Klingsor handlar om en målare vid namn Klingsor och dennes sista sommar i närheten av Pampambio, Kareno och Laguno, platser som huvudpersonen tidigare älskat och ofta besökt. Med hektiskt glödande färger tecknar Hesse bilden av en naturskön trakt och en människa som ideligen slits mellan hängivenhet, självförakt och dödsskräck. För att mildra sina växande psykiska besvär hemfaller han så småningom åt ett uppjagat självförbrännande leverne, med ingredienser såsom konst, berusning

Som vanligt när det gäller Hesse är språket ofelbart, personbeskrivningar briljanta och miljöbeskrivningarna kusligt autentiska. Även tematiskt känns mycket igen, materialet är till stora delar självupplevt, det handlar som vanligt om en olycklig överintellektuell konstnär, de själsliga slitningarna utmynnar i en katastrof etc., etc. Det som möjligen gör Klingsor till ett undantag i min digra Hesse-samling är att undergångsstämningen, pessimismen och den starka misströstan måhända är än mer påtaglig här än i någon annan av författarens berättelser. Jag blev därför inte särskilt förvånad när jag efter läsningen fann att boken var skriven ganska omedelbart efter första världskriget. Trots många förtjänster tycker jag nog ändå att Klingsor är en svagare version av romanen Stäppvargen som skulle komma sju år senare. En feel bad –roman i ordets rätta bemärkelse.

Betyg 3