Denna boken gillade jag skarpt, först för att jag gillar sf-litteratur men mest för att boken handlar om en brandman som bränner böcker, en skrämande tanke, med tanke på att det skulle kunna hända på riktigt, och att man i vissa länder har förbjudit böcker. Hans böcker är ofta tanke-värda som de flesta SF böcker är.

Betyg 4

En framtid där böcker inte längre får existera. Här tillfredställer samhället sina medborgare genom att ta ifrån dem möjligheten att tänka och handla på eget bevåg. Det är länge sedan syftet med brandkåren var att rycka ut för att släcka bränder. Nu är istället deras uppgift att bränna alla de böcker som rapporteras till dem. Montag är brandman och har börjat tvivla på de dåd han tvingas utföra. Denna roman låter oss följa hans kamp för rättfärdigheten och för friheten att få uttrycka sig som man vill.

Tillsammans med Orwells 1984, Huxleys "Du sköna nya värld" Boyes, "Kallocain" utgör Fahreinheit 415 en av de mardrömslika framtidsvisionerna som författades under det tidiga 1900-talet då samhället stod i förändring. Jag tilltalas av denna roman då den är lättläst och enkel. Mest gripande finner jag en äldre professor som figurerar i skarp kontrast mot Montag. Denna betonar att böckerna i sig själva inte ger frälsning utan istället utgör möjlighet för människor att spegla sig i varandras erfarenheter. Denna bok är stark i sitt lilla format och kan varmt rekommenderas i genren SF böcker.

Betyg 4

Hade kanske lite för höga förväntningar till boken, med tanke på dess rykte. Hans dystra framtidsbild är skrämmande och till dels mycket realistisk och ger anledning till eftertanke, men språket är eländigt och historien mycket tunn.

Betyg: 3-

Betyg 3

alltså jag tyckte inte att det här var speciellt bra iallafall inte rakt igenm, jag förstår inte rikgit varför det här är bradburys mest könda!

Betyg 3

Böcker är förbjudna för att den stora massan inte ska behöva fundera på vilka åsikter som är rätt (ungefär som när politiker vill begränsa yttrandefriheten för att skydda demokratin) och bespara människor lidande. Människor lever istället på ytlig stimulens av TV, musik och smärtlindrare.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

I Ray Bradburys moderna klassiker “Farenheit 451” har böcker och litterär läsning svartlistats eftersom sådan sysselsättning sägs hindra människan i sin strävan efter oeftertänksam lyckomaximering. Som konsekvens av detta har brandmännens huvuduppgift kommit att omdefinierats en aning, istället för att släcka bränder har de börjat anlägga dem! Systematiken fungerar enligt enkel logik; böcker bränns tillsammans med de hus i vilka de förvaras. Huvudpersonen i denna otäcka framtidskildring är brandmannen Guy Montag, en man i yngre medelåldern som i bokens prolog är nöjd med sina ”eldiga” arbetsuppgifter. Montag har aldrig ifrågasatt det stora nöje vilket kommer av att sätta människors hus och hem i brand. En kväll förlorar han dock på ett abrupt sätt fotfästet då han på en kvällspromenad träffar ung flicka som berättar om hur samhället tidiagre sett ut. När väl ifrågasättandet väckts startar en självgenererande process i Montags medvetande och han inser efterhand vad som måste göras…

”Farenheit 451” har många likheter med välkända dystopier som exempelvis Orwells ”Nittonhundraåttiofyra”, Huxleys ”Du sköna nya värld” och Boyes ”Kallocain”. Faktum är att ”Farenheit 451” blir resultatet om man mixar ingredienserna från de tre nyssnämnda böckerna. Från Orwell har Bradbury hämtat den statsanställde dissidenten som tror på de gamla och mer sunda samhällsidealen, från Huxley lyckomaximeringen och den intellektuella förflackningen medan krigen och undantagstillstånden återfinns i Boyes framtidsbeskrivning. Även om influenserna är (nästan alltför) påtagliga tycker jag att Bradburys roman är den hemskaste av de fyra och hemskheten ligger i att det samhälle som Bradbury beskriver känns mest realistiskt. I ”Farenheit 451” är staten förvisso totalitär men det är människorna själva som har valt att överge demokrati och inflytande för konsumtion och lyckomaximering. Brandmännens uppgift beskrivs i själva verket vara överflödig (och som fullföljare och upprätthållare av en initial funktion) eftersom den absoluta merparten av människorna självmant väljer TV, sport, fägring och snasklitteratur framför de mer abstrakta, tankekrävande och nybildande konstformerna.

Trots att ”Farenheit 451” otvivelaktigt är tänkvärd tycker jag att den innehåller vissa märkvärdiga brister. Boken stora problem har att göra med huvudpersonens snabba och högst abrupta omvändelse. Från att ha varit helt och hållet inriktad på att fullfölja ett nöjsamt arbete blir han orealistiskt hastigt en försvarare av värden som han fram till dess ringaktat. Sedan kan jag tycka att bokens slutparti känns som ett hastverk påkommet av en författare som redan föreställt sina huvudpoänger för läsaren. Bokens stora behållning ligger annars i den övertygande och precisa definitionen av vad som kännetecknar kvalitetslitteratur, en definition som jag länge letat efter. Hade det inte varit för det, enligt mig, svaga slutet hade betyget blivit betydligt högre en den trea som jag nu delar ut. Och förresten, slutar boken lyckligt?

Betyg 3

Samhällskritiken är lysande. Handlingen känns dock ytterst sekundär och är heller inte så intressant istället är det beskrivningen av samhället och människorna i det som lyfter boken. Information vs kunskap är ett centralt tema i boken. för att få kunska krävs också tid för att att begrunda informationen vilket saknas i samhället.

Tyvärr drar språket ner helhetsintrycket av boken. Språket är inte alls medryckande.

Betyg 4

Den var värdelös

Betyg 1

En mycket intressant framtida samhällskildring. Han säger mycket smart, herr Bradbury

Betyg 4

En helt ok bok som nog tillhör den lilla klicken av klassiska samhällskritiska dystropier.

I jämförelse med "dom två stora" i samma kategori dvs Boyes Kallocain och Orwells 1984 känns den dock ganska platt.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Fahrenheit 451 är ännu en dystopi som följer samma mall gällande de flesta dystopiska böcker. Guy Montag arbetar som brandman (=bokbrännare).En dag träffar han Clarisse som öppnar upp hans ögon för den värld han lever i. Det liv han lever vänds under väldigt kort tid upp och ner, eftersom han förstår att det finns något (eventuellt) bättre än den nuvarande tillvaron. Trots att boken vid den anblicken kan förefalla mindre lockande, så är den ändå något av en läsupplevelse, där man får ta del av intressanta åsikter, som minst sagt är relativt tillämpningsbara idag.

Bokbränningen tolkas givetvis som censur, elden förstör och skapar samtidigt. Den förstör det befintliga och skapar nya villkor. Men det intressanta bakom censuren, är varför man väljer att censurera. I vissa fall handlar det om att man inte vill låta invånarna ta del av vissa (reaktionära) åsikter, i andra fall handlar det om att inte människor ska bli stötta. Det förra är kanske det man främst tänker på och Europa har haft sin beskärda del av bokbränning under andra världskriget, men annars förekommer den här typen av censur i flera (icke-)demokratiska länder Det senare innebär att det är VI själva som står för censuren. Några exempel från idag är när Tintin stämdes för kränkning av afrikaner, när Fazer fick censurera sina kinapuffar eftersom det fanns något av en stereotypisk bild av en kines på framsidan. Men orsaken till censuren syftar egentligen på något som man skulle tänka sig är gott - att inte uppröra människor, att inte få de att tänka. Den stora frågan boken ställer sig, är en tänkande människa en lycklig människa?

René Descartes sade "Cogito, ergo sum" (Jag tänker därför är jag). Att vara en tänkande människa innebär att man lever, men det innebär också att man tvivlar, vilket inte är förenligt med lycka (=känsla av varaktigt välbehag). Genom att ta bort tänkandet skulle man enligt Descartes avsäga sin existens, men teoretiskt sätt borde man då bli lycklig. I boken handlar det om att inte låta människan få tid att tänka så att hon blir lycklig, det vill säga man ska alltid låta det hända något. Det obehagligaste med det här är att det i slutändan är människan själv som väljer att göra sig mindre medveten om världen, genom att inte ta sig tid för saker, som att läsa en bok, titta på en dokumentär, gå på teater, etc. Det är människan som är sin egen orsak till fördummelse. Kunskapen finns bevarad i flera medier, men människan måste själv utnyttja dessa för att den inte ska förgås. Det tar en till nästa fråga, vilken makt har media?

Människan står till en viss del för sin egen fördummelse genom att inte ta sig tid för saker och därmed tänka. Men det är media som på sätt och vis styr kunskapen. Det är media som bestämmer vilka typer av böcker som ska tryckas, vilka TV-program som ska visas, o.s.v. Det känns inte som man är så långt från en Fahrenheitsk värld, åtminstone på det televisionala planet. Alla reality-serier, serier som sällan ger en något, förutom en fördrivelse av tiden - en fördummelse av människan.

Någonstans i Eddan står det att "kunskap är den lättaste bördan att bära." Det är till kunskapen man vänder sig för att komma ihåg vad andra lärt sig för att inte begå samma misstag och för att inte börja på ruta ett. Man får inte försumma något så viktigt. Trots allt elände i boken, fanns det en gnutta hopp i slutet. När någonting oväntat händer och man förlorar allt, så är kunskap kanske det enda man har kvar, denna lätta börda som man kan ta fram för att ta sig vidare, igen.

I boken, såväl som i dagens samhälle talas det ständigt om att man vill vara lycklig, men finns det en gräns för lycka? Kan man ta överdos av lycka? En sinnesstämning är aldrig bra att ha för länge tror jag, vare sig hat, sorg, lycka eller glädje. Efter ett tag blir man avtrubbad för att inte vara fast i detta läge och man slutar uppskatta även det ouppskattade. I boken visade det sig att trots denna lycka bland befolkningen, var självmordsfrekvensen mycket hög.

Fahrenheit 451 är "ännu en dystopisk bok" om samhällen där ingen förutom ett fåtal ifrågasätter samhällsstrukturen. Ofta heroiseras dessa människor, för att de har rätt, medan den stora majoriteten är blinda för det som pågår. Det blir ett ganska asymmetriskt, icke-demokratiskt och samtidigt romantiskt krig som då pågår, som får en att vilja läsa vidare. Visserligen är det kanske inte så realistiskt, men det är inte något man lägger sin fokus på när man väljer en science-fiction bok.

Det största problemet jag hade med denna bok var det snabba händelseförloppet. Det krävdes bara ett kort samtal på någon minut, där Clarisse ställde några frågor, för att Guy Montag' liv skulle förändras. Om man tolkar det kaos som sedan följde som en inre strid, så blir det bättre. Allt som allt är det en bok som bör läsas.

Betyg 3

En fascinerande framtidsvision som känns än mer skrämmande idag, då man ibland kan tycka att den ser ut att kunna realiseras. I en värld där snabbt informationsflöde och omedelbar tillfredsställelse och underhållning premieras måste en plats för böcker och litteratur behållas - annars kommer mörka krafter kunna profitera på massornas okunskap och likgiltighet, såsom i Bradburys bok.

Betyg 4

Fahrenheit 451 är en modern klassiker. Den utkom 1953 och är en klassiker. Ray Bradbury har på i denna utgåva endast 158 sidor åstadkommit en lysande dystopi.
I denna mörka framtid har brandmännen fått en ny uppgift. De släcker inte längre bränder. Ja, nästan ingen kommer ihåg att detta en gång var deras uppgift. Istället söker de upp de hus där det misstänks finnas böcker (ofta är det en granne som anmäler det) och sedan sprutar de fotogen och bränner ner huset med böcker och ibland husägaren kvar därinne.
Böcker innehåller påhittade saker och ses därför som skadliga. Människor matas istället med meningslösa TV-program, där karaktärerna blir deras "familj".
Endast ett fåtal människor vågar trotsa staten och gömma undan en bok, trots att de riskerar livet. Brandmannen Guy Montag är en av dem, sedan har kommit till insikt om att böckerna faktiskt kan vara till glädje och nytta, inte till skada. Priset han tvingas betala är högt.
I en tid när böcker åter bränns skulle jag vilja säga att Fahrenheit 451 är en bok som man måste läsa!

Betyg 5