Den polske poeten Adam Zagajewskis lyrik brukar beskrivas som en form av reflexionspoesi som går ut på att ge läsaren en oväntad vinkling på ofta välkända erfarenheter - och därmed se det självklara från ett nytt och annorlunda perspektiv. Jag har läst någonstans att Zagajewski inte ser sina läsare som betraktare utan snarare som betraktade – dvs. den som blir betraktad av dikten. Detta är ett framträdande drag hos många av dikterna i samlingsvolymen ”Elektrisk elegi” från 1993. Jag ger följande smakprov på detta för Zagajewski så utmärkande drag:

”Seger

De slog ihjäl oss från båda hållen, vi låg
under kniven, framför gevärens
runda öga, i kikarsiktets kors,
men vi är inte utan skuld, trots allt
är vi inte utan skuld,
vi har huggtänder, naglar och nävar,
vi försvarade oss envetet och
förlorade; segern låg inom
räckhåll för en suck. ”

Många av dikterna berör och behandlar riktigt tunga teman såsom mänskligt lidande, nöd, krig, försakelse och ångest. Ändå är så gott som alla dikterna laddade med hopp om något bättre, av människokärlek och förnuft.

Hursomhelst fick jag ett mycket splittrat intryck av den här diktsamlingen. Många av dikterna balanserar på gränsen till det pretentiösa medan andra är förvånansvärt raka och okonstlade. Frågorna som Zagajewski ställer är aldrig enkla att besvara och just därför kändes den stilistiska ojämnheten störande. Som vanligt när det gäller lyrik är det dock svårt, för att inte säga omöjlig, att sätta ut något betyg då den egna uppfattningen starkt påverkas av sinnesstämningen vid lästillfället. Betyget påverkas givetvis av detta faktum.

Betyg 3