Jan Stenmarks åttonde bok Örat mot väggen (2004) innehåller verser som var och en kommenteras med tillhörande svartvit bild. Användandet av versmåttet är en nyhet som jag inte tidigare stött på hos Stenmark. Jag ser positivt på denna vilja till förnyelse även om jag personligen inte tycker att det håller hela vägen denna gång. Det känns här som att Stenmarks oundvikligen binds vid formen på ett sätt hämmar berättandet. Många gånger blir det nämligen mer obegripligt än vanligt, även om det finns ett fåtal lyckträffar, favoriten i den här volymen finns på sidan 39.

Betyg 2