1946 begav sig den 23-årige Dagerman för Expressens räkning till det sönderbombade Tyskland. Här sökte han material för att sammanfoga den splittrade bilden av förloraren i Andra världskriget. Förloraren och monstret. Media har som bekant en tendens att vilja beskriva allt som svart eller vitt. Dagermans nakna och stundvis smärtsamma bild av Tyskland är dock ohyggligt novembergrå.

"Jag har kommit till Frankfurt am Main efter att ha varit ledsen i Hamburg, ensam i Berlin, frusen i Hannover, rädd i Essen, illamående i Dusseldorf, hungrig i Wuppertal och allt för mätt i Solingen."

Inträngande och osentimentalt redogör Dagerman verkligheten i Tyskland anno 1946. När boken utkom år 1947 gjorde den starkt intryck på dåtidens intellektuella. Framförallt genom författarens påpekan hur orimligt det är att av genomsnitt-tysken som lever i svält, köld och hopplöshet kräva en levande känsla för demokrati. Många av Dagermans dåtida kritiker upplevde honom ursäktande mot det tyska folket. Själv upplever jag snarare en ödmjukhet för människor och även en djupare insikt i skam och skuld. Jag upplever Dagermans "Tysk höst" som ett försök att fånga människan i det bittra och kalla Tyskland utan några politiska bakomliggande avsikter. Han försöker förklara hur tragikomisk avnazifieringen faktiskt är och vilka den egentligen gynnar. Detta gör han dock genom en av historiens vackraste betraktelser över människoförfallet och kriget. Hans texter är oerhört poetiska utan att någonsin förlora sin skärpa.

Betyg 5

Hösten 1946 reste Stig Dagerman, på uppdrag av Expressen, till Tyskland för att skriva en serie reportage från landet som var fullt upptagna med att kämpa sig upp ur ruinerna efter krigsslutet. I omvärlden var Tyska folket ett kollektivt ont. Europa har börjat inser hemskheterna i förintelselägerna och söker syndabockar. Den allmänna stämningen är att allt är Tysklands och Tyskarnas fel. Dagermans reportageserie visar upp en helt annan bild och visar ett folk som redan levt i stor nöd i flera år. I slutskedet av kriget var de fullt upptagna med att bara överleva, och efter kriget är demokratiska processer och idealistiska diskussioner inget intressant när man inte kan ordna mat så ens familj får leva. Med stor empati, befriad från rådande mentalitet, reser Dagerman runt och berörs av misären. Han presenterar sedan en bild av Tyskland som är beundransvärt insiktsfull med tanke på hur lite distans från allt som hänt en Europé 1946 kan ha.

Betyg 4

Medkänslans patetik. Hösten 1946 reste Stig Dagerman på uppdrag av tidningen Expressen till Tyskland för att skildra tillståndet i nationen dryga året efter kapitulationen. Med knivskarp skräpa och utan ansatser till fördömande lyckades han skildra krigets brutala efterverkningar hos en befolkning som då levde i sönderbombande spökstäder. Han bevittnar avnazifieringsrättegångar som ofta var ett uppgivet spel för gallerierna, åker med på knökfulla tåg och skildrar det avgrundslånga gapet mellan generationerna samt de hundratusentals inrikesflyktningar – tyskar - som svältandes skickas från stad till stad. Det är ett mardrömslikt samhälle som framträder, med utbredd prostitution, och en segrande ockupationsmakt som inte direkt gör sitt yttersta för att själva praktisera demokratins värdegrunder. Även en del journalistkollegor från segrarmakterna får sin slev av kritiken.

Som läsare av idag var det närmast en chockartad upplevelse att ta del av dessa reportage, jag visste förstås att många tyska städer drabbats hårt av de allierandes bombräder, men att situationen var så här prekär (och det ett helt år efter krigsslutet) anade jag inte. Och det är faktiskt lite skrämmande, för frågan som blixtsnabbt infinner sig är hur skolans historieböcker helt kunde utelämna denna väsentliga information? Det går knappast att föreställa sig att den verklighet som här beskrivs faktisk existerade för mindre än 70 år sedan. Boken avslutas med ett kapitel som sätter resan i ett vidare perspektiv, beskriver resvägarna samt de blandande recensioner som boken fick motta då den publicerades våren 1947. Den här recensenten har dock inga större invändningar mot denna intelligent formulerade reportagesammanställning.

Betyg 4