TID ATT ÄLSKA DAGS ATT DÖ, Erich Maria Remarque 1954 i översättning av Knut Stubbendorf
Erich Maria Remarque har skrivit mycket om krig, själv blev han inkallad 1917 men skadades av granatsplitter samma år, så vid krigsslutet låg han på lasarett.
I romanen börjar det närma sig slutet av andra världskriget. Gräber som är huvudperson och det kompani han ingår i är stationerade på tyska östfronten dåvarande Sovjet, det går dåligt för tyskarna och slutet börjar närma sig. Manskapet har börjat tröttna på att kriga, detta är inget krig för fosterlandet längre.
Gräber får till slut sin efterlängtade permission, efter han åkt stängs den möjligheten.
Hemkomsten blir ett uppvaknande, ruiner och bombanfall även i hans stad. Han börjar leta efter sina föräldrar, möter då en kvinna. De tar till vara tiden de har med varandra. Ingen vet hur framtiden ser ut och när han så småningom måste åka tillbaka vet de inte om de någonsin kommer att återförenas.
Detta är en gripande historia i krigets skugga, visar på hur kriget påverkar soldaterna, när de känner att det borde slutat för länge sedan. Att de nu bara slåss för krigsherrarna och inte längre för sitt land. Att då ta tillvara all den kärlek man kan få för stunden.
Tycker mycket om hur Remarque skriver, han överdriver inte åt något håll, det blir inte för sentimentalt, inga onödiga ord. Han visar på alla sidor hos människor, vissa klarar mer, andra mindre. Överlevnadsinstinkten som inte alltid är så vacker.
1958 blev romanen till film och Remarqe medverkade själv i en biroll.