I den korta romanen Halv elva en sommarkväll, berättas historien om ett franskt par (Pierre och Maria) som med dotter och väninna bilar genom Spanien. Några mil utanför Madrid fångas de plötsligt av ett våldamt regnoväder och tvingas övernatta i en liten stad där ett mord just begåtts. Polisen genomsöker staden efter den man som i ett svartsjukedrama mördat sin hustru och Maria, som i den jagade mannen ser en olyckbroder, känner sig böjd att hjälpa honom ur knipan…

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men det var något med Duras sätt att skriva som ögonblickligen fångade mitt intresse. Historien berättas rakt och koncist, utan några krusiduller, med ett avskalat språk som för tankarna till Pär Lagerkvist. Detta lilla mästerverk, för det är det onekligen, är mer dubbelbottnat än vad den vid en första anblick utger sig för att vara. Många för berättelsen viktiga utgångspunkter förblir boken igenom outsagda, och som läsare får man genom huvudpersonernas tankar endast vissa ledtrådar till det kärleksdrama som är under uppsegling. Men Duras låter sig inte frestas av övertydlighetens gissel utan håller läsarna på halster boken igenom.

Som svensk är det även befriande att läsa en berättelse nästintill fri från pekpinnar och sensmoral, exempelvis kör Maria bil rejält berusad utan att fördenskull krocka eller hamna i diket. Samtliga huvudpersoner känns levande och beskrivningarna av Marias tilltagande resignation och onykterhet känns ytterst autentiska. Så helt oförhappandes delar jag med de största av lovord ut det högsta betyget till denna magnifika lilla bok. Jag ska definitivt läsa mer av Marguerite Duras.

Betyg 5