör inte detta något större problem, men har man inte läst DDD kan nog många av artiklarna kännas knepiga. Men visst, det är alltid underhållande och allmänbildande att ta del av Pilgers omfattande kunskaper och tankegångar. Men om ni väljer mellan denna samling och ”Den dolda dagordningen” råder jag er att läsa den senare.

Lyriksamlingen ”Dikter” sträcker sig från år 1930.. Visa hela

Lyriksamlingen ”Dikter” sträcker sig från år 1930 till 1989 och sägs utifrån baksidestexten vara den mest kompletta samling som utgivits av Samuel Becketts lyrikproduktion. ”Dikter” är onekligen ett sanslöst sammelsurium av dikter som skiljer sig väldigt mycket åt såväl beträffande konstruktion som omfattning. En del dikter omfattar endast några enstaka ord medan andra upptar flera sidor. Jag tycker emellertid bäst om de korta dikterna då dessa, paradoxalt nog, är mer uttrycksfulla än de omfångsrika. Här följer ett exempel på detta:

” tänk om detta
en dag detta
en vacker dag
tänk dig
om en dag
en vacker dag detta
tog slut
tänk”

Jag tror dock att man får ut mer av dessa dikter om de läses på originalspråket, för det kan inte ha varit enkelt för översättaren att, med bibehållna betydelser, återge Becketts originella budskap på svenska. Som vanligt när det gäller lyrik är det dock svårt, för att inte säga omöjlig, att sätta ut något betyg då den egna uppfattningen starkt påverkas av sinnesstämningen vid lästillfället. Betyget påverkas givetvis av detta faktum.

”Dikter 1945-2002” innehåller allt som allt 202 di.. Visa hela

”Dikter 1945-2002” innehåller allt som allt 202 dikter från den polska nobelpristagerskans Wislawa Szymborskas mångåriga författarskap. De flesta av dikterna är ganska omfångsrika (längre än en sida) men fördenskull inte särskilt snärjiga eller svårbegripliga. Jag tycker istället att Szymborskas poem kännetecknas av en avundsvärd direkthet; budskap som utan onödiga omvägar når fram till läsaren. Innehållsmässigt utgörs denna samlingsvolym av ett rikligt hopkok av uttryckssätt på det sätt att komposition såväl som perspektiv och teman varierar högst betänkligt. Mycket av materialet påminner om det som jag läst av Nelly Sachs även om Szymborskas alster riktar sig till en bredare publik. Trots att jag inte på långa vägar kan kalla mig för lyrikexpert tycker jag mig ändå se en förändring i Szymborskas dikter över tiden. Och en förändring i positiv riktning - de nyare dikterna är nämligen uteslutande fantastiska.

”Allt-
ett uppblåst och oförskämt ord.
Det borde skrivas med citattecken.
Det låtsas att det inget förbigår,
att det samlar, famnar, innehåller, har.
Och ändå är det bara
ett stycke ryckt ur stormen.”

Denna allegori över utvecklingen i Sovjetunionen u.. Visa hela

Denna allegori över utvecklingen i Sovjetunionen under 1930-talet är fylld av snillrika metaforer och kopplingar till författarens politiska samtid. Orwell skrev Djurens gård som en direkt reaktion på sin egen besvikelse över den totalitära utvecklingen i Sovjetunionen. Boken kan givetvis också läsas som en djursaga rätt och slätt även om jag tror att man får mer ut av läsningen om man har en någorlunda kännedom om den politiska utvecklingen och ledargestalterna inom dåtidens Sovjetunionen. Orwell använder sig av ett delvis annorlunda grepp för att beskriva ett politiskt skeende och det tycker jag är lovvärt. Om målet med detta grepp var att nå ut till en bredare publik kan man nog konstatera att Orwell lyckats. Att sedan förenklingarna och språket kommit anpassas därefter kan tyckas olyckligt.

Romanen Djurens liv (1999) handlar om författaren.. Visa hela

Romanen Djurens liv (1999) handlar om författaren Elizabeth Costello som under en gästföreläsning på ett universitet väljer att tala från hjärtat, om det ämne som ligger henne närmast – djurens rätt. Med avmätt intellektuell skärpa jämför hon människans exploatering av djuren med massmord och andra grova förbrytelser. Föreläsningen möts inte med jubel, inte alls, snarare infaller en besviken tystad när Costello går ned från talarstolen. Till och med Costellos familj tycker att hon den här gången gått för långt.

Som vanligt när det gäller Coetzee tycker jag att idén till berättelse är närmast genial. Men som så ofta tidigare infann sig aldrig den där riktiga läsglädjen. Och vad värre är: mycket av den civilisationskritik som jag väntade mig lös med sin frånvaro.

Bokens huvudperson Elizabeth Costello beskrivs som påfrestande intellektuell; distanserad, kylig och med ett tämligen hämmat känsloregister. Hennes oförmåga att läsa av stämningar och hitta det rätta anslaget leder till att föreläsningen, trots sin uppenbart provocerande vändning, bli ganska tam och tafflig. Av någon anledning löper hon aldrig linan ut, utan värjer för det uppenbara faktum att hela vår civilisation vilar på ett osynligt underkuvande och ständigt pågående massmord. Möjligen är det Coetzees egna fnöskestorra akademiska bakgrund som leder till att den kritik som framförs känns ganska uddlös. Detta gjorde mig inledningsvis besviken och lite förargad. Men efter att fått smälta intrycken och tänka igenom handlingen en gång till, öppnade sig nya och intressanta tolkningsmöjligheter. Det kan ju faktiskt vara så att Coetzee med den här berättelsen vill rikta en raffinerad kritik mot den intellektuella och akademiska världens totala tystad inför det ganska uppenbara faktum att det industriella dödandet av djur, i fråga om grymhet, är fullt jämförbart med de allra värsta av tänkbara krigsbrott. I så fall bli det här en beskrivning av oförmågan att kritisera det uppenbara. Om så är fallet är det naturligtvis väldigt skarpsinnigt. Men jag undrar jag...

I bokens andra del ger forskare från olika vetenskapsfält sina personliga kommentarer på bokens innehåll. Dessa tillförde dock inte särskilt mycket.

Fotnot. J.M. Coetzee är enligt vad förstår själv vegetarian.

Kanske en av de mest överskattade romaner som jag.. Visa hela

Kanske en av de mest överskattade romaner som jag läst hittills. Det märks tydligt att Söderberg i sitt skrivande (tyvärr) låtit sig inspireras av Dostojevskijs Brott och straff. Likheterna mellan de två romanernas huvudpersoner är påtaglig. Framförallt är huvudpersonernas nogsamma planering av de kommande morden alltför snarlika för att kunna förbigås. Likaså finns det uppenbara likheter i de två mördarnas motiv. Vid en närmare betraktelse finns det emellertid fler skillnader än likheter mellan de två romanerna. Medan Dostojevskij på ett fullständigt mästerlig sätt lyckats beskriva hur människan reagerar i olika situationer och hur omedvetna impulser plötsligt kan ta överhanden är de psykologiska tankestråken i Söderbergs skildring betydligt mer svävande. Som ni märker är jag föga imponerad av denna svenska ”skatt” till litteraturhistoria. Möjligvis är jag färgad i mitt omdöme av det faktum att jag läste Brott och straff precis före Doktor Glas. Och i jämförelse med den förstnämnda titeln står sig de flesta andra slätt, så även Söderbergs skildring. På bokens pluskonto ställer jag likväl det faktum att Söderberg genomgående utmanar dåtidens (och nutidens?) konventioner och moraluppfattning – och det är ju alltid nyttigt! Betyget känns skakigt.

Jag kände mig ordentligt lurad av denna bok som ja.. Visa hela

Jag kände mig ordentligt lurad av denna bok som jag först trodde var en kort roman - det visade sig dock vara en samling av mycket korta noveller. Den första novellen (eller kapitlet som jag inledningsvis antog) om doktor Murke var hursomhelst riktigt intressant och jag väntade andaktsfullt på en spännande fortsättning… som aldrig kom… surt. Resterande noveller var mig fullkomligt intetsägande. Skruvande historier för all del, och roliga namn javisst, men sammantaget anser jag att dessa noveller är ganska menlösa. Som nämndes ovan kände mig ordentligt lurad på konfekten av den här novellsamlingen. Och det känns ju aldrig särskilt kul.

Inledningsvis, Boris Pasternaks mastodontroman ”Do.. Visa hela

Inledningsvis, Boris Pasternaks mastodontroman ”Doktor Zjivago” är på det hela taget att betrakta som en bra roman, en roman som otvivelaktigt förtjänar respekt. Trots detta var min besvikelse efter läsningen enorm, faktum är att jag aldrig tidigare (vad läsning anbelangar) upplevt en större besvikelse. Mina huvudsakliga invändningar mot boken är till antalet tre stycken:

1. För det första, trots att boken spänner över drygt sexhundra sidor var det för mig som läsare svårt att få något grepp om huvudpersonerna. Detta kan ha att göra med skildringen på karaktärsplanet är mer beskrivande än förklarande. Enklare uttryckt: Ett utmärkande drag för romanen är författarens förkärlek till noggranna redogörelser över människornas agerande snarare än deras tänkande. Ett sådant berättartekniskt upplägg lämpar sig säkert väl för filmens värld (och som filmmanus), men som skönlitteratur betraktad passar den inte alls min personliga smak. Jag vill nämligen hellre få en beskrivning av hur huvudpersonerna reflekterar kring de företeelser som utspelar sig i boken. Av detta följer att Juri, Lara och Pasha förblev främlingar för mig boken igenom, främlingar vars beteenden jag inte alltid förstod mig på.

2. För det andra, meningarna är överlag alltför omfångsrika. Även om språket är bländande vackert så försämras själva läsupplevelsen av meningar på upp till en halv sida. Möjligen är det min ovana vid dylika textmassor som föranleder denna åsikt men störande var det.

3. För det tredje (och som ett resultat av de två ovanstående invändningarna), tycker jag att boken bitvis tenderar till att bli seg. Vissa avsnitt förstår jag inte alls varför de tagits med då de inte tillför berättelsen någonting av värde - för första gången upplevde jag att myten om de ryska klassikernas seghet faktiskt kan ha viss relevans.

Trots ovanstående invändningar är boken inte alls dålig, tidsskildringen såväl som miljöbeskrivningarna är genomgående utmärkta och den episka kärlekshistorien gråtmilt realistiskt. Efter att ha läst boken kan jag äntligen tillåta mig att se David Leans filmatisering från 1965. Jag har en aning om att filmen faktiskt kan vara bättre än boken. Slutligen (och som en parentes) Juri Zjivago är inte doktor utan läkare!

Efter ett pokerspel mot självaste djävulen (som gi.. Visa hela

Efter ett pokerspel mot självaste djävulen (som givetvis förloras) blir utblottade och av gäldenärer förföljde spelaren Rubashov plötsligt odödlig. Han kan helt enkelt inte dö, och detta är upptakten till en berättelse som spänner över de hundra blodigaste åren i mänsklighetens historia. Det som är mest fascinerande med denna historiska exposé är dock inte huvudpersonen som sådan utan beskrivningen av odödligheten. Från att till en början trivas med odödligheten och t.o.m. dra nytta utav den blir Rubashovs odödlighet i förlängningen enbart till en plåga för honom själv - för om man inte kan dö existerar man då överhuvudtaget? Rubashov vittrar sakta bort (mer än rent formligt) då minnena blandas med historien och referenspunkterna i tillvaron försvinner.

Somliga uppslag påminner om de som återfinns i Bulgakovs Mästaren och Margarita medan andra istället kunnat hämtats ur en roman av självaste Dostojevskij. Detta blandas på ett ytterst smakfullt sätt med många burleska och fullständigt vrickade ögonblicksbeskrivningar - allt uppbackat av en gedigen research. Det är svårt att inte bli mållös efter att tagit del av Rubashovs alla mödor och besvikelser. Berättelsen upplägg är smart såtillvida att det möjliggjort för Vallgren att ta ut tyglarna precis hur mycket han velat. Men upplägget leder också ofrånkomligt till att slutet på romanen blir kanske väl förutsägbart. Men denna förutsägbarhet är faktiskt den enda invändning som jag kan finna mot denna mycket imponerande roman. Dokument rörande spelaren Rubashov är en högst ovanlig bok som liksom Rubashov själv förtjänar att bli odödlig.

Bestämde mig förra veckan för att bryta av lite oc.. Visa hela

Bestämde mig förra veckan för att bryta av lite och chockera mig själv genom att läsa Bram Stokers klassiska rysare Dracula från 1897. Jag hade på förhand ingen aning om bokens handling frånsett vampyrtemat och ärkemonstret Dracula. På många sätt förvånandes jag därför av denna berättelse som mestadels utspelar sig i England (jag trodde i min enfald att den var förlagd till Transsylvanien).

Boken är skriven i form av en brevroman, där man som läsare får följa jakten på den onde blodsugande greven via (i huvudsak) tre av huvudpersonernas dagboksanteckningar. Förutom själve Dracula kretsar handlingen kring makarna Mina och Jonathan Harker, Doktor Seward, samt den nitiske holländske vetenskapsmannen Abraham Van Helsing. Jag tycker att den första tredjedelen av denna klassiker med råge överskred mina förväntningar, Jonathan Harkers besök hos Dracula i Transsylvanien tecknas med skärpa och Stoker lyckas på ett förtjänstfullt sätt att frammana en kuslig stämning via målande miljöbeskrivningar. Resterande delar av boken känns inte alls lika övertygande. På något konstigt sätt lyckas Stoker med konststycket att forcera fram långsamhet. Det görs med hjälp av långa och sega beskrivningar av obetydligheter. Jag tror inte att detta var författarens avsikt, även om det skapar viss trovärdighet beaktat berättarsättet. Boken tyngs också av en viss redovisningsplikt vilket är förståeligt med tanke på att det var nödvändigt att år 1897 introducera läsarna för de olika vapen som kan användas mot vampyrer (vitlök, träpåle, krucifix, oblat etc.). Sedan kan jag inte låta bli att störa mig på att samtliga personer skriver med exakt samma språk i sina dagböcker. Det känns lite finesslöst tycker jag.

Jag kan avslutningsvis konstatera att skräckgengren har utvecklat sig en hel del sedan Dracula publicerades för drygt 100 år sedan. Få moderna läsare lär bli särskilt skräckslagna av den blodtörstige grevens eskapader på engelsk mark. Men en klassiker är det likväl.

Drömmar om rosor och eld är en verklighetsbaserad.. Visa hela

Drömmar om rosor och eld är en verklighetsbaserad roman som beskriver häxprocessen mot den franke prästen Urbain Granier på 1630-talet. Boken utspelar sig alltså i Frankrike under hugenottstridernas efterdyningar och beskriver på ett mångfärgat sätt den gnagande rädsla och det förtryck som människorna levde under vid tidpunkten för romanens handling. Kardinal Richelieus makt har växt sig stark och når omsider den staden Loudon där den karismatiske Urbain Grainier verkar som präst. För att röja den oppositionella och omtyckte prästen ur vägen anklagas Grainier falskeligen för att ha gjort nunnorna i Ursulinerklostret besatta av djävulen.

Oaktat den upprörande och fascinerande berättelsen om Grainiers öde var det Johnsons finurliga berättarteknik som gjorde de största intrycken på mig. Händelserna beskrivs nämligen med hjälp av flera olika utgångspunkter bl.a. en säregen växling mellan första- och andrahandsperspektiv samt vittnesredogörelser i form av dagboksanteckningar. Skrivandet av ”Drömmar om rosor och eld” föregicks av en gedigen faktainsamling från Johnsons sida vilken bl.a. inbegrep en resa till Loudon där boken utspelar sig. Jag tycker också att detta avspeglat sig på slutresultatet i så måtto att miljöbeskrivningarna känns ovanligt färgstarka. Språket är därtill så levande och vackert att jag vid läsningen häpnade. Vissa delar kan närmast liknas vid lyrik. Lyrik för själen. 4+

Fotnot: Verkligenhetens Urbain Granier (Urbain Grandier) brändes på bål den 18 augusti 1634.

Stenmark i pocketformat, fungerar verkligen det? F.. Visa hela

Stenmark i pocketformat, fungerar verkligen det? Frågan är befogad eftersom Jan Stenmarks böcker traditionellt säljs i något större format. I Du & Jag har Stenmark valt att tolka diverse kärleksserier (tecknade) från 1960-talet. Det roligaste med denna volym är kanske inte Stenmarks kommentarer utan snarare den tidsanda som bilderna speglar. Oftast har vi att göra med Barbieliknande unga kvinnor livligt uppvaktade eller bryskt behandlade av män som utseendemässigt är väldigt lika då samtida filmstjärnor som James Taylor och James Dean. Och inte sällan har någon av personerna en cigg i handen eller mungipan. Fungerar det då? Jodå, jag tycker nog att det finns en del godbitar i denna kompakta lilla volym även om jag fortfarande föredrar Stenmark i det större och visuellt mer tilltalande formatet. En pocket är dock betydligt lättare att bära med sig i väskan eller jackfickan. Det ska aldrig underskattas.

I Huxleys värld existerar ingen annan riktpunkt än.. Visa hela

I Huxleys värld existerar ingen annan riktpunkt än det biologiska livet självt, ingen strävan efter andra mål än lycka och stabilitet, vilka uppnås genom njutning och konsumtion. I ”Du sköna nya värld” finns heller inga kritiker, ingen opposition eftersom merparten av de kolande människorna betingats till att sakna kritiskt och reflekterande tänkande. En företeelse som är unik om man jämför boken med många andra framtidsskildringar är att euforin framställs som samhällets riktlinje. I exempelvis George Orwells ”1984” existerar ingen reell lyckliga trots att lyckan är föreskriven av staten. I Orwells ”Oceanien” härskar istället det materiella förfallet och tristessen, och det undertryckta missnöjet. Och huvudpersonen är olycklig därför att han fortfarande kan föreställa sig lycka, därför att han fortfarande vet vad kärlek är, och vad det är att vara en fri och fritt tänkande människa. I Huxleys värld, däremot, är alla lyckliga eftersom de programmerats till att vara det.

Romanen är trots sin ålder mycket aktuell då många av dess underliggande drag ligger latenta i vårt ”civiliserade” västerländska samhälle; Biologiseringen av människan, kulten av ungdom och fysisk perfektion, instrumentaliseringen av döden, tillbedjan av konsumtion och tillväxt samt utbredningen av sensorisk stimulans och industrialiserad andefattig underhållning. Det som jag framförallt saknar i ”Du Sköna Nya Värld” är förekomsten av historiska samband; historien om detta samhälles tillkomst. Just bristen på en trovärdig förklaring till detta framtidssamhälles tillblivelse gör att hela berättelsen tappar i trovärdighet - vilket är förödande för en framtidsskildring. En mängd centrala företeelser förklaras inte heller eller är direkt motsägelsefulla. Romanen är annars förvånansvärt aktuell beträffande de rent tekniska beskrivningarna, och det märks knappast att boken har omkring 70 år på nacken. Språkuppbyggnaden med en ibland säregen dialogform är på sina håll högst innovativ och miljöskildringarna är ofta expressiva. Mitt slutomdöme om ”Du Sköna Nya Värld” är att det är en lättläst och mycket tänkvärd modern klassiker som dock har en del anstötliga brister.

Dubbelgångaren (från 1846) är en oerhört obehaglig.. Visa hela

Dubbelgångaren (från 1846) är en oerhört obehaglig berättelse om titulärrådet Goljadkin och dennes plötslige möte med sin egen yngre och listigare dubbelgångare. Med kirurgisk precision tecknar Dostojevskij ett psykologiskt porträtt av en människa på gränsen till upphällning. Det obehagliga och geniala ligger i att man som läsare aldrig blir klar över om dubbelgångaren i själva verket existerar, eller om denne endast utgör en psykologisk projektion av huvudpersonens önskade överjag? Berättelsen utvecklar sig alltmer till en klaustrofobisk labyrint kantad av hätska paranoida utfall och tilltagande utmattning.

Att Dostojevskij låg väl före sin tid (och i viss mån även vetenskapen) när det gällde kunskapen om modern psykologi uppvisas här med all önskvärd tydlighet. Annars är detta en med Dostojevskijmått mätt en ovanligt rak berättad historia, utan det sedvanliga myllret av karaktärer och listiga trådar som flätas i varandra. På många sätt kan man nog se Goljadkin som en föregångare till den betydligt med kände huvudpersonen Raskolnikov som föddes 20 år senare.

En psykologisk mysrysare.

Lagerkvist framställer i sin roman Dvärgen den Mac.. Visa hela

Lagerkvist framställer i sin roman Dvärgen den Machiavelliska slugheten, illvilligheten och lömskheten genom betraktelser gripna ur en italiensk hovnarrs/dvärgs dagbok (där det är hovnarren och inte fursten är slug och skoningslös!). Ett ovanligt och mycket lyckat grepp.

Gogols porträttering av den ryska landsbygdens nat.. Visa hela

Gogols porträttering av den ryska landsbygdens naturmiljö och de ryska storgodsägarna är helt magnifik, skicklig och djupt detaljerad. Fortsättningsvis är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inrangera romanen i någon genre eller fack då den inrymmer ett stort urval av humor, satir, lyrik samt burleska excesser. Döda själar var från början tänkt att utgöra första delen av enorm volym om helvetet, skärselden och himmelen. Denna idé kom dock aldrig att förverkligas då Gogol inte hann slutföra sitt tilltänkta epos. Den ödesmättade frenesi som kännetecknar detta mästerstycke är svår att glömma.

Av författare och litteraturvetare utsedd som en världens 100 bästa böcker.

Lyxkryssaren M.S. Karnak rör sig saktmodigt fram l.. Visa hela

Lyxkryssaren M.S. Karnak rör sig saktmodigt fram längst Nilens stränder och de välbeställda resenärerna njuter av drömresan. De väcks dock plötsligt av mordet på den högdragna miljonärskan Linnet Doyle och i de efterföljande förhören (med mästerdetektiven Hercule Poirot) visar det sig att flertalet av medresenärerna haft minst sagt starka motiv för att begå brottet.

”Döden på Nilen” är enligt mig en tämligen urvattnad light-version av den betydligt bättre ”Mordet på Orientexpressen”. Persongalleriet känns urtypiskt för Christie och följer ungefär samma mallar som nyssnämnda förlaga. Trots att jag är ganska kritisk till denna deckare måste jag ändå tillstå att Christie var mästerlig när det gällde att knåpa ihop kluriga upplösningar. Synd bara att vägen fram till det oväntade slutet känns som en lång och påfrestande transportsträcka. John Guillermins filmatisering från 1978 är faktiskt betydligt bättre än romanen, och då är den ändå långt ifrån något mästerverk. Boken hade med fördel kunnat kortas med sisådär en tredjedel. Filmen likaså.

Dödsdansen handlar om inomäktenskaplig könskamp, s.. Visa hela

Dödsdansen handlar om inomäktenskaplig könskamp, själslig isolering och avgrundsdjupt hat. Huvudpersonerna utgörs av Edgar (en bitter åldrad kapten vid artilleriet), dennes fru Alice (som fått ge upp en lovande karriär som skådespelare) och parets hemvändande vän Kurt (som oväntat dyker upp efter femton år på resande fot). Äktenskapet mellan Edgar och Alice är allt annat än kärleksfullt och ledan och rutinmässigheten mellan dem två har med åren förbytts till starkt hat. Båda är djupt förbittrade över uteblivna karriärer och anklagar varandra för sina tillkortakommanden. Makarna är dessutom helt hänvisade till varandra eftersom de lever isolerade (i ett fängelseliknande tornrum) på en befästningsö och helt saknar vänner sedan öbefolkningen vänt dem ryggen. I och med Kurts besök bryts det stillestånd som uppstått mellan makarna och båda passar på att kliva upp ur sina skyttegravar för att avgöra den slutgiltiga striden…

Dödsdansen påminner stilistiskt om Strindbergs mer naturalistiska dramer såsom Fadren och Fröken Julie och såväl upplägg som skådeplats fungerar utmärkt som bildligt uttryckt för själens och äktenskapets utsatthet i ett världsligt gehenna. Bitterheten och ledan är tecknad med den strindbergska skärpan och hatet mellan de tre huvudpersonerna känns skrämmande äkta allteftersom det stegras och når klimax. Jag tycker inte att den här pjäsen är fullt lika bra som exempelvis Fröken Julie, men likafullt kunde jag inte lägga den ifrån mig utan sträckläste den med glupsk iver. Jag ger den en fyra i betyg.

Dödsmatchen är en roman som om man läser baksidest.. Visa hela

Dödsmatchen är en roman som om man läser baksidestexten tycks handla om en fotbollsturnering under andra världskriget. Men sanningen att säga är det här en berättelse som handlar om mycket mer än så. Dougan mixar på ett elegant sätt den skönlitterära berättarformen med fakta av mer dokumentär karaktär. Det handlar inte alls bara om resterna av fotbollslaget FC Dynamo Kiev som utmanade ockupationsmakten, utan snarare om ockupationen i sig och den känsla av rädsla och hopplöshet som spred sig i de tyskockuperade delarna av Östeuropa. Fotbollen hamnar naturligtvis i bakgrunden då Dougan tar läsaren med till de avskyvärda koncentrationsläger och avrättningsplatser som nazisterna lät uppföra. Fungerar bra som tidsdokument även om historien och dramaturgin inte känns helt ny (tror mig ha sett flera filmer med snarlika motiv). Efter att ha läst Dödsmatchen finns det fler än ett skäl att byta favoritlag i fotboll om man sedan tidigare har eller haft ett sådant…

Den polske poeten Adam Zagajewskis lyrik brukar be.. Visa hela

Den polske poeten Adam Zagajewskis lyrik brukar beskrivas som en form av reflexionspoesi som går ut på att ge läsaren en oväntad vinkling på ofta välkända erfarenheter - och därmed se det självklara från ett nytt och annorlunda perspektiv. Jag har läst någonstans att Zagajewski inte ser sina läsare som betraktare utan snarare som betraktade – dvs. den som blir betraktad av dikten. Detta är ett framträdande drag hos många av dikterna i samlingsvolymen ”Elektrisk elegi” från 1993. Jag ger följande smakprov på detta för Zagajewski så utmärkande drag:

”Seger

De slog ihjäl oss från båda hållen, vi låg
under kniven, framför gevärens
runda öga, i kikarsiktets kors,
men vi är inte utan skuld, trots allt
är vi inte utan skuld,
vi har huggtänder, naglar och nävar,
vi försvarade oss envetet och
förlorade; segern låg inom
räckhåll för en suck. ”

Många av dikterna berör och behandlar riktigt tunga teman såsom mänskligt lidande, nöd, krig, försakelse och ångest. Ändå är så gott som alla dikterna laddade med hopp om något bättre, av människokärlek och förnuft.

Hursomhelst fick jag ett mycket splittrat intryck av den här diktsamlingen. Många av dikterna balanserar på gränsen till det pretentiösa medan andra är förvånansvärt raka och okonstlade. Frågorna som Zagajewski ställer är aldrig enkla att besvara och just därför kändes den stilistiska ojämnheten störande. Som vanligt när det gäller lyrik är det dock svårt, för att inte säga omöjlig, att sätta ut något betyg då den egna uppfattningen starkt påverkas av sinnesstämningen vid lästillfället. Betyget påverkas givetvis av detta faktum.

Andrejevs klassiska verk ”En berättelse om sju hän.. Visa hela

Andrejevs klassiska verk ”En berättelse om sju hängda” är i sin form en koncentrerad psykologisk studie av några terroristers och mördares upplevelser dagarna och timmarna innan en förkunnad dödsdom når verkställighet. Berättelsen är dedicerad till Leo Tolstoj och det är dennes psykologiska realism som här fått ersätta Andrejevs tidigare impressionistiska berättarteknik. Många scener är tecknade med övertygande kraft och i sin porträttering av de sju dödsdömda lyckas Andrejev frammana konturskarpa bilder av hur det mänskliga psyket berörs av det oerhörda i att invänta undergången. Romanens stora brist ligger annars i att dess omfång inte är tillräckligt tilltaget för att skildra de sju huvudpersonernas sinnesintryck. Färre huvudpersoner eller större sidomfång hade med andra ord varit önskvärt. Då endast trettio sidor återstod av boken kände jag mig ganska besviken över de delvis knapphändiga karaktärsutvecklingarna, men slutet förlåter mycket. De sista kapitlet är ovillkorligen mästerligt porträtterat - jag blev fullständigt överväldigad av den i sanning suggestiva och ödesmättade skildringen av anländningen till avrättningsplatsen. Andrejev visar med denna roman hur avgörande slutet är för helhetsintrycket – en bra avslutning kan m.a.o. höja en i övrigt bra bok till ett mästerverk samtidigt som undermåliga slutpartier kan förstöra potentiella mästerverk. Det sista kapitlet höjde betyget från en tvåa till en stark trea.

Alltså läs denna korta roman inte minst för det mästerliga sista kapitlet.

En clowns åsikter är en förstapersonsberättelse, d.. Visa hela

En clowns åsikter är en förstapersonsberättelse, där huvudpersonens kamouflage gör det möjligt för honom att betrakta sina medmänniskors hycklande och komiska snedsteg. Bölls clown - Hans Schnier - vägrar konsekvent att rätta sig efter efterkrigstidens Tyskland och dess skenhelighet och samstämmiga försök att sopa olösta konflikter under mattan. Språket är livskraftigt, uppfriskande, humoristiskt samtidigt som satiren är dräpande och den existentialistiska problematiken djupt angelägen.

Boken beskriver en i huvudsak en komplicerad och hjärtslitande kärlekshistoria i vilken clownen blivit övergiven av sin katolska sambo (som på grund av sakrala skrupler funnit förhållandet omöjligt). Huvudpersonens bittra berättelse återges med en säregen blandning av misströstan och galghumor. Boken porträtterar samtidigt en individs uppbrott mot uppväxttid och familjära levnadsnormer. I infernaliskt dräpande utgjutelser firar clownen triumfer i sin avsky för exempelvis katolicism och före detta nazistsympatisörer. Genom ett måttlöst gyckel tecknas en sanslös rättlinjig nidbild av ett Tyskland brottandes med sina historiska minnen. En clowns åsikter är en bok som jag varmt rekommenderar!

En deppig dag ...och hur man blir glad igen är en.. Visa hela

En deppig dag ...och hur man blir glad igen är en liten fotobok med bilder på djur som placerats i olika miljöer och med olika ansiktsuttryck, allt i syfte att göra betryckta människor mer gladlynta. Jag vet inte om det är jag som onormalt funtad, men jag blev inte särdeles glad efter ha beskådat en hund med skrynkligt huvud eller en apa med ett imbecillt flin. Att därtill tvingas utstå författarens infantila kommentarer var nästan mer än vad jag orkade uthärda. Boken har dock, och trots min inledande kritik, kommit att bli en försäljningssuccé i hela västvärlden och har i Sverige lanseras med följande text:

”En bedårande presentbok som kan muntra upp vem som helst som känner sig lite nere. Ett hundratal uttrycksfulla fotografier av djur med korta kommentarer ger dig perspektiv på tillvaron och visar att du inte är ensam om att känna dig misslyckad.”

Vem som helst som känner sig lite nere? Och vadå perspektiv på tillvaron? Om jag nu mot förmodan skulle känna mig nedstämd och tycka att mitt ansikte kändes lite tillskrynklat, skulle jag då få perspektiv på tillvaron bara för att jag såg en hund vars anlete var än mer skrynkligt än mitt eget (vilket dessutom är helt normalt för ifrågavarande hundras)? Nej, jag skulle istället vilja hävda motsatsen - genom att uppmana folk att känna belåtenhet då man betraktar djur som ser löjliga ut, vill författaren istället få människor att förlora perspektiven över tillvaron.

Visst, jag kunde ändå inte helt undgå att dra på smilbanden och le förnöjsamt åt en del av bilderna. Men denna kortfattade förnimmelse överskuggades snabbt av den avsmak som bittert etsade sig fast i mitt minne (långt efteråt). Om människor de facto skulle bli uppmuntrade av dessa hobbypsykologiska knep är nog inte den upplevda känslan av depression eller ensamhet särskilt akut. Snarare tvärtom.

Jag tycker att den här lilla ”oförargliga” boken är nästan är lika diabolisk som alla videofilmer där djurs beteenden (t.ex. en isbjörn som halkar på isen) kommenteras och kompletteras med babyaktigt mänskligt tal (filmer som dessutom marknadsförs direkt till småbarn).

På det hela taget tycker jag att det känns osmaklig och billigt att tillskriva de stackars djuren mänskliga känslor. Ett tillskrivande som ytterst syftar till locka människor att öppna på plånboken och spendera sina surt förvärvade slantar. Det värsta av allt är dock att det fungerar. Boken har ju faktiskt sålts i miljontals exemplar.

Låter utifrån baksidetexten riktigt spännande. Men.. Visa hela

Låter utifrån baksidetexten riktigt spännande. Men det är det inte. Bulgakov gör sig enligt mitt tycke skyldig till ett helgerån mot sitt egen författarskap i och med denna novell. Måhända kan klavertrampet försvaras med författarens relativa ungdom vid skrivtillfället samt att berättelsen i viss mån utgör ett embryo till Bulgakovs mästerverk ”Mästaren Och Margarita” som färdigskrevs 16 år senare. Men medan ”Mästaren Och Margarita” är ett fulländat mästerverk är ”En Diaboliad” på sin höjd att betrakta som en medioker berättelse. Miljöerna är här tydligt Kafkainspirerade och sinnesstämningen mardrömslik i sin framtoning. I skapande av stämning och miljö har Bulgakov till viss del lyckats, det går det inte att bortse ifrån. Men, och det är ett stort men, Bulgakov misslyckas fullkomligt med att skapa ett intresse för sin huvudperson, vilket leder till att Korotkovs fasansfulla öde känns totalt likgiltigt för mig som läsare. Vidare så utlovar historien mer än vad den orkar generera, en intressant inledning backas inte alls upp av en intressant fortsättning och novellens avslutning känns som ett hastverk påkommet av en författare som själv har tappat intresset för sin berättelse. Sammantaget utgör ”En Diaboliad” en parentes i litteraturhistorien, en parentes som vi lika gärna kunde ha varit utan.

Bulgakov går här i H.G. Wells fotspår och berättar.. Visa hela

Bulgakov går här i H.G. Wells fotspår och berättar en historia om en vetenskapsman som utför kirurgiska ingrepp på djur i syfte att göra dem till människor (dvs. liknande Wells berömda ”The island of Dr. Moreau”). Berättelsens huvudperson, professor Preobrazjenskij motsvarar till fullo den traditionella bilden av vetenskapsmannen som en unik person och suverän övermänniska. Vad Bulgakov varnar för är att ett samhälle som urskillningslöst tillägnar sig vetenskapens roll riskerar att liera sig ett övermänniskoideal som skrupelfritt experimenterar med livet självt – en varning som är högst giltig även idag. Författarens språkbruk är som vanligt virtuost och mästerligt och det märks också att Bulgakov, i egenskap av utbildad läkare, väl behärskar kirurgins begreppsnomenklatur. Så långt allt väl. Jag tycker emellertid att berättelsen trots sin välmening och ypperliga framställning är rent löjlig i sina övermått. Hade Bulgakov valt att tona ned inslagen av satir och fiktionsprosa och istället gjort handlingen mer realistiskt hade detta kunna bli en riktigt intressant och gripande berättelse. När så inte är fallet håller jag denna roman för högst medioker.

Hans Alfredssons ”En liten bok om att bränna löv,.. Visa hela

Hans Alfredssons ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården” är en lätt och roande skildring som driver hejdlöst med böcker som överteoretiserar vardagliga företeelser. Alfredsson går med glimten i ögat igenom alla upptänkliga och oupptänkliga fenomen som har att göra med eldning av gammalt skräp. I bokens totalt elva kapitel får läsaren bl.a. veta vilka faror som står på lur för den som utför och övervakar brännandet av löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården, hur man kan klä sig när man eldar, hur man tillverkar falska lövhögar (!), vilka tändstickor som bör väljas och exempel på gångstilar och poser som brännaren med fördel kan använda sig av för att imponera på sin omgivning. Dessa smått sanslösa genomgångar backas på ett effektfullt sätt upp av helt vanvettiga illustrationer (bl.a. en illustration av liten brännhög i genomskräning skala 1:100). Språket är glatt och sprudlade och den humoristiska idén lysande. Vissa avsnitt var faktiskt så hejdlöst roliga att mitt skratt gav upphov till våldsamma och andnödsalstrande konvulsioner – andra delar kändes inte alls lika roliga. Boken är inte på något sätt att betrakta som något litterärt mästerverk (långt därifrån), men bitvis är den väldigt rolig. Den kan därför med fördel läsas för den som vill liva upp en tråkig kväll.

VARNING: Att denna bok delvis appellerade till min förryckta humor utgör ingen som helst garanti för att den kommer att uppskattas av dig eller dina närmsta vänner…

Novellen ”En nedfärd i malströmmen” återberättas a.. Visa hela

Novellen ”En nedfärd i malströmmen” återberättas av en bruten sjöman som med vitnat hår överlevt en helvetisk mardröm: Upplevelsen av att ha dragits in i en oerhörd virvelström – malströmmen – ett naturfenomen som enligt legenden uppkommer av tidvattnet vid Lofoten i Nordnorge. Lofoten är därmed skådeplatsen för såväl berättelsen som återberättandet.

Som vanligt är Poe ytterst skicklig på att med enkla medel måla upp en kusig och trovärdig atmosfär som gör att de mest verklighetsfrämmande uppslagen känns logiska för läsaren (mig). Jag kan tänka mig att den här novellen skulle passa utmärkt på skrivarkurser som föredöme när det gäller grundläggande dramaturgi. För här lyckas Poe på ett utmärkt sätt att gestalta hur det är att befinna sig mitt uppe i en mardröm. Nu är denna novell inte alls att betrakta som någon stor händelse i litteraturhistorien (eller i Poes författarskap för den delen), men likväl en trevlig och mycket underhållande bagatell. Låt dig sugas med in i malströmmen du med!

I en tid då Internet gjort informationssökningen m.. Visa hela

I en tid då Internet gjort informationssökningen mycket snabbare och ibland även enklare kan det kännas som att många uppslagsböcker delvis spelat ut sin roll som informationskälla. Mikael Mölstads ”En värld av vin” är dock ett vinlexikon som jag fortfarande tycker känns aktuell som informationskälla. Dels är uppslagsverket författat av kunniga fackmän (tio av Sveriges mest erfarna och skickliga vinskribenter), dels känns innehållet relevant och därtill förvånansvärt lättgängligt med tanke på att boken spänner över nästan tusen sidor.

”En värld av vin” innehåller information om det mesta som den vinintresserade kan tänkas vilja få ökad kunskap om. Översiktlig information blandas med mer faktaspäckade avsnitt när författarna stringent går igenom de olika vinproducerande ländernas regioner och distrikt. Välkända och mindre välkända producenter och distrikt beskrivs utifrån de viner som faktiskt produceras, dess karaktärer, druvblandningar och lagringssätt. Under varje producent (och det är sannerligen många) finns en s.k. symbolruta där faktorerna produktion, kvalitet och pris har rangordnats på en femgradig skala. Vad lexikonet framförallt vinner på, frånsett den rika informationsmängden, är dess användarvänlighet - på varje sida finns en textkod längst upp som talar om var man som läsare befinner sig i vinvärlden: Land, region, distrikt, ursprung/appellation. Det finurliga navigationssystemet understöds effektivt av att rubrikerna i sidhuvudet är färglagda efter en särskild färgkod som talar om för läsaren vilken typ av presentation som han/hon har framför sig – land, region, distrikt, ursprung eller producent. Utöver det ovan beskrivna innehåller detta lexikon också utförliga årgångstabeller, topografiska kartor, vinvokabulär och pedagogiska illustrationer över hur man kan tyda olika länders/distrikts vinetiketter. Att förlaget valt att satsa på det här lexikonet märks tydligt, inte minst genom att boken hittils kommit ut i reviderad upplaga ungefär vartannat år.

Trots detta lexikons många förtjänster kan jag möjligen tycka att det saknas en skildring över vinets och vintillverkningens historia. En druvguide hade också varit på sin plats. Ett varningens finger måste avslutningsvis riktas till priset, boken är nämligen förvånansvärt dyr. Och då är det väl tur att ”En värld av vin” allt som oftast brukar finnas med på bokrean - och då till ett riktigt bra pris!

En öppen vinter (2010). Med en blandning av prosa.. Visa hela

En öppen vinter (2010). Med en blandning av prosa och lyrik – prosalyrik – betraktar och kommenterar här den åldrande artisten och författaren Ulf Lundell sin närmaste omgivning. Lantliga miljöer från Simrishamn varvas med vandringar och betraktelser från dåtidens och nutidens Stockholm. Uppbrott och tillbakablickar, betraktelser av de tilltagande sprickorna i välfärdsstaten och återkommande musikreferenser – med andra ord mycket av den Lundell som jag lär känna genom såväl musiken som tidigare romaner. Men ändå inte. Skildringarna andas genomgående en trötthet och uppgivenhet, vi möter här en artist som inte längre orkar engagera sig så mycket, som måhända har tappat livsgnistan. Lundell beskiver det som vanligt bäst själv:

”jag vet inte vad jag vill med det här livet längre
uppdraget är slutfört
engagemanget är noll
allt är läst
allt är hört
allt är sett”

Kan vi då väntas oss att vi hört och läst det sista av Ulf Lundell? Knappast, för skaparlusten lär inte hålla honom borta särskilt länge även om den ungdomliga glöden kan ha har falnat en del med åren. ”En öppen vinter” läser jag med mycket blandat intresse, men helt ointressant blir den aldrig.

Enigma är en thriller som utspelar sig mitt under.. Visa hela

Enigma är en thriller som utspelar sig mitt under brinnande världskrig och Harris lyckas precis som i "Fatherland" med att skapa konturskarpa och högst verklighetstrogna miljöer. Berättelsen om kryptoanalytikern Tom Jericho har också potential för det är inget fel på idén som sådan, men historien är på tok för seg. Ungefär halva romanen går åt till att utveckla karaktärerna vilket gör att det inte blir mycket kvar till den förvisso rätt spännande finalen. Bygger på gedigen research, bl.a. autentiska dokument och verkliga händelser men vad hjälper det när berättelsen som sådan känns sömning. Och det är inget bra kännetecken för en thriller.

Temat i denna pjäs kan sägas vara livets ofullkom.. Visa hela

Temat i denna pjäs kan sägas vara livets ofullkomlighet - att livet aldrig kan eller kommer att motsvara våra drömmar och förhoppningar. Och om vi en dag når våra mål är det bara för inse att det vi längtat efter visar sig vara otillräckligt. Strindberg skrev själv att han genom pjäsen sökte härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form där allt kan ske. Mycket suggestivt och tolkningsbart innehåll. Nyligen, av litteratutvetare, utsedd till den bästa svenska boken någonsin. Kan inte hålla med om detta även om pjäsen är mycket, mycket bra.

1700-talets Devonshire, sydvästra England, en grup.. Visa hela

1700-talets Devonshire, sydvästra England, en grupp om fem till synes förmögna resenärer färdas till häst genom det ödsligt grönskande landskapet. Framåt kvällen ankommer de till en liten by och tar in på byns värdshus. Snart blir det emellertid uppenbart för byborna att ingen i sällskapet är den de utger sig för att vara. Morgonen efter ankomsten splittrats sällskapet och ger sig iväg. Men allt är inte frid och fröjd med detta, bara några dagar efter uppbrottet hittas en männen död strax utanför byn och en annan har rapporterats saknad. Den saknade (ynglingen ska det visa sig) är äldste sonen till en mäktig hertig som snart ger den erfarna, nitiska och samvetsgranna advokaten Henry Ayscough i uppdrag att undersöka omständigheterna kring det misstänkta mordet och försvinnandet.

Via ett närmast genialt berättargrepp (bestående av Ayscoughs vittnesprotokoll och brevkorrespondens med hertigen) får man som läsare sedan ta del av en högst mångbottnad och halsbrytande redogörelse som blir mer gåtfull ju längre in i den man kommer. För någonting i berättelsen stämmer nämligen inte riktigt… Är mordet och försvinnandet bara en illusion eller kanske en fälla som lagts ut för att skapa förvirring och dölja någon annat - något större? Eller är det bara Fowles som driver maskspel med läsaren? Jag avslöjar naturligtvis ingenting av detta här men upplösningen är garanterat olik allt annat du hittills har läst!

Trots många mästerliga förtjänster, däribland miljöbeskrivningarna och dialogerna som lyfter sig ut ur protokolen, tyckte jag ändå att det var ganska jobbigt med alla besynnerliga vändningar som Fowles iscensatt här. Och det faktum att man som läsare är helt utlämnad till de många gåtfulla karaktärernas redogörelser gör läsupplevelsen lite lätt klaustrofobisk. När jag först läst ut boken tyckte jag inte heller att den upplösning som Fowles till slut presenterade höll måttet. Men nu när jag haft tid att reflektera lite närmare tror jag trots allt att jag gillar det. Liksom boken. Läs och bilda dig en egen uppfattning.

Jag vet inte hur jag ska inleda redogörelsen över.. Visa hela

Jag vet inte hur jag ska inleda redogörelsen över de tankar som denna harlequinroman givit upphov till. Jag tror att jag börjar med upprinnelsen till varför jag överhuvudtaget tvingade mig att genomlida läsningen av denna diaboliska skrift. Skälet till varför jag (utan att vara satt under pistolhot) gick iland med detta projekt härrör från att jag förra nyårsafton lovat att i analyserande syfte läsa en harlequinroman. Och detta för att jag av ren självinsikt förstod att jag fortsättningsvis inte kan döma ut en hel ”litteraturgenre” utan att ha tagit del av åtminstone en ”roman”. Nu har jag emellertid gjort detta och jag kan givetvis inte förneka att jag innan läsningen hade rikligt med fördomar gentemot harlequinromanerna. Trots detta försökte jag beveka min förförståelse och lämna dessa bakom mig för att så fördomsfritt som möjligt ge mig i kast med läsningen. Valet av harlequinroman var i sig helt okomplicerat - jag gick till en andrahandsbutik, blundande och greppade en bok ur ”harlequinlådan”, betalade en krona och begav mig hemåt med boken ”Ett regn av lätta kyssar” gömd i jackfickan. Det tog mig likväl mer än fyra månader innan jag lyckades uppbära den nödvändiga kraft som behövdes för en genomläsning. Sagt och gjort, nu har jag läst min första harlequinroman och här kommer en redogörelse för detta högst intressanta möte (med en helt ny värld).

”Ett regn av lätta kyssar” är berättelsen om Charlotte Fox, en ung (22 år), ambitiös radiopratare med högtflygande karriärdrömmar. I bokens upptakt träffar hon av en händelse Richard Dovale på ett fik i Kapstaden. Richard är en stormrik och övermänskligt tvålfager arvtagare till ett av Sydafrikas största diamantimperium. Charlottes rättframma och okonstlade attityd förbluffar den annars så misstänksamme Richard. En tid efter detta första möte träffas de båda på nytt, denna gång (oförhappandes) på en firmafest varvid Charlotte dumpar sin otaktiske pojkvän (ytterst slentrianmässigt beskriven) till förmån för den oemotståndlige Richard. Efterhand inleder Charlotte och Richard ett lycksalig kärleksförhållande där läsaren ges åtskilliga tillfällen att riktigt gotta sig åt det osannolika kärleksparets fantasieggande sängkammarkonster. Gradvis börjar dock de strikta konventionerna göra sig påminda vilket tycks resultera i ett omöjliggörande av förhållandet… Slutar det lyckligt då? Ja givetvis, Charlotte äktar den burgne Richard och bröllopsklockorna ringer i takt med de tårar som nu strilar ned längst läsarens, av tårar, fuktade kinder. Eller inte, för det här är skräplitteratur av det värsta tänkbara slaget. Ett hån mot allt intelligent liv, en styggelse av fruktansvärda mått - ett gyckel helt enkelt.

Vad är det då som gör denna bok så erbarmligt dålig? Jag inleder med att konstatera att personbeskrivningarna är enormt klichéartade – människorna känns inte verkliga och deras samtal schablonmässiga och konstlade. Vidare förmedlar storyn en i grunden patriarkal människosyn där mannen är satt som norm och utrustad med självsäkra manér, pengar och egensinnig karaktär. Kvinnan däremot beskrivs mer ifrån sitt utseende – hon är vacker och vill med alla tänkbara medel behaga sin rike man. Nu är emellertid denna roman förvånansvärt fri från moraliska pekpinnar och Charlotte har faktiskt, inledningsvis, en egen vilja – en vilja som t.o.m. går emot Richards ibland. Men det är bara inledningsvis, för när hon väl binds tätare vid Richard ger hon upp sig själv för att tillfredsställa den rike diamantmagnaten. Avslutningen på romanen är kännetecknande för detta. Då paret just har ingått äktenskap med varandra står följande att läsa:

”Han skulle bli en man som betedde sig som om han ägde henne, förstod Charlotte, men underligt nog hade hon inget emot det”.

Inget emot det! Vad är det egentligen för mähä det är frågan om – en självvald träl? Vidare beskrivs Charlotte som ett viljelöst villebråd som helt utlämnar sig åt Richards orubbliga händer. Eller vad tycks om följande beskrivning av en kyss:

”Hans läppar var så varma när de började retas med hennes mun. Girigt öppnade hon den och rös sedan när hans tunga gled in. En hand lyftes för att varsamt smeka bort jackan samtidigt som hans kyssar förflyttade sig ner till halsgropen. Charlotte darrade hjälplöst när han kysste henne där.”

Jag tycker fortsättningsvis att berättelsen utspelar sig en paradisisk låtsasvärld där inga yttre konflikter existerar. Skådeplatsen för berättelsen är ju trots allt Sydafrika, ett land där den sociala misären är utbredd bland huvuddelen av befolkningen. Av detta syns emellertid ingenting, inte en enda mörkhyad människa förekommer i berättelsen trots att 70 procent av landets befolkning är just mörkhyade. Inte ett uns av socialrealism eller kritik av de rådande orättvisorna förkommer och det gör berättelsen reaktionär, osmaklig och faktiskt rätt farlig.

Jag undrar så smått i min förbistring vem som egentligen kan uppskatta detta avskräde till litteratur? Okej för att boken är lättläst, men vem kan på allvar finna nöje i att ta del av kväljande sängkammarskildringar och förtäckt sexism? Inte jag i alla fall.

Man ska dock ha klart för sig att denna litteratur når ut till väldigt många läsare och därmed är en icke oansenlig ”maktfaktor” i samhället. Harlequinböcker säljs i nästan hundra länder och på 27 olika språk. På Harlequins hemsida kan man exempelvis läsa att böckerna förra året sålde i 148 miljoner exemplar vilket motsvarar ofattbara 4,5 böcker/sekund! Över 50 miljoner människor läser årligen dessa böcker och mer än två originalverk upphandlas varje dag av förlaget. Och jag tror inte att världen blir bättre av det. Snarare vill jag hävda motsatsen – de fyller samma funktion som dylik förströelselitteratur gör i George Orwells 1984. För varje harlequinroman skrivs efter strängt hållna ramar och format. De ska innehålla vissa standardkomponenter som hör till respektive serie, typ: första möte – eggande förspel – kärlek – bakslag – lyckligt slut. Förlaget ger även riktlinjer åt författarna i så kallade guidelines, som kortfattat beskriver vad en Harlequinroman bör och inte bör inrymma.

Betyget blir en etta och om jag kunde dela ut en överkorsad etta hade jag inte tvekat. Jag tycker att det här är idealbilden av ”Onda sagor” (om jag nu får hänsyfta till en titel av Pär Lagerkvist).

”Ett vårtal” hölls för studenterna vid Uppsala Uni.. Visa hela

”Ett vårtal” hölls för studenterna vid Uppsala Universitet den 12 maj 1951. Talet har sin utgångspunkt i debatten om den s.k. tredje ståndpunkten som var ett politiskt ställningstagande bland vissa intellektuella i början av 1950-talet (i huvudsak företrätt av ett antal radikala författare bl.a. Karl Vennberg, Werner Aspenström och Artur Lundkvist). Dessa tog i motsats till Eyvind Johnson avstånd från den västdominerade beskrivningen av det kalla kriget och förordade istället en neutral hållning till konflikten mellan öst och väst. I ”Ett vårtal” polemiserar och belyser Johnson den tredje ståndpunktens svagheter - Johnson menar att dess företrädare, genom att inte ta ställning, gjort sig själva till oansvariga medlöpare:

” I den stund, då ett trasigt och olyckligt Europa i striden
för det västerländska behöver samla alla sina andliga
resurser inför vad som kanske förestår, begår de ett
nytt klerkernas förräderi. De påverkar, de underminerar
- och till slut är de själva bara instrument för krafter
som de i själva verket inte känner, för ideologier och
teorier som de i själva verket inte känner, för ideologier
och teorier som de kanske inte vill acceptera som
personliga levnadsregler eller som samhällsregler.

De är bara med - de löper bara med – oansvarigt.”

Johnson tog med ”Ett vårtal” en klar politisk ställning i det kalla krig som var under uppsegling, ståndpunkten var för Johnson klar: ”antingen Västerlandet med dess möjligheter att bygga en någorlunda hygglig värld - eller Sovjet med dess tydligt imperialistiska syften”. Visst kan man så här i efterhand, och med facit i hand, påstå att även Johnsons bild av skeendet var en smula förhastad och onyanserad. Dock kan man ge honom rätt i sak – intellektuella som väljer att inte ta ställning agerar oansvarigt!

Det som annars slog mig när jag läste ”Ett vårtal” var att det fortfarande (mer än 50 år efter deklamerandet) är högaktuellt även om uppdelningen ”öst-väst” känns omodern. Paralleller kan med enkelhet dras till dagen krig mot terrorismen och de ”nödvändiga” demokratiska inskränkningar som följer i dess spår.

Behöver jag poängtera att språket är av högsta klass?

”Europa är vi allihopa” är en samling kåserier skr.. Visa hela

”Europa är vi allihopa” är en samling kåserier skrivna av journalisten och TV-profilen Herman Lindqvist. Kåserierna har innehållsmässigt mycket lite gemensamt med Hermans annars historiska (läs medeltida) approach. Lindqvist delar istället via 39 kåserier med sig av sina mångåriga erfarenheter som utomlands boende svensk. Intresset från författarens sida är främst riktat mot diverse vardagliga företeelser som skiljer de europeiska folken åt, både vad beträffar mentalitet, kultur och sedvänjor. Min bild av Herman Lindqvist - som vulgärt klädd journalist, sävligt vandrandes omkring på fuktiga medeltida borggårdar med händerna djupt nedkörda i fickorna, ägde alltså föga giltighet beträffande dessa kåserier (där sprack min blid av Herman). Det låter ju riktigt intressant, eller hur?

De inledande kapitlen/kåserierna i boken upplevde jag dock som överraskande inskränkta och fördomsfulla. Grava generaliseringar, där hela folkgrupper dras över en och samma kam, blandas med direkt nedlåtande spekulationer om vissa särdrag i olika länders kulturer (särskilt den svenska). När de inledande kåserierna dessutom var uppblandande med en illa dold EG/EU-propaganda tyckte jag att måttet var rågat. Jag mådde faktiskt fysiskt illa av Lindqvist alla stereotypa illustrationer. Dessbättre följde inte hela boken detta inledande och illavarslande mönster; kåserierna tog sig allteftersom sidorna passerade och redogörelserna blev mer privata till sin karaktär. Att Lindqvist dock är en ivrig påhejare av ett federativt ”Europas förenta stater” framgår med all önskbar tydlighet. Författarens bild av det framtida europasamarbete är så till bredden fulladdat av optimism att den nästan känns barnsligt naivt. Eller vad tycks som följande framtidsbild (föreställ er att påföljande citat förmedlas med en berättarröst hämtad från en svensk journalfilm):

”/…/ vi får ett område utan nationalitetsgränser men med cirka 260 olika regioner där alla språk respekteras, alla behåller och uppmuntras behålla sin särart. Språk- och kulturområden, som varit splittrade i flera hundra år, kan plötsligt uppstå som en enad region. Nu kan man få ett Baskien, Katalonien, Korsika. Till och med Irland enas då gränsen mellan republiken och Nordirland tas bort. Alla de här regionerna kan sedan ha egna direkta relationer till Bryssel, de behöver inte gå via sin huvudstad.”

Yeah right, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar i edens europeiska lustgård…Jag är möjligen en krass cyniker som inte har tillräckligt starkt tilltro till dagens europaprojekt men Lindqvists paradisvision tyckte jag kändes rent ut sagt infantil. Jag fortsätter i min kritik, nu beträffande kåseriernas trovärdighet. I samband med läsningen av vissa kåserier frågade jag mig nämligen om Lindqvist beskrivningar verkligen kunde vara helt sanningsenliga eller om de bara utgjordes av påhitt, skrönor och hörsägen? Jag vill dock tro att Lindqvist talar sanning beträffande sina iakttagelser, men bara det faktum att frågan infann sig anser jag vara illavarslande nog. En annan kritiskt punkt utgörs av att Lindqvist konsekvent drar en skiljelinje mellan människor hemmahörandes i Nord- och Sydeuropa (eller rättare sagt norr och söder om staden Bryssel). Ingen hänsyn tas till storheterna väst/öst eller den enligt mig väsentliga förklaringsvariabeln katolicism kontra protestantism. Två faktorer som säkerligen äger minst lika stort förklaringsvärde som den vanemässiga och av Lindqvist använda uppdelningen i nord och syd.

De nationella karaktärsdrag som enligt Lindqvist utmärker oss svenskar/svenskor är att vi är; tystlåtna, noggranna, punktliga, organiserade och formella, dvs. den typiska stereotypa bilden av hur en svensk/svenska beter sig. Lindqvist tar likväl föga hänsyn till den ansenliga etniska och kulturella mångfalden i dagens Sverige. Det är givetvis synd, men inte helt oväntat. Författaren berättar nämligen att han vid skrivtillfället varit boende i utlandet i nästan 40 års tid. Med andra ord kan det säkert vara så att de karaktärsdrag som Lindqvist tycker är utmärkande för svenskarna väl överensstämmer med den "homogena" befolkning som han lämnade bakom sig för drygt fyra decennier sedan. Nu känns emellertid denna stela Sverigebild hopplöst förlegad.

Det kan av min framställning hittills verka som att jag tyckte att den här boken var genomgående uschlig. Så är inte fallet. Språket var på det hela taget lättsamt och tilltalande och några av synpunkterna tyckte jag var kloka och genomtänkta. För att ge ett rättvisande totalbetyg betygsatte jag i samband med läsningen varje kåseri för sig. De totalt 39 betygen kom att fördela sig som följer; fyra stycken fyror, åtta treor, tjugoen tvåor och fem ettor. Medelbetyget för hela denna västeuropeiskt influerade kåserisamling blev därmed 2,23. En klockren tvåa med andra ord.

Jasså är den det!? Nej, allvarligt talat, det här.. Visa hela

Jasså är den det!?

Nej, allvarligt talat, det här är nog en av de mest avskräckande boktitlar som jag någonsin skådat, ”Existentialismen är en humanism” klingar ju ruggigt intellektuellt, intellektuellt på ett sätt som förmodligen får de flesta människor att instinktivt rygga tillbaka av pur förskräckelse! Förvåningen var därför mycket stor efter påbörjad läsning. Det här var inte alls svårt eller särskilt abstrakt utropade jag när jag i badskummet (jag läser ofta i badkaret) började sätta mig in i Sartres försvar av existentialismen som filosofisk livsåskådning! I boken beskriver och försvarar Sartre alltså relativt lättbegripligt existentialismen såsom filosofiskt tankestråk. Kritikernas får svar på tal beträffande sina vanligaste invändningar då Sartre med pedagogiska liknelser klargör sin existentialistiska livssyn.

Sartres existentialism visar sig stå i skarp kontrast till alla färdiga och slutna tankesystem, särskilt sådana som präglas av borgerlig idealism, katolicism eller vetenskaplig positivism. Sartre förnekar konsekvent att människan är skapad till guds avbild och att essensen föregår existensen. I essenstänkandets ställe sätter Sartre det ateistiska credot som istället säger att existensen föregår essensen. Med detta menas att det inte existerar någon på förhand uppgjort mönster som människan ska genomföra. Människan kan enligt Sartre enbart skapa sig själv i interaktionen med andra människor. Detta innebär i sin förlängning att endast de efterlevande kan bedöma vad den enskilda människan egentligen var för någonting, och detta på basis av vad hon faktiskt uträttade. Med andra ord är det, enligt Sartre, i handlingarna som människan förverkligar sig själv - utanför handlingarna existerar det inte någon människa. Att Sartre var övertygad socialist uppvisas tydligt av att han mot slutet vidgar det personliga ansvaret till att omfatta hela mänskligheten!

Boken avslutas med en diskussion där Sartre, på basis av som sagts tidigare i boken, försvarar sina tankegångar mot diverse anmärkningar. Detta avslutande och (enligt mig) mer fackmannamässiga avsnitt var för mig som filosofisk lekman ganska abstrakt och svårtillgängligt. I övrigt var boken överraskande begriplig. En modern filosofisk klassiker.

På blott fyra sidor tar sig den norske (förste) no.. Visa hela

På blott fyra sidor tar sig den norske (förste) nobelpristagaren Björnstjerne Björnson an den smått omöjliga uppgiften att skildra en människas hela liv. I Fadern(från 1874) får man som läsare följa en faders många möten – såväl i lycka som i sorg – med bygdens präst. Jag kan med viss möda tänka mig att den här lilla bagatellen till novell sågs som en djärv innovation när den publicerades för snart 140 år sedan. För nu känns den nämligen allt annat än djärv och fräsch. Språket är mer än lovligt mossigt och jag har faktiskt stora problem att föreställa mig att denna slätstrukna historia författats av en nobelpristagare. Jag ska dock ge författaren en chans till, och då med en roman, innan jag avfärdar honom helt och hållet.

Om du mot förmodan skulle sukta efter en kondenserad levnadsskildring läs då istället Strindbergs snarlika och betydligt bättre ”Ett halvt ark papper”. Den är dessutom ännu kortare. Bara det är en prestation i sig.

Det genomgående temat för båda skådespelen är att.. Visa hela

Det genomgående temat för båda skådespelen är att de tar sin utgångspunkt från ett naturalistsikt perspektiv samt att bådadera fokuseras mot konflikter baserade på strukturella motsättningar – i det ena fallet inomäktenskapliga könsroller (Fadren) och i det andra sociala klasstillhörigheter (Fröken Julie). Andra likheter mellan pjäserna är att de båda utgår från att mannen underställs en stark kvinnlig auktoritet. Denna auktoritet vilar först och främst på manipulation (i Fadren) och socialt anseende (i Fröken Julie). Spänningsförhållandet mellan könen utgör pjäsernas styrka men samtidligt också en potentiell svaghet. Faran då man som Strindberg etablerar dynamiken mellan könen som avgörande faktor är att dialogen och laddningen blir konstlad om den bakomliggande miljön inte appellerar till den immanenta kontexten. Nu tycker jag dock att Strindberg har lyckats att undvika denna fara i och med att han skapat en atmosfär som genererar en påtagligt elektrisk laddning mellan rollfigurerna och de strukturella band varpå dess karaktärer vilar. Skapandet av denna atmosfär är central för pjäsernas framgång vilket inte minst uppvisats genom en rad misslyckade filmatiseringar av de två skådespelen. Att Strindberg dessutom, på ett smart sätt, har använt sig utav bifigurer som ger läsaren ett ”utifrånperspektiv” gör inte läsupplevelsen sämre. Båda pjäserna är riktigt, riktigt bra.

I Ray Bradburys moderna klassiker “Farenheit 451”.. Visa hela

I Ray Bradburys moderna klassiker “Farenheit 451” har böcker och litterär läsning svartlistats eftersom sådan sysselsättning sägs hindra människan i sin strävan efter oeftertänksam lyckomaximering. Som konsekvens av detta har brandmännens huvuduppgift kommit att omdefinierats en aning, istället för att släcka bränder har de börjat anlägga dem! Systematiken fungerar enligt enkel logik; böcker bränns tillsammans med de hus i vilka de förvaras. Huvudpersonen i denna otäcka framtidskildring är brandmannen Guy Montag, en man i yngre medelåldern som i bokens prolog är nöjd med sina ”eldiga” arbetsuppgifter. Montag har aldrig ifrågasatt det stora nöje vilket kommer av att sätta människors hus och hem i brand. En kväll förlorar han dock på ett abrupt sätt fotfästet då han på en kvällspromenad träffar ung flicka som berättar om hur samhället tidiagre sett ut. När väl ifrågasättandet väckts startar en självgenererande process i Montags medvetande och han inser efterhand vad som måste göras…

”Farenheit 451” har många likheter med välkända dystopier som exempelvis Orwells ”Nittonhundraåttiofyra”, Huxleys ”Du sköna nya värld” och Boyes ”Kallocain”. Faktum är att ”Farenheit 451” blir resultatet om man mixar ingredienserna från de tre nyssnämnda böckerna. Från Orwell har Bradbury hämtat den statsanställde dissidenten som tror på de gamla och mer sunda samhällsidealen, från Huxley lyckomaximeringen och den intellektuella förflackningen medan krigen och undantagstillstånden återfinns i Boyes framtidsbeskrivning. Även om influenserna är (nästan alltför) påtagliga tycker jag att Bradburys roman är den hemskaste av de fyra och hemskheten ligger i att det samhälle som Bradbury beskriver känns mest realistiskt. I ”Farenheit 451” är staten förvisso totalitär men det är människorna själva som har valt att överge demokrati och inflytande för konsumtion och lyckomaximering. Brandmännens uppgift beskrivs i själva verket vara överflödig (och som fullföljare och upprätthållare av en initial funktion) eftersom den absoluta merparten av människorna självmant väljer TV, sport, fägring och snasklitteratur framför de mer abstrakta, tankekrävande och nybildande konstformerna.

Trots att ”Farenheit 451” otvivelaktigt är tänkvärd tycker jag att den innehåller vissa märkvärdiga brister. Boken stora problem har att göra med huvudpersonens snabba och högst abrupta omvändelse. Från att ha varit helt och hållet inriktad på att fullfölja ett nöjsamt arbete blir han orealistiskt hastigt en försvarare av värden som han fram till dess ringaktat. Sedan kan jag tycka att bokens slutparti känns som ett hastverk påkommet av en författare som redan föreställt sina huvudpoänger för läsaren. Bokens stora behållning ligger annars i den övertygande och precisa definitionen av vad som kännetecknar kvalitetslitteratur, en definition som jag länge letat efter. Hade det inte varit för det, enligt mig, svaga slutet hade betyget blivit betydligt högre en den trea som jag nu delar ut. Och förresten, slutar boken lyckligt?

Intressant och fullständigt kontrafaktiskt tankeex.. Visa hela

Intressant och fullständigt kontrafaktiskt tankeexperiment om hur världen (enligt Harris) skulle gestaltat sig om Tyskland vunnit andra världskriget. Är tyvärr moraliserande i överkant och Harris ton känns på något sätt oangenämt pekpinneaktig. Det märks dock att berättandet förgåtts av rikligt faktainsamlande och ett seriös historiskt intresse. Bra och målande miljöbeskrivningar av ett mörkt Europa som vi hittills undsluppit blandas med bitvis stereotypa personbeskrivningar. Slutet av romanen är olyckligtvis skrattretande skralt och motsvarade inte alls mina från början högt ställda förväntningar. Tycker att Harris efterhand förlorar kontrollen över sin historia och då hjälper det inte att miljöbeskrivningarna är fullgoda. En ganska svag trea.

Goethe var inte bara diktare utan också naturforsk.. Visa hela

Goethe var inte bara diktare utan också naturforskare, och han hoppades själv att han skulle bli ihågkommen mer som vetenskapsman än som diktare. Så blev nu inte fallet och det är inte konstigt då Goethe i prosaverket Faust frambringat något av det mest imponerade som diktningen överhuvudtaget skådat. Trots detta innehar naturvetenskapen ett huvudtema i Faust då berättelsen ger uttryck för en kritik mot den naturvetenskapliga vetenskapens farliga dogmer. Huvudpersonen i romanen, Faust, låter oss skönja vad det är för faror. Faust är just en besviken naturvetare/fysiker som trots alla studier och allsköns apparater inte funnit den ”slutliga förståelsen”. Den trängtan efter allt vidare, djupare, abstraktare kunskap får honom att omsider sluta förbund med självaste djävulen. Faust säljer sin själ i utbyte mot vishet och ungdom – och ett liv där han paradoxalt nog avträtt sig ifrån sin tidigare levnadsuppgift – vetenskapen. Vägen som för från den abstrakta kunskapen till det naturliga livet slutar alltså hos ingen mindre än Lucifer.

Det är svårt för att inte säga omöjligt att bedöma en nästan 600 sidor lång skaldekonst enligt allmänna bedömningsmallar då skildringen i sig är unik. Och utan att besitta en djupare förståelse för de oavlåtligen återkommande och därtill underförstådda kopplingarna till forntida sägner, religioner och ockultism är det nog svårt att till fullo uppskatta och begripa genialiteten i verket. Sorgespelets första akt är hursomhelst mer påtagligt och lättbegripligt än vad den andra akten är och snillrikheten i diktkompositionen är här fullständigt genial. I den andra akten tappar berättelsen i stringens och här är det som lekman mycket svårt att hänga med i alla vändningar och liknelser - vilket leder till att läsupplevelsen försvagas. Faust kräver mycket av sin publik men om man beslutar sig för att ”ta tjuren vid hornen” och tar sig igenom berättelsen får man ut en hel del av det.

Favel ensam från 1968 handlar om en man vid namn P.. Visa hela

Favel ensam från 1968 handlar om en man vid namn Peter eller Pierre Favel-Hyth, en författare och tiningskorrespondent född och uppvuxen i Berlin. Merparten av boken utspelar sig dock inte i Tyskland utan i den engelska förortsidyllen Woodham strax utanför London dit Favel begett sig för att besöka Martin och Miriam, två barn som han lyckades rädda med sig på flykten från Nazityskland och vars föräldrar föll offer för det nazistiska skräckväldet. Favel har även återvänt till Woodham för att besöka sin gamle vän och mentor, den åldrige tyske revolutionären, läkaren och konstnären Charlon-Loday. I samtalen med Charlon blir Favel länken mellan dåtid och framtid, en åskådare som allt mer kommit att inse vilka medel människan kan begagna sig av i sin strävan att förverkliga utopier. Favels sökande efter svar och förklaringar genomströmmas hela tiden av minnena av en kvinna som han under mellankrigstiden hade ett hemligt och passionerat förhållande till.

Johnson använder sig i ”Favel ensam” av ett mycket djärvt berättargrepp när han berättar om samt granskar de bakomliggande drivkrafter som utopister i alla tider hämtat kraft ifrån. Efter hand blir man som läsare ställd inför bokens slutgiltiga (och kanske även egentliga) frågeställning: Vad utopisterna, såsom Thomas Moore och Karl Marx, i realiteten lyckats förändra/förbättra? Svaret på frågan är allt annat än givet och Johnson försöker sig inte heller på att komma med något svar. Personligen blev jag tämligen ställd och ganska illa berörd av dessa frågeställningar som jag fortfarande inte slutat att grunna över.

Trots att denna roman känns nyskapande, och på många sätt olik de tidigare romaner som jag läst av Johnson, finns ändå de klassiska Johnson-komponenterna medtagna såsom de inre monologerna. Det här är knappast en bok som en oprövad författare hade fått möjlighet att ge ut. Därför var det en väldig tur att Eyvind Johnson inte var oprövad författare år 1968!

Klassisk novell som utspelar mitt under det fransk.. Visa hela

Klassisk novell som utspelar mitt under det fransk-tyska kriget 1870-71. Ett sällskap av olika sorters människor befinner sig på flykt undan de tyska trupperna i en diligens. I ressällskapet finns bl.a. en adelsman, en köpman, två nunnor och en politisk agitator. Till denna brokiga skara sällar sig en ung glädjeflicka, som i berättelsen som kallas Fettpärlan (för hennes korpulenta kroppshyddas skull).

En plötslig snöstorm gör att gruppen blir strandsatta i ett värdshus som efterhand fylls med tyska soldater. Efter hand förstår ressällskapet att hoppet nu står till Fettpärlan och de ”insatser” som bara hon kan glädja tyskarna med. Maupassant åskådliggör i denna novell hur moraliska hållningar snabbt kan situationsanpassas och att tillsynes föraktfulla handlingar kan vara att föredra framför borgerlig, religiös och politisk egoism. Fettpärlan är enligt mitt tycke en mycket utsökt skift som säkert betraktades som provokativt sprängstoff då den först publicerades.

Den första gången jag konfronterades med Flugornas.. Visa hela

Den första gången jag konfronterades med Flugornas herre var då jag skrev mitt specialarbete i trean på gymnasiet. Arbetet var en litteraturjämförelse mellan Goldings ”Flugornas herre” och Orwells ”Djurens gård”. Jag minns att jag tyckte att båda dessa böcker var intressanta, men att jag föredrog Djurens gård framför denna bok. När jag nu har läst om Flugornas herre är jag inte längre så säker på att mitt tidigare omdöme var helt välbetänkt. Boken är helt klart fängslande från det idéhistoriska perspektivet genom att den förmedlar och behandlar många filosofiska/politiska utgångspunkter och teman.

Det kanske mest grundläggande temat för roman utgörs dock, enligt mig, av att mänskliga gemenskaper och samhällsbildningar ytterst behöver vila på någon form av samhällskontrakt. Denna centrala tankegång kan mycket väl spåras hos upplysningstidens filosofer såsom Thomas Hobbes, John Locke och Jean-Jacques Rousseau. Att handlingen förlagts just till en öde ö och att hela persongalleriet utgörs av just barn för tankarna till det så kallade naturtillståndet – ett tillstånd som sägs ha funnits innan dess att människorna inordnade sig under samhällsbildningar (och slöt samhällskontrakt för skydda varandra och privategendomen). Flugornas herre kan därför betraktas som ett fascinerande tankeexperiment vars utgångspunkt är vad som skulle hända med människan om hon åter förflyttades till och konfronterades med naturtillståndet. Ett liv utan stat och ledning - där människorna styrs av sina egenintressen och där "allas kamp mot alla" råder.

Rent språkmässigt anser jag emellertid inte att Flugornas herre höjer sig över mängden, och det faktum att de filmer som gjorts är snarlika (om inte bättre än) romanen gör att jag ändå stannar vid en stark trea i betyg. En bra bok som man inte glömmer i första taget.

Avslutningsvis, vilken bok är då egentligen bäst – Flugornas herre eller Djurens gård? Enligt mig är de likvärda både beträffande kvalitet och subtilitet.

Denna volym innehåller en sammanställning av mesta.. Visa hela

Denna volym innehåller en sammanställning av mestadels korta prosastycken författade av självaste Franz Kafka (vilket jag aldrig hade chansat på om författarens namn inte angivits). En del av prosastyckena har publicerats i tidskrifter medan andra hör till författarens kvarlåtenskap. Frånsett några få undantag känner jag mig inte alls imponerad av det textmaterial som tagits med i boken. Jag tycker att dessa prosastycken (57 stycken på 114 sidor!) överlag är alldeles för korta och osammanhängande för att de ska kunna skänka mig någon större läsupplevelse. Det mesta av materialet är enligt mig pretentiöst flum som endast besvaras med ett resignerat jasså. Denna samlingsvolym kan möjligtvis roa de redan frälsta, Kafkafantaster eller samlare, några andra skäl till att detta bokband kommit i tryck kan jag nämligen inte finna. Ingen bok att önska sig inslagen under julgranen alltså.

I denna av politik starkt färgade utgåva diskutera.. Visa hela

I denna av politik starkt färgade utgåva diskuterar Sven Lindqvist de stora samtids- och framtidfrågorna utifrån artiklar och essäer som han skrivit och publicerat under de två senaste decennierna. Och det är en blandad kompott, onekligen. Boken inrymmer tre delar eller snarare tre framtidsområden: Välfärd, Kvinnor och män samt Arbete. Av dessa tre delar tycker jag att den första (Välfärd) är den klart bästa. Här är Lindqvist i sällan skådad toppform då han på ett stringent och mycket övertygande sätt blottlägger svagheterna i några av de mest orubbliga myter om välfärdssamhällets brister som figurerat i svensk dagspress under de senaste två decennierna. Ekonomismens högfärdiga förkunnare får utså en intellektuell lynchning av sällan skåtat slag då Lindqvist bitskt ifrågasätter hela den nutida ekonomismens värderingsgrund och framburna halvsanningar. Lindqvist påpekar att framtiden inte alls är förutbestämd utan att det alltid är människorna som formar det framtida samhället – världsmedborgarna såväl som de svenska medborgarna. De två återstående delarna av boken (Kvinnor och män samt Arbete), som förvisso är intressanta, håller inte samma höga klass (även om utläggningen kring pensionsreformen borde läsas av alla). Framtidslandet rekommenderas som läsning till alla som vill ta del en intressant och alternativ tolkning till de senaste tjugo årens samhällsutveckling.

Analys av en konflikt som många redan glömt bort... Visa hela

Analys av en konflikt som många redan glömt bort. Så kan man sammanfatta denna bok från slutet av 1990-talet som kom som en reaktion på och en protest mot det krig som blossade upp på Balkan (Kosovo). I boken samlas ett tjugotal skribenter och debattörer från de mest skilda håll, såväl politiskt som geografiskt. Svenska debattörer såsom Ingvar Carlsson, Per Gahrton och Henning Mankell trängs med internationella storheter som Noam Chomsky, Howard Zinn och John Pilger. Det som förenar dem är deras brinnande fredsengagemang och indignation över den uppkomna situationen. I bokens första avsnitt tecknas de historiska konturer som låg bakom konflikten, medan den andra delen innehåller analyser över händelseutvecklingen (både från albanernas och serbernas perspektiv).

På det hela taget tycker jag att detta är en förtjänstfull samling artiklar (dessutom bra redigerade) som inte enbart är aktuella för kriget i Kosovo. Analyserna fångar och speglar nämligen utgångspunkter och konfliktytor som ligger bakom flertalet av världens väpnade konflikter. Dessutom gillar jag blandningen mellan provokation och fakta som förekommer i bokens 26 kapitel. Ska jag vara petig kan jag tycka att urvalet av debattörer valts med lite väl snäv måttstock – jag tror inte att det är någon slump att den överväldigande majoriteten av de medverkande står ganska långt ute på den politiska vänsterkanten (trots baksidestextens försäkran om motsatsen). Boken hade avgjort tjänat på spegla fler perspektiv och sedan ställa de olika historiebeskrivningarna mot varandra. Nu saknas tyvärr lite av den dynamiken. Detta känns särskilt allvarligt med tanke på att ett av bokens huvudsyften var/är att stimulera till debatt och ge läsaren hjälp att ta ställning.

Allmänbildande och (tyvärr) fortfarande aktuell.

Främlingen utspelar sig i Algeriets huvudstad Alge.. Visa hela

Främlingen utspelar sig i Algeriets huvudstad Alger och kretsar kring romanens liknöjda huvudperson Mersault. Huvudpersonen är en ung liknöjd kontorstjänsteman som framlever sina dagar i ett tillsynes apatiskt tillstånd. Moderns plötsliga bortgång berör honom knappt märkbart utan han konstaterar krasst föreliggande faktum: mor är död, och det är inget som jag kan göra något åt. Efter att liknöjt bevittnat moderns begravning får Mersault ledigt från arbetet och under ledigheten inleder han ett, från sin egen sida, liknöjt förhållande med en vacker kvinna. En tillfällighet gör Mersault till mördare och han kan efteråt inte förklara varför han begått ogärningen eller varför han inte känner några skuldkänslor. Den följande rättegången är bara en transportsträcka då skuldfrågan redan är styrkt. Mersaults brist på självrannsakan ersätts inte som brukligt är av ångest utan med - ja just det – en liknöjdhet inför situationen. Mersault döms slutligen till döden eftersom han konsekvent vägrar att "spela med i spelet" och ljuga om sina känslor.

Jag tycker att Främlingen är en rätt intressant skildring av en människa som slutat besvära sig om sig själv och omvärlden – en människa som därigenom känner sig främmande för sig själv och andra. Språket är fortsättningsvis väldigt torftigt och säkerligen anpassad till den person som Camus valt att beskriva. Och om så varit fallet var det ett smart drag av författaren för jag tycker att storyn vinner mycket på just berättartekniken. Jag fascineras också av alla de smått absurda parenteser som plötsligt dyker upp berättelsen - exempelvis berättelsen om den hemvändande tjecken som av misstag mördas av sin familj eller beskrivningen av den fule mannen som blir bedrövad när han tappar bort sin fula sin hund. Jag har svårt att i nuläget bestämma mig för vilket betyg som ger boken rättvisa. Då läsningen, trots alla sina intressanta inslag, inte gav upphov till någon vidare läsglädje, stannar jag i nuläget vid en återhållsam trea.

Bokens huvudperson Toru Okada kallar sig själv för.. Visa hela

Bokens huvudperson Toru Okada kallar sig själv för Nyckelfågeln efter en fågel som häckar någonstans i närheten av det egna huset i Tokyos utkanter. Okada är annars en tämligen ambitionslös hemmaman som mest går omkring och småmyser i sin självvalda arbetslöshet. Dagarna ägnas åt att ta hand om hushållet och sörja för att maten står bordet när hustrun Kumiko kommer hem från arbetet. Men saker och ting löses sakta upp, katten försvinner, Kumiko börjar komma hem allt senare från jobbet; och en dag är hon också borta. Och som om inte det vore nog - en mängd mycket besynnerliga kvinnor vill plötsligt göra sig bekanta med honom. Verkligheten känns plötsligt inte så verklig för vår stackars huvudperson, och efter att tagit del av den åldrade krigsveteranen Mamiya fansansfulla berättelse drar han sig tillbaka från omvärlden. Han söker sig i likhet med Mamiya till botten av en uttorkad brunn… Och i det becksvarta mörkret lär han sig omsider att tränga in i den parallella verklighet som utgör porten och gåtan till hustruns försvinnande…

Murakami lyckas åter igen bygga upp en sin helt egen Murakami-värld, där man som läsare efterhand köper att hävdvunna begrepp välts om ända lite hursomhelst. Precis som i romanen Kafka på stranden, utspelar sig delar av historien i en parallell verklighet – i någon form av andevärld – i vilken personer som råkat ut för tragiska öden (exempelvis Nyckelfågeln) har förmågan att förflytta sig till. Jag är på det hela taget mycket imponerad av denna i ordets rätta bemärkelse mångbottnade historia. Det är också en blandvändare utan dess like, och de drygt 740 sidorna avverkades i ett rappt nafs. Boken allra bästa, och mörkaste, delar förmedlas av den ärrade Mamiyas och skildrar ett misslyckat underrättelseuppdrag i Manchuriet och sedermera livet som krigsfånge i Sibirien. Utan att avslöja något mer lovar jag att du inte kommer glömma dessa avsnitt i första taget.

Inga större fadäser här inte (förutom en helt vansinnig mening/översättning överst på sidan 720), så betyget blir därför gott. En fråga som infann sig under läsningens gång var valet av årtal under vilken bokens ramhandling utspelar sig. Varför välja att förlägga handlingen till just 1985? Vad är poängen med detta? Jag frågar men får naturligtvis inga svar.

Hursomhelst, en spännande bok som inte släpper taget om läsaren.

Boken är en knivskarp och tillika ett klockrent an.. Visa hela

Boken är en knivskarp och tillika ett klockrent angrepp på det svenska folket och deras mentalitet och sedvänjor. Språket är levande, sprudlande och bitvis högtravande. Herr Bachmanns Broschyr är enligt min mening den bästa nidporträtteringen av Sverige sedan Strindbergs ”Det Nya Riket”. En mycket läsvärd bok som ger upphov åt mycket glädje och många eftertänksamma skatt.

Vad kännetecknar en förrädare och vad är egentlige.. Visa hela

Vad kännetecknar en förrädare och vad är egentligen förräderi? Frågor liknande dessa försöker författaren Hans Lagerberg att problematisera kring i sin mycket originella bok ”Förrädare – en bok om omöjliga och nödvändiga lojaliteter”. Ett förräderi är enligt Lagerberg resultatet av en konflikt mellan olika värdesystem - system som ofta är immanenta, och som vi födds in i och som vi knappast kan påverka mer än marginellt. Förräderiet uppstår då den enskilda individen bryter mot de sociala och kulturella normer som är förhärskande och allmänt accepterade i den miljö där den specifika individen råkar befinna sig. Själva förräderiet blir därför en handling som helt och hållet är kulturellt betingad och vad med är – helt och hållet situationsstyrt.

Boken är tämligen omfångsrik och de olika förrädarna grupperas in i olika fack; alltifrån politiska förrädare till landsförrädare, tyrannmördare och klassförrädare etc. De hela tar dock sin början med utgångspunkt från den kanske största förrädaren av dem alla – Judas. Redan här anger Lagerberg tonen då han ifrågasätter benämnandet av Judas gärning mot Jesus som ett förräderi. Lagerberg konstaterar istället att detta förräderi måhända var förutbestämt såtillvida att gud redan på förhand avgjort Judas öde genom att bestämma att just han skulle ange Jesus.

Lagerbergs uppslag är finurligt och greppet är likaledes mycket ovanligt, för han väljer helt sonika, och i kontrast till sedvanligt bruk, att skildra världen utifrån förrädarnas perspektiv. Förrädarna visar sig i Lagerbergs genomgång många gånger vara vanliga människor som drabbats extra hårt i olika konflikter såtillvida att de många gånger motvilligt tvingats välja sida för att senare bli betraktade som hjältar eller förrädare. Skillnaden mellan att å en sidan bli en beundrad hjälte och å andra sidan en avskydd förrädare tycks i framställningen hårfin: Raul Wallenberg kom utifrån utfallet av andra världskrigets att betraktas som en hjälte medan exempelvis norrmannen Vidkun Quisling blev betraktad som en avskyvärd förrädare. Men hade denna klassificering varit densamma om Tyskland istället stått som segrare efter kriget? Hade då inte Wallenberg varit förrädaren och Quisling hjälten? Lagerberg ifrågasätter konstant den enkla och konventionella bilden av de olika förrädarna vars öden han skildrar. Han försöker istället för att fördöma, sätta in deras handlande i ett historiskt sammanhang och bredare perspektiv. Lagerberg bemödar sig på så sätt att medvetandegöra läsaren om de svåra omständigheter och de obekväma ställningstaganden som många av förrädarna har levt under.

Den här boken är mycket intressant och viktig såtillvida att den ifrågasätter det gängse synsättet varmed vi betraktar människor som vi benämner förrädare. Trots detta fann jag vissa skildringar mer intressanta än andra (och detta beror givetvis på mina egna intresseområden). Jag ser därför denna bok som ett tilltalande smörgåsbord belamrat med historiska betraktelser, ett smörgåsbord där läsaren själv kan välja ut godbitarna, allt efter tycke och smak. Och för det mesta smakar det riktigt bra!

”Kärleken är stark som döden, hård som sten” står.. Visa hela

”Kärleken är stark som döden, hård som sten” står det att läsa som en sorts undertitel på Andrew Davidsons internationellt kritikerrosade debutroman ”Gargoylen” från 2008. Kärleksmotivet är också det allt överskuggande i denna smått otroliga historia om en namnlös berättare och före detta porrstjärna som efter en trafikolycka vanställts till oigenkännlighet av sina livshotande brännskador. Men istället för det planerade självmord som leder honom i rehabiliteringsarbetet träffar han på sjukhuset ljusgestalten Marianne Engel som han tycks ha en långtgående kärleksrelation till. Och med långtgående avses i det här fallet medeltida! Ramstoryn kan tyckas otroligt men utan att avslöja för mycket består den av ett flertal till varandra länkande och högst häpnadsväckande ingredienser...

Det som fick upp mitt intresse för boken var inte det klatschiga omslaget eller det faktum att bokens sidor är svarta i kanten (!), det var snarare en förhoppning om att här finna en ny version av Eyvind Johnsons mästerverk ”Livsdagen lång” som även den behandlar temat kärlek som sträcker sig över och genom århundraden. Det skulle jag inte ha gjort.

För att vara helt ärlig fallerar den här romanen nästan lika snabbt som dess huvudperson kastats ut för stupet med sin sportbil. Davidson gör nämligen det fatala misstaget att inte förankra ett intresse för sin huvudperson. Utöver den historiska och medeltida person som berättaren en gång varit låter författaren, av någon outgrundlig anledning, sin huvudperson komma från ett arbete inom porrbranschen. Varför frågar jag mig? Frågan känns berättigad med tanke på att bakgrunden saknar betydelse för det kommande händelseförloppet. Därför kunde berättaren lika gärna ha varit advokat, försäkringstjänsteman, rektor eller clown. ”Porrspåret” känns således som ett omotiverat effektsökeri som stör läsningen och inte leder någonstans.

Så länge berättaren befinner sig på sjukhuset och kämpar mot sina fasansfulla brännskador kände jag ändå ett visst intresse för vidare läsning. Beskrivningarna av brännskadeavdelningen i allmänhet och berättarens brännskador i synnerhet var starka och skakande. Men i samma stund som huvudpersonen skrivs ut från sjukhuset sjunker detta ambitiösa romanbygge likt ett ståtligt men fuskbyggt regalskepp. För från och med denna punkt följer ett flertal direkt eländiga tidsmässiga förflyttningar där den europeiska medeltiden beläggs med en anglosaxisk moral à la sent 1900-tal. De historiska partierna är torftiga, finesslösa och närapå helt befriande från historiska referenser. Nordamerikanska författare beskylls ofta felaktigt för bristande förmågor att skildra äldre historiska förlopp. Här känns dock den kritiken med råge befogad. Till detta kan slutligen läggas Marianne Engel – en omöjlig figur vars porträttering är en av de mest plattitydmässiga som jag hittills stött på i litteraturen. Måhända är jag väl hård i min kritik då jag inte kan låta bli att jämföra Davidsons debut med verk från litterära storheter som Eyvind Johnson, Ivo Andric och Pär Lagerkvist. Av dessa författare har den gode Davidson en hel del kvar att lära.

Hursomhelst, att den här romanen lyckats vinna kritikernas hjärta är den riktigt stora gåtan för mig. Ettan får ett plus i kanten för den höga ambitionsnivån.

Händelserna i romanen ”Glaspärlespelet” utspelar s.. Visa hela

Händelserna i romanen ”Glaspärlespelet” utspelar sig i det framtida utopiska landet Kastalien. Landets intellektuella elit förvaltar något som benämns ”glaspärlespelarnas orden” - en sammanslutning av landets främsta tänkare/glaspärlespelare. Själva spelet (glaspärlespelet) var från en början en slags lek med färgade glaskulor på en kulram påminnande om ett notsystem som så småningom utvecklades till ett sinnrikt och djupsinnigt tankespel - en syntes av alla tiders konster och vetenskaper. Romanens huvudperson Josef Knecht, vilkens livshistoria skildras i romanen gör en lysande karriär inom glaspärlespelarnas orden. Men på toppen av sin bana börjar ett groende tvivel att ansätta hans samvete. Knecht börjar mer och mer ifrågasätta sin rätt att isolera sig från den mänsklighet på vars arbete och lidande hela kulturen vilar. Han fattar inom kort det ofattbara beslutet, - han lämnar orden och går ut för att verka som lärare bland de unga som en gång ska ta upp kampen för sanning och rättvisa.

Romanen skildrar mästarens liv från olika perspektiv – dels ett beskrivande utifrånperspektiv dels med Knechts kvarlåtenskaper i form av dikter och de tre så kallade levnadslopp som varje glaspärlespelare ska nedteckna under sin studietid. I dessa levnadslopp redogör glaspärlespelen för hur hans liv skulle kunna gestalta sig i andra tider och under förhållanden. Boken är därför mycket mer än en vanlig roman: Jag tycker att den på ett briljant sätt sammanfogar några de stora och eviga mänskliga frågorna – om religionens och kunskapens roll i kulturen och historien. Alltså inte helt olikt det som återfinns i många av Dostojevskijs stora idéromaner.

Glaspärlespelet är enligt mitt tycke en helt underbar skildring av inre konflikter och själslig dualism, skildrad såväl i roman-, dikt- som berättelseform. Boken fullkomligt myllrar av filosofiska och mycket tänkvärda uppslag och idéer. Trots att berättelsen om Josef Knechts liv är skildrad med ett sövande vackert bildspråk utgör berättelsens andemening av ett skarpt ifrågasättande av en vetenskap och forskarkår som gjort sig själva till självändamål och därmed bihang till det verkliga livet. Hesse behandlar i boken ett mycket svårt motiv med en sann mästares genomträngande förstånd. Glaspärlespelet är en inte enbart en fantasiskapelse av stor och överväldigande skönhet utan också ett bokverk av nästan ogripbar lärdom och djupsinne. Den hör till de ovärderliga böcker som står över tiden då den ger uttryck för de innersta mänskliga strävandena. Berättelsen om Josef Knechts liv genererar fler frågor än vad den besvarar. Högsta betyg!

Dumas klassiska roman om den felaktigt fängslade o.. Visa hela

Dumas klassiska roman om den felaktigt fängslade och bittert hämndtörstande Edmond Dantes är både fängslande och tänkvärd. Romen är också oändligt mycket bättre än de tämjda och förutsägbara filmatiseringar som genom åren gjorts. De universella budskapen om kärlek och rättvisa gör romanen oemotståndlig. En riktig sträckläsebok!

I romanen Grisjakten från 1968 får man som läsare.. Visa hela

I romanen Grisjakten från 1968 får man som läsare via korta och närmast militäriska dagsanteckningar följa hur chefen för nyinrättade statliga myndigheten Statens Boskapsinspektion (SBI), Lennart Siljeberg enträget tar sig an uppdraget att hitta effektivare och mer smärtfria metoder att slakta svin. Huvudpersonens förmåga att med fräcka knep tygla alla upptänkliga byråkratiska hinder som uppstår längs vägen visar sig snart vara mycket effektiva. Frågan han dock aldrig reflekterar över är vad uppdraget egentligen syftar till?

En mycket finurlig liten roman det här. Jersilds tillvägagångssätt - att använda sig av dagboksanteckningar - är ytterst effektivt och gör det här till en ganska ruggigt berättelse. De korta noteringar som Siljeberg prydligt och metodiskt nedtecknar är tämligen fria från reflektion – noteringar av hur huvudpersonens bankkonto och handkassa utvecklas och svårigheterna att organisera slakten skiljer sig inte nämnvärt åt. Det handlar i båda fallen om strama kalkyler med siffror och procentsatser. Huvudpersonens totala avsaknad av reflektion leder tankarna till koncentrationsläger och det industriella utrotandet av människor. Och som inte det vore skrämmande nog får man som läsare ta del av initierade beskrivningar av ett byråkratiskt maskineri vars kuggar inte går att hejda när de väl satts i rörelse. Läs- och tänkvärd.

Miles tar sig i boken ”Gud en biografi” ann ett my.. Visa hela

Miles tar sig i boken ”Gud en biografi” ann ett mycket omfattande uppgift när han bemödar sig att redogöra för den ambivalenta personlighet som återfinns hos bibelns huvudperson (gud). Boken följer i stort gamla testamentet från pärm till pärm vilket gör redogörelsen synnerligen tät och heltäckande. Upplägget är högst intressant, dock ej okontroversiellt, och den gudabild som efterhand framträder visar på ett väsen som både har förbarmande och hänsynslösa sidor. I ena stunden tycks gud vilja mänskligheten det allra bästa för att i nästa stund skifta i temperament och utrota hela folkslag.

Boken tecknar, förutom bilden av gud, en mycket uttrycksfull bild av hela gamla testamentet. I takt med läsningen kom jag även till insikt med magnituden av min egna religionsvetenskapliga inkompetens. Boken gav mig därför, som novis på området religionsvetenskap, mycket nyttiga upplysningar. Speciellt gav läsningen mig en ökad insikt om hur viktigt religionen är för att över huvud taget kunna förstå och analysera samhälliga fenomen. Boken innehåller många guldkorn exempelvis avsnittet om Jobs bok och de förnämliga förklaringarna av de trätofrön som fortfarande är gällande i dagens Mellanöstern. Jag misstänker att upplevelsen av boken skulle höjas ett par snäpp om man i samband med läsningen läste bibeln vid sidan om. Det gjorde inte jag.

Boken känns både originell och aktuell och inte heller historieberättandet är det något fel på. Vad jag främst vänder mig mot är istället det erbarmliga språk med vilket Miles analyserar gamla testamentet. Att påstå att språket är träigt och akademiskt är en underdrift; språket var faktiskt (enligt mig) på sina håll så oerhört stelt att jag instinktivt ryggade tillbaka i läsfåtöljen. Det kan tänkas att detta problem i huvudsak beror på skral översättning, men jag tror knappast det. Snarare misstänker jag att de akademiska och föga skönlitterära ordvalen har följt med från den engelska upplagan. Dessa språkliga ”brister” (om man nu kan benämna dem som brister) drar tyvärr ned mitt betyg ordentligt. Jag ger därför boken ”bara” en stark trea i betyg.

Den franske nobelpristagaren Anatole Frances ”Gyck.. Visa hela

Den franske nobelpristagaren Anatole Frances ”Gyckelspel” är en roman som mestadels utspelar sig i teatermiljö. Scenen för bokens handling är satt till Paris (teaterkonstens huvudstad) vid det förra sekelskiftet. Bokens huvudperson den fagre aktrisen Félicie har förmågan att väcka det motsatta könets köttsliga begär. En förmåga som hon inte är sen att dra fördelar av. När den unge scenartisten Chevalier plötsligt ges kalla handen tar berättelsen en ny och plötslig vänding: Chevalier begår nämligen självmord när han överges till förmån för en elegant diplomat som på ett bättre sätt motsvarar Félicie societetsideal. Chevalier låter sig dock inte glömmas så lätt, han återvänder nämligen som osalig ande…en ande som ska visa sig sätta käppar i hjulet för Félicie kärleksaffärer.

Inledningsvis tyckte jag faktisk att berättelsen om den pimpinätte Félicie var tilldragande. Trots att bokens huvudpersoner inte introducerades eller presenterades särskilt ingående lyckades France med konststycket att skapa en medkänsla för deras i många stycken utsatta tillvaro. Denna utsatthet påvisas av att artisterna i boken spelar tillsynes inövade roller såväl på som utanför scenen - hela deras tillvaro blir så att säga en charad, inte minst då det gäller känslor. Bokens var alltså utan tvivel lovande inledningsvis (lite som Bulgakovs ”Svart snö” som även den utspelar sig i teatermiljö) men efter den plötsliga vändingen en tredjedel in i boken blev det dock en ända stor soppa av alltihop. Den trovärdighet som med en mästares känsla långsamt byggts upp raserades på bråkdelen av några sidor och detta faktum ledde tyvärr till att berättelsen därefter kändes ointressant. Inte ens det finurliga slutet kunde sedan rädda Gyckelspel från att bli någonting annat än…ett gyckelspel.

Bitvis burlesk, bitvis genial och bitvis ganska tr.. Visa hela

Bitvis burlesk, bitvis genial och bitvis ganska trist. Så väljer jag att beskriva Selma Lagerlöfs omtalade debutroman ”Gösta Berlings saga”. Verklighetsbaserade släktkrönikor blandas friskt med folksägner och skrönor från den värmländska landsbygden på ett, får jag säga, högst intressant sätt. I ärlighetens namn tycker jag dock att utsvävningarna blir lite väl tilltagna emellanåt. Att berätta flera parallella historier på en och samma gång är en välprövad och svår berättarkonst som i sina bästa stunder kan göra en berättelse extra fängslande. I det här specifika fallet anser jag emellertid att det enbart leder till att den intressanta förgrundshistorien om den dekadente prästen Gösta Berling rycks sönder. Det är tråkigt eftersom jag tycker att det är just beskrivningarna av Berlings levnadsöde som är de mest fascinerande och intressanta.

I den korta romanen Halv elva en sommarkväll, berä.. Visa hela

I den korta romanen Halv elva en sommarkväll, berättas historien om ett franskt par (Pierre och Maria) som med dotter och väninna bilar genom Spanien. Några mil utanför Madrid fångas de plötsligt av ett våldamt regnoväder och tvingas övernatta i en liten stad där ett mord just begåtts. Polisen genomsöker staden efter den man som i ett svartsjukedrama mördat sin hustru och Maria, som i den jagade mannen ser en olyckbroder, känner sig böjd att hjälpa honom ur knipan…

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men det var något med Duras sätt att skriva som ögonblickligen fångade mitt intresse. Historien berättas rakt och koncist, utan några krusiduller, med ett avskalat språk som för tankarna till Pär Lagerkvist. Detta lilla mästerverk, för det är det onekligen, är mer dubbelbottnat än vad den vid en första anblick utger sig för att vara. Många för berättelsen viktiga utgångspunkter förblir boken igenom outsagda, och som läsare får man genom huvudpersonernas tankar endast vissa ledtrådar till det kärleksdrama som är under uppsegling. Men Duras låter sig inte frestas av övertydlighetens gissel utan håller läsarna på halster boken igenom.

Som svensk är det även befriande att läsa en berättelse nästintill fri från pekpinnar och sensmoral, exempelvis kör Maria bil rejält berusad utan att fördenskull krocka eller hamna i diket. Samtliga huvudpersoner känns levande och beskrivningarna av Marias tilltagande resignation och onykterhet känns ytterst autentiska. Så helt oförhappandes delar jag med de största av lovord ut det högsta betyget till denna magnifika lilla bok. Jag ska definitivt läsa mer av Marguerite Duras.

Han som spelade schack med livet är en fruktansvär.. Visa hela

Han som spelade schack med livet är en fruktansvärd studie av det stegvisa själsliga nedbrytandet av en människa, i det här fallet en schackspelare. Beskrivningen av den sjukliga passionen inför schacket som gradvis stegras till absurditet och rent vanvett är fängslande. Nabokov lyckas här till fullo med att skapa en kuslig suggestiv stämning kännetecknad av en allt större overklighet och själsligt förfall. Tyvärr lyckas inte Nabokov alls med att skapa någon sympati för sin groteska förgrundsgestalt vilket leder till att Luzjins fruktansvärda levnadsöde känns ganska ointressant för mig som läsare. Denna brist frånräknad är dock romanen en mycket spännande och högst egendomlig resa in i det mänskliga psykets okända och i många fall skrämmande domäner.

Hans nådes tid är ett storslaget epos som utspelar.. Visa hela

Hans nådes tid är ett storslaget epos som utspelar sig under de stormiga år på 700- och 800-talet då Karl den store successivt utvidgade det frankiska riket till att omfatta merparten av det som idag benämns Västeuropa. I det väldiga, och av rädsla präglade, riket råder genom hela boken en osäkerhetskänsla som lamslår alla reella och potentiella upprorsförsök. Makten utövas med en fullständigt obarmhärtig ”mildhet” i så måtto att varje oförsiktigt ord, överilad handling, eller minsta tecken på uppror registreras av kejsarens vidsträckta spionorganisation och oavkortat leder till att upprorsmakare spåras upp och med ”mild hand” får stå till svars för sina statsfientliga uppsåt. I den norditalienska landsdelen Lombardiet bor emellertid storbönder med starka och självständiga traditioner, bönder som så småningom finner det outhärdligt att rätta sig efter de kejserliga påbuden. Till dem hör romanens huvudpersoner – Bertoald Lupgis och dennes två hårdbarkade söner Warnefrit och Conald samt den yngste sonen Johanniperto (Johannes) som i motsats till sina bröder erhållit boklig bildning . De tre bröderna dyrkar hängivet och i all hemlighet den undersköna Angila som är dotter till den kejserliga vasallen hertig Rodgaud. Det uppror som hertigen anstiftar mot Hans nåde förändrar Lupigisbrödrnas liv högst påtagligt då de som kejserlig gisslan sprids vind för våg över hela det väldiga riket.

Historien om Lupigisbrödernas öden och äventyr berättas med en mycket snillrik berättarteknik där Johnson genom att blanda vittnesredogörelser med anteckningar, utdrag av vissa huvudpersoners kvarlåtenskaper samt inre monologer, lyckas spegla och förmedla karaktärernas tankar och gärningar från flera perspektiv. Det märks också att berättelsen är uppbackad av omfattande efterforskningar då många av de karaktärer som förekommer i boken har fått drag av eller åtminstone namn efter personer som verkligen har funnits i den tid och inom de områden berättelsen omfattar. Likaså har Johnson lämnat alla ortsnamn ograverade så att de överensstämmer med de faktiska benämningarna från 700- och 800-talet. I likhet med bl.a. C-J Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia” drivs handlingen framåt av en vidunderlig och livslång kärlek, men med den skillnaden att Johnson aldrig moraliserar eller visar ansatser till att sätta sig själv som domare över vad som kan betraktas som ”gott” och ”ont” . Hans nådes tid är en av de fem bästa böcker som jag har läst och kan vid jämförelse med andra svenska verk endast matchas av Pär Lagerkvists Barabbas.

Tecken i tiden. Med Hanteringen av odöda (2005) vi.. Visa hela

Tecken i tiden.
Med Hanteringen av odöda (2005) visar John Ajvide Lindqvist (JAL) upp samma subtila fingertoppskänsla som med sin debutroman tillika försäljningssuccé Låt den rätta komma in (från 2004). Genom skicklig omvärldsbevakning hade JAL med debutromanen som ende svenska författare då förutspått den vampyrvåg som skulle skölja in över oss från USA. Med Hanteringen av odöda låg han åter i framkant, och skyddade effektivt sin position som Sveriges ”skräckkung” – att zombien kom att bli nästa hype var nog knappast någon som gjorde författaren överraskad.

OK, vad är nu detta för roman då? Det är sensommar i Stockholm, det är tryckande varmt, ett mystiskt elektriskt värmefält svävar över den kungliga huvudstaden, alla påverkas och mår dåligt, elektriciteten löper amok… och på bårhusen börjar de nyligen avlidna vakna till liv. Tycker ni att det låter det spännande? För det tycker inte jag. På det hela taget tycker jag inte att Hanteringen av odöda är någon bra roman. För det första tycker jag att den feg, den är varken riktigt spännande eller skrämmande, den känns alltför lagom, anpassad efter att kunna säljas till en så stor målgrupp som möjligt. För det andra har jag svårt att ta till mig storyn som sådan. Den spänning som byggs upp under de första avsnitten går förlorad i det ögonblick som de döda faktisk vaknar till liv. Jag hade hellre sett att de inte alls vaknat till liv, ett mer spännande grepp (om inte säljande) hade varit att istället låta energifältet skapa ett rykte om att de döda hade vaknat, fast de inte gjort det. Ett sådant grepp hade gjort berättelsen till en experimentell psykologisk skräckis – som än mer effektivt kunnat utforska vårt förhållningssätt till döden. Nu blev det inte så och det kan jag förstås köpa.

Mycket av berättargreppet känns annars igen från Stephen King samt bokserien ”Mysrysare” som gavs ut på 1980-talet (vilken jag smygläste på mormor och morsfars vind i sommarstugan). Beträffande språket tycker jag att boken är skriven med ett enkelt och rakt sådant; läsningen flyter på i jämn takt och man hakar aldrig upp sig, förvånar sig inte heller, varken av tarvliga eller fördenskull geniala formuleringar. Det är lite som med gurkan i salladen, den fungerar som utfyllnad fast den egentligen är tämligen smakfattig. Samma sak med mitt slutomdöme – det här är inte en bok som jag avråder er från att läsa, inte heller kan jag rekommendera er att göra det.

Krabba Krabban färgad i violett ligger och lurar.. Visa hela

Krabba

Krabban färgad i violett
ligger och lurar i ett hörn av havet:
dess kniptänger är två gåtor:
dess aptit är ett hål.

Snart kämpar dess rustning mot döden
i helvetets soppa
och nu är den blott en ros:
den röda ätbara rosen

Denna och fjorton andra lovsånger till havets varelser möter den som öppnar Pablo Nerudas trivsamma bok Havsbävning som skrevs i början av 1970-talet. Boken är en litterär iscensättning av fjorton träsnitt gjorda av svenskan Karin Oldfelt Hjertonsson som var nära vän till Neruda. De snygga träsnitten pryder högersidan på varje uppslag, och till vänster återfinns dikterna på svenska och spanska (i tolkning av Ulf Hjertonsson).

Havsbävning kan inte sägas vara något litterärt mästerverk, men idén är kul och poesin mycket lättillgänglig. Dessutom är detta en bladvändare i ordets rätta bemärkelse - i storformat och med tjockt härligt papper. Hjertonssons stilfulla trätryck smälter väl samman med dikterna och skapar samklang. Titeln anspelar på havets återverkningar: Strandfynd som kastas upp stränderna.

I den jugoslaviske nobelpristagarens Ivo Andric ro.. Visa hela

I den jugoslaviske nobelpristagarens Ivo Andric roman ”Helvetets förgård” berättas historien om hur den nyss bortgångne munken Broder Petars upplevde sin korta tid i fångenskap i lägret ”helvetets förgård” (beläget i Konstantinopel). Det läger som beskrivs var en sorts vistelseplats eller fängelse, en muromgärdad och torftig karantän som inrymmande allsköns löst folk – hela garnityret av förbrytare alltifrån ficktjuvar och bedragare till råa mördare. I Petars målande återberättelse (!) blir lägret med alla dess bisarra invånare levandegjort på ett högst uttrycksfullt och ibland otäckt sätt.

Petars rumskamrat, den tystlåtne och hemlighetsfulle turken Djamil, tar efterhand allt större plats och blir också vad det lider bokens egentliga förgrundsfigur. Denne är av förnäm härkomst men har efter en serie olyckliga tillfälligheter förläst sig, fångats av, och kommit att identifiera sig med sultansonen Dechem: en man som fick framleva sina dagar i förgylld exil, en fånge som hänsynslöst utnyttjades av kejsare och påvar, en tillvarons olyckskorp. I fångenskapen i helvetets förgård bryts Djamil ner och hans förnuft löses upp då han på fullt allvar tror sig vara sultansonen.

Berättelsen är intressant såtillvida att den nästan fullständigt saknar tidsmässiga referenspunkter. Hade det inte varit för att staden Istanbul benämns med sitt gamla namn, Konstantinopel, hade det faktiskt varit helt omöjligt att tidsbestämma handlingen – berättelsen skulle kunna utspela sig alltifrån tiden för Jesu födelse fram till idag. Boken styrka ligger annars i Andric trollbindande berättarförmåga, språket (med de långa meningarna) såväl som det tillbakalutade tempot känns angenämt och stilfullt. Temat påminner fortsättningsvis om det som står att finna i exempelvis Eyvind Johnsons historiska romaner, och det borgar för en viss kvalitet. Problemet är bara det att berättelsen känns ganska linjemässig och ordinär; införlivandet av en historisk bihandling i ramhandlingen är ingen nyhet i sig och då beskrivningarna i övrigt följer gängse mallar hamnar tyvärr ”Helvetets förgård” i kategorin ”böcker som är trevliga att läsa men som därefter förpassas till glömskans domäner”.

Berättelsen är en mustig folklivsskildring om live.. Visa hela

Berättelsen är en mustig folklivsskildring om livet i helg och söcken, arbetet på åkern, fisket, jakten, midsommardansen och bondbröllopen. Boken handlar, kort och gott, om vaniga människor som levde i Stockholms skärgård under 1800-talet. Huvudpersonerna är den bitska änkan Madam Flod, dennes son Gusten som bara vill jaga sjöfågel och lata sig samt Karlsson som kommer till Hemsö för att få ordning på gården. Främlingskapet och striderna mellan de tre huvudpersonerna stegras allt eftersom historien fortlöper och slutar i en katastrof! Huvudgestalterna känns levande och naturskildringarna är av en klass som svårligen låter sig överträffas i svensk litteratur. Strindberg tecknar med enkla medel en historia som både är intressant som naturskildring och som psykologiskt drama.

Herr Clerk Vår Mästare är inget mindre än ursprung.. Visa hela

Herr Clerk Vår Mästare är inget mindre än ursprungsversionen av Eyvind Johnsons roman Minnas som utgavs 1928. Författaren hade själv strukit de mer experimentella delarna av romanen som utspelar sig i Himmelrik innan han sände in manuskriptet till förlaget, som i sin tur, och på förläggarens begäran, strök vissa fränt realistiska skildringar. Romanen har via Svenska Akademins ömsinta försorg nu publicerats i sitt ursprungliga skick.

Jag har tidigare recenserat romanen Minnas som på det stora hela utgör de strikt realistiska delarna av Herr Clerk Vår Mästare, de övriga delarna som skildrar Guds bestyr i Himmelrik har med vissa nödvändiga korrigeringar efterpublicerats i romanen Spår förbi Kolonos (se separat recension).

Efter att ha läst Herr Clerk Vår Mästare kan jag inte annat än imponeras av Johnsons djärva och mycket snillrika val komposition. Berättelsen utspelar sig bokstavligt på flera olika nivåer och med ett minst sagt brett persongalleri: från gud och dennes sändebud ängeln Eufradamus, till de norrländska tonårsbröderna Ivar och Martin, den alkoholiserade pederasten och sedermera frälsningssoldaten J A Galén samt den i rubriken förekommande stadsbibliotekarien herr Clerk (för att bara nämna några).

Johnson var bara 28 år när han lade sista handen på det manusskrift som sedan skulle omarbetas till oigenkännlighet. Bara författarens ringa ålder är imponerande i sig och visst kan man redan här ana att Johnson skulle bli en av de stora förnyarna av den svenska litteraturen. I det snillrika berättargreppet och det närmast laborativa händelseförloppet anar jag spår från litterära storheter som Proust och Joyce. Att Johnson och förlaget valde att inte gå hela vägen och publicera boken i obeskuret skick är dock fullt förståeligt. Den svenska publiken var sannolikt inte mogen för det 1928, och delarna om Himmelrik rimmade säkert illa med det faktum att Johnsons var och lanserades som arbetarförfattare. Jag är dock lycksalig över att Svenska Akademin tagit sig an det mödosamma arbetet med att återskapa romanen till sitt ursprungliga skick. För det här är onekligen ett tvättäkta mästerverk.

Boken inleds med en mycket läsvärd och välorienterad introduktion av akademiledamoten Ulf Linde. Läs och förvånas av författarens sprudlande idérikedom och högst moderna språk!

Historien om Lissabons belägring är en synnerligen.. Visa hela

Historien om Lissabons belägring är en synnerligen förtätad berättelse som försöker svara på den filosofiska frågeställningen om vad som kan hända när människan medvetet ändrar historien? Huvudpersonen i denna smart förmedlade berättelse är Raimundo Silva, en utled korrekturläsare som i sitt arbete med ett enformigt historiskt manuskript plötsligt får för sig att ”liva upp” sitt gärning en aning. Han infogar därför ett "inte" i den historiska texten vilket innebär att korsriddarna plötsligt vägrade att hjälpa portugiserna att belägra och inta staden Lissabon. Längre fram i berättelsen ges Raimundo möjlighet att fortsätta sin invecklade omarbetning av historien (så som den skulle blivit om detta "inte" faktiskt hade inträffat).

Idén och uppslaget, som tankeexperiment betraktat, är enligt min åsikt fullständigt lysande och jag kan bara önska att jag själv kunde komma på ett sådant intressant uppslag till berättelse. Men tyvärr, och det vill jag betona, tyvärr stannar mycket av det geniala vid själva idén då jag anser att Saramago inte till fullo lyckas förverkliga och nå i land med sin från början så intressanta tanke. Halvvägs in i boken tycker jag att utsvävningarna blir väl tilltagna och fokus förloras och förflyttas därmed gång på gång.

Jag tycker att det verkar som att Saramago önskat fästa alla de tankar som uppkommit vid skrivingen på pränt och därmed fullfölja beskrivningar av för historien helt meningslösa utsvävningar på ibland flera sidor. Det är enligt mig synd, för det ledde till att jag så småningom tröttnade och besvarade de många och detaljstinna beskrivningarna med en trött gäspning. Sedan har förlaget gjort sitt till för att ytterligare försvåra för oss stackars läsare, teckenstorleken är nämligen minimal och dialogerna inbakade i meningarna - vilket utmynnar i en 350 sidors lång textmassa med små bokstäver. När sedan meningarna, undantagslöst, är mycket långa förstår ni att det lätt kan bli frustrerande att läsa ”Historien om Lissabons belägring”. Att språket är vackert och målande spelar sedan mindre roll. Läsupplevelsen har ju redan förstörts av textstorlek, meningslängd och flummiga utsvävningar. Avslutningsvis måste jag tillfoga att kärlekshistorien i boken inte känns ett dugg trovärdig.

Skådeplatsen för romanen Hjärtdjur är Ceausescus R.. Visa hela

Skådeplatsen för romanen Hjärtdjur är Ceausescus Rumänien någonstans vid gränsen mellan 1970- och 1980-tal. Handlingen kretsar tämligen obehindrat mellan berättelsens jag, en ung kvinna vars namn aldrig nämns (Herta?), och dennes närmsta vänner Edgar, George och Kurt. Det som förenar de fyra är att de tillhör den tysktalande minoriteten, de träffas i all hemlighet, läser insmugglad litteratur, konspirerar och utbyter poesi. Som om inte detta vore farligt nog, riskerar de livet genom att fotograferar fångtransporter och dokumentera mord som regimen står bakom.

Hjärtdjur beskriver ett samhälle som helt förlorat livslusten, ett samhälle där varje erotisk handling är att betrakta som oppositionell, ett samhälle där den största livslågan ligger i att överleva den hatade diktatorn, ett samhälle som tecknas med gråa och rostbruna färger. Jag tycker att Müller lyckas ganska bra med förmedla känslan av osäkerhet och förtryck, känslan av att ständigt vara på språng, jagad. Tyvärr gav dock inte Hjärtdjur upphov till någon vidare läsglädje, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag saknade, kanske kan det vara så att motivet har skildrats bättre tidigare (och i mindre svart och vitt). Påminner en hel del om Milan Kunderas ”Skrattet och glömskans bok”.

Avslutningsvis, det jag kanske främst kommer att minnas av romanen Hjärtdjur, är de i berättelsen ständigt återkommande mulbären. Och det kunde jag aldrig ana på förhand.

Djupt inne i de Västerbottniska skogarna bor Hadar.. Visa hela

Djupt inne i de Västerbottniska skogarna bor Hadar och Olof, två åldrade grannar och bröder - bröder som när ett gåtfullt och livslångt hat till varandra. Bröderna som är varandras direkta motpoler ligger båda för döden; Hadar förtvinar i cancer medan Olof är hjärtsvag och svällande av korpulens. Det enda som får dem att härda ut i sina lidanden är hoppet om att kunna överleva varandra. Till denna ensliga avkrok anländer av en slump en okänd författarinna som så småningom kommer att engagera sig i brödernas minst sagt konstiga döds- och livskamp. Hon blir något av en budbärare mellan fiendelägren och via hennes samtal med bröderna framträder två livshistorier som minst sagt får läsaren att tappa hakan.

Efter att ha läst ”Ormens väg på Hälleberget” var förväntningarna på denna bok högt ställda och jag kan så här efter läsningen konstatera en påtaglig besvikelse. Jag ställer mig nämligen ganska kallsinnig till den högst orealistiska skrönan om Hadar och Olof. Jag tycker helt enkelt att berättelsen är mer än nödvändigt konstruerad och verklighetsfrämmande. Möjligen anspelar Lindgren, via brödramotivet, på något religiöst tema som jag inte uppfattat eller har kännedom om. Jag förstår helt enkelt inte syftet med denna berättelse. Då vraken bröderna eller författarinnan (som beskrivs som en barmhärtig samarit) känns verkliga hjälper det inte att såväl språk som berättartempo är behagligt. Nej, den här boken kan jag inte rekommendera er att läsa…möjligen skulle storyn lämpa sig bättre som manus till en kortfilm…möjligen. Belönades med Augustpriset år 1995 för bästa skönlitterära bok.

García Márquez tecknar i "Hundra år en samhet" en.. Visa hela

García Márquez tecknar i "Hundra år en samhet" en historia om ett mindre samhälles uppgång och fall. Man skulle även kunna hävda att de hundra åren utgör Colombias första 100 år som självständig stat. Historien är mycket poetisk och skriven med ett vackert och målande bildspråk. Ett stort problem, utgörs av att namnen på så gott som alla huvudpersoner är, om inte identiska så väldigt snarlika, ett problem som efterhand blir alltmer störande och drar ned läsupplevelsen.

Huset Ushers undergång är den av Poes berättelser.. Visa hela

Huset Ushers undergång är den av Poes berättelser som jag fastnat mest för. Redan i den inledande meningen: ” Hela den mörka, melankoliska och tysta höstdagen hade jag ridit ensam under de lågt hängande molnen genom en ovanligt ödslig trakt och befann mig i den tätnande skymningen inom synhåll för slottet” låter Poe läsaren förstå att den här berättelsen har något av död och fördärv över sig. I motsats till Poes sedvanliga noveller använder sig författaren inte av ett förstapersonsperspektiv där huvudpersonen själv beskriver händelseförloppet. Istället är huvudpersonen en karaktär som vi vet mycket lite om och som istället får agera deltagare och iakttagare. Detta grepp är mycket lyckat såtillvida att läsaren lätt kan identifiera sig som Roderick Ushers barndomsvän och därmed få ta del av vännens förändrade, melankoliska och nervösa sinnelag. Varje detalj i berättelsen, från den kusliga beskrivningen av slottet till den skräckfyllda avslutningen är laddad med en tryckande klaustrofobiskt atmosfär. En atmosfär som känns mycket obehaglig och skräckinjagande. Novellens enda egentliga brist ligger i att den just är en novell, jag hade gärna sett att Poe utvecklat sin berättelse mer…men som sagt jag håller ändå den här novellen för Poes bästa.

Jag kan även varmt rekommendera Roger Cormans kusliga filmatisering från år 1960. Denna film är en av de ruggigaste som jag sett.

I slutet av år 1936 anlände George Orwell till Bar.. Visa hela

I slutet av år 1936 anlände George Orwell till Barcelona för att skildra det inbördeskrig som inletts ett halvår tidigare och som utlösts av en militärkupp mot den sittande regeringen. Orwells självupplevda skildring av händelseförloppet, tiden vid milisen och de olika arbetarfraktionernas inbördes kamp är detaljrik, gripande och spännande. Den bild som Orwell förmedlade av det spanska inbördeskriget passade dock inte in i gängse mallar varvid romanen fick ett svalt mottagande då den publicerades. Orwell har dock fått upprättelse postumt och Hyllning till Katalonien räknas idag allmänt som en av de mer insiktsfulla och fördomsfria skildringarna av det spanska inbördeskriget. Jag förstår varför.

Svartvattnet, västra Jämtland, tidigt 1970-tal: På.. Visa hela

Svartvattnet, västra Jämtland, tidigt 1970-tal: På en myr ute i ödemarken hittas två mördade holländska turister av två till bygden tillresta Stockholmare – lärarinnan Annie och hennes unga dotter Mia. Annie har lämnat det trygga livet i storstaden för att med charmige revolutionären Dan skapa en bättre värld i det karga kollektivet Stjärnberg ute i den jämtländska ödemarken. Vid sidan om Annie, Mia och Dan kretsar handlingen kring Distriktsläkaren Bengt och ynglingen Johan som i bokens inledning flyr från sina råa bröder. På ett snillrikt sätt vävs de olika personernas öden ihop, och när tidpunkten för berättandet flyttas till det tidiga 1990-talet och en händelse som på nytt ska väcka liv i mordhistorien blir det till en uppgörelse på många plan.

Det märks att Ekman inledde sin författarbana som deckarförfattare, för den här berättelsen hade med ett lite annat upplägg lätt kunnat göras om till en ren och skär kriminalroman. Ekman har dock valt att inte göra så, istället kretsar mycket av handlingen kring livet i ett vänstersinnat kollektiv ute i obygden. Vid sidan om detta förekommer boken igenom ett flertal mycket fina beskrivningar av uppbrott och ensamhet, allt mot fonden av ett överdådligt vackert men samtidigt tryckande tyst skogslandskap.

Allra bäst blir det när Ekman med känslig pennföring skildrar hur människorna handlar i för dem ovana och därmed obekväma situationer, samt hur outtalade minnen, misstankar, oro och svek långsamt förtär relationer och kärlek. Även i fångandet av tidsstämningar har Ekman lyckats mycket bra, naiviteten hos kollektivets medlemmar känns minst sagt dokumentär och leder tankarna till Lukas Moodyssons fina 1970-talsskildring Tillsammans. Vid sidan om detta utgör boken en ganska skarp kritik av en skogsbrukspolitik som utarmat glesbygden och rivit upp oläkbara sår.

Så lång allt väl. Det som drar ned totalbetyget en aning är den plötsliga och lite väl hafsiga avslutningen med vilken mordgåtan slutligen löses (om inte tidigare så märks det här att detta inte är någon finurligt konstruerad deckare). Även de för berättelsen helt onödiga, och gränsade till ”tantsnuskiga”, sängkammarskildringarna naggar läsupplevelsen i kanten. Men sammantaget är detta ändå en riktigt bra och läsvärd roman som Ekman har levererat. Augustpriset känns därför motiverat.

I ”Här har du ditt liv” fortsätter historien om de.. Visa hela

I ”Här har du ditt liv” fortsätter historien om den unge Olof och dennes uppväxt i ett Norrbotten för snart ett sekel sedan. Boken börjar med att Olof vänder hem för att delta vid sin faders begravning. Men att stanna hos fosterföräldrarna visar sig dock inte vara något alternativ för Olof som med brådmogen självaktning, och med gråten i halsen, manifesterar sin nyvunna självständighet genom att redan samma kväll fullfölja sin påbörjade vandring ut i vuxenvärlden.

I merparten av romanen får man som läsare sedan följa Olof slitsamma och (ska det visa sig) farliga arbete vid ett sågverk. Redogörelser över hur Olof intellektuella aptit väcks via läsningen utmynnar så småningom i berättelsen om Johanna – en berättelse som bygger på en skröna som Olof fått höra av arbetskamraterna. Denna berättelse kan tydas på många olika sätt, en vanlig förekommande tolkning (likaså min) är att den är en allegori över landskapet Norrbottens historia och ställning i det svenska samhället. Den handlar om Johanna vars fader säljer sin skog till den svenska staten och för pengarna köper en orgel som successivt rubbar hans förstånd.

Johnson bevisade med denna roman sin storhet som författare. "Här har du ditt liv!" är en imponerande berättelse som i maklig takt (närapå väl maklig) väver ihop realismen med fiktionen, en i hög grad fascinerande skildring av en arbetande befolkning som under stort slit byggde det moderna Sverige.

Guillou guidar oss med en säker och påläst berätta.. Visa hela

Guillou guidar oss med en säker och påläst berättarröst genom en mörk period i den svenska historien, en tid under andra hälften av 1600-talet då häxpaniken spred sig som en löpeld genom riket. Orsaken till det nästan ofattbara massmord som skildras i boken var som så ofta tidigare (och senare) religionen i form av kristendomen. Katastrofen inleddes med att Karl IX år 1608 upphöjde gamla testamentets lagar och budord till svensk lag vilket gav till resultat att alla brott mot dessa kom att likställas med högmålsbrott. Ett brott som var belagt med dödstraff. Justitiemorden och häxbålen blev sedan en naturlig fortsättning på denna lagstiftning (möjligtvis i avsikt att stärka konungens makt?)

Det som framförallt imponerar med Guillous ”Häxornas försvarare” är den gedigna research och faktainsamling som ligger bakom berättandet. Glimtarna där författaren redogör för hur historieskrivandet kommer till och hur svårt det kan vara att tolka och värdera historiska källor hamnar också på plussidan. I övrigt tycker jag inte att detta är någon särskilt bra bok. Vad jag främst vänder mig mot är att de långa beskrivningarna av de olika ”brottsmålen” tenderar att leda till bristande empati gentemot de drabbade kvinnorna. Berättelsen känns därför inte som ett försvar av häxorna, snarare som en faktastaplande skildring i skolboksform där de olika hemskheterna i snabb takt avlöser varandra. Detta faktarabblande ledde fortsättningsvis till att läsningen efterhand kändes allt mer ansträngande. När Guillou sent omsider avslutar sitt långa historiska reportage med att leda spåren från 1600-talets häxbål fram till våra dagars påstådda massmord av barn och våldtäktssekter hade jag som läsare tappat mycket av det intresse som läsningen väckte till liv 200 sidor tidigare. Det känns dessutom som att den avslutande delen tagits med med det primära syftet att frambringa en debatt och därmed skapa publicitet för boken. Det vill säga: Ett skickligt men ganska tarvligt marknadsföringsknep från författarens sida. Betygsmässigt en svag trea.

Lästips: Om ni vill läsa en bättre och mer empatisk skildring av en häxprocess föreslår jag läsning av Eyvind Johnsons utsökta och mer skönlitterära ”Drömmar om rosor och eld”.

Per Helge var en för mig okänd författare fram til.. Visa hela

Per Helge var en för mig okänd författare fram till fjolårets bokrea då jag av en slump hittade hans senaste alster ”I en så långsam trakt som vår” (2006) bland travarna av böcker. Det som drog blicken till boken var alltså inte författarens namn utan den vackra målning som prydde framsidan. Efter lite förstrött bläddrande lade jag boken i korgen och fortsatta mitt fyndande. Sådär ett år senare har jag nu läst Helges skildring av sin långsamma hemtrakt.

Trakten ifråga är Västerbykil i norra Västmanland, en bygd som trots dess relativa närhet till mellansvenska storstäder ändå genomlever den avfolkning som kännetecknar den svenska landsbygden. Men finstämd prosa och i maklig takt skildrar Helge ett år i en gemenskap som är satt på undantag. Över totalt 189 sidor guidar författaren oss mellan igenväxta gärden, slitna stallbyggnader, grindstolpar, mjölkpallar och en stum och ständigt närvarande skog. Helge skildrar även bygemenskapen med skördefester, bastubad och återskapande av skrönor och myter. Berättandet följer ingen på förhand given mall – betraktelserna växlar obehindrat perspektiv, vackra naturskildringar varvas med triviala vardagligheter och mer filosofiska utsvävningar.

Beskrivningarna inrymmer en mer eller mindre outtalad kritik mot stordriftens principer som enligt Helge utgör ”motsatsen till helhet och sammanhang”. Mot detta ställs byn, den urgamla formen för levandets gemenskap. Bokens bärande budkap är kanske just detta, det moderna samhällets avsaknad av gemenskap, den gemenskap som utgör ett av människans mest grundläggande behov. Eller som Helge uttrycker det: ”Det så kallade kommunikationssamhället, som vi blir djupare insnärjda i för varje dag som går, alstrar paradoxalt nog en avgrundsdjup ensamhet, och i dess spår en social misär som inte vore tänkbar i en by.”

Visst, jag kan tycka att det ligger mycket tänkvärt i Helges samhällskritik. Men jag vet inte riktigt om ”en återgång till naturen” (och byn) är det enda eller rätta sättet att återfinna den förlorade känslan av sammanhang. Jag tror så att säga att gemenskapen kan återvinnas i kontexter också utanför byn. Att beskrivningarna emellanåt blir väl sentimentala har jag full förståelse för, det är ju trots allt den egna hemtrakten som skildras. Och skildringarna är alltigenom befriande från brådska och alla tvingande måsten. Betygsmässigt en stark trea.

Möjligen kontroversiell, delvis obegriplig, bitvis.. Visa hela

Möjligen kontroversiell, delvis obegriplig, bitvis påfrestande och enligt min mening oändligt överskattad. Roliga och skruvade dialoger javisst, men det räcker inte om storyn saknar substans. Jag har därför svårt att finna något av den påtalade genialiteten i denna s.k. pjäs. Vladimir och Estragons till synes meningslösa väntan på den okände Godot känns bara – just det – helt meningslös.

Det här är en självhjälpsboks som till skillnad fr.. Visa hela

Det här är en självhjälpsboks som till skillnad från många andra handgripligen kan komma att rädda ditt liv. ”I värsta fall - En överlevnadshandbok för resor” är ingen bok i egentlig mening utan snarare en smart affärsidé, en produkt som är mycket svår att avstå ifrån att köpa om du väl lagt ögonen på den. Boken är nämligen full av exempel på hur du kan klara dig ur knipiga situationer och överraskningar när du befinner dig på resande fot. I punktform och med instruktiva illustrationer kan du exempelvis få lära dig hur du bäst
- hoppar från ett hustak till ett annat
- hoppar från ett framrusande tåg
- tar dig ur en bil som hänger över en klippkant
- klättar upp ur en brunn, eller
- behandlar ett skorpionstick

Och många andra av livets väsentligheter...
Skämt åsido, den här boken kan faktiskt bli den viktigaste du har läst i hela ditt liv. Detta under förutsättning att du de facto lyckas komma ihåg alla dessa finurliga knep när du väl har drabbats av panik. På den punkten är jag minst sagt tveksam. Men vem vågar chansa? Inte jag i alla fall.

Summering: Smart idé, potentiellt användbar men av obefintlig litterär kvalitet.

Dostojevskijs ”Idioten” är på många sätt en naturl.. Visa hela

Dostojevskijs ”Idioten” är på många sätt en naturlig uppföljare till författarens mycket välkända roman ”Brott Och straff”. Båda dessa alster är idéromaner som behandlar moralen och det goda livet. Efter att Raskolnikov (i Brott Och Straff) fått symbolisera ateismen och den relativa moralens absurda konsekvenser äntrar här den chargerat ödmjuke Furst Mysjkin scenen – som understundom påminner om en kristusgestalt då han milt ”vänder andra kinden till”. De beräknande societetsskurkarna i furstens omgivning, som köpslår om allt från äktenskap till människoliv, är inledningsvis djupt chockade av den moraliskt angenäme fursten. "Det finns knappt en enda hederlig människa kvar i Ryssland längre", låter Dostojevskij upprepa gång på gång, men den ovanlige fursten förkroppsligar godheten och givmildheten mitt i detta förfall. Han lyser upp tillvaron för alla genom sin ständiga vänlighet. Med sitt säkra sätt får han sägas vara Dostojevskijs idealmänniska, med orubblig tro på det rena och på guds absoluta moral. Efter hand övergår dock omgivningens positiva förvåning i misstänksamhet och slutligen dukar Mysjkin under, hånad och förlöjligad. Dostojevskij menar att fursten blottlagt människornas egen moraliska uselhet och får av detta betala ett mycket högt pris.

Miljöskildringarna är fortsättningsvis förtjusande och personbeskrivningarna är trots sina stereotypa inslag högst uttrycksfulla. Boken tenderar emellanåt att bli rätt ”seg” då mönstren och bokens huvudtema, enligt ovan, kontinuerligt upprepas. ”Idioten” är dock en mycket mäktig roman i de flesta hänseende och värd att läsa inte minst för författarens fantastiska språkbruk.

Nicholas Urfe, en omogen engelsman från den övre m.. Visa hela

Nicholas Urfe, en omogen engelsman från den övre medelklassen lever en tillsynes bekymmersfri tillvaro: Han är en kultiverad framtidsman och kvinnokarl av stora mått; en man som med glättig framtoning tar dagen som den kommer. Men ordningen ska snart till att brytas – å det grövsta. Efter att hamnat i en komplicerad kärlekshistoria (han blir för ovanlighetens skull förälskad) bestämmer sig Nicholas att fly hemlandet för ett vikariat som engelsklärare vid en internatskola på den grekiska ön Phraxos. Innan avresan manas han av sin föregångare att inte uppsöka ett ställe på ön som heter Villa Bourani. Men upplysningen fungerar inte som varning, snarare tvärtom, den utgör en oemotståndlig lockelse, och som flugan dras till sockret, dras Nicholas till Villa Bourani.

Under en av sina helgpromenader kommer Nicholas som av en händelse fram till en högt belägen och muromgärdad vit villa dold av pinjeträd. Där inleds kontakten med husets ägare; det kufiska geniet Maurice Conchis, och snart är tillvaron uppochnedvänd. Minst sagt. Nicholas märker ganska snart att någonting lurt är i görningen, någonting som på flera plan tycks involvera honom själv. Redan vid sin första övernattning i villan inleder Conchis ett påkostat suggestivt maskspel innehållande allahanda lockelser. Trots att Nicholas inser att Conchis vill spela honom ett spratt leds han med skräckblandad förtjusning längre och längre in i en psykologisk labyrint vars utgång blir alltmer omöjlig att finna. Gränserna mellan dröm, fantasi och verklighet löses successivt upp och sakta börjar Nicholas inse att han utan tillgång till manus spelar huvudrollen i ett skådespel som med järnhand styrs av Conchis…

Trots bokens digra sidomfång och flera kvicka vändningar var det fullständigt omöjligt att lägga den ifrån sig. Som läsare drevs jag framåt av ett nästintill beroendeframkallande behov av att få veta hur denna skickligt konstruerade, och oerhört välskrivna historia, skulle avlöpa. Upplägget är listigt såtillvida att man som läsare ideligen undrar hur det någonsin kan bli möjligt att avsluta den här historien på ett värdigt sätt. Men värdigt blir det. Och på den krokiga vägen fram till dess, får man som läsare ta del av axplock från 1900-talets grymma krigshistoria och den ständigt återkommande frågeställningen om var och när moralens gräns överskrids. För kan och vill du verkligen känna sympati för bokens huvudperson?

På minussidan kan (om jag ska vara petig) läggas alla de franska och latinska citat som av outgrundliga skäl lämnats helt oöversatta (här hade förlaget kunnat göra en insats) samt att bokens inledning känns väl forcerad. Kanhända kände sig Fowles pressad av att så snabbt som möjligt kasta läsaren in i händelsernas centrum?

Jag önskar av hela mitt hjärta att boken får bli föremål för en seriös (och därmed påkostad) filmatisering. För visst måste väl Fowles haft tankar på att låta detta litterära mästerverk lyfta filmkonsten till nya oanade höjder?!

Läsupplevelsen togs till obeskrivliga höjder av det faktum att boken avnjöts på en greklandssemester!

Reportageboken Imperiet bygger på två resor som de.. Visa hela

Reportageboken Imperiet bygger på två resor som den polske utrikesreportern Ryszard Kapuscinski företog sig till den dåvarande supermakten Sovjetunionen 1967 och 1989. Han reser kors och tvärs och besöker ett flertal av de många republiker som unionen bestod utav. Författarens tes är att påvisa de stora etniska, kulturella och religiösa nationaliteter som gömde sig under den prydliga socialistiska fasaden. Olikheter som enligt Kapuscinski skulle leda till Sovjetunionens slutliga sönderfall.

Jag kan tycka att Kapuscinski i den här ambitiösa boken ägnar sig lite väl att slå in öppna dörrar. För inte var det väl någon välbevarad hemlighet att Sovjetunionen bestod av en brokig skara delrepubliker med diversifierad historisk bakgrund? Dessutom tycker jag att Kapuscinski till stora delar misslyckas med att leda sin tes i bevis. För efter att ha tagit del av författarens resor i de olika republikerna tycker jag nämligen, på något konstigt sätt, att det ändå var väldigt mycket som förenade dem: likheterna kändes alltså större än skillnaderna. Jag hade i alla fall svårt att i efterhand komma ihåg de speciella särdragen i exempelvis Turkmenistan eller Tadzjikistan.

I övrigt är detta en mycket välformulerad och välskriven bok som visar hur imperiets stolta folkgrupper aldrig helt underkuvande sig den totalitära förtryckarapparat som Sovjetunionen successivt utvecklande sig till. Beskrivningarna av imperiets slutliga kollaps andas inte så lite av skadeglädje. Troligen skriven i kontrollerad affekt.

”Inbördes hjälp” (från 1902) brukar allmänt betrak.. Visa hela

”Inbördes hjälp” (från 1902) brukar allmänt betraktas som den ryske aristokraten, författaren och vetenskapsmannen Peter Krapotkins (Pjotr Kropotkins) mest lästa och omtyckta verk. Krapotkin polemiserar i boken mot den darwinistiska tesen om konkurrensen och ”de starkaste överlevnad” (survival of the fittest). Boken tar avstamp från en resa till Sibirien som författaren företog sig för att finna exempel på Darwins konkurrensparadigm, dvs. kampen mellan individer inom samma djurart. Vad Krapotkin istället fann var att förmågan till samarbete var det utmärkande draget hos alla djurarter som nått framgång i evolutionen. Krapotkin går i boken igenom ett MYCKET gediget faktamaterial för att påvisa att konkurrensen mellan individer inom samma art inte bara kan gynna utan även hämma utvecklingsmöjligheterna. Krapotkin går först igenom en mängd djurarters beteenden för att sedan flytta blickpunkten till olika samhällsförhållanden under mänsklighetens historia. Slutsatsen som dras efter genomgången är att ”inbördes hjälp” utgör en naturlag för biologisk och social utveckling.

Språket i boken är till sin beskaffenhet torrt teoretiskt och kan därför vid en första anblick verka avskräckande. Att det förhåller sig så tycker jag är synd, för bakom alla segdragna uppräkningar och vetenskapliga facktermer döljer sig något viktigt, nämligen ett ifrågasättande av en politisk- och samhällelig utveckling där mänsklig konkurrens tenderar att sättas framför samarbetet. Trots att jag tycker att författarens utgångspunkt är intressant leder Krapotkins outsinliga och noggranna uppräkningar av olika djurarters beteenden till att ”Inbördes hjälp” blir en psykisk prövning att ta sig igenom. Turligt nog avslutas boken med en fullständigt briljant sammanfattning där författaren på endast fem sidor uttrycker det som han tidigare ägnat 190 sidor åt att påvisa. För er som blir intresserade av ta del av Krapotkins epokgörande slutsatser, men som inte har lust att ta sig igenom ett ändlöst träsk av exemplifieringar, föreslår jag en läsning av enbart sammanfattningen. Det räcker nämligen.

Påstådd självupplevd redogörelse (dagboksbearbetni.. Visa hela

Påstådd självupplevd redogörelse (dagboksbearbetning) av några stormiga år i slutet av 1800-talet. Behandlar Strindbergs levnadskris ute i Europa och den slutliga försoningen med sig själv och sin närmaste omgivning. Inferno hade knappast betraktats som intressant eller ens läsvärd om den istället berättade om den okände författaren August Svenssons (fingerad person) liv. Nu handlar Inferno emellertid inte om August Svensson utan om en av Sveriges mest lovprisade författare – August Strindberg. Blir berättelsen bättre utav det? – troligen inte - men möjligen mer intressant. Inferno tecknar bilden av en människa i själsligt upplösningstillstånd och det finns ingen som helt hejd i författarens självömkan. Språket är frisk och beskrivningarna av författarens egna tillstånd realistiskt. Då jag inte är någon vän av biografier finner jag ändock ingen direkt glädje av läsningen. Sedan kan man ju fråga sig hur pass biografisk denna bok egentligen är? Om Strindberg upplevt allt det som han beskriver i Inferno torde han ha varit en riktig vettvilling, något som jag personligen har svårt att tro. Inferno fungerar helt okej som levnadsskildring och kan även sägas utgöra en författarens ”directors cut” till dramat ”Till Damaskus”.

Inte ett enda ord kan sägas vara en fri fortsättni.. Visa hela

Inte ett enda ord kan sägas vara en fri fortsättning på mästerverket ”Tåget var punktligt”. Här handlar det dock inte om själva kriget utan snarare om vad som händer med människorna efter ett krig. Handlingen är förlagd till Köln 1946 – en stad som fortfarande är hårt sargad av de allierades tunga bombräder. Över de drygt 160 sidorna får man som läsare stifta bekantskap med två av dess invånare, makarna Fred och Käte Bogner. Paret har förlorat såväl hem som två barn under bombningarna och lever åtskilda sedan Fred som en följd av misären tagit ut sina aggressioner på de överlevande barnen. Käte bor i inneboende i en förfallen enrumslägenhet medan Fred hankar sig fram mellan tillfälliga boenden hos gamla vänner, då makarna träffas är det oftast på sjaskiga hotell i stadens utkanter. För att dryga ut sin inkomst från arbetet i katolska kyrkans telefonväxel, tjänstgör Fred även som informator åt obegåvade barn, samt tigger pengar av gamla vänner. Merparten av pengarna förbrukas på de återkommande krog- och hotellbesöken.

Boken utspelar sig under tre dygn och berättas från båda markans perspektiv, Fred inleder och Käte tar vid, sedan är det Freds tur och så vidare. Berättandet kryddas med inre monologer och helt fenomenala miljö- och personporträtteringar. Böll lyckas till fullo med att frammana känslan av empati för den lilla människans i dess armod och vemod; de människor som aldrig eller sällan få ge sin bild av hur kriget i sina efterverkningar sliter sönder liv och sammanhang. Berättelsen innehåller, trots sitt ringa omfång, flera oförglömliga episoder, bland annat ett tivolibesök och ett sönderslitande äktenskapligt samtal på ett hotellrum. Sammantaget är detta ett mer eller mindre fulländat mästerverk som verkligen förtjänar en bred läsekrets. Boken är dock mycket kompakt och reflektionskrävande. Som jämförelse kan nämnas att det tog mig en vecka att läsa ut Murakamis 740-sidiga ”Fågeln som vrider upp världen”: Bölls dryga 160 sidor tog mig över en månad! Men så är det ju ofta med de verkliga mästerverken.

I reseskildringen Irländsk dagbok från 1957 tar de.. Visa hela

I reseskildringen Irländsk dagbok från 1957 tar den tyske nobelpristagaren Heinrich Böll oss med till ett (Ir)land som inte längre finns. Till ett land där den sociala ordningen skiftar gestalt, där fattigdomen är så utbredd att ingen längre ids ta notis om dess förekomst och implikationer. Och om ett land där människorna värderar andra saker högre än välgång, ytlighet och lyxkonsumtion.

Kortfattat kan skildringen beskrivas som en vacker kärleksförklaring till det enkla i tillvaron, till den mänskliga gemenskap som författaren själv säger sig saknar i det egna hemlandet och andra ”mer utvecklade industriänder”. Jag kan tycka att det ligger en hel del klokskap i detta men undrar samtidigt om Böll verkligen är principfast i sin civilisationskritik. Med facit i hand kan det nog konstateras att han inte var det, mig veterligen emigrerade han aldrig till Irland. Det är nog trots allt enklare att skriva om det enkla i tillvaron än att praktisera en sådan maxim för egen del. Lite av en romantisering är det nog trots allt.

Hursomhelst, under genomläsningen får man som läsare stifta bekantskap med en hel del varma och säregna personer från en svunnen tid, men mest av allt med det irländska kynnet och de böljande gröna landskapen. Sedan går det inte att undvika att imponeras av Bölls fantastiska blick för detaljer och ett i övrigt porlande språk. På det hela taget en trivsam läsupplevelse.

Det här är berättelsen om två av Sveriges största.. Visa hela

Det här är berättelsen om två av Sveriges största författare, autodidakterna Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson, båda sprungna ur den arbetarklassen anno tidigt 1900-tal. De träffades första gången i Paris av en händelse och blev vänner, men i takt med tiden tog deras liv och författarskap två helt skilda vägar. Johnson influerades tidigt av europeiska storheter som Joyce och Marcel Prost, skrev nydanade berättelser, valdes in i Svenska Akademien, titulerade sig hedersdoktor (t.o.m. i telefonkatalogen) och till sist även nobelpristagare. Detta medan Ivar Lo aldrig helt bröt med sitt ursprung, han blev arbetarklassen och arbetarlitteraturen trogen livet igenom.

Hans Lagerbergs försöker i Ivar och Eyvind via deras brevkorrespondenser, dagboksanteckningar och romaner förklara vad och varför dessa två storheter omsider kom att bli varandras motsatser. Lagerberg gör ingen hemlighet av att han främst sympatiserar med Eyvind Johnson, särskild då denna fick utstå en del ruskiga smädelser av Ivar Lo efter sin bortgång. Trots det tycker jag inte att skildringen är tendensiös. För vid sidan om Lagerbergs stora vördnad för två i sanning imponerande författarskap skymtar jag nämligen två säregna individer med både fel och brister. Hos Ivar-Lo finner Lagerberg en blandning av brinnande storhetsvansinne och förtärande mindervärdeskomplex, detta medan han hos Johnson ser en omsider ser kylig cyniker och närapå naiv/rabiat frihetstörst.

På det hela taget är jag mycket förtjust i Lagerbergs välorienterade och välskrivna skildring av arbetarförfattarnas svåra kamp för uppehälle och bekräftelse. En kamp som fördes såväl inåt (mot sina gelikar – många intriger förekom!) som utåt (mot ett stundtals fördomsfullt litteraturetablissemang). För det är trots allt i tidsskildringen de stora förtjänsterna ligger. Beskrivningarna av de två stora författarskapen får man så att säga på köpet. Boken lästes på ”smörgåsbordsmanér”, det vill säga med några tuggor här och var. (Måste avslutningsvis, och som parentes, passa på att lyfta fram det tjusiga bokomslaget som utgörs av författarnas dubbla profiler).

I denna på många sätt originella debutroman porträ.. Visa hela

I denna på många sätt originella debutroman porträtterar Vahlquist en ung grubblande akademiker som efter avslutade studier inte riktigt lyckats få fäste på arbetsmarknaden. Vederbörande hankar sig fram som obehörig lärare innan han som skänk från ovan får motta ett mindre arv som gör det möjligt för honom att förverkliga sin dröm – att bli författare. Problemet är bara att han egentligen saknar en berättelse att berätta. När arvet så småningom är slut finns bara bitterheten kvar, en bitterhet som genom en olycklig kärlekshistoria riktas mot, ja just det, Paulo Coelho!

Bokens stora förtjänst (förutom att den ger Coelho en del raka käftsmällar) ligger i den underliggande samhällskritiken. Den beskriver ett samhälle som påyrkar människan att sjuka såväl moraliskt som intellektuellt för att kunna nå framgång (och vad det i yttersta fall kan leda till). Därtill ondgör den sig över litteraturens allmänna förflackning, tydligast manifesterad av Paulo Coelhos världsomspännande framgångar. Andra roliga detaljer utgörs huvudpersonens tydligt akademiska fäblesser för statsvetenskap och filosofi (ämnen som inte leder till arbete utanför den akademiska världen). Utöver detta kan boken också ses som en berättigad kritik till säkerhetsarrangemangen i och kring bokmässan i Göteborg (jag köpte ironiskt nog boken på bokmässan).

Omvänt, bokens (stora) svaghet ligger i att författaren tycks ha drabbas av akut brådska mot slutet. Det kan också vara så att slutet endast utgör en smidig flyktväg från en historia som redan leverat sina egentliga poänger. En flyktväg som dessutom generat en enastående och tillika ögonväckande titel.

Det mest häpnadsväckande med den här kortromanen är annars det faktum att jag känner igen mig i Vahlquists sätt att skriva. Jag nickade ideligen igenkännande åt Vahlquists uttryckssätt – ordförrådet, meningsuppbyggnaden, kommateringarna och i mångt och mycket (tror jag) de litterära preferenserna – de kändes igen. Jag anar såväl drag från Camus som J-P. Sartre (och vår egen C-J Vallgren). Och det gillas. Absolut.

Enligt baksidestexten är detta en filosofisk thriller. Det håller jag endast med om till femtio procent; den är filosofisk ja, men en thriller… Nä.

Jord av järn, himmel av koppar är en fristående fo.. Visa hela

Jord av järn, himmel av koppar är en fristående fortsättning på romanen ”Bomullsvägen” som jag inte har läst. Då Yasar Kemal är en ny bekantskap för mig kan jag inte uttala mig om denna roman (Jord av järn, himmel av koppar) är representativ för författarens författarskap eller inte. Hursomhelst detta är en mycket varm och charmig berättelse om det enkla och hårda livet bland den förtryckta tursiska bondebefolkningen. Berättelsen påminner till viss del om Garcia Marquez fantasieggande skapelse ”Hundra år av ensamhet”, såtillvida att burlesk fantasi och folksägner blandas med strikt realism. Å andra sidan är Kemals språk inte tillnärmelsevis lika svulstigt och utsmyckat som Marquez utan kännetecknas istället av en påfallande och vitaliserande enkelhet. Det är mycket intressant och tänkvärt att ta del av Kemals beskrivning av hur en helgonlegend kan uppstå och hur helgonförklaringen upplevs av den utvalde (helgonet) och dennes omgivning (de dyrkande). Det handlar om hur rykten och myter sprids, förnims, uppförstoras och tillslut förklaras som helig sanning. Det handlar också om misstro till den egna förmågan och rädslan inför den nästintill lagbundna martyrdöd som drabbar helgon. Jag tycker emellertid att handlingen tenderar att bli för ryckig såtillvida att vissa, för historien vitala händelser, inte beskrivs närmare eller inträffar helt utan förvarning. På det hela taget en positiv överraskning som jag verkligen kan rekommendera.

Jungfrun och Zigenaren bygger liksom Strindbergs ”.. Visa hela

Jungfrun och Zigenaren bygger liksom Strindbergs ”Fröken Julie” på temat ”kärlek över klassgränserna” med den skillnaden att Strindberg lyckas så mycket bättre i att frammana känslan av den nästan gripbara med ändå ouppnåeliga kärleken. Likheten, de kvalitetsmässiga skillnaderna frånräknade, böckerna emellan är fortsättningsvis att det i de båda böckerna är kvinnan som tillhör den högre sociala klassen. Temat är förvisso klassigt (se t.ex. filmen Titanic) men ändå mer provokativt än om motsatsen varit gällande. Med andra ord, det är mindre accepterat och därmed mer otillåtligt att en kvinna faller för en man med lägre social status än vice versa. Vad jag vänder mig främst mot i boken ”Jungfrun Och Zigenaren” är alltså inte temat utan snarare frånvaron av spänning. Händelseförloppet är krypande långsamt inledningsvis för att så småningom accelerera till maxfart och därutöver mot slutet. Sedan är jag inte speciellt imponerad av författarens språk (kan bero på översättningen), speciellt vänder jag mig emot miljöbeskrivningarna som känns krystade och att människorna framstår som stereotyper byggda på stela och fördomsfulla generaliseringar. Då man läser en så pass aktad författare, som Lawrence ändå är, förväntar mig sig något mer, något speciellt – men detta speciella får man vänta på förgäves i denna roman. Boken är emellertid inte dålig utan snarare medelmåttig. Berättelsen innehar tydliga likheter med en Harlequin-roman med den avgörande skillnaden att kärlekstemat inte överskuggar handlingen. ”Jungfrun Och Zigenaren” imponerar inte även om den understundom är ganska trivsam att läsa. Ett plus för det oväntade slutet.

En resa tillbaka till en tid som flytt. De självut.. Visa hela

En resa tillbaka till en tid som flytt. De självutnämnda K-spanarna Staffan Bengtsson och Göran Willis har med en välbevarad Volvo Amazon och gamla bensinbolagskartor besökt platser som på olika sätt gått ur tiden. Med gråtmilda beskrivningar och gamla foton skildras ett 1950-tal som sprudlade av framtidsoptimism och fylldes med bensinstinkande amerikanska stålschabrak. De gamla riksvägarna har förtecknats och återkommande beskrivs några av de bensinbolag och mackar som bedrev verksamhet i det svenska folkhemmet anno 1955.

Personligen har jag svårt att relatera till de platser och tidstypiska företeelser som författarna skildrar eftersom de föregick min födelse med sisådär tjugo år. Detta är dock ett högst personligt problem som till viss del är åldersrelaterat - är du istället född på 1940-talet är detta knappast något stort problem. Boken är dock, och det är värt att poängtera, tydligt skriven för en viss utvald målgrupp (vilken jag alls inte tillhör). Att jag själv dessutom är helt ointresserad av bilar, mackar och all därtill hörande rekvisita underlättade förstås inte läsningen. Men jag undrar om jag hade uppskattat boken ens om jag hyste dessa intressen?!

Min största invändning mot ”K-märkt på väg” rör istället de stockkonservativa och gråtmilt nostalgiska beskrivningarna av den dåtid som författarna tycks uppskatta mer än den tid där de nu befinner sig i. Visst, tidstämningen och framtidsoptimismen var säkerligen annorlunda på 1950-talet än nu, men samhället var knappast bättre i särskilt många avseenden. Därför undrar jag om boken snarast bör ses som en desperat längtan tillbaka till ungdomstid som för längesedan flytt. En sådan hypotes kan i alla fall förklara de kvalmiga och tendentiösa hyllnigarna av de gamla kartböckernas Sverige.

Bokens betyg blir därför detsamma som det antal kronor jag betalade i den lumpbod i vilken den inhandlades.

Jag föll för den intressanta baksidestexten vilken.. Visa hela

Jag föll för den intressanta baksidestexten vilken gjorde sken av att detta skulle kunna vara en ”Mästaren och Margarita” i modern tappning. Och visst finns det en del intressanta och påfallande likheter böckerna emellan; i båda förekommer de talande katter (!), bisarra karaktärer och två parallella historier. Men där slutar också likheterna (baksidestexten till trots).

I Kafka på stranden får vi till att börja med följa den 15-årige Kafka Tamura och dennes flykt från en Oidipusliknande profetia sägandes att han kommer att dräpa sin fader och ligga med sin syster och moder. Efter en rad trassliga vägar hamnar bokens unge huvudperson tillslut på ett privatägt bibliotek i staden Takamatsu där han så småningom blir närmare bekant med dess föreståndare Miss Saeki och dennes unge assistent Oshima. Precis när han börjar finna sig tillrätta nås han av beskedet att fadern har mördats och att polisen söker honom. I bokens andra och parallella historia får vi istället följa den åldrade Nakata som efter en mystisk olycka i barndomen förlorat de flesta av sina kognitiva förmågor. Men han kan dock något som ingen annan kan – tala med katter! Efter ett avgörande möte med en volymstark (!) karaktär lämnar Nakata Tokyo och sätter krockig kurs mot staden Takamatsu där Kafka befinner sig…

Man behöver inte vara geniförklarad för att ganska snabb inse att de två parallella historierna så småningom ska flätas samman. Men exakt hur och varför detta sker är dock omöjligt att på förhand lista ut. I denna gåta ligger enligt mig bokens stora stryka – som läsare drivs man framåt av lusten att få veta hur de två berättelserna ska haka i varandra. På plussidan lägger jag också författarens stundom sprudlande och fabulerande fantasiförmåga. Tyvärr tycker jag att boken tappar fart framåt mitten, samt att vändningen ungefär där (vid mitten alltså) lämnar lite väl starka Twin Peaks-vibbar efter sig. Sedan störde jag mig ganska mycket på författarens ideliga och helt ogenerade produktplaceringar (jag vill inte veta exakt vilka varumärken som alla produkter har!) Efter att ha läst ungefär två tredjedelar av boken kände jag mig därför ganska besviken – kanske var baksidestexten för intresseväckande för bokens eget bästa? – men mot slutet reder Murakami upp det hela på ett beundransvärt sätt. Faktum är avslutningen är riktigt bra, drömsk och på ett härligt sätt glidande mellan två parallella verkligheter. Och det räcker faktiskt för att jag ska tilldela boken en svag fyra i betyg.

Avslutningsvis, jämförelser med Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita låter sig dock inte göras. Mästaren och Margarita är utan tvekan det obestridliga mästerverket dessa två böcker emellan.

I en mörk och gudsförgäten framtid (2000-talet!) ä.. Visa hela

I en mörk och gudsförgäten framtid (2000-talet!) är Världsstaten människornas grundfundament och de enskilda individerna har reducerats till enskilda celler, kugghjul eller s.k. medsoldater i den oöverskådligt monstruösa statsbildningen. Människorna lever i Boyes framtidsroman likt grävlingar under jord och transporterar sig fram via tunnelbanesystem till stränga arbetspass i den statliga produktionen och med efterföljande militär kvällstjänstgöring. Barnen avskiljs redan från tidig ålder från sina föräldrar och placeras i något av de otaliga skolningsläger som syftar att göra dem till trogna och ickesjälvständiga medsoldater i Världsstatens tjänst. I detta ljusfattiga kontrollsamhälle finns det även s.k. ”polisögon” och ”polisöron” monterade i varje hem samtidigt som varje familjs förehavanden övervakas av ett statsanställt hembiträde.

Boyes roman Kallocain handlar som baksidestexten indikerar om kallocainets skapare – kemisten Leo Kall och dennes stegvisa uppvaknande i ett samhälle som på ett skrupelfritt kommer att dra nytta av hans uppfinning. Uppfinningen - kallocain - är en sanningsdrog som vid injicering får den påverkade att alltid svara helt sanningsenligt på de frågor som denne ställs inför. I samma ögonblick som myndigheterna beslutar sig för att massproducera kallocainiet avskaffas domstolsväsendet och statsfientligt tänkande blir att betrakta som brottsligt. Huvudpersonen uppmuntrar inledningsvis denna utveckling, och verkar t.o.m. aktivt för dess förverkligande, men blir efterhand som de egna tvivel gentemot staten växer allt mer klentroget inställd till sin uppfinning – för vad skulle hända om han själv blev utsatt för en kallocainundersökning…

I motsatts till exempelvis Orwells ”Nittonhundraåttiofyra” eller ”Huxleys Du sköna nya värld” är huvudpersonen, Leo Kall, inte att betrakta som statsfientlig, utan sympatiserar, till en början, helt och hållet med den totalitära Världsstatens idéer och kontrollmetoder. I Kallocain är det istället personerna runtom huvudpersonen som får revoltera mot statens brist på humanism och medmänsklig värme. Detta grepp är förhållandevis ovanligt, och i det här fallet riktigt lyckat. Jag menar, att inte finna sympati, förtröstan eller munterhet ens hos berättelsens huvudperson förstärker på ett effektfullt sätt bilden av det mörka och klaustrofobiska framtidssamhället - Världsstaten.

Kallocain delar tyvärr samma avgörande brist som Huxleys ”Du sköna nya värld” då en förklaring till hur detta mardrömsliknande samhälle blivit till helt saknas. Denna avsaknad finner jag mycket förtretlig, nästan lika förtretlig som den brist på logik som uppvisas genom det faktum att Leos chef – den avtrubbade, asociale och fredlige Edo Rissen – lyckats nå en chefsposition i detta samhälle. Att boken är skriven under samma tidsepok som både ”Nittonhundraåttiofyra” och ”Du sköna nya värld” märks tydligt såtillvida att alla dessa alster riktar sina farhågor gentemot en osund och absurd kollektivism – en kollektivism in absurdum. Det hade varit mycket intressant att veta hur Orwell, Huxley och Boye målat upp sitt framtida mardrömssamhälle idag och mot bakgrund av den historiska utvecklingen – hade författarnas istället varnat för ett samhälle som kännetecknas av en total brist på kollektivt tänkande, en individualism in absurdum? Rent betygsmässigt placerar jag Kallocain mitt emellan ”Du sköna nya värld” och ”Nittonhundraåttiofyra”. En stark trea således.

Med berått mod och ganska höga förväntningar föret.. Visa hela

Med berått mod och ganska höga förväntningar företog jag mig att läsa Dumas d.y. klassiska kärleksroman Kameliadamen. Då förväntningarna som sagt var ganska stora blev den efterkommande besvikelsen enorm. Jag vill noga utryckliggöra att jag inte på något sätt har något emot romaner som utgår från ett kärlekstema, snarare tvärtom. Då en kärlekshistoria laddas med realistiska och målande känslobeskrivningar brukar jag ofta finna dem oemotståndliga (t.ex. Gorkijs ”Min första kärlek”). Så är dock inte fallet med Kameliadamen. Romen är enligt mitt tycke ganska erbarmlig och toftig och författarens språkbruk på sin höjd att betrakta som mediokert. Vidare är skildringarna av huvudpersonernas känslosvall framställda utifrån de traditionellt stereotypa könsrollerna som frammanar bilden av kvinnan som ett viljelöst villebråd och mannen som en oemotståndlig robust samt påstridig förförare. Ofta fick jag näst intill göra våld på mig för att inte högljutt hånskratta åt de i lidelse rent löjeväckande skildringarna av Margurites och Armands ömhetsbetygelser inför varandra. Ovanstående omdöme gäller dock (och som tur är) inte för hela romanen. Efter den övertydliga och helt väntade vändpunkten blir historien ganska intressant och bokens avslutning lämnade mig inte helt oberörd. Detta faktum räddade romanen från pappersåtervinningen, men inte mycket mer - en svag tvåa.

Jag vågar nästan utlova att en riktig aha-upplevel.. Visa hela

Jag vågar nästan utlova att en riktig aha-upplevelse erhålls för de som bemödar sig en genomläsning av de drygt 500 sidor som Mikael Nybergs kapitalet.se omspänner. Nyberg punkterar i boken på ett stringent sätt myten om det globala kunskapssamhället. Nyberg menar att löpande banden inte alls på väg att försvinna, snarare löper de tvärtom snabbare än någonsin tidigare och mer därtill – de sträcker sig ut till nya delar av ekonomin då också tjänsterna och kunskapsproduktionen industrialiseras. För vem kan på allvar hävda att en snabbköpskassörska idag inte utför ett monotomt industrialiserat arbete? Den verkliga industrialiseringen har därför inte slutat utan just börjat påvisar Nyberg – och särskilt då utvecklingsländerna i allt snabbare takt omformar sina produktionssystem. Att tala om ett globalt kunskapssamhälle då hälften av världens människor ännu inte har tillgång till en telefon känns inte bara besynnerligt utan även cyniskt. Ändå lever vi nu i paradoxernas tidsålder. Det är just sådana paradoxer som Mikael Nyberg i och med denna skrift vill upplysa oss om.

Det kanske mest frapperande med Mikael Nybergs ”kapitalet.se” är dock att den tydligt synliggör det osynliggjorda: arbetsplatserna och vardagsvillkoren för vanligt hårt arbetande människor kontra kvartalskapitalismens och aktiemarknadsknappologins cyniska logik. I Nybergs bild av det nya Sverige framträder de osynliga förlorarna i det så kallade postindustriella paradiset, de som aldrig får ta plats i kvällsnyheternas ekonomiprogram, de halvt utslitna som till priset av utbrändhet bär upp ett allt mer osolidariskt samhälle. Vassa och satiriska illustrationer av Mikaels bror Robert Nyberg förhöjer läsupplevelsen ytterligare. Om detta må ni berätta… tänkte jag när jag just läst ut denna bok. I och med denna recension har jag gjort just så. Och det känns bra.

Kappan är förmodligen den mest berömda novell som.. Visa hela

Kappan är förmodligen den mest berömda novell som den ryska litteraturen kan uppvisa. Skälet till novellens storhet ligger sannolikt i det vida inflytande som den haft på andra ryska (samtida och efterkommande) författare såsom Dostojevskij, Tjechov, Turgenjev och Bulgakov. Blandningen mellan realism och modern psykologi är till sin form och för sin tid nyskapande vilket gör att berättartekniken känns förvånansvärt modern med tanke på novellens ålder (utgavs år 1842). Själva historien känns inte desto mindre rätt enfaldig och huvudpersonen, Akakijevitj, direkt frånstötande i sin ominösa tafatthet. Jag känner trots dessa brister stor sympati och beundran för detta verk då dess inverkan varit enormt. I avsaknad av Kappan hade gissningsvis Dostojevskijs magnifika roman ”Brott och straff” inte tillkommit – något som är respektingivande i sig.

Det är alltid tråkigt med besvikelser, och kanske.. Visa hela

Det är alltid tråkigt med besvikelser, och kanske särskilt litterära sådana. Med risk för att få hela Karin Boye Sällskapet efter mig dristar jag mig att påstå att Boye är en av våra mest överskattade lyriker genom alla tider. För efter att tagit mig igenom denna samlingsvolym innehållande Boyes samlande lyrikproduktion (totalt fem diktsamlingar 1922-1941) tycker jag faktiskt så. Huruvida Boyes romaner håller högre klass låter jag vara osagt eftersom jag saknar bredare erfarenhet därom.

Vad felar då? För det första ser jag alls inte storheten i lyriken och kompositionen; visst några sakrala motiv, lite enkel naturromantik och raka aforismer. Det är inte alls dåligt, men att utropa Boye till en av Sveriges största poeter genom tiderna känns främmande för undertecknad. Sedan kan inte låta bli att tycka att dikterna har nötts av tidens tand, de känns helt enkelt lite gammalmodiga, och rentav smygaristokratiska. Poesi är lite som med årgångsviner – endast ett mycket fåtal i världen tål 70-årig lagring, och de som inte gör det förlorar antingen i smak eller övergår till ättika. Boyes dikter har i en sådan liknelse förlorat i smak. För jag är faktiskt rätt säker på att dikterna höll hög klass när det begav sig, men mycket har hänt sedan dess, skivandet har breddats i takt med folkbildningen, likaså poesin. Nuförtiden tror jag inte att många hade lyft på ögonbrynen åt Boyes alster, konkurrensens och förmågan har vässats betydligt sedan 1930-talet. Är då hela samlingen slätstruken? Inte alls, det finns några lysande undantag (huvudsakligen Boyes mer kända dikter såsom "Ja visst gör det ont" och "I rörelse") men de utgör tyvärr just detta. Undantag.

I rörelse (Härdarna, 1927)

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr”

Bortsett från vilka politiska uppfattningar man sj.. Visa hela

Bortsett från vilka politiska uppfattningar man själv hyser är det omöjligt att tillbakavisa Karl Marx som politisk tänkare och vetenskapsman. Marx har trots allt utvecklat och förnyat inte bara en vetenskap utan flertalet vetenskapsdiscipliner och därtill synen på undersökningsmetodik. Att Marx alltjämt ses som en betydelsefull tänkare har också bevisats vid åtskilliga tillfällen bland annat i en undersökning som gjordes av brittiska BBC. När BBC inför millennieskiftet lät sina tittare och lyssnare utse årtusendets tänkare placerade sig Marx i topp före Einstein och Newton. Marx historiska betydelse torde på intet sätt ringaktas. Trots det är det väldigt få (procentuellt sett) som bemödat sig att faktisk läsa någon av Karl Marx skrifter. Nu ges dock ett utmärkt tillfälle till detta för Francis Wheens bok ”Karl Marx – en biografi” bör fungera utmärkt som en introduktion till Marx tankar och personliga liv.

Marx beskrivs i boken som det briljanta geniet (fil. Dr. vid 23 års ålder) som valde den obekväma politiska vägen framför den utstakade akademiska banan. Hans framställs också som den naturlige ledaren som med knivskarp blick och dräpande tankeförmåga kunde få den mest självsäkre motståndare att darra av pur skräck. När Marx tog till orda lyssnade alla och gubevars den som vågade motsätta sig den starke ledarens påståenden - för Marx var oresonlig att ha att göra med som fiende. Men just denna oresonlighet beskrivs av Wheen som en stor belastning för honom själv då Marx våldsamma polemik mot allt och alla bidrog till att han fick leva ett farligt och kringflackande liv i exil.

Wheens biografi kan vid en första anblick verka tung och svårläst, men faktum är att det förhåller sig precis tvärtom – skildringen av Marx leverne känns nästan överdrivet enkel. Till detta tycker jag att många av beskrivningarna är mer än nödvändigt spekulativa. Visserligen har Wheen utgått från ett gediget faktaunderlag och omfattande research, men det innebär ju inte att författaren fördenskull kan uttrycka Marx tankar åt oss. Avslutningsvis finns det i boken en del intressant sidoinformation som ofta hamnat i skymundan tidigare, bl.a. det faktum att Marx var gift med dottern till en tysk baron och vars morbror var grundaren till den sedermera multinationella Philips-koncernen. Marx erhöll emellanåt pengar från just sin hustrus morbror/Philips-koncernen – som därmed indirekt sponsrat socialismens spridning! Jag ger denna biografi en trea i betyg då den både är lättläst och förklarande (och faktiskt riktigt underhållande). Men som sagt, väl spekulativ.

Heinrich Bölls skildring av skandaltidningen Bild-.. Visa hela

Heinrich Bölls skildring av skandaltidningen Bild-Zeitungs ”journalistiska” metoder och knep var säkerligen kontroversiell då den först publicerades år 1974. Mycket har dock hänt sedan dess. Den fasansfulla brist på moral och hederlighet som press och etablissemang ger uttryck för i boken har kommit att bli vardagsmat nu för tiden. Nuets realitet har så att säga kommit att överträffa det mardrömsscenario som Böll låter teckna i romanen. Detta leder tyvärr till att den eftertraktade effekten uteblir och Blums öde besvaras enbart med en loj axelryckning från min sida. Att verkligheten sprungit ifrån dikten är emellertid inte det enda problemet som jag fann då jag läste romanen. Ett större problem är istället att bokens karaktärer känns träiga och ogripbara samt att historien, enligt mitt tycke, skildras helt utan värme eller berättarglädje. Det är synd eftersom jag annars är en stor beundrare av Bölls berättarkonst.

”Katt och råtta” är en berättelse om hur det var a.. Visa hela

”Katt och råtta” är en berättelse om hur det var att som tonåring växa upp i Tyskland under andra världskriget; hur kriget formade och omformade de ungas föreställningsvärld och tvingade dem att bli vuxna i förtid. Historien är berättad från ett andrapersonsperspektiv och handlar huvudsakligen om Joachim Mahlke som vid krigsutbrottet skulle fylla fjorton år. Från att varit en tafflig och bortkommen pojkspoling förvandlas Mahlke till en ledargestalt och kamraternas förebild. Upprinnelsen till huvudpersonens plötsliga förändring (förutom kriget) visar sig vara tämligen absurd, då det är en kroppslig deformitet i form av ett överdimensionerat adamsäpple som för berättelsen framåt.

De olika ungdomliga eskapaderna beskrivs på ett trovärdigt sätt, bl.a. hur kamratkretsen upptäcker och utforskar en sjunken polsk minsvepare en bit ut i hemstaden skärgård. Boken är framförallt välskriven och präglas av en äkthet som lyser igenom även i de avsnitt där händelserna känns medvetet överdrivna. Jag misstänker på att många av de karaktärer som figurerar i boken har koppling till författarens egen barndom och uppväxt. Huvudpersonen Mahlke uppfattar jag som tragisk trots att han onekligen väcker omgivningens oförställda beundran och hans sorgliga öde känns som logisk konsekvens av det berättargrepp som författaren valt. Medan huvudpersonen kändes fullkomligt ointressant för mig som läsare var beskrivningen av tidsstämningen desto mer fascinerande – Grass har (så vitt jag kan bedömma det) i boken onekligen lyckats fångat sin egen generations unika upplevelser av ett fasansfullt krig. Grass låter oss med ”Katt och råtta” förstå hur avlägset kriget kändes för många tyska tonåringar och att det var först när den tyska krigslyckan vände som verkligheten hann ikapp dem. I det avseendet beskriver Grass en verklighet som är helt väsenskild från den som exempelvis Heinrich Böll ofta skev om – nämligen hur kriget (och framförallt krigsslutet) kunde uppfattas av de tyska soldaterna, individer som kanske bara var tre-fyra år äldre än personerna i ”Katt och råtta”.

Mot bakgrund av den viktiga historiska skildringen förstår jag varför Grass belönades med nobelpriset i litteratur. Mitt förhålladevis höga betyg grundar sig också helt och hållet på den historiska beskrivningen, för någon vidare läsglädje erbjöd inte "Katt och råtta".

Jag säger det nu så är det sagt: Jag gillar katter.. Visa hela

Jag säger det nu så är det sagt: Jag gillar katter, sanningen att säga är jag äckligt trakterad av dessa härliga varelser. Faktum är att det inte finns så mycket som kan bräcka en liten kattunge eller den självständiga och fullvuxne katten i fråga om charm. Men då man som Katrin Jakobsen med hjälp av små ”underfundiga texter” försöker tillskriva de inte ont anande djuren mänskliga känslor mår jag faktiskt, och i likhet med Magnus Uggla, ILLA!

Att kalla författarinnans texter infantila är i sammanhanget smickrande, texterna kan snarast beskrivas som totalt fasansfulla! Den första känsla som infann sig då jag (helt psykiskt oförberedd) började ströbläddra i ”Kattblues” var ett starkt fysiskt illamående. Konceptet att kommentera en bild med tvetydlig text påminner inte så lite om det som Jan Stenmark använder sig av. Skillnaden är bara den att medan Stenmarks kommenterer höjer upplevelserna av bilderna leder Jakobsens dito till att bilderna framstår som löjeväckande. Katrin Jakobsen må vara en känd och mycket anlitad fotograf men någon vidare författare tycks hon inte vara. Nu kanske inte detta är ett måste då man skriver böcker som denna, men ändå - lite mer än det som uppvisas här kräver åtminstone jag. Jag är fullständigt övertygad om att vilken niondeklass som helst, inom loppet av en dubbellektion i svenska, skulle lyckas knåpa ihop roligare och betydligt mer matchade texter till de för all del fina fotografierna än vad Jakobsen lyckats med.

Det hade räckt med fotografierna Katrin, varför gav du dig på att kommentera dem?

Klingsor handlar om en målare vid namn Klingsor oc.. Visa hela

Klingsor handlar om en målare vid namn Klingsor och dennes sista sommar i närheten av Pampambio, Kareno och Laguno, platser som huvudpersonen tidigare älskat och ofta besökt. Med hektiskt glödande färger tecknar Hesse bilden av en naturskön trakt och en människa som ideligen slits mellan hängivenhet, självförakt och dödsskräck. För att mildra sina växande psykiska besvär hemfaller han så småningom åt ett uppjagat självförbrännande leverne, med ingredienser såsom konst, berusning

Som vanligt när det gäller Hesse är språket ofelbart, personbeskrivningar briljanta och miljöbeskrivningarna kusligt autentiska. Även tematiskt känns mycket igen, materialet är till stora delar självupplevt, det handlar som vanligt om en olycklig överintellektuell konstnär, de själsliga slitningarna utmynnar i en katastrof etc., etc. Det som möjligen gör Klingsor till ett undantag i min digra Hesse-samling är att undergångsstämningen, pessimismen och den starka misströstan måhända är än mer påtaglig här än i någon annan av författarens berättelser. Jag blev därför inte särskilt förvånad när jag efter läsningen fann att boken var skriven ganska omedelbart efter första världskriget. Trots många förtjänster tycker jag nog ändå att Klingsor är en svagare version av romanen Stäppvargen som skulle komma sju år senare. En feel bad –roman i ordets rätta bemärkelse.

På nytt en mycket absurd historia berättad av den.. Visa hela

På nytt en mycket absurd historia berättad av den italienska virtuosen Italo Calvino. Boken handlar om den i bokens inledning tolvårige Cosimo som efter ett gräl med sin aristokratiske fader tar sin tillflykt upp i de höga träd som omgärdar familjens residens. Föräldrarna tror inledningsvis att detta bara är ett utfall av normalt ungdomligt trots. Men Cosimo som har svurit att aldrig mer nudda vid marken är av principfast natur, och löftet avser han att hålla. Han trivs också alltmer med tystanden och den perfekta överblick han får från trädkronornas toppar. Så småningom bygger han genom idogt arbete upp ett snillrikt trädhem innehållande bland annat ett ansenligt bibliotek och omfattande kommunikationssystem. Han blir under årens lopp allt mer beryktad; korresponderar med Rousseau och konverserar rentutav med självaste Napoleon (och hjälper till att haffa oförsiktiga brottslingar i skydd av grenverken).

Fabelartad och långt ifrån trovärdig berättelse detta, men mycket, mycket udda (som vanligt när det gäller Calvino). Boken kan rätt och slätt läsas som en moraliserande saga, även om jag anar att Calvino vill säga mer än så med hjälp av sin klättrande baron. För visst rymmer berättelsen stora mått av civilisationskritik och hyllanden av en principfasthet och de höga ideal som Calvino såg lysa med sin frånvaro i 1950-talets Europa. Detta samtidigt som berättelsen om Cosimo problematiserar det fria valet och människans oförmåga att helt kunna bryta med den mänskliga gemenskapen. Detta manifesteras på ett snyggt sätt av det faktum att Cosimos parallellvärld alltmer kommer att likna den värld som trots allt finns nere på marken – och vad är då nyttan av den självvalda isoleringen?

Men mest av allt är det kanske ändå en hyllning till naturen och bildningen? Eller så finns det andra underliggande meningar som jag har missat? Läs och bilda dig din egen uppfattning. Du kommer hursomhelst inte ha tråkigt under läsningens gång.

Kolvaktarens visor från 1915 är kanske den diktsam.. Visa hela

Kolvaktarens visor från 1915 är kanske den diktsamling som allra bäst fångar det som Andersson idag förknippas med: Finnmarksmystik, materialism och naturism. I trettio förstämda poem låter Andersson oss förstå hur livet kunde gestalta sig ute i finnmarken. Dan Andersson levandegör med lidelse de hungrande och plågade kolarnas kraftmätning med den rasande, ätande elden som ideligen hotade att ödelägga milan, grunden för deras materiella och fysiska existens.

Kolvaktaren

Tåligt, manligt vakande,
kärlig sömn försakande
vakt vid kolen satt.
Spröda, hårda händerna
röra lamt i bränderna,
som gnistrande och glödande,
av röda flammor flödande,
ge ljus åt snårens natt.

Röken kväljer kvävande,
nät av ångor vävande,
het och stark och frän.
Kolen kallna klingande,
knäppande och ringande,
i höga svarta hoparna
vid askbeströdda groparna
emellan frusna trän.

Långa äro stunderna
långt i ödelunderna,
mil från folk och hus.
Rävarna gå jagande,
skallen gnälla klagande
som hungergråt från skogarna
och hagarna och slogarna
och frusna hedars grus.

Glatt från gula lågorna
flyta värmevågorna
mot mitt breda bröst.
Flammorna gå lekande
skänka kärligt smekande
värme åt en frysande
och med glädje lysande
sken till ögontröst.

Snart är morgon gryende,
då gå jättar flyende
ned till Hanga hed.
Där är lugnt bland enarna,
där är bon i stenarna
där bli trollen räddade,
i djupa gömslen bäddade,
vid aldrig vandrad led.

Kommentar till ett stjärnfall handlar om grosshand.. Visa hela

Kommentar till ett stjärnfall handlar om grosshandlare Alfred Stormdals uppgång och fall och om hur familjen Stormdal berörs av familjepatriarkens plötsliga sinnessjukdom. Handlingen är förlagd till 1920-talets Stockholm och rör sig löpande mellan de olika familjemedlemmarna. Berättelsen handlar förutom om Alfred Stormdal också om dennes hustru Laura (med adligt påbrå), sönerna Magnus och Andreas (som är halvbröder) och den yngre brodern Nils (som är hopplöst försjunken i en doktorsavhandling som han aldrig lyckas färdigställa). Förutom dessa huvudpersoner förekommer en mängd intressanta bifigurer som tillför berättelsen extra krydda. Porträtteringen av alla dessa karaktärer är ovanligt levande och Johnsons språk är som vanligt mästerligt. Det som jag fastnade mest för i denna roman var dock den säregna dialogformen – där personernas röster kompletteras med vad de egentligen tänker. Detta är kanske inte unikt, men Johnson lyckas på ett briljant sätt vitalisera och berika dialogerna genom denna berättarmetodik.

Berättelsen följer ingen utstakad stig vilket gör det omöjligt för läsaren att lista sig till hur det hela ska avlöpa. Johnson moraliserar inte och personerna känns inte på något sätt stereotypa – samtliga karaktärer har både goda och mindre goda sidor i sig. Eyvind Johnson var inte trettio år fyllda då han fick sitt litterära genombrott med denna mycket imponerande roman. Med ”Kommentar till ett stjärnfall” gav Johnson sin publik en försmak på vad som komma skulle…

I konsten att läsa tankar spinner Henrik Fexeus vi.. Visa hela

I konsten att läsa tankar spinner Henrik Fexeus vidare på konceptet från den hyllade TV-serien Hjärnstorm på SVT. Här lär Fexeus ut en del knep som kan fungera för att läsa av en del grundläggande mänskliga beteenden. Konkreta exempel varvas med psykologiska förklaringar av desamma.

Visst, det går säkert att lära sig ett och annat av detta, det tvivlar jag inte på. Problemet är bara komma ihåg alla knep och sedan omsätta dem praktiskt i verkligheten. Och vid en närare eftertanke: vill jag verkligen det? Jag undrar nämligen om det är ett sundhetstecken att jämt och ständigt gå runt och analysera sina medmänniskors förehavanden? Nej, Fexeus fungerar avgjort bättre i TV än i bokform, det är en man av det talande ordet snarare än det skrivna.

Henrik Fexeus kan dock uppenbarligen läsa många människors tankar: de vill kunna läsa andra människors tankar och dra nytta av det! Och jag tror mig kunna läsa Fexeus: och där ser jag stora dollartecken.

I Kosmokomik från 1968 får vi via berättaren (gud?.. Visa hela

I Kosmokomik från 1968 får vi via berättaren (gud?) med det högst egendomliga namnet Qfwfq åhöra rättframma historier om bland annat universums tillblivelse, galaxernas hastighet, skräcködlornas utdöende samt när och hur avståendet till månen uppstod. I centrum för berättelserna finns hela tiden filuren Qfwfq som kontinuerligt omskapar sig själv i takt med årmiljonernas gång.

Som vanligt när det gäller Italo Calvino är uppslagen sprudlande, minst sagt fantasieggande och snudd på sinnesrubbade. Flera gånger under läsningens gång kom jag på mig själv med att sitta och bara gapa åt de fullständigt vansinniga påhitten som författaren med självklar pondus framför. Bokens första ”kapitel” (om man nu kan kalla en icke sammanhållen boks delar för kapitel) är på alla sätt fabulöst (Avståndet till månen) – här släpper Calvino loss hela magnituden av sin unika fabuleringskonst. Det är roligt, kvickt och otvivelaktigt helt genialt. Efter denna färgsprakande inledning känner man sig som läsare ganska vimmelkantig och väntar sig fler lika fantastiska skildringar av alltings uppkomst. Men tyvärr blir det inte riktigt så. Även om resterande kapitel är skrivna med samma uppseendeväckande fantasi blir det lite för mycket av det goda, uppslaget vinner så att säga inte på repetition. Jag ger denna mycket underliga lilla ”roman” en stark trea i betyg samtidigt som jag undrar var författaren fick allt ifrån…

Inte på långa vägar lika träffsäker som Stenmarks.. Visa hela

Inte på långa vägar lika träffsäker som Stenmarks ”Känslan man har” men mer omfångsrik än denna. Bilderna består främst av collage som klippts samman ur äldre tidskrifter men även serietidningar(!) Ungefär hälften av bilderna har tidigare varit publicerade på Aftonbladets kultursidor medan resterande bildcollage ”gör sin debut” här. En del av materialet är både träffsäkert och roligt även om jag tycker att nivån känns alldeles för ojämn.

Bokens titel är hämtad från bilden med samma namn där man ser en kvinna, nattetid, blicka ut från en farstutrappa betraktandes en snölykta samtidigt som hon tänker ”kunde jag älska skulle jag älska det här”.

Mycket svår att betygsätta.

Hur följa upp en roman som blivit Augustprisad och.. Visa hela

Hur följa upp en roman som blivit Augustprisad och allmänt ihjälkramad av såväl kritiker som publik? Carl-Johan Vallgren gör det genom att skriva en berättelse som tar oss långt bort från allt vad döva dvärgar heter. I Kunzelmann & Kunzelmann får vi i två till varandra sammanlänkade berättelser följa far (Viktor) och son (Joakim) Kunzelmann och deras bedrägerier. Fadern är berömd konservator och, som det snart visar sig, konstförfalskare av stora mått. Detta medan sonen är en svårt skuldsatt hedonist som sedan flera år levt i en spiral av lögner. Viktors plötsliga död visar sig bli starten på resa som för läsaren tillbaka till i tid och rum, till mellankrigstiden, andra världskriget och så småningom tillbaka till dagens Stockholm.

Inledningsvis måste jag säga att jag beundrar Vallgrens djärva ansats - att berätta en tudelad familjekrönika– en krönika som dessutom utspelar sig på olika tidsplan – kräver mycket av sin författare. Det har förvisso gjorts många gånger förr, men är fördenskull ganska ovanligt. I alla fall i den svenska (populär-) litteraturen. Svårigheterna är många – trådar ska sys ihop, tempo harmoniera och sist men inte minst: Alla delar ska kännas angelägna och intressanta. Det är här som Kunzelmann & Kunzelmann dessvärre fallerar. Enligt min mening är den dominerade historien, den om sonen Joakim Kunzelmann, en ganska trist, långdragen och bitvis motbjudande utläggning om vad som händer när frosseriet tar överhanden. Förvisso finns vissa ljuspunkter, exempelvis då diverse vämjeliga kändisar med träffande ordstävs kläs av inpå bara mässingen, men allt som oftast fylls sidorna av en ”Lundellsk” pladdrighet som kryddats med diverse kvalmiga pornografiska excesser. Det är synd för den andra delen av historien, den om Viktor Kunzelmann, är riktigt bra. Här är formatet koncentrerat och berättandet uppbackat av en gedigen research. Personligen hade jag föredragit att den här delen av boken varit den tongivande, faktum är att Joakim Kunzelmann med fördel hade få kunnat tacka för sig redan efter bokens första del. Då hade vi istället haft att göra med en bok av toppklass.

Avslutningsvis, jag kan inte låta bli att reta mig på att Vallgren återanvänder sina sedvanliga skådeplatser; barndomsstaden Falkenberg, tillflyktsorten Tyskland och den nuvarande hemstaden Stockholm. Det hade inte behövts.

Kyssen är den absolut bästa Lundellroman som jag l.. Visa hela

Kyssen är den absolut bästa Lundellroman som jag läst. Skälet till detta goda omdöme är att berättelsen för en gång skull inte är självupplevd. Annars tycker jag att Lundell ofta tenderar att bli allt för personlig och jagcentrerad samt behandla och appellera till teman som jag personligen har svår att finna någon relation till. Kyssen är emellertid helt annorlunda, här är händelseförloppet till sitt innehåll smått orealistiskt, berättartekniken kvick och språket sprudlande. Romanen tangerar deckargengren med den skillnaden att händelserna orsakar illgärningen och inte tvärtom. Handlingen rör sig obehindrat mellan olika länder och personer utan att för den skull kännas oregelmässig och kringflackande – och huvudpersonernas relationer till varandra är synnerligen intrikata. Jag tycker dock att historien mot slutet blir lite väl orealistisk såtillvida att alla personer på ett eller annat sätt har tidigare kopplingar till varandra. Men denna invändning är inte på något sätt fundamental eller alltför förtretlig. Kyssen är istället, och på det hela taget en mycket spännande och annorlunda roman som jag varmt rekommenderar.

Känslan man har består av nästan tvåhundra olika c.. Visa hela

Känslan man har består av nästan tvåhundra olika collage hämtade från gamla sextiotalstidningar, vykort etc. Collagen är i denna volym, på ett snyggt sätt, lätt bearbetade med tuschpenna – någon som gör bilderna mycket vackra och tilltalande. Trots att det känns som att merparten av bilderna är direkt hämtade ur vardagen lyckas Stenmark med underfundiga och träffsäkra kommentarer få dessa bilder att förlösas. Ibland gör textkommentararena bilderna poetiskt vackra medan de andra gånger gör dem dråpliga och roliga. En favorit i denna volym är helt klart bilden där äldre man ligger gömd bakom en fåtölj och tjuvkikar på ett älskande par. Texten till denna bild är ”nio månader senare blev han morfar”. I en annan bild står en man på kanten av ett hustak och tänker ”ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig”.

Jag uppmanar er alla att ge denna bok en chans – för den växer utan tvivel för varje genomläsning. Känslan som man har är poetiskt hänförande men samtidigt mycket rolig, vilket är en högst ovanlig kombination. Tar 20 minuter att läsa men månader att smälta.

I biografin ”Lars Levi Laestadius: Hans liv och ve.. Visa hela

I biografin ”Lars Levi Laestadius: Hans liv och verk och laestadianska väckelsen” skildras den norrländske väckelseförkunnaren Lars Levi Laestadius liv och leverne. Över drygt 300 sidor tecknas Laestadius liv från dennes födelse till det att han genom flera personliga motgångar lyckas starta den andliga väckelse som kring 1800-talets mitt spred sig likt en löpeld över nordkalotten. Biografin avslutas med utdrag ur Laestadius monumentalverk ”Dårhusjonet” i vilket Laestadius analyserar människans själsliga tillstånd och vägar till försoning.

Jag hade innan läsningen av Bengt Larssons biografi under en längre tid varit intresserad av denna för norrbotten så berömda och särpräglade personlighet (Laestadius blev år 2000 framröstad till ”Årtusendets norrbottning"). Men ingenstans hade jag hittat en levnadsbeskrivning som kunde göra skäl för namnet. Det var alltså med ganska höga förväntningar som jag, efter en internetbeställning, greppade boken och påbörjade läsningen.

Inledningen av boken är också lovande, genom en gedigen undersökning av befintliga källor lyckas Larsson på ett fint sätt levandegöra Laestadius tidiga år – från födelsen till dess att han får kallelsen och påbörjar sina präststudier. Här är Larsson fokuserad och redogörelserna känns på det hela taget initierade och trovärdiga. Därefter går det tyvärr utför. Resterande skildringar har nämligen kladdats ned av författarens ideliga och, tycker jag, fullständigt tendensiösa hyllningar till Laestadius klerikala gärningar. Här misslyckas Larsson med den för biografiskrivaren centrala uppgiften: Att förhålla sig objektiv till sitt material. Jag är nämligen säker på att det finns otaliga källor som Larsson valt att bortse från därför att de skildrar Laestadius på en mindre fördelaktigt sätt. Trots denna ganska allvarliga brist presenteras dock en del informativa episoder från Laestadius senare år, men många förklaringar och givna problematiseringar uteblir. Men det var väl kanske aldrig författarens ambition att ge oss dessa?!

Den bild av Laestadius som framträder är därför tämligen endimensionell.

Handlingen kretsar kring en man som vägrar leva so.. Visa hela

Handlingen kretsar kring en man som vägrar leva som slav under penningens makt. Trots ett osedvanligt skarpt intellekt vägrar huvudpersonen att ta anställning som reklamare (ett arbete som han trots extrem fallenhet för, avskyr) utan framlever istället sina dagar genom att skriva dikter och driva ett olönsamt antikvariat. En häpnadsväckande och annorlunda beskrivning av självvald fattigdom och armod som samtidigt ställer många essentiella frågor.

Gripande självbiografisk berättelse som handlar om.. Visa hela

Gripande självbiografisk berättelse som handlar om Idas (Paulsens) tidiga uppväxt under åren 1943-1945 då Norge stod under tysk ockupation. Idas mor är en så kallad ”tyskhora” som arbetar för tyskarna och lever tillsammans med en tysk SS-officer. Beskrivningen av den tryckta krigsstämningen och de slitningar som efterhand uppstår mellan mor och dotter känns mycket verkliga (nästan dokumentära), detta tillsammans med den utsökta skildringarna av Idas klumpighet och oförmåga att förstå sig på den brutala verkligheten gör att berättelsen känns ytterst trovärdigt.

Språket är genomgående enkelt och avskalat, vilket känns helt naturligt eftersom berättelsen berättas utifrån barnets perspektiv. På sätt och vis tycker jag mig därmed finna vissa likheter mellan Paulsens språk och det som den store Pär Lagerkvists ofta använde sig av. Dock bör det poängteras att exaktheten och den språkliga spänsten inte är helt i samma klass hos Paulsen. Boken är likväl mycket bra och jag kan verkligen rekommendera en genomläsning av ”Liten Ida”. Om inte annat därför att den säkerligen är en av de bättre beskrivningarna av hur ett barn upplever krigets fasor.

På en kust vid ett hav i norra Europa finns ett gr.. Visa hela

På en kust vid ett hav i norra Europa finns ett grässtrå som beskådar tidernas gång; skogarnas och årstidernas växlingar, de mänskliga samhällena som omformas, försvinner, återuppstår; människor som passerar, bygger bo, älskar, hatar, slåss, försonas, avlider, begravs, förvandlas till jord, stoff, till ingenting…Europas skiftande historia berättas varsamt…av grässtrået.

På en trattoria i Rom sitter samtidigt en annan berättare, en svensk författare, och berättar om ett livsavgörande möte med en halvt historisk människa, kallad Donatus, som han träffade i Bordeaux år 1926. I samma ögonblick som ett våldsamt åskväder besöker den eviga staden berättar författaren en helt sanslös kärlekshistoria som spänner över tid och rum. Berättelsen handlar inledningsvis om ynglingen Immo som på mitten av 800-talet skickas ut i världen för att göra sin lycka. Med en smula begåvning, glatt lynne, kroppslig skönhet, språklig talang samt förfalskade vitsord blir han sedermera den mäktige biskop Paschalis gunstlig och tilltänkta svärson. I ett kloster i alperna möter han av en slump den vackra och gåtfulla Astalda ”den tredje jungfrun” som han förälskar sig häftigt i. Kärleken tycks besvarad men ödets nyck i samspel med egna klavertramp gör att de skiljs åt för evigt. Eller kanske inte, för vad är egentligen evigheten?

Immo förvandlas så småningom till omvändelsemunken Donatus, en nitisk renlevnadsmänniska och botgörare som går ett minst sagt oväntat öde till mötes. Donatus återuppstår som diakonen Liudprand för att återigen förvandlas till Donatus, denna gång biskop och sändebud, en spion och ett maktens redskap. På 1200-talet möter vi honom igen nu som historieberättaren och magistern Donato Guarnerio som försvinner från Genua med sin beskyddares sjuttonåriga fosterdotter ”den tredje jungfrun” Adala. Under tidernas gång möter vi honom otaliga gånger i skiftande skepnader, han möter även ”den tredje jungfrun” under olika namn för att hela tiden förlora henne just som lyckan verkar gjord.

”Livsdagen lång” känns som den naturliga fortsättning på mästerverket ”Hans nådes tid” och efter att ha läst nyssnämnda roman trodde jag inte att Johnson längre kunde överraska mig. Men ack så fel jag hade. ”Livsdagen lång” betraktar jag nämligen som ett fulländat mästerverk, såväl språkligt som innehållsligt. De lätta skiftningarna mellan olika tidsåldrar och miljöer beskrivs i boken med ett djupsinne som fick mig att fullständigt tappa andan. Den här boken har, som ingen annan bok, fått mig att omvärdera hela det sätt varmed jag betraktar historien. En ren njutning att läsa.

”Lord Arthur Saviles brott” är en novellsamling so.. Visa hela

”Lord Arthur Saviles brott” är en novellsamling som förutom titelnovellen också inrymmer ”Spöket på Canterville” och ”Miljonär som modell”.

”Lord Arthur Saviles brott” handlar inte helt oväntat om en man vid namn Arthur Savile och hur denna konfronteras med en spådom som säger att han inom kort kommer att begå ett mord. Jag tycker att det tydligt framgår att Wilde vid skrivtillfället tagit starka intryck och inspirerats av amerikanen Edgar Alan Poe såtillvida att Wilde liksom Poe blandar stringent logik med den totala absurditeten. Resultatet är dock enligt mitt tycke ett fullkomligt misslyckande. Wilde lyckas inte alls (tillskillnad mot Poe) med att få mig som läsare att köpa framställningen, huvudpersonens agerande känns enbart frånvänt, verklighetsfrämmande och därför löjligt. Inte ens språket får godkänt…det känns som att novellen författats av en omogen tonåring. ”Spöket på Canterville” är betydligt bättre men långtifrån bra, återigen tycker jag mig märka Poe’s inflytande men berättelsen känns likväl anmärkningsvärt platt. Det enda intressanta med denna novell är den plötsliga perspektivbrytningen i mitten varefter händelserna plötsligt utgår från spökets perspektiv. Den sista novellen ”Miljonär som modell” är en riktig plattityd vars andemening är att ädelmod vinner i längden.

Sammanfattningsvis tycker jag att den här novellsamlingen är högst medioker (gränsande till dålig). Hade en okänd person lämnat in den till ett förlag tvekar jag på att den hade blivit utgiven.

Sensibel språkbehandling, högst intressanta person.. Visa hela

Sensibel språkbehandling, högst intressanta personer och en intrig som lovar mycket gott. Alla dessa ingredienser finns med i den franske nobelpristagaren François Mauriacs korta roman ”Lortgrisen”. Samtliga betingelser för ett mästerverk finnes således framdukade framför läsarens hungrande ögon. Men tyvärr slutar berättelsen om den unge Guillaume (lortgrisen) just efter den inletts (och precis då den börjat bli riktigt intressant). Berättelsen handlar annars om Paule som lider av att i unga år gift sig in i den adliga Bordeauxsläkten Cernès. Föraktet för den äkta (och mycket tafatta) maken avspeglar sig även i ett ogillande av den egna sonen Guillaume som av hela familjen uppfattas som förståndsmässigt degenererad. Alla försök att få den lille ”lortgrisen” inskriven vid ett läroverk har misslyckats och tillslut nedlåter sig Paule att kontakta den illa ansedde folkskolläraren Robert Bordas, för att om möjligt ingjuta lite förstånd i den hopplöse sonen. Robert som liksom sin hustru hyser socialistiska värderingar ser Guillaume för den unika person han är och för första gången i sitt liv känner sig Guillaume inte som ett trånghuvad påhäng utan som en uppskattad och betydelsefull individ. Paules förflutna omöjliggör emellertid ett antagande av Guillaume som elev – och detta beslut får, ska det visa sig, högst förödande konsekvenser.

Som sagt, sagolikt lovvärd inledning på något som skulle kunnat bli ett odödligt mästerverk, och jag kan inte låta bli att tänka tanken om hur denna berättelse skulle kunnat utveckla sig om Mauriac låtit dessa 111 sidor vara upptakten på en bred roman om lortgrisens utveckling från barn till vuxen. Nu får jag istället nöja mig med att konstatera att det inte blev så. Och jag känner mig därför lite snuvad på konfekten, onekligen.

I romanen Lägg undan solen (från 1951) får man som.. Visa hela

I romanen Lägg undan solen (från 1951) får man som läsare följa en brokig skara flyktingar som alla funnit en tillfällig fristad i en raststuga på toppen av ett uranhaltigt berg på gränsen mellan två krigförande länder. Flyktingarna är helt isolerade från omvärlden och kan bara hjälplöst höra hur artillerigranaterna spränger sönder omgivningarna på slättlandet nedanför.

En av bokens centralfigurer utgörs av den engelska reportern Crofter Brace vars historia berättas via historiska återblickar. Vid sidan om Crofter (i svensk översättning Torpare!) får man som läsare via brutna händelseförlopp även stifta bekantskap med den tidigare revolutionsledaren och agitatorn Gallo, den temperamentsfulle vapensmugglaren Eugenio samt kvinnorna Caterina och Gina som visar sig ha ett gemensamt förhållande till den ärrade revolutionsledaren…

Romanens absoluta styrka ligger i det levande och mycket vackra språk med vilket denna egenartade historia berättas. Johnson lyckas också på ett berömligt sätt skildra den osäkerhetskänsla som långsamt övergår i rädsla och stegras till panik. Utsattheten på den skenbart trygga bergstoppen känns metaforisk och kan liknas vid den Västereuropeiska frihetens utsatthet i en värld av tilltagande kapprustning och terrorbalans. På plussidan ska även läggas den snygga övergången till ett tal som Winston Churchill höll i Empress Hall i London 1949 samt en minnevärd rekognoseringstripp nedför branta bergskammar.

Detta om det positiva, för romanen tyngs dessvärre av en hel del häpnadsväckande brister. Vad jag främst vänder mig emot är intrigen som är mer än nödvändigt konstruerad. Likaså hemfaller Johnson åt sin ibland återvändande faiblesse att ge alla sina karaktärer ett gemensamt förflutet. Det hade enligt mitt tycke inte behövts, berättelsen hade snarast vunnit på att flyktingarna inte varit bekanta med varandra sedan tidigare. Jag gissar på att boken utspelar sig i Schweiz.

”Löparens nya handbok” är precis som titeln indike.. Visa hela

”Löparens nya handbok” är precis som titeln indikerar en bok innehållandes allehanda tips som rör löpning och löpträning. Boken är proppfull med råd och tips om hur man uppnår en allsidig och resultatgivande träning. Boken riktar sig kanske främst till motionären som löptränar mest för att upprätthålla grundkondition och hålla koll på vikten även om vissa delar säkerligen kan vara användbar även för de mer hårdsatsande löparna. Tips om kosthållning, utrustning och skadeförebyggnad varvas med motivationsråd och mer (eller mindre) vetenskapliga fakta, allt åtföljt av snygga färgfoton. Jag tycker att ”Löparens nya handbok” är en fräsch och nyttig bok för den träningssugne. Den torde även passa perfekt som presentbok.

Romanen Mariamne utspelar sig i Jerusalem med omne.. Visa hela

Romanen Mariamne utspelar sig i Jerusalem med omnejd på kung Herodes tid och berättar om den våldsamme härskarens förhållande till sin hustru Mariamne. Historien följer i stort sett samma mönster och stil som den sammanhållna sviten Sibyllan – Ahasverus död – Pilgrim på havet – Det heliga landet. Det är en rak och osentimental berättelse som rensats från alla onödiga detaljer. Mariamne blev Pär Lagerkvist sista roman och visst märks det att det är den erfarne mästaren som sitter bakom skrivmaskinen/pennan. Att med få ord uttrycksfult beskriva plaster och karaktärer är mycket svårt men att Lagerkvist behärskade den tekniken till fulländning visar han här gång efter annan. Inledningen av romanen är typiskt för Lagerkvist och briljant: ”När den store konungen Herodes levde sitt liv här på jorden var han en mäktig man vilkens like inte har funnits. Så trodde han åtminstone själv. Och kanske hade han rätt.”

Stora historiska gestalter görs här, och som i de andra av Lagerkvist historiska berättelser, till små vanliga människor som lider, tvekar och är fulla av fel och brister. Det mesta i berättelsen kretsar otvivelaktigt kring Mariamne; hennes stora uppoffring och hovsamhet. Mot hennes helgongloria ställs makens känslokyla och totala brist på empati. Brister som gör honom svag och ond. Eller är det kanske ondskan som gör honom känslokall? Lagerkvist ställer som vanligt de stora frågorna utan att själv besvara dem. Frågetecknet lämnas med varm hand över till läsaren att fundera över. Herodes blir hursomhelst litterärt bestraffad av Lagerkvist i så måtto att han här får ikläda sig rollen av småpatetisk bifigur. Hur Herodes skulle ha bestraffat Lagerkvist för detta kan vi nog bara fantisera om…

Rent stilistiskt är detta ett mästerverk, inget snack om saken. Men jag har ändå lite svårt att förstå vad Lagerkvist egentligen vill ha sagt med sin berättelse. Är det möjligen budskapet att kärleken trots allt inte är störst och övervinner alla hinder? Ett ganska dystert budskap i så fall.

Markens gröda är en mycket färgrik och sprakande b.. Visa hela

Markens gröda är en mycket färgrik och sprakande berättelse om nybyggaren Isaks liv och leverne i den norska ödebygden. Från att på helt egen hand, och i sitt anletes svett, tämjt vildmarken skaffar sig den säregne vildmannen så småningom både hustru och barn. Familjens egendom växer i takt med familjelyckan; antalet kreatur (eller kräk som Hamsun väljer att benämna dem) ökar kontinuerligt, en kvarn och en såg uppförs, ladugårdsbyggnader och bevattningssystem likaså. Livet går på det hela taget sin gilla gång. Då Isaks hustru Inger föder ett harmynt barn vänder dock lyckan för en tid. Ingrid (som själv är harmynt) väljer att i skyddande syfte mörda sitt eget barn med ett sjuårigt fängelsestraff som påföljd. Då Ingrid återkommer från fångenskapen i storstaden Trondheim har hon skaffat sig delvis nya vanor och manér – vanor och manér som visar sig vara svåra att ha någon nytta av ute i ödemarken. Efterhand letar sig fler nybyggare upp till obygden och ett svenskt gruvbolag börjar exploatera det intilliggande berget. Dessa förändringar ger upphov till en ny livsglädje men också till själsliga och personliga konflikter.

Bokens tema påminner om det som återfinns i exempelvis Mobergs ”Utvandrarna” och Defoes ”Robinson Crusoe” men också Strindbergs ”Hemsöborna”. Rent språkligt tycker jag mig finna påtagliga likheter mellan Hamsun och Strindberg, främst med hänsyn till personbeskrivningarna och detaljrikedomen. Trots det tydligt bibliska motivet upplevde jag Markens gröda som en hyllning till brukandet av jorden och ett ifrågasättande av det industrisamhälle som Hamsun såg rycka allt närmare. Hamsun låter oss, med hjälp av olika personbeskrivningar, förstå hur ”det nya samhället” skapar alienation hos de människor som lockas av ”den nya tidens” alla möjligheter. Tydligast åskådliggörs detta i beskrivningarna av Isaks båda söner Elesus och Sivert. Medan den yngre brodern (Sivert) går i faderns fotspår, lockas den äldre brodern (Elesus) av staden med alla dess möjligheter till lärdom, förfining och rikedom. Fast Elesus otvetydigt är den av bröderna som har den bästa fallenheten för boklig lärdom är det i slutändan Sivert som det går väl för. Sivert kommer utvecklas till en jordnära och trygg individ medan Elesus med tiden blir allt mer egoistisk, utblottad och själsligt sprittrad. Och visst, det ligger säkert mycket i det som Hamsun här varnar för även om jag personligen tycker att författaren förmedlar en lite väl förhärligad syn på det gamla bondesamhället (allt var nog inte ”guld och gröna skogar” för de människor som valde att röja mark i vildmarken). Trots att jag inte till fullo tror på Hamsuns glorifierade bild av nybyggande är Markens gröda ett mäkta imponerande verk på flera plan. Naturbeskrivningarna är understundom undersköna och personerna verklighetstrogna. Markens gröda bidrog troligen starkt till att Hamsun förärades med nobelpriset i litteratur år 1920. Och det är stort i sig.

Spännande titel, onekligen. Men sedan tycker jag i.. Visa hela

Spännande titel, onekligen. Men sedan tycker jag inte att händer så mycket i den kritikerhyllade poeten Bruno K Öijers ”Medan giftet verkar”. Poemen växlar mellan att vara omedelbara, svårförståeliga och direkt obegripliga. För att till fullo förstå och därmed greppa de budskap som Öijer vill förmedla tror jag att man måste ha läst några av författarens tidigare alster (vilket jag inte gjort) alternativt vara införstådd med författarens levnadssätt (vilket jag inte är). Avslutningsvis tror jag att dikterna skulle lyftas flera nivåer av att bli upplästa av författaren själv (med sin högst särpräglade recitationsstil).

”under ett kort ögonblick
kretsar mina tankar kring den avlånga
glänsande mässigskikaren
och vad som utspelades i ditt ansikte
alla nätter du sköt ihop den
och hörde bilderna krossas därinne”

Maria-Pia Boëthius ”Mediernas svarta bok” är en jo.. Visa hela

Maria-Pia Boëthius ”Mediernas svarta bok” är en journalist egna reflektioner över en yrkeskår (journalistkåren) som av olika anledningar tenderar att lämna samhällsansvar och seriös nyhetsbevakning bakom sig. Titeln är utan tvivel en medveten hänsyftning till Stéphane Courtois välkända och omdebatterade ”Kommunismens svarta bok” - en bok som gjorde upp med öststatssocialismens diktatoriska och blodiga historia. Boëthius menar att medierna, i tak med att de multinationella och centralstyrda mediakonglomeraten egenväldigt styr informationsflödena, på liknande sätt börjar anta en totalitär och maktfullkomlig karaktär.

I Boëthius beskrivning framträder bilden av en massmedia med alltmer osund självbild; en massmedia som vill ikläda sig själv rollen av advokat, åklagare och domare på en och samma gång. Författarinnan åskådliggör detta med en träffande beskrivning när hon skriver att vi i Sverige: ”i motsats till alla andra länder döpt medierna till den tredje statsmakten, medan den i andra länder kallas den fjärde. Tredje statsmakten i andra länder är just den dömande makten.”

Chockerande uppgifter passerar läsarens ögon i en blixtrande hastighet, därför ges det inte många tillfällen till pauser där de många intressanta påpekandena förklaras och analyseras närmare. Nu tror jag i och för sig inte att detta varit meningen, ”Medierna svarta bok” är istället att betrakta som en megafonröst som vill uppmuntrar läsaren att själv leta vidare bland den mediekritiska litteraturen. Boëthius ger också många tips på fortsatt läsning, bl.a. hänvisar hon till böcker skrivna av Pierre Bourdieu, Noam Chomsky och John Pilger. Flagranta exempel på medialt maktmissbruk, ägarberoende och den framstormande kändiskulturen varvas med författarinnans egna erfarenheter i journalistyrket. Det är för det mesta intressant och stundtals riktigt skräckfyllt. Men icke desto mindre är jag rädd för att Boëthius tidvis rabiata uttryckssätt i TV lett till att många instinktivt valt bort denna angelägna bok. Jag befarar också att den främst riktar sig till de redan initierade.

Menedarna handlar om justitiemordet på den svenske.. Visa hela

Menedarna handlar om justitiemordet på den svenske emigranten, vissångaren och fackföreningsmannen Joel Hägglund - Joe Hill. Eller det är åtminstone vad man kan tro om man lägger vikt vid att läsa bokens baksidestext. I själva verket kretsar ytterst lite av handlingen i ”menedarna” kring Joe Hills person eller själva rättegången mot denne. Berättelsen handlar istället om Hills kamrat Solomon Prudy; en kringresande lumphandlare som av en ren tillfällighet anländer till Salt Lake City strax efter det att Hill blivit häktad. Prudy engagerar sig omedelbart i sin kamrats belägenhet och försöker utröna de omständigheter som resulterat i Hills arrestering.

Det faktum att berättelsen behandlar en verklig händelse, och att man som läsare redan på förhand känner till att Hills öde, bidrar givetvis till att upplösningen känns förutsägbar och detta utgör ett problem såtillvida att slutet därmed brister i nerv och spänning. Nu är detta problem inte kännetecknande för just denna berättelse utan är istället påhängt alla verklighetsbaserade berättelser. Ett större och mer allvarligt problem med Ekmans skildring är istället att berättelsen ger upphov till långt fler frågor än vad den orkar besvara. Rättegångarna mot Hill berörs endast helt flyktigt och om personen Joe Hill får vi inte veta mer än att han hade ett grovhugget ansikte och en god sångröst. För den som händelsevis skulle vara intresserad av personen Joe Hill rekommendera jag läsning av annan litteratur än denna då ”menedarna” ger publiken mycket ringa upplysningar om Hills person och hur han tacklade sin situation. Läsningen ger inte heller några upplysningar om den centrala frågeställningen varför Hill konsekvent vägrade att redogöra för var han befann sig vid tiden för morden.

Menedarna erbjuder trots de många informativa bristerna en rätt enkel och trevlig läsning. Språket flyter på bra och det kändes verkligen som att jag med läsningen förflyttades till ett snöigt och gudfruktigt Salt Lake City. Ekman lyckas även med gestalta hur en martyr/legend skapas och hur myndigheternas agerande med detta kan bli kontraproduktivt. Det som annars utmärker denna berättelse är författarinnans ovanliga karaktärsbeskrivningar. Vad jag åsyftar att Ekman valt att beskriva de olika personernas karaktärsdrag och fysionomi först långt efter det att de introducerats i handlingen!

Avslutningsvis, bokens titel anspelar på de många personer som samstämmigt, och med polisens goda minne, modifierade sina vittnesmål i syfte att få Hill dömd. En stark trea.

Beskådanden, tankegångar, aforismer och fritt sväv.. Visa hela

Beskådanden, tankegångar, aforismer och fritt svävande reflektioner som ibland vänder in och ut på sig själva. I Meteorer flyttas blickpunkten mellan olika företeelser som på olika sätt kan sägas utmärka vår samtid. Det jag gillar mest med denna korta lilla skrift är Engdahls formuleringsförmåga och det faktum att han på sedvanligt manér anlägger ett karskt och ganska skoningslöst ovanifrånperspektiv i sina betraktelser. Det känns fräscht och befriande.

Det är dock långt ifrån allt som faller mig i smaken, vissa utläggningar är tämligen kryptiska, men ibland glimrar det till, och det ordentligt… ”Det riktiga ordet liknar ett snabbt och djupt årtag, som driver framåt utan att riva upp vatten”… bara en sådan formulering och min dag är räddad.

Jag kan lätt föreställa mig hur Horace i skrivandets stund satt i ett nedsläckt rum med bokbeklädda väggar (tunga volymer förstås), lätt läppjandes på ett glas rött Bordeaux – och uttryckte sig skarpt. För skarpt är det.

Ivan Turgenjev sägs ha varit den första av de stor.. Visa hela

Ivan Turgenjev sägs ha varit den första av de stora ryska författarna som väckte uppmärksamhet utanför Rysslands gränser. Kärleksnovellen ”Min första kärlek” framhöll han själv som sin mest personliga berättelse. Handlingen utgår från en redogörelse, i brevform, där Vladimir, en medelålders man beskriver mötet med sin första kärlek. Berättelsen handlar om när Vladimir var blott 16 år gammal och följde med sina föräldrar till en lantställe utanför Moskva. När en ny familj anländer till lantstället förälskar sig huvudpersonen snabbt i denna familjs undersköna dotter Sinaida. Sinaida är fem år äldre än Vladimir och uppvaktas också regelbundet av en handfull kärleksrivaler bl.a. en doktor, en greve och en poet. Det största hotet om Sinaidas gunst ska emellertid visa sig komma från ett helt annat och högst oväntat håll…

Turgenjev beskriver i novellen ungdomskärlekens alla vedermödor och hur Vladimir ständigt kastas från hopp till förtvivlan. Författaren beskriver Vladimir och Sinaidas förhållande på följande sätt:

” Sinaida hade genast förstått att jag var förälskad i henne, och jag hade inte minsta tanke på att dölja det för henne. Hon hade roligt åt min lidelse, drev med mig, skämde bort mig och plågade mig. Det måste vara rätt obehagligt att utan allt ansvar vara den enda, den allsmäktiga källan och upphovet till en annan människas högsta glädje och djupaste sorg – och jag var som mjukaste vax i Sinaidas händer.”

Ett påfallande kännetecken för den här novellen är det tungsinta anslaget i beskrivningarna av en obesvarad, hopplös och ouppnåelig kärlek. Som läsare märker man rätt snabbt att den här historien inte kommer att sluta lyckligt (i motsats till exempelvis Harlequinromanerna) och det är båda av godo och ondo. Berättelsen förlorar givetvis en hel del spänning i och med det faktum att kärlekshistorien är så tydligt utsiktslös redan från början. Men det som förloras i spänning uppvägs delvis av att berättelsen istället känns genuin och okonstlad. Nu är inte ”Min första kärlek” att betrakta som något mästerverk, långt därifrån, men om man är tilltalad av rysk litteratur duger den gott och väl som avkopplande kvällslitteratur. Kan lätt förväxlas med Maksim Gorkijs novell med den snarlika titeln ”Om min första kärlek”.

Minnas från 1928 handlar om det normala livet i no.. Visa hela

Minnas från 1928 handlar om det normala livet i normalstor norrländsk stad under 1900-talets början (gissningsvis 1910-talet). Handlingen kretsar kring de mycket oliktänkande bröderna Ivar och Martin som befinner sig övre tonåren. Medan Martin är en den flitiga studenten som ambitiöst tar sikte mot realexamen bryts storebror Ivar successivt ned av en olycklig förälskelse. Övriga huvudpersoner i denna roman utgörs av den beläste stadsbibliotekarien herr Clerk samt den sinnesslöe periodsuparen J.A. Galén. Efter att brödernas moder plötsligt förolyckas och pojkarna lämnas ensamma i världen vävs de olika huvudpersonernas liv samman på ett sätt som ska visa sig utmynna i en tradegi.

En signifikativ egenskap för de Johnsonsromaner som jag har läst är att de tenderar att sluta olyckligt. I det avseendet utgör Minnas snarare en regel än ett undantag. Men frågan är om inte författaren denna gång tagit i lite väl mycket beträffande alla de olyckor och bedrövelser som efterhand drabbar huvudpersonerna. Denna omständighet leder olyckligtvis till att berättelsens avslutning nästan känns som en travesti. Johnsons språk är annars vackert målande (som vanligt) och de karaktärer som porträtteras känns mycket verklighetstrogna. Trots detta tycker jag att Minnas är ”mellanromanen” mellan storverken ”Stad i mörker” och ”Kommentar till ett stjärnfall”. Boken kom ut år 1998 som nyutgåva i ursprungsversion med titeln ”Herr Clerk vår mästare”. Denna version innehåller surrealistiska avsnitt om himmelriket samt fräna realistiska skildringar som ströks på förläggarens begäran år 1928. Möjligen är originalversionen strået vassare än denna för all del fina bok. En stark trea.

Herman Melville är otvetydigt att räkna till de ri.. Visa hela

Herman Melville är otvetydigt att räkna till de riktigt stora författarna i litteraturhistorien, ja han kan till och med betraktas som en av Nordamerikas största och mest kulturbärande författare någonsin. Det vill säga en Nordamerikas svar på Rysslands Leo Tolstoj eller på Sveriges Willhem Moberg. Och allt detta för denna roman – Moby Dick. Jag hade innan jag läste boken sett två filmatiseringar av dito och trodde mig finna en underhållande och välskriven roman. Så blev dock inte fallet. Efter att ha läst de första trettio sidorna gnuggade jag bildligt talat mina ögon och kunde inte tro vad mina sinnen just upplevt – detta är ju rent skrattretande! Ska det här vara höjdpunkten på 228 år av amerikanskt författarskap?! Jag var förkrossad, tillintetgjord, paff och helt förstummad. Och det blev bara värre ju längre berättelsen fortskred. Språket anser jag vara fullständigt nödtorftigt och infantilt och själva grundtemat är rent löjeväckande. Jag menar, en jättelik vit (!) spermacetival som välter fartyg och äter sjömän! Vad kommer härnäst, jätteelefanten Jim-Bjarne som välter cirkustält och äter lindansare?! Nej på det hela taget är Moby Dick en riktig vämjelig smörja som skulle portförbjudas från alla bibliotek, bokhyllor, antikvariat, lumpbodar etc. Okej jag raljerar, men jag tycker mig ha skäl till det (en hämnd för tre timmar av idel besvikelser). Romanen lämpar sig då (faktiskt och för ovanlighetens skull) bättre som matinéfilm eller serietidning. Nu tror jag inte att Melville haft några onda uppsåt när han skrev Moby Dick, de avskyvärda beskrivningarna av valfångsten kan t.o.m. ha verkat i preventivt syfte och hindrat valfångstens utbredning och därmed många valar från en fruktansvärd tillika för tidig död. Denna goda föresats räddar romanen från att gå samma öde tillmötes som Kapten Ahab. Det blir ett lågt betyg om än inte det allra lägsta – det sparar jag för framtida behov…

Avslutningsvis och som parentes, många förståsigpåare har genom årens lopp försökt att lista ut om Moby Dick i själva verket är en metafor och att den vita valen och den enträgna kaptenen egentligen representerar helt andra värden och företeelser. Svaret härom står nog skrivet i stjärnorna, och jag har aldrig varit mycket till stjärntydare.

”Molnen över Metapontion” är roman som utspelar si.. Visa hela

”Molnen över Metapontion” är roman som utspelar sig på olika tidsplan, dels på 400-talet f.Kr. i och omkring den grekiska kolonin Metapontion, dels i 1950-talets Syditalien – kring fornlämningarna av samma antika koloni. Till tempelruinerna anländer den svenske kosmopoliten Klemens Decorbie för att uppfylla ett löfte till en fransk arkeologiprofessor som han flyktigt lärde känna i ett tyskt fångläger under andra världskriget. Samtidigt som han vid tempelruinerna försöker bearbeta krigets fasor erinrar han sig professorns berättelser om utgrävningar och framförallt den historiska gestalten Themistogenes som bodde i Metapontion och deltog i härtåget mot Babylon. I den historiska miljön frammanas så småningom en känsla om tidernas parallellitet och om människosläktets ständiga sökande…

Som i författarens övriga historiska romaner framför Johnson stringent, och med en röd tråd som löper genom hela berättelsen, tesen om människans oförändlighet. Johnson menar, enligt min tolkning, att människorna i stort sett är desamma nu som under antiken: de föds och dör, de älskar och hatar, de plågas och förtjusas. Denna tes förmedlas på ett utomordentligt skarpsinnigt sätt genom de karaktärsdrag som författaren givit bokens berättare och drivande person, författarens samtida alter ego, Klemens Decorbie. Medan Klemens strövar runt bland de antika minnesmärkena och jämför sina egna levnadsbetingelser med antikmänniskan Themistogenes, visar han upp samma subtila föreställningsförmåga som sin upphovsman. Just glidningen mellan verklighet och fantasi är återkommande då författarens alter ego ständigt rör sig i gränslandet mellan olika verkligheter, en synlig och en osynlig – en nutida och en forntida.

Berättargreppet i ”Molnen över Metapontion” är närmast identiskt med det som återkommer i Johnsons sista roman ”Några steg mot tystnaden”. Även om tonen inte är lika bitter här så utspelar sig handlingen precis som i ”Några steg mot tystnaden” i olika och delvis parallella tidsplan, mellan historisk tid och nutid. Dessvärre delar både böckerna en och samma brist, nämligen att en av berättelserna bitvis tappar i tempo. I ”Några steg mot tystnaden” är det i den samtida skildringen som på sina ställen känns tradig, i ”Molnen över Metapontion” är det istället den historiska berättelsen som i sitt mittparti (återtåget från slagfälten vid Babylon) känns väl utdragen. Nu påverkar inte det helhetsintrycket mer än högst marginellt då ”Molnen över Metapontion” trots allt är en historisk roman av mycket stora mått, och samtidigt ett tydligt och viktigt riktmärke i Johnsons författarskap.

Att läsa kan sägas vara att resa, och om du väljer att läsa ”Molnen över Metapontion” kommer resan innebära en rörelse i tid och rum, mellan dåtid och nutid, mellan antikens slavsamhälle och ett krigstrött Centraleuropa under 1950-talet. Denna resa unnar jag dig. Verkligen.

Andrea Maria Schenkels har med sin kriminalroman ”.. Visa hela

Andrea Maria Schenkels har med sin kriminalroman ”Mordbyn” dramatiserat en verklig händelse från efterkrigstidens Tyskland. Med ett kronologiskt händelseförlopp återges hur den vackra tyska landsbygden blir föremål för en bestialisk mördares oförmodade attack.

Några snygga berättartekniska grepp lyckas dessvärre inte rädda ”Mordbyn” från det gråtrist mediokra. Bokens stora svaghet ligger enligt mig i den finesslöshet som genomströmmar hela framställningen. Tydligast exemplifierad av att exakt samma röst läggs i munnen på de olika vittnen som är tänka krydda skildringen. Dessutom tycker jag att boken lider stor avsaknad av ett budskap – vad är det egentligen som Schenkel vill förmedla och ha sagt med sin dramatisering? Jag blir i alla fall inte klok på det. Författarinnan har även (medvetet?) valt att i det närmaste totalt avpersonifiera bokens karaktärer vilket ledde till att jag fick svårt att känna något engagemang vid läsningen. Jag har med andra ord mycket svårt att förstå varför den här romanen har nått så stora publika framgångar.

Morden på Rue Morgue, författad 1841, brukar beskr.. Visa hela

Morden på Rue Morgue, författad 1841, brukar beskrivas som världens första detektivroman (eller kanske snarare novell). Poe introducerar här den osedvanligt skarpsinnige detektiven Auguste Dupin som i berättelsen ställs inför en riktig svårlöst mordgåta. Två kvinnor har på ett osedvanligt bestialiskt sätt bragts om livet och omständigheterna kring morden får polisen att misströsta; kvinnorna hittas nämligen mördade i en från insidan låst lägenhet högst uppe i ett avskilt hus utan flyktvägar. Och vad värre är - ett vittne i trappuppgången har själv lyssnat till kvinnornas vanmäktiga skrik på hjälp…Polisen står helt handfallen ända tills den vänlige Dupin kommer till undsättning med sin övermänskliga slutledningsförmåga. Jag tycker att själva mordgåtan är konstruerad med en ovanlig espri men novellen har en avgörande svaghet – den är för genial. Med detta menar jag att det inte finns någon som helst möjlighet för läsaren att själv lista sig till hur det hela hänger ihop förens Dupin med sina orimliga slutledningar kommer på lösningen. Novellen är dock stilbildande och Poes förmåga att upprätthålla spänningen från början till slut är helt klart beundransvärd. Ett måste för alla gillar deckargengren.

Mordet på jultomten är en mycket gripande novell s.. Visa hela

Mordet på jultomten är en mycket gripande novell som beskriver några av de många känslor som kommer av att i unga år förlora sina föräldrar. Berättelsen är skriven i jagform och handlar om ett barn (utifrån barnets perspektiv) som sedan fadern omkommit omhändertas av sin religiöse farbroder (som är präst) samt dennes familj. Olyckan i att aldrig fullt accepteras av eller acceptera sin nya omgivning beskrivs med synnerligen kvalfylld precision och i barnets utanförskapskänsla åskådliggör författaren formerandet av en emotionell mur som utestänger känslor.

Med barnets egen röst förmedlas en historia som känns både berörande och angelägen. Akademiledamot Gyllensten har med ”Mordet på jultomten” skapat en av de starkaste noveller som jag läst. Kvalitetsmässigt fullt jämförbar med Stig Dagermans mästerliga ”Att döda ett barn”.

Mordet på Orientexpressen är otvivelaktigt en av d.. Visa hela

Mordet på Orientexpressen är otvivelaktigt en av de riktiga klassikerna inom deckargenren. Christies uppfinningsrikedom och sensibla känsla för detaljer är gör att man lätt fastnar för denna mordgåta. Det förstklassiga valet av skådeplats är för berättelsen det bästa tänkbara och upplösningen högst oväntad. Sen kan jag gott tycka att Christies kunde varit lite mer omsorgsfull i sina personbeskrivningar då många personbeskrivningar gränsar till karikatyrens enformiga domäner. Sammanfattningsvis tycker jag att Mordet på Orientexpressen en spännande och skickligt utformad mordgåta med många oväntade förvecklingar och inslag. Sidney Lumets filmatisering från 1974 med bl.a. Sean Connery och Ingrid Bergman bör dock undvikas å det grövsta då denna vanhelgar romanen (och att Bergman erhöll en Oscar för sin rolltolkning övergår mitt förstånd). Boken är i det aktuella fallet minst dubbelt så bra som filmen.

Jon Fosse skildrar i romanen Morgon och kväll de t.. Visa hela

Jon Fosse skildrar i romanen Morgon och kväll de två mest centrala ögonblicken i en människas liv - födelsen och döden. Berättelsen om fiskaren Johannes vars livshistoria flyktigt beskrivs är fylld av hänsyftningar till bibliska motiv och i övrigt gåtfulla maximer. Jag tycker att det märks att Fosse är en begåvad berättare som verkligen tänkt till innan han satt sig att skriva denna berättelse om livets tillblivelse och upphörande. Kanske är det så att Fosse varit alltför mån om att redogöra för sin idé och att han i sin iver därom glömt bort att göra berättelsen läsvärd? Både språkval och abstraktionsnivå vittnar om detta.

Kort om språket. Jag kan verkligen förstå författare som med språkliga experiment försöker att tänja lingvistiska gränser, skapa nytt och därmed berika vårt sätt att uttrycka oss. Tyvärr tycker jag inte att Fosse lyckas med det om så varit hans avsikt. Att helt och hållet utelämna punkter och därmed medvetet försvåra läsningen känns bara urbota dumt och onödigt. Det tillför inte berättelsen ett dugg annat än att det försvagar läsupplevelsen högst betänkligt. Som jag nämnde ovan tycker jag även att abstraktionsnivån är problematisk i och med att den hela tiden blir högre, högre, och högre – tillslut orkar jag helt enkelt inte att bry mig längre, alla metafysiska utsvävningar har gjort berättelsen ointressant. Och det tycker jag är synd för det känns som att författarens uppslag är förtjänt av en bättre skildring. Jag misstänker också att liknande skildringar av ungefär samma idé finns nedtecknade sedan tidigare i litteraturen, och då bättre sådana. Det var kanske därför som Fosse kände sig tvingad att använda sig av allt mambo-jambo?

Är tillsammans med Bilbo och trilogin om härskarri.. Visa hela

Är tillsammans med Bilbo och trilogin om härskarringen den enda fantasyroman som inte gått oavkortat tillbaka till bokhyllan efter sisådär 30 sidors läsning. Är rätt spännande och inte lika tråkigt konventionell och förutsägbar som många andra böcker i denna genre är. Enkel tonårslitteratur javisst, men inte helt utan förtjänster.

Camus gör i Myten om Sisyfos en egen tolkning av d.. Visa hela

Camus gör i Myten om Sisyfos en egen tolkning av den gamla antika myten. Sisyfos har dömts av gudarna att rulla ett klippblock upp för en sluttning för att sedan se det rulla ner igen, och därmed börja om i all oändlighet. Det är just en sådan värld som Camus menade att människan är på väg mot - en värld som inte har någon som helst likhet med oss själva. Det är en naturvetenskapens och den logiska positivismens värld, en värld som kommit att dominera de senaste 300 årens tankemönster, en världsåskådning som givit oss teknikens alla triumfer men också hoten om massvält och miljöförstörning.

Andemeningen i denna mycket svårbegripliga bok är att livets absurditet gör självmordet till en logisk axiom. Camus menar dock att (merparten) av människorna ändå fortsätter leva sina absurda liv i parallell med hur Sisyfos rullar sitt klippblock uppför en backe i all evighet. Detta utgör min dilettantiska tolkning av denna djupsinniga bok, en tolkning som måhända kan vara helt felaktig. För jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag hade mycket svårt att hänga med i Camus tankegångar. Abstraktionsnivån är överlag mycket hög och författaren gör det inte lätt för sina läsare att hänga med i alla vändningar och filosofiska utgjutelser. Jag är vanligtvis mycket förtjust i böcker, såsom denna, som tvingar läsaren att gå tillbaka till sig själv för att där finna svaren på de frågor som läsningen givit upphov till. Jag är emellertid inte alls förtjust i författare som med vilje försvårar läsningen för sin publik. Camus talar väldigt sällan klarspråk utan gömmer sig istället bakom filosofiska begrepp, svårbegripliga liknelser och sentenser. Det är synd för det märks att de budskap som Camus ville förmedla är viktiga.

Myten om Wu Tao är en annorlunda skrift som inrymm.. Visa hela

Myten om Wu Tao är en annorlunda skrift som inrymmer några högst personliga litteraturanalyser, rese- och miljöskildringar samt tankar om den materiella snedfördelningen mellan världens länder. Lindqvist skildrar sina resor i och kring Asien utan att hemfalla åt sedvanligt moraliserande och förskönande. Vissa avsnitt känns tidsmässigt obsoleta medan andra passager är minst lika aktuella nu som när de först nedtecknades. För att till fullo uppskatta denna skrift bör man förbereda sig med att läsa in sig på de författare och litterära alster som Lindqvist analyserar. Bitvis svårbegripbar men på det hela taget bra och tänkvärd.

Den sydafrikanska nobelpristagaren J.M. Coetzee sk.. Visa hela

Den sydafrikanska nobelpristagaren J.M. Coetzee skriver i ”Mästaren från Sankt Petersburg” initierat om den ryske mästarförfattaren Fjodor Dostojevskijs återkomst till Sankt Petersburg hösten 1869. Skälet till författarens hastigt påkomna visit (inkognito) hade att göra med styvsonen Pavels plötsliga död och de oklara omständigheter som kringgärdade denna. Som läsare får man följa Dostojevskij i hans jakt på sanningen och den slutgiltiga försoningen med en fosterson som lämnade jordelivet ansatt av ett bittert fadersförakt. Dostojevskij dras så småningom, och mot sin vilja, in i den revolutionära studentrörelsens undre värld där Pavel mot slutet av sitt liv levde och verkade. Endast genom att uppbåda sina sista krafter och övervinna en svårbotad skrivkramp kan författaren gå vidare med sitt liv och sin storslagna författargärning.

Trots att ”Mästaren från Sankt Petersburg” är en parafras av Dostojevskijs återkomst till Sankt Petersburg köpte jag i mångt och mycket Coetzees välskrivna redogörelse. Händelseförloppet kändes lika trovärdigt som porträttet av huvudpersonen var levande och övertygande. Stämningen var fortsättningsvis som hämtad ur en Dostojevskijroman, där miljöbeskrivningar såväl som alla ryska namn gjorde att jag inte hade blivit överraskad om Raskolnikov eller furst Myskin hade hoppat fram bakom närmsta husknut. Romanen kan läsas enbart som en spännande thriller även om jag tror att behållningen ökar väsentligt om man på förhand är bekant med Dostojevskijs böcker och författarskap. För Dostojevskijsälskaren erbjuder läsningen många härliga godbitar och aha-upplevelser bl.a. intressanta förklaringar till böckerna ”Bröderna Karamazov”, ”Ynglingen” och ”Onda andar” uppkomst.

OBS! En förutsättning för att till fullo förstå bokens slutparti är att man har läst Dostojevskijs roman ”Onda andar”. Har man inte läst denna bok framstår nog slutkapitlet ”Stavrogin” som ett enda stort frågetecken. Om det inte varit för att boken stundtals tappar i tempo (framför allt i mittpartiet) hade betyget kunnat bli en femma. Nu ger jag istället denna härliga roman en finfin fyra i betyg.

Mästaren och Margarita är romanen om en roman om P.. Visa hela

Mästaren och Margarita är romanen om en roman om Pontius Pilatus vånda för den dödsdom han pålagt Jesus. Denna historia berättas samtidigt och beroende av att djävulen (i skepnad av trollkarl) besöker Moskva. Den här romanen är inget mindre än ett fabulöst intellektuellt äventyr och en nervkittlande upptäcktsresa i tid och rum där hävdvunna begrepp välts omkull på ett sätt som saknar litterärt motstycke! I Bulgakovs konturskarpa och infernaliskt underhållande satir rullar/förvrids huvudena raskt på falska och giriga partimedlemmar, det skjuter blixtar och eld och det flygs på kvast till häxornas vårbal. Mot bakgrunden av allt detta tecknas en fulländad kärlekshistoria mellan den vackra men olyckliga Margarita och hennes älskade Mästare som hålls inspärrad på ett mentalsjukhus (ett mentalsjukhus som allt eftersom handlingen fortskrider får allt fler patienter).

Romanen har en uppsjö infallsvinklar och intellektuella utgångspunkter som omöjligt göres rättvisa i en recension (vilken den än månne vara). Jag anser emellertid att denna roman MÅSTE läsas av alla litteraturälskare och/eller läskunniga. Mästaren och Margarita är den roman som, i skarp konkurrens med Dostojevskijs Brott och straff, skänkt mig den största läsupplevelsen någonsin. Efter en genomläsning av Bulgakovs Mästaren och Margarita är det svårt att inte känna sig fullkomligt perplex och vimmelkantig av alla intryck som läsningen förmedlat. Ett helgjutet språk underbygger det geniala uppslaget och alstrar sammantaget ett svårslaget mästerverk. Bulgakov måste i skrivandet av denna roman varit antigen fullständigt galen eller frenetiskt gnuggat alla tänkbara geniknölar (eller möjligen en kombination av båda delarna).

Den första versionen av skådespelet ”Mäster Olof”.. Visa hela

Den första versionen av skådespelet ”Mäster Olof” färdigställdes år 1872 av en då helt okänd yngling vid namn August Strindberg. Författaren var vid det tillfället blott 23 år gammal. Strindberg berättar här, precis som sin förebild Shakespeare, en rak historia utan omotiverade bihandlingar, en stark berättelse om den svenska reformationens stora förgrundsgestalt – Olaus Petri (Olof Petersson), i folkmun kallad Mäster Olof.

Dialogen och språket kännetecknas enligt mig av det typiska Strindbergska temperamentet och bakom Mäster Olofs frispråkiga, radikala och revolutionära glöd anar jag pjäsförfattarens egen röst och starka lidelse. Med hjälp av små språkliga finesser höjer Strindberg dialogerna till rent himmelska höjder. Som exempel på detta kan jag nämna att han understundom låter karaktärerna negligera varandras tankegångar för att istället följa sina egna! Pjäsens stora behållning ligger dock i Strindbergs ömtåliga behandling av de historiska gestalterna. Välkända historiska gestalter (såsom Gustav Vasa, Biskop Brask och Laurentius Petri) som numera stelnat till torra nationella minnesmärken, uppträder och talar här som vanliga människor av kött och blod. Vändningen i den sista scenen är fullständigt briljant tecknad och påvisar tydligt författarens osannolika begåvning. I fråga om språklig precision håller jag ”Mäster Olof” för nästintill oöverträffbar. Jag betraktar därför denna pjäs som ett av verkliga guldkornen i den skandinaviska berättarskatten. Det höga betyget känns odiskutabelt.

Mörkrets hjärta är en mycket kompakt liten pamflet.. Visa hela

Mörkrets hjärta är en mycket kompakt liten pamflett med tydligt anti-koloniala och anti-imperialistiska budskap. Anslaget är lovvärt och romanens inflytande har obestridligen varit mycket stort. Problemet med Mörkrets hjärta ligger i dess exempellösa täthet – handlingen är så att säga så oerhört kompakt att jag hade svårt att ta in alla intryck som läsupplevelser gav upphov till. Att läsa Mörkrets hjärta kan liknas vid att dricka outspädd hallonsaft - förvisso gott - men lite väl koncentrerat.

Vid sidan av Vredens druvor är detta John Steinbec.. Visa hela

Vid sidan av Vredens druvor är detta John Steinbecks mest berömda litterära verk. Detta är enligt mitt tycke en kort och ganska rättfram novell om mänskliga relationer och reaktioner. Det provokativa och omdiskuterade slutet var sannolikt en uppfordran till handling som författaren riktade visavi den framväxande nazismen och dess människosyn – dvs. ett ifrågasättande av rättrådigheten i att arkebusera de svaga. Jag tycker dock att Möss och människor, trots sitt lovvärda syfte, är tämligen överskattad. Steinbeck har inte givit karaktärerna tillräckligt med tid för att utvecklas och bli intressanta samtidigt som slutet, paradoxalt nog, känns lite väl abrupt och omedelbart. Möss och människor är enligt mitt tycke en bra, lättläst och ganska överskattad novell.

Hermann Hesses Narziss och Goldmund (från 1930) ut.. Visa hela

Hermann Hesses Narziss och Goldmund (från 1930) utspelar sig under 1300-talet i de trakter som idag kallas Tyskland. Ett land som i boken är hårt pinat av digerdödens obarmhärtiga härjningar. I inledningen får läsaren stifta bekantskap med den ena av bokens två förgrundsgestalter: Den unge och finlemmade Narziss. En briljant ynglig som idkar flitiga och mycket framgångsrika studier vid klostret Mariabonn. Lite längre fram i boken introduceras bokens verkliga huvudperson Goldmund; en pojke som är några år yngre än Narziss och som lämnats till klostrets försorg av sin stränge fader. Goldmund dras nästan omedelbart till den förståndsmässigt överlägsne Narziss och gör allt som står i sin makt för att fånga dennes uppmärksamhet. Det visar sig dock snart att Narziss och Goldmund är väldigt olika varandra, ja de är faktiskt varandras direkta motsatser: Två individer med så olika lidelser och livsmål att de för sin själsliga överlevnad blir beroende av den andres vänskap. Goldmund lämnar så småningom klostret och den trygga världen för ett liv som kringstrykande vagabond och kvinnokarl.

Har man läst andra böcker av Hesse blir igenkänningsfaktorn påtaglig bara efter några kapitel. Återigen kretsar romans tema kring själslig dualism; om en person som oupphörligen slits mellan sina själsliga och kroppsliga begär. En person som likt en bordtennisboll förs fram och tillbaka mellan två jämnstarka spelare. Goldmunds rotlösa leverne beskrivs förhållandevis ingående vilket tenderar till att göra första halvan av boken ganska seg. Det visar sig dock mot slutet att detta har varit ett genialiskt sätt att påvisa livets nyckfulla vågrörelser och det faktum att en människans snåriga vägval i ungdomen har bäring längre fram i livet. Goldmund blir inom sinom tid en skicklig bildhuggare, en konstnär som ständigt strävar efter att avbilda urmodern, livets källa och en inkarnation av den egna modern - en kvinna som bara finns bevarad i fragmentariska minnesbilder. Mot slutet av boken är det upp till läsaren att avgöra vem av Narziss och Goldmund som gjort det mesta av livet...

Återigen en förbluffande insiktsfull och stor läsupplevelse signerad Hermann Hesse. Jag upphör aldrig att förvånas över denne författares storhet och unika förmåga att förvandla smärtsamma livserfarenheter till stor och tidlös litteratur. Att denna roman verkligen är tidlös visade sig genom att jag inte genast förstod att handlingen var förlagd till medeltiden. Det var först efter halva boken, och då Goldmund konfronterades med digerdöden, som ljuset gick upp för mig: Klostret var medeltida på riktigt! Språket är avslutningsvis briljant, förstklassigt karaktärsbeskrivningarna likaså. Vad som framförallt imponerade på mig var de utsökta skildringarna av Goldmunds pinade oro och ständiga otålighet. En läsupplevelse utöver det vanliga.

Koestler var själv medlem i det tyska kommunistpar.. Visa hela

Koestler var själv medlem i det tyska kommunistpartiet under 1930-talet och besökte därav också romanens skådeplats - Sovjetunionen. ”Natt klockan tolv på dagen” från 1941 räknas allmänt till författarens mest betydande litterära verk och är skriven efter den egna uppgörelsen gentemot stalinismen med dess iskalla människosyn. Med den kusliga precision som bara en självupplevd händelse kan frambringa återges en avskalad skildring av författarens egen tid i dödscell, fast förlagd till Sovjetunionen med en avsatt partipamp och spion som huvudrollsperson. Motivet som är hämtat från Stalins s.k. Moskvaprocesser på 1930-talet är allt annat än muntert och den tryckande ångesten blir efterhand lite väl påfrestande att ta del av. Koestler inger inte vid något tillfälle läsaren det minsta hopp om att denna historia ska sluta lyckligt. Därför är detta en hemsk berättelse som vittnar om vad människan och repressiva samhällssystem kan åstadkomma. En stark trea.

Inte riktigt min genre, men man måste ju försöka a.. Visa hela

Inte riktigt min genre, men man måste ju försöka att bredda sin litterära referensram ibland…

Anton lever i Moskva och lever ett minst sagt avancerat dubbelliv. På dagarna arbetar han som dataprogrammerare, medan han på nätterna är han ljus magiker inom organisationen Nattens väktare som arbetar för att upprätthålla en överenskommen balans mellan gott och ont på den andra sidan. Andra sidan är en parallellvärld som existerar samtidigt som den reella - ett skymningsland som ”De andra” närsomhelst kan kliva in i genom att gå in i sin egen skugga! Där finns också Dagens väktare, systerorganisationen vars uppgift är att balansera (reglera) människornas goda gärningar. Bokens huvudperson Anton har som nattlig uppgift att se till att vampyrer, häxor och varulvar inte fångar mer människor än den överenskomna kvoten i licensjakten. Över totalt tre kapitel får man som läsare ta del av fristående men till varandra länkande episoder där Antons magiska förmågor och (i dubbel bemärkelse) goda omdöme ställs på hårda prov. Gränsen mellan gott och ont problematiseras och händelseförloppen är oförutsägbara, minst sagt.

På baksidestexten står det att läsa att boken har ”inslag av Philip Pullman och Tolkien, Bulgakovs Mästaren och Margarita, Harry Potter och Da Vinci-koden”. Detta lät onekligen som en mycket intressant, men inte helt lättskriven, kombination. Efter att ha läst Nattens väktare kan jag delvis instämma i detta omdöme, det finns helt klart tydliga drag av såväl Mästaren och Margarita och Harry Potter. Men tyvärr gör det inte boken bättre för det. Boken brottas enligt mig med många stora problem vari det största ligger i alla magiska och helt otroliga trix som personerna använder sig utav. Dessa gör att händelseutvecklingen inledningsvis känns oviss, men bara efter en kort stund leder de tvärtom till att samtliga situationer känns i viss mån förutsägbara, förutsägbara i så måtto att man som läsare kan känna sig trygg med att de magiska färdigheterna alltid leder till att huvudpersonen tar sig ur alla upptänkliga och hopplösa situationer. Visst, det är fantasy, men olyckligtvis en ganska stillös sådan (även om jag tyckter att det känns befriande att det faktiskt finns böcker där hjältinnor heter Svetlana!).

Hursomhelst, den första av bokens tre berättelser är den klart bästa, här använder Lukjanenko på ett smart sätt nyinvigda väktare för att presentera sin egensinniga värld. Den andra berättelsen känns som en upprepning av den första, och den tredje kändes faktiskt helt ointressant. Boken kan läsas som en ren och skär thriller även om jag läste in lite andra mer intellektuella ansatser i den. I viss mån existerar ju faktiskt bokens parallella världs i verkligheten. I de datorrollspel där ett stort antal spelare interagerar med varandra i en virtuell värld (exempelvis World of Warcraft) förvandlas ju dagligen” vanliga Svenssons” till magiker i likhet med Anton. Vanliga dataprogrammerare, sjuksköterskor eller lagerarbetare som genom några knapptryck förvandlas till mäktiga krigare och ledare!

Två uppföljare är skrivna och kommer att ges ut inom kort. Dessa avstår jag nog från att läsa.

Romanen Nattövning från 1938 utspelar sig under et.. Visa hela

Romanen Nattövning från 1938 utspelar sig under ett intensivt dygn i Stockholm och kretsar tämligen fritt mellan en handfull personer med lös koppling till varandra. Den kanske mest framträdande personen utgörs av ingenjör Tomas Gyllem som tidigare arbetat med att ta fram en luftburen sprängladdning åt försvarsmakten, men dragit sig tillbaka sedan två personer omkommit under en provsprängning. Som läsare får man även stifta bekantskap med Tomas fru Nora som precis likt sin make har några små ”affärer” vid sidan om äktenskapet. Författarens alter ego Mårten Torpare figurerar även som kommentator och vass betraktare och de åldrande makarna Jesper och Elvira Hannes bär på ett komplicerat förhållande till en framliden baron. Till denna personkrets länkas också vissa mörkskygga individer från en nazistisk attentatsgrupp som planerar och agiterar för ett maktövertagande.

Ganska snabbt kände jag en viss tvehågsenhet inför denna litterära skapelse. Första tredjedelen av romen hör avgjort till Eyvind Johnsons svagare, storyn är fullkomligt orimlig i så måtto att bokens huvudpersoner ideligen stöter på varandra i de mest omöjliga sammanhang. Handlingen känns inte så lite konstruerad och faktiskt ganska billig – lite som en svensk matinéfilm från samma årtionde. Men samtidigt…, samtidigt kunde jag inte blunda (eller värja mig) för författarens otroligt begåvade laborerande med språket och de rappa dialoger och inre monologer som tog läsupplevelsen till höga nivåer. Johnson är alltigenom sprudlande, och – kan man konstatera - i litterär toppform:
”Raseriet växer i hans hjärta och ger ansiktet hjärtats färg. Eller varför inte: ”Hon satt i sitt eget väntrum och väntade på sig själv.”

Efter en minst sagt tvivelaktig första tredjedel växer romanen långsamt kvalitetsmässigt, och sista tredjedelen är faktiskt riktigt, riktigt bra. Här gräver sig Johnson med hjälp av listiga berättartekniska finesser under ytan på romanens karaktärer och via Mårten Torpare formuleras ett mycket starkt försvar för demokratin och angrepp på den i Europa framväxande fascismen. Och innan det hela är över får man även ta del av en hisnande biljakt och hur insikten om det intellektuella självförsvaret väcks via handfängsel…

Summerat är det här (den svaga inledningen till trots) en imponerande roman som av flera anledningar förtjänar att nå nya läsare. Några är: Karaktärsbeskrivningarna, budskapen och inte minst det sprudlande språket varmed Johnson lotsar läsaren fram med säker hand. Avslutningsvis kan jag inte låt bli att imponeras av författarens mod, Nattövning skrevs (och gavs ut) 1938, i ett politiskt känsligt läge och med en ytterst oviss framtid för den västerländska demokratin. Hade utgången av andra världskriget blivit en annan hade Johnson med säkerhet råkat i stora svårigheter.

Följdes två år senare upp av romanen Soldatens återkomst som går lite i samma stil.

Självupplevt trauma under mellankrigstidens Europa.. Visa hela

Självupplevt trauma under mellankrigstidens Europa där läsaren får följa med i författarens fotspår då denna försöker hanka sig fram som utblottad utlänning i Paris (bl.a. som diskare) och som härbärgerande luffare i London. Miljöerna är skildrade med hela den Orwellska skärpan och författarens subtila känsla för de små detaljerna höjer denna skildring till mycket höga nivåer. De människor som skildras i boken känns tvättäkta och det känns aldrig som att Orwell velat idealisera eller uppförstora sina upplevelser. Jag avundas självklart inte Orwell dessa fasansfulla och slitsamma år, men de måste onekligen givit upphov till många uppslag och användbart stoff till de kommande romanerna - för att inte tala om vilka perspektiv på livet som Orwell måste ha erhållit. (Författaren hann f.ö. med att också vara polis i Burma och soldat i Spanska inbördeskriget).

Efter att tagits sig igenom denna rännstensskildring kändes det onekligen som om jag hade mängder med smuts under naglarna och löss i hårbotten. Nere för räkning i Paris och London är gripande, både som tidsdokument och levnadsskildring.

Barnet som kvarlämnades i en pappkartong på atlant.. Visa hela

Barnet som kvarlämnades i en pappkartong på atlantkryssaren Virginian gavs av fartygspersonalen det minst sagt originella namnet Danny Boodmann T.D. Lemon Nittonhundra. Nittonhundra blir med tiden den självklara stjärnan i fartygets orkester och hans ryktbarhet sprider sig också långt utanför fartyget. När den världsberömde och högt aktade ragtimepianisten Jelly Roll Morton kliver ombord börjar en pianoduell av det mer ovanliga slaget. Denna oefterliknerliga historia skildras av Nittonhundras medmusikant som omsider kom att bli Nittonhundras förtrolige vän.

Berättelsen om den färgstarka pianisten Nittonhundra är utan tvekan tecknad med geniets sprudlande fantasi. Rent stilistisk tycker jag att Bariccos påhitt påminner om de som står att finna hos exempelvis den amerikanska författaren J-S Foer eller ”vår egen” Carl-Johan Vallgren. Inte desto mindre upplevde jag denna bok som en liten besvikelse. Jag hade antagligen lite för höga förväntningar när jag satte mig ned för att läsa denna lilla historiett. Jag tyckte nämligen inte att Nittonhundra kunde matcha Bariccos helt fantastiska roman ”Silke” som jag läste strax innan. Trots det magiska språket och den högst underfundiga storyn saknar jag något i berättelsen…något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag kan dock inte finna någon mer substantiell kritik mot Nittonhundra annat än att den till sidantalet är lite väl kort.

Nittonhundra spelade sitt piano så att fartygspassagerarna brast i gråt. Mig lyckades han dock inte försätta i detta tillstånd. Men visst, underhållningsvärdet går det inte att klaga på. Betygsmässigt en trea som gränsar till en fyra.

Lindqvist har med ” Nu dog du - bombernas århundra.. Visa hela

Lindqvist har med ” Nu dog du - bombernas århundrade” skapat något som han valt att beskriva som: "en labyrint med 22 ingångar och ingen utgång". De olika 22 ingångarna utgörs av 400 delvis skiljda men tematiskt sammanhållna tankestråk över bombernas århundrade dvs. 1900-talet. De olika tankestråken är ordnade i kronologisk ordning varpå läsaren får bläddra sig fram och tillbaka mellan den ena hemskheten efter den andra under läsningens gång. När jag väl acklimatiserat mig vid detta underfundiga upplägg insåg jag att det har sina tydliga förtjänster då Lindqvist genom dess praktik åskådliggör hur olika parallella händelseförlopp påverkat varandra genom historiens gång. Obönhörligt drevs jag som läsare in i på den västerländska civilisationens mörka bakgator. Militära tankar och dess råa praktik undergrävs med träffande exempel från skönlitteraturen där olika drömmar om nya vapen, trygghetssystem och folkmord blandas till en riktig häxbrygd. Sven Lindqvist har med denna bok lyckats skapa en mycket pedagogisk form av kunskapsöverföring där kraften ligger i att överlåta åt läsaren att själv vandra på de gator och i de byggnader som söndersmulats av bombernas obevekliga eldkraft. Betyget kan inte bli annat än en klockren femma och jag rekommenderar alla som har det minsta uns av samhällsintresse att läsa denna fantastiska och fasansfulla skildring av ytterligheternas tidsålder!

Europa år 1914: Det världspolitiska läget är ytter.. Visa hela

Europa år 1914: Det världspolitiska läget är ytterst spänt och stormakterna rustar för det krig som ska visa sig pågå under närmare fem års tid. Från en ensligt avkrok belägen vid kontinentens norra utkant lämnar vid denna tidpunkt en 14-årig pojke sitt föräldrahem för den stora vida världen. Pojken ifråga lyssnar till namnet Olof och följer (inledningsvis till fots) järnvägsrälsen söderöver. Han tar till en början arbete som flottare för att sedermera arbeta som både tegelbärare och potatisplockare. Begreppet arbete (och då särskilt för en 14-åring) visar sig snabbt vara liktydigt med en mycket farlig och monoton syssla som sliter ut såväl kropp som själ. Med lungsoten, och därigenom döden, ständigt i hasorna konfronteras Olof med arbetspass på upp till 12 timmar under direkt anskrämliga arbetsmiljöförhållanden. Kamratskapen mellan arbetarna visar sig bli den glädjekälla som trots allt får Olof (och de andra) att uthärda det fruktansvärda slit som ideligen beskrivs i boken.

Boken är till stor del självbiografisk (utgör den första utav fyra böcker i romansviten om Olof) och bara detta faktum får det att svindla framför ögonen på mig. För jag menar, vilken oerhörd kraft ligger det ändå inte i människan när hon utifrån sådana torftiga levnadsbetingelser kan utveckla ett uttrycksmedel som lyckas föra henne ut i Europa, världen och så småningom hela vägen till svenska akademin och ett nobelpris i litteratur? Jag kan inte med ord beskriva min beundran för Johnsons författargärning och autodidakta förmåga. Trots att det svenska samhället onekligen har genomgått en radikal förvandling sedan år 1914 tror jag att människan i stort sätt är desamma - och det är just detta som jag tycker att boken (liksom författarens historiska romaner) på ett ypperligt sätt beskriver. Porträtteringen av karaktärerna i boken tenderar aldrig att bli klichéartad utan är genomgående mästerligt skildrad. Att Johnson var en iakttagare av stora mått kan nog ingen som läst denna bok bestrida. ”Nu var det 1914” är fantastisk både som roman och historieskildring. En mycket stark fyra.

Nyår en riktig otäck historia om en man, Kenneth,.. Visa hela

Nyår en riktig otäck historia om en man, Kenneth, som efter en skidolycka, med efterföljande hjärnoperation, beslutar sig för radikalt ändra på sitt liv. Utan tillstymmelser till några känslor lämnar han fru och barn för Stockholm där han ämnar starta om på ny kula. Bit för bit går det upp för läsaren att något inte står riktigt rätt till. Kenneths beteende blir gradvis allt mer underligt och förryckt, som läsare befinner man sig plötsligt inuti ett huvud som tillhör en obehaglig och fullständigt oberäknelig psykopat. Oförutsägbarheten är total och upplevelsen är utan att överdriva rentutav mardrömslik.

Den ruskigt suggestiva stämningen byggs på ett mästerligt sätt upp av att Larsson anlägger ett fragmentariskt berättarperspektiv som kulminerar i ett obehagligt virrvarr av ruskigheter. Som läsare kan man inte för en endaste stund slappna av – på nästa sida kan det nämligen dyka upp precis vad som helst. Det här är definitivt den otäckaste bok jag läst hittills (Stephen King släng dig i väggen), och det är naturligtvis på gott och ont.

Innan jag påbörjade läsningen hade jag ingen aning om vad som väntade mig och det tog därför tid innan chocken lade sig (boken blev liggande på bordet i biblioteket i flera dagar). Jag vet inte riktigt om jag kan rekommendera någon att läsa den här boken, den är på många sätt briljant (och utan tvekan oförglömlig) ja till och med genial. Men faktum är att den mest av allt fyller mig med obehag. Ett gott och obehagligt hantverk helt enkelt.

Några steg mot tystanden (1973) kom att bli Eyvind.. Visa hela

Några steg mot tystanden (1973) kom att bli Eyvind Johnsons avskedsroman och därmed finalen på ett otroligt författarskap. Jag anar att Johnson själv insåg att detta skulle bli hans litterära avskedsföreställning varmed mycket av den åldrade återberättaren Robert Guenole (81 år gammal i boken) är en framställning av författaren själv. Johnson återkommer i berättelsen ideligen till tanken att den enskilda människan endast utgör en länk, ett mellanled, i en lång kedja benämnd människosläktet, och att varje fader är en avspegling av sin egen fader, vilken i sin tur lever vidare genom sina döttrar och söner osv., osv. Bokens tema anknyter också till denna för romanen centrala tankegång – från bokens samlande gestalt Robert Guenole får läsaren följa förgreningarna i ett väldigt släktträd, med rötter i fransk medeltid och med utlöpare i svenskt 1970-tal. I tre tidsmässigt separerade, men ändå till varandra besläktade historier, visar Johnson prov på en sann mästares hela författartalang.

Johnson gjorde med denna roman sannerligen inte det lätt för sig – tre olika berättelser, från slaget vid Nancy 1477, till hertigen av Enghiens fall söker författaren länka ett svenskt pars bröllopsresa i den sydschweiziska staden Pontoro år 1946. Bara att ro iland ett sådant litterärt uppslag (och på endast 462 sidor) torde vittna om genialitet utöver det vanliga, att sedan göra det med bra resultat är än mer respektingivande och unikt. Språket är som vanligt (när det gäller Johnson) fabulöst vackert och miljöbeskrivningarna är otäckt verklighetstrogna. Det jag dock imponeras allra mest utav är Johnsons genomgripande historiska kunnande och hans djupa insikt om den europeiska kulturens olika former och formbarhet (det bör i sammanhanget noteras att författaren tillbragte barndomen under ytterst torftiga förhållanden och med endast ett minimum av utbildning). Den enda svagheten med denna i annars mycket imposanta roman är att berättelsen om det nygifta svenska paret Guenole bitvis känns seg och tempofattig. Och då denna berättelse utgör nästan halva romanen kan jag tyvärr (måste jag tillfoga) inte dela ut det högsta betyget, det blir istället en stark fyra.

När dom andra sover (2007) kan enklast beskrivas s.. Visa hela

När dom andra sover (2007) kan enklast beskrivas som en historisk porträttering av samebyn Jijnjevaerie (jag avstår från uttal) i norra jämtland. Merparten av materialet utgörs av foton som enligt min mening är av högst varierande kvalitet. De enorma kvalitetsskillnaderna bottnar troligen i att standarden har skiftar mellan fotografer och utrustning. Sviktande upplösning och skrapa gör att merparten av bilderna är korniga och suddiga. Detta är störande för totalupplevelsen av boken, särskilt då fotonmaterialet upptar en så stor del av sidomfånget (närmare tre fjärdedelar). Bilderna kommenteras ibland, men oftast inte, av Christer Olofsson, bokens författare.

Ni som letar efter en fotobok innehållande vackra samiska och norrländska motiv ska alltså söka er någon annanstans. Ni som däremot är sugna på att ta del av en varm och överskådlig beskrivning av livet i en sameby kan med fördel söka er till Olofssons fina texter. Jämsides beskrivningarna av befolkningen i Jijnjevaerie tecknas lagom faktamässigt samernas historia i Sverige. Och den är inte särskilt smickrande för den svenska staten som gjort sig skyldig till både det ena och andra i fråga om övergrepp genom årens lopp (Sverige är också ett av få länder i världen som inte har ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolkens rättigheter).

Det blir under läsningens gång uppenbart i hur stor utsträckning de renskötande samernas livsbetingelser styrs av väder och vind, en sårbarhet som är uråldrig. Läsningen lyfts av att Olofsson låter invånarna i Jijnjevaerie få komma till tals via citat. Det skapar autenticitet, vid vissa tillfällen tyckte jag mig nästan höra dialekten på de personer som låtit sig intervjuas .

Sympatisk i all sin enkelhet.

Vid en bortglömd kust, någonstans i gränslandet me.. Visa hela

Vid en bortglömd kust, någonstans i gränslandet mellan land och hav är det väderbitna värdshuset Almayer beläget. Hit anländer i romanens upptakt en skara människor med minst sagt olika levnadsöden och avsikter. Alla delar dock det gemensamma målet att i havet finna svaret på sina frågor, och därmed den mening som deras liv har saknat. Hit kommer konstnären Plasson som med bleka färger försöker porträttera havet och att därmed finna den exakta plats var det tar sin början. Till Almayer infinner sig även den kufiske vetenskapsmannen Bartleboom som i motsats till Plasson söker dess slut. Utöver dessa två huvudgestalter får läsaren även stifta bekantskap med bland annat Ann Deverià, en gåtfull skönhet som i den salta havsluften söker bot mot ett avgörande svek.

Vid sidan om dessa mystiska människor skildras historien om ett fruktansvärts skeppsbrott, ett skeppsbrott som kommer att ha en avgörande betydelse för händelseutvecklingen. Mystiken tätnar för varje sida och upplösningen är oväntad.

Jag kan bara konstatera att Baricco med Oceanhavet skapat en roman som inte liknar något jag tidigare läst. Det är en tidlös berättelse som med kornig och gulnad färgskala lyfter sig över det verkliga, det gripbara, trots att skildringen på det hela taget är realistiskt. Jag kan närmast likna det vid magi, ett trolleri med formen för berättandet, orden. Men jag anar också att detta är författarens hyllning till världshavet. Det väldiga. Vår första kända moder.

Calvino använder sig här av en mycket experimentel.. Visa hela

Calvino använder sig här av en mycket experimentell ansats för att berätta sin bitvis mycket skruvade historia. Små korta blänkare, berättelser eller embryon till noveller avlöser varandra i ett rasande tempo. Dessa backas delvis upp av den huvudsakliga och överskuggande historien - om läsaren (du själv!) och dennes förälskelse. Denna roman är mycket svårbedömd då dess grepp är helt och hållet unikt. Frågan är om Calvinos grepp är genialt eller om han via berättartekniken på ett billigt sätt mögliggjort publicering av brottstycken till romaner, idéer som inte hållit hela vägen. Hursomhelst, jag fann läsningen roande, om än frustrerande - så fort en berättelse blev intressant tog den abrupt slut. Och slutet på romanen lämnar mycket i övrigt att önska.

”Om Min Första Kärlek” är en mycket varm och hjärt.. Visa hela

”Om Min Första Kärlek” är en mycket varm och hjärtknipande novell som på ett målande sätt beskriver den näst intill olidliga upprymdheten i en första ungdomskärlek. Gorkijs berättarröst lämnar en aldrig oberörd och just det faktum att händelserna helt och hållet är självupplevda skänker berättelsen den tyngd och trovärdighet som flertalet kärleksnoveller faktiskt saknar. Skildringen av den intensiva längtan, åtrån och kärleken som så småningom övergår i vardaglighet och uppbrott är tecknad med en knivvass skärpa som knappast lämnar någon oberörd. Novellen är trots sitt ringa omfång en innehållsstinn och oförgätlig historiett som alla borde förunnas att läsa.

Jan Myrdal är inte bara författare och debattör ut.. Visa hela

Jan Myrdal är inte bara författare och debattör utan han medverkar även regelbundet som vinskribent i tidningen Vår Bostad: och det märks också att han besitter stora kunskaper i ämnet. I den här lilla trevliga boken har Myrdal samlat vinkrönikor från sin tid som skribent. Högst personliga skildringar av vinupplevelser blandas med allsköns synpunkter och notiser om vin, alkohol och dryckeskulturen i stort. De olika artiklarna handlar om allt från det svenska systembolagets historia, resor i välkända vindistrikt och vinlagring till Strindbergs dryckesvanor, tips om förvaring, årgångar etc., etc.

Artiklarna är härligt fria från sedvanlig snobbism och författaren pikar på vissa ställen sina ”kollegor” för deras konservativa syn på vin. Det här är inte någon typisk faktabok och genomgångarna rör sig främst i Frankrike och kring de franska vinerna (vilket jag kan tycka är synd). Jag tycker att ”Om vin” är en rolig och fascinerande bok som fungerar utmärkt som komplement till den mer faktamässiga vinlitteraturen. Man behöver inte vara någon vinkännare för uppskatta Myrdals högst personliga vinkrönikor. Myrdals hustru Gun Kessle har svarat för de tecknade utsmyckningarna.

Onda andar var först tänkt att ingå som en del i d.. Visa hela

Onda andar var först tänkt att ingå som en del i det jättelika romanbygge som skulle gå under namnet ”Den store syndarens levnad”, ett projekt som aldrig förverkligades, men som resulterade i tre av författarens största romaner – förutom Onda andar även Ynglingen och Bröderna Karamazov. De som är bekant med författaren sedan tidigare kommer att känna igen sig också här. Detta såtillvida att både användandet av franska fraser som de omfångsrika persongalleriet inkluderas också i denna roman. Ingredienser som mord, självreflektion, och religion finns även de medtagna då detta samtidigt utgör en sinnebild för en idéroman.

Handlingen som sådan kretsar kring en grupp revolutionära attentatsmän som är ute efter att ställa till oreda och allmänt djävulskap för den ryska myndigheten. Romanens huvudgestalt Pjotr Stepánovitj är den sanna uppviglaren som obehindrat rör sig runtikring det ryska riket i syfte att bilda ett landsomfattande terrornätverk bestående av små revolutionära grupperingar (på denna punkt är romanen alltså dagsaktuell). Omgivningen är också signifikativ för Dostojevskij då merparten av romanens figurer tillhör eller har anknytning till den ryska societeten. Trots att denna historia är snillrikt konstruerad anser jag att Dostojevskij porträttering av de ryska (naiva) revolutionärerna är väl stereotyp. För det är en i sanning präktig karikatyr han målar upp; naiva nihilister och liberaler som säger sig vilja folket väl men som i hemlighet förbannar myndigheterna i samma stund som den ryska livegenskapen avskaffas. Dostojevskijs ideologiska budskap är fortsättningsvis mycket suddigt: uppviglarna beskrivs alltså som sanna egoister och strebrar medan alternativet, de ryska myndighetspersonerna, framställs som viljelösa mähäns.

Dostojevskij var måhända ängslig för den utveckling som han såg komma västerifrån (med socialism och liberalism), och detta samtidigt som han dömde ut det förhärskande alternativet. Så må vara hänt, men summan av detta ideologiska mischmasch leder fram till att karaktärerna – såväl uppviglarna som myndighetspersonerna – känns klichéartade. Och det är givetvis synd.

Trots denna kritik tycker jag att Onda andar är en mycket bra roman, språket är modernt och vitalt och berättelsen tar ordentlig fart under den andra halvan av boken (inledningen kändes dock en aning seg). Inledningsvis störde jag mig på att förlaget låtit de många franska uttrycken stå kvar, men då dessa finns översatta i slutet av boken är det bara en fråga om tid innan man vänjer sig vid denna form av läsupplevelse (om man då inte förstår franska). Kritiken som jag vill framföra till förlaget rör istället baksidestexten. På romanens baksida står nämligen följa att läsa:

”Romanens huvudperson Stavgorin är ett nidporträtt av en nihilistisk agitator, som Dostojevskij uppfattade honom: energisk och demonisk, målmedveten och fullständigt känslokall”.

Man kan givetvis säga mycket och den litterära gestalten Nikolaj Stavgorin, men att hävda att han skulle vara en ”energisk och demonisk agitator” är helt felaktigt. Det är istället Pjotr Stepánovitj som är bokens huvudperson tillika agitator - och inte Stavgorin! Att förlaget på detta sätt kan ha tillåtit sig att låta en klåpare, som inte ens bemödat sig att läsa romanen, formulera baksidestexten övergår mitt förstånd. Det gör ett mycket oseriöst intryck och mig heligt förbannad då jag i trehundra sidor väntade på att Stavgorin skulle utveckla dessa egenskaper – egenskaper som står i rakt motsatsförhållande till hans egentliga karaktär. Fy skäms Wahlström & Widstrand! Med dessa hårda dagsedlar avslutar jag recensionen av denna i övrigt utmärkta roman.

Kort bok innehållandes inalles elva korta, egendom.. Visa hela

Kort bok innehållandes inalles elva korta, egendomliga, djupa berättelser samt betraktelser. I denna bok tycker jag att berättelserna ”Far och jag” samt ”Källarvåningen” är de klart bästa (och längsta).

I ”Far och jag” beskrivs ängslan för framtiden och ”Källarvåningen” är den av berättelserna som bryter av från de övriga då den andas glädje och optimism. Sagan ”Hissen som gick ner i helvete” är också bra - fylld med symbolik och tecknad med häftiga beskrivningar. Sammantaget kan jag verkligen rekommendera läsning av dessa tre sagor, de övriga (som är alldeles för korta) kan däremot med fördel lämnas därhän.

Jag vet inte riktigt varför, men jag kände redan e.. Visa hela

Jag vet inte riktigt varför, men jag kände redan efter bara några sidors läsning att den här boken inte alls tilltalade mig. Jag tycker helt frankt att storyn känns alltför konstruerad och därmed också verklighetsfrämmande. Det är vidare svårt att få något grepp om huvudpersonernas ageranden - ageranden som endast känns frånvända och infantila. Bokens huvudperson universitetslärare David Lurie uppfattar jag som enbart osympatisk och sorglig. Detta samtidigt som skildringen är tecknat utan det minsta uns av berättarglädje. Framförallt brister Onåd i trovärdighet och det är förödande för en roman som syftar till skildra det nya Sydafrika. För i ärlighetens namn, vilken kvinna skulle i verkligheten kunna tänka sig att ingå äktenskap med en man som skyddar den som våldtagit henne? Om avsikten med Onåd varit att provocera och väcka anstöt kan man nog konstatera att Coetzee lyckats. Jag tycker dock att detta har skett på bekostnad av den litterära kvaliteten. Onåd är emellertid inte direkt dålig utan snarare oförtjänt uppskriven.

Min fria tolkning av David Vikgrens i många stycke.. Visa hela

Min fria tolkning av David Vikgrens i många stycken mycket svårgreppbara diktsamling Ordning:

Via fragmentariska sjok och tillbakablickar beskriver Vikgren en barndom som verkar ha varit allt annat än ordnad. Jag gissar att författaren sorterar bland sina minnen och därigenom (måhända) försöker skapa ordning i ett kvarlämnat virrvarr. Sekvenserna andas 80-tal, Norrbotten och någonstans i bakgrunden anar man som läsare en brutal far med hårda nävar.

Det här är dikter författade med en komplicerad och för mig besvärande komposition. En komposition som inledningsvis enbart kändes förbryllande – trots att jag är en förhållandevis van läsare av poesi tog det mig lång tid att förstå någonting alls (och kanske har jag fortfarande inte gjort det). Och Vikgren underlättar sannerligen inte för sin publik genom sitt användande av fullständigt obegripliga kapitelrubriker.

Jag kan tycka att ett visst mått av läsmotstånd är intressant, det skapar spänst och framkallar uppmärksamhet från min sida, koncentration helt enkelt. Men här tycker jag att gränsen till det begripliga överskrids lite väl ofta. Måhända växer dessa dikter vid en andra läsning. För nu känns de nämligen lite väl svårgreppbara.

Handlingen i Torgny Lindgrens kritikerhyllade ”Orm.. Visa hela

Handlingen i Torgny Lindgrens kritikerhyllade ”Ormens väg på hälleberget” berättas av Johan Johansson (i boken kallad Jani) och skildrar dennes uppväxt i en enslig obygd i närheten Lycksele i Västerbotten. Huvudpersonen beskriver med en trovärdig västerbottnisk dialekt (!) hur familjen under ett tiotal år tvingades till förnedring av byns mäktiga handlare och arrendatorer - först Ol Karlsa och därefter dennes son Karl Orsa. Då familjen inte hade råd att betala det årliga arrendet tvingades Janis unga mor och så småningom även hans syster att som ersättning för monetär betalning tillfredställa arrendatorernas sexuella lustar.

Skildringen känns alltigenom realistisk och här beskrivs ett helt annat Sverige än i Astrid Lindgrens sliskigt nationalromaniska drapa ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Istället för att som Astrid Lindgren på ett näst intill frånstötande sätt idealisera och romantisera livet i bondesamhället berättar Torgny Lindgren en historia som åtminstone jag tror ligger ganska nära sanningen (om ett Sverige som närmare en miljon människor emigrerade från). Svälten, misären, inaveln, analfabetismen, den utbredda alkoholismen och andra hemska farsoter och plågor som Astrid Lindgren helt lyckades att förlora ur minnet beskrivs här med en känsligt hand av Torgny Lindgren. Att det sedan inte existerar några sorglösa och bekymmersfria barn som enfaldigt skrattandes, springer omkring i motljus på böljande sädesfält i ”Ormens väg på hälleberget” gör inte så mycket.

Boken vinner framförallt på de små detaljerna bl.a. att den är återberättad med den dialekt som troligen taldes i västerbotten under 1800-talets senare hälft. Vidare har berättelsen på ett smart sätt kryddats med tydliga kopplingar till diverse bibliska deviser (bl.a. bokens titel) vilket höjer läsupplevelsen ytterligare. Slutligen kan jag inte låta bli att påtala likheterna mellan Hjalmar Söderbergs groteska präst Gregorius från boken ”Doktor Glas” och arrendatorn Karl Orsa – båda två moraliskt vansläktade men ändå inte alltigenom onda. Jag väntar alltså med spänning på en bok som i likhet med Bengt Ohlssons beskriver händelseförloppet från Karl Orsas perspektiv.

I denna, sin blott andra roman, från 1894 porträtt.. Visa hela

I denna, sin blott andra roman, från 1894 porträtterar Hamsun en naturmänniska som skyr de mänskliga gemenskaperna - en jägare som frivilligt isolerat sig i en fjällkoja långt uppe i Nordnorge.

Pan var i den grekiska mytologin skogsguden förkroppsligad såsom en människogestalt med håriga ben och bockfötter. Han sades fördriva sin tid ute i det vilda spelandes flöjt och ingjuta skräck i sin omgivning. Även om romanens huvudgestalt löjtnant Glahn varken har bockfötter eller spelar flöjt upplever hans omgivning löjtnantens självvalda isolering som starkt obehaglig. Kvinnorna både föraktar och åtrår denna frånvända otidsenliga figur som upplevs ha en oemotståndligt ”djuriskt blick”. I det ögonblick Glahn kommer i kontakt med den unga köpmannadottern Edvarda vänds hans tillvaro upp och ned och i de själsliga slitningar som kärleken efterhand ger upphov till ligger en tickande bomb…

Mot bakgrund av mycket starka och vackra naturbeskrivningar tecknar Hamsun, utan brådska, bilden av en man som revolterar mot ett samhälle han inte känner sig hemma i. Den högst oväntade vändningen och därmed växling av såväl skådeplats som berättarform (från första till tredjepersonsperspektiv) mot slutet är snillrik och gör att Glahns mångskiftande personlighet belyses från ett nytt håll. Såväl tema som språk påminner om det man kan finna hos Hermann Hesse, och det är inte omöjligt att Hesse låtit sig inspireras av Hamsuns verk i sitt skrivande. En riktigt pärla i den skandinaviska litteraturen.

Patient 67 är otvivelaktigt en spännande och mycke.. Visa hela

Patient 67 är otvivelaktigt en spännande och mycket smart berättad historia, en nagelbitare som är svår att lägga ifrån sig då man väl påbörjat läsningen. Stämningen som beskrivs i boken är så infernaliskt klaustrofobisk att självaste Kafka hade kunnat bli avundsamt inställt. Karaktärerna känns emellertid något stela och schablonmässiga såtillvida att sheriffer såväl som läkare följer gängse beskrivningsmallar till punkt och pricka. En annan invändning, som förvisso inte är central, fann jag i beskrivningen av tidsandan – för i ärlighetens namn känns det inte som att berättelsen utspelar sig under McCarthyerans 1950-tal. Moralen osar snarare sent 1990-tal och Lehane inplanterar inte många tidstypiska företeelser för att förankra sin berättelse i ett historiskt sammanhang. Trots denna kritik föll jag för denna thriller som jag på förhand hört så många goda ord om. Jag var redan innan läsningen medveten om att upplösningen skulle vara oväntad och klurig och med den vetskapen i bakhuvudet listade jag ganska snabbt ut lösningen på mysteriet med den sextiosjunde patienten. Det var synd för oväntade upplösningar är alltid fascinerade att ta del av.

Enligt min tolkning framför Lehane med denna bok en skarp kritik mot den psykiatri som utvecklades i efterkrigstidens USA (en psykiatri som möjligen är på väg att återinföras) och ett varningens finger om vad som kan hända om vetenskaplig rationalism tränger undan human och etisk omvårdnad. Det förhållandevis "låga" betyget grundar sig helt och hållet på min personliga smak och svårighet för att ta till mig deckare och thrillers – spännande böcker som oftast inte lämnar några djupare intryck efter sig. Och jag vill ha böcker som lämnar sådana intryck.

Jag önskar att en duktig regissör (varför inte David Lynch) ges möjlighet att filmatisera denna roman, för med en mästares regi tror jag att Patient 67 kan bli ett cineastiskt mästerverk. Som roman fungerar den emellertid också bra.

Den oinvigde läsaren av Jan Stenmarks senaste alst.. Visa hela

Den oinvigde läsaren av Jan Stenmarks senaste alster kan lätt förledas att tro att ”Pennan i näsan” verkligen innehåller helt nytt och spännande material. Vi som läst Stenmark förut märker dock rätt snabbt att så inte är fallet. Inte alls. Tvärtom är det mycket gammal skåpmat som iklätts en ny och fräsch framsida. Om jag ska tala klarspråk har författaren och förlaget ägnat sig avancerad ompaketering i så måtto att många av bilderna redan har publicerats i vår störtsa kvällstidning (för cirka tio år sedan).

Ska jag fortsätta att vara kritisk, för det är jag, kan jag tycka att mycket av materialet dessutom känns som andrasortering - bilder som inte riktigt har platsat i de tidigare volymerna. Den för Stenmark så klockrena komiken saknas ofta och då hjälper det föga att det då och då plötsligt glimrar till. Tyvärr måste jag konstatera att det här är en riktigt stor besvikelse. Jag känner mig lurad, på samma sätt som när man i efterhand märker att ett företag gjort livsmedelsförpackningen en gnutta mindre utan att fördenskull sänka priset.

Jag förväntar mig bättring framöver, för Stenmark kan ju så mycket mer än det här!

Essäboken PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT innehålle.. Visa hela

Essäboken PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT innehåller ett brett urval av artiklar, essäer, minnestal, anteckningar och diverse vänporträtt skrivna av vår svenske nobelpristagare Eyvind Johnson. Det valda materialet spänner över hela Johnsons författarskap och ger, tycker jag, intressanta bilder och förklaringar till författarens personliga, politiska och estetiska ställningstaganden.

För en inbiten Johnsonfantast som jag blev det mest spännande (och läsvärt) de gånger som Johnson bjöd på inblickar i sitt skrivande och då han förklarade hur han resonerade i skrivandets stund. Det blir lite som att träda in bakom kulisserna och få ta del av hur arbetsprocessen gick till. Andra delar är minst sagt lite mer svårtuggade, och här tänker jag först och främst på anteckningarna från författarens släktforskning och alla hyllningstal till diverse framlidna svenska författarkollegor. De politiska brandtalen till frihetens lov är kända sedan tidigare men i många stycken fortfarande aktuella och därför värda att läsa om. Som ni märker: urvalet är brett och intressevärdet lite varierat.

Genomgående mycket välskrivet och jag tycker att Eyvind Johnson verkade vara en sympatisk och en i övrig beundransvärd människa. Betyget ska ses med ett plus i kanten.

Wien 1938, två älskande - en kvinna och en man - h.. Visa hela

Wien 1938, två älskande - en kvinna och en man - har stämt träff på ett café, men brutala män i svarta stövlar ska visa sig sätta stopp för det. Vanmakten, ilskan och rädslan triumferar när våldet tillåts härska: Så väljer jag att sammanfatta den inledande poetiska berättelsen, eller kanske snarare berättande poesin, ”Pianot i Wien” från diktsamlingen med samma namn. Just denna dikt är faktiskt bland det mest gripande som jag någonsin läst, helt i klass med nobelpristagaren Nelly Sachs allra finaste alster. Jag satt som fastnaglad under läsningen och vågade knappt andas. Och jag hoppades få följa huvudpersonen över de dryga nittio sidor som boken omfattar. Men efter sidan 41 tog det till min stora förvåning abrupt slut. Effektivt och utan pardon. Så kan det gå.

Resterande två dikter ”Drömt en dröm” och ”Barnet på botten” lämnade mig mer oberörd. Faktum är att jag inte längre minns vad de handlade om. Men detta beror antagligen på att de helt hamnade i skuggan av titeldikten som gör denna diktsamling värd sin vikt i guld.

Köp eller låna – och läs!

Pilgrim på havet tar vid där romanen Ahasverus död.. Visa hela

Pilgrim på havet tar vid där romanen Ahasverus död slutar. Det handlar här om den farofyllda havsresan över till det heliga landet – en resa som visar sig vara farlig både för kropp och själ. Motivet är liksom i Ahasverus död det ständiga sökandet efter tecken på guds existens och livets mening. Genom pilgrimen Tobias får vi här uppleva en dramatisk resa över havet – en resa mot den fullkomliga kärleken och det heliga landet – inom oss torde vi alla vara pilgrimer på det själsliga havet. Bör läsas i förbindelse med de andra delarna av romansviten Sibyllan, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet. Bör vara en omistlig roman för alla intellektuella och religiösa tvivlare.

Bengt Liljegren är historiken (och musikern) som t.. Visa hela

Bengt Liljegren är historiken (och musikern) som tidigare skrivit ett antal populärvetenskapliga böcker om diverse kungar/diktatorer. Nu gör han detsamma när han över 368 sidor berättar historien om ett av rockhistoriens verkliga musikaliska kungar – det brittiska rockbandet Pink Floyd.

Vi får följa bandet och dess medlemmar från barnåren i trygga akademiska miljöer i Cambridge, till de första trevande spelningarna, via genombrottet till det slutliga (?) och uppmärksammade uppbrottet som fick flera rättsliga efterspel. Arbetet med varje platta (och tillhörande omslag) beskrivs genomgående på ett lättfattligt och koncist sätt även om berättelsen kanske främst handlar om gruppmedlemmarnas oförmåga att kommunicera med varandra. Ett annat genomgående tema är den självvalda anonymitet som gjorde varumärket Pink Floyd blev oändligt mycket mer välkänt än dess medlemmar.

Vill man vara lite elak kan man lätt hävda att Liljegrens biografi i mångt och mycket är en sammanfattning av alla utsökta och mer uttömmande engelska biografier som redan finns. Och så är det ju de facto. Dock tycker jag att Liljegren på ett utmärkt sätt lyckas välja ut och beskriva russinen ur den kaka som utgör bandets otroliga och omtumlande historia. Sedan känner man sig som läsare i trygga händer i vetskapen om att författaren själv är musiker – vilket tydligt framgår vid redogörelserna av ackordföljder och musikteknisk apparatur.

Detta är (såklart) i första hand en bok för de redan inbitna fansen (som jag) och med detta i beaktande är det inte särskilt mycket nytt som presenteras i ”Pink Floyd: musiken, människorna, myterna”. Dock är det en trevlig bok – och riktig bladvändare – även om lite väl mycket fokus hamnar på gruppens förste (och ende) portalfigur Syd Barett. Intill betyget ska läsas ett plus i kanten.

Något av en thriller och detektivroman i ett, med.. Visa hela

Något av en thriller och detektivroman i ett, med en lite annorlunda touch. Romanen kretsar kring Yakov Liebermann som ansvarar för ett center i Wien som arbetar med att spåra upp nazistiska krigsförbrytare från andra världskriget. Av en slump kommer han en världsomfattande nazistisk konspiration på spåren, spår som leder tillbaka till Brasilien och den ökände ”dödsängeln” Josef Mengele.

Lite segstartad berättelse, men som tar sig efterhand. De mystiska dödsfallen på stadgade 65-åriga familjefäder rymmer en gåta som är ganska klurigt konstruerad. Men efterhand börjar det gå för läsaren och det hänger ihop, och då… tappar tyvärr berättelsen i attraktionskraft. Avslutningen lämnar mycket i övrigt att önska (och det på många sätt). Den hastiga och brutala finalen känns minst sagt orealistisk, närapå ett persiflage faktiskt. Sedan kunde jag inte låta bli och störda mig på vissa häpnadsväckande faktafel från författarens sida. Berättartekniskt ligger berättelsen mycket nära ett filmmanus, med hastiga klipp och tydliga tablåer. Därför är det föga förvånande att boken kom att filmatiseras drygt fem år efter att den kom ut i bokhandlarna.

En halvspännande bladvändare att ströläsa en kulen och innehållslös höstkväll. Dock inte mer än så.

”Politikens paradoxer: en introduktion till femini.. Visa hela

”Politikens paradoxer: en introduktion till feministisk politisk teori” (1999) beskriver några av den feministiska idéströmningens grundläggande teoretiska utgångspunkter. En mängd centrala begrepp inom genusforskningen såsom patriarkat och könsmaktsordning beskrivs på ett övergripande och mycket lättfattligt sätt. Wendt Höjer och Åse visar med målande exempel hur den politiska teorin såväl som den praktiska politiken bygger på en inneboende paradox: På samma gång som kvinnor på grund av sitt kön har mindre makt erkänns inte könets politiska betydelse.

I boken ifrågasätter författarna på ett stringent sätt att maskulinet sätts som norm och att arbeten författade av manliga vetenskapsmän dominerar i såväl den allmänna debatten som inom den akademiska världen. Med tanke på detta känns det onekligen som en paradox att omkring 80 procent av de arbeten som författarna själva refererar till (vilka återfinns i litteraturlistan) har författats av kvinnor!

Bokens genomslagskraft kan på intet sätt underskattas då den under senare tid ingått som mer eller mindre obligatorisk kurslitteratur inom ämnet statsvetenskap. Långt ifrån djuplodande men fördenskull inte ointressant. På det hela taget tycker jag att boken ger läsaren en god introduktion till det feministiska tänkandet.

Med en fullkomligt sprudlande berättarglädje skild.. Visa hela

Med en fullkomligt sprudlande berättarglädje skildrar Maja Lundgren i boken ”Pompeji” några vanliga och ovanliga romares levnadsöden i den syditalienska handelsstaden med samma namn. Berättelsen har sin början år 78 e.Kr - dvs. året innan staden kom att förintas av vulkanen Vesuvius plötsliga utbrott. Människorna som så bäst håller på att reparera skadorna från den stora jordbävningen år 62 har ingen aning om att det intilliggande berget i själva verket är en explosiv vulkan. Den enda karaktär i boken som har kännedom om denna hemlighet är en förrymd tiger som, förutom att mumsa snö (!), kan kommunicera med vulkanen genom sina sensibla tassar. I den högst säregna dialogen mellan tigern och vulkanen avslöjas det att Vesuvius minsann är olyckligt förälskad i den vackra indonesiska vulkaninnan Krakatau (och för att imponera på sin käresta planerar Vesuvius ett våldsamt utbrott)…

Lundgren tar sedan läsaren med på en oförglömlig resa i den mångfacetterade stadens olikartade miljöer. Resan omfattar alltifrån valkerier till barer, bordeller, frukthandlare, grönskande överklassträdgårdar och adrenalinstinna gladiatorspel. Trots att alla dessa beskrivningar var färgstarka och intressenta var det ändå skildringarna av det pompejanska samhällets höga utvecklingsnivå som fascinerade mig allra mest. Jag tycker även att Lundgrens språk var vitalt, attitydstarkt och härligt uppkäftigt. Min enda egentliga invändning, mot denna i övrigt fina roman, är att den mot slutet blir alltför skönebetonad för min smak. Jag kunde köpa, och t.o.m. uppskatta, beskrivningen av gudinnan Venus månskenspromenad i stadens skumma gränder, men när personer utan förvarning förvandlades till hundar (!) tyckte jag att måttet var rågat! Vid jämförelser med andra historiska romaner som jag läst under senare tid klarar sig ”Pompeji” bra även om jag tycker att Lundgren har en bit kvar till exempelvis Eyvind Johnsons och Pär Lagerkvists mästerliga (nobelpris-) klass. Jag ger "Pompeji" en stark trea i betyg.

Mot bakgrund av mitt norrländska påbrå fann jag i.. Visa hela

Mot bakgrund av mitt norrländska påbrå fann jag i läsningen vissa beröringspunkter med den norrlandsbild som jag inhämtat under flertalet barndomssemestrar. Tycker att romanen erbjöd trevlig läsning även om storyn inte kan anklagas för att vara nervkittlande. Jag har fortsättningsvis svårt att förstå varför den höjts till skyarna av en näst intill ening kritikerkår. Populärmusik från Vittula är enligt min mening en bra bok, men långt ifrån något mästerverk.

Porträtt av konstnären som ung är James Joyces sjä.. Visa hela

Porträtt av konstnären som ung är James Joyces självbiografiska redogörelse över uppväxttiden och uppbrottet från familjen. Starka skildringar av utsattheten i hårdtuktande jesuitläroverk blandas med tämligen långtråkiga och omfångsrika redogörelser av Joyces komplicerade förhållande till den egna familjen. Joyces starka fascination för katolicismen präglade hans liv och således även denna biografi. Boken kan eventuellt vara intressant från ett rent litteraturvetenskapligt perspektiv samt för dem som beundrar Joyces författarskap. Personligen har jag dock svårt att finna biografier intressanta, denna utgör inget undantag.

Kafkas i särklass mest välkända roman är en mycket.. Visa hela

Kafkas i särklass mest välkända roman är en mycket mörk och ruskig skildring av utsatthet och kampen för upprättelse. Romanen tillhör de nutida klassiker som starkt påverkat samhällsdebatt och efterkommande författare. Kafkas verk – då främst Processen och Slottet – har ofta fått stå som exempel över människans skyddslöshet inför vår tids främsta plåga – byråkratin. Jag anser dock att den gode Kafka här blivit feltolkad såtillvida att han i Processen (men också i Slottet) beskriver en värld utan byråkrati! En värld där godtycket får härska fritt. Josef K hamnar ju de facto i en tillvaro där bara undantag gäller, inga regler eller riktlinjer. Därmed bör lämpligen motsatsen gentemot den allmänt framförda uppfattningen göras gällande – ju färre byråkrater, desto mer Kafkalik blir tillvaron för den enskilde människan. Jag tycker dock att Processen, trots de tveksamma tolkningar som den givit upphov till, håller måttet. Språket är förvisso inte direkt uppiggande men den stämning som Kafka frammanar är i sanning suggestivt skrämmande och miljön direkt klaustrofobisk. Till alla anhängare av denna roman måste jag passa på att tipsa om Orson Welles magnifika filmatisering av densamma (från år 1963, där Anthony Perkins briljerar som den rättslöse Josef K). I det här fallet är faktiskt filmen bättre än boken – vilket inte är vanligt.

Boken ”Propagandans makt” innehåller intervjuer oc.. Visa hela

Boken ”Propagandans makt” innehåller intervjuer och samtal med den amerikanske språkvetaren och samhällskritikern Noam Chomsky. Chomsky ger oss här sin öppenhjärtiga bild av hur politisk propaganda fungerar och med vilka subtila tillvägagångssätt den effektivt formar vår föreställningsvärld. Intervjuerna och samtalen spänner över vitt skilda fält och fokus flyttas ideligen mellan olika väsentligheter såsom den växande ojämlikheten i världen, situationen i mellanöstern, USA:s omfattande statsterrorism och sanktionering av diverse massmördare såsom Pol Pot och Saddam Hussein. Chomsky förmedlar en bild av att läget på intet vis är hopplöst och visar med övertygande exempel hur vanliga människor kan arbeta tillsammans för att förändra samhället. Boken erbjuder, förutom mängder av intressanta tankestråk, också glimtar från Noams Chomskys privatliv och hur han ser på sig själv och sin egen forskning.

Intervjuformen är angenäm såtillvida att den gör boken lättillgänglig – mycket mer lättillgänglig än Chomskys egna skrifter som ofta kan upplevas som akademiska och tunga. Trots att så är fallet tycker jag ändå att man ska läsa Chomskys egna böcker framför denna, inte minst därför att det i ”originalkällorna” finns så mycket mer intressant och pikant information – information som intervjuerna i bästa fall snuddar vid. Bokens stora problem är annars att intervju- och samtalsformen (per automatik) styr innehållet i frågeställarens riktning. Detta problem visar sig bl.a. i att mer eller mindre givna följdfrågor uteblir och att temat skiftas just som det börjar bli intressant. ”Propagandans makt” kan likväl rekommenderas, framförallt till den som vill ha en snabb introduktion till Chomskys politiska tänkande.

Roman vilken till karaktären är i det närmsta prim.. Visa hela

Roman vilken till karaktären är i det närmsta primitivt skriven om man jämför med de stora 1800-talsrealiseternas pampiga verk. Pråmdragarna bär dock samtidigt en äkthetens prägel som kommer en att glömma de rent formenliga bristerna. Läsaren ges av läsningen en genuin känsla av att man här möter sanningen om den ryska landsbygden och bönderna från det ryska imperiets utkanter. Det är inte Tolstojs eller Gogols visa bönder från Centralrysslands björkomsusade ängar. Nej, i Pråmdragarna möter vi okunniga, vidskepliga och halvvilda människor som lever som djur i smuts, köld och elände och för vilka döden är en alldaglig företeelse. Pråmdragarna är därigenom en realistisk berättelse som i sin nakna enkelhet inte undgår att sätta djupa intryck, och som samtidigt ger oss en ovanligt levande bild av några folkgruppers liv i det tsaristiska imperiets utkanter kring 1800-talets mitt.

Denna, Remarques mest välkända roman, är till stor.. Visa hela

Denna, Remarques mest välkända roman, är till stor del självbiografisk och ger uttryck för författarens egna upplevelser av första världskrigets skyttegravshelvete. I Remarques avskalade skildring existerar inga hjältar och hjältemodiga offer. Kriget beskrivs istället som ett skitigt, taggtrådsbemängt och av gyttja fyllt helvete i ett sönderskjutet kraterlandskap belamrat med mänskliga kvarlevor. Remarque lyckas på ett rättframt och förbehållslöst sätt förmedla en stark känsla av deltagande och äckel trots att jag personligen helst ville skydda mig mot beskrivningarna av detta krigs ihållande galenskap. De oupphörligen och återkommande beskrivningarna av smuts och lidande blir efterhand mycket påfrestande att ta del av. Remarque bjuder inte publiken på någon munter läsning – men desto viktigare.

Pereira, en man i 60-årsåldern, sörjer sin sedan l.. Visa hela

Pereira, en man i 60-årsåldern, sörjer sin sedan länge bortgångne hustru (vars porträtt han dagligen talar med i hallen!) och ansvarar allena för kultursidan i kvällstidningen Lisabona. Året är 1938 och i grannlandet Spanien pågår ett blodigt inbördeskrig, mellan den demokratiskt valda regeringssidan och Francos fascister. Portugal är på pappret neutral i konflikten men alla vet att landets envåldshärskare Salazar mer eller mindre öppet sympatiserar med Franco. Den portugisiska pressen är belagd med munkavle och Pereira levererar utan att reflektera över det översättningar av ofarliga franska 1800-talsnoveller på sin kultursida. Men saker och ting ändras i den stund Pereira kontakterar en ung student som ska skriva nekrologer över döda författare. Ungdomens revolutionära glöd tar efterhand fäste i den däste och hjärtsviktige kulturredaktören, och plötsligt inser han vikten av ordets och berättandets makt.

Lite av en ”Karl Bertils Jonssons jul” i annorlunda(portugisisk) tappning. Precis som Tage Danielssons Karl Bertil väcks i berättelsen en slumrande insikt om rättvisa och ädelmod som trots vissa inledande dubier inte går att hejda: tanken måste bara omsättas i handling! Det är alls ingen epokgörande eller verkligt stor roman, men den sätter fingret på de intellektuellas och kulturens viktiga roll som frihetsbärare. Av den anledningen är den klart läsvärd (jag kan tänka mig att boken används flitigt i den svenska grund- och gymnasieskolan). Påstår Pereira är annars en påfallande rak berättelse utan några större krusiduller. Det enda uppseendeväckande när det gäller det språkliga är det lite egna tredjepersonsperspektivet med beskrivningar som allt som oftast avslutas med frasen ”påstår Pereira” (därav titeln). Jag kan avslutningsvis försöka mig på en efterapning:

Efter att ha läst ut Antonio Tabucchis för all del tankeväckande berättelse om den uppvaknande kulturredaktören, fick han lust att läsa fler böcker av denne författare. Fram till dess att en sådan bok införskaffats fortsatte han att läsa sin påbörjande roman av Heinrich Böll, påstår recensenten.

Henrik Fax har från enkla förhållanden och genom i.. Visa hela

Henrik Fax har från enkla förhållanden och genom idogt arbete avancerat till kontorschef, gift in sig i en fin familj och köpt hus utkanten av huvudstaden. På ytan tycks allting vara frid och fröjd. Men det är det inte, Henrik känner att någonting är fel, allvarligt fel. Han trivs inte med stadslivet och de ytliga personer som identifierar sig som hans vänner. På middagsbjudningar känner han sig som en främmande fisk och äcklas i tysthet åt alla stela leenden och förljugenheter han tvingas bevittna. En dag bryter han plötsligt upp, lämnar fru och barn för sin barndomsbygd ute på landet. På plats i det förfallna barndomshemmet börjar han sökandet efter lyckan i det enkla, och finner den så småningom i en ung kvinna från trakten. I kampen om hennes gunst känner han hur livslågan långsamt väcks till liv igen.

En minst sagt annorlunda roman som Eyvind Johnson levererar här, en roman som ganska påtagligt sticker ut från författarens övriga alster. Motivet som sådant är dock inte nytt, inte alls, det har använts åtskilliga gånger både inom litteraturen och inom filmen. Några exempel är DH Lawrences (Aarons Stav), Andre Gides (Den omoraliske) samt Sam Mendes välkända film American Beauty. Precis som i dessa berättelser skildras ett kompromisslöst uppbrott från ett trist och småborgerligt liv med alla dess sociala regler och förpliktelser. Den mänskliga (i det här fallen den manliga) driften ställs mot plikten och familjen och utgången är given.

Personligen kan jag tycka att den bild av ”det rika och enkla livet” som Johnson förmedlar här är väl romantiserad, och faktiskt gränsade till naivistisk. Huvudpersonens dragning åt primitivismen ifrågasätts också av författarens alter ego, Mårten Torpare, som skymtar förbi även i denna Johnson-roman. Trots denna kritik anar jag att det i berättelsen finns spår av författarens egna kval inför den enorma klassresa som han just hade påbörjat då boken gavs ut (1933).

Romen är välskriven och på sina håll även tänkvärd, men långt ifrån någon av Johnsons bättre romaner. 3+

Reklamen är livsfarlig är en enligt mitt tycke en.. Visa hela

Reklamen är livsfarlig är en enligt mitt tycke en viktig och samtidigt mycket underhållande pamflett som riktar sig mot reklamen i allmänhet och konsumtionssamhället i synnerhet. Lindqvist andemening är att reklamen gör oss känslomässigt avtrubbade samt att den primärt syftar till att hindra människor från att fatta rationella beslut (vilket beskrivs som reklamens inneboende paradox). Det här är aktuellt, det här är engagerande och det här är riktigt underhållande att läsa. Det märks dock att skriften har några år på nacken, och detta känns främst i bristen på referenser (en brist som knappast kännetecknar Lindqvist mer sentida alster). Att alla tankar inte heller följs upp eller att fokus ideligen flyttas kan antagligen förklaras med att skriften författades mer utifrån ett indignerat sinnestillstånd än från ett kylligt analyserande. Hursomhelst, denna skrift är helt klart värd att läsa.

Berättelsen om den unge Vadim Maslennikovs sista å.. Visa hela

Berättelsen om den unge Vadim Maslennikovs sista år i livet är tecknad med skärpa och Agejevs konturburgna beskrivningar av drogberoende och av en kokainist förvirrade och tvångsneurotiska tankegångar är fascinerande. Jag tycker vidare att Agejevs skildring känns påtagligt självbiografisk, inte minst beroende av de detaljrika barndomsskildringarna. Den avslutande filosofiska utläggningen om hur människans sinnesstämning helt avgör, och fungerar som stimuli, för de efterkommande gärningarna är mycket intressant och förmodligen romanens verkliga höjdpunkt. Avslutningen känns dock väl abrupt och det tycks nästan som om författaren inte kunnat förmått sig att i detalj beskriva Maslennikovs slutliga förfall. Agejevs huvudperson är hursomhelst en av de mest osympatiska och känslokalla litterära gestalter som jag kommit att stöta på. Berättelsen har vissa beröringspunkter med Bulgakovs novell ”Morfin” även om kvalitetsskillnaderna är stora (till Bulgakovs fördel).

Betygsmässigt en trea, varken mer eller mindre.

En i stora delar självbiografisk roman om Johnsons.. Visa hela

En i stora delar självbiografisk roman om Johnsons uppväxt i norrbotten mellan åren 1914-1919. Romanen är en samlingsvolym som består av de fyra delarna ”Nu var det 1914”, ”Här har du ditt liv!”, ”Se dig inte om” och ”Slutspel i ungdomen”. Romanens huvudperson, Olof Persson, är 14 år när han i romanens inledning lämnar sitt fosterhem i Norrbotten för att skaffa sig ett arbete. Hans egna föräldrar är fattiga och fadern dessutom sjuk och oförmögen till arbete. Över de cirka 700 sidorna får läsaren sedan följa Olofs slingringa väg genom tonåren. Romanen om Olof blev Eyvind Johnsons stora genombrott, boken har även filmatiserats av Jan Troell 1966.

Jag har valt att recenserat de fyra delarna var för sig (på den här sidan) och summerar jag de intryck som läsningen gav/givit upphov till blir det sammantagna betyget en femma. Dock en ganska svag sådan eftersom jag upplevde de två första delarna som bitvis svårtuggade.

Rosshalde (från 1913) är en av Hermann Hesse tidig.. Visa hela

Rosshalde (från 1913) är en av Hermann Hesse tidiga berättelse där författaren på ett ganska oförmedlat sätt sökt göra upp med sig själv och sina villkor som konstnär och make. Boken portalfigur, Johannes Veraguth, är liksom författaren själv en berömd konstnär som lever i ett disharmoniskt äktenskap, ”förstelnad i ensamhet och hopplös kyla” som Hesse uttrycker det. Hustrun som efter två födslar förlorat sin ungdoms skönhet är tung till sinnet, djupt musikalisk, med konstnärliga anlag, men fullständigt oförmögen att följa Johannes lidelsefulla temperament. De har två söner varav den äldste skyr sin far och den yngste, Pierre, dyrkas av båda föräldrarna. Ingen av makarna vill dock avstå från sonens gunst och lever därför i realiteten åtskilda på släktgodset Rosshalde, modern i herrgården, fadern i ateljébygganden intill. Deras umgänge är reducerat till en kall hövlighet kring middagsbordet. När så plötsligt Pierre insjuknar i en obotlig sjukdom ställs allt på sin spets. Valet står å ena sidan mellan uppbrottet och den konstnärliga friheten, möjligheten att stanna och kämpa för äktenskapet å den andra. Valet växer under kvalfulla former successivt fram…

Ingen munter historia det här, långt därifrån. Motivet skulle kunna vara hämtat direkt från något av Strindbergs sorgespel (möjligen har Hesse låtit sig inspireras härvidlag). Trots det beckmörka motivet är skildringen fint skildrad, särskilt gripande är beskrivningarna av Pierres tilltagande sjukdom. Berättelsen svaghet ligger främst i att slutet känns krystat, inte heller beskrivningarna av hustrun känns helt och hållet nyanserade. Här kan man som läsare ana en viss bitterhet, möjligen är det författarens egna känslor gentemot ex-hustrun som lyser igenom. Annars tycker jag att berättelsen genomsyras av en lidelsefull längtan tillbaka till ungdomstiden, de magiska åren då allt var möjligt, varje dag ett oändligt äventyr. En tid som aldrig kommer åter. Jag ger Rosshalde en svag fyra i betyg mycket beroende på det fulländande språket och det tidlösa motivet.

I ”Rysk lyrik” finner man som läsare ett urval av.. Visa hela

I ”Rysk lyrik” finner man som läsare ett urval av dikter författade av de största ryska diktarna från 1800- och 1900-talet. Här återfinns många av de klassiska ryska poeterna såsom Pusjkin, Bjelyj, Block, Majakovskij och Pasternak. I de olika dikterna, totalt tjugo till antalet, tecknas en mångfacetterad bild av det väldiga ryska riket och det ryska folkets mentalitet. Många gånger är det bländande vackert, andra gånger inte. Passar nog många smaker.

”Vassen (av Konstantin Balmont)

”Helt sakta, knappt hörbart går vassens fras
i midnattens stund över öde moras.

Vad vill den, vad viskar dess sorgsna sus?
Vi flämta bland stänglarna irrblossens ljus?

De tänds, de slockna, de dansa och gå
som fridlösa andar från strå till strå.

Men vassen han susar – ett paddornas bo,
ett hemvist för ormar, som väsnande sno.

En skepnad av blod står vid sumpmarkens rand:
den sjunkande månen, som dör efter hand.

Det dryper av gyttja, det luktar av ler,
och gungflyet suger mot djupet ner.

Vem gäller det säg? – frågar vassens sus –
vi flämtar här inne irrblossens ljus?

Men svarslös den sorgsna månen går ner.
Han vet ej. Han gömmer sig mer och mer.

Och sakta i suset från vassens skog
hörs vetyngda sucken av någon som dog.”

Röda rummet brukar ibland benämnas som Sveriges fö.. Visa hela

Röda rummet brukar ibland benämnas som Sveriges första skönlitterära roman. Boken kan sägas vara en skildring av den verklighet som många kulturarbetare (bl.a. författare och konstnärer) levde i under 1870-talets Stockholm. Strindberg är obarmhärtig i sin kritik av den statliga myndighetsapparaten och de reaktionära huvudstadstidningarna. Språket känns förvånansvärt modernt och personbeskrivningarna är uttrycksfulla. Genom att historien berättas utifrån den unge och ännu naivt oförstörde Arvid Falks ögon erhåller Strindberg ett underifrånperspektiv som möjliggör ett mer kritiskt betraktelsesätt - ett utan tvivel genialt grepp. Det bohemliv som skildras i Röda rummet har beskrivits som verklighetstroget och blottläggande såtillvida att detta liv tidigare återgetts med ett konstlat nimbus. Röda rummet har kommit att bli en riktig klassiker inom den svenska litteraturen, jag förstår varför.

Rött och svart (från 1831) är en episk skildring o.. Visa hela

Rött och svart (från 1831) är en episk skildring om den unge och mycket maktlystne prästseminaristen Julien Sorels uppgång och fall. På baksidestexten återfinns ett försök till tolkning av romanens kryptiska titel: ”Rött är kärlekens, och svart prästkappens färg. Men varken kvinnornas kärlek eller prästståndets helgd förmådde stävja den unge Juliens förtärande äregirighet.”

I bokens inledning ges läsaren tillfälle stifta bekantskap med bokens huvudperson Julien Sorel, då blott 17 år ung och bosatt i småstaden Verrières. Julien är av enkel börd i så måtto att fadern liksom de många bröderna alla arbetar som timmermän. Julien har dock förärats med mer själsliga begåvningar och ges möjlighet att som prästlärling lära sig läsa och skriva. Hans fallenhet för latin och hans utsökta minne (han kan oroligt nog recitera hela bibeln utantill!) leder så småningom till att han upptas som informator till borgmästarens barn. Världen tycks öppna sig för Julien som med hjälp av en iskall och beräknande taktik lyckas förföra borgmästarens fru Madame de Rênal. För att undvika en utomordentlig skandal tvingas dock huvudpersonen att avlägsna sig från borgmästarresidenset för att istället återuppta sina präststudier, denna gång i strikt klostermiljö i befästningsstaden Besançon. Slumpen i samklang med Juliens ansenliga begåvning leder emellertid, och via krokiga vägar, till en anställning som sekreterare i den högadliga parisiska familjen La Mole. Julien förfasas och äcklas av det kvalmiga hyckleriet och den stela atmosfären men försöker inte desto mindre att närma sig familjens nittonåriga dotter madmoselle La Mole (Mathilde) som i likhet med honom finner sig uttråkad i den högborgerliga omgivningen…

Handlingen i Rött och svart påminner inte så lite om den som återfinns William Makepeace Thackerays ”Barry Lyndon” som publicerades 13 år senare (som även filmatiserats av Stanley Kubrick). Att Stendhal starkt influerat Thackeray kan det inte råda någon som helst tvivel om då såväl Redmond Barry som Julien Sorel är uppkomlingar som via manipulation och lekamlig skönhet lyckas att avancerar i graderna. Berättelsen ”Rött och svart” är utan tvivel målad med den sanne mästarens penslar med vilka såväl miljöer, personer som tidsstämning visualiseras intill litterär perfektion. Stendhal följde själv med i Napoleons fälttåg till Italien och det märks också att detta påverkat författaren i det avseendet att renässansens och Napoleontidens romantiska hjältedyrkan överskuggar såväl romanens huvudperson som samhällsskildringen i stort. Beskrivningen och kritiken av den högaristokratiska moralen är draperande och säkerligen till stor del självupplevd. Jag tyckte att denna roman var ett sant mästerverk fram till dess att det återstod ca hundrafemtio sidor. För då spårar det ur på lite väl många plan samtidigt. Utan att avslöja alltför mycket tycker jag att den annars så stringenta psykologiska logiken (framförallt huvudpersonens) plötsligt lämnas helt därhän (dessutom på ett mycket drastiskt sätt). Detta leder tyvärr till att beskrivningen av karaktären Julien Sorel tappar något i trovärdighet. Betygsmässigt blir det ändå en femma tillslut då bokens många förtjänster med råge uppväger denna brist.

Stendhal var själv övertygad om att detta verk skulle bli uppmärksammat först ett halvsekel efter publiceringen. Och visst fick han rätt i detta. Rött och svart blev av en författarpanel, i slutet av 1990-talet, utsedd till en av världens 100 bästa böcker genom tiderna.

Rött och vitt består utav fem skiljda berättelser.. Visa hela

Rött och vitt består utav fem skiljda berättelser som på vart och ett sätt, och från olika perspektiv, speglar det ryska inbördeskrigets hemskheter och människligt moras. Som tvångsrekryterad läkare vid fronten hamnar Bulgakovs alter ego i situationer kännetecknade av fångenskap och inre tvång, materiell brist och egen otillräcklighet. Novellerna ger upphov till starka känslor som växlar från engagerande ilska till hopplöshet och bitande äckel. Starkast är helt klart berättelsen ”Morfin” som på ett ohyggligt sätt tecknar en ung läkares successiva kroppsliga och själsliga förfall. Novellens påträngande kuslighet ackompanjeras på ett mästerligt sätt av en avskalad och drakonisk miljö – ett litterärt mästerstycke! Resterande berättelser når inte alls upp till samma klass även om den fasansfulla overklighetskänslan återfinns också i dessa.

Den första delen av trilogin om härskarringen är t.. Visa hela

Den första delen av trilogin om härskarringen är till sitt tempo mycket ojämn. Inledningen med Bilbos födelsedagsfest är väldigt svårtuggad och segdragen. Efter detta tar äventyret fart och blir mot slutet riktigt underhållande – med färden genom Morias gruvor som den absoluta höjdpunkten.

Den andra delen av trilogin om härskarringen är enligt mitt tycke den bästa. Greppet att dela upp handlingen i två parallella historier är lysande och skapar den extra nerv som den första romanen saknar. Enterna är häftiga och Golums dolska närvaro känns hela tiden påträngande. Natur- och miljöskildringarna blir dock något för omfångsrika emellanåt.

Den tredje och avslutande delen av trilogin om härskarringen anser jag vara trilogins svaga länk. Fältslagen känns överdrivet teatraliska och de godas seger över den övermäktiga fienden verklighetsfrämmande. Sättet på vilket ringen går sitt öde tillmötes är dock tecknat med skärpa och uppfinningsrikedom och Frodos tilltagande våndor inför sin uppgift lyfter avslutningen. De sista tvåhundra sidorna skulle med lätthet och fördel kunna reduceras till hälften.

Kan vi lita på det egna omdömet när åren börjar ta.. Visa hela

Kan vi lita på det egna omdömet när åren börjar ta ut sin rätt? Och ska vi då nådigt lita på att de yngre vårdar det som efterlämnas åt dem? Det är frågor som dessa som den franske författaren Jean Schlumberger skriver om i sitt monumentalverk ”Saint-Saturnin” från 1932. Berättelsen utspelar på den franska lantegendomen Saint-Saturnin och som läsare kastas man in i handlingen precis innan den åldrade familjemodern Elisabet Colombe somnar in på sin dödsbädd. Elisabets livskamrat tillika familjepatriark William ser efter hustrus bortgång sitt stora tillfälle att leva ut alla de fantasier och lustar som det mångåriga äktenskapet förhindrat. Problemet är bara det att William med ålderns rätt inte längre är fullt tillräknelig – och i vassen lurar allsköns bedragare och bedragerskor som inget hellre vill än att lura av den skröplige gubben allt vad han äger och har. Mellan William och lurendrejarna står endast Williams tre barn Louis, Jourdaine och Nicolas och i kampen om familjeegendomen visar det sig att de flesta medlen är tillåtna…

Anslaget är högst lovvärt och jag tycker också att resultatet på det hela taget är övertygande. Samtidigt måste jag erkänna att läsningen drog ut på tiden samt att de flesta referenserna gick ovanför mitt huvud. Saint Saturnin kan enligt mig jämföras med ett stort landskapsmotiv i olja. Det är lite väl tvådimensionellt samtidigt som det är grandiost och vackert. Personerna som inte beskrivs särskilt ingående är likafullt tecknade med en varsamhet och nyans vilket gör att de känns varma, levande och trovärdiga. Schlumbergers språk är också vackert men inte på något sätt extraordinärt. Det var istället de finurliga berättartekniska greppen och växlingarna mellan dialogformer som trollband mig alla mest. Detta faktum ledde till att den berättartekniska bedriften faktiskt berörde mig mer än själva innehållet (vilket är ovanligt, oftast brukar det vara tvärtom). Till er som om möjligt blir intresserade av att läsa Saint-Saturnin har jag ett sorgligt besked att förmedla: boken lär vara mycket svår att få tag i. Detta på grund av att den mig veterligen endast tryckts i en svensk upplaga, och den kom ut så tidigt som 1933. Boken bokstavligen föll i bitar mot slutet av läsningen, så det var (och detta är helt sant) med hjälp av lim och en tejprulle som den, väl omplåstrad, omsider kunde återställas i bokhyllan. Och där lär den bli stående ett tag.

Visst, Saknaden bjuder läsaren på en del överrumpl.. Visa hela

Visst, Saknaden bjuder läsaren på en del överrumplingsmoment och boken speglar 1990-talets lågkonjunktur på ett uttrycksfullt sätt. Jag tycker likafullt att dessa ljusglimtar inte lyckas höja romanen över gränsen för det mediokra. Jag har mycket svårt att förlika mig den kvinnosyn och de kärleksbeskrivningar som boken är sprängfylld utav. Jag tycker fortsättningsvis att det enbart känns pinsamt och gement att tvingas ta del av de intima och detaljerade beskrivningarna av huvudpersonens (måhända författarens) sexuella förehavanden. Dessa beskrivningar känns bara genanta och leder till att jag som läsare känner sig som en voyeur. Tycker dessutom att Lundell gör sitt bästa för underbygga myten om den svårmodiga och inbundna konstnärssjälen - usch!

"DU TÄNKER PÅ FOTSPÅRET, som fylldes med död Då sp.. Visa hela

"DU TÄNKER PÅ FOTSPÅRET, som fylldes med död
Då spårhunden nalkades.
Du tänker på barnets darrande läppar
Då de tvangs att lära sig avskedet från sin moder.
Du tänker på modershänderna, som gröpte ur en grav
För det som hungrat till döds vid hennes bröst.
Du tänker på de sinnesförvirrade ord
Som en brud yttrade ut i luften till sin döde brudgum.”

”Samlade dikter” är en omfångsrik samling av nobelpristagerskans Nelly Sachs samlade lyrikproduktion. Merparten av dikterna utgörs av avskalade upp-, och redogörelser med en värld som slagits i spillror. Skildringar av dödsläger, krematorier och bödlar varvas med minnen av förintade barn, fäder, mödrar samt vänner från det förflutna; det hela utmynnar i en becksvart elegi över människosläktets grymhet. Om jag skulle summera den här boken med en enda bild skulle jag välja ”Skriet” av Edvard Munch (dvs. inget att läsa för den som från början väntar sig undersköna plats- och naturbeskrivningar á la Karlfeldt).

Det är främst det icke påtagliga, de inre och dolda märkena, mardrömmarna och de överlevandes ensamma ångest som Sachs visualiserar i denna samling – och det med en smärtfylld precision. Det är inte på något sätt eller någonsin upplyftande att ta del av dessa mörka poem men kanske desto viktigare. Många av dikterna tyckte jag dock var (metaforiskt) svårbegripliga, och för mig som icke troende gäller det främst för de många dikter som är direkt förbundna till judendomens seder och bruk. Men då denna volym omfattar nästan 700 sidor fanns det ändå mycket kvar som jag kunde ta till mig.

En relativt heltäckande samling som inrymmer merpa.. Visa hela

En relativt heltäckande samling som inrymmer merparten av den inflytelserike svenske poeten Tomas Tranströmers samlade produktion. Samlingen sträcker sig från den omtalade debuten 17 dikter (1954) fram till Sorgegondolen (1996) och omfattar allt som allt elva diktsamlingar.

Gemensamt för dikterna är det okomplicerade vardagliga anslaget och det påtagliga inslagen av natur, drömmar och (klassisk) musik. Tranströmers storhet ligger enligt mig i hans unika förmåga att kondenserat skildra och belysa alldagliga företeelser på nya och spännande sätt. Till detta kan även läggas förmågan fånga situationer och stämningar.

”STATIONEN
Ett tåg har rullat in. Här står vagn efter vagn,
men inga dörrar öppnas, ingen går av eller på.
Finns några dörrar ens? Därinne vimlar det
av instängda människor som rör sig av och an.
De stirrar ut genom de orubbliga fönstren.
Och ute går en man längs tåget med en slägga.
Han slår på hjulen, det klämtar svagt. Utom just här!
Här sväller klangen ofattbart: ett åsknedslag,
en domkyrkoklang, en världsomseglarklang
som lyfter hela tåget och nejdens våta stenar.
Allt sjunger. Ni ska minnas det. Res vidare!”

Bokreans största fynd varje år.

Saturnus ringar är en reseskildring i jagform där.. Visa hela

Saturnus ringar är en reseskildring i jagform där läsaren får följa den tyske författaren W.G. Sebalds långsamma och reflekterande vandring genom Suffolk i sydöstra England. De trakter som beskrivs utgjorde en gång i tiden hjärtat av det världsomspännande engelska imperie där solen aldrig gick ned. De ståtliga palats som dåtidens engelska överklass använde som sommarresidens står, i de fall de finns kvar, nu övergivna. Och de fantastiska parker som en gång rymde växter och djur från hela imperiet är numera ett minne blott. Ett minne som Sebald lyckas att återskapa med färgstarka penseldrag.

Berättarformen är säregen och nyskapande såtillvida att Sebald låter det självbiografiska blandas med det dokumentära, bland annat med hjälp av fotografier, biografier och berättelser av de platser och personer (såväl levande som döda) som han stiftar bekantskap med under vandringens gång. Detta berättargrepp har senare anammats av andra författare, exempelvis ”vår egen” Sven Lindqvist. Utöver detta tycker jag att samtliga redogörelser beskuggas av en mycket annorlunda ton som bäst kan beskrivas som vemodig nyfikenhet.

Förbi eroderade kuststräckor, genom sumpiga åkrar, via betagna herrgårdar och ruinera efter hemliga militära anläggningar berättas flera förbluffande historier som spänner över tid och rum. Hade det inte varit för att det ”segar ihop sig” lite mot slutet hade jag utan tvekan delat ut det högsta betyget. Nu stannar jag emellertid vid en starkt lysande fyra.

Låt dig föras med på Sebalds engelska pilgrimsfärd du också!

Del 3 i romansviten Romanen om Olof. Våren 1916 oc.. Visa hela

Del 3 i romansviten Romanen om Olof. Våren 1916 och Olof har lämnat sågverket för en plats som affischklistrare och karamellförsäljare vid stadens biograf. Under visningarna passar han på att se några av tidens mest publikfriande äventyrsfilmer samt diverse journalfilmer från det då pågående världskriget. Vid sidan om arbetet företar han sig utflykter i stans omgivningar med sin kamrat ”Skratt-Fredrik” vars förståndsmässiga kapacitet han i hemlighet ringaktar. Olofs politiska medvetenhet växer fram genom läsningen av bl.a. Marx, Krapotkin och diverse arbetartidningar. Under sommaren följer han med en ambulerande filmförevisare på marknadsturné runt i den norrländska obygden och blir därigenom för första gången sammanförd med den fagra skjutbanedrottningen tillika manslukerskan Olivia. I likhet med de övriga delarna i romansviten återfinns en av författaren uppsnappad legend också här. I ”Sagan om Brasiliens land” berättas den tragiska historien om de utfattiga norrlänningar som lät sig luras av utfästelserna om egen jordegendom men istället gick under i malaria i de sydamerikanska djunglerna.

”Se dig inte om” är enligt mitt tycke romansvitens mest livsbejakande och positiva del. Beskrivningarna av Olofs politiska uppvaktande, upptäckten av könsdriften och de därpå första fumliga närmandena till det motsatta könet utmärks av en hög igenkänningsfaktor, förunderlig detaljrikedom och rentav ljuvlig berättarglädje. Ännu ett mästerverk av Johnson.

Den inledande delen av Lagerkvists religiösa epos.. Visa hela

Den inledande delen av Lagerkvists religiösa epos i fyra delar (Sibyllan, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet). Det centrala temat i Sibyllan är avvägningen mellan jordisk kärlek och kärleken till en gud. I boken låter Lagerkvist teckna en orakelprästinnas (Sibyllas) fruktansvärda levnadsöde kännetecknat av idel förfärliga uppoffringar (vilket Sibyllan beskriver för Ahasverus). Trots att det finns många tänkvärda stråk och passager i denna roman tycker jag att Sibyllan är den svagaste av de fyra böckerna i Lagerkvists religiösa svit. Det svårmod, den ångest och den ondska Lagerkvist oupphörligen beskriver gör att man som läsare lätt bringas i ett melankolisk tillstånd. Inget att läsa för den som redan innan läsningen känner sig ledsen eller dyster.

En ovanligt vacker och samtidigt beaktansvärd berä.. Visa hela

En ovanligt vacker och samtidigt beaktansvärd berättelse om en indisk människas leverne för ca 2500 år sedan. Skildringen av Siddharthas omväxlande framlevnad och själsliga utveckling – från dualism till helhet - är på intet sätt tillrättalagd eller övertydlig. Romanens huvudperson, Siddhartha, hanterar sin tomhet och vånda genom att på olika sätt utveckla sig själv. Efter hårda studier, självförnekelse och botgöring, bestämmer sig Siddhartha för att leva det sinnliga och syndiga livet i storstaden. Syftet med denna abrupta brytning är att åter bryta ner sitt jag, övervinna sin isolation och individuella begränsningar och för att, paradoxalt nog, förverkliga det egna jaget. Siddhartha avslutar sitt sökande med att vid flodens vatten, och som färjekarl, finna balansen i tillvaron likt vattnets oavbrutna kretslopp.

Siddharthas tillvaro skildras med en långsamhet som gör att romanen känns minst tre gånger så omfångsrik än vad den i själva verket är. Hesses språkbruk är som vanligt oemotståndlig vackert och tack vare starka personporträtt erhåller berättelsen en svårslagen intensitet. Berättelsen handling tangerar även ett av de s.k. levnadsloppen i Hesses, enligt min mening bästa roman, ”Glaspärlespelet”. Siddhartha samspråkar i romanen med den vördnadsfulle Gautama (Buddha) – en man som i verkligheten lyssnade till namnet Gotama eller Siddhartha! Denna roman rekommenderar jag framför Coelhos inställsamma magplask ”Alkemisten”.

Bör nog inte sträckläsas då berättelsen sannolikt vinner på stegvis självreflektion. Jag hade svårt för att bestämma mig för om betyget skulle bli en fyra eller en femma...

Romanen ”Silke” handlar om den franske handelsmann.. Visa hela

Romanen ”Silke” handlar om den franske handelsmannen Hervé Joncour som köper och säljer något så ovanligt som silkesmaskar. Året är 1861 och för att undslippa skadorna från de farsoter som allt oftare drabbar de europeiska silkesmaskodlingarna beger sig Hervé till det fjärran Japan för att anskaffa obesmittade silkesägg. Efter månader av resor kommer huvudpersonen till slut i kontakt med den mäktige handelsmannen och smugglaren Hara Kei samt en vacker undanglidande kvinna vars gåtfulla ögon och väsen försätter honom i en extatisk sinnesstämning. Hervé återvänder så småningom till fru och hem men kan fördenskull aldrig släppa tanken på den förtrollande kvinna som han träffat i orienten. Han återvänder flera gånger till Japan men med allt mer genomskinliga förevändningar. En metod för att kontrollera silkesäggen har nämligen utvecklats och borta i österlandet står inbördeskriget och knackar på dörren. Hervés längtan växer sig dock så stark att inget kan hindra honom från en sista resa och andlig uppgörelse…

Stämningen i denna hänförande berättelse är liksom det språk med vilken den framförs enkel, förtätad och fängslande. Språket påminner om det som vi kan finna hos Pär Lagerkvist såtillvida att Bariccos litterära illustrationer är häpnadsväckande spartanska. Det är en svår konst att med ett medvetet nerbantat språk frammana den nödvändiga berättarkraft som krävs för målande beskrivningar. Jag tycker att Baricco med ”Silke” visar att han behärskar denna teknik intill fulländning. ”Silke” är enligt mig en mjuk, varm och sensuell berättelse om längtan och självinsikt. Bli inte förvånande om nästa italienska nobelpristagare i litteratur lyssnar till namnet Alessandro Baricco.

En given femma.

Hugo Claus brukar av litteraturkännare och diverse.. Visa hela

Hugo Claus brukar av litteraturkännare och diverse proffstyckare nämnas som en av de hetaste pretendenterna till nobelpriset i litteratur. Av den anledningen har jag länge varit nyfiken på att veta vad hans författarskap har att erbjuda. Då denna nyfikenhet per automatik hänger samman med förväntningarna kan jag inte frånkänna mig det faktum att förväntningarna på den här boken var ganska högt uppskruvade.

Romanen ifråga, ”Skam” från år 1972, utspelar sig på en fattig karibisk ö som styrs av hårdnackad militärjunta. Till denna mindre angenäma plats har ett belgiskt TV-team kommit för att spela in en film om Jesu Golgatavandring. Handlingen kretsar främst kring hur de manliga medlemmarna i teamet bildligt talat parasiterar och våldsgästar på den undergivna lokalbefolkningen; med våldsamma fester och sexuella eskapader med öns unga kvinnor. Då en av dessa kvinnor, Sonja, hittas bestialiskt mördad på en strand kommer misstankarna snabbt att riktas mot utbölingarna från Europa vars oro och vanmakt stegras i den olidliga karibiska hettan…

Jag tycker att Claus lyckas förträffligt med frammana en närmast KLAUStrofobisk (där fick jag till det!) atmosfär som ligger mardrömmen nära tillhands. Genom att på ett tidigt stadium, och helt oförhappandes, smyga in meningar som förklaras först mot slutet av boken skapar författaren även en mycket suggestiv berättarstil som jag aldrig tidigare stött på. I likhet med många andra stora europeiska författare beskriver Claus européns komplicerade förhållningssätt till andra kulturer och människor. Eller med andra ord: Med vilken enkelhet européerna helt kan degenerera sig när hemmakontinenten väl lämnats. Jag blev mycket illa berörd av den här boken och det var framförallt de underförstådda budskapen (som växte fram först efterhand) som åstadkom denna känsla. En stark roman som inte borde lämna någon oberörd.

Skrattet och glömskans bok innehåller allt som all.. Visa hela

Skrattet och glömskans bok innehåller allt som allt sju delvis sammanhängande berättelser om livet i samhälle som kämpar med sitt förflutna. Med Prag som huvudsaklig skådeplats levandegör Kundera några människors livsöden i ett nation som kämpar med att på samma gång glömma och minnas sitt förflutna. Ett återkommande tema i boken utgörs av en händelse som påverkat tjeckernas nutida självbild högst påtagligt; nämligen Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien år 1968. Genom att belysa denna händelse utifrån olika personers berättelser och perspektiv skapar Kundera en mycket mångsidig bild av en för Tjeckerna betydelsefull händelse. Jag tror likväl att det är mycket svårt för en icke-tjeck (eller åtminstone en person som aldrig levt under politiskt förtryck) att till fullo begripa och därmed värdera denna romans betydelse.

Vissa delar av romanen är tydligt självupplevda medan andra (förhoppningsvis) inte är det. På flera ställen i boken förekommer det erotiska redogörelser som för en del personer säkerligen kan uppfattas som förargelseväckande eller direkt anstötliga. Även om jag inte är av sådan åsikt tycker att dessa avsnitt känns malplacerade såtillvida att tillför berättelserna ytterst lite. Bokens enligt min mening starkaste skildring återfinns redan på första sidan där Milan Kundera berättar historien om när underhuggaren Clementis lånade ut sin pälsmössa till kommunistledaren Gottwald på en balkong i Prag en snöig vinterdag 1948. Längre fram då Clementis hamnat i onåd och avrättats suddades hans bild ut från fotot. Det enda som sedan blev kvar av Clementis var dennes mössa på Gottwalds huvud. Denna högst gripande inledning fångande snabbt mitt intresse men återstoden av romanen upplevde jag som mycket ojämn – ofta sövande beskrivningar även om det glimrade till emellanåt. Språket tycker jag påminner om JM. Coetzees.

Alla som läst en roman av Heinrich Böll räcker upp.. Visa hela

Alla som läst en roman av Heinrich Böll räcker upp en hand?
Jag misstänkte väl det, inte särskilt många är jag rädd. Och det är synd, för 1972 års nobelpristagare står bakom ett av 1900-talets verkligt stora författarskap. Romanen Skyddande belägring från 1979 utgör inget undantag. Handlingen i romanen kretsar kring Fritz Tolm en åldrad och nervös tidningsägare som i bokens inledning just valts till ordförande för Tyska Arbetsgivarföreningen. Huvudpersonen som står högt upp på de tyska västerterroristernas attentatslista och lever därför isolerad från omvärlden på slottet Tolmshoven med sin fru Käthe. Övriga personer vi får stifta bekantskap med är sönerna Rolf och Herbert, rådvilla män i 30-årsåldern som öppet sympatiserar med den revolutionära vänstern och därför belagts med yrkesförbud (en inte ovanlig åtgärd i 1970-talets Tyskland), samt dottern Sabine en from katolik som just lämnat sin glättigt otrogne man.

Böll lyckas i Skyddande belägring på ett mästerligt sätt skildra ett samhälle som befinner sig i ett permanent belägringstillstånd, väntan på nästa hemska terrorattack lamslår allt och alla. Visst är berättelsen lite väl tillspetsad, och kanske även väl konstruerad, men eftersom avsikten är uppenbart satirisk spelar det faktiskt mindre roll. Som en oväntad bonus bjuder författaren sina läsare på otroligt minnesvärda beskrivningar av den tyska landsbygd dit familjen Tolm tagit sin tillflykt.

Jag önskar att min tyska varit så pass bra att den medgivit läsning på originalspråket.

Present på den första fars dag då jag blivit förem.. Visa hela

Present på den första fars dag då jag blivit föremål för firandet. Bara det faktum gör att jag känner viss ömhet för den här slipsboken. Denna pocketbok kommer i en elegant förpackning med tillhörande röd slips (vilket är snygg detalj). Innan jag öppnade de mjuka pocketpärmarna tänkte jag att det här är ännu en bok fullspäckad med instruktioner och allehanda tips i slipsknytandets ädla konster. Därför blev jag positivt överraskad av att innehållet är mer ambitiöst hållet än så. Boken handlar faktiskt snarare om slipsens historia och beskriver olika historiska skeenden (såsom franska revolutionen och andra världskriget) utifrån dess inverkan på mode- och slipsindustrin! Men för den glade nybörjaren finns också det obligatoriska kapitlet innehållande slipsknutar med illustrerande instruktioner.

Den positiva överraskningen blev än större av författarnas gedigna kunskaper och det känsliga urval av händelser som berättandet byggts upp på. Därtill är boken skriven med en stor portion humor och med ett bitvis glatt raljerande tonläge, dock med glimten i ögat. Även om det inte är frågan om någon stor litteratur jag boken upphov till några trivsamma timmar i läsfåtöljen och kanske någon extra ”tårtbit” i något framtida TP-parti. Min egentliga invändning har inte med boken att göra, utan den (fördenskull fina) slips med medföljer. Efter att boken igenom anfört vikten av att välja slipsar av god kvalitet blir den medsända dito ett ganska dråpligt självmål gentemot den egna argumentationen.

Att merparten av fotona är i färg frammanar den känsla av klass som onekligen hör till denna accessoar.

Slottet är en roman som rent tematiskt knyter väl.. Visa hela

Slottet är en roman som rent tematiskt knyter väl an till Kafkas mer välkända alster Processen. Stämningen är liksom i Processen ödesmättad och de omgivande miljöerna klaustrofobiska. Slottet påvisar tydligt att ett samhälle som saknar en fungerande byråkrati (exempelvis många av länderna i tredje världen) inte är någon angenäm plats att befinna sig på. Historien om K och dennes fruktlösa försök att nå fram till slottet är utan tvekan tecknad med en mästares skärpa. Berättelsen är till skillnad från Processen kryddad med en tämligen bisarr kärlekshistoria. En mycket bra och läsvärd roman!

Slutet på en tjänsteresa utspelar sig i den lilla.. Visa hela

Slutet på en tjänsteresa utspelar sig i den lilla staden Birglar i Rhenlandet. Friden i den lugna obygden rörs plötsligt upp av en process mot två av stadens aktade medborgare; far och son Gruhl. Domstolens problem blir att finna en lämplig brottsrubricering och därmed straff; är det fråga om ett sabotage, en pacifistisk demonstration eller bara en vansinnig ”happening” som uttryck för individens frihet mot fåniga miltära bestämmelser? Domen faller en vårdag, och det blir (lägligt nog) domarens sista tjänsteakt före pensioneringen. Steg för steg för man som läsare följa de medagerande under rättegångsdagen och samtidigt få svaret på gåtan varför pressen valt att helt ignorera rättegången.

Böll gör sitt allra bästa för att gjuta liv i den här berättelsen och han använder sina halvtrista karaktärer till bristningsgräsningen, man kan säga att han faktiskt kokar soppa på en spik. Det man som läsare får bevittna är en rättegång med halvkomiska och smått ironiska utgjutelser som med viss skärpa ifrågasätter den dubbelmoral och de osunda ordningsregler som fanns i det tyska rättsväsendet strax efter krigsslutet. Som vanligt passar Böll på att ge en känga åt överhetens undfallenhet och snabba förmåga att glömma sin roll under nazitiden. Här visar det sig snabbt att de åtalade är, om inte de verkliga hjältarna, så åtminstone uppriktiga sanningsvittnen. Detta medan domstolen framstår som en ihålig och närmast fallfärdig institution. Kritiken är säkert både rättvis och träffande men det räcker tyvärr inte som stomme för en hel roman.

Trots några eleganta vändningar och fint illustrerade sidospår ”lyfter” inte Bölls rättegångsskildring. Det blir lite av pyspunka – till slut är luften och läslusten borta. Det grundläggande problemet är kort och gott att grundstoryn inte lyckades fånga mitt intresse. Det är en svår konst att lyckas skildra en rättegång på ett livfullt och intressegivande sätt (rättegångar är de facto ganska tråkiga tillställningar). Och inte heller Böll lyckas med detta svåra företag. Sedan saknar jag den sprudlande berättarglädje som finns i exempelvis ”En clowns åsikter” och ”Biljard klockan halv tio”.

Nej, denna roman utgör helt klart en parentes i Bölls författarskap. Kanske hade berättelsen vunnit på att bantas för att istället anta novellens form?

Fjärde och avslutande delen i Romen om Olof. Med ”.. Visa hela

Fjärde och avslutande delen i Romen om Olof. Med ”Slutspel i ungdomen” avslutas alltså romansviten om Olofs uppväxt 1910-talets norrbotten. Olof engagerar sig nu aktivt i arbetarrörelsen - han deltar i förstamajdemonstrationen, läser kampdikter på föreningsmöten och blir vald till vice sekreterare i fackföreningsklubben. Han träffar också flera flickor med vilka han har kortare kärleksaffärer. Kortare perioder av sysslolöshet varvas med diverse anställningar som bl.a. elektriker, målare, järnvägs- och industriarbetare. Han är med om att organiserar arbetarna och försöker, utan att lyckas, genomdriva två strejker. Vintern 1918 kommer så äntligen freden och Olof beslutar sig för att bege sig till Stockholm för att där skapa sig en framtid. Han tar för andra gången farväl av fosterföräldrarna och vandrar bort mot det södergående tåget…och han känner ångest.

Bokens höjdpunkt utgörs av ”Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Möte med Spanjorskan” där Johnson (som han beskriver det i efterordet) tar en omväg kring verkligheten i drömmens form. Denna saga uppvisar tydliga likheter med Strindbergs ”Ett drömspel” såtillvida att den i likhet med Strindbergs alster antar drömmens osammanhängande men skenbart logiska form där allt är möjligt. Efter att ha läst samtliga fyra delar i Romanen om Olof tycker jag mig märka att Eyvind Johnson under skivandets gång utvecklats som författare: berättartekniken förfinas allteftersom samtidigt som de två sista delarna känns mer genomarbetade än de två första. ”Slutspel i ungdomen” utgör därmed ett värdigt slut på en i stora stycken mästerlig romansvit.

Uppland sommaren 1940, författaren Mårten Torpare.. Visa hela

Uppland sommaren 1940, författaren Mårten Torpare (Johnsons alter ego) ska just till att fylla 40 år och har begett sig ut till sin sommarstuga för att där i lugn och ro nedskriva sina tankar inför högtidsdagen. Vad Mårten inte vet är att helt andra saker föregått hans ankomst. Ljusskygga figurer har nämligen smugit omkring i den tillsynes natursköna idyllen och en döende främling har hittats i dike i närheten av Bertsons handelsbod. Efterhand visar det sig att flera av bokens manliga huvudpersoner har ett på olika sätt komplicerat förhållande till byns skönhet Maria. Och i dessa förhållanden finns måhända svaret på hur och varför mannen hamnat i diket?

Soldatens återkomst (från 1940) är en mycket smart berättad historia som utspelar sig på flera tidsplan och där läsaren allt eftersom får sig förklarat hur den döende mannen hamnat i diket. Rent dramaturgiskt känns händelseförloppet igen från filmens värld. Bokens stora behållning är dock inte själva händelseförloppet i sig utan beskrivningen av stämningen i Sverige anno 1940. Johnson placerar bland annat, på ett fiffig sätt, in en novell i handlingen – en novell som blivit refuserad av en stor svensk dagstidning (med hänvisning till att den var alltför Norge-vänlig). Johnson framför i Soldatens återkomst sin djupa indignation och oro över det allt större svenska kryperiet för nazityskland. I de på sina håll suggestiva delarna beskrivs frivilligsoldatens lidande i den ständigt pågående kampen för frihet och demokrati - i romanen förlagd till det spanska inbördeskriget, finska vinterkriget samt gerillakriget i Norge.

Soldatens återkomst är enligt mig en mycket bra roman som av flera skäl inte bör läsas som enbart en kriminalhistoria. Ett fullgott sådant är en att den är alldeles för förutsägbar för det.

Novellen ”Spader dam” handlar om den tyske ingenjö.. Visa hela

Novellen ”Spader dam” handlar om den tyske ingenjörssoldaten Herman som blir besatt av en hörsägen uttryckandes att Grevinnan X har kännedom om en hemlighet som gör att man alltid vinner i kortspel. Herman som av ekonomiska övervägningar (enligt devisen ”varför riskera det nödvändiga för att vinna det överflödiga”) aldrig tillåtit sig själv att spela, ser detta som sitt stora tillfälle att riskfritt nå sina drömmars mål om ekonomiskt oberoende. Herman uppvaktar så småningom, med detta dunkla syfte, Grevinnas fosterdotter. Han lyckas tillslut, efter flera inviter, få tillstånd hemligt ”nattligmöte” med fosterdottern – men bara för att istället bege sig raka vägen till Grevinnan för att nå kännedom om hemligheten. Planerna går emellertid i baklås då grevinnan vägrar att förtälja sin hemlighet varefter Herman medelst pistolhot skrämmer livet ur det bräckliga gumman. Men berättelsen slutar inte i och med det. Grevinnan återvänder nämligen till Herman som vålnad och talar då om för honom hur han ska bete sig för att kamma hem den önskade storvinsten. Det finns bara en hake, och det är…

Det här är en smått medryckande berättelse på det enkla planet, en klassisk novell med det klassiska motivet sägandes att girighet och dyrkan av penningguden bestraffas å det grövsta. Storyn är mestadels realistiskt även om den mot slutet blir allt mer surrealistisk och förvillande. Hade novellen skrivits av någon annan än Rysslands store nationalskald Alexander Pusjkin tror jag inte att den blivit lika uppskriven och ihågkommen. Men visst, dålig är den ju inte och det tar bara en halvtimme att läsa ut den. En svag trea.

I romanen ”Spelaren” (som också finns utgiven unde.. Visa hela

I romanen ”Spelaren” (som också finns utgiven under titeln ”Vid ruletten”) får man som läsare stifta bekantskap med ett smått bisarrt sällskap ryska kurortsbesökare i den fiktiva tyska orten Rulettenburg. Som huvudperson möter vi som ofta i Dostojevskijromanerna en manlig yngling. En yngling som betraktar, och så småningom aktivt deltar, i det vilda spelandet vid de upplysta spelborden. Ynglingen i fråga lyssnar till namnet Alexei Ivanovich och arbetar som informator i den tidigare förmögna och välansedda familj som leds av en pensionerad storspelande och närapå utfattig general (ytterst elakt porträtterad). I sann Dostojevskijanda innehåller berättelsen ett plötsligt överraskningsmoment och ett litet kärleksdrama som involverar bokens huvudperson. Trots ett, sidomfånget anbelangat, rikt persongalleri är det kanske ändå speldjävulen som är berättelsens egentliga förgrundsgestalt – en gestalt som förstör förmögenheter och liv.

Bokens styrka ligger som vanligt i de psykologiska skildringarna, de dynamiska dialogerna och de förnäma miljöbeskrivningarna. I frontfiguren Alexei Ivanovich tycker jag mig också se tydliga likheter med Arkady Makarovich (Yngligen) och furst Mysjkin (Idioten) som uppträder i de efterkommande romanerna. Detta är dock ingen stor idéroman som Brott och straff eller Bröderna Karamazov, men alla romaner behöver ju inte vara det.

Den här korta romanen skulle med all säkerligen utgöra kronjuvelen i nästan vilket annat författarskap som helst. Det är därför smått ofattbart att Dostojevskij lyckades rafsa ihop hela berättelsen på blott 26 dagar – och det under skrivandet av Brott och straff! De många närmast självbiografiska stråken hjälpte säkerligen till (Dostojevskij var en svår spelmissbrukare) men ändå – 26 dagar – det gör i alla fall mig stum av beundran. Nu är inte detta en av Dostojevskijs allra bästa romaner, långt därifrån, men det är likväl en fascinerande och grym berättelse som kan mana till eftertanke.

I Edgar Lee Masters smått kultförklarade bok ”Spoo.. Visa hela

I Edgar Lee Masters smått kultförklarade bok ”Spoon River” är det de döda som beskriver sina livsöden för de levande. Genom totalt 244 gravskrifter får läsaren ta del av uppriktiga berättelser om hur livet i den fingerade amerikanska småstaden Spoon River gestaltade sig. Samtliga ”huvudpersoner” ligger begravda i den s.k. ”kullen” en bit utanför staden och i de dödas viskningar avslöjas många dolda sanningar om människornas förhållningssätt till varandra. Idén till berättelsen är hämtad från det antika Grekland och därför inte helt ny, greppet känns trots detta fräscht, annorlunda och mycket intressant (för att inte säga direkt kusligt).

Trots att själva staden Spoon River aldrig beskrivs med ord får man som läsare, genom de dödas olika och ibland direkt motstridiga berättelser, ändå en god bild av hur staden kan ha sett ut. I och med att den omgivande miljön är helt avskalad så skymmer inga onödiga detaljer läsupplevelsen och upplevelsen är i det här fallet de tidigare invånarnas röster och innersta hemligheter. Jag kan närmast likna denna läsupplevelse vid den upplevelse som Lars von Triers fenomenala ”Dogville” gav mig. Trots nämnda förtjänster tycker jag att boken hade vunnit på att kortas en aning. För i ärlighetens namn blir den långa uppräkningen av de dödas vittnesmål i längden rätt jobbig att ta del av. Det var kanske därför som det tog mig förvånansvärt lång tid att läsa ut denna sidmässigt ganska tunna bok. ”Spoon River” erbjuder trots detta en mycket annorlunda läsupplevelse. Boken rekommenderas även om upplägget leder till att den bitvis känns seg.

Sputnikälskling handlar om den kringflackande förf.. Visa hela

Sputnikälskling handlar om den kringflackande författarinnan Sumire, som i bokens inledning förälskar sig i den asexuella affärskvinnan Myu. Förälskelsen leder till att Sumire följer Myu till en grekisk ö där hon försvinner under mystiska omständigheter. Berättelsen tecknas av den försynte läraren K (en blinkning till Kafka!), som under sin studietid olyckligt förälskat sig i Sumire. K beger sig ut på en svindlande jakt efter sin älskade, en jakt som visar sig innehålla allehanda fallgropar…

Efter att tidigare läst Murakamis ”Kafka på stranden” och Fågeln som vrider upp världen” slogs jag inledningsvis av översättningen. Medan de två föregående romanerna översatts av Eiko och Yukiko Duke har översättningen av Sputnikälskling överlåtits till Vibike Emond. Och skillnaden är faktisk påfallande. Utan att överdriva vill jag påstå att det nästan var som att läsa böcker av två helt olika författare! Eftersom jag var invand med Eiko och Yukiko Dukes översättning störde jag mig i början på den språkdräkt som denna berättelse iklätts. Men efter ett tag hade jag vant mig vid den ”nya” berättarrösten och tänkte då inte mer på saken (men visst är det intressant att översättaren sätter så pass stor prägel på läsupplevelsen).

Hursomhelst, berättelsen har tydliga likheter med de två tidigare alster som jag läst av Murakami såtillvida att handlingen glider mellan två världar – den reella och en mer drömsk parallellvärld. Jag kan även se vissa tydliga likheter med Alessandro Bariccos mästerliga ”Silke” som kom ut året före den här romanen. Lite förenklat skulle man kunna säga att Sputnikälskling till form och innehåll utgör en förkortad och betydligt blekare version av ”Fågel som vrider upp världen” men en längre och mer pladdrig form av ”Silke”. Vad jag saknar mest i Sputnikälskling (jämfört med de andra böcker jag läst av Murakami) är antagligen de historiska sidoberättelserna som där förmådde att lyfta handlingen. Och kanske saknade jag också de tidigare översättarna även om detta inte kan ha varit helt avgörande. Vibike Emond har otvivelaktigt fått tampas med ett betydligt tunnare översättningsmaterial.

Inte alls så pjåkig även om trean får anses som ganska svag.

Spår förbi Kolonos från 1961 är en kluven och enda.. Visa hela

Spår förbi Kolonos från 1961 är en kluven och endast delvis sammanhållen berättelse som till en del beskriver författarens svårigheter med att på förlagets begäran fullborda romanen ”Minnas” tre decennium efter att den först publicerades. Svårigheten härom låg enligt Johnson i att placera det förflutna i det förflutna - gamla refuserade kapitel går inte med enkelhet att finputsa och därefter inlemmas i grundskriften: Det ogörliga ligger i att placera det förflutnas mönster i det förflutna när man som författare inte längre befinner sig där. Att detta är ett reellt problem har visat sig i en mängd olika sammanhang (som exempel kan nämnas George Lucas misslyckande försök med att i efterhand "förfina" sina gamla alster – det går inte eftersom upphovsmannen såväl som samhället har genomgått förändringar under den tid som passerat).

Hursomhelst, drygt hälften av ”Spår förbi Kolonos” utgörs alltså av de sedan tidigare utlämnade kapitlen från romanen ”Minnas”. Dessa (surrealistiska) kapitel handlar om himmelrik där den gode skäggbeklädde guden regerar i sitt himmelska slott, om ängeln August Lyra (en tidigare sjöman) som navigerar himlen och om den sömnige Per vid pärleporten samt ängeln Eufratos och dennes jakt efter ett jordklot som hela tiden tenderar att hamna på villovägar. Samtliga dessa kapitel, som är författade med en fullständigt sprudlande skrivglädje, erbjuder riktigt härliga läsupplevelser. Ett smakprov:

”När Den gamle hade sovit en stund vaknade han med ökad energi, satte sig bekvämt på sittmolnet och befallde fram Sveriges karta. Han räknade städerna där och betraktade intresserat vattendragens lopp mot havet och vägarna som ringlade härs och tvärs genom skogarna. Därefter vred han på knappen som släkte stjärnorna, hissade ner den lilla månen och tog fram sin långkikare. Han hittade snart Jorden, Sverige och ängeln Eufratos, som ännu knallade och gick mot sitt mål. Varde ljus på din väg tänkte mäster. Tack även för denna dag som kommer ropade Eufratos inställsamt mot himlen. Vädret såg ut att bli någorlunda hyggligt.”

Detta utgör alltså den ena halvan av boken ”Spår förbi Kolonos”, i den andra får vi istället följa författarens första resa till Grekland år 1961. När han äntligen kommer till detta land tycker han sig (genom all läsning) ha varit där förr. Genom sin sensibla inlevelse känner han att han redan besökt Aten - innan han fysiskt varit där. Johnson visar med dessa deliciösa reseskildringar prov på hela magnituden av sin begåvning och tar verkligen med läsaren på en hissnande resa till Parthenon, Mykene och Delfi. Det är svårt (och förvisso helt onödigt) att i efterhanda inbördes rangordna bokens två delar. Båda är nämligen fulländande mästerverk som tillsammans formar en helhet som känns magisk.

Spöksonaten brukar ibland beskrivas som den underl.. Visa hela

Spöksonaten brukar ibland beskrivas som den underligaste av Strindbergs pjäser. Jag håller till fullo med om denna beskrivning. De personer som porträtteras är till sina väsen högst otroliga – spöken, mumier och vampyrer. Pjäsens mest ingeende person är direktör Hummel (i pjäsen benämnd som Gubben), en åttioårig invalid och ockrare som är dramats drivande faktor. En annan intressant figur utgörs av mumien – Hummels tjattrande hustru som håller sig instängd i en garderob, komplett galen, men inte utan klärvoajanta egenskaper.

Hummels skyddsling och förlängda arm utgörs i pjäsen utav Studenten, en hjälpsam språkvetare som under pjäsens gång blir alltmer hånfull och frän mot sin omgivning. Studenten åtrår den oåtkomligt vackre Fröken (dotter till Översten), som ideligen befinner sig i ett rum fullproppat med vackra hyacinter. Det som förenar pjäsens huvudpersoner är att ingen av dem är vad de först utger sig för att vara. Studenten är egentligen hånfull och självupptagen, gubben Hummel en mördare och ockrare, den adlige översten en f.d. betjänt och dennes betjänt en f.d. adelsman. Slutligen är inte mumien någon verklig mumie och Fröken är inte dotter till översten (utan till Gubben!). Hänger ni med i svängarna? Handlingen är som synes mycket invecklad och därtill stilmässigt surrealistisk. Spöksonaten liknar inget annat som jag läst och de många överraskningsmomenten uppväger de delar av pjäsen som känns direkt löjliga (bl.a. avsnitten med dödsskärmen). Klart läsvärd, men långt ifrån något mästerverk.

Stad i ljus utspelar sig Paris en 14 juli-natt där.. Visa hela

Stad i ljus utspelar sig Paris en 14 juli-natt där hela staden är försatt i karnevalsstämning. Mitt i denna stora fest vandrar en reflekterande svensk författare som bekymrar sig om sig sin försörjning. Han har nyss blivit utkastat från sitt kyffe till lägenhet och är nu helt barskrapad. Hoppet står nu till ett efterlängtat rekommenderat brev hemifrån, och medan han väntar på detta ger hans längtan efter värme och trygghet nya dimensioner åt nattens alla festligheter. Johnson beskriver i Stad i ljus en tilldragelse där väntan på det ”stora lyftet” och en ljusnande framtid överskuggar varandets under stundom karga misär och armod.

Betraktelserna såväl som tidsskildringen och författarspråket är av högsta klass även om historien i sig aldrig ”lyfter” eller blir riktigt intressant. Klart läsvärd som tidsdokument men knappast någon av Johnsons bättre romaner. Är uppföljare till mästerverket Stad i mörker som utspelar sig mörkaste norrbotten en kylslagen februarimånad.

Handlingen utspelar sig i ett mindre norrländskt,.. Visa hela

Handlingen utspelar sig i ett mindre norrländskt, och från den stora världen isolerat, samhälle under en ovanligt kylslagen februarimånad. Romanen kretsar kring olika människor som på ett eller annat sätt har anknytning till stadens stadsfullmäktige; bland annat den karriäristiska urmakaren Hammar med familj, en olycklig postkassörska samt en skollärare med äventyrslystna drömmar. Den bitande kölden, den inbundna ångesten, tristessen, bymentaliteten och den tysta norrländska vänskapen är fenomen som alla gestaltas på ett ypperligt sätt.

Johnson skapar i romanen, med ett enkelt och avskalat bildspråk, en förståelse för den utsatthet som finns i av omvärldens isolerade gemenskaper. Karaktärerna känns levande och deras levnadsöden är engagerande. Följdes upp av betraktelseromanen "Stad i ljus" som utspelar sig i Paris under ett nationaldagsfirande.

”Stavgorins brott” ingår i serien ryska klassiker.. Visa hela

”Stavgorins brott” ingår i serien ryska klassiker som givits ut i samarbete med Ryska institutet vid Stockholms Universitet. Boken innehåller sammanlagt tre noveller, förutom titelnovellen även novellerna ”Bo-Bo” och ”En löjlig människas dröm”. Lite kort om dessa:

Stavgorins brott
Utgör de tre avsnitt som var tänkta att ingå i beställningsverket ”Onda andar”. Avsnitten ströks dock på förläggarens begäran eftersom de ansågs alltför stötande. Stavgorin är i dessa tre avsnitt, och mer tydligt än i de övriga delarna av Onda andar, skildrad som intellektuellt splittrad – en person som i likhet med Raskolnikov ideligen slits mellan självhädelse och förnedring. Den korta berättelsen är en redogörelse av en skriftlig brottsbekännelse som Stavgorin avlägger för den excentriska munken fader Tichon. Efter att ha läst de tre avsnitten om Stavgorins bekännelse kan jag ge förlaget rätt i så mån att de inte hade tillfört romanen Onda andar särskilt mycket. Dostojevskij gjorde heller inga försök att i efterhand sätta in dessa utelämnade avsnitt på deras rätta plats.

Bo-Bo
Denna berättelse publicerades år 1873 i tidskriften ”Medborgaren” och handlar om en man som på en kyrkogård får lyssna till de nyss begravda likens samtal med varandra. Jag betraktar denna novell som en rejäl parentes i Dostojevskijs författargärning.

En löjlig människas dröm
Berättelsen ”En löjlig människas dröm” är hämtad från boken ”En författares dagbok” och handlar om hur drömmen om det jordiska paradiset och kärleken räddar en desillusionerad människa från att ta sitt eget liv. Inte heller denna novell är epokgörande även om den på ett bra sätt sammanfattar några av de tankegångar som är återkommande hos Dostojevskij.

Sammantaget känns dessa noveller ganska slätstrukna (särskilt med Dostojevskijmått mätt). Trots detta tycker jag att författarens storhet ibland lyser igenom. Exempelvis när det gäller personbeskrivningarna.

Collagesamlingen Storpack är verkligen vad den utg.. Visa hela

Collagesamlingen Storpack är verkligen vad den utger sig för att vara – en omfångsrik volym som omfattar hela 303 sidor. Innehållet är mestadels hämtat från Stenmarks två första böcker Detta har hänt (1990) och Det började med fåglar (1992) som är slut på förlaget. Till detta material läggs även de två bildsviterna ”Illustrerade klassiker” och Barn jag känt”.

Som vanligt när det gäller Jan Stenmarks värld handlar det om oväntade kommentarer till bilder hämtatde ut gamla tidskrifter som därmed ges finurliga och tvetydliga innebörder. Ibland blir det dråpligt, ibland sorgligt, men oftast helt bakvänt i positiv bemärkelse. Storpacks största fördel men samtidigt dess svaghet är det stora omfånget, för även om det mesta enligt mitt tycke är träffsäkert finns det även en del mindre lyckade bilder. Här tänker jag främst på bildsviterna ”Barn som jag känt” samt ”Fan så roligt”, som inte alls appellerade till min humor. Men det är ju förstås en fråga om tycke och smak. Sammantaget tycker jag ändå att tillräckligt mycket är tillräckligt bra för att motivera ett högt betyg. Uttryckte jag mig tillräckligt klart?

Eyvind Johnsons välkända omskrivning av Homeros kl.. Visa hela

Eyvind Johnsons välkända omskrivning av Homeros klassiska hjältesaga om den hemvändande krigaren Odysseus öden och äventyr. Handlingen i ”Strändernas svall” följer i stort originalets men med den avgörande skillnaden att Johnson valt att tona ned hjältedåden för att istället skildra hemfärden på ett mer realistiskt sätt. Den Odysseus som Johnson beskriver är långt ifrån den orubblige hjälte som Homeros berättat om. I Strändernas svall är Odysseus inte någon obeveklig övermänniska utan snarare en man som ständigt ansätts av självförebråelser och tvivel. Självförebråelser för alla de krigsförbrytelser som han under årens lopp begått, särskilt plågas han av att ha mördat oskyldiga barn däribland Hectors lille son Astyanax. Och tvivel inför det ovissa mottagande som väntar honom vid hemkomsten, för vad har hänt med Penelope och sonen Telemachos under de tjugo år som gått sedan han tvingades ut i kriget. Är han alls välkommen längre?

I Johnsons skildring blir personen Odysseus så småningom en sagoberättare som för att vinna egna fördelar väljer att (inför kung Alkinoos) uppförstora de eskapader som han och sitt manskap råkat ut för under återtåget från Troja. Alla de vidunderliga äventyren, bagatelliseras på ett snyggt sätt av Johnson som klargör att dessa i själva verket är en blandning av överdrifter, fantasier och rena lögner – den trolldryck som förvandlade Odysseus män till svin är egentligen vanligt vin (vilket fick männen att bete sig som svin), den enögda cyklopen en vanlig vulkan som för att bättra på berättelsen blir till ett människoätande monster. Även sirenerna och nymferna är i liknande grad fantasifoster osv, osv.

Handlingen och berättarperspektivet växlar mellan bokens tre huvudpersoner Odysseus, hustrun Penelope samt sonen Telemachos. Personbeskrivningarna är genomgående starka, särskilt Odysseus och Penelopes beskrivs i boken, bl.a. via inre monologer, på ett mycket trovärdigt sätt. De invärtes tvivel som gradvis stegras hos Penelope känns äkta liksom hennes tvehågsna inställning till de unga och fagra friarna. När hon tillslut kommer till insikt med att Odysseus faktiskt har återvänt är inte glädje den första känslan som infinner sig.

Strändernas svall är obestridligt en mycket bra roman även om två omständigheter drar ned betyget något. Först och främst tycker jag att avslutningen (Odysseus konfrontation med friarna) känns en aning forcerad - den spänning som på ett förträffligt sätt byggts upp motsvaras inte alls av den slutknorr som Johnson levererar. Den andra kritiska omständigheten rör originaliteten, eller snarare den naturliga bristen på sådan. Vad jag menar är att jag inte kan dela ut det högsta betyget till en roman som är en omskrivning av en annan författares idé. Sedan är det ju så att berättelsen om Odysseus utövat dragningskraft även på andra stora författare bl.a. James Joyce (1922) och nu senast Margret Atwood.

Historien om den världsfrånvände Harry Heller (not.. Visa hela

Historien om den världsfrånvände Harry Heller (notera att initialerna är desamma som författarens egna) som föraktar sin egen moraluppfattning är både träffande och tankvärd. Många kan nog känna igen sig i den själsliga dualism som manifesterar sig genom känslan av affektion för något man egentligen skyr - i huvudpersonens fall den borgerliga livsstilen. Beskrivningen av den slutgiltiga slitningen mellan Harrys själsliga och kroppsliga begär eskalerar slutligen i en synnerligen fantasieggande final. Trots förekomsten av vissa prosaiska passager anser jag att Stäppvargen är en mycket bra roman som blir bättre efter hand som man får smälta dess tolkningsbara innehåll.

Efter sin död kom Michail Bulgakov att bli känd so.. Visa hela

Efter sin död kom Michail Bulgakov att bli känd som författaren till den fullständigt magnifika, och nu redan klassiska, romanen ”Mästaren och Margarita”. Under sin livstid var Bulgakov emellertid mer känd som dramatiker (och skådespelare!). Han skrev sammanlagt fjorton pjäser och fick elva stycken uppförda i sitt hemland Sovjetunionen. I den i stora delar självupplevda romanen ”Svart snö” ger Bulgakov uttryck för en vässad karikatyr av den berömda Konstnärliga Teatern i Moskva (”Fria teatern”). Berättelsen skrevs i vredesmod efter att Bulgakovs pjäs ”Hycklarnas förbund” tagits ned efter endast sju föreställningar. Hela garnityret av självupptagna producenter, regissörer och skådespelare hudflängs här så det står härliga till och inte heller högfärdiga skribenter eller avundsjuka kollegor skonas då Bulgakov avlossar sina bitande skottsalvor. Nästan varje person i Svart snö är porträtterad efter verkligheten och i Lars Erik Blomqvists (helt nödvändiga) efterskrift förklaras på ett förtjänstfullt sätt vilka personer som i verkligheten gömmer sig bakom de uppdiktade namnen. Nu kan berättelsen i och för sig läsas också utan denna efterskift, även om jag upplevde den som mycket illustrativ och klar-/välgörande.

Språket är som vanligt när det gäller Bulgakov högklassigt, miljöbeskrivningarna likaså, men berättelsen känns ändå ganska ointressant. En redogörelse av medarbetarna vid en vanlig svensk tabloidtidning skulle (av mig) uppfattas som ungefär lika intressant och givande. Jag menar, vet man inte vilka personer som döljer sig bakom karikatyrerna blir det svårt att finna någon behållning av dess eventuella relevans. Svart snö kom att förbli oavslutad då Bulgakov valde att ägna sina sista krafter åt att slutföra ”Mästaren och Margarita”. I detta gjorde han helt rätt, för även om Svart snö bitvis är underhållande är den inte i närheten av att komma upp Mästaren och Margaritas höga klass. Jag har personligen svårt för självbiografier och då spelar det inte ens någon roll om dess författare heter Michail Bulgakov.

Dikterna i ”Svarta ballader” från 1917 är längre,.. Visa hela

Dikterna i ”Svarta ballader” från 1917 är längre, djupare men framför allt mer religiöst orienterade än de som återfinns i ”Kolvaktarens visor”. Detta gör att ”Svarta ballader”, trots att diktkompositionen är snarlik Kolvakterens visor, är betydligt svårare och mer krävande att ta sig igenom. Här finns de dubbelbottnade och gåtlika dikterna som säkerligen är och har varit en skattkammare för de inbitna Dan Andersson-fantasterna. Personligen håller jag dock Kolvakterens visor för något bättre än denna klassiska svenska diktsamling. Betygsmässigt en betydligt svagare fyra.

Omkring tiggarn från Luossa...

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!

Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

Trevlig bok som på ett enkelt och pedagogiskt sätt.. Visa hela

Trevlig bok som på ett enkelt och pedagogiskt sätt behandlar Sveriges politiska historia från andrakammarriksdagens införande fram till 1994 års EU-folkomröstning. Den återkommande frågan som Hadenius ställer i boken är om det är konflikt eller samförstånd som varit det kännetecknande draget för den politiska och demokratiska utvecklingen i Sverige. Boken är indelad i totalt 15 kapitel som var och ett tar upp ett särskilt politiskt händelseförlopp därtill innehåller boken en fyllig tabellbilaga och ett personregister.

”Svensk politik under 1900-talet” ger dig knappast någon mer djuplodande allmänbildning men möjligen någon extra ”tårtbit” nästan gång du spelar TP.

Lika positivt överraskad som jag blev av W.G. Seba.. Visa hela

Lika positivt överraskad som jag blev av W.G. Sebalds Saturnus ringar, lika förvånat negativt överraskad blev jag av författarens första essäroman Svindel. Känslor från 1990. Såväl språk som berättarteknik är identiska med den förstnämnda uppföljaren, skillnaden ligger istället i handlingen. Samtliga berättelser i denna fyrdelade volym utgår från Italien och det melankoliska konstnärliga skapandet. Bland annat skildras den franske mästarförfattaren Henri Beyles (Stendhal) resor över Alperna och den lika store Franz Kafkas badsemester vid Gardasjön. För egen del hade jag svårt att förstå, och därför motivera, varför jag ska läsa dessa ganska tungrodda och tämligen banala betraktelser av två konstnärsskap? Därför svalnade mitt intresse för denna essäroman ganska omgående. Stora författare är inte alltid stora personligheter, och då hjälper det föga att de lyssnade till namn som Stendhal eller Kafka.

Trots Sebalds utsökta och fängslande formuleringskonster stannar jag denna gång vid ett mediokert betyg. Och det beror främst på att jag hellre läser böcker av, än om, Stendhal och Kafka.

Berättelsen om den slitne och sabbatstörstande roc.. Visa hela

Berättelsen om den slitne och sabbatstörstande rockmusikern Tommy Cosmo kan möjligtvis vara intressant om man själv är – ja just det – rockmusiker. För alla oss andra som inte är det föreslår jag annan förströelseläsning för det här är inte särskilt kul. Lundell är långt ifrån sin toppform här. Sömnen är enligt min mening ett riktigt sömnpiller.

Antologin Tarkovskij: tanken på en hemkomst innehå.. Visa hela

Antologin Tarkovskij: tanken på en hemkomst innehåller ett flertal mycket vederhäftiga filmanalyser i kortformat skrivna av en rad svenska filmvetare. Samtliga av den ryske mästerregissörens sju långfilmer analyseras, och trots att samtliga analyser är mycket kvalificerade skiljer de sig åt en hel del. Samma film ger så att säga upphov till flera olika tolkningar. Att så är fallet är inte oväntat, snarare tvärtom, detta då Tarkovskijs filmer innehåller mycket av filosofiska och metafysiska frågeställningar.

För mig som Tarkovskijfantast håller jag denna bok väldigt högt. Först och främst för att den gav mig förmånen att se filmerna med delvis nya ögon. Kännedom om referenser och hänsyftningar (främst religiösa sådana) som tidigare flygit över mitt huvud gjorde att filmerna ”öppnades upp” och praktiskt taget blev som nya. Läsningen av boken gav således upphov till att jag fick sju nya oförglömliga filmögonblick serverade. Särskilt uppenbart blev detta efter att läst kapitlen om filmen Nostalghia som till stora delar visade sig bygga på en sann historia. Som extra bonus avslutas det hela med en intervju med maestro himself där Tarkovskij utvecklar sin syn på filmskapandet, sin estetik och övriga avsikter och förhoppningar.

Det här är långt ifrån det oinitierade plattitydmässiga tyckandet som tyvärr alltför ofta står att finna i den svenska tabloidpressen. Jag blir alltid sugen på att se en Tarkovskijfilm efter att ha läst någon av dessa fina filmanalyser. Faktum är att skrivandet av denna korta recension gör att jag omedelbart tänker ladda DVD-spelaren…

Sven Lindqvist fortsätter i boken ”Terra Nullius”.. Visa hela

Sven Lindqvist fortsätter i boken ”Terra Nullius” på den inslagna väg som han anträdde med böckerna ”Ökendykarna” och ”Utrota varenda jävel”. Själva begreppet ”Terra Nullius” betyder ungefär ”ingens land” eller ”land som inte tillhör någon”. Terra Nullius var också den statsfästa princip som nyttjades av de europeiska kolonialmakterna på 1700- och 1800-talet för att rättfärdiga fördrivningarna av ursprungsbefolkningar som sorgligt nog råkade befinna sig på de markområden som de vita erövrarna annekterade. Marken räknades som obebodd därför att det folk som tidigare befolkat den bedömdes vara en lägre stående ras som evolutionen dömt till förintelse.

Temat är alltså här, precis som i ”Ökendykarna” och Utrota varenda jävel”, kolonialismen och den västliga civilisationens självbild och blodiga historia. En historia där fördrivningar och folkmord var legio. De berättartekniska greppet känns även de igen från tidigare böcker såtillvida att Lindqvist också här tar läsaren med på en resa i tid och rum där rena reseskildringar blandas med vittnesredogörelser, historiska fakta och skönlitterära texter. Det som dock skiljer denna bok från exempelvis ”Utrota varenda jävel” är att Lindqvist här endast uppehåller sig i ett land (Australien) och vid en ursprungsbefolkning (aboriginerna).

Som läsare får man följa med Lindqvist som med bil genomkorsar Australiens karga ökenlandskap, genom det "Terra Nullius" som folkrättsligt inte tillhörde någon, men som i själva verket varit aboriginernas hemvist sedan urminnes tider. Under ökenresans gång besöker Lindqvist flera historiska platser där några av historiens förbrytelser (däribland massavrättningar, systematiska våldtäkter, kidnappningar och interneringar) begåtts. De koloniala spåren visar sig leda ända fram till efterkrigstidens regeringar och deras förmåga att se mellan fingrarna vad avser gånga tiders brott. Lindqvist uppehåller sig även vid en argumentation kring begreppet ”kollektiv skuld” - dvs. om dagens generation kan ställas till svars för tidigare generationers förbrytelser? Lindqvist menar (i likhet med mig) att skuldbördan och ansvaret ärvs så länge som de efterkommande generationerna fortsätter att dra nytta av de sedan tidigare begångna brotten. Det var svårt att avhålla sig från att sträckläsa ”Terra Nullius” då Lindqvists precisa redogörelser fortsätte att fängsla mig. Vad jag möjligen kan tycka är synd är att aboriginernas situation i dagens Australien knappast belyses alls. Sedan kan jag också önska att Lindqvist hade bemödat sig om att förnya sin berättarteknik en aning. Men som sagt, varför ändra på ett vinnande koncept?

Som novis på området vin införskaffade jag denna u.. Visa hela

Som novis på området vin införskaffade jag denna uppslagsbok om just viner på bokrean för si så där fem år sedan. Syftet var att med hjälp av detta lexikon inhämta kunskaper om vin och tips på viner som passade min dåvarande smak.

Den högtravande titeln lovar förstås mycket och om man bara flyktigt ögnar igenom de totalt 320 sidorna kan man vid en första anblick också få för sig att denna faktabok faktiskt är både vägledande och informativ. Vid en närmare granskning visar det sig emellertid att detta uppslagsverk är högst slätstruket. Förutom en mycket knapphändig genomgång av de vanligaste druvsorterna beskriver författaren, och då endast i korta ordalag, några av de mer välkända regionerna för vinproduktion. Då fokus med vilje lagts på region snarare än producent förloras mycket av syftet med ett vinlexikon – nämligen möjligheten att via märken och smaktyper söka efter viner som kan vara intressanta. Förutom detta saknas helt avsnitt om vinets historia, likaså fakta om produktionstekniker, klassificering, bedömning av vingårdar, årgångstabeller m.m. Vad som däremot finns, och det i överflöd, är strama foton på vinflaskor uppställda mot ljusblå fond - och inte ens dessa är särskilt tilltalande. Nej, på det hela taget är det här inte något komplett uppslagsverk, långt därifrån, snarare betraktar jag detta som en ganska tarvlig och icke-informativ uppslagsbok vilken jag inte kan rekommendera någon att läsa, än mindre köpa. Slutligen misstänker jag (för att hoppas är lite väl magstarkt) att den person som fantiserade ihop den vilseledande titeln nuförtiden sitter och skakar galler i någon fuktig källare…

Ni som har åldern inne minns alldeles säkert somma.. Visa hela

Ni som har åldern inne minns alldeles säkert sommaren 1994, sommaren då lilla Sverige slog hela fotbollsvärlden med häpnad. Medan stora fotbollsnationer som Argentina och Spanien fick respass redan i åttondelsfinalen fortsatte den svenska lagmaskinen att ånga på. Innan det tog stopp mot Brasilien i semifinalen kändes det faktiskt som att Sverige kunde gå hela vägen.

Som förgrundsfigur för den svenska succén, för en succé var det, stod en småländsk målvakt vars namn de flesta fram till dess ironiserat över och främst associerat med en italiensk maträtt – Thomas Ravelli. Innan VM 1994 sades det allmänt att målvakten (Ravelli) var landslagets svaga kort, en målvakt vars karriär var på neråtgående. Sommaren 1994 fick förståsigpåarna dock ta några rejäla tuggor ur det sura äpplet i takt med att spexaren och gamängen Ravelli radade upp den ena omöjliga räddningen efter den andra.

För er som inte minns ovanstående, inte hade åldern inne för att minnas eller helt enkelt undgick att ryckas med i den nationella masshysteri som fotbolls-VM 1994 gav upphov till kan ovanstående fungera som en vägledning…en vägledning till varför någon överhuvudtaget skulle kunna vara intresserade av att läsa en bok om fotbollsmålvakten Thomas Ravellis liv och leverne. Att påstå Ravelli under en längre kom att rida på 1994 års stora succé är inget vågat påstående; medverkan i diverse talkshower avlöstes i rasande fart och kantrade tillslut fullständigt med en outhärdlig reklamfilm för en känd amerikansk skräpmatskedja. Det är i ljuset av detta som boken ”Thomas Ravelli Nr. 1” (från 1996) bör ses.

Är man som jag en krass cyniker ser man den här boken som Ravellis sista chans att mjölka det sista ur succén från 1994. Läser man som snabbast bokens baksidestext tror man sig också kunna finna intressanta, och för allmänheten hittills okända skildringar av sommaren 1994 (dvs. det som merparten av läsekretsen sannolikt är intresserad av), men ganska snart visar det sig att den här boken väldigt lite handlar om Ravellis insatser 1994. Merparten av boken handlar snarare om personen Thomas Ravelli, om allt från uppväxttiden, äktenskapet, tiden i IFK Göteborg, skador, till synen på poesi! Titt som tätt dyker det i bokens tjugo kapitel upp små gråmarkerade textavsnitt där Ravelli beskriver diverse mer eller mindre löjeväckande upptåg; t.ex. hur han klipper sönder lagkamraters kalsonger eller när han för första gången söp sig full på mellanöl. Ska jag vara snäll, och nu i juletider är jag det, tycker jag att boken känns ganska oförarglig och på det hela taget menlös. Den innehåller mycket bilder och förvånansvärt lite text – vilket kanske inte är så konstigt då redan merparten av den befintliga textmassan känns ointressant. För att nedteckna sina erfarenheter har Thomas Ravelli tagit hjälp av sportjournalisten Stefan Thylin (som också är medförfattare). Med vetskap om detta fann jag det högeligen förvånande att det språk som används i boken genomgående utgörs av ett torftigt korthugget talspråk. Exempelvis:

”Familjekänslan är mycket viktig för mig. Den har jag fått genom mor och far. Vi är en stor familj.”

När varken den språkliga kvaliteten, historieberättandet eller originaliteten är något att hänga i julgranen kan jag, som ni säkert förstår, inte (även i juletider) dela ut något högre betyg åt Ravellis för all del harmlösa levnadsskildring. Att sommaren 1994 kom att sätta djupa spår i många svenskars hjärtan är ett otvivelaktigt faktum, att den här fadda boken lycktas passerat tryckpressarna torde utgöra ett bevis härom. Ett bevis så gott som något.

Remarque fortsätter här att skildra de ofta demoni.. Visa hela

Remarque fortsätter här att skildra de ofta demoniserade tyska soldaternas vardag. I det här fallet är handlingen förlagd till det andra världskriget. Tid att älska dags att dö är enligt min mening en stark och gripande (hjärtslitande) skildring av det ”civila” livet i en tysk stad då krigslyckan börjar vända för Hitlers tredje rike. Känslan av påträngande oro inför den närmaste framtiden som författaren lyckas förmedla känns hela tiden påtaglig och kärlekshistorien förvånansvärt realistisk. Tid att älska dags att dö är som historisk skildring att betrakta som en mycket värdefull roman - en roman som skulle läsas av alla krigshetsare. Men är inte huvudpersonen Ernst Gräber lite väl naiv?

I dramat Till Damaskus återspeglas de inre stridig.. Visa hela

I dramat Till Damaskus återspeglas de inre stridigheter som Strindberg senare kom att skildra i verket Inferno. Handlingen är centrerad kring skuld, lidande och slutgiltig försoning. Med religiösa impulser och koncentrerade drömscener frigör sig Strindberg från realismen och ger utrymme för den mer expressionistiska berättarkonsten. Omvändelsedramat Till Damaskus blev på så sätt stilbildande för den expressionistiska scenkonsten - i och utanför Sverige. Ett i många stycken imponerade verk.

Timans och rättfärdigheten var Eyvind Johnsons för.. Visa hela

Timans och rättfärdigheten var Eyvind Johnsons första roman och den utkom första gången år 1925. Berättelsen och handlingen kretsar kring familjen Timan, med familjepatriarken och industrimannen Sakarias Timan som förgrundsgestalt och drivande kraft. Sonens (Stig) och dotterns (Elsas) uppväxt skildras i skenet av bondesamhällets uppgående i det nya samhället - industrisamhället. Fabriksområdenas snabba framväxt och uppkomsten av ett svenskt industriproletariat tecknas endast flyktigt och som bakgrund till intrigerna inom familjen Timan. Stig Timans alltmer förbehållslösa dragning till arbetarrörelsens ideal och dess sociala frågor väcker ont blod i stadens societet samtidigt som de ger upphov till själslig ofrid/dualism. Resultatet av denna tvåhågsenhet behandlas tyvärr aldrig närmare och det tycker jag är synd för denna dualism (a´la Hesse) känns riktigt intressant.

Det som gör denna roman ovanlig är att Johnson här, och i motsats till många andra arbetarskildringar, endast i förbigående beskriver det armod som arbetarna levde i. Fokus riktats istället mot de själsliga och moraliska problem som fanns inom borgarklassen; en politisk klass som ofta sökte sin tröst och sitt själsliga balsam i religionen och löftena om guds förestående förlåtelse. Detta angreppssätt känns intressant och somliga delar av romanen tenderar också att tangerar den moderna psykoanalysen. Timans och rättfärdigheten är enligt mig en mycket imponerande debutroman - en roman som likväl känns en aning dyster och omedgörlig. Betyget stannar därför vid en stark trea.

Underhållande och bitvis medryckande deckare av kl.. Visa hela

Underhållande och bitvis medryckande deckare av klassiskt snitt som tveklöst förvirrat mången läsare genom årens lopp. ”Tio små negerpojkar” är en mycket karakteristisk Christiedeckare som kännetecknas av ett skickligt beskrivet, om än väl konstruerat, händelseförlopp och en klurig mordgåta. Berättelsen har denna gång förlagts till en isolerad ö dit tio för varandra okända människor med dunkelt förflutet har bjudits in. Att Christie är deckargengrens okrönte drottning känns mer eller mindre självklart efter genomläsning av böcker som ”Mordet på Orientexpressen”, "Döden på Nilen" och inte minst denna roman. Jag är emellertid inte särskilt betagen av deckargengren som sådan och då hjälper det inte att Christie lyckades lura mig "upp på läktaren"med denna trevliga detektivroman. Lämnar inga djupare intryck efter sig men får en trea för underhållningens skull.

Avslutande fråga: Hade förlaget verkligen tillåtit titeln ”Tio små negerpojkar” om boken givits ut för första gången idag?

Ett bildreportage från en spökstad. Elena Filatova.. Visa hela

Ett bildreportage från en spökstad. Elena Filatova har med motorcykel, kamera och geigermätare besökt den förbjudna zonen kring Tjernobyl, en stad från vilken samtliga 180 000 invånare evakuerades efter kärnkraftsolyckan den 26 april 1986. Över totalt 140 sidor får man som läsare ta del av ett mörkt stycke ur 1900-talet historia.

Berättelserna bärs upp foton som egentligen inte behöver kommenteras; bilder som med fruktansvärd klarhet berättar om människornas plötsliga uppbrott och hur naturen skoningslöst tar tillbaka det som människan lämnat efter sig (bland annat finns ett foto som visar hur ett träd växt upp ur taket till ”miljonprogramshus”). Bilderna är naturligtvis väldigt otäcka i sin omedelbarhet, tankarna far lätt iväg till Sverige och hur det skulle kunna se ut i exempelvis Uppsala (en stad i Tjernobyls storlek) om en liknande olycka skulle inträffa i Forsmark. Mest gripande och talande är ett antal fotografier från ett daghem som visar små gasmasker, en lärares kvarlämnade planeringskalender med ett sista meddelande som talar om att lördagens utflykt blivit inställd på grund av oförutsedda händelser. Utöver detta berättas traktens historia via foton av de tomma byarna i stadens omgivning samt otäcka bilder från saneringsarbetet 1986.

Som bildreportage och nutidsberättelse är den mycket bra skildring som jag verkligen kan rekommendera er att läsa. Vad jag däremot ogillar är författarinnans (möjligtvis påhejad av förlaget) försök göra reportaget till mer än vad det är. I ett ytterst hafsigt efterord beskrivs vad radioaktivitet är, hur en reaktor fungerar samt myndigheternas mörkläggning av antalet dödsoffer. Detta är naturligtvis inte ointressant, långt därifrån, men det är en annan historia (som kanske bör berättas av någon annan än Filatova). Efterordet känns med andra ord lite snaskigt och faktiskt helt onödigt.

Hursomhelst, detta är ett skrämmande besök till ett modernt Pompeji, och ett stort museum där en bit av Sovjetunionen finns bevarat i strålningen. Men mest av allt bör boken ses som en viktig påminnelse och varning om vad som kan hända vid blind tilltro till vetenskap och rationalitet. I boken gestaltas detta med en bild på den skulptur som flyttades till kärnkraftsverket efter olyckan. Den föreställer Prometheus som stjäl elden från gudarna och ger den till människorna.

Boken baserar sig på författarinnans internetsajt som tillskillnad från boken uppdateras kontinuerligt.

Båda dessa skådespel karakteriseras av en påfallan.. Visa hela

Båda dessa skådespel karakteriseras av en påfallande vemodig atmosfär. Att det just är den svårmodiga och melankoliska ryska societeten som berättelserna handlar om är också ett gemensamt för skådespelen. Tjechov skildrar på ett stilfullt sätt vardagliga (om nu den ryska societeten kan kallas vardaglig) människors leverne och inbördes relationer samt hur tidens omedgörliga gång påverkar dessas inställning till varandra. Jag tycker att Körsbärsträdgården är den av berättelserna som är mest fängslande på det rent psykologiska planet. Tjechovs känsla för att med små detaljer skapa en levande stämning höjer denna samlingsvolym över gränsen för det mediokra. I efterhand kan jag dock konstatera att dessa skådespel ändock är jämförelsevis intetsägande såtillvida att jag nu, drygt ett år efter genomläsningen, glömt mycket av deras innehåll.

”Tråkiga vykort” är precis som titeln indikerar en.. Visa hela

”Tråkiga vykort” är precis som titeln indikerar en bilderbok innehållandes massvis av tråkiga vykort. Merparten av korten är hämtade från 1950- och 1960-talet och det riktigt andas framtidsoptimism och folkhemsbygge om dem. På bilderna avtecknas alltifrån torg, kommunhus, rondeller, sjukhus och skolor till siluetterarna av de gigantiska miljonprogramskomplexen.

Boken är svår att betygsätta eftersom den endast innehåller okommenterade kort, idén som sådan – att samla dessa häpnadsväckande fula vykort i en sammanhållen volym - är dock genial. Jag önskar med lätt avundsjuka i sinnet att jag kläckt den själv. ”Tråkiga vykort” är annars en fin kärleksförklaring till en tid (och en tidsanda) då ett nybyggt parkeringshus var något av det häftigaste som svensken kunde skåda. Har du riktig tur kan du dessutom känna igen dig i några av bokens miljöer fastän bilderna är tagna för flera decennier sedan. Själv log jag igenkännande åt Gillbergaplan i Eskilstuna – en stadsmiljö som inte tycks förändrats särskilt mycket de senaste femtio åren.

Den japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabatas r.. Visa hela

Den japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabatas roman Tusen tranor (från 1949) handlar om den unge och kultiverade Kikujis första möten med den allvarsamma leken - kärleken. Tre kvinnor av minst sagt varierade åldrar och karaktärer kommer under handlingens gång att falla vår huvudperson i smaken. Första föremålet för Kikujis åtrå är en ung flicka som han möter vid en teceremoni (passande nog iklädd en kimono utsmyckad med tusen tranor). Därefter sin avlidne faders älskarinna och slutligen dennes unga dotter! Handlingen kretsar sedan kring Kikujis relationer till dessa tre och hur han undan för undan medvetandegörs om att de tre kvinnorna är hårt sammanbundna vid ett gemensamt och inte alldeles lyckligt förflutet; vid ett finmaskigt nät av traditioner och tabun som bara kan resultera i en katastrof...

Jag tycker inledningsvis att det på ett väldigt tydligt sätt märks att boken är skriven i slutet av 1940-talet. Författaren försöker ideligen att påvisa att Japan inte helt tillintetgjorts av det nyligen förlorade kriget. Genom hela boken visar författaren också att Japan var ett land stadd i stark ekonomisk utveckling. Det visar sig bland annat i författarens beskrivningar av moderna bilar, det idoga telefonerandet mellan bokens huvudpersoner och de snabba och fräcka tunnelbannevagnarna som rör sig i ett nät runt staden. Utifrån ett historiskt perspektiv - och som uppfångare av tidsstämningar - utgör säkerligen Tusen tranor en litterär skatt. Tyvärr är resterande delar av boken mindre lysande.

Bokens mest akuta problem ligger enligt mig i att Kawabata gjort det komplett omöjligt för läsaren att få något vettigt grepp om huvudpersonen. Det var nämligen mycket svårt, gränsande till ogörligt, att under läsningens gång förstå sig på den unge Kikuji då denne knappast beskrevs alls. Som läsare fick man inte ens veta vad han arbetade med (annat än att han gick till sitt kontor) eller hur han såg ut. Sedan misstänker jag Tusen tranor blivit föremål för ett mycket ofördelaktigt översättningsarbete. Språket saknar nämligen flyt och valet av ord och ordföljder känns ibland helt obegripligt. Boken är emellertid inte dålig, snarare svårgreppbar. Det finns en del fina förtjänster också, exempelvis de utsökta skildringarna av hur den stela japanska kulturen binder fast ungdomen vid de synder som begåtts i det förgångna. Summerar jag bristerna och förtjänsterna stannar betyget vid en trea. Inte minst därför att det alltid är trevligt att ta del av litteratur som beskriver andra kulturer och stämningar än den europeiska.

I diktsamlingen ”Tuvor” från 1974 skildrar Harry M.. Visa hela

I diktsamlingen ”Tuvor” från 1974 skildrar Harry Martinsson det stilla och tillsynes osynliga livet i den svenska skogen. Samtliga dikter handlar om den svenska naturen och är till formatet korta, målande och precisa. Martinsson inleder med att skildra omgivningen, landskapet, träden, bäckarna och några av skogens mer eller mindre framfusiga invånare för att därefter beskriva hur skogen ikläder sig olika klädnader allteftersom årstiderna växlar: Hösten blir till vinter, vintern till vår och våren till sommar. Det är svårt att inte slås av en igenkännande glädje när man som läsare får ta del av denna kärleksförklaring till den svenska naturen.

Den mörka församlingen av granar
ordnar sig kring tjärnen som ännu har månens runda
bild
på gammalt sätt bevarad.
Likt en oblat gungar månen ut
på buktad spegel. Och alla undfår den.
Granarnas församling har där sin nattvard
bakom bygdens rygg och långt ifrån människans land.

Medkänslans patetik. Hösten 1946 reste Stig Dagerm.. Visa hela

Medkänslans patetik. Hösten 1946 reste Stig Dagerman på uppdrag av tidningen Expressen till Tyskland för att skildra tillståndet i nationen dryga året efter kapitulationen. Med knivskarp skräpa och utan ansatser till fördömande lyckades han skildra krigets brutala efterverkningar hos en befolkning som då levde i sönderbombande spökstäder. Han bevittnar avnazifieringsrättegångar som ofta var ett uppgivet spel för gallerierna, åker med på knökfulla tåg och skildrar det avgrundslånga gapet mellan generationerna samt de hundratusentals inrikesflyktningar – tyskar - som svältandes skickas från stad till stad. Det är ett mardrömslikt samhälle som framträder, med utbredd prostitution, och en segrande ockupationsmakt som inte direkt gör sitt yttersta för att själva praktisera demokratins värdegrunder. Även en del journalistkollegor från segrarmakterna får sin slev av kritiken.

Som läsare av idag var det närmast en chockartad upplevelse att ta del av dessa reportage, jag visste förstås att många tyska städer drabbats hårt av de allierandes bombräder, men att situationen var så här prekär (och det ett helt år efter krigsslutet) anade jag inte. Och det är faktiskt lite skrämmande, för frågan som blixtsnabbt infinner sig är hur skolans historieböcker helt kunde utelämna denna väsentliga information? Det går knappast att föreställa sig att den verklighet som här beskrivs faktisk existerade för mindre än 70 år sedan. Boken avslutas med ett kapitel som sätter resan i ett vidare perspektiv, beskriver resvägarna samt de blandande recensioner som boken fick motta då den publicerades våren 1947. Den här recensenten har dock inga större invändningar mot denna intelligent formulerade reportagesammanställning.

Knut Carlqvist sammanfattar i ”Tysta leken – varfö.. Visa hela

Knut Carlqvist sammanfattar i ”Tysta leken – varför sjönk Estonia?” flera års studier av protokollen från en haveriutredning som kommit att ifrågasättas från första stund. Författaren visar metodiskt att haveriutredningen medvetet förtigit och förvanskat vissa vittnesuppgifter och att rapportens slutsatser är godtyckliga och på vissa punkter helt ogrundade.

Det som inger Tysta leken en särställning bland den litteratur som publicerat om Estoniakatastrofen är (enligt mig) att den belyser katastrofen med hjälp av de överlevandes uttalanden och upplevelser, beskrivna i förhören direkt efter olyckan samt i kompletterande intervjuer utförda av media och privata utredare. Carlqvist som själv är historiker går varsamt och vetenskapligt tillväga med ett källmaterial som otvivelaktigt är att betrakta som kontroversiellt sprängstoff. Analysen av de olika vittnesmålen och djupintervjuerna med nyckelvittnen ställs mot varandra (och andra direkt motstridiga uttalanden) och alstrar därmed en mångsidig belysning av ett synnerligen svårarbetat källmaterial. Carlqvist påstår aldrig i sin redogörelse att han själv har exakt kännedom om varför Estonia sjönk, bara det att Haverikommissionens slutsatser, vid beaktande av vittnesmålen, är besynnerliga. Författaren presenterar mot slutet ett tänkbart scenario om varför Estonias sjönk, samtidigt som han öppen för att det kan gått till också på andra sätt.

Det krävs en viss fokusering (ibland gränsande till full koncentration) från läsarens sida för att hänga med då Carlqvist tar itu med de mer tekniska beskrivningarna av fartygskonstruktion och dyl. Likaså krävs det att läsaren är uppmärksam då författaren redogör för var och när olika personer befann sig inne i fartygets sektioner vid olika och samtida tidpunkter. Men tar man sig igenom dessa betydelsefulla och svårgreppbara passager får man en riklig belöning i form av ett skolexempel på pedagogisk nutidsforskning. Tysta leken speglar även, på ett förtjänstfullt sätt, hur nationella intressen kan inverka på och förändra beskrivningen av ett nationellt trauma. Mycket läsvärd och intressant.

Sensommaren 1943, permissionen är slut och bokens.. Visa hela

Sensommaren 1943, permissionen är slut och bokens huvudperson, den 23-årige Andreas, har just satt sig på det tåg som ska föra honom tillbaka till den östfront som för merparten av det tyska fotfolket innebär en säker och plågsam död. För att acklimatisera sig med den otänkbara tanken om det definitiva slutet räknar han ut tidpunkten och platsen för sin nära förestående bortgång. Under resans gång kommer han att stifta bekantskap med två olycksbröder och i den vänskap som gradvis uppstår mellan de tre soldaterna vaknar livsgnistan till liv igen. Vid ett uppehåll i den polska staden Lemberg hamnar Andreas på en bordell där han finner sitt livs stora förälskelse i en jämnårig polsk flicka. Men kan han verkligen finna någon förtröstan i denna kärlek då han innerst inne förstår att han ovillkorligen kommer att vara död inom bara några timmar?

Tåget var punktligt beskriver på ett obevekligt sätt hur vanliga människor påverkas av att leva mitt uppe i krigets vanvett. Svartsynen blir emellertid aldrig helt dominerande i så måtto att Böll med finstämda beskrivningar av (med-) mänsklig värme visar att livslågan kan fortleva även i det djupaste mörker. Böll lyckas enligt mig att på ett mästerligt sätt skildra den existentiella fruktan som hemsöker en soldat som påbörjat nedräkningen av sina sista dagar och timmar. Jag blev mycket starkt påverkad av denna berättelse och det var med gråten i halsen som jag tillslut lade ifrån mig denna litterära skatt. Ett verkligt måste för varje fredsvän.

Tårpilen är en högst annorlunda och till meningsup.. Visa hela

Tårpilen är en högst annorlunda och till meningsuppbyggnaden innovativ roman av allas vår Ulf. Berättelsen är egentligen en brevkorrespondens mellan huvudpersonen och hans närmaste förtrogna. Meningarna påminner till sin form om lyrik såtillvida att punkter och kommatecken lyser med sin frånvaro. Är romanen bra då? Jodå då man väl kommit in i jargongen och meningsuppbyggnaden och lämnat de inledande dubierna bakom sig tycker jag att det funkar helt okej. Att jag sedan inte är någon entusiastisk förespråkare för författares egna levnadsskildringar är ju en annan sak. Passar till sitt tema utmärkt till Lundells musikalster ”Det goda livet”.

Boken U-sväng inslagen i folie (sug på den titeln.. Visa hela

Boken U-sväng inslagen i folie (sug på den titeln ni!) innehåller disparata bilder och motiv och är på många sätt olik de övriga Stenmark-volymer som jag läst. I bokens första tredjedel ”Stockholm runt” tar författaren med oss till (1970- och 1980-talets?)Stockholm. Bilder över diverse vanliga Stockholmsmiljöer ges nytt liv och nya innebörder med Stenmarks finurliga och kluriga kommentarer i nederkant. Här är Stenmark i ovanligt gott slag; några riktiga höjdpunkter finns, bland annat bilden över Strindbergs staty där den store författaren gränslar naken på en sten. Texten är obetalbar: ”Man får väl trösta sig med att man slipper se Astrid Lindgren så här”.

Bokens första tredjedel är så pass bra att den lyckas rädda denna volym från ett ekande magplask. För resterande delar är enligt mitt tycke totalt oläsbara – bilder av silutter ståendes i kök, Norrköping på 1960-talet, skogsfoton, direkt fåniga bilder tagna i hemmiljö och diverse besynnerliga polaroidbilder. Jag har svårt att se det komiska i dessa (möjligtvis är de inte avsedda att vara komiska?), måhända vill författaren med dessa kommenterade bilder spegla den alles närvarande vardagligheten i dess olika beståndsdelar. Andra tolkningar finns säkerligen.

”Under höststjärnan” handlar om vagabonden och vil.. Visa hela

”Under höststjärnan” handlar om vagabonden och vildmarksvurmaren Knut Pedersen, en man som frivilligt lämnat den dekadenta storstaden med sina kafékotterier och livsodugligt pösiga kultur för den norska landsbygdens friska naturmiljöer. Under berättelsens gång får man som läsare följa huvudpersonens vandringar mellan herrgårdar och tillfälliga arbeten; han tar anställning som bl.a. brunnsgrävare, timmerhuggare, dräng och kusk. Som läsare får man också stifta bekantskap med en mängd egensinniga original, arbetsgivare, arbetskamrater samt två kvinnor som väcker huvudpersonens lidelse. Det mest intressanta partierna i boken är enligt mig de där huvudpersonen kommer på sig själv med att vara tjudrad vid den storstadsmentalitet som han så intensivt föraktar.

Romanen är en nästan övertydlig hyllning till det enkla och okonstlade livet samtidigt som den ifrågasätter den ”nya tidens” bekvämligheter och kulturella snobbism. Bokens huvudtema liknar därmed det som även återfinns romaner såsom ”Pan” och ”Markens gröda”. Även i övrigt tycker jag att ”Under höststjärnan” liknar mycket av det som jag tidigare läst av Hamsun; det finns hela tiden ett avundsvärt flyt i meningarna och de vackra naturbeskrivningarna är närmst poetiskt bedårande. ”Under höststjärnan” är enligt mitt tycke en mycket bra roman av nordens kanske främste vildmarkspoet.

Hans Andersson beskrivs på insidan av bokens omsla.. Visa hela

Hans Andersson beskrivs på insidan av bokens omslag som Sveriges främste skildrare av natur och människor i Norrbottens skogsland och fjäll. I den aktuella boken, Under Polstjärnan från 1996, berättar denne för mig obekante författare några exempellöst vackra och stämningsfulla berättelser – berättelser som i sin utformning gräsar till det lyriska. Motiven i de totalt 27 berättelserna är i samtliga fall hämtade från trakterna kring författarens hemstad Jokkmokk. Över de inemot hundra sidorna tas man som läsare med på ett flertal livgivande och uppfriskande strapatser över fjäll och genom glesbevuxna skogsområden, man ges också tillfälle att lystra till en och annan skröna.

Andersson lyckas med en utsökt autenticitet, och med en i det närmaste överdådig berättarkraft, frammana dofterna av den svenska vildmarken – det kändes faktiskt som om vällukter av bark, kåda, rimfrost och upptinade fjällbäckar strömmade mot mig när jag satt där skönt bakåtlutad i läsfåtöljen. Min enda anmärkning mot denna litterära dunderöverraskning är att Andersson med fördel kunnat utöka bokens mer filosofiska avsnitt (exempelvis berättelsen ”Människorna på stigen”). Om detta hade gjorts hade säkerligen fler av de fantastiska berättelserna haft möjlighet att fastna i mitt långtidsminne. De fina teckningarna i boken är författarens egna.

Underströmmar utspelar sig på den lilla ön Le Devi.. Visa hela

Underströmmar utspelar sig på den lilla ön Le Devine belägen vid den franska Atlantkusten dit bokens huvudperson Mado återvänt efter några trassliga år på fastlandet. Men på ön är inte mycket sig likt, rivaliteten mellan öns två byar Les Salants (varifrån Mado kommer) och La Houssinière, har blossat upp i och med att de underströmmar som är avgörandet för fisket och turismen har vänt. La Houssinière upplever en blomstringstid samtidigt som Les Salants utarmas för var dag som går. Mados hemkomst och alltmer handfasta försök att finna en lösning på den uppkomna rivaliteten väcker efterhand liv i den nedärvda misstron och uråldriga familjefejder...

Det här inte någon stor litteratur, inte alls, men berättelsen är skriven med värme och tecknad med en ömhet som faktiskt känns genuin. Att Harris gillar sin skådeplats och de karaktärer som boken befolkas med är ställt utom allt tvivel. Detta gör att jag kan ha visst överseende med att karaktärerna är väl klichéartade och endimensionella. De följer i stort sett ett formulär 1A, med en lurig gamling, en gåtfull främling, en tystlåten skönhet etc. etc. Miljöbeskrivningarna är dock tecknade med en betydligt vassare skärpa (vilket får mig att undra om platsen existerar i verkligheten).

Ska jag vara lite krass, vilket jag ofta är, känns det även som att Harris haft en filmatisering i åtanke i skrivandets stund (eller är det ett beställningsjobb åt ett filmbolag?). Jag tycker i alla fall att det kändes som läsa ett filmmanus såtillvida att händelseförloppet i mångt och mycket beskrivs i termer av tablåer med dialoger direkt anpassade till filmens värld. Detta är i och för sig inget stort problem, men icke desto mindre värt att uppmärksamma. Underströmmar bjuder på få riktiga överraskningar utan levererar istället det som Harris trogna läsekrets förväntar sig: några trivsamma och småputtriga timmar i läsfåtöljen. Boken har i skrivande stund inte filmatiserats.

I Ungdomens bröd (1957) tecknas bilden av ett Tysk.. Visa hela

I Ungdomens bröd (1957) tecknas bilden av ett Tyskland som precis påbörjat återhämtningen från andra världskriget och allt vad det förde med sig i form av lidande och skam. Berättelsens huvudperson den 23-årige Walter Fendrich har flyttat till storstaden och där jobbat sig upp i en firma som reparerar tvättmaskiner. Affärerna går utmärkt eftersom vanligt folk precis har fått råd att inreda sina hem med vitvaror. Walter har skaffat sig en egen bil och lagt undan en del pengar på banken, och på det privata planet närmar sig en förlovning med chefens dotter. Men det blir inte riktigt så, istället händer det sig så att Walter blir blixtförälskad i Hedwig (lillasyster till en gammal klasskamrat) som han ska hjälpa att installera sig i staden.

Med närmast kirurgisk precision skildrar Böll vardagen i ett land som försöker lägga dåtiden bakom sig och blicka framåt mot en bättre värld. Även beskrivningen av den plötsliga kärlekens underverk är fint tecknad även om själva kärlekshistorien, enligt min mening, är tydligt underordnad tids- och miljöbeskrivningarna. Rent språkligt tycker jag att dock att Böll (för ovanlighetens skull) hamnar lite snett, detta i så måtto att experimenterandet med metaforer ibland drivs lite väl långt. Följande citat kan ge en vink om detta:

”Tydligast mindes jag fläckarna på Mullers hus: upp till fönstren på nedre botten hade den gröna rappningen på sina ställen svartnat av den uppstigande markfuktigheten och bildat fantastisk mönster som liknade kartorna i någon hemlighetsfull atlas; fram emot sommaren torkade kanterna ut och blev vita som hudutslag, men också i starkaste sommarvärme behöll fläckarna en kärna av mörkgrått. Höst och vinter spred sig fukten även utöver ärren efter föregående års utslag, liksom på ett läskpapper…” Och så vidare.

Trots att jag förhåller mig ganska kritiskt till detta överanvändande av metaforer fanns det några godbitar som jag bara inte kunde blunda för. Smaka på denna:” färgen på såsen var svavelgul, lika gul som solen på en amatörmålares tavla”. Bravissimo!

Som tidsdokument värderar jag denna lilla roman mycket högt.

Även om John Franklin inte var långsam eller på an.. Visa hela

Även om John Franklin inte var långsam eller på annat sätt saktfärdig i verkligheten (han har levat på riktigt) så är denna skildring mycket annorlunda och intressant. Det mest fascinerande i Nadolnys skildring inte de praktiska besvär som huvudpersonen finner i tillvaron och dessa hanteras. Det intressanta är istället den livshållning och den etik som Franklin utvecklar som följd av sin långsamhet. Att ha tålamod, lämna utrymme för eftertanke, sinne för detaljer samt värdet av att vänta och inte hasta sig fram i tillvaron. Upptäckten av långsamheten borde läsas, och nyttjas som en väckarklocka, av alla stressande västerlänningar.

Med en närmast otäck språklig precision berättar B.. Visa hela

Med en närmast otäck språklig precision berättar Baricco denna nästan filmiska historia om hämnd och försoning.

Denna korta roman (98 sidor) är som sagt i högsta grad filmisk och liknar inledningsvis en skapelse av regissören Quentin Tarantino: Tre män anländer i bil till en ödsligt belägen gård för att där utkräva hämnd för illgärningar som begåtts under ett nyligen avslutat inbördeskrig (gissningsvis det spanska inbördeskriget 1936-1939). Väl anlända till gården utkräver de en ytterst skoningslös vedergällning gentemot en tidigare bödel, som numera dragit sig undan civilisationen med sina två små barn. I utkrävandes stund hamnar sonen i vägen för männens våld och skjuts i stycken med ett maskingevär. Gömd under golvet tvingas den sexåriga dottern, Nina, lyssna till den brutala avrättningen och innan männen beger sig av från brottsplatsen upptäcks hon av Tito, den yngste av mördarna. Tito förblir dock tyst inför åsynen av den uppskrämda flickan och Ninas liv skonas. Detta är bokens första del - hämndens. I den andra delen berättar Baricco istället om hämndens motsats - försoningen.

Denna, den andra delen av boken, utspelar sig på ett café ungefär femtio senare när Nina sökt upp Tito, den man valde att skona hennes liv en kväll för länge sedan. Den tid som förflutit mellan berättelsens nu- och dåtid kan läsaren bara ana sig till med hjälp av det stundtals raffinerade samtalet dem två emellan.

”Utan blod” är enligt mig en berättelse om hur kriget formar och förstör människor långt efter att fredsfördragen har undertecknats. Men det är samtidigt en vacker och hoppingivande redogörelse över hur förlåtandet gör försoningen möjlig. Greppet att dela berättelsen i två tidsmässigt separerade delar – mellan dåtid och nutid – är finurligt och utgör tillsammans med det hänförande språket och den intressanta ramhandlingen bokens stora förtjänster. Men det finns tyvärr några smärre svagheter inbyggda i berättelsen också. Vad jag främst åsyftar är att trovärdigheten mot slutet får sig några törnar. Det korta återgivandet av Ninas uppväxt blottar exempelvis några oväntade logiska motsättningar. Men detta utgör endast smärre skönhetsfläckar och påverkar inte helhetsintrycket mer än nämnvärt.

Om detta må ni berätta…Så skulle jag vilja sammanf.. Visa hela

Om detta må ni berätta…Så skulle jag vilja sammanfatta Sven Lindqvists betydelsefulla och djupt insiktsfulla ”Utrota varenda jävel”. Denna publikation handlar om de fördomar, den rädsla och det förakt som människan alltid visat gentmot främmande civilisationer och folkslag. Lindqvist beskriver i ”Utrota varenda jävel” hur dessa fördomar under mitten av 1800-talet kom att inordnas under en organiserad och ”vetenskaplig” förklaringsansats – den rasistiska.

Sven Lindqvist tar upp ett för den västerländska civilisationen mindre smickrande kapitel då han slag i slag blottlägger och beskriver den rasistiska ideologins framväxt och utbredning. Främlingsfientliga tänkare såsom filosofen Herbert Spenser och naturvetaren Robert Knox analyseras i hettan av Lindqvist egen vandring genom ett helveteshett Sahara. Under kolonialismen var utvecklingssvärmeriet och tankarna om den starkes rätt till dominans upphöjd till en lag menar Lindqvist som citerar den liberale filosofen Herbert Spencer som i mitten av 1800-talet när han säger att: "imperialismen har tjänat civilisationen genom att röja undan de lägre raserna från jorden". Den tyska nazismen blir med denna insikt inget unikt kapitel i den mänskliga historien utan istället en naturlig följd av det europeiska och imperialistiska arvet, menar Lindqvist. Dessa påstående har Lindqvist fått klä skott för, delvis oförtjänt anser jag. Jag avslutar denna knapphändiga recension med Lindqvists fullständigt briljanta inlednings- och avslutningsreplik: ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna”.

Efter att för några år sedan ha sett filmatisering.. Visa hela

Efter att för några år sedan ha sett filmatiseringen av denna Vertigo-klassiker har jag varit nyfiken på att läsa det original som filmen baserar sig på. Nu har jag gjort slag i saken, och efter en första genomläsning av de drygt 300 sidorna serieföljetong kan jag leverera följande korta recension.

Ramhandlingen i originalet följer i stort filmatiseringens, medan ganska mycket på detaljnivån skiljer sig åt. Några av de större skillnaderna utgörs av dramats tids- och utgångspunkt: serien utspelar sig åren 1997-1998, medan filmen är förlagd till åren 2020-2021, samt att seriemagasinet utspelar sig några år efter det kärnvapenkrig som bidragit till den fascistoida högerregimens maktövertagande (serien skrevs och tecknades som en kommentar och varning till den politiska utvecklingen i Storbritannien under det tidiga 1980-talet).

Andra skillnader rör kronologin och iscensättandet av V:s hämndaktioner. Seriemagasinet är i motsats till filmen indelat i tre böcker eller akter. Redan i den första, Europe After the Reign, slutför V sin vendetta mot de personer som tidigare har arbetat vid koncentrationslägret Larkhill. Den andra boken, This Vicious Cabaret, ägnas nästan uteslutande om de två kvinnorna Evey Hammond och Rosemary (Rose) Almond, som har korsat V:s väg i den första boken. I den tredje och sista akten, The Land of Do-As-You-Please, excellerar V med sina sprängmedelskunskaper och Londonborna gör slutligen uppror mot den fascistoida högerregimen. Även på karaktärsplanet finns uppenbara skillnader mellan bok och film. Seriens maskerade ”hjälte” är betydligt grövre och mer hänsynsklös än filmens och hämndräderna är om möjligt än mer sofistikerade. Och även när det gäller seriens ena kvinnliga huvudperson Evey Hammond är skillnaderna till filmen ganska stora. I den tecknade förlagan är Evey betydligt yngre (bara 16 år), naivare och påtagligt mer proletariserad (samt prostituerad). Den andra kvinnliga huvudpersonen, Rose Almond, förekommer inte alls i filmen.

Efter att ha läst originalet blir jag faktiskt än mer imponerad av filmversionen som enligt mitt tyckte överträffar originalet med råge. Filmen är betydligt rappare, mer trovärdig och inte alls lika plottrig som serien. Förutom detta tycker jag att filmen mått bra av att vissa i originalet förekommande personer och händelser strukits helt. Som tidskommentar och varningsklocka är de båda versionerna dock fullt jämbördiga.

Murakamis personliga betraktelser över sitt förhål.. Visa hela

Murakamis personliga betraktelser över sitt förhållningssätt livet, löpning och hur denna har förändrat hans liv. Det flyter på rätt bra tycker jag och löpningen hamnar inte alltid i fokus då Murakami oavlåtligen fyller på med och flikar in andra episoder som på det ena eller andra sättet gjort honom till den han är. Som löparguide tycker jag inte att det här är någon vidare bok (och det har inte att göra med att jag inte delar författarens syn på eller förhållande till löpningen). Men nu är ju detta inte främst en löparguide vilket man skulle kunna förledas att tro.

För den som är Murakamifrälst torde boken emellertid utgöra en guldgruva såtillvida att den ger en ganska intim inblick i författarens syn på sitt skrivande och vilka maximer som leder honom i det. Den bild som jag under läsningen får av författaren är även ganska snarlik de manliga huvudpersoner som figurerar i hans romaner. Detta är kanske inte någon sensationell upptäckt men ändå värd att notera sådär i förbifarten.

Hade författaren lyssnat till ett för allmänheten helt okänt namn tror jag dock inte att den här boken hade passerat förläggare och tryckpressar. Murakami är avgjort en bättre författare än löpare och det tycker jag framgår med all önskvärd tydlighet här. Episoderna som rörde själva löpningen intresserade mig därför föga.

Hermann Hesse på vandring i Alperna. Som läsare få.. Visa hela

Hermann Hesse på vandring i Alperna. Som läsare får man här följa med i den store författarens fotspår när denne i makligt tempo passerar pittoreska byar, vandrar mellan vindpinade gårdar, över uråldriga broar och längst steniga fjällstränder. Hesses beskriver med ett utsökt språk sin pacifistiska livsåskådning och splittrade personlighet. De fina beskrivningarna av vandringen varvas med vackra poem där Hesse skildrar såväl känslotillstånd som fjällvärldens nyckfulla väderlek. Författaren ger också läsaren en antydning om sin syn på den eviga frågan om livets mening. När Hesse nedtecknade dessa betraktelser 1920 var han fyllda 43 år och i begrepp att slå igenom som författare. Med sina två efterkommande romaner ”Siddhartha” (1922) och ”Stäppvargen” (1927) kom han att etablera det författarskap som så småningom skulle leda ända fram till nobelpriset i litteratur. Jag tycker också (med facit i hand) att det märks att denna bok utgör början på något riktigt stort.

Insiktsfull och livsbejakande.

I Vetenskapen och förnuftet (från 1987) ifrågasätt.. Visa hela

I Vetenskapen och förnuftet (från 1987) ifrågasätter den finske filosofen Georg Henrik von Wright industrisamhällets lämplighet för människosläktet. Det som uppfattades som revolutionerande med just denna skift var att författaren tillät sig att tänka tanken att människoarten är utdöende. Biologiskt en föga uppseendeväckande tes, men von Wrights bok väckte inte desto mindre häftiga reaktioner och kritik. I boken tar von Wright upp frågor som han ansåg som väsentliga för människans framtid bl.a. förhållandet mellan företeelserna kapitalism, teknik, miljö och krig.

Boken ger långt ifrån svar på alla de frågor som läsningen framkallar, vilket heller inte är möjligt. Essensen av von Wrights resonemang torde trots allt vara efterlysandet av en vetenskap, som i likhet med grekernas bejakar ett granskande förnuft, en vetenskap som inte bara är rationell utan också emotionell och rimlig - dvs. en förnuftig vetenskap. För att vara en vetenskapligt inriktad filosofiskrift är ”Vetenskapen och förnuftet” förvånansvärt utåtvänd och publikvänlig. Boken utgjorde ett av startskotten i en filosofisk debatt om vetenskapens framtida inriktning. Denna debatt fortgår än idag. Det här boken är allt annat än njutningsfull att läsa då det är dess pessimistiska budskap som utgör det centrala temat (och inte språket). Men dessa budskap känns fortfarande angelägna trots att de numera ingår som en självklar del i samhällsdebatten.

"Victoria" från år 1898 är en kärlekshistoria förf.. Visa hela

"Victoria" från år 1898 är en kärlekshistoria författad av den norske nobelpristagaren Knut Hamsun. Bokens huvudperson Johannes är av enkel börd (son till en mjölnare) och förälskar sig redan vid mycket unga i den ljuvliga rikemansdottern Victoria som bor i grannskapet. När berättelsen tar sin början är Victoria endast 10 år gammal och Johannes gissningsvis några år äldre. Johannes flyttar sedan från landet till staden för att studera men glömmer för den skull aldrig bort sin älskade Victoria. Flera år senare återvänder Johannes till hembygden och nu har Victoria blivit 17 år gammal och vackrare än någonsin förr…Några år senare möts de två i staden och nu är Victoria förlovad med den välsituerade löjtnant Otto men kärleken svalnar inte på grund av det, det växer snarare allt mer. Johannes som kommit att bli en välkänd poet inser plötslig att hans kärlek är besvarad men kan verkligen Victoria bryta sin trolovning och föräldrarnas vilja och välja arbetarsonen Johannes framför rikemanssonen Otto?

Först och främst, intrigen suger fett! Handlingen känns på det hela taget gripen ur luften och fullkomligt orealistisk. Alla har väl någon gång varit förälskad som barn (den första stora kärleken) men i ärlighetens namn, vem kan hålla en sådan barnkärlek vid liv år efter år? Hela boken faller i princip med detta konstaterande, även om den är skriven med en behaglig meningsuppbyggnad och i övrigt porlande språk. Hade det inte varit för att Hamsun var en berättare av guds nåde hade den här romanen troligtvis blivit fullständigt förfärlig. Nu lyckas emellertid Hamsun med hjälp av sin enastående författartalang att klara upp det hela med ett rätt hyfsat resultat ändå. Jag kan likställa det hela med att ge en mästerregissör ett taskigt manus…det går att ro iland men det går inte att få resultatet att bli riktigt bra. Jag liknar ”Victoria” vid en sämre kortversion av Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Lite av en harlequinroman i nobelprisförpackning. Hamsuns sämsta bok?

Vin från hela världen spänner över totalt 416 sido.. Visa hela

Vin från hela världen spänner över totalt 416 sidor och innehåller mängder av information och en del nya rön om världens viner. Boken är upplagt i alfabetisk ordning vilket gör det lätt för den kunskapstörstande att finna information om ett specifikt vin, ett vindistrikt, en vinproducent eller an druvsort. Detta snillrika upplägg är bra såtillvida att det underlättar informationshämtande om man från början vet vad man ska leta efter, vet man inte detta försvåras däremot sökningen påtagligt. Världens femton ledande vinproducerande länder och deras klassificeringssystem presenteras i speciella avsnitt samtidigt som många av de vanligaste druvsorterna finns illustrerade och beskrivna.

Boken inrymmer sammantaget mer än 1 600 uppslagsord och därtill ungefär 700 färgbilder (varav merparten är mycket vackra), kartor, vinetiketter, årgångstabeller och en ordlista. Det bästa med denna uppslagsbok är dock den instruktiva genomgången över vintillverkningen och de pedagogiska tipsen beträffande vinprovning och hur man kan ”enkelt” kan lära sig att känna igen olika vintyper. Trots många förtjänster känns det dock som att något saknas i detta lexikon, möjligen kan det vara själva upplägget som leder till att bokens innehåll inte känns tillräckligt sammanhållet. Därför ger jag detta vinlexikon en svag trea i betyg.

Historien om Bengt ”Pavlo” Gustavssons möte med Jä.. Visa hela

Historien om Bengt ”Pavlo” Gustavssons möte med Jämtland och Åre är en i sanning hissnande läsupplevelse. Persongalleriet som Lundell mönstrar är helt enastående, och porträtteringen av den dekadente och synnerligen besynnerlige lustigkurren Julius Tonker är fullkomligt briljant. Miljöskildringarna är uttrycksfulla och historien lika underhållande som skruvad. Jag tycker emellertid att slutet på berättelsen, tråkigt nog, förtar mycket av den glädje som annars kännetecknar romanen. Det är mycket synd, med en bättre avslutning skulle Vinter i paradiset kunna mäta sig med Lundells, enligt mitt tycke, bästa roman ”Kyssen”.

I ”Vinterresa i norrbotten” (1955) återvänder Eyvi.. Visa hela

I ”Vinterresa i norrbotten” (1955) återvänder Eyvind Johnson efter 30 år till sin barndoms norrbotten, ett norrbotten som i vissa avseenden (liksom hans själv) genomgått stora förändringar i andra inte. Resan sker såväl på ett yttre som på ett inre plan allteftersom tåget mellan Luleå och Kiruna rör sig framåt. I de vintersamhällen som passeras ser Johnson sig själv springa omkring som barn, ett barn som kände sig borta med ändå hemma, hemma men på samma gång borta - en ung individ som viste med sig att han var annorlunda och vars bana skulle bli annorlunda kamraternas.

Bokens stora höjdpunkt infinner sig enligt mig när författaren berättar om och hur det norrländska landskapet och de norrländska städerna på ett eller annat sätt återfinns och återspeglas även i hans andra romaner (även de som utspelar sig utanför landets gränser). Johnson beskriver även förbehållslöst hur personer som han stött på i verkliga livet kommit att infogas som karaktärer i de böcker han skrivit. Boken fångar stämningar och miljöer på ett förträffligt sätt samtidigt som den inbitne Johnsonfantasten lär få sitt lystmäte av de kopplingar som finns till författarens tidigare böcker. Långt ifrån epokgörande men ändå en trevlig och tänkvärd reseskildring som många bör kunna uppskatta. Snuddande nära en fyra i betyg.

Vitryssland var den enda av de forna sovjetrepubli.. Visa hela

Vitryssland var den enda av de forna sovjetrepubliker som inte frivilligt lämnade Sovjetunionen utan ville bibehålla proletariatets diktatur. Journalisten och korrespondenten Kjell-Albin Abrahamson har rest till Vitryssland för att ta reda på varför. Denna resskildring speglar ett vanvårdat samhälle pinat av Tjernobylkatastrofens ofattbara följder. Då samhällsekonomin kapsejsat har det vitsryska folket återgått till självhushållning och byteshandel. Den demokratiska utveckling som kännetecknat de övriga sovjetrepublikerna har aldrig kommit igång på allvar och press- och yttrandefriheten är fortfarande starkt begränsad.

Abrahamsons ger läsaren många olika förklaringar till Vitrysslands nuvarande tillstånd; motiveringar såsom bl.a. dess brokiga historia med avsaknad av reellt självstyre manifesterad genom tysk och rysk ockupation. Landets kulturella status mäts med hjälp av en skildring av Marc Chagalls bakgrund och konstskapelser. Jag stör mig emellertid på att skildringen i hög utsträckningar är färgad av författarens egna värderingar och politiska moralpredikan. Detta gör att jag tar Abrahamsons framställning med en stor nypa (nästan näve) salt. Fler källhänvisningar och nyanserade tolkningar tycker jag alltså vore på sin plats. Lättläst och intressant reseskildring även om jag är tveksam till att Abrahamsons bild av Vitryssland är helt rättvisande.

Jag ställer mig tvehågsen inför Steinbecks praktfu.. Visa hela

Jag ställer mig tvehågsen inför Steinbecks praktfulla klassiker ”Vredens druvor” - av många ansedd som författarens allra främsta litterära verk. Detta väldiga epos, om familjens Joads uppbrott och vidare leverne torde utgöra ett betydelsefullt skildring/tidsdokument över hur den amerikanska depressionen hemsökte vanliga människor. Skildringen av resan på route 66 och beskrivningarna av de ofta icke-blida mottagandet som väntade många av lycksökarna är till sin form helt fantastiskt och saknar sannolikt motstycke i litteraturhistorien. Emellertid anser jag att Steinbecks, förvisso målande skildringar, är väl svulstiga många gånger. Företeelser som enkelt kunde beskrivas med några rader sväller ofta ut till att omfatta i bästa fall en hel sida, i värsta fall ett helt kapitel. Detta gör att handlingen rör sig mycket sakta framåt (vilket kan ha varit ett avsiktligt drag från Steinbecks sida) och därmed prövar läsarens tålamod (i alla fall mitt). Nu när jag fått smälta alla intryck som boken frammanade känner jag mig glad att valde att läsa ut boken trots att läsningen många gånger gick trögt. Dessa djupare intryck kan ändock inte helt uppväga den motvilja som faktiskt infann sig vid själva läsningen. En riktigt bra bok måste vara tilltalande både vid själva lästillfället och efteråt. Det var inte ”Vredens druvor”.

Vi befinner oss i mitten av 1800-talet, i industri.. Visa hela

Vi befinner oss i mitten av 1800-talet, i industrialismens ungdom, i en tid då det fortfarande känns otänkbart att människan ska kunna färdas snabbare än på en hästrygg. Men förändringens vindar har börjat vina i Europa och når omsider den lilla avkroken Quinnipak där den excentriske och världsvane glasfabrikanten herr Rail bor. Bomben slår ned i bygden då denne från sin senaste resa har tagit med sig ett äkta järnvägslok! Vad som saknas för att lyckas sätta Quinnipak på kartan är ”bara” en järnväg, men Rail är karl för sin hatt och tillsammans med geniet Hector Horeau (som fått i uppdrag att till världsutställningen i London uppföra en byggnad enbart bestående av järn och glas) skrider han till verket. Utöver herr Rail och Horeau får vi även stifta bekantskap med Rails vackra hustru Jun, dirigenten Pekisch, dennes hantlangare Pehnt och den sluge skandinaviske glasmästaren Anderson varpå Rails hela projekt i slutänden vilar.

Bariccos debutroman är en mycket märklig historia som svårligen låter sig beskrivas med den korta redogörelsen ovan. Berättelsen kan närmast liknas vid ett kalejdoskop som med sprudlande energi reflekterar olika till varandra länkade historier. Språket är som sagt livligt sprudlande och påminner, tillsammans med idérikedomen, inte så lite om det som återfinns hos Bariccos landsman Italo Calvino. Den här galna historien handlar om drömmar som infrias och drömmar som inte gör det, och om rädslan för förändringar. Jag ger Vredens slott en rak trea i betyg, ett betyg som hade blivit högre om författaren varit mer fokuserad, för här blev det lite väl många bollar att hålla i luften samtidigt.

Vägar över Metaponto är en kompakt resedagbok som.. Visa hela

Vägar över Metaponto är en kompakt resedagbok som nedskrevs vid Johnsons två Italienvistelser åren 1956 och 1958. I boken får vi möta den reflekterande svenske resenären som nu återvänder till städer och byar som han tidigare besökt och skildrat i romanen ”Molnen över Metapontion”. Betraktelserna känns på det hela taget väldigt personliga och under resans gång erfar man som läsare Johnsons unika förmåga att skildra olika stämningar och miljöer. En vanlig tågresa känns exempelvis som ett gränslöst äventyr och en promenad i den uråldriga staden Benevento som ett tillfälligt besök i en svunnen tid. Johnsons föreställning om tidevarvens parallellitet hänger oavlåtligt som en lätt genomskinlig och nästan förnimbar skugga över de finfina skildringarna.

Vissa av de detaljer som beskrivs i boken återfinns även i den mästerliga romanen ”Hans nådes tid” som publicerades året efter ”Vägar över Metaponto”. Jag tycker att Johnson med denna resedagbok visade prov på hela sin häpnadsväckande talang. Som jag ser det är Eyvind Johnson den enda av efterkrigstidens svenska författare som kan utmana de riktigt stora namnen i litteraturhistorien. Eyvind Johnson är (enligt mig) den svenska litteraturhistoriens svar på idrottens Ingemar Stenmark: helt överlägsen på hemmaplan och endast matchad av ett fåtal i resten av världen. Denna åsikt bestyrktes av den utsökta ”Vägar över Metaponto”. Ett oumbärligt litterärt guldkorn.

En man och hans son kämpar sig fram genom en nedbr.. Visa hela

En man och hans son kämpar sig fram genom en nedbränd, frostbiten framtid. En okänd katastrof av obekant omfattning har inträffat i en närbelägen dåtid; ett fullskaligt kärnvapenkrig eller ett meteoritnedslag som gjort att stora delar av mänskligheten (i alla fall USA) har utplånats. Samhällskontraktet har upplösts och mänskligheten har klivit tillbaka i ett kannibaliskt Darwinsiktiskt naturtillstånd där endast de starkaste överlever. Bokens två huvudpersoner är inte fysiskt starka och försöker därför överleva med hjälp av förslagen- och försiktighet.

Apokalypsen i sig spelar dock ingen större roll ska det visa sig – för hade den gjort det skulle författaren naturligtvis valt att beskriva vad som orsakade den mardröm som berättelsen utspelar sig i. McCarthy väljer istället att fokusera storyn på relationen mellan far och son och deras oförtrutna kamp mot alla odds. Mannen är tidigare läkare och därför fast besluten om att se till sin uppgift att företräda godheten i en ond tid. Pojken som gissningsvis är 6-7 år minns inte tiden före apokalypsen och tvekar boken igenom vari meningen med deras kamp ligger - särskilt som godheten (som begrepp) upplevs abstrakt och innehållslöst.

Vägen är en på alla sätt domedagsmörk berättelse som innehåller få, om ens någon, riktigt ljusglimt. Att placera ett oskyldigt barn mitt i händelsernas centrum bidrar i högsta grad till detta mörker; det är ju också ett effektivt och tidigare väl beprövat grepp – såväl i litteraturens som i filmens värld. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag saknar i berättelsen, men någonting är det. Kanske är det så enkelt att McCarthy spelar ut sina dramaturgiska trick lite väl tidigt, vilket leder till att den andra halvan av boken mest blir till ett småsegt letande efter förnödenheter och gömställen. Berättelsen påminner en hel del om Saramagos ”Blindheten” och har precis som denna blivit föremål för en snabb filmatisering.

Många i Sverige känner till Selma Lagerlöf och att.. Visa hela

Många i Sverige känner till Selma Lagerlöf och att hon belönades med nobelpriset för sitt författarskap. Att påstå att Lagerlöf är en av Sveriges mest välrenommerade och välkända svenska författarinnor torde därmed vara ett ganska okontroversiellt uttalande. Mindre känd för den svenska allmänheten är istället Nelly Sachs författande och det faktum att hon precis som Selma (och som en av total tio kvinnor) tilldelats den finaste litterära utmärkelsen – nobelpriset i litteratur. Sachs är alltså en av totalt sju svenska litteraturpristagare och jag har länge varit sugen på att läsa någon av hennes böcker. Sagt och gjort, nu har jag läst ”Vägen är en hand” som består av fyra scensiska dikter som inte är dikter i traditionell mening utan snarare en sorts blandning mellan pjäs och dikt. Efter en första genomläsning är jag hågad att påstå att läsningen överraskade mig åt båda håll så att säga.

Merparten av denna diktsamling utgörs av det sextio sidor långa poemet ”Vägen är en hand – en mardröm i nio bilder” vars namn boken också fått bära. Stilen är här (liksom i hela denna volym) påtagligt suggestiv och Sachs berättar med nio s.k. bilder historien om Heinz, som skadeskjuten och nätt och jämt räddad från döden, vaknar upp i ett snöbeklätt landskap (gissningsvis på en krigsskådeplats) tillsammans med sin svårt skadade vän Pavel. Huvudpersonen som är på flykt från sina bödlar lyckas rädda sig själv på vännens bekostnad och undangömd i ladugård konfronteras Heinz med sina skuldkänslor i de återkommande feberdrömmarna. De olika mardrömsbilderna är i huvudsak tillbakablickande och levandegör olika personer ur Heinz förflutna och dennes stora rädslor. I efterliknandet av drömmarnas osammanhängande form finns tydliga beröringspunkter med Strindbergs ”Ett drömspel”. Drömmarna påminner inte desto mindre om något som också skulle kunnat varit direkt hämtat från en film av David Lynch:

”Gallerdörren har öppnats. En cirkelformad plats. Cirkusen är drömartad till sin karaktär. Väggar av spelkort, som fladdrar i det lätta draget. I mitten ett slags rykande altare med inbyggd högtalare. I bakgrunden lägger man ut gatsten och river upp den igen, i förgrunden förföljare i rosa trikåer med svarta masker – som rytmiskt kastar ut metkrokar och rör sig med danssteg.”

Jag blev på det hela taget mycket fascinerad av denna pjäs/dikt som behandlar viktiga mänskliga känslor som ansvar och rädsla. De tre övriga pjäserna/dikterna, som till sitt omfång är mycket kortare, lämnade dock inga som helst intryck efter sig. ”Den magiske dansaren” skildrar vardagstillvarons mekaniska förlopp och tankar på en förfluten tid medan ”Fyra gånger Galaswinte” och ”Kurragömma med Emanuel” är mycket svårbegripliga och omöjliga att ge en rättvisande beskrivning. Därför kan jag inte heller betygsätta dessa siffermässigt. Det sammanvägda betyget för alla fyra ”dikterna” stannar dock vid en synnerligen stark trea.

Efter att ha läst denna bok är jag nyfiken på att läsa mer av Sachs, och det är ju ett betyg så gott som något…

Bokens redaktör Dan Josefsson känns inte igen bara.. Visa hela

Bokens redaktör Dan Josefsson känns inte igen bara för sin ytterst breda skånska utan även för det tidigare programledarskapet i SVT: s ”Mediemagasinet” och några granskande dokumentärer i televisionens ”Dokument inifrån” (bl.a. en förträfflig genomgång av nya pensionssystemets uppbyggnad). I boken ”Välkommen till dramafabriken – en avslöjande granskning av medieindustrin” har Josefsson samlat diverse korta artiklar och längre reportage skrivna av nio svenska journalister. Det mesta av materialet känns intressant då angelägna problem såsom åsiktslikriktning, ägarkoncentration och medveten manipulation av fakta beskrivs på ett pedagogiskt sätt. Kvaliteten på artiklarna varierar dock högst betänkligt, personligen tycker jag att Tor Wennerbergs artikel om kampanjen mot LO är denna boks stora höjdpunkt. Även Maria-Pia Boëthius artikel är tänkvärd medan Josefssons visserligen paranta avklädning av Folke Rydéns egenhändiga nyhetsfabrikation tenderar att svälla ut lite väl mycket. Jag ger denna ganska ojämna artikelsamling en rak trea i betyg.

Lustigkurren David Batra har i "Vän av ordning" me.. Visa hela

Lustigkurren David Batra har i "Vän av ordning" med hjälp av goda vänner letat fram, klippt ut och kommenterat synpunkter från den okända allmänhet som gömmer sig bakom arga insändare, tvättstugelappar och andra allehanda klagomål. Rolig idé som dock brister i utförande. Vad jag framförallt stör mig på är författarens outtalde tes om att den tysta och anonyma klagan är en typisk svensk företeelse – vilket det förstås inte är. Förklaringen till all publikt anonym ilska är nog inte så mycket att svensken är gnällig och feg. Jag tror snarare att det har att göra med vår fina tradition av press- och yttrandefrihet. Min största invändning mot boken har dock att göra med att den gör sig lustig på andras bekostnad. Tagna ur sina sammanhang framstår flertalet notiser och insändare lustiga och närmast dumma, men bakom varje affekterad yttring ligger sannolikt något i grunden betydelsefullt och för den enskilde skribenten angeläget. De få skratt som boken gav upphov till fastnade därför i halsen tämligen omgående. Nej, det här är varken särskilt roande eller oroande. Sorry!

Batras kommentarer är ömsom insinuanta, ömsom träffsäkra. Dock tycker jag att kritiken, komiken och försöken till analys är tämligen grundbottnade – särskilt vid beaktande att Batra själv sällar sig i skaran av klagande. På ett sätt vinner dock Batra över alla ilskna eller kritiska recensenter (som jagsjälv): vi vill ju också bara klaga!

För den breda allmänheten är Daniel Sjölin mer kän.. Visa hela

För den breda allmänheten är Daniel Sjölin mer känd som trevlig och karismatisk programledare för SVT:s litteraturmagasin Babel än som författare. Väl medveten om detta faktum utnämner Sjölin sig själv till huvudperson i sin senaste tillika ”Världens sista roman”. Inledningen av romanen ger också sken av att vi har att göra med en öppenhjärtig självbiografi . Här besöker programledaren sin alzheimersjuka mor på ett vårdhem, och via återblickar berättas även den tragiska historien om insjuknandet. Men snart inser man som läsare att det långt ifrån (enbart) är den verklige Sjölin som agerar förgrundsgestalt i den här berättelsen. Bokens Daniel Sjölin är nämligen långt ifrån någon behaglig helyllekille, snarare en slug alkoholiserad misantrop fylld av hånfullhet och förakt. I berättelsens bakgrund anas ett förflutet innehållande tvång och förtvivlan.

Det märks tidigt att tidigt att vi här har att göra med en mycket begåvad författare och språkekvilibrist som utan att blinka sätter sina läsares hela koncentrationsförmåga på svåra prov. Sjölin leker med språket och låter sin dryga huvudperson agera domare över den publik (du) som sitter där med boken i hand. Att Sjölin har höga ambitioner med sitt skivande står även det utom allt rimligt tvivel; han söker efter att frambringa romanen med stort R, ett tjugohundratalets ”Ulysses”. Därför tar han höjd och gör ett (tror jag) medvetet försök att skildra händelseförloppet med lite annorlunda tekniker. Resultatet blir en roman med brutet och fragmentariskt händelseförlopp; med en del outsagda och rentav otrevliga begivenheter som framkallade mitt illamående. Tyvärr tycker jag att detta grepp förtar en del av läsupplevelsen. Språkligt preusseri kan jag acceptera som fenomen; när det används för att nyansera och divergera karaktärer . Här ser jag dock inget sådant syfte och anar tesen: ”Inte är man geni om någon annan skulle förstå”.

Jag kan i mitt omdöme ha påverkats av att jag samtidigt läste Pär Lagerkvists utmärkta ”Mariamne”. En roman som i rak motsats till Sjölins har klätts i en enkel och mycket effektiv språkdräkt. Och det enkla är som sagt ofta det svåra. Men visst, ”Världens sista roman” är alls inte dålig. Den är på sina ställen intressant och garanterat inget som man glömmer i första taget. Jag misstänker avslutningsvis att böcker som den här ger sin författare goda chanser att så småningom väljas in i Svenska Akademin.

Ynglingen är redogörelse över ynglingen Arkadij Ma.. Visa hela

Ynglingen är redogörelse över ynglingen Arkadij Makarovitj första år som mer eller mindre självständig individ och dennes slitningar mellan två fäder; en juridisk och en biologisk. Berättelsen som inledningsvis inte handlar om någonting särskilt blir efter hand en riktig nagelbitare allteftersom Dostojevskij fyller på med intressanta och absurda personligheter. Från att enbart handla om en ung individs lättrogna psyke och naiva föreställningsvärld utvecklar sig romanen till en mäktig thriller tack vare Dostojevskijs kunskaper om modern psykologi. Att lyckas utveckla en till synes alldaglig berättelse på det här viset vittnar enligt mig om en författartalang långt utöver det vanliga. Historien är annars, och som så ofta när det gäller Dostojevskij, skildrad från ett underifrånperspektiv såtillvida att huvudpersonen är en outsider (dessutom en utomäktenskaplig sådan) som endast med hjälp av sin bildning och sitt sunda förnuft får ge sig i lag med diverse societetsskurkar och ljusskygga individer. Huvudpersonen har dock trumf på hand i så måtto att han lyckats komma i besittning av ett visst dokument som om det används rätt (eller fel) kan åsamka mycket stor skada i bland den petersburgska noblessen…

Det märks tydligt att detta är ett verk författat av den mogne Dostojevskij vad det beträffar beskrivningarna av de olika personernas (särskilt huvudpersonens) föränderliga psykologiska tillstånd. Som vanlig tvingar Dostojevskij läsaren att själv ta ställning till huruvida de olika personerna uppför sig moraliskt eller inte. De religiösa undertoner som exempelvis finns i ”Brott och straff” är inte lika framträdande i Ynglingen och huvudpersonen har heller inga större likheter med ateisten Raskolnikov. Istället har Arkadij Makarovitj tydliga likheter med den godtrogne furst Mysjkin från romanen ”Idioten”. Kvalitetsmässigt tycker jag att Ynglingen är snäppet sämre än ”Brott och straff” men snäppet bättre än ”Idioten”. Det ofelbara språket, alla underfundiga bipersoner och de i sanning mästerliga kringarrangemangen leder dock fram till att betyget blir en klar femma trots allt. Ett klassiskt mästerverk av en mästerlig författare!

Yvette är dotter till den ”framgångsrika” kurtisan.. Visa hela

Yvette är dotter till den ”framgångsrika” kurtisanen markisinnan Obardi och eftersom hon är en ung (18 år) och tvålfager oskuld uppvaktas hon av åtskilliga förmögna män. Då hertig Servigny gör handfasta närmanden rasar den så annars glättiga Yvettes värld samman och hon inser att ett bemötande av hertigens inviter skulle få katastrofala följder. Utvägen blir att ta sitt eget liv…men det går inte riktigt som Yvette tänkt sig.

Nja, jag är ganska tveksam till denna berättelse även om den är väldigt lättsam och lättsmält. Maupassants språk är förvisso mycket vackert och målande men historien saknar nödvändigt schvung och de uttrycksfulla beskrivningarna av Yvettes lyckfulla sinne räddar inte upp det hela. Hade väntat mig en sensmoralisk avslutning, men någon sådan kom aldrig. På det hela taget en besvikelse.

Zadig, eller ödet, är en orientalisk berättelse so.. Visa hela

Zadig, eller ödet, är en orientalisk berättelse som Voltaire själv valde att kalla denna roman. Huvudpersonen Zadig är i sanning sinnebilden för den perfekte människan; han är ung, vacker, välutbildad, intelligent, förmögen samt överhövan godhjärtad och from – en helyllekille med andra ord. Huvudpersonen är så till den milda grad from att han får Dostojevskijs Furst Myskin att framstå som illvillig och skurkaktig i jämförelse. Trots dessa, eller snarare på grund av dessa karaktärsdrag råkar Zadig ut för den ena katastrofen efter den andra. Hans godhet och rättframma ärlighet förlänar honom mäktiga fiender och Zadig tvingas till ett kringflackande liv i exil.

Zadig sammanfattar i inledningen av boken sitt öde som; ”Allt vad gott jag har gjort har alltid varit mig en källa till förbannelser, och jag har förts till ärans topp bara för att falla i den mest fasansfulla avgrund av olycka”. Och visst, det kan tyckas vara synd om Zadig, men sympatierna infinner sig aldrig riktigt, mycket beroende av att Voltaire givit huvudpersonen så många goda egenskaper att han framstår som overklig och näst intill övernaturlig. Zadig får dock sin revansch och en mängd självgenererade händelser leder fram till ett förutsägbart och sirapslent slut där de moraliserande tillsägelserna faller tätt. Boken fullkomligt myllrar av snillrika aforismer och sensmoralen om att ”det onda är det godas värste fiende” är ett påtagligt och genomgående tema för romanen. Sammantaget ställer jag mig kluven till Zadig, å ena sidan kan språket tyckas vara infantilt och historien omåttlig i sina proportioner, å andra sidan har jag svårt att motstå de universala och invariabla budskapen. Ett leende infinner sig lätt då Zadig levnadsöde målas – ett leende som är svårtutsuddat.

Sartres roman Äcklet handlar om Roquentin, en man.. Visa hela

Sartres roman Äcklet handlar om Roquentin, en man som lever ensam i en främmande fransk hamnstad. Han är en ekonomiskt oberoende historieforskare vars huvudsakliga sysselsättning är att skriva en levnadsteckning om en person som levde på 1700-talet. Forskningen har emellertid slutat att intressera honom och arbetet känns enbart som en betydelselös och ångestframkallande plåga. Han är ensam och bryr sig inte om sådant som människor vanligtvis tycker om. Han plågas allt mer av något han benämner som ”äckel” - en sinnesstämning med djup leda inför allt och alla. Roquentin förstår tillslut var detta ”äckel” har sitt ursprung i. Äcklet uppkommer då han genomskådar allt som utger sig för att vara viktigt, värdefullt och nödvändigt för människorna i hans omgivning.

Äcklet är en viktig bok eftersom den tar fasta på en känsla som de flesta av oss upplever ibland – ett äckel inför mänskligheten och de företeelser som vi ”bara måste” uppskatta som viktiga och ofrånkomliga. Romanen är tydligt naturalistisk och språket är överlag torrt och koncist. För att till fullo uppskatta boken krävs den rätta sinnesstämningen och för att förstå och kunna ta fasta boken och dess fullständiga budskap krävs nog åtminstone två genomläsningar.

Världen står inför en kris, i Vatikanstaten har på.. Visa hela

Världen står inför en kris, i Vatikanstaten har påven avlidit (mördats ska det visa sig) och den konklav som ska välja ny dito har via en fräck kidnappning berövats sina fyra tyngsta kardinaler. Vad värre är, i spetsen för denna gigantiska komplott står Vatikanens uråldriga trätobroder Illuminati, en organisation som genom ett bestialiskt mord på en Italiensk vetenskapsman kommit i besittning av antimateria – ett ämne starkt nog att förinta hela påvedömet. Klockan är satt i tickning, och om tjugofyra timmar smäller det! Vad göra i en sådan krissituation? Av alla upptänkliga alternativ väljs ett av de mer osannolika - en atletisk amerikansk Harvardprofessor (i religiös symbolik) tillkallas, och förs nattetid över Atlanten i en glänsande luftfarkost direkt hämtad från en Star Wars-film. Att välja en Europeisk expert är naturligtvis helt uteslutet… en sådan skulle ju kunna behärska såväl italienska som franska och dessutom slippa restiden på 60 minuter!!!

Som ni märker, intrigen suger fett! Ni som läst mina tidigare recensioner förstår nog att det här inte direkt är min kopp av te. Skälen till min avoga inställning är flera, dels faller hela berättelsen på sin egen orimlighet, dels gillar jag inte skildringar där författaren kallt utgår från att den egna publiken är sinnesslö. Inte på ett enda ställe i hela boken låter Brown något vara outsagt, varje mening måste förklaras in i minsta detalj, att tillåta publiken att reflektera själv tycks enligt författaren (eller förlaget?) vara en dödssynd. Därtill kommer de totalt urvattnade persongalleriet, huvudpersonen Robert Langdon förblir romanen igenom en gåta för läsaren, hans bakgrund är högst diffus och Brown tycks inte bry sig om att förklara varför läsarna ska sympatisera med honom (och de andra karaktärerna ska vi inte tala om!) Utöver detta ogillar jag stressiga tempot, tidspressen som genomsyrar hela romanen blir ju längre handlingen fortskrider allt mer störande, störande är också det faktum att läsningen ideligen söderrycks av de till bristningsgränsen korta kapitlen.

Finns det då inget bra med Änglar och demoner? Visst finns det det, språket är rappt, vändningarna många, och vissa tankestråk intressanta exempelvis diskussionen om likheterna i de religiösa och vetenskapliga strävandena. Men dessa ljusglimtar förbleknar i den klibbiga soppa som författaren mot slutet själv tyckts ledsna på. Det märks inte minst av att avslutningen lämnar mycket i övrigt att önska, och om det fanns några som helst hopp om att rädda boken från ett ekande magplask tillintetgörs det definitivt av de två sista sidorna. Ett mer klichéartat och genomvidrigt slut får man nog leta länge efter att hitta.

Avslutningsvis, under julhelgen såg jag filmatiseringen där storyn bearbetats och gjorts mer trovärdig än förlagans. I filmen har de mest otroliga partierna och karaktärerna strukits (bland annat fallskärmshoppet med presenning). Jag önskar att Brown hade haft den goda smaken att låta göra så från början.

Har svårt att se Browns storhet. En svag tvåa.

Fotografen Hampus Hedelius har rest land och rike.. Visa hela

Fotografen Hampus Hedelius har rest land och rike runt och fotograferat öde och övergivna byggnader. Resan har resulterat boken "Öde Det bortglömda Sverige". Varje byggnad beskrivs översiktligt och kortfattat faktamässigt: med information om när den byggdes och med vilket syfte.

Jag har för egen del lite svårt att se syftet med boken – vad vill Hedelius egentligen berätta? Enligt det korta förordet uttrycker författaren en vilja att dokumentera byggnaderna en sista gång innan de rivs. Detta är i och för sig behjärtansvärt, men jag undrar om det verkligen enbart är det som lockat fram Hedelius intresse? Jag gissar att författaren vid sidan om de rent dokumentära bevekelsegrunderna även vill kommentera en pågående samhällsförändring, hur landsbygden långsamt utarmas och hur världspolitiken och ekonomiska strukturomvandlingar förändrar Sverige. Det är i alla fall det jag läser mellan raderna (eller snarare fotona) när Hedelius tar oss med till: Skolan, Bostadsområdet, Arkitektkontoret, Folkets park, Tegelbruket, Bunkern, Representationsvillan och andra nu övergivna byggnader.

Boken hade avgjort lyfts av bilder som visat hur de i boken förkommande byggnaderna såg ut i sitt ursprungliga skick. Det vill säga ett före- och efterläge. Nu blir det istället lite väl mycket av samma vara, husen och fabriksbyggnaderna ser många gånger likadana ut invändigt: med nedfallna isoleringsskivor, kvarlämnade affischer, krossade fönster och nedklottrade väggar. Med det var kanske delvis det som Hedelius ville visa med den här boken. Att förfallet i sig är demokratiskt.

Många snygga foton är det i vilket fall som helst.

Den finländske diktaren Bo Carpelan brukar beskriv.. Visa hela

Den finländske diktaren Bo Carpelan brukar beskrivas som en av de främsta poeterna inom den nordiska litteraturen. Han debuterade så tidigt som 1946 och ”Ögonblickets tusen årstider” från 2001 är hans tjugoförsta diktsamling. Med dessa fakta i bakhuvudet blev jag storligen förvånad över det jag kom att läsa när jag öppnade ”Ögonblickets tusen årstider”. Det är svårt att med ord beskriva denna lyrikpublikation, än mer recensera den, men jag ska försöka. Den består av de tre kapitlen (eller de poetiska utgångspunkterna) årstider, porträtt och återkomster. Samtliga tre delar följer samma mönster – mycket korta/eller långa dikter (det går nämligen inte att avgöra om eller när dikterna tar slut) på mellan sex till nio rader (uppdelade i tre stycken) per sida. Hur dikterna ska läsas har jag inte riktigt kommit underfund med; om man läser dem uppifrån och ned bildas inget som helst sammanhang, inte heller om man läser dem från vänster till höger, eller från höger till vänster dvs. från den ena sidan till den andra. Allt känns bara väldigt osammanhängande.

Jag förstår att Bo Carpelan betraktas som stor nordisk auktoritet på poesins område, men likväl, den här diktsamlingen känns helt obegriplig och därför medelmåttig. Eller så är det kanske så att den är fullständigt genial och att det är jag som inte begripit det geniala (det kan inte alls uteslutas). Det är alltså fullt möjligt att det här är stor poesi och att det är jag som inte förstår mig på att se storheten. Det brukar sägas att skönheten ligger i betraktarens öga. Den här betraktaren känner sig dock enbart förbryllad. Och lite uppretad.

Det var med stor spänning som jag påbörjade läsnin.. Visa hela

Det var med stor spänning som jag påbörjade läsningen av den franske nobelpristagaren Le Clézios genombrottsroman Öken, en roman som belönats med det prestigefyllda Paul Morand-priset av Franska akademien. Berättelsen är romanen igenom tudelad. I den första (och kortaste) får vi via ynglingen Nour följa ett nomadfolks flykt undan franska kolonialister, i den andra (som utspelar sig i nutid), en ung Nordafrikanskas flykt undan ett arrangerat äktenskap. Berättelserna visar sig ganska tidigt vara starkt länkande till varandra, och under glödhet sol och piskande sandstormar får vi följa deras vidare öden.

Romanens inledande kapitel, där vi får följa nomadfolkets hårda kamp mot naturens krafter, är mycket starkt och fångade snabbt mitt intresse. Och jag väntade spänt på vad som komma skulle. Men någonstans kring sidan 100 började jag få dubier inför Le Clézios ökenepos. Med stegrande fasa började en fruktansvärd insikt att gro i mitt inre – det här liknade ju Paulo Coelhos fasansfulla häxbrygd Alkemisten! Faktum är att jag omedelbart blev tämligen säker på att Coelho lånat ganska friskt från Le Clézios skildringar (vilket vanhedrar båda parter).

Problemet med Öken ligger inte i hantverket, inte alls, det är på det hela taget en mycket välskriven roman, klädd i en vacker språkdräkt. Men… berättelserna är alltför starkt kryddade med naturromantik, mysticism, och upphöjande av naturfolkens uråldriga visdom för att jag ska gilla det. För att tala klarspråk - Mumbo jumbo. De sentimentala ingredienserna i kombination med ökenmotivet fick mig att känna mig illa till mods – vilket mynnade ut i att jag (med risk för min mentala hälsa) hämtade Alkemisten och inledde parallelläsning. Och visst, likheterna var bitvis slående. Med det konstaterandet försvann det sista av min läslust.

Nu känns det förvisso orättvist att jämföra Öken med Alkemisten, så oduglig är inte den ändå inte. Inte på långa vägar. Faktum är att berättelsen om Nour och flykten under de franska kolonialisterna bitvis är riktigt gripande (och onekligen viktig). Här märks också tydligt författarens starka anti-koloniala patos, men tyvärr dränks detta i det ändlösa gyttret av romantiserande dravel.

Frågan jag ställer mig efter läsningen är: Hur tänkte egentligen Franska akademien?

Med Ökendykarna börjar historien som fortsätter me.. Visa hela

Med Ökendykarna börjar historien som fortsätter med den omtalade uppföljaren ”Utrota varenda jävel”. Med hjälp av korta prosastycken, kopplingar till ökenlitteraturens största författare, och med ett osedvanligt vackert och ödesmättat bildspråk skildrar Lindqvist den europeiska kulturens utbredning och västerlänningens möte med en helt annan värld. Det är bländande vackert, njutbart och oerhört tänkvärt samtidigt som författaren ger läsaren mängder av tips på fortsatt läsning. En sann njutning!

Jan Stenmarks åttonde bok Örat mot väggen (2004) i.. Visa hela

Jan Stenmarks åttonde bok Örat mot väggen (2004) innehåller verser som var och en kommenteras med tillhörande svartvit bild. Användandet av versmåttet är en nyhet som jag inte tidigare stött på hos Stenmark. Jag ser positivt på denna vilja till förnyelse även om jag personligen inte tycker att det håller hela vägen denna gång. Det känns här som att Stenmarks oundvikligen binds vid formen på ett sätt hämmar berättandet. Många gånger blir det nämligen mer obegripligt än vanligt, även om det finns ett fåtal lyckträffar, favoriten i den här volymen finns på sidan 39.

Det är farligt att ha för höga förväntningar, det.. Visa hela

Det är farligt att ha för höga förväntningar, det visar sig gång på gång. För det var precis det jag hade när jag efter mycket om och men tillslut lyckades komma i besittning av den bulgariske nobelpristagaren Elias Canettis ”Öronvittnet” från 1974. Boken innehåller beskrivningar av inalles 50 mänskliga karaktärstyper, och om man ska tro baksidestexten (vilket man sällan ska göra) avslöjar författaren ”motiv och handlingsmönster hos dem han karakteriserar”. Eller snarare karikerar, för det är nämligen det jag tycker att den gode Canetti mestadels ägnar sig åt.

Beskrivningarna känns väldigt sällan trovärdiga, och det är mycket beroende på att karaktärerna i sig känns uppstyltade. Eller känner du möjligen igen ”Månkusinen”, ”Den hästmörka” eller ”Den duktokiga” i din vänskapskrets? Jag gör det i alla fall inte, och inte så många andra av de återstående 47 karaktärerna heller om jag ska vara helt ärlig. Nej, det här är ingen höjdare, långt därifrån. Men boken saknar ändå inte helt förtjänster. Själva idén är snillrik, karaktärsbeskrivningarna är på det hela taget lagom långa (cirka 1,5 sida styck) och några beskrivningar är faktiskt riktigt bra. Här vill jag särskilt hålla fram beskrivningen av ”Den ordsnabbe”.

Vad ska man då ha denna bok till, och vilket betyg är den värd? Jag besvarar båda frågeställningarna så här: En halv tvåa med en prick under.

I Österlandsfärden (från 1932) berättar Hesse en s.. Visa hela

I Österlandsfärden (från 1932) berättar Hesse en smula uppstyltad historia om ett slags ”förbund”, ett hemligt brödraskap, som huvudpersonen benämnd H.H. en gång tillhört men förlorat ur sikte. H.H. vet i bokens inledning inte om förbundet längre existerar, men han lever med en smärtsam känsla av att ha svikit det, sig själv och sin livsuppgift. Med hjälp av återblickar berättas hur huvudpersonen fick kontakt med Österlandsfararna, hur han upptogs i brödraskapet och fick delta i en spännande och ödesdiger färd till Österlandet. Bland resekamraterna finns bland annat Don Quijote, konstnären Klingsor (vilken är huvudperson i en annan av Hesses romaner) och andra vänner till H.H. Alla upptas av samma mål – Österlandet – och då inte bara som geografisk plats, utan också själens hemland och ungdom. Efter hand anfäktas huvudpersonen av tvivel inför uppgiften (resan) och efter de tvister som uppstår finner han sig plötslig lämnad ensam och brödraskapet mystiskt försvunnet. Efter otaliga år i självförsakelse finner han dock en ledtråd som möjligen kan leda honom tillbaka till brödraskapet. Men är en försoning verkligen möjlig…

Detta är enligt mig en spännande och mycket ovanlig berättelse vars huvudteman är självrannsakan och kollektivets styrka/individens bräcklighet. Du som läst Hesse tidigare kommer garanterat att känna igen dig också här – de sedvanliga ingredienserna finns i anrättningen, den kluvna personligheten och uppgörelsen med en kälkborgerlig omgivning som långsamt förintar själen. Jag har egentligen inga direkta invändningar mot Österlandsfärden annat än att slutet känns en aning forcerat, jag hade gärna sett Hesse utveckla de avslutande resonemangen lite mer (detta görs dock i det monumentala eposet Glaspärlespelet).

Jag rankar Österlandsfärden som Hesses fjärde bästa roman efter Siddharta och de tidsmässigt intilliggande mästerverken Narziss och Goldmund och Glaspärlespelet. Jag tycker mig här se det frö som sedermera blommar med full lyskraft i Glaspärlespelet. Ett måste för varje litteraturälskare. Betyget snuddar vid en femma.