bokrecensioner boktips     
Hem | Sök böcker | Lägg till ny bok | Topplistor | Länkar | Kontakta oss | Bli medlem |
  Logga in

Samma Författare:
Brunnsgästen
Demian
Glaspärlespelet
Klingsor
Knulp
Narziss och Goldmund
Siddhartha
Stäppvargen
Vandring
Österlandsfärden
Liknande böcker:
August Strindbergs Inf..
 F. Göranson
Boken om te
 K. Okakura
Bleak House
 C. Dickens
Wuthering Heights
 E. Brontë
Biker Bibel
 .
Lord Arthur Savile's C..
 O. Wilde
En engelsk opieätares..
 T. De Quincey
Death of a salesman
 A. Miller
Farväl till Berlin
 C. Isherwood
The Hound of The Baske..
 A. Doyle

Välj Genre
Roman
Historisk Roman
Deckare
Thriller
Fantasy
Science-Fiction
Ungdomsbok
Biografi
Fakta
Klassiker






     

Rosshalde

 
Författare: Hermann Hesse
Genre: Klassiker
Ämnesord: filosofi, depression, musik, psykologi, kärlek, kultur
Utgivningsår: 1914
ISBN: 9100200476
 
Spänning:  3
Romantik:  3
Humor:  3
Lärorik:  5
Sorglig:  8

Direktlänk till boken hos Bokus

CDON.COM

Begagnade:
Köp begagnad på bokbörsen
Köp på tradera


Som ett föföljt djur samlar sig till det räddande språnget skapade konstnären Johann Veraguth under den sista, upprörda sommaren på Rosshalde sitt största mästerverk: en man och en kvinna, båda försjunkna i sig själva och främmande för varandra, och mellan dem ett barn som strålade av sitt eget ljus, utan en aning om de moln som hopade sig över dess huvud. Det var en bild av hans egen livssituation.

Medelbetyg: 4 (2 röster)

  » Skriv egen recension «
Betygsätt:
Mellansdagsrea hos adlibris upp till 70% rabatt!

Bli medlem få boktips baserat på dina betyg.
Bok recensioner av Rosshalde :


Linuz 2006-10-25 14:39
Hesse är en av de författare som har den där mystiska förmågan att skapa en fullkomlig, naken insyn i en annan människas tankar. Allt eftersom hans författarskap fortgick utvecklade han sina besynnerliga författarförmågor till fulländning.
Rosshalde (1914) är den tragiska historien om Johann Veraguth och dennes förfallna tillvaro. Han är en berömd målare, en av de främsta i världen, och han lever för sitt arbete. Familjen, frun Adele och den äldste sonen Albert, har glidit ifrån honom. Hesse visar upp spår från en tid där familjen var enad, lycklig, men historien tar sin början då de sista banden håller på att klippas av.
Veraguth bor inte längre med sin fru i Rosshalde. Istället har han byggt ut sin ateljé en bit bort i trådgården, där han kan leva i det nämaste ostört, och utan de tryckande, beklämmande situationer som uppstår varje gång Adele och han möts - med deras historia ständigt jäktande i bakhuvudet. Den äldsta sonen Albert har gått förlorad till Adele, och Veraguth finner sig i situationen, men oroas ständigt.
Deras andra son, i trettonårsåldern, Pierre, är Veraguths ögonsten, det är hans enda anledning att stanna vid Rosshalde. De enda banden mellan frun och Veraguth rör denne son, hoppet driver honom att kunna lämna platsen med Pierre - men frun vägrar.
Därmed bygger Hesse upp ett scenario där människor som inte längre älskar varandra tvingas acceptera och integrera med varandra. Vi får följa Veraguths trankar och betänkligheter, hans otroliga kärlek till sin lille son, och kampen han för inom sig, i valet mellan frihet och utveckling, eller ett liv i fångenskap men med det han älskar mest i världen vid sin sida (Pierre).

Det behöver knappast tilläggas att denna roman, precis som Hesses andra verk, fullständigt trollbinder en. Man bygger upp sitt hopp när Veraguth får hopp, man känner depressionens skuggor när hans vilja undertrycks. Man blir Veraguth, man blir de osynliga, strama banden mellan familjens medlemmar.
Berättelsen utvecklar sig på ett enastående sätt och jag kom på mig själv med att fullständigt uppslukas av Veraguths öde. Hans grymma situation, och hans oerhörda hopp om att ensam får ta sonen till sig, berör på ett sätt som är få andra författare förmögna.
Berättelsen byggs långsamt upp, och innan man förstått hur, tar man till sig Veraguth i hjärtat. Han är ingen tänkare, som Harry Haller i Stäppvargen, vilket Hesse på ett enastående sätt lyckas förmedla genom de tankar som rör sig i hans huvud. Det rör inte på ett direkt sätt det existentiella som hos Haller, men väl på ett indirekt sätt, och lika medryckande. Det krävs förmodligen en oerhörd förmåga att kunna beskriva två så olika människors tankar, men ändå ge intrycket av att de båda är lika intressanta, intellektuella människor.

För de som gillar Hesse är Rosshalde en självklarhet. Historien är enastående och får en att hålla andan mot slutet, språket otroligt och färggrikt på ett sätt som enbart Hesse är förmögen till. Men vad som skapar bokens tyngd är, som vanligt när det gäller Hesse, de psykologiska aspekter där man inte bara känner igen sig, utan förhoppningsvis finner lärdomar, vilka man själv kan komma att ha nytta av.
Betyg 4

stigh 2010-01-18 20:30
Rosshalde (från 1913) är en av Hermann Hesse tidiga berättelse där författaren på ett ganska oförmedlat sätt sökt göra upp med sig själv och sina villkor som konstnär och make. Boken portalfigur, Johannes Veraguth, är liksom författaren själv en berömd konstnär som lever i ett disharmoniskt äktenskap, ”förstelnad i ensamhet och hopplös kyla” som Hesse uttrycker det. Hustrun som efter två födslar förlorat sin ungdoms skönhet är tung till sinnet, djupt musikalisk, med konstnärliga anlag, men fullständigt oförmögen att följa Johannes lidelsefulla temperament. De har två söner varav den äldste skyr sin far och den yngste, Pierre, dyrkas av båda föräldrarna. Ingen av makarna vill dock avstå från sonens gunst och lever därför i realiteten åtskilda på släktgodset Rosshalde, modern i herrgården, fadern i ateljébygganden intill. Deras umgänge är reducerat till en kall hövlighet kring middagsbordet. När så plötsligt Pierre insjuknar i en obotlig sjukdom ställs allt på sin spets. Valet står å ena sidan mellan uppbrottet och den konstnärliga friheten, möjligheten att stanna och kämpa för äktenskapet å den andra. Valet växer under kvalfulla former successivt fram…

Ingen munter historia det här, långt därifrån. Motivet skulle kunna vara hämtat direkt från något av Strindbergs sorgespel (möjligen har Hesse låtit sig inspireras härvidlag). Trots det beckmörka motivet är skildringen fint skildrad, särskilt gripande är beskrivningarna av Pierres tilltagande sjukdom. Berättelsen svaghet ligger främst i att slutet känns krystat, inte heller beskrivningarna av hustrun känns helt och hållet nyanserade. Här kan man som läsare ana en viss bitterhet, möjligen är det författarens egna känslor gentemot ex-hustrun som lyser igenom. Annars tycker jag att berättelsen genomsyras av en lidelsefull längtan tillbaka till ungdomstiden, de magiska åren då allt var möjligt, varje dag ett oändligt äventyr. En tid som aldrig kommer åter. Jag ger Rosshalde en svag fyra i betyg mycket beroende på det fulländande språket och det tidlösa motivet.
Betyg 4

Skriv egen bokrecension till Rosshalde









 


Köp boken som film på cdon: