bokrecensioner boktips     
Hem | Sök böcker | Lägg till ny bok | Topplistor | Länkar | Kontakta oss | Bli medlem |
  Logga in

Liknande böcker:
King Rat
 J. Clavell
Trots allt
 H. Sidoli
The children's book
 A. Byatt
Den eviga elden
 K. Follett
Natt över Oslo
 M. Fors
Domens dag
 R. Olofsson
Ravenspur
 C. Iggulden
Boken om vikingarna
 C. Ingelman-Sundberg
I ekens tecken
 B. Mårtensson
Krokas
 E. Olofsson

Välj Genre
Roman
Historisk Roman
Deckare
Thriller
Fantasy
Science-Fiction
Ungdomsbok
Biografi
Fakta
Klassiker



De välvilliga

 
Författare: Jonathan Littell
Genre: Historisk roman
Ämnesord: filosofi, krig, mat, politik, hälsa, mord, musik, psykologi, historia, spänning, äventyr
Utgivningsår: 2008
ISBN: 9173370134
 

KÖP PÅ CDON.COM


Direktlänk till boken hos Bokus


Begagnade:
Köp begagnad på bokbörsen


Utgivningen av Jonathan Littells 900 sidor tjocka roman Les Bienveillantes i Frankrike hösten 2006 blev en litterär sensation. Trots bokens tunga ämne och gigantiska omfång såldes den på kort tid i hundratusentals exemplar och tilldelades de två mest prestigefyllda litterära priserna i landet: Franska akademiens stora pris samt Goncourtpriset.

»Bröder, låt mig berätta vad som hände«. Med de orden inleds denna täta och nästan vibrerande text. Den gamle SS-officeren Max Aue ser tillbaka på krigsåren i Hitlers armé. I en neutral och redogörande ton, utan tecken på ånger eller självförebråelser, berättar han sin historia. Tidigare har vi fått många vittnesmål om andra världskrigets fasor från dess offer, men här skildras kriget genom bödelns ögon. Fram tonar bilden av Max Aue som en mycket bildad, beläst och kultiverad person. Han älskar musik, litteratur och arkitektur och ser strikt och professionellt på sitt uppdrag att bland annat få koncentrationslägren att fungera så effektivt som möjligt. Samtidigt som han är en kulturvarelse är han en kallblodig barbar. Är människans natur så dubbel, kan vem som helst av oss bli som han? Kan vi alla passera gränsen till mörkret? Och märker vi när det sker?



Utdrag ur boken:

"Och jag tror som sagt att det är ett misstag, vi borde ha intelligens och kapacitet nog att finna en lösning som är mer. .. mänsklig, och mer samklang med vårt samvete som tyskar och nationalsocialister. I det bemärkelse är det ett misslyckande. Men man måste se till krigets realiteter också. Kriget fortgår och för varje dag blir våra motståndare starkare och vi svagare. Det är ett totalt krig, alla nationens styrkor deltar och vi måste göra allt som står i vår makt för att vinna. Allt. Det har Fuhrern till fullo insett, han har kluvit den gordiska knuten och avvisar tvivel, vankelmod och egenintressen. Och det gör han i likhet med allt annat, för att rädda Tyskland. Han vet att om han kan sända hundratusentals tyskar i döden så kan och bör han också sända judar och andra fiender i döden. Judarna ber för vårt nederlag och så länge vi inte har segrat kan vi inte nära en sådan fiende vid vårt bröst


Medelbetyg: 4,2 (5 röster)

  » Skriv egen recension «
Betygsätt:

Bli medlem få boktips baserat på dina betyg.
Bok recensioner av De välvilliga :


Freddi 2010-01-02 17:00
Max Auer var i stort sett med om allt. Han var med i nazisternas systematiserade pogromer i Baltikum i början av kriget, han var på Krim och förhandlade om bergsjudarnas vara eller icke vara, han var i Stalingrad när 6:e armen höll på att förintas, för att skriva rapport om moralen bland soldaterna, han förhandlade kring kostens nivåer i förintelselägerna samt för arbetskraftens bevarande vid dödsmarscherna västerut.
Han var SS-officer och utförde pliktskyldig sina uppgifter. Han var tysk med franskt påbrå och stod på god fot med både Adolf Eichmann och Heinrich Himmler. Han var med överallt och gjorde allting och träffade till och med Hitler i bunkern ett par dagar före dennes självmord.

”De välvilliga” är en osannolik historia utspelat i ett osannolikt historisk skede. Ändå känns inte huvudpersonen Max Auer osannolik. Trots de grymheter han utför beskriver författaren Jonatan Littell sin huvudperson på ett sådant sätt att man stundtals tycker att han är både sympatisk, rättrådig och berättar sanningen för oss. Under bokens 900 sidor kommer jag ofta på mig själv med att tänka: ”I sammanhanget är han ju en riktigt sympatisk prick.” Och gång på gång går jag också i den fälla som Littell så skickligt arrangerat. Läsaren dras in i en sinnesstämning lik den som måste ha rått under 1930-talet och kunde förleda miljontals tyskar att rösta fram Hitler och vända sig bort när judarna började transporteras österut.
En bra bit in i boken har jag blivit så indoktrinerad att jag slutar tänka: ”Men herregud vad känslokallt! Ser de verkligen inte att judarna är människor!” och jag börjar tänka. ”Ja vad bra agerat. Nu ser han till att judarna slipper lida så mycket före de dör. Vilken god handling.” Och jag kommer på mig med att tänka på judarnas förintelse som något självklart som måste ske. Diskussionen handlar inte om det är fel att förinta dem, utan att förinta dem på ett ohumant sätt.

Det finns många riktigt bra böcker skrivna av överlevande från förintelsen; Primo Levis ”Är detta en människa”, Irmé Kartesz ”Mannen utan öde” och Victor Frankls ”Livet måste ha en mening” är några gedigna exempel. Men ingen av dessa kan – eller har ambitionen – att beskriva händelseförloppet ur någon annans vinkel än offrets. Och om vi söker svaret på frågorna: ”Hur kunde detta ske?” och ”Varför skedde detta? ”, så hittar vi inga svar. I ”De välvilliga” har Jonatan Littell berättat från förövarens synvinkel och om det över huvud taget finns svar på frågorna så kan de i mycket större utsträckning hittas här.
Jonatan Littell är oerhört påläst om andra världskriget och förintelsen. Alla händelser han beskriver har skett, de flesta personer han gestaltar har existerat. På ett genialiskt sätt låter han sin huvudperson interagera i dessa historiska sammanhang för att ge oss en spegel som kan visa oss svar.
Om jag frågar: ”Hur kunde det ske?” svarar boken mig: ”Vad då, märker du inte hur du själv börjar tänka annorlunda efter några hundra sidor?” Det är lätt och behagligt att identifiera sig med ett offer. Men ”De välvilliga” erbjuder 900 sidor av obehaglig identifikation med en förövare. Att Littell lyckats med det enorma konststycket gör honom till en mycket stor författare.

Boken lästes in av Ove Ström som jag stött på flera gånger tidigare och aldrig tyckt om. Eftersom jag läste boken två gånger på raken fick jag stå ut med hans märkliga sätt att läsa in ljudböcker i sammanlagt 72 timmar. Påfrestande, men en utmaning som bleknar i skuggan av den bokens kvalité.

Betyg 5

axel-nelson 2010-01-21 13:25
Den fine danske kritikern Bo Tao Michaelis menade att enda skälet till att finkulturen upphöjt denna bok, är att de inte känner till populärkulturens klyschor som denna bok är byggd på.

stigh 2010-04-09 00:49
I ett mörkt rum bakom ett tungt skrivbord sitter den åldrade SS-majoren Maximilian Aue och med takfast pennföring skildrar sina upplevelser före och under andra världskriget. Det är som huvudpersonen själv konstaterar i bokens inledning en dyster historia, men uppbygglig också. Med tydligt osentimental och rapporterande ton skildras ett levnadsöde som väldigt få av efterkrigstidens människor kan sympatisera med. Ändå infinner sig hela tiden frågan hur jag själv (som bildad och intellektuell ynglig) hade agerat i de situationer som huvudpersonen ofta mot sin vilja ställs inför? Aue är genomgående konsekvent i sitt agerande, han ser strikt professionellt på sina uppdrag hur omänskliga de än kan tyckas vara. Inte på någon av 902 sidorna ger huvudpersonen uttryck för ånger, principen som vägleder Aue boken igenom är just principfasthet. Alla uppgifter utförs med den sanne byråkratens oförtrutna noggrannhet, det är inte hatet mot judarna som drivit huvudpersonen in i SD och sedermera SS, snarare tanken på att få tillhöra en gemenskap och partiet och hos ledaren finna den fadersgestalt han själv saknar.

Genom berättelsens gång förflyttas skådeplatserna på ett mycket skickligt och raffinerat sätt. Från framryckningen genom Polen, Belarus och Ukraina via nederlaget i Stalingrad och slutligen administrativt stök i Berlin stiger Aue kontinuerligt i graderna och ges därmed möjlighet att stifta bekantskap med flertalet för eftervärlden kända krigsförbrytare, bland annat Reichführer SS - Heinrich Himmler (som Aue mot slutet av kriget får direkta uppdrag av). Aue befinner sig hela tiden i kulisserna av diverse historiska skeenden, han bevittnar tal av Hitler, krälar i leran i Stalingrad går på flotta banketter och middagsbjudningar hos celebriteter som Speer och Eichmann och flyr hals över huvud undan den ryska offensiven i krigets slutskede.

Boken är på det hela taget mycket imponerande, och det märks med all önskvärd tydlighet att författaren lagt ned mycket tid på inläsning. Platser, namn, förband och militära förkortningar haglar tätt, och så gott som samtliga omnämnda personer har existerat i verkligheten. Trots detta har författaren blivit kritiserad av historiker som hittat faktafel och beskyllt honom för slarv och t.o.m. historierevisionism. Denna kritik ger jag dock inte mycket för, Littell är ju trots allt författare och inte historiker, och att helt undvika felaktigheter är sannolikt få förunnade. Och de personer som äger den förmågan saknar troligtvis Littells litterära förmåga (därav kritiken). Jag har alltså överseende med de eventuella felaktigheter som jag själv inte upptäckt.

Styrkan i romanen är trots historikernas kritik trovärdigheten, dels den historiska, dels personbeskrivningarna. Historiska personer levandegörs med alla de förtjänster och brister som vi människor besitter, till och med kända krigsförbrytare. Littell beskriver även på ett subtilt sätt den kollektiva skuld som under kriget delades av alla tyskar, soldater som civila. Därtill tycker jag att han på ett imponerande sätt skildrar hur normalt den tyska överklassen och officerseliten faktiskt levde ända fram till dess att Berlin bombandes sönder och samman.

Fram till ungefär sidan 750 betraktar jag De välvilliga som ett mästerverk fullt jämförbart med Dostojevskij största romaner. Men ungefär där, ungefär vid utflykten till Ungern, drabbas Littell av akut soppatorsk. Det känns lite som att författaren här tröttnat på sin historia och plötslig ids han inte längre beskriva vad som händer i Aues omgivning (”andra har redan berättat det bättre än vad jag kan” säger huvudpersonen plötsligt – som om inte det vore fallet med Stalingrad). De sista sidorna är rentav pinsamma och merparten av bokens näst sista kapitel ägnas praktiskt taget uteslutande åt huvudpersonens tilltagande perverst incestuösa fantasier (behöver jag tillägga att huvudpersonen har ett minst sagt komplicerat förhållande till sin tvillingsyster). Mot slutet av romanen lyser författarens orutin igenom, bland annat låter han på ett fullständigt oförklarligt sätt de i berättelsen oregelbundet återkommande kriminalpoliserna återvända från ingenstans. Här vred jag mig i fåtöljen och jämrade fram ett plågat neej. Trots dessa påtagliga fadäser kan jag inte undgå att dela ut ett mycket högt betyg till denna i sanning imponerande debutroman. Det här är utan tvekan en bok som man lägger på minnet. Kanske på grund av att den är en dyster historia.

Avslutningsvis, ett stort plus till författaren för att han låter vissa för romanen centrala frågor och händelser förbli obesvarade. Det är både modigt och skarpsinnigt, ibland vinner nämligen en roman på att inte ge läsaren svar på alla de frågor som han/hon har. 4++
Betyg 4

helix 2010-07-17 09:43
Detta är en mycket detaljerad historia om SS-officeren Max Aues öden och äventyr under andra världkriget. Det känns mycket trovärdigt, och perspektivet - bödelns - känns ny och intressant. Jag gillar verkligen de delar där Aue (genom Littell, såklart) intellektualiserar hemskheterna som skedde i nazismens namn. I jämförelse med "standardbilden" (Schindler's list etc) breddar Littell vyn över barbariet, han demoniserar inte, och det gör det tydligare, otäckare.
Däremot är jag fullkomligt likgiltig över Max Aues privatliv, jag tycker det är lika intressant mad hans homoerotiska och queera (?) incestuösa upplevelser som att räkna sandkorn på en strand. Varför tycker Littell att det är så viktigt? Jag begriper det inte.
Betyg 4

bonadea 2015-10-26 07:12
De Välvilliga är en storslagen roman om förintelsen under andra världskriget, men det som gör boken unik är att den är skriven ur förövarna perspektiv. Max Aue ser tillbaka på sitt liv, på krigsåren i Hitlers armé där han var SS-officerare.
Det är en hemsk bok som på ett kallt sätt beskriver krigets fasor men det som gör boken så intressant att den ger en mycket klar bild hur människors psyke avtrubbas med krigets gång. Boken är svår , innehåller namn på platser, namn på människor man måste hålla reda på vem som är vem och den är stundvist svårläst men den innehåller så många bra och tänkvärda meningar att jag förde anteckningar under läsningen gång. Boken visar tydlig att vi människor har en dubbel natur, de som begick hemskheter under förintelsen var inga monster , det var vanliga människor , visst fanns det psykopater men de flesta var familjef drar, makar, människor som älskade , bråkade , kände lidelse samtidigt som de sköt ner kvinnor och barn .
Det är en tegelsten på över 900 sidor och den tar sin tid att läsa då den kräver tankeverksamhet, men det är en bok som jag aldrig kommer glömma, en mycket viktig bok.
Betyg 4

Skriv egen bokrecension till De välvilliga



KÖP PÅ CDON.COM






  Köp boken som film på cdon: