I en mörk och gudsförgäten framtid (2000-talet!) är Världsstaten människornas grundfundament och de enskilda individerna har reducerats till enskilda celler, kugghjul eller s.k. medsoldater i den oöverskådligt monstruösa statsbildningen. Människorna lever i Boyes framtidsroman likt grävlingar under jord och transporterar sig fram via tunnelbanesystem till stränga arbetspass i den statliga produktionen och med efterföljande militär kvällstjänstgöring. Barnen avskiljs redan från tidig ålder från sina föräldrar och placeras i något av de otaliga skolningsläger som syftar att göra dem till trogna och ickesjälvständiga medsoldater i Världsstatens tjänst. I detta ljusfattiga kontrollsamhälle finns det även s.k. ”polisögon” och ”polisöron” monterade i varje hem samtidigt som varje familjs förehavanden övervakas av ett statsanställt hembiträde.

Boyes roman Kallocain handlar som baksidestexten indikerar om kallocainets skapare – kemisten Leo Kall och dennes stegvisa uppvaknande i ett samhälle som på ett skrupelfritt kommer att dra nytta av hans uppfinning. Uppfinningen - kallocain - är en sanningsdrog som vid injicering får den påverkade att alltid svara helt sanningsenligt på de frågor som denne ställs inför. I samma ögonblick som myndigheterna beslutar sig för att massproducera kallocainiet avskaffas domstolsväsendet och statsfientligt tänkande blir att betrakta som brottsligt. Huvudpersonen uppmuntrar inledningsvis denna utveckling, och verkar t.o.m. aktivt för dess förverkligande, men blir efterhand som de egna tvivel gentemot staten växer allt mer klentroget inställd till sin uppfinning – för vad skulle hända om han själv blev utsatt för en kallocainundersökning…

I motsatts till exempelvis Orwells ”Nittonhundraåttiofyra” eller ”Huxleys Du sköna nya värld” är huvudpersonen, Leo Kall, inte att betrakta som statsfientlig, utan sympatiserar, till en början, helt och hållet med den totalitära Världsstatens idéer och kontrollmetoder. I Kallocain är det istället personerna runtom huvudpersonen som får revoltera mot statens brist på humanism och medmänsklig värme. Detta grepp är förhållandevis ovanligt, och i det här fallet riktigt lyckat. Jag menar, att inte finna sympati, förtröstan eller munterhet ens hos berättelsens huvudperson förstärker på ett effektfullt sätt bilden av det mörka och klaustrofobiska framtidssamhället - Världsstaten.

Kallocain delar tyvärr samma avgörande brist som Huxleys ”Du sköna nya värld” då en förklaring till hur detta mardrömsliknande samhälle blivit till helt saknas. Denna avsaknad finner jag mycket förtretlig, nästan lika förtretlig som den brist på logik som uppvisas genom det faktum att Leos chef – den avtrubbade, asociale och fredlige Edo Rissen – lyckats nå en chefsposition i detta samhälle. Att boken är skriven under samma tidsepok som både ”Nittonhundraåttiofyra” och ”Du sköna nya värld” märks tydligt såtillvida att alla dessa alster riktar sina farhågor gentemot en osund och absurd kollektivism – en kollektivism in absurdum. Det hade varit mycket intressant att veta hur Orwell, Huxley och Boye målat upp sitt framtida mardrömssamhälle idag och mot bakgrund av den historiska utvecklingen – hade författarnas istället varnat för ett samhälle som kännetecknas av en total brist på kollektivt tänkande, en individualism in absurdum? Rent betygsmässigt placerar jag Kallocain mitt emellan ”Du sköna nya värld” och ”Nittonhundraåttiofyra”. En stark trea således.

Betyg 3

Jag tycker att det är en helt fantastisk bo. Jag gillar sådan här typ av böcker.

Betyg 5

Dyster framtidsvision, men i samma klass som Orwells 1984.

Betyg 4

Bra, helt enkelt!

Betyg 4

Håller med om att den mörka framtidsvision Karin Boye målar upp är lik Orwells 1984, men frågan är om inte Kallocain är bättre. Den här är riktigt, riktigt bra, det är inte ofta man hittar någonting så här skrämmande, fascinerande och spännande.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En mycket intressant framtidsroman. Har man läst 1984 (som skrevs senare) har man inte svårt att se många likheter och paralleller, men jag tycker att denna boken är bättre. Den är mer lättfattlig, inte så utdragen, den stannar inte vid konstant övervakning, utan går in i människans sinne. Skrämmande!

Betyg 4

En särdeles dyster framtidsskildring. Dock kan man förstå att pralleller dras till FRA-lagen i dessa dagar. Vore intressant att ha fått lite bakgrund till hur detta samhälle vuxit fram, om än inte i långa beskrivningar sida upp och sida ner, så ändå i historiskt återberättande ordalag.

Betyg 4

Påminner som sagt om Orwells "1984" men är betydligt mer lättläst. Denna Karin Boyes mörka och skrämmande framtidsvision har som tur är ännu inte förverkligats.

Betyg 3

Jag håller med föregående recensent att den har "storebror ser dig"-drag. Boken är helt okej, den är lättläst men jag tycker att Boye nischar sig allt för mycket på kemiämnet och utelämnar så mycket annat somlikväl kunde varit en framtidsvision.

Betyg 3

Boken kom ut 1940 och handlar om det totalitära samhället, där staten ser och hör allt. Kemisten Leo Kall uppfinner en drog, Kallocain. Detta serum får människor att blotta sina innersta tankar och känslor. Boken är påverkad av stämningarna som härskade på 40-talet. Man var rädd det totalitära samhället där individen skulle övervakas. Karin Boye har här överdrivit och skapat en skräckversion av vad samhället skulle kunna utvecklats till. Boken känns inte så aktuell idag, men den är värd att lyssna på. Leif Pagrotsky läser mycket bra.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Skriven som en skräckvision om kommunismen skulle ha blivit gällande i hela världen. Eftersom den är skriven i dagboksform får man inte veta alltför mycket om själva styret utan hur det påverkar att antal individer på ett personligt plan. Det är i detaljer som man gradvis får insikt i samhället som att kultur är helt utplånat.

Älskar denna typ av genre. Dyster och skrämmande. Och på många sätt nästan mer skrämmande än 1984. Både på grund av kallocainet, som effektivt tar sig in i det allra mest privata hos en människa och gör själva tänkandet brottsligt. En ständigt aktuell fråga, vad som är värst, tanke eller handling. Men också på grund av att huvudpersonen, Leo, inte hyser några tvivel på att hans uppfinning eller Staten är ond. Han är, precis som alla andra, lika hjärntvättad i tron på Statens välvilja och godhet. Istället är det personer runtomkring som misstror och tillslut får honom att ändra åsikt kring tankar och samvete.

Betyg 4