Den finländske diktaren Bo Carpelan brukar beskrivas som en av de främsta poeterna inom den nordiska litteraturen. Han debuterade så tidigt som 1946 och ”Ögonblickets tusen årstider” från 2001 är hans tjugoförsta diktsamling. Med dessa fakta i bakhuvudet blev jag storligen förvånad över det jag kom att läsa när jag öppnade ”Ögonblickets tusen årstider”. Det är svårt att med ord beskriva denna lyrikpublikation, än mer recensera den, men jag ska försöka. Den består av de tre kapitlen (eller de poetiska utgångspunkterna) årstider, porträtt och återkomster. Samtliga tre delar följer samma mönster – mycket korta/eller långa dikter (det går nämligen inte att avgöra om eller när dikterna tar slut) på mellan sex till nio rader (uppdelade i tre stycken) per sida. Hur dikterna ska läsas har jag inte riktigt kommit underfund med; om man läser dem uppifrån och ned bildas inget som helst sammanhang, inte heller om man läser dem från vänster till höger, eller från höger till vänster dvs. från den ena sidan till den andra. Allt känns bara väldigt osammanhängande.

Jag förstår att Bo Carpelan betraktas som stor nordisk auktoritet på poesins område, men likväl, den här diktsamlingen känns helt obegriplig och därför medelmåttig. Eller så är det kanske så att den är fullständigt genial och att det är jag som inte begripit det geniala (det kan inte alls uteslutas). Det är alltså fullt möjligt att det här är stor poesi och att det är jag som inte förstår mig på att se storheten. Det brukar sägas att skönheten ligger i betraktarens öga. Den här betraktaren känner sig dock enbart förbryllad. Och lite uppretad.

Betyg 1