24 lögner i sekunden är en bok som innehåller en mängd recensioner av filmer, TV-serier och andra cineastiska företeelser. Eller kanske snarare observationer och analyser av film och TV i allmänhet, för dessa ”recensioner” går verkligen på djupet och söker förklaringarna bakom filmernas tillkomst och dess implicita budskap. Isaksson försöker sig också på att interpretera filmernas från ett politiskt perspektiv. Flertalet av dessa recensioner/artiklar är hämtade från FiB/Kulturfront, tidningen Smålänningen samt tidskriften Clarté. Isakssons recensioner liknar inget jag hitintills skådat, här finns inga snälla och inställsamma omnämnanden á la kvällstidningarna ”säljannonser” utan här får regissörer, skådespelare och de internationella fmediakongomaten utstå skärskådande och ironiska lynchningar av ett sällan skådat slag.

Isaksson börjar helt sonika med att såga Stevens Spielbergs Jurassic Park, Schindlers List och Rädda menige Ryan vid fotknölarna. Och han gör detta med en sådan frenesi att det står härliga till. De är inte många av de ”stora” filmskaparna som undkommer Isakssons vassa klinga, exempelvis beskrivs Ingemar Bergmans tankevärld med följande oblida ord: ”Om vi kan föreställa oss en Strindberg utan klasskänsla, utan kritik av överheten, utan humor och ironi med bibehållna neuroser, besatthet av kvinnor, självupptagenhet och pubertal ångest – då kommer vi IB: s tänkevärld nära”. Sju år i Tibet analyseras utifrån Kinesernas perspektiv och Titanic sänks med man och allt. Beträffande Titanic är Isaksson i sällan skådad toppform då han avslutningsvis raljerar:

”Det kom som en chock för undertecknad, när jag såg att 1912 års juppisar (med bedragne fästmannen Billy Zane i spetsen) var precis lika stryktäcka, asociala och kriminella som 1980-talets. SvD:s kritiker ex officio måste förklara att skildringen av förstaklasspassagerarna inte är realistisk, utan karikatyrisk. Precis som om det vore en motsättning när det gäller dessa människor”.

Jovisst är det många gånger roligt att ta del av Isakssons fräna ironi och knivskarpa tolkningar, många gånger låg jag faktiskt dubbelvikt av skratt. Även TV-serier (exempelvis Falcon Crest och Svensson, Svensson) får utså Isakssons bitska ironi och inte heller fotbolls-VM (!) eller Bingolotto undkommer djuplodande granskningar. På det hela taget är jag mycket förtjust i denna bok även om alla artiklar är långt ifrån intressanta. Man ska också ha klart för sig alla företeelser granskas genom ett tydligt socialistiskt filter (Isaksson gör ingen hemlighet av att han är socialist, bl.a. inleder han med att tacka Marx och Mao för deras inspirationsskapande inverkan) vilket leder till att Isakssons invändningar blir tämligen likformiga i det långa loppet. Därför klarar heller ingen film Isakssons kriterier för en tillfredsställande analys av samhället. Och det är lite synd för det märks att Isakssons kritik är långt ifrån bara politiskt, den bygger också på ett omfattande filmkunnande – vilket ibland hamnar i de röda fanornas skugga. Ett extra plus för Robert Nybergs roliga illustrationer.

Betyg 4

Isaksson skriver en svidande samling med filmbetraktelser. Han avhandlar populistiska filmer som "Forrest Gump", "Saving meninge Ryan", "Schindlers list" med många fler. Elakt och klarsynt viner Isakssons röda piska över cineasternas ryggar. Tyvärr är kritiken så färgad av författarens socialistiska inställning att jag tappade smaken efter bara en femtedel av boken. Jag tycker om ärliga och skarpa iakttagelser av politiska fenomen, men jag ogillar att bli skriven på näsan. Vad jag ogillar ännu mer är när besk kritik nästan börjar gränsa till bitterhet. Som när författaren avhandlar filmen "Muriels bröllop";

"På film kan en flicka som Muriel få tag på en blond olympiasimmare med utseende som en grekisk gud och på något sätt (som inte framgår av filmens handling) nästan bli älskad av honom. Vad mera är, på film kan en tös som Muriel, sedan hon väl blivit lägrad av detta praktfulla avelsdjur bli den som stiger av förhållandet med nyvunnen självkänsla och istället ägnar sig åt att ta hand om sin klämmiga men förlamade väninna"
- jaha? Så i verkligheten kan en medelmåttig kvinna inte dumpa en snygg kille? Vidare fortsätter författaren i samma bittra stil;
"Och skönhetens fördel håller i sig livet ut: det är vetenskapligt dokumenterat att vackra människor både hålles för mera intressanta och begåvade och därtill faktiskt presterar bättre i intelligenstest. De når i förhållande till sitt utgångsläge mer framskjutna positioner i samhället än fula personer, och söker i mindre utsträckning läkare för nervösa åkommor."
Vart får människan allt ifrån? Isaksson tar upp exempel på den idealiserade skönheten som Marilyn Monroe vs politikern Marit Paulsen. Jag finner jämförelsen rätt löjlig men också tveksam eftersom Monroe trots allt opererade sig för att passa det amerikanska idealet. Just denna recension gjorde mig illa till mods. Men också andra delar av denna samlingen visar en väldigt dryg människosyn. Recensionerna är dock oerhört välskrivna men brister totallt i attityd. Även om jag håller med om omdömet i nästan alla recensioner upplever jag författaren vara en besserwisser som påtvingar sin läsare politiska åsikter istället för att komma med övertygande argument och låta åsikterna växa fram naturligt. Jag ger denna samling en trea i betyg.

Betyg 3