Att ha en far som gömmer sig i en stuga i skogen, en far som alla säger är vansinnig, är förstås traumatiskt. Jag önskar att författaren hade skrivit om sina egna känslor istället för att i detalj redogöra för alla spår han kan finna av sin far. Det hela blir inte av allmänt intresse.

Betyg 2

Det går mode i biografiskrivandet, den senaste trenden är att manliga journalister i den gryende medelåldern fattar pennan och berättar om uppväxten med en excentrisk fader. (Jag undrar när någon väljer att berätta historien om sin mor? För inte kan väl den vara mindre intressant?) Listan över sådana fadersbiografier kan göras tämligen lång - och här kommer ännu en sådan som kan adderas till listan. Men den här biografin, eller kanske snarare porträtteringen, skiljer sig åt i det avseendet eftersom den huvudsakligen skildrar avsaknaden av en närvarande fader, en fader som av okänd anledning valde att leva ensam i en stuga i skogen utan kontakt med världen utanför.

I ”Allt vi här drömma om” söker alltså journalisten Erik Wijk svaret på sin fader Olofs självvalda isolering. Det som gör att denna skildring (i motsats till många andra fadersbiografier) äger ett visst allmänintresse utgörs av faderns ursprung. Båda farföräldrarna kom nämligen från gräddan av den Göteborgska societeten; fadern från den framstående köpmannafamiljen Wijk och modern från den berömda redarfamiljen Broström. Som äldste son förväntades Olof axla familjen mantel och föra det ärbara namnet och familjerikedomen vidare. Förväntningar som kan stjälpa den starkaste…

Vid sidan om författarens egen barndom skildras faderns uppväxt i ett tämligen känslokallt societetshem fyllt av uppassare men i avsaknad av närvarande föräldrar. Via brevväxlingar och annan mer offentlig dokumentation berättas faders väg från föräldrahemmet via privatskolan Lundsberg, praktikplatsen i New York, fram till stugan i skogen.

Jag tycker att det på det hela taget är en mycket välskriven skildring av faderns liv som berättas över de totalt 413 sidorna. Erik skriver oavlåtligen med värme och anlägger ett mer förklarande än fördömande perspektiv. Ändå anas hela tiden en djup sorg över faderns öde och en samtidig vrede över farföräldrarnas brist på kärlek och närvaro. Ska jag vara lite petig kan jag tycka att Wijk hela tiden kämpar med det digra material som berättelsen vilar på. Ibland, och särskilt mot slutet, blir det lite väl långa och detaljrika redovisningar som slutar i grubbel, spekulationer och några argumentationsmässiga rundgångar. Men det är fullt förståeligt med tanke på den otroliga historia som faktiskt berättas här.

Betyg 4

Boken är iofs inte dålig men kanske lite långtråkig. Jag läste den i en bokcirkel men när cirkeln slutade med boken la jag av.

Betyg 2