Läsaren får nog ut mycket mer av Vinterresa i Norrbotten om denna har någon som helst anknytning till landskapet. Boken genomsyras av nostalgi och är en aning sentimental utan att för den skull slå över i en bitter ton. Johnson skriver fint och lätt och jag kände det norrländska lugnet med ett stänk av vemod då jag läste boken.

Betyg 3

I ”Vinterresa i norrbotten” (1955) återvänder Eyvind Johnson efter 30 år till sin barndoms norrbotten, ett norrbotten som i vissa avseenden (liksom hans själv) genomgått stora förändringar i andra inte. Resan sker såväl på ett yttre som på ett inre plan allteftersom tåget mellan Luleå och Kiruna rör sig framåt. I de vintersamhällen som passeras ser Johnson sig själv springa omkring som barn, ett barn som kände sig borta med ändå hemma, hemma men på samma gång borta - en ung individ som viste med sig att han var annorlunda och vars bana skulle bli annorlunda kamraternas.

Bokens stora höjdpunkt infinner sig enligt mig när författaren berättar om och hur det norrländska landskapet och de norrländska städerna på ett eller annat sätt återfinns och återspeglas även i hans andra romaner (även de som utspelar sig utanför landets gränser). Johnson beskriver även förbehållslöst hur personer som han stött på i verkliga livet kommit att infogas som karaktärer i de böcker han skrivit. Boken fångar stämningar och miljöer på ett förträffligt sätt samtidigt som den inbitne Johnsonfantasten lär få sitt lystmäte av de kopplingar som finns till författarens tidigare böcker. Långt ifrån epokgörande men ändå en trevlig och tänkvärd reseskildring som många bör kunna uppskatta. Snuddande nära en fyra i betyg.

Betyg 3