”I hjärtat av en tät skog bjöd ett slott fristad åt alla som natten hade överraskat under färden: riddare och damer, kungliga följen och enkla vägfarare”.

Med dessa tydliga blinkningar åt Dante Alighieris Gudomliga komedi inleds den mycket besynnerliga ”De sammanflätade ödenas slott” från 1969. Även fortsättningsvis är berättelsen, eller snarade berättelserna, sprängfyllda med litteraturhistoriska hänsyftningar. Boken handlar om en medeltida resenär som av okänd anledning anländer till ett avlägset slott en sen natt. Vid middagsbordet möts han av en samling omaka resenärer som alla är stumma och traumatiserade av diverse hemska händelser som de bara förmår att berätta om via den tarotkortlek som ligger på bordet. I stearinljusens sken berättas sedan historier som får håret att resa sig på vår resenär. Intressant, inte sant?

Genialt uppslag, som vanligt när det gäller denna förnyare av litteraturen. Inledningsvis kände jag mig också närmast överväldigad av den snillrika berättartekniken. Men redan efter 3-4 berättelser (varje berättelse är mellan två och sex sidor lång) började jag dessvärre tappa greppet. Det snillrika och roliga greppet att via översättning av tarotkort berätta historier och levnadsöden visar sig ganska snart vara en belastning. Redogörelserna förlorar nämligen mycket på att Calvino måste beskriva varje upplagt tarotkort och därefter hur dessa ska eller kan tolkas i sitt specifika sammanhang. Och när gästerna ungefär halvvägs in i boken fritt börjar blanda om korten och sammanfläta sina berättelser förmådde jag inte att hänga med längre. Calvino hade fullständigt trollat bort mig med alla sina korttricks.

Författaren redogör i ett intressant efterord om hur det gick till att snickra ihop dessa mycket udda berättelser. För ett snickrande var det. Han beskriver att han publicerade boken bara för att frigöra sig från den. Calvino började skrivandet genom att försöka lägga ut tarotkort slumpmässigt, för att se om det var möjligt att läsa in en berättelse i dem. De ändlösa kombinationerna av kort fångade Calvino så till den milda graden att han kunde tillbringa dagar med att ta isär och bryta ihop sitt jättelika pussel av historier. Skrivandet av boken pågick sedan i flera år. Med tanke på resultatet undrar jag hur många oskrivna mästerverk som De sammanflätade ödens slott har på sitt samvete.

En avancerad intellektuell lek med att omsätta bilder till skriftspråk. Dock inte mer än så.

Betyg 3