I diktsamlingen ”Tuvor” från 1974 skildrar Harry Martinsson det stilla och tillsynes osynliga livet i den svenska skogen. Samtliga dikter handlar om den svenska naturen och är till formatet korta, målande och precisa. Martinsson inleder med att skildra omgivningen, landskapet, träden, bäckarna och några av skogens mer eller mindre framfusiga invånare för att därefter beskriva hur skogen ikläder sig olika klädnader allteftersom årstiderna växlar: Hösten blir till vinter, vintern till vår och våren till sommar. Det är svårt att inte slås av en igenkännande glädje när man som läsare får ta del av denna kärleksförklaring till den svenska naturen.

Den mörka församlingen av granar
ordnar sig kring tjärnen som ännu har månens runda
bild
på gammalt sätt bevarad.
Likt en oblat gungar månen ut
på buktad spegel. Och alla undfår den.
Granarnas församling har där sin nattvard
bakom bygdens rygg och långt ifrån människans land.

Betyg 4