Ganska rolig stundtals, men Herman är ingen riktig komiker. Iaf får han mig bara stundtals att skratta. Överdrivna historier som förvrängts precis som det brukar vara med Herman. Dock läsvärt om man vill ha lite lätt läsning över en helg.

Betyg 2

Smaken är som baken delad. Jag gillar Hermans humor och höjer betyget lite. Visst kan det tyckas som att han överdriver, men vilken humor gör inte det? Han skriver ju kåseri, inte uppslagsverk.

Betyg 3

Jag gillade den här boken - precis som det mesta av Lindqvist!
Lättsam, underhållande och rolig! Träffsäker och med glimten i ögat!
:-)

Betyg 4

Europa är vi allihopa är en kåserisamling av Lindqvist. Som bekant är jag mest förtjust i hans kåserier snarare än hans historiska verk eftersom jag upplever dem aningen slarviga rent historiemässigt. Men jag kanske borde prova mig på dem också.
Det som facinerar mig mest gällande kåserier är den allvarliga bakgrunden. Det är lätt att skämta om andra människor men skämten blottar oerhört många olikheter, sånt man kanske inte tänker på och som blir till fördomar.

Fast "fördomarna" författaren tar upp upplever jag egentligen inte vara fördomar utan helt enkelt seder och kultur som skiljer sig från vår. Så illa i Sverige har det blivit att man knappt törs yppa möjligheten till skillnader mellan olika människor...för jämlikt är det och jämlikt skall det förbli....
oavsett hur verkligheten ser ut.

På många sätt kan jag alltså känna att dessa kåserier är roliga MEN ändå visar skillnader på ett POSITIVT sätt. Bättre att skratta åt olikheterna än att låtsas som om de inte finns. Rasism idag handlar mycket om blindhet, att vägra se människor som beter sig på ett sätt man inte är van vid, och att köra ut människor som SER olikheterna i kylan bemärkta som rasister....

Nu handlar dessa kåserier ytterst litet om rasism, men det är ändå de tankarna som boken väcker hos mig. Jag tycker det är facinernade att ett folk på andra sidan havet är så olika oss. Genom att läsa såna här små kåserier om kulturkrockar har jag nått en insikt, nämligen den att det är bättre att förenas i olikheterna och skratta åt dem, än att låtsas som de inte finns.

Betyg 3

”Europa är vi allihopa” är en samling kåserier skrivna av journalisten och TV-profilen Herman Lindqvist. Kåserierna har innehållsmässigt mycket lite gemensamt med Hermans annars historiska (läs medeltida) approach. Lindqvist delar istället via 39 kåserier med sig av sina mångåriga erfarenheter som utomlands boende svensk. Intresset från författarens sida är främst riktat mot diverse vardagliga företeelser som skiljer de europeiska folken åt, både vad beträffar mentalitet, kultur och sedvänjor. Min bild av Herman Lindqvist - som vulgärt klädd journalist, sävligt vandrandes omkring på fuktiga medeltida borggårdar med händerna djupt nedkörda i fickorna, ägde alltså föga giltighet beträffande dessa kåserier (där sprack min blid av Herman). Det låter ju riktigt intressant, eller hur?

De inledande kapitlen/kåserierna i boken upplevde jag dock som överraskande inskränkta och fördomsfulla. Grava generaliseringar, där hela folkgrupper dras över en och samma kam, blandas med direkt nedlåtande spekulationer om vissa särdrag i olika länders kulturer (särskilt den svenska). När de inledande kåserierna dessutom var uppblandande med en illa dold EG/EU-propaganda tyckte jag att måttet var rågat. Jag mådde faktiskt fysiskt illa av Lindqvist alla stereotypa illustrationer. Dessbättre följde inte hela boken detta inledande och illavarslande mönster; kåserierna tog sig allteftersom sidorna passerade och redogörelserna blev mer privata till sin karaktär. Att Lindqvist dock är en ivrig påhejare av ett federativt ”Europas förenta stater” framgår med all önskbar tydlighet. Författarens bild av det framtida europasamarbete är så till bredden fulladdat av optimism att den nästan känns barnsligt naivt. Eller vad tycks som följande framtidsbild (föreställ er att påföljande citat förmedlas med en berättarröst hämtad från en svensk journalfilm):

”/…/ vi får ett område utan nationalitetsgränser men med cirka 260 olika regioner där alla språk respekteras, alla behåller och uppmuntras behålla sin särart. Språk- och kulturområden, som varit splittrade i flera hundra år, kan plötsligt uppstå som en enad region. Nu kan man få ett Baskien, Katalonien, Korsika. Till och med Irland enas då gränsen mellan republiken och Nordirland tas bort. Alla de här regionerna kan sedan ha egna direkta relationer till Bryssel, de behöver inte gå via sin huvudstad.”

Yeah right, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar i edens europeiska lustgård…Jag är möjligen en krass cyniker som inte har tillräckligt starkt tilltro till dagens europaprojekt men Lindqvists paradisvision tyckte jag kändes rent ut sagt infantil. Jag fortsätter i min kritik, nu beträffande kåseriernas trovärdighet. I samband med läsningen av vissa kåserier frågade jag mig nämligen om Lindqvist beskrivningar verkligen kunde vara helt sanningsenliga eller om de bara utgjordes av påhitt, skrönor och hörsägen? Jag vill dock tro att Lindqvist talar sanning beträffande sina iakttagelser, men bara det faktum att frågan infann sig anser jag vara illavarslande nog. En annan kritiskt punkt utgörs av att Lindqvist konsekvent drar en skiljelinje mellan människor hemmahörandes i Nord- och Sydeuropa (eller rättare sagt norr och söder om staden Bryssel). Ingen hänsyn tas till storheterna väst/öst eller den enligt mig väsentliga förklaringsvariabeln katolicism kontra protestantism. Två faktorer som säkerligen äger minst lika stort förklaringsvärde som den vanemässiga och av Lindqvist använda uppdelningen i nord och syd.

De nationella karaktärsdrag som enligt Lindqvist utmärker oss svenskar/svenskor är att vi är; tystlåtna, noggranna, punktliga, organiserade och formella, dvs. den typiska stereotypa bilden av hur en svensk/svenska beter sig. Lindqvist tar likväl föga hänsyn till den ansenliga etniska och kulturella mångfalden i dagens Sverige. Det är givetvis synd, men inte helt oväntat. Författaren berättar nämligen att han vid skrivtillfället varit boende i utlandet i nästan 40 års tid. Med andra ord kan det säkert vara så att de karaktärsdrag som Lindqvist tycker är utmärkande för svenskarna väl överensstämmer med den "homogena" befolkning som han lämnade bakom sig för drygt fyra decennier sedan. Nu känns emellertid denna stela Sverigebild hopplöst förlegad.

Det kan av min framställning hittills verka som att jag tyckte att den här boken var genomgående uschlig. Så är inte fallet. Språket var på det hela taget lättsamt och tilltalande och några av synpunkterna tyckte jag var kloka och genomtänkta. För att ge ett rättvisande totalbetyg betygsatte jag i samband med läsningen varje kåseri för sig. De totalt 39 betygen kom att fördela sig som följer; fyra stycken fyror, åtta treor, tjugoen tvåor och fem ettor. Medelbetyget för hela denna västeuropeiskt influerade kåserisamling blev därmed 2,23. En klockren tvåa med andra ord.

Betyg 2

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Boken rymmer en del riktigt bra kåserier och andra som jag inte fann lika roande. Herman Lindqvist berättar på ett ledigt och humoristiskt sätt. T.ex. om sin fru som det tog tre timmar att klippa för att den spanske frisören slutade klippa när han pratade med henne.

Betyg 3