Vi befinner oss i mitten av 1800-talet, i industrialismens ungdom, i en tid då det fortfarande känns otänkbart att människan ska kunna färdas snabbare än på en hästrygg. Men förändringens vindar har börjat vina i Europa och når omsider den lilla avkroken Quinnipak där den excentriske och världsvane glasfabrikanten herr Rail bor. Bomben slår ned i bygden då denne från sin senaste resa har tagit med sig ett äkta järnvägslok! Vad som saknas för att lyckas sätta Quinnipak på kartan är ”bara” en järnväg, men Rail är karl för sin hatt och tillsammans med geniet Hector Horeau (som fått i uppdrag att till världsutställningen i London uppföra en byggnad enbart bestående av järn och glas) skrider han till verket. Utöver herr Rail och Horeau får vi även stifta bekantskap med Rails vackra hustru Jun, dirigenten Pekisch, dennes hantlangare Pehnt och den sluge skandinaviske glasmästaren Anderson varpå Rails hela projekt i slutänden vilar.

Bariccos debutroman är en mycket märklig historia som svårligen låter sig beskrivas med den korta redogörelsen ovan. Berättelsen kan närmast liknas vid ett kalejdoskop som med sprudlande energi reflekterar olika till varandra länkade historier. Språket är som sagt livligt sprudlande och påminner, tillsammans med idérikedomen, inte så lite om det som återfinns hos Bariccos landsman Italo Calvino. Den här galna historien handlar om drömmar som infrias och drömmar som inte gör det, och om rädslan för förändringar. Jag ger Vredens slott en rak trea i betyg, ett betyg som hade blivit högre om författaren varit mer fokuserad, för här blev det lite väl många bollar att hålla i luften samtidigt.

Betyg 3