Jon Fosse skildrar i romanen Morgon och kväll de två mest centrala ögonblicken i en människas liv - födelsen och döden. Berättelsen om fiskaren Johannes vars livshistoria flyktigt beskrivs är fylld av hänsyftningar till bibliska motiv och i övrigt gåtfulla maximer. Jag tycker att det märks att Fosse är en begåvad berättare som verkligen tänkt till innan han satt sig att skriva denna berättelse om livets tillblivelse och upphörande. Kanske är det så att Fosse varit alltför mån om att redogöra för sin idé och att han i sin iver därom glömt bort att göra berättelsen läsvärd? Både språkval och abstraktionsnivå vittnar om detta.

Kort om språket. Jag kan verkligen förstå författare som med språkliga experiment försöker att tänja lingvistiska gränser, skapa nytt och därmed berika vårt sätt att uttrycka oss. Tyvärr tycker jag inte att Fosse lyckas med det om så varit hans avsikt. Att helt och hållet utelämna punkter och därmed medvetet försvåra läsningen känns bara urbota dumt och onödigt. Det tillför inte berättelsen ett dugg annat än att det försvagar läsupplevelsen högst betänkligt. Som jag nämnde ovan tycker jag även att abstraktionsnivån är problematisk i och med att den hela tiden blir högre, högre, och högre – tillslut orkar jag helt enkelt inte att bry mig längre, alla metafysiska utsvävningar har gjort berättelsen ointressant. Och det tycker jag är synd för det känns som att författarens uppslag är förtjänt av en bättre skildring. Jag misstänker också att liknande skildringar av ungefär samma idé finns nedtecknade sedan tidigare i litteraturen, och då bättre sådana. Det var kanske därför som Fosse kände sig tvingad att använda sig av allt mambo-jambo?

Betyg 2