Vägar över Metaponto är en kompakt resedagbok som nedskrevs vid Johnsons två Italienvistelser åren 1956 och 1958. I boken får vi möta den reflekterande svenske resenären som nu återvänder till städer och byar som han tidigare besökt och skildrat i romanen ”Molnen över Metapontion”. Betraktelserna känns på det hela taget väldigt personliga och under resans gång erfar man som läsare Johnsons unika förmåga att skildra olika stämningar och miljöer. En vanlig tågresa känns exempelvis som ett gränslöst äventyr och en promenad i den uråldriga staden Benevento som ett tillfälligt besök i en svunnen tid. Johnsons föreställning om tidevarvens parallellitet hänger oavlåtligt som en lätt genomskinlig och nästan förnimbar skugga över de finfina skildringarna.

Vissa av de detaljer som beskrivs i boken återfinns även i den mästerliga romanen ”Hans nådes tid” som publicerades året efter ”Vägar över Metaponto”. Jag tycker att Johnson med denna resedagbok visade prov på hela sin häpnadsväckande talang. Som jag ser det är Eyvind Johnson den enda av efterkrigstidens svenska författare som kan utmana de riktigt stora namnen i litteraturhistorien. Eyvind Johnson är (enligt mig) den svenska litteraturhistoriens svar på idrottens Ingemar Stenmark: helt överlägsen på hemmaplan och endast matchad av ett fåtal i resten av världen. Denna åsikt bestyrktes av den utsökta ”Vägar över Metaponto”. Ett oumbärligt litterärt guldkorn.

Betyg 5