Jungfrun och Zigenaren bygger liksom Strindbergs ”Fröken Julie” på temat ”kärlek över klassgränserna” med den skillnaden att Strindberg lyckas så mycket bättre i att frammana känslan av den nästan gripbara med ändå ouppnåeliga kärleken. Likheten, de kvalitetsmässiga skillnaderna frånräknade, böckerna emellan är fortsättningsvis att det i de båda böckerna är kvinnan som tillhör den högre sociala klassen. Temat är förvisso klassigt (se t.ex. filmen Titanic) men ändå mer provokativt än om motsatsen varit gällande. Med andra ord, det är mindre accepterat och därmed mer otillåtligt att en kvinna faller för en man med lägre social status än vice versa. Vad jag vänder mig främst mot i boken ”Jungfrun Och Zigenaren” är alltså inte temat utan snarare frånvaron av spänning. Händelseförloppet är krypande långsamt inledningsvis för att så småningom accelerera till maxfart och därutöver mot slutet. Sedan är jag inte speciellt imponerad av författarens språk (kan bero på översättningen), speciellt vänder jag mig emot miljöbeskrivningarna som känns krystade och att människorna framstår som stereotyper byggda på stela och fördomsfulla generaliseringar. Då man läser en så pass aktad författare, som Lawrence ändå är, förväntar mig sig något mer, något speciellt – men detta speciella får man vänta på förgäves i denna roman. Boken är emellertid inte dålig utan snarare medelmåttig. Berättelsen innehar tydliga likheter med en Harlequin-roman med den avgörande skillnaden att kärlekstemat inte överskuggar handlingen. ”Jungfrun Och Zigenaren” imponerar inte även om den understundom är ganska trivsam att läsa. Ett plus för det oväntade slutet.

Betyg 2