Sensibel språkbehandling, högst intressanta personer och en intrig som lovar mycket gott. Alla dessa ingredienser finns med i den franske nobelpristagaren François Mauriacs korta roman ”Lortgrisen”. Samtliga betingelser för ett mästerverk finnes således framdukade framför läsarens hungrande ögon. Men tyvärr slutar berättelsen om den unge Guillaume (lortgrisen) just efter den inletts (och precis då den börjat bli riktigt intressant). Berättelsen handlar annars om Paule som lider av att i unga år gift sig in i den adliga Bordeauxsläkten Cernès. Föraktet för den äkta (och mycket tafatta) maken avspeglar sig även i ett ogillande av den egna sonen Guillaume som av hela familjen uppfattas som förståndsmässigt degenererad. Alla försök att få den lille ”lortgrisen” inskriven vid ett läroverk har misslyckats och tillslut nedlåter sig Paule att kontakta den illa ansedde folkskolläraren Robert Bordas, för att om möjligt ingjuta lite förstånd i den hopplöse sonen. Robert som liksom sin hustru hyser socialistiska värderingar ser Guillaume för den unika person han är och för första gången i sitt liv känner sig Guillaume inte som ett trånghuvad påhäng utan som en uppskattad och betydelsefull individ. Paules förflutna omöjliggör emellertid ett antagande av Guillaume som elev – och detta beslut får, ska det visa sig, högst förödande konsekvenser.

Som sagt, sagolikt lovvärd inledning på något som skulle kunnat bli ett odödligt mästerverk, och jag kan inte låta bli att tänka tanken om hur denna berättelse skulle kunnat utveckla sig om Mauriac låtit dessa 111 sidor vara upptakten på en bred roman om lortgrisens utveckling från barn till vuxen. Nu får jag istället nöja mig med att konstatera att det inte blev så. Och jag känner mig därför lite snuvad på konfekten, onekligen.

Betyg 4