Det genomgående temat för båda skådespelen är att de tar sin utgångspunkt från ett naturalistsikt perspektiv samt att bådadera fokuseras mot konflikter baserade på strukturella motsättningar – i det ena fallet inomäktenskapliga könsroller (Fadren) och i det andra sociala klasstillhörigheter (Fröken Julie). Andra likheter mellan pjäserna är att de båda utgår från att mannen underställs en stark kvinnlig auktoritet. Denna auktoritet vilar först och främst på manipulation (i Fadren) och socialt anseende (i Fröken Julie). Spänningsförhållandet mellan könen utgör pjäsernas styrka men samtidligt också en potentiell svaghet. Faran då man som Strindberg etablerar dynamiken mellan könen som avgörande faktor är att dialogen och laddningen blir konstlad om den bakomliggande miljön inte appellerar till den immanenta kontexten. Nu tycker jag dock att Strindberg har lyckats att undvika denna fara i och med att han skapat en atmosfär som genererar en påtagligt elektrisk laddning mellan rollfigurerna och de strukturella band varpå dess karaktärer vilar. Skapandet av denna atmosfär är central för pjäsernas framgång vilket inte minst uppvisats genom en rad misslyckade filmatiseringar av de två skådespelen. Att Strindberg dessutom, på ett smart sätt, har använt sig utav bifigurer som ger läsaren ett ”utifrånperspektiv” gör inte läsupplevelsen sämre. Båda pjäserna är riktigt, riktigt bra.

Betyg 4

Fröken Julie och Fadren

August Strindbergs ”Fröken Julie” bygger mycket på Darwins lära om att de bäst lämpade överlever. I detta fall är det väl mer socialdarwinism än darwinism då Charles Darwin själv inte ansåg att dessa naturlagar bör vara gällande inom mänskligheten. I dramat ”Fröken Julie” var betjänten Jean på uppåtgående vilket visades i hans drömmar medan ”Fröken Julie” själv var på nedåtgående vilket även det visades i hennes drömmar. Betjänten Jean är ambitiös och försöker få tag på den första grenen för att nå toppen. Fröken Julie var just den grenen, men grenen visade sig vara rutten, och därmed misslyckades betjänten Jean denna gång.

Fröken Julie som var mycket förvirrad och verkade söka efter någon sorts lycka betedde sig dåraktigt och fick folket emot sig samtidigt som Julie med en extrem naivitet gjorde allt för att roa sig oavsett hur det påverkade andra människor. Kristin som var trolovad med Jean var mer jordnära och stod under hela dramat över Fröken Julie och Jean. Man kan även betrakta Kristin som väldigt moraliserande.

Enligt förordet försökte Strindberg i detta drama skapa mer mångfacetterade karaktärer med många olika motiv. Hans strävan var också att göra dialogerna mer trovärdiga och mindre uppstyltade. Vidare påstod Strindberg att han var opolitisk då han enbart skildrade en utveckling där adeln är på väg ned och där arbetarklassen är på väg upp.

"Fadren" bygger på samma tankegång som "Fröken Julie" på så att Strindberg håller sig inom den naturalistiska genren som från början utvecklades av Emile Zola. Naturalismen går i princip ut på att sätta in några aktörer i en bestämd miljö för att sedan se vad som händer. Det hela bygger på ett pseudovetenskapligt synsätt.

"Fadren" skiljer sig från "Fröken Julie" på så sätt att kvinnan i "Fadren" är starkare psykiskt och lyckas också krossa mannen vilket inte sker i "Fröken Julie". Fokuserar man enbart på könskampen kan man dra slutsatsen att kvinnan vann i "Fadren" och att mannen vann i "Fröken Julie".

I "Fadren" lyckades Strindberg skapa en stark ångestkänsla, allafall hos mig, då jag som läsare insåg vart det barkade hän. Att följa mannens psykologiska nedbrytning framkallade hos mig starka känslor. Strindberg sätter också fingret på ett biologiskt faktum då kvinnan i dramat utnyttjar sitt livspatent genom att så tvivel i mannens medvetande. Hur kan en far veta att just han är far till barnet? (Nu är inte det något större problem längre vilket ännu en gång visar att teknologi kan minska könsskillnaderna).

Betyg 5

Jag har märkt att manliga författare ofta använder kvinnor när de ska beskriva sina egna känslor. Fröken Julie skrev Strindberg kort efter att han på en dansk gård blivit förförd (eller förfört) en zigensk kvinna. Affären blev en smaskig skandal och Strindberg med sitt omväxlande aristokratiska och proletära patos såg det som en skymf att ha blivit förförd av en kvinna från den absoluta "underklassen". Att se parallellen till fröken Julie är inte svårt och att fröken Julie är Strindbergs alter ego är mer än självklart. Pjäsen är stendöd som en Norwegian Blue. Han har skrivit flera bra pjäser (t.ex. den finstämda Påsk) men denna banalitet får ett lågt betyg. För 100 år sedan hade den kanske varit värd en fyra, men en bra pjäs ska hålla "i evighet".

Betyg 1

Fröken Julie är ett mästerverk utan motstycke. Ingen kan/kunde skildra motsättningar som Strindberg, kanske just för att de var hans drivkrafter.

Två intressanta läsvärda kammarspel.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Endast läst Fröken Julie. Den är riktigt bra, endast en scen men mycket händelse, blir inte tråkig.

Betyg 3

man ska väl nog helst se dem på scen - inte läsa dem

Betyg 2

Fadren:
Ryttmästarn är patriarken som hunsas av kvinnfolket i sin familj. Hans relation med hustrun Laura är spänd, hans amma behandlar honom med ohöjt nedlåtande och dottern Bertha har lilla pappa virad kring sitt vänstra lillfinger. Ryttmästarn lever ändå ett gott liv - för han vet vem som egentligen bestämmer i familjen. Så när frågan om dotterns framtid kommer upp på dagordningen har kvinnorna ingen rösträtt. Ryttmästarn vill skicka iväg flickan för undervisning utanför hemmet, medan mamman vill behålla sitt barn hemma. När kvinnorna klagar hävdar ryttmästaren sin maktfullkomlighet. Kvinnor har förlorat sin makt över sina barn sedan de en gång satt dem till världen. Hustrun kontrar med att mannen överhuvudtaget aldrig kan vara säker på sitt faderskap och därför använder sin makt för att skyla över hur maktlös han egentligen är. Uppenbarligen prickar Laura med denna tes, rätt in i ryttmästarens svaga karaktär. Han börjar tvivla på sitt faderskap och därmed på sin egen existens.

Jag trodde att Strindberg hatade kvinnor? Det här är nog den mest feminstiska pjäs man kan läsa! Kanske helt omedvetet, men ändock belyser Strindberg obalansen mellan kvinna och man. I denna pjäs må möjligen vara att ryttmästarn blir illa behandlad - men samtidigt är det hans maktmissbruk som kommer påverka det ödesdigra slutet. Det är just för ATT ryttmästarn hävdar sin maktfullkomlighet på grundval av faderskapet - som Laura "kommer åt" honom så väl.

Egentligen har jag ingen annan erfarenhet av Strindberg än läsandet av "Röda rummet" under gymnasietiden. Den skildringen tråkade ut mig gränslöst, medan denna var suggesiv och oerhört givande att läsa. Det är ju nu fullt möjligt att jag tolkat Strindbergs ändamål med pjäsen fel. Det gör detsamma, för min tolkning var roande nog. Jag kommer definitivt läsa mer Strindberg och nästa pjäs blir "Fröken Julie". "Fadren" får en fyra i betyg.

Betyg 4