Samtidigt som Dagerman var journalist, poet och författare skrev han också dagligen satiriska och poetiska dagsedlar i tidningen "Arbetaren". Av dessa utgavs 200 samma år som Dagerman tog livet av sig. "Dagsedlar" har utgivits flera gånger sedan dess och innehåller nu flertalet dagsedlar från de tidiga åren. Genom den kronologiska uppläggningen får läsaren följa Dagermans produktion och tankar från krigsslutet tills hans eget tragiska slut. Men slutet är bara början....

Det tycktes mig självklart att ge denna samling en jordgubbe. Samlingen varierar i kvalitet, men ingen av de 200 satiriska uppgörelserna är sämre än en femma. Dagerman skrev knivskarpt, satiriskt med ett enormt medlidande för de utsatta. I min mening har ingen kunnat jämföras med Dagerman, han är och förblir den bästa svenska poeten och samhällskritikern någonsin! Jag har här valt ut en dagsedel som jag tycker passar lika bra idag som igår: "Hemlös", som handlar om när militärmyndigheterna år 1946 vägrade ställa de tomma kasernernas sängar till förfogande för Stockholms många hemlösa"

"Septembers nätter är kalla.
Regnet vässar sin nål.
Slunga över oss alla
köldrymd ditt blänkande stål.

För köld är vår levnad benägen
Den hemlöses gata är svart
Stjärnorna sägs visa vägen.
Ja tack, lille broder, men vart?

Vart driver Björnen sin bana?
Vart finner en hemlös sitt värn?
Stjärnljuset breder sin fana
över vår tomma kasern

Låt, rymd, dina isnålar dugga
. men kanske har världen ett hopp.
En vedstapel öppnar sin skugga
åt en ensam frysande kropp.

(27/09/46)

Betyg 5

Dagerman hade något som dagens "satiriker" och ståuppare saknar: Han slängde inte ur sig några okunniga politikerföraktande klyschor.
Dagerman visste vad han gisslade och han måste ha använt suddgummit flitigt, för vad han skrev, var en satir som träffade exakt rätt. Dessutom är det njutningsvärd poesi!

Betyg 4

Stig Dagerman publicerade totalt omkring fjortonhundra dagsverser i olika tidningar under perioden 1943-1954. I boken Dagsedlar från 1954 lät Lasse Bergström och Örjan Wallqvist samla 200 av dessa i en denna sammanhållna volym. Genomgående gäller att Dagerman med versen som vapen fränt ironiserar över, från tidsperioden, diverse tidstypiska politiska företeelser . I urvalet varvas stort med smått; den nukleära upprustningen, efterspelet från förintelsen, Koreakriget samt diverse inrikespolitisk pajkastning. Allt som oftast är det fyndigt, rappt och genomtänkt fastän det ibland smyger sig in ett och annat ganska pinsamt nödrim.

Även om det är intressant att ta del av Dagermans intelligenta iakttagelser känner jag att Bergström och Wallqvist kanske inte helt lyckats med sitt urval. Väl många av verserna kommenterar nämligen sådana personer och politiska fejder som sedan länge är bortglömda (även om de säkert var högst aktuella när boken gavs ut 1954). Som försvar till Bergström och Wallqvist kan det konstateras att det då som nu är svårt att veta vilka händelser som sätter avtryck i historien. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, hade urvalet gjorts idag är jag helt säker på att vi hade fått se en helt annan innehållsförteckning än den som nu finns.

I den enligt mig vassaste versen placerar Dagerman två skilda verkligheter bredvid varandra. Svenskar som mumsar kräftor dagarna efter atombombningen av Hiroshima.

”ODE TILL KRÄFTÄTAREN

Atombomben släppte vår vingade häl.
Femhundratusen brändes ihjäl.
De stektes som sparvar vid världsåskans smäll.
- Kräftan är vacker och röd ikväll.

De levde på jorden i gränder och prång.
Sen blev de aska på en enda gång.
Det stod i vår tidning hur väldigt det small.
- Nubben är immig och lagom kall.

De hann inte forma sin läpp till ett rop.
Ett stort krematorium blev alltihop.
Ett världskrematorium, herrn – en sådan idé!
- Vem fan vågar störa min kräftsupé!”

(9.8.45)

Betyg 3