Ivo Andric fick nobelpriset 1961 och är en av Jugoslaviens mest kända författare under 1900-talet. Bron över Drina är hans kanske mest kända bok och den handlar om en bro i Visegrad, på gränsen mellan Bosnien och Serbien. Bron uppfördes av turkarna på 1500-talet och kom senare att skifta överhöghet i takt med att gränserna försköts. Samtidigt handlar boken om männsikorna i staden, serber, muslimer, judar, tjecker och ungrare, och den är full av anekdoter. Boken slutar med att första världskriget bryter ut.

På sitt sätt önskar jag att jag hade läst boken tidigare eftersom den på ett tydligt sätt skildrar motsättningarna mellan de olika folkgrupperna i forna Jugoslavien, och visar att Jugoslavien (för vilket Ivo Andric var toppdiplomat - ambassadör i Berlin vid andra världskrigets utbrott) inte var en mer naturlig skapelse än kejsardömet Österrike-Ungern. Så plötsligt framstår kriget i Jugoslavien inte bara som begripligt utan till och med som oundvikligt.

Ivo Andric lyckas också skildra invånarna i staden som stockkonservativa dagdrivare. Allt av framåtanda och framåtskridande påtvingas Visegradborna utifrån, först av turkarna sedan av österrikarna. Trots detta präglas boken av stor humansim. Alla grupper skildras ungefär lika mycket och ungefär lika positivt och det dröjer ända till slutet av boken innan man förstår vilken grupp författaren själv tillhör.

Sammantaget ger detta en bok som är trevlig och läsvärd men som i slutändan inte blir mer än förstrött intressant. Men en synnerligen obehaglig beskrivning av en avrättning medelst pålning fick mig nästan att sluta läsa.

Betyg 2

Med romanen Bron över Drina (1945) utvecklade den boskniske nobelpristagaren Ivo Andric sin diktnings kanske allra viktigaste symbol. Bron representerar människornas längtan efter beständighet, som står oberörd av blodiga omvälvningar och mänskligt förtryck. För huvudpersonen i den här romanen är varken man eller kvinna, utan ingen mindre än, ja just det, bron över floden Drina. Bron överlever krig, översvämningar, bränder och upplopp; och varje avsnitt ur stadens Visegrads historia (som i boken spänner över tiden 1571 till 1914) avslutas med att författaren med skicklig pennföring manar fram bilden av den mäktiga bron; alltid lika opåverkad, liksom en hånleende symbol och betraktare av mänskligt moras.

Samtidigt som bron kan ses som en symbol för längtan till beständighet utgör den länken mellan den kristna och muslimska världen. En genom historien startagisk och ödesmättad plats, en plats där de styrande herrarna avlöser varandra med en rasande fart. Även om merparten av romanen berättar en mörk del av Europas historia (med förföljelser, intolerans och hemska avrättningar) saknas inte muntrare inslag, såsom storslagna fester och ömsinta kärleksmöten. Men allt detta (mänskliga) hamnar ändå i skuggan av den vackra bro som smyckar floden och dess skogbeklädda, klippiga omgivningar. Häri ligger bokens stora förtjänst och svaghet. Berättargreppet är snyggt och genomtänkt, men leder per automatik till att det faktiskt blir svårt att tillfullo engagera sig i de mänskliga livsöden som skildras. Detta då man på förhand vet att dessa (mycket små byggstenar) snabbt kommer att lämnas därhän för den egentliga huvudpersonens fortsatta betraktelser.

I bokens finurliga uppbyggnad liksom i den bärande idén om en slags samtidighet – insikten om att många tider flyter i bredd – ser jag påtagliga likheter med vår svenske mästerförfattare Eyvind Johnson. Och det är ett skickligt historieskrivande som, med facit i hand, faktiskt ger en föraning om och förklaring till den underliggande konflikt som längre fram i tiden kom att leda Jugoslaviens sönderfall.

Och för er som undrar: ja bron står kvar än idag.

Betyg 4