Spöksonaten brukar ibland beskrivas som den underligaste av Strindbergs pjäser. Jag håller till fullo med om denna beskrivning. De personer som porträtteras är till sina väsen högst otroliga – spöken, mumier och vampyrer. Pjäsens mest ingeende person är direktör Hummel (i pjäsen benämnd som Gubben), en åttioårig invalid och ockrare som är dramats drivande faktor. En annan intressant figur utgörs av mumien – Hummels tjattrande hustru som håller sig instängd i en garderob, komplett galen, men inte utan klärvoajanta egenskaper.

Hummels skyddsling och förlängda arm utgörs i pjäsen utav Studenten, en hjälpsam språkvetare som under pjäsens gång blir alltmer hånfull och frän mot sin omgivning. Studenten åtrår den oåtkomligt vackre Fröken (dotter till Översten), som ideligen befinner sig i ett rum fullproppat med vackra hyacinter. Det som förenar pjäsens huvudpersoner är att ingen av dem är vad de först utger sig för att vara. Studenten är egentligen hånfull och självupptagen, gubben Hummel en mördare och ockrare, den adlige översten en f.d. betjänt och dennes betjänt en f.d. adelsman. Slutligen är inte mumien någon verklig mumie och Fröken är inte dotter till översten (utan till Gubben!). Hänger ni med i svängarna? Handlingen är som synes mycket invecklad och därtill stilmässigt surrealistisk. Spöksonaten liknar inget annat som jag läst och de många överraskningsmomenten uppväger de delar av pjäsen som känns direkt löjliga (bl.a. avsnitten med dödsskärmen). Klart läsvärd, men långt ifrån något mästerverk.

Betyg 3

Spöksonaten är ett väldigt mystiskt drama som är centrerat till en direktör Hummel som sitter i rullstol. Han ägnar sin tid åt att smida ränker och manipulera människor. Den enda karaktär som han är rädd för är mjölkflickan som mer är en vision än en människa. Studenten är den som läsaren får se lindas in i direktörens nät av lögner och vilseledande information såsom att studentens far var skyldig honom pengar och att studenten därför hade skyldigheter gentemot honom. Studenten är i sin tur en hederlig karl som har mod att utföra hjältedåd som att hjälpa människor som utsatts för eldsvådor.

Direktörens onda samvete personifieras av en mumiefierad kvinna som blivit galen av sorg och motgångar, och som därför sitter instängd i en mörk garderob. Hon har fött direktörens dotter som blivit uppväxt med att en överste varit hennes pappa. Mumien symboliserar ångern och lidandet som kan stoppa tiden och radera det förlutna, medan direktören symboliserar maktmänniskan som använder mutor och hot för att få tiden att ticka ut för de som blir offer för direktörens framfart.

Dramat har tydliga associationer till österländsk filosofi och buddhismen. Mystiken är förtätad samtidigt som snällhet och menlöshet beskrivs som vägen ut ur tillvarons helvete.

Betyg 3