Himmelstrand. John Ajvide Lindqvist, Ordfront 2015.. Visa hela

Himmelstrand. John Ajvide Lindqvist, Ordfront 2015

”Vi kan bilda oss uppfattningar om personer genom att notera deras talanger och egenskaper, bra eller dåliga. Allt det där som syns på ytan. Men vill vi verkligen förstå vilka de är så måste vi kliva in i mörkret och bekanta oss med deras brist.”


Det handlar om människors beteende när de blir trängda och ställda inför ett faktum. Detta faktum är här att de antagligen inte kommer att komma levande från den camping de i godan ro somnat in i kvällen före, för att morgonen därpå vakna i en miljö som är grön så långt ögat kan nå och ovanför den en klarblå himmel utan sol . Gps: en visar vägar, men i deras ögon är det bara gräs och inget slut, och på radion är det enda som spelas Peter Himmelstrands musik om och om igen. Nu börjar ett spekulerande, vad har hänt, har världen försvunnit eller campingen förflyttats, och varför just de? Hur ska de lösa situationen, var och en på sitt sätt, eller tillsammans, hysteriskt eller metodiskt. En plan är att försöka nå teckning med mobilen och ringa till campingen, där går en rysning genom mig, hur ska det bli?

Allt det här skildrar Lindqvist väldigt bra, hur olika de fyra familjerna reagerar på situationen, vissa väldigt lugnt och undersökande, då mest i de två bönderna som verkligen står med fötterna på jorden, tacksamma för de liv de haft och att de funnit varandra, deras katt är också med på semestern och han stiftar efter viss kamp bekantskap med hunden Benny. Sedan har vi den kärleksfulla barnfamiljen som också tar det metodiskt. Men det finns andra som inte hanterar situationen särskilt bra, som företagaren Donald som spårar ur totalt, medan hans fru Majvor tar det lugnare och försöker hålla ihop gruppen. Det andra paret med dottern Molly har stora problem och Molly vad är hon egentligen? Människorna skalas av mer och mer och deras rätta jag hyvlas fram, de kämpar inte bara med situationen, utan också med sina egna demoner. Och det är det jag tror det här mycket handlar om, våra egna demoner

Kapitlen varvas av berättelser i nutid och dåtid, och det blir lite av en bladvändare och då bryts det av nästa persons berättande, det är tillbakablickar på livet, som nog ter sig naturligt när man hamnar i trångmål och ej ser någon bra lösning, försoning eller uppgörelser och det blir mer och mer spännande och många frågor hopar sig vid horisonten, men ledsamt nog så får man inte så många svar. Det är spännande läsning och en smygande skräckkänsla infinner sig, men sedan inget mer, det tar liksom bara slut och jag måste säga att jag inte förstår och antagligen ska man inte det. Lite snuvad känner jag mig, men samtidigt när boken har fått vila några dagar börjar jag få lite klarhet, min egen. Men jag tycker fortfarande att man kunde fått lite mer ledtrådar, sätter man igång en sådan rullning som författaren gör här så vill man nog se ett litet mål.

Kriget har inget kvinnligt ansikte, Svetlana Aleks.. Visa hela

Kriget har inget kvinnligt ansikte, Svetlana Aleksijevitj, Ersatz 2012 i översättning från ryskan av Kajsa Öberg Lindsten

”Minst tre människor deltar i samtalet: den som nu berättar, den människan hon var då, vid den tidpunkten för den händelse hon berättar om, och så jag”.

Svetlana Aleksijevitj skriver att det redan på 400-talet f.Kr. fanns kvinnliga soldater i Aten och Sparta, men hur var det under nyare tid, på 1900-talet? Under första världskriget värvade man kvinnor i England, Ryssland, Tyskland och Frankrike, men det stora kvinnliga genombrottet skedde under andra världskriget, då det ingick kvinnor i alla slags förband i många länder. I den brittiska armen deltog 225 000 kvinnor, i den amerikanska 450 000 – 500 000, i den tyska 500 000 och i den sovjetiska ca en miljon.

Svetlana skriver historien om kvinnornas krig, den som kanske inte blivit så omtalad och för att kunna göra det har hon lyssnat på deras röster, hon har låtit det ta tid och förberett sig noga. Hon har tillbringat mycket tid med de kvinnor hon sedan skriver om, tom bott med dem, hon vill först närma sig dem i deras nuvarande liv, alla vill inte prata, det är för svårt, medan andra känner en längtan att få prata om sina minnen, för ingen har varit villig att lyssna förut.

Automatiskt tror man kanske att de utförde sjukvårdsarbete, men de var representerade på många fler befattningar, som t.ex. signalister, skarpskyttar, prickskyttar, infanterister, luftvärnssoldater, furirer, fänrikar, korpraler, telefonister, flygmekaniker, piloter, ja listan kan göras hur lång som helst och det gemensamma för många av dem är att de tjatat sig ut i kriget, de gör allt för sitt land som de älskar, en ovan tanke för oss i Sverige tänker jag. En kvinna säger, för oss var det alldeles självklart – vi var likadana. Vi hade fått lära oss att vi och fosterlandet var en och samma sak. De kämpar för sitt land och går omkring i manskläder och för stora stövlar, för kriget är inte gjort för kvinnor, men mitt i all smuts och död vill de behålla det kvinnliga genom små saker, som att plocka en kvist, sy en vit krage av ett bandage eller färga ögonbrynen, en kvinna berättar att när hon fick två ägg använde hon dem till att putsa stövlarna istället för att äta dem, fast hon var hungrig. Det är som om de mitt i all smuts och död vill bevara en gnutta av det vackra, det kvinnliga, ett slags hopp.

Männen blev hyllade när de kom hem från fronten, kvinnorna höll det hemligt för rädslan att inte bli anställda, inte bli gifta. De kunde bli hånade av andra kvinnor och bli kallade för soldatluder.

Hur ska man bedöma denna bok, som mer är skriven som ett reportage, med mycket känslor, både svåra och vackra, men mest svåra, så det var många gånger mycket svårt att ta in, det måste portioneras. Det är många berättelser i en, många öden så det blir upprepningar, det kan förta. Det känns ibland som om de många rösterna ibland står i vägen för själva historien, men jag vill inte tänka så, det känns inte hederligt mot de människor som gått igenom så mycket. Men ett är säkert, Svetlana Aleksijevitj har gjort ett storartat arbete för eftervärlden och det ruskar om.

Jag tänker att det är dags för filmvärlden att ta tag i det här och är förvånad över att det inte gjorts för länge sedan.

Det går an, Carl Jonas Love Almqvist. Utgiven för.. Visa hela

Det går an, Carl Jonas Love Almqvist. Utgiven första gången 1839, mitt ex. 1976 av Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs

”Hiskeligt är och och blir det alltid, att en människa skall kunna få en rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en annan. Aldrig vill jag hava den makten över en annan och åt ingen tänker jag giva den över mig.”

Sara och Albert blir bekanta under en ångbåtsresa från Stockholm till Strängnäs, eftersom de trivs i varandras sällskap slår de följe resten av resan, de färdas med hästskjuts med slutdestination Lidköping. Under resans gång uppstår tycke, Albert blir snart varse att Sara inte hör till gängse norm.

Glasmästardottern Sara Videbäck har vuxit upp i ett olyckligt äktenskap med alkoholiserade föräldrar. Det är anledningen till att hon bestämt sig för att aldrig gifta sig utan satsa på sitt yrke istället, då kan hon känna sig fri och självständig. För den skull behöver man inte välja bort kärleken, var och en sköter sitt, men möts i kärlek, anser Sara. För detta blir underofficeren Albert till en början mycket förskräckt , han har aldrig träffat en kvinna som pratar och agerar som Sara. Albert är den veke som blir mycket påverkad av Saras åsikter, medan Sara är en förnuftsmänniska som har klart för sig hur hon ska leva sitt liv.

Det här är som en ”roadmovie” fast i bokform, de reser i princip hela tiden, så Sara har mycket tid till att utveckla sina åsikter. Allt är skrivet i en munter form som är en fröjd att läsa och det är helt underbara natur och -miljöbeskrivningar. Naturupplevelserna står i allmänhet Albert för, Sara har intresset inriktat på hur och om det i framtiden kommer att behövas nya glas i fönstren. En härligare berättelse har jag inte läst på länge och att den på den tiden den kom ut ställde till det så för författaren har vi väl svårt att förstå idag, han var helt enkelt för tidigt ute, alldeles för tidig för dessa åsikter.

Det är helt underbart att få vara i parets sällskap och följa deras konversation, jag bara älskar det här greppet att fösa ihop två för varandra okända personer, kanske då som här med olika bakgrund, att få betrakta och lyssna hur de mer och mer lär känna varandra. Almquist roar sig här med att kasta om könsrollerna i en spefull ton, jag kan inte låta bli att fundera på om han driver med hela etablissemanget. Men det verkar som Almquist engagerat sig i kvinnlig rösträtt, att han till och med propagerade för att kvinnans myndighetsålder skulle inträda vid 18 års ålder, eftersom ”kvinnan mognar tidigare”, (ur Europeiska missnöjets grunder”). Så det verkar som han menade allvar och valde att använda en lättsam ton till det hela. Det borde dagens debattörer lära sig något av. Men för Almquist hjälpte det föga, för reaktionen på kortromanen blev våldsam, han tvingades att begära avsked från sin lärartjänst, vännerna svek och han kände sig bortkastad. Men det hindrade inte honom från att fortsätta sina angrepp på samhället. Man kan fundera vad det var som drev honom, lycklig verkade han inte varit och ändå tonen i ”Det går an” har en helt annan klang, där finns hopp.

I slutet av minnet finns ett annat sätt att leva,.. Visa hela

I slutet av minnet finns ett annat sätt att leva, Agneta Ingberg om sitt liv med Alzheimers sjukdom. Författare, Birgitta Andersson.

Det här är en berättelse om hur det känns att drabbas av Alzheimers. Den är berättad av den person som är drabbad, men hon har fått hjälp att skriva ner historien av sin vän och prästkollega Birgitta Andersson.

Agneta kände själv att det var något som inte stämde. Eftersom hon led av en reumatisk sjukdom remitterades hon till en smärtklinik och fick där diagnosen fibromyalgi. Hon var ständigt trött och hade värk. Men hon kände att det var något mer, minnet började svikta och hon blev okoncentrerad. Det märkte hon när hon skulle hålla predikan och plötsligt inte kom ihåg vad hon skulle säga. Hon som aldrig behövt skriva ned sina predikningar, och böner som hon kunnat utantill mindes hon plötsligt inte. Hon fick svårt att orientera sig och gjorde misstag i trafiken. Hon började tro att hon var utbränd. Till slut får Agneta sin diagnos, Alzheimer vid 58 – års ålder.

Agneta berättar, ”Att drabbas av en demenssjukdom är att förlora sig själv, sitt fotfäste, tankarna spretar och fladdrar och orden sviker”. Man kan känna hennes frustration när hon inte får ordning på tankarna.

Hon börjar äta bromsmedicin, egentligen vill hon inte det för den planar ut känslolivet. Det känns som om hon gör det för sin mors och dotters skull.

Agneta har arbetat som präst och varit ett stöd för andra människor i kris, nu kan hon inte det längre. Vissa vänner försvinner när hon är öppen med sin diagnos.

Hon vill hjälpa till att få bort skammen kring demenssjukdomar och hon är trött på att höra att det är de anhörigas sjukdom. Det är hon som är drabbad och nu vill hon berätta att det går att leva ett bra liv om man får diagnosen tidigt. Agneta tycker det är bra att veta. Hon skriver.”Det är inte lättare att inte veta, varken för den som är sjuk eller som anhörig”.

Jag sträckläste den här boken och den är heller inte så tjock, men det som står är mycket intressant. Att för första gången få orden av den som har sjukdomen och inte en anhörig, det känns mer. När hon beskriver hur hon känner sig före och efter diagnosen, hennes frustration.

Att det är bättre att veta vad man har att möta håller jag helt med om. Man får tid att kämpa och acceptera, det är varje människas rätt. Det kommer också fram att när man har en diagnos förut så är det lätt att skylla på den om det dyker upp något nytt, så jag som patient måste gå på min egen känsla, inte helt lätt alla gånger. Det här är en mycket läsvärd bok, som tar upp ett allvarligt ämne på ett naturligt sätt.

Sveas son en berättelse om folkhemmet, Lena Anders.. Visa hela

Sveas son en berättelse om folkhemmet, Lena Andersson 2018

Ragnar, en man utan sprickor men med en stor klyvnad, en underbar mening som Lena Andersson inleder sin bok med,. Man kan säga att romanen är en undersökning av det tidiga folkhemmets mentalitet och då är Ragnar ett perfekt studieobjekt.

Ragnar en folkhemsbyggare, en lojal medarbetare som anammar allt modernt och anser att staten vet bäst. Han gillar att bestämma och införa regler, det ska vara rättvist. Barnen är som blanka blad som han tycker att föräldrarna ska forma och fylla, själv styr han in sina barn i sportens värld, kroppen är viktig och han driver på dem rätt hårt, samtidigt gör han allt för att hjälpa och stötta dem. Men mycket känns som om det är på hans villkor. Han ser ner på svaghet, men kan sträcka sig till att de som hamnat snett ska få hjälp, men kan inte riktigt släppa att de ser ner på sådana som han som går till sitt arbete varje dag. Från att vara nästan fanatisk i sin tro, blir Ragnar mer och mer vilsen.

Kanske inte en berättelse jag blev betagen i, men tiden är intressant. Lena Andersson har sitt eget lite korthuggna och träffsäkra sätt att berätta, hon är en betraktare. Jag kunde bli ganska trött på Ragnar, en man utan nyanser och ett rättvisepatos, han körde sitt projekt ända till botten. Då trivdes jag bättre i Sveas sällskap, som levt i förändringens tid, från bondesamhället till det nya. Hon glömmer inte, men hon anpassar sig.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, Lena.. Visa hela

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, Lena Andersson. Natur och Kultur 2013

En maktbalans i kärlek, där den som älskar mest är i underläge.

Ester är en ung skribent som har ett förnuftigt förhållande med Per, en dag får hon i uppdrag att hålla ett föredrag om Hugo Rask som är videokonstnär, där förändras hennes liv och även Pers. Hugo blir förtjust och smickrad över Esters beskrivning av honom och hans konst och de börjar umgås. De är outtröttliga i sina diskussioner och Ester blir mer och mer kär och vill att det ska ske en kroppslig förening. Vad Hugo vill är svårt att veta, jo han vill bli beundrad, dyrkad, han speglar sig i Esters tillbedjan. På natten skickar Hugo sms till Ester, bredvid henne ligger en man som inte finns. Per ställer ultimatum och Ester flyttar.

När de till slut förenas i köttet som Lena skriver så slutar samtalen, Hugo blir mer och mer frånvarande medan Ester får förhoppningar att nu är det de två. Hon väntar att han ska ringa, hon ringer själv. När Ester bestämmer sig för att glömma honom slänger han ut ett nytt bete som han antagligen inte menar så mycket med. Hon får ett halmstrå att klamra sig fast vid för ett endaste litet strå av hopp kan räcka för att hålla liv i kärleken. Inte ens när hon börjar få upp ögonen för vilken bluff han egentligen är med sina stora visioner och ord så kan hon inte låta bli att förödmjuka sig.

Varför ger hon inte upp? Ja det kan man fråga sig! När man ser historien utifrån kan man ha åsikter om det, strunta i honom tänker jag. Varför håller han hennes kärlek vid liv med små smulor som han på måfå slänger ut, förstår han vad han utsätter henne för? Nej, det tror jag inte han gör: Hugo behöver beundran, inte bara av Ester, han vill stå i centrum men är samtidigt rädd för närhet. Jag ser honom som en liten krake, en puff som behöver luft och åskådare för att existera, han är livrädd att mista sin beundrarskara.

Sedan har vi å andra sidan Per som inte existerar för Ester, han bara suddas ut i glansen av Hugo. En gång ringde hon till honom när hon kände sig övergiven. Per blev arg för att hon använde honom utan allvar, när han försökte glömma henne. Kärleken är egoistisk!

Jag hade stora förväntningar på denna roman och det är lite farligt. Lena använder inga krumbukter, och hon höjer ribban för sina läsare. Jag har svårt att känna för någon av de inblandade, kanhända kan jag tycka att Ester är pinsam och Hugo uppblåst, inga sympatier direkt. Det känns som om det inte är lönt att försöka förstå dem eller lära känna dem. Författaren har lagt distans över det hela och jag tycker det känns kallt och torrt. Kanhända det är en mening med det. En relationsroman utan relation till aktörerna.

Det är på något vis intressant hur olika man kan skriva om känslor, Lena Andersson har valt en sval väg, för mig kanske den här romanen inte ger så mycket avtryck, men samtidigt en läsupplevelse rikare.

Gerda Anti skriver så underbart vardagsfilosofiskt.. Visa hela

Gerda Anti skriver så underbart vardagsfilosofiskt, det är helt befriad från politisk korrekthet. Jag tycker verkligen om hennes funderingar.

Gerda citerar Heidenstam, ”Vis o människa, det blir du först när du hinner till de aftons svala höjders topp där livet överskådas”. Jag är säker på att Gerda har nått dit.

Romanen handlar om änkan Marit som gifter sig med David, på äldre dagar. Den första förälskelsen har övergått i ”husmanskost” som Gerda uttrycker det. ”Husmanskosten” är nog så bra, den är trygg och varm och de har det rätt bra med varandra.

När David råkar ut för en olycka och blir sittandes i rullstol börjar kampen. Eftersom Marit är sjuksyster har hon bra kunskap i ämnet att komma tillbaka. Hon sköter om sin man men hon ömkar honom inte, det sköter han så bra själv. Hon slutar sitt arbete för att kunna vara hemma och ta hand om David och det gillas av David, men även av Davids son och son hustru som har tagit över driften av jordbruket .

Nu är det så att Marit har fler planer på lut, hon vill starta något eget på gården. När hon nu anar att det kan vara svårt att få igenom sina idéer så bestämmer hon sig för att använda sig av Davids affärsstrategi. Hon börjar med att presentera den idé som hon är minst sugen på, den att starta en hundkennel. Där stöter hon på motstånd direkt och när den uppståndelsen har lagt sig så tar hon upp idé nummer två, en skönhetssalong i en bod på gården. Nu är det mest sonen och sonhustrun som bråkar för David tycker väl inte att han kan säga nej två gånger, men helt nöjd med idén är han inte.

Samtidigt som berättelsen går vidare med David och Marit, så florerar Marits tankar och återblickar. Hon tänker på sitt första äktenskap och hur det blev som det blev. Hon har egentligen funderingar över det mesta. Det kan vara om hur man blir den man blir, hur det är att ha över eller underskott av liv eller feminismen som slätar ut.

Jag tycker mycket om den här berättelsen om David och Marit och hur de försöker få livet att gå ihop på bästa sätt. Det är ett liv man kan känna igen med vardagliga funderingar över köksbordet. Köket är en central och trygg plats för mycket och de har sina vanor som t.ex. kvällspromenaden med hundarna och drinken efteråt. Även deras svårigheter och då allrahelst det som hände David och hur han hade svårt att acceptera att han inte var den starka ”karln” längre. Han säger till Marit att ”det är lätt att vara klok för den som står bredvid”. Så sant, så sant.

Det är så befriande att läsa Gerda Anti för hon törs gå mot strömmen och säga vad hon tycker även om det inte är politiskt korrekt och hon gör det på ett behagligt sätt utan att göra någon till offer. Man kan se saker från två sidor. Lite moral skadar inte att vi får till livs då och då.

Det är så trivsamt att vistas i Gerdas bok, vardagen flyter på i sakta mak. Livet är inte alltid lätt, men det är det här livet vi har och det bästa är att gå vidare och inte fastna i grubbel.

Här får vi möta dem, barnen som inte blivit rikt.. Visa hela

Här får vi möta dem, barnen som inte blivit riktigt kupade. Deras framtid avgörs i domstolarna. Vi får även möta kvinnor med skärsår i hjärtat, som reser sig och ser en framtid. Mammorna som gör revolt mot sina bestämmande barn, som kanske egentligen inte är så bestämmande, de har bara tillåtits det. ”Hur det är att bli gammal och sitta i baksätet fast man styr bättre”.

Det är en novellsamling om under och överskott i livet. Betraktelser över livet som Gerda Antti är så suverän på. Hon låter tankar flöda fritt ur människan och det är med allvar och humor hon träffar så mitt i prick.

En av novellerna gör väldigt ont att läsa. Det är om en liten pojke som far illa, föräldrarna kan inte ta hand om sig själva, än mindre om honom.

Ofta är det landsbygden Gerda skildrar, om vardagsbekymmer som vädras. Det är människor som tar tag i saker till slut och hjälper varandra, vi blir starkare då. Politikerföraktet lyser igenom, som en karaktär i boken säger, ”synd att de dumma så ofta är så framgångsrika. Hur det nu kommer sig”?

Novellsamlingar tenderar att uttråka mig, men inte det här. Det engagerar och roar, igenkänningsfaktorn är stor. Jag säger bara, Gerda Antti har lyckats än en gång.

Jag avslutar med ett citat ur boken, ”Budskapet till människorna, budskapet med stora bokstäver, att budskapet inte är konstigare än så, än att ta hand om barnen! Ta för Guds skull hand om barnen!”

Livet skriver kapitel, Gerda Antti Bonniers Förla.. Visa hela

Livet skriver kapitel, Gerda Antti Bonniers Förlag 2001

”När vattnet sjunker vid stranden kommer stenarna fram”

Gerda Antti har fötterna i myllan, känner med landsbygdsbefolkningen. Här är det den medelålders sjuksköterskan Vera som får sin röst hörd. Hon funderar om mycket, just funderande är Anttis styrka, hon sätter ord på människors funderande och i Veras huvud finns det mycket av den varan.

Vera upprörs över att skolan och affären lagts ner, det som är själva navet i samhället, tar man bort dem så tar man bort morgondagen. Hon arbetar som sjuksköterska i stan några mil bort, efter att hennes man Sture hastigt gått bort så bor hon fortfarande kvar på gården med sällskap av sina föräldrar som är inhysta i en egen stuga. Sonen Ville driver en verkstad, med allt vad det innebär. Han är gift med Ylva som arbetar som tandläkare och de har en son Benjamin. Ylva har tröttnat på sin arbetande make och flyttar till Oslo med sin son som nu får heta Ole och får en ny far. Efter Stures död så träffade Vera David, trots att hon inte hade ögonen öppna för karlar, men just den dagen gick Vera genom kulvertarna under sjukhuset och hittade en lång smålänning som hade gått vilse.

Vera ondgör sig över att skolan lagts ner med dess små klasser som egentligen är bra, men ingen får ha det bättre än andra så då är det mer jämlikt om alla har det sämre. I ladugården är det inget jämställdhetstänkande mellan båsen, kor för sig, kalvar för sig och tjurkalvar för sig. På jobbet tycker Vera att det är en lättare stämning på de manliga salarna, det skämtas och flörtas rumsrent och uppskattningen är stor för vad de är och gör, än på de kvinnliga.

Maten på sjukhuset passar inte alla, en kvinna klagar på att det smakar för lite och en man vill veta om det innehåller fläsk. Veras tänker då ”det är ju också en sorts Gud för sig, att man kommer till helvetet för en bit fläsk, men inte för en hedersupprättad familj genom en mördad dotter”.

Allt detta beskrivs med en skarpsynt något svärtande humor, med många metaforer och framför allt så befriande från politisk korrekthet. Men värmen lyser också igenom när Gerda beskriver människor, de som inte passar i tv, om landsbygden. Om glädje och sorg, om dödsångesten som smyger sig på en på kvällen när man ska somna, rädd för att inte vakna mer. Men även om det vardagliga som inte är så dramatiskt, det lilla och att uppskatta det, naturens läkande kraft. Kanske skriver Antti om något som håller på att försvinna.

Vad tar jag med mig av det här? Att människor stretar emot, håller fast vid det gamla för att det kan gå för fort, att någon annan bestämmer över våra huvuden hur vi ska leva, och att vi behöver lite nostalgi, då och då.

BARA LITE ROLIGT Gerda Antti 1994 Astrid har nu.. Visa hela

BARA LITE ROLIGT Gerda Antti 1994

Astrid har nu rotat sig i den nya miljön, lärt känna sina nya grannar. Grannar som man kan reta sig på, men när det kommer nya orosmoln in i byn så håller de ihop. Hon har fått nya vänner och vävningen och naturen tar stor plats i hennes liv.

I denna berättelse som så många andra av Gerda Antti så är det mycket betraktelser över livet.

ETT ÖGONBLICK I SÄNDER Gerda Antti 1980 Gerda Ant.. Visa hela

ETT ÖGONBLICK I SÄNDER Gerda Antti 1980

Gerda Antti hör definitivt till en av mina favoritförfattare, hon kan sätta ord på känslor som ingen annan. De där känslorna vi har till vardags, till våra nära, till grannar och vänner. Och just livet på landet känns som hon bemästrar så totalt.

Här beskriver hon ett äktenskap som gått i stå, hur paret kanske växt från varandra, eller inte förrän nu upptäckt hur olika de är. Kan man älska någon samtidigt som man ser sin man som en plåga, vill ha närhet men det går inte.

Dessa känslor beskriver Gerda så mitt i prick, tror inte att någon som inte upplevt just detta kan sätta ord på det som hon.

Jag trivs verkligen i hennes beskrivning av livet på landet som på ytan går sin lugna lunk, men där under finns mycket att hämta. Kärleksproblem, otrohet, giriga släktingar och vänskap. Men framför allt personbeskrivningarna är så naturliga, jag får tydliga bilder i mitt huvud. Precis som det ska vara när man läser en bra roman.

JAG REDER MIG NOG Gerda Antti 1983 I denna fortsä.. Visa hela

JAG REDER MIG NOG Gerda Antti 1983

I denna fortsättning av ”Ett ögonblick i sänder” har Astrid flyttat till ett eget hus i en grannby och lever ett ganska stilla liv. Hon tänker tillbaka på sitt äktenskap, tiden efter makens död, släkten som önskade henne bort från gården. Alma hennes svärmor som var den enda hon kom närma, men när hon dog fanns inget mer där att hämta.

Än en gång beskriver Gerda Antti så naturligt vardagen på landet, Astrid lever ett lugnare liv nu, men det händer ändå mer än man kan tro. Hon sitter ofta på farstubron och funderar på hur det varit och hur det blev, livet.

Blod rödare än rött , en berättelse om mod, smärta.. Visa hela

Blod rödare än rött , en berättelse om mod, smärta och vägen till försoning av Arkan Asaad
2014 Norstedts Stockholm

”Det krävs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka” Albert Einstein”

I sin förra roman ”Stjärnlösa nätter” som bygger på Arkans egen historia, att bli bortgift mot sin vilja med sin kusin. Där beskriver Arkan hur släkten mer eller mindre tvingade honom/ Amár med utfrysningsmetoder, och då han tills slut inte orkade stå emot längre gick med på att gifta sig. Väl hemma i Sverige försöker han förhala ankomsten av sin fru och till slut rämnade allt och det blir skilsmässa, han blir förskjuten av alla och hans far tappade all heder av sin familj. Flera är efter började Arkan fundera över sin fars beteende, till slut efter övertalning fick han sin far att berätta sin historia. Det blir en väg till försoning och en ny bok.

Casim var en orolig själ och hamnade ofta i bråk. Hans dominanta mor ville få honom stadgad och gjorde allt för att få honom bortgift. Casim visade ovilligt upp sig för att få slut på allt tjat och till slut blir han förtjust i en mycket ung flicka Jamila och det blir giftermål. Mitt i alltihop blir Casim inkallad och hans unga fru är utlämnad åt svärmoderns tyranni som ofta uttryckte sig i rena misshandeln. Hans tid i det militära var milt sagt en mardröm och när Saddams krig mot Iran utbröt och Casim skulle skickas till fronten förstår han att detta krig inte går att överleva, han måste desertera och fly med sin fru och sina två barn. Det blir en dramatisk och livsfarlig flykt, som efter alla strapatser ändar i Sverige. Vad Casim inte vet och inte kommer att få vetskap om på länge är att hela hans familj fängslades, fick utstå tortyr, våldtäkt och vissa blir dödade.

Det här är en hemsk historia att läsa, Arkan har ett driv i sitt berättande som gör att det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig boken, han skyr inga ord, det är rakt på. Men för att klara av allt detta hemska var det nödvändigt att lägga ner boken då och då, det blev för svårt att ta in så mycket ondska.. Krigets fasa där den starkaste råder, förnedringsmetoder och våld, men också i hemmet för den stackars Jamila som får utstå sin svärmors hat och misshandel. Upprördheten bara växer ju mer man läser, inte ens i hemmet är det lugnt, där regerar Casisms mor och Jamila som själv blir mor utan att förstå att hon ens är gravid ger sig i sin tur på sin nyfödda flicka. I armén är det dagliga förnedringar och misshandel. Hur påverkar allt detta människor, kan man lägga det bakom sig? I Casims fall var det svårt och värre blev det när han fick vetskap om vad hans familj fått utstå för hans skull, han blev en våldsam far och make .Under läsandet tänker jag gång på gång , det här måste bara bli film och det verkar som om det kan bli så.

Vad jag tar med mig av denna berättelse är att det inte bara är flickor som blir tvingade till giftermål, vilket egentligen är ganska naivt att tro. Att hederskulturen sitter väldigt djupt det vet vi, att kraven att uppehålla familjens heder blir en lång kedja. Det blir en kollision mellan vårt sätt att tänka och mellanösterns starka familjetradition. Arkan Asaad berättar för att själv få förståelse och för att upplysa hur djupt dessa rötter sitter, men som han själv säger, inget vi kan acceptera. Så fler borde berätta och ännu fler borde lyssna.

Slutord av Arkan : Det viktigaste är inte vad du gått igenom, utan vad du gör åt saken.

Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, Nordstedts 2011.. Visa hela

Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, Nordstedts 2011

”Jag trodde inte världen kunde vara så mörk. Min släkt hade låtsats vara mina vänner men tagit min frihet ifrån mig”

När det kändes som mörkats för Amár såg han ingen utväg längre, han hade förlorat sig själv. Han kände sig lurad av sin familj, sin släkt och allra helst av sin far som han såg som en pessimistisk egoist, i hans närvaro gick det bara inte att ha rätt och istället för att berömma så tog han kredit själv. Allt detta gjorde att Amár i tonåren gjorde revolt mot sin förtryckande far, som mynnade ut i ett trots att alltid tycka tvärtom.

Amár växer upp i Sverige, när han är 19 år följer han med familjen på semester till faderns hemland Irak. Här upplever han en gemenskap med släkten som han saknat i Sverige, men förstår snart att det är ett spel, en sammansvärjning för att få honom att gifta sig med sin kusin Amina. Det går upp för honom att i samma sekund som han satte sig i bilen på väg till Irak så var han utlagd på marknaden till försäljning. Amár stretar mot i det längsta, han blir utsatt för utfrysning och till slut orkar han inte kämpa mot längre.

I samma stund som han viker sig så ångrar han sitt beslut, han är ung och har hela livet framför sig. Han vill roa sig, vara med sina kompisar och bli kär. Men nu finns ingen återvändo, det enda medel han har att ta till är att förhala det hela och det använder han. Han väntar i det längsta med att lämna in papper för Aminas uppehållstillstånd och till slut erkänner han för en handläggare att äktenskapet är arrangerat att han inte älskar sin fru utan tvärtom har träffat en annan. Nu blir det en vändning utan dess like, det blir rena dödshoten.

Det här är skrivet från ett manligt perspektiv och för mig kändes som lite av en ögonöppnare. Att tvångsäktenskap förekommer det vet jag, men då är det ofta ur kvinnligt perspektiv. Det behövs som bekant två parter till ett äktenskap, så varför skrivs det så lite om sönernas situation? Egentligen borde vi förstå att det inte bara är döttrarna som styrs av tradition och familjens påtryckningar, men på något vis kommer den ena sidan oftare i fokus. Då är det verkligen bra att Arkan skrivit denna bok och att den bygger på hans egna erfarenheter. Till slut kommer han till insikt som då också romanens huvudperson gör att det inte är familjen och då allrahelst pappan som är den onda utan att han också är fast i konventioner som format honom.

Författaren har själv blivit bortlovad till sin kusin och det är mycket sin egen historia han sätter ord på. Arkan skriver rappt och engagerande så det är svårt att inte bli påverkad, jag blev verkligen indragen i dramat. Ett drama som är verklighet för många, familj, släkt och uppfostran är komponenter som är svåra att gå mot när man vet att man blir utfryst, kanske för resten av sitt liv. Amár hade till slut mod att bryta, att stå upp för sitt eget liv, när han väl gjorde det så hade han sårat så många på vägen och förstört sin fars rykte

Med denna berättelse vill Arkan förmedla att varje människa kan styra sina vägar i livet, och om han varit starkare så hade inte så många blivit sårade och osams. Men det krävs mycket för att gå mot sin släkt och uppfostran. Själv hamnade han i ett utanförskap.

Bortom solens strålar, Arkan Asaad 2018 Amar kom.. Visa hela

Bortom solens strålar, Arkan Asaad 2018

Amar kom som treåring till Sverige med sin familj, efter en livsfarlig flykt. Familjen hade de bästa intentioner att skapa ett bra liv i sitt nya land. Föräldrarna arbetar hårt och det lönar sig, pappan öppnar en videobutik och snart blir det fler, de kan flytta in i villa och familjen är mycket lycklig.

Allt får en dramatisk vändning när Amar är tolv år, ett telefonsamtal från hemlandet förändrar allt. Det visar sig att de som blev kvar har fått betala ett högt pris för de som flytt, tortyr och död. Efter detta vittrar den kärleksfulla familjen sönder, Amars far kan inte hantera detta, han får raseriutbrott, blir våldsam och allt förfaller. Till slut flyr modern med barnen, till ett skyddat boende. Amar är mycket besviken på sina föräldrar.

En mycket stark berättelse, liksom de två tidigare som Arkan Asaad skrivit och som alla bygger på hans egen historia. Han berättar med ett driv som gör att man dras in i historien och det gör många gånger så ont att uppleva det han berättar. Att se sina föräldrar förändras så, från att vara kärleksfulla både mot varandra och barnen, för att sedan bli så hatiska och våldsamma. Arkan beskriver så bra hur besvikelsen över sina föräldrar gör att han flyr hemmet och hamnar i ett gäng, för där är han någon och även om han vet att det han gör är fel så kan han inte stå mot trycket från sina kamrater.

Men mitt i allt kaos hade Amar sin träning i taekwondon och tränaren där, det fanns också en person i skolan som ville hjälpa, som trodde på honom och det räddade hans liv. Så det bevisar ännu en gång hur mycket det betyder att någon ser en och sträcker ut en hand. Men också att personen i sig själv har ett ansvar att ta den handen. Sagt det förut, Arkan Assads romaner är som gjorda för att bli film.

Jane Austins Stolthet och fördom skildrar den enge.. Visa hela

Jane Austins Stolthet och fördom skildrar den engelska medelklassen i slutet av 1700-talet. Ute i världen råder det oro, men Jane beskriver sin lilla värld på ett realistiskt, romantiskt och satiriskt sätt. Allt berättat genom författarens ögon.

I centrum står Elisabet och hennes familj, där fadern är en lugn man och hans hustru är raka motsatsen. De fem döttrarna har olika personligheter, de två äldsta systrarna Jane och Elisabet är de förståndiga. Jane är vacker och tror inget ont om någon och Elisabet har både humor och ett livligt temperament. Mary är den ”tråkiga” utan framgång på äktenskapsmarknaden. Lydia och Kitty har ingen uppfostran överhuvudtaget och de och modern försätter familjen i dåligt dager, allra helst hos Mr Darcy.

Det handlar om vardagsbestyr och äktenskapsplaner, med fem döttrar att gifta bort har de fullt upp. Mrs Bennet har stora bestyr med att koppla ihop sina döttrar med olika män, och får inte alltid sin vilja fram. Hennes besvikelser får hela familjen utstå, då hon visar prov på sina nerver. Mr Bennet tar det lugnare och trivs bäst i sitt bibliotek och allra bäst med sin förståndiga dotter Elisabet men även med Jane. Som han själv säger ”I varje annat rum i huset var han beredd på dåraktiga och nyckfulla uppträden”.

Jane blir kär i Mr Bingley och han i henne, men av olika anledningar uppstår det komplikationer. Darcy avråder sin vän Mr Bingley, samtidigt som han kämpar mot sina egna känslor för Elisabet, men till slut friar han till henne trots att det är under hans värdighet. Hon tackar nej, eftersom hon tycker att han inte beter sig som en gentleman och dessutom har han förstört för Jane och även behandlat en Mr Wickham illa. Elisabet hade fattat tycke för Wickham och trott på hans lögner om Mr Darcy, men det visar sig senare att det är Wickham som ljuger och Darcy är den ärliga, Hans personlighet gör att folk tror att han är högdragen och snobbig men i själva verket är han blyg och har svårt att föra sig bland folk han inte känner.

Godset som Bennets bor på ska gå i arv till en kusin efter Mr Bennets frånfälle och det är ett bekymmer för dem. När kusinen kommer på besök så friar han till Elisabet, han tycker att han då gottgör arvsrätten och att problemet kan lösas på det viset. Men Elisabet som tror på kärleken vill inte till något pris gifta sig med Mr Collins. Hennes mor blir arg och förtvivlad och ska aldrig mer prata med henne om hon inte gifter sig med honom. Mr Bennet säger att han aldrig mer ska prata med henne om hon gör det, på det viset får hon stöd. Mr Collins gifter sig med grannen Miss Lucas i stället och verkar lika nöjd med det, men Elisabet har svårt att förstå sin vän Charlotte. Men som Charlotte säger ”Alla har inte råd med kärlek”

Lydia som verkar helt omdömeslös sätter hela familjens heder på spel, och om inget görs kan det sluta illa för hela familjen. En hemlig gentleman ställer allt till rätta, även missförståndet mellan Jane och Mr Bingley ordnas upp. Allt gör han för sin kärleks skull och det lönar sig till slut. Elisabet får reda på att den hemlige gentlemannen är Mr Darcy och hon förstår nu att han är en helt annan än hon trodde. Hennes känslor börjar förändras, men hon tror att det är för sent. Kan hon få en ny chans?


Jane Austin beskriver alla händelser och karaktärer på ett realistiskt och kvickt sätt, egentligen inte så romantiskt som man skulle tro om henne. Filmversionerna av Stolthet och fördom har gjorts i ett romantiskt skimmer, men boken är mer realistisk.

Det är mycket dialoger och man får veta vad varje person tänker och deras personlighet beskrivs ingående. Man kan känna en stor irritation över Mrs Bennets sätt och över de två yngsta döttrarnas uppförande.

Jag tycker mycket om Jane Austins kvickheter och förståndiga repliker. T.ex. ”Tänk på det förflutna endast då det är en glädje att minnas det.” Det här är en saga samtidigt som det är en stycke historia.

Originaltiteln är Persuasion som utgavs postumt 18.. Visa hela

Originaltiteln är Persuasion som utgavs postumt 1818.

En beskrivning av Austins vardag sedd med hennes egna ögon. Som vanligt är det en psykologisk beskrivning av olika karaktärer, där huvudpersonen är fullt kapapel att tänka själv och handla därefter.

Här är det Anne Elliot som är huvudperson, hon är 27 år och har förlorar sin blomning. För åtta år sedan bröt hon en förlovning med kapten Wentwort på inrådan av hennes goda vän Lady Russel, som har varit en ställföreträdande mor för henne. Mannen ansågs inte vara henne värdig och Anne lyssnade på de råden, men har ångrat det bittert. Men hon förstår samtidigt att Lady Russel gjorde det i all välmening. Något stöd fick hon inte heller från sin far Sir Walter Elliot som är en egenkär och högdragen man som lever över sina tillgångar. Hans ögonsten är dottern Elizabeth, som inte heller förstå allvaret i situationen. Den tredje dottern Mary har inte heller så stor betydelse i faderns liv, men som dess bättre blivit bortgift. Hon har två barn och bor i närheten, men hon är en person som mest tycker synd om sig själv och tror att hon är sjuk för det mesta. Därför är hon ganska jobbig för omgivningen. Anne är desto mer omtyckt, allrahelst av Lady Russel.

Lady Russel som även är en vän till Sir Walter, försöker övertala honom att de måste göra något åt situationen. Med hjälp av Mr Shepard övertalar hon familjen att flytta till ett mindre hus i Bath och hyra ut familjegodset Kellynch Hall. Själv vill hon gärna att Anne bor hos henne. De ordnar en bra hyresgäst och kan till slut flytta. Hyresgästen är en sjöofficer med fru. Fru Croft är syster till den man som Anne i sin ungdom skänkte sitt hjärta åt. När Anne nu ska tillbringa en tid hos sin syster Mary för att hjälpa henne med barnen, så möter hon åter sin kapten som nu har stigit i graderna och är populär på äktenskapsmarknaden. Han har fullt upp att uppvakta Marys svägerskor och Anne får stillatigande se på och hela tiden hjälpa Mary som är fullt upptagen av sina egna bekymmer.

Nu följer en svår tid för Anne, hon kämpar mot sina känslor och försöker undvika sin kapten. Men hon är inte bitter eller missunnar någon annan att vara lycklig. Ej heller har hon något hopp om att hennes kärlek är besvarad, inte förrän på slutet då allt visas i ett annat ljus. Då är hon inte heller rädd att träda fram.

Anne ser också kontrasterna mellan samhällsskikten, hon blir mer och mer kritisk till sin egen familj. Själv ser hon människan bakom och är omtyckt av de flesta, det dyker upp en beundrare och han vore verkligen ett lämpligt parti.

Deras vardag kretsar kring bjudningar och utflykter. Som alltid i Austins romaner har hon en blandning av karaktärer, huvudpersonen är ofta en tänkande kvinna som sätter moralen högt hos sig själv. En hjälpsam person men som inte är rädd att säga sin mening när det behövs och som värderar kärleken högt. Med andra ord en medmänniska.

Vi får följa Anne som är romanens huvudperson och delta i hennes tankar, men i slutet av boken tar författaren över. Det känns som om hon kliver ur boken och ser allt objektivt. Jag var beredd på en fin avslutning och blev lite snopen, men det var en ny bra upplevelse. Det blev som en liten resumé.

Det är alltid roligt att läsa Austin för hennes kloka och humoristiska citat, som t.ex. när Anne med sällskap är ute och vandrar så vill inte hennes syster Mary följa med på en visit för hon tycker det är under hennes värdighet. Hon har till försvar att ”O nej! Att gå uppför den backen om igen skulle göra mig mycket mera ont än vad något sittande kunde göra mig gott.” Eller när Anne ville gå och se om hon kunde se en skymt av kapten Wentwort, men försökte intala sig själv att hon bara skulle gå och titta om det regnade. Hon resonerar med sig själv så här. Hon reste sig, hon ämnade gå: den ena hälften av hennes jag kunde inte alltid vara så mycket klokare än den andra eller jämt och sant misstänka den andra för att vara värre än den var. Hon skulle gå och se efter om det regnade.

Det är ett sant nöje att läsa Jane Austin.

Emma, Jane Austen Albert Bonniers Förlag 2010 i ö.. Visa hela

Emma, Jane Austen Albert Bonniers Förlag 2010 i översättning av Rose-Marie Nielsen


”Emma Woodhouse kunde nog anses höra till de lyckligt lottade i livet. Hon var vacker, klok och gladlynt.”

Emma som mist sin mor i tidig ålder bor med sin far som är en mycket ängslig och känslig man, hans trygghet är Emma, hon i sin tur älskar sin far så till den grad att hon bestämt att för egen del inte gifta sig. Men det hindrar inte henne från att smida äktenskapsplaner för andra, mest råkar hennes väninna och skyddsling Harriet ut. Först får Emma henne att tacka nej till ett frieri för att hon tycker att mannen är av för enkel börd. Skulle Harriet ingå äktenskap med en bonde skulle det uppstå problem för väninnorna att umgås, på grund av rangskillnaden, men också att Emma tycker att väninnan är värd något bättre. Emma har siktet inställt på kyrkoherden i byn, men han i sin tur har siktat in sig på Emma och det blir en stor chock för henne när det uppdagas.

Efter den betan försöker hon låta bli att fantisera allt för mycket över andras äktenskapsplaner, och inte styra den stackars Harriet på villovägar igen, med blandat resultat. Emma får kritik för sina förehavande av en kär vän till familjen mr Knightley, som för övrigt är den som kan tillrättavisa henne, en man hon respekterar. Emma är så upptagen av andras liv att hon blir blind för sin egen lycka. Men som i alla Austens romaner så ordnar det upp sig på slutet.

Det är en begränsad värld Jane beskriver, vad som händer i omvärlden vet vi inget om. Det kan tyckas trivialt att läsa om den engelska lantadelns förekommande med middagar, baler, visiter och utflykter, men som vanligt har Jane Austen med sin skarpsinnighet, humor och ironi skapat livlighet i sina karaktärer. Kanske är romanen om Emma inte den skarpaste i min smak, men Jane är en mästare på dialoger och kynnen, återkommande karaktärsdrag är att de är omständliga, ängsliga ,triviala och självupptagna många gånger till överdrift, men också några förnuftiga som styr upp. Austens huvudrollskvinnor är ofta egensinniga, de tänker själva, men kan ta goda råd och som Emma här tar till sig kritik och rannsakar sig själv. Man kan verkligen säga att Emma Woodhouse utvecklas efter hand. Egentligen tycker jag att de verkar ha ett rätt behagligt liv, att tillbringa dagarna med bildning, lite skvaller, promenader och en bal då låter rätt inbjudande, det är det där med giftermål då förstås.

Även om livet verkade rätt angenämt i den här kretsen så skiner allvaret igenom, hur viktigt det var att bli rätt gift, det var en social och ekonomisk konstruktion. För kvinnorna var det än mer viktigt, om ingen friare visade sig så var alternativet att arbeta som guvernant, eller på nådegåvor från släktingar. Det var inget som Emma bekymrade sig för, men Jane Fairfax i romanen led alla kval för den framtiden.

Jane Austen lär ha skrivit att i ”Emma” ville hon skapa en hjältinna som ingen utom hon själv kommer att tycka särskilt mycket om. Till en början häller jag med, men en människa som arbetar med sig själv måste man beundra. Att leva för att engagera sig i andras liv och styra om är ingen bra livsfilosofi, det kan bli oanade konsekvenser.

Illusionernas bok Paul Auster 2002 i öve.. Visa hela

Illusionernas bok Paul Auster 2002 i översättning av Ulla Roseen

Efter en personlig tragedi har David Zimmer svårt att hitta någon mening att leva vidare. Han bedövar sig med alkohol och vill bara vara ifred, ligger mest och slötittar på tv, då händer något som lockar hans nyfikenhet, ett klipp från en stumfilm får honom att skratta.

Nu börjar en tid när David blir som förhäxad av den bortglömde skådespelaren och stumfilmsregissören Hector Mann, som varit spårlöst försvunnen sedan 1929. David börjar resa runt och titta på de filmer Hector gjort, fascinationen ändar i en bok. En dag anländer ett brev från någon som anger sig för att vara Hectors fru, hon skriver att Hector lever och att han läst Zimmers bok.

Paul Auster har skrivit en bok om en författare som skrivit en bok om en stumfilmsregissör. Ibland hade jag svårt att skilja på Auster och Zimmer, för allt kändes så verkligt, vilket är ett mycket bra betyg. Hade däremot svårt att hålla intresset uppe i beskrivningarna av stumfilmerna som David såg, men sedan när historien tog form och David blev indragen i Hectors liv blev jag helt uppslukad, jag säger bara, vilken berättelse.

Den jag aldrig var är en spännande berättelse av M.. Visa hela

Den jag aldrig var är en spännande berättelse av Majgull Axelsson, utgiven 2004. Hur hade det blivit om Mary-Marie dragit ur kontakten till respiratorn som hennes man var kopplad till? Eller var det precis det hon gjorde?

Mary-Marie är gift med Sverker, en charmerande man. Det var den mannen hon föll för, nu efter alla otroheter vet hon inte längre vad han betyder för henne. Hon sitter vid hans sjuksäng och tänker. Sverker hittades på trottoaren utanför ett flervåningshus i Vladista. Troligen har han blivit utknuffad vid ett besök hos en prostituerad, han hade endast underkläder på sig och var svårt skadad. Hon avbryts i sina tankar av att en ung sköterska kommer in i rummet, men hinner tänka. ”Dig skulle Sverker gillat, så synd att han inte får träffa dig, eller så bra”.

Det är många tankar som far genom hennes huvud. När hon växte upp, hette hon Marie eller Mary? Ibland tyckte hon att hon var två personer. Genom gemensamma vänner hade hon och Sverker träffats. De var alla medlemmar i en klubb som hade namnet ”Biljardklubben Framtiden” den hade ingenting med biljard att göra. De träffades och hade trevligt tillsammans, firade alltid midsommar ihop.

Sju år senare var Mary, som biståndsminister tillbaka i Vladista. Hon skulle hålla ett tal om trafficking. Skulle hon klara det? Pressen jagade henne och ville ha uttalanden om hennes mans bravader, just i den här staden.

Eller var hon Marie som var på väg att bli utskriven från Hinseberg, efter att ha avtjänat sitt straff för mord på sin man. Båda har de samma uppväxt, men framtiden skiljer dem åt.

Majgull Axelsson berättar fängslande, och kastar läsaren fram och tillbaka i tiden. Hur Marys liv blir med en förlamad man. Hur hon får stå till svars inför statsministern, han tycker inte hon varit uppriktig om hennes mans olycka. Hon har för många lik i garderoben, och hon kan inte vänta sig stöd från det hållet. Hon får tillbaka sin tillfälliga afasi, och kan bara pressa fram ett enda ord, ”albatross”. Hon lämnar Sverker och reser till sina avlidna föräldrars sommarstuga. Vill komma bort från allt, och få vila ut.

Eller hur blir Maries liv, efter det att hon dragit ur kontakten till respiratorn. Hennes tid på fängelset, som var tufft. Utskrivningen var inte heller lätt, efter sex år. Hon är på väg till sina avlidna föräldrars sommar stuga, en fristad. Kan hon få vara ifred där?

Här går deras liv på något vis ihop, Tillbaka till Nässjö, tillbaka till tryggheten. Tror de.

Det här är en fängslande bok, den är svår att släppa. Jag tror att författaren vill få oss att förstå hur händelser och val kan påverka resten av våra liv. Det kan tyckas att det kan vara svårt att hålla isär Mary och Marie. Det känns som om Mary-Marie är grunden, sedan är hon två personligheter. Egentligen är Mary-Marie en tredje person. Hon chockas svårt efter sin mans olycka och allt är ett töcken. Kanske drömmer hon och är förvirrad. Hon kanske är psykiskt sjuk, något som legat och pyrt sedan barndomen.
Marie hade dragit ur kontakten och tagit sitt straff. Mary hade försökt leva med sin handikappade man, som inte ville ha med henne att göra. Båda fick nog. Läsaren får tolka själv.

En flicka till häst Enid Bagnold 1966 i översättn.. Visa hela

En flicka till häst Enid Bagnold 1966 i översättning av Per Kellberg

EN FLICKA TILL HÄST av Enid Bagnold en julklapp jag fick som tonåring 1967, som gavs ut 1935. Nu fick jag för mig att läsa om den, kan inte säga att jag hade så mycket minne av den. Det är en ganska rörig historia, med en minst sagt stökig och excentrisk, barnrik familj.

Velvet 14 år är huvudperson i denna märkliga historia, hennes enda och stora intresse är hästar. Vad hon lever av är en gåta, för inte mycket mat hamnar i hennes mage. I historien finns även en man som spränger sig själv i luften, det kom att gynna Velvet. En ”flickbok” från 1935 som tar upp anorexia och självmordsbombare, innan orden knappt var uppfunna. Efter många turer ställer Velvet upp i det aktningsvärda Grand National, utklädd till pojke. Hon är för ung och har fel kön, men det hindrar inte henne. En fantasirik och dramatisk historia, skriven i rasande fart, med många dialoger som gör det hela lite spretigt och ibland svårt att hålla reda på alla namn, men också rolig att läsa.

LUGNET av Tomas Bannerhed.. Visa hela

LUGNET av Tomas Bannerhed Weyler förlag 2018

Har nu läst Tomas Bannerheds roman Lugnet, hans förra roman Korparna tyckte jag mycket om, den här var svårare att läsa, tom obehaglig. Författaren räds inte att ge sig in i det mörka psyket, här på Urban som mår sämre och sämre.

Urban åker och hämtar sin mors sista tillhörigheter på det hem hon varit intagen för psykiska besvär, som lämpligt nog heter Lugnet. Modern som varit hans enda fäste i världen, men som till slut inte orkade, ”fast hon inget gjorde” som han uttrycker sig.

Det är en sorglig och dunkel berättelse Tomas Bannerhed har skrivit. Man får inte veta så mycket vad som har hänt, bara aningar. Urban tog inte över gården, flyttade till staden, han söker sig ut i naturen där han plundrar fågelbon på ägg, som han sedan blåser ur och lägger i sin samling. Han sitter på Kungliga biblioteket och iakttar en kvinna som han senare börjar spionera på.

Vissa partier får jag verkligen kämpa mig igenom, för det är så motbjudande att läsa, men framför allt är det så sorgligt att det gör ont i hjärtat. En mycket ensam man som passerar gräns efter gräns och det sorgligaste av allt är mammans brev, de brev han aldrig svarar på, de brev som skriker av förtvivlan.

Korparna, Tomas Bannerhed 2011, pocket 2012 utgiv.. Visa hela

Korparna, Tomas Bannerhed 2011, pocket 2012 utgiven på Svante Weyler förlag

”Där är far, tänkte jag. Mitt i molnet som aldrig tar slut”.

På avstånd sitter den 12-årige Klas och iakttar sin far i kikaren, fadern som skumpar runt på åkern i sin Ferguson, fram och tillbaka med välten, i dammet på den nysådda åkern. Fast i dammet, i livet, han är nödd och tvungen, inget annat kan. Han har blicken nedåt, i jorden, tyngd av sin börda, vill att Klas ska ta över som generationer före honom. Klas har blicken uppåt mot fåglarna, flyr in i skogen, han vet att hans far Agne är tyngd under bördan och slits samtidigt med sina egna känslor, ”Jag får inte bli som han”. Hur gör man sig fri från traditionens makt?

Medan Klas flyr in i skogsbrus blir bördan tyngre och tyngre för Agne . Vansinnet lurar över honom som ett annalkande oväder, redo att när som helst bryta ut. Han tyrannen som spyr ut okvädingsord över familjen. Modern som går där som en motpol, stryker över, försöker få familjen att fungera, många gånger med tårar som svärmar över. Tårar som bröderna Klas och Göran inte vill se.

Det är 70 – talets Småland, en tid då jordbruket var under förvandling. De små gårdarna rationaliserades bort för att köpas upp av större enheter. På det viset är familjens existens hotad utifrån, men även inifrån på grund av faderns sjukdom.

Det här är en härlig roman, skriven på ett tragikomiskt vis. Tomas har lyckats fånga det där vardagliga språket vid köksbordet, men också det existentiella. Det är en brokig blandning, från kor som dödas av blixten, till ljummen fil med ”Ring så spelar vi” i bakgrunden. Faderns tungsinne ligger som en filt över hela familjen, moderns omsorger som så ofta grusas. En episod som kändes i mitt hjärta var när mamman försökte skapa ett varmt välkomnande av Agnes hemkomst från psyket, hon hade dukat med bästa porslinet och lagat en ny rätt, ställt fram 4 flaskor pommac till pojkarnas förtjusning, allt dränktes i pappans spydigheter.

Slutresultatet blir ändå att jag känner mig så berikad av denna roman. Intresset för fåglar höjdes, dess läten och beteenden som författaren genom Klas så förtjusande beskriver. Man kan ju då tro att Bannerhed är uppväxt med det intresset, men så är ej fallet han fick sin fågellust i 30-årsåldern. I samband med romanskrivandet läste han på och gav sig ut i naturen. Det märks i hans berättande att han är uppvuxen på landsbygden. Det som skiljer honom från romanens son är att han inte kände några krav på sig att ta över. Ändå flydde han ut i världen, för att sedan komma tillbaka, inte till landsbygden utan till Stockholm. Men i sin roman återvänder han till landet och hittar då också sig själv som han egentligen är, som han uttryckte sig i Kulturnytt. Eftersom även jag är uppväxt på en bondgård så kanske jag har en alldeles egen känsla av denna berättelser, utan likheter förövrigt. Den slår an en ton i hjärtat.

"Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette. J.. Visa hela

"Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette. Jag kan bara säga att jag älskar er", av Margareta Beckmaner. 2010
Så mycket närmare än så här kan man nog inte komma det mytomspunna paret Axel von Fersen och frankrikes drottning Marie-Antoinettes relation.
Författaren och bibliotekarien Margareta Beckman med ett stort historiskt intresse, har fått tillgång till det franska riksarkivet och där fått läsa Marie-Antoinettes brev i original. Genom dessa brev, men även genom Axel von Fersens brev och dagboksanteckningar växer ett porträtt fram av drottningen och hennes äktenskap med Ludvig XVI, och kärleken till Axel.
Marie-Antoinette var tidigt bortlovad till den franska kronprinsen, äktenskapet var menat att motverka den fientlighet som rådde mellan Österrike och Frankrike. När Marie-Antoinette anlände som ung brud till sitt nya land så hade hon till en början svårt att finna sig till rätta. Den oerfarne kronprinsen var inte till så stor hjälp och det tog sju år innan äktenskapet fullbordades, vad det berodde på finns det delade meningar om. Det var hur som helst ett stort bekymmer, framförallt för hennes mor Maria Teresia som i brev förmanade henne att hon måste föda en tronarvinge, så hennes ställning var säkrad. Så småningom blev det fyra barn. Även om äktenskapet började svalt så verkade det som om de till slut fann varandra, om än inte i en passionerad storm, så i alla fall som ömsinta vänner. Passionen stod i så fall Axel von Fersen för, alla tre tycks ha accepterat varandras roller.
Den franska staten hade på 1780-talet stora finansproblem. Folket svalt men kungafamiljen fortsatte att leva i överflöd. Klyftorna växte mellan kungen och hans närmaste omgivning, och mellan kungen och folket. 1789 var vintern ovanligt kall, det var arbetslöshet och folk svalt och frös ihjäl. Det var början till den franska revolutionen som till slut blev kungafamiljens undergång, en mycket grymt öde mötte dem. Axel von Fersen arrangerade en flykt för kungafamiljen men de blev ertappade och förda tillbaka till Paris som fångar.
När Ludvig XVI avrättades 1793 så ljöd ropen ”leve nationen” och man doppade bajonetter och näsdukar i hans blod. Senare på året fick hans drottning möta samma öde. Före avrättningarna hade de varit instängda och till slut åtskilda, även deras barn. Och det kan man tycka är det allra grymmast hur man kunde behandla dem så grymt och då allra helst den yngste Louis Charles som togs från sina föräldrar bara åtta år, för att ”avkungligas” och till slut dog under svåra förhållanden.
Jag läste med stort intresse denna berättelse som inte är en roman i gängse form, utan mer en betraktelse av tiden för den franska revolutionen och ett försök att få en tydligare bild av den hatade drottningen som föraktfullt kallades för ”österrikiskan”. Genom brev och dagböcker försöker Margareta Beckman komma sanningen så närma som det går. Hon skriver att hon inte vill spekulera, men lite spekulationer blir det ändå när det gäller Marie-Antoinettes andra son som hon antyder hade Axel till far, men som sagt det finns det inget bevis för. Det hela är underhållande och lättläst och det är väldigt intressant att få en bild av revolutionen från kungafamiljens vinkling. De förstod eller ville inte förstå allvaret förrän det var för sent. Det visar också än en gång hur farligt det är med frustrerade människor, när frustrationen ökar och hatet riktas åt ett håll och alla hämningar släpper så totalt. Något som även Axel von Fersen fick erfara. Han dog en martyrs död för något som det senare uppenbarade sig att han var oskyldig till. Människan har i alla tider behövt syndabockar och hat har en tendens att skymma sikten, allt behöver inte bero på en händelse utan en hel kedja. Men när den sista droppen faller, faller också alla murar.

JAG SKA EGENTLIGEN INTE JOBBA HÄR Sara Beischer 2.. Visa hela

JAG SKA EGENTLIGEN INTE JOBBA HÄR Sara Beischer 2012

Detta var en trevlig överraskning av en författare jag inte hört talas om förut, det här är hennes debutroman. Jag säger bara, vilken start, det märks att hon vet hur det är att jobba inom äldreomsorgen. Rutinerna och beskrivningarna av de olika människor hon möter i jobbet känns så träffsäkra, också om fördomar och när de kommer på fall.

Egentligen har huvudpersonen Moa inte tänkt jobba inom vården, hon bara hamnar där i väntan på att komma in på teaterhögskolan. Så hon är inte beredd på vad som möter henne på Liljeholmens äldreboende. Sakta växer hon in i uppgiften, men teaterdrömmarna lämnar hon inte.

Dialogerna flyter på så naturligt, likaså de tankar som bara finns där i hennes huvud, sådant man bara går och tänker på utan att tänka. Att följa Moas känslor i det nya, i jobbet hennes försök att acklimatisera sig i storstaden, kanske hitta någon vän. Mycket bra av en debutant, finns nu också en fristående fortsättning, så den känns då väldigt lockande att läsa.

Det skrivna ordet är odödligt, men inte människan.. Visa hela

Det skrivna ordet är odödligt, men inte människan.

Svensk flicka hamnar på den amerikanska landsbygden genom sin brevvän Amy som bjudit dit henne, det är bara det att när Sara anländer så har Amy avlidit. Vad ska hon göra nu? Det behöver hon inte fundera på så länge, för innevånarna i den lilla staden Broken Wheel tar genast hand om henne.

Broken Wheel är inte längre mycket till stad, inga jobb, ingen framtid, det enda det finns gott om är majsfält. Sara har genom breven från sin vän fått en beskrivning av staden och dess medborgare så hon tycker att hon redan känner dem. Hon som ser sig själv som en grå liten fågel med näsan i en bok för det mesta, blir här snabbt accepterad och omtyckt. För att hedra den avlidna Amy och för att få något att göra öppnar Sara en bokhandel, där hon till en början använder sig av Amys och sina egna böcker. Alla är hjälpsamma, även om de funderar över hur hon ska få Broken Wheel att läsa böcker, men Sara har mottot att det finns en bok för alla människor.

När Saras tid som turist börjar lida mot sitt slut vill hon inte lämna staden och dess befolkning, och de i sin tur vill inte att hon ska åka hem till Sverige. Det börjas smida planer.

Är man bokälskare är detta en mycket lockande bok med mycket bokprat som man kan frossa i. Det här om vad som anses ”fint” att läsa, ska man läsa vissa böcker bara för att man bör läsa dem, för att de är klassiker eller ska man gå efter lust. Sådana tankar har jag själv då och då, min erfarenhet är att det är bäst att gå efter lust, för den kan föra en vidare till något man inte tänkt från början.

Klassikerna kan kännas påtvingade, det är lite synd för de är ofta klassiker av en orsak, att de är odödliga och står sig över tid och då också väldigt bra. Men vi människor har olika smak som tur är, och det gör att vi fastnar för olika ämnen, men vi kan alltid utvecklas.
En bit in handlingen börjar det mer och mer förvandlas till en Hollywoodfilm. Jag skulle absolut kunna tänka mig den här boken som film och tror att det skulle bli bra. Beskrivningen av den amerikanska landsbygden efter den ekonomiska krisen känns trovärdig, där vissa gör allt för att hålla sig kvar, medan andra ger upp. Deras kamp för att Sara ska få stanna är gripande, gränsen är hårfin till vad jag klarar av av sentimentalitet. Men låt gå, ibland måste man tillåta sig till lite naivitet.

En trevlig läsupplevelse med massor av boktips, lite amerikansk historia och mycket kärlek och att människor kommer långt genom att gemensamt sträva åt samma håll. Helt enkelt en bok att må bra av. Och i dessa tider av främlingsfientlighet känns det fint att få läsa om motsatsen, hur befolkningen välkomnar sin utlänning och ser att hon kan tillföra något.


Skriv egen bokrecension till Läsarna i Broken Wheel rekomenderar

Den andra kvinnan, Therese Bohman, 2014 Norstedts.. Visa hela

Den andra kvinnan, Therese Bohman, 2014 Norstedts

Ett klassiskt upplägg, ung kvinna blir kär i äldre gift man, kanske för att hon vill bli förförd eller ännu hellre bortförd, kanske för att hon vill glömma sin egen triviala vardag. Man kan säga att det är själva ramen, men en ram kan innehålla så mycket mer, det finns fler bottnar.

Kvinnan i romanen som för övrigt inte har något namn, är rätt trött på det mesta, på staden hon bor i, sin dystra lägenhet, sitt monotona arbete som timvikarie i ett sjukhuskök, hon gör några halvhjärtade försök att förändra utbudet i salladsbordet, men möter inget gensvar. Så hon trälar på dag efter dag, har ingen vilja att umgås med arbetskamraterna, är inte intresserad av deras triviala samtal, känner sig inte bekväm i den kvinnliga gemenskapen, samtidigt som hon kan avundas den. Hennes önskan är att bli författare, hon läser romaner som ingen av hennes kvinnliga bekanta läser, i och för sig har hon inte så många väninnor, hon känner sig utanför och samtidigt förmer. Det är som om hon hela tiden ser sig själv utifrån, hon passar inte riktigt in någonstans.

Kanske kommer då den snygge, något äldre läkaren som något spännande inslag i hennes liv, hon är medveten om att han är gift och nöjer sig med det, till en början. På en fest träffar hon den exotiska och spännande Alex, som hon blir vän med, hon söker spänning och då står hennes gamla barndomsvän Emelie inte högt i kurs, allrahelst när väninnan predikar för henne hur farligt att ge sig in i ett förhållande med en gift man. Huvudpersonen i romanen verkar se ned på sin omgivning, men även tidvis på sig själv, hon flanerar omkring på kvällarna i Norrköpings hamnområde i högklackat och klänning och fantiserar och granskar sin stad, inom sig tror jag att hon är på väg bort, hon förbereder sig. Men det tar tid att rycka upp rötterna och kanske använder hon andra människor för att förhala det hela.

Jag blev till en början provocerad över Bohmans sätt att skriva, med långa meningar. Det kändes som om jag inte fick luft, att det också vilade en melankoli över det hela hjälpte också till. Jag fick helt enkelt vila mig från romanen då och då, för att smälta. Sedan hände något, jag föll in i språket och handlingen och kände igen mycket i hennes sätt att tänka och se på sin omgivning. Jag vet direkt inte om jag tycker om huvudpersonen, eller någon annan av karaktärerna i romanen, men det behöver inte vara en nackdel, det kan vara en befrielse, hur som helst är det en upplevelse. Det Therese lyckas med är att man känner något hela tiden, hennes romanfigur ser på sin omgivning med kritisk blick,både uppåt och nedåt, som hennes vän Emelie säger, ”inget passerar”,

Den drunknade, Therese Bohman 2010 Norstedts Två.. Visa hela

Den drunknade, Therese Bohman 2010 Norstedts

Två systrar så olika, som försöker närma sig varandra, men oftast ser förbi varandra.

En het och klibbig sommar reser Marina till sin syster Stella och hennes man Gabriel, de bor på landet i Skåne i ett hus som Gabriel ärvt. Marina har planer på att skriva färdigt sin konstuppsats och att försöka komma sin syster lite närmare, men vill hon egentligen det?Hon dras istället till Gabriel, omedvetet men också medvetet. Marina börjar förstå sin syster mer och mer, hon ser att systern inte mår bra, hon verkar stressad och rädd, ändå kan hon inte värja sig när Gabriel närmar sig. Det mesta blir på Gabriels villkor och Marina ställer upp på det, hon tycker inte själv att det är vackert, men samtidigt känns det som hon inte bryr sig om att hon sårar och bedrar sin syster. Lite känns det som om Bohman har fastnat i äldre man med makt över yngre osäker kvinna, som också hennes senare roman handlar om.

Att läsa ”Den drunknade” är ingen behagfull upplevelse, då är frågan kan man tycka om den? Jag sympatiserar inte med huvudpersonen, egentligen inte med någon, det är svårt att förstå de handlingar som karaktärerna gör och man kan bli riktigt irriterad på Marina och en stor lust att gripa tag i henne och ruska om henne infinner sig. Varför blir jag inte lika irriterad på Gabriel, som är falsk och oberäknelig kanske för att han är mer dunkelt beskriven, det blir dubbelbottnat. Therese har ett sug i sitt sätt att skriva, man dras in ofrivilligt, hon beskriver vardagliga händelser inlevelsefullt och igenkännande, samtidigt kan hon sväva iväg väl långt och det blir väldigt detaljrikt, det stör berättandet. Men det finns en kraft som drar, man känner stämningen öka mot ett håll, mot undergången. Jag kan inte säga att det är spännande, men man anar vad som kommer att hända och det händer, men det är väldigt dunkelt.

Mot vår vilja, Torsten Bohr. Folket i bilds förlag.. Visa hela

Mot vår vilja, Torsten Bohr. Folket i bilds förlag Stockholm 1948
”Det finns några gamla ord som säger, att man måste gå genom ekluten tillsammans för att kunna förstå varandra och uppskatta det man har”. Så skriver Thorsten Bohr i sitt företal.
Det handlar om ett äktenskap som gått i sank, om två människor som går på två parallella linjer och aldrig lyckas vara i fas med varandra. De kom i otakt från början och hittar aldrig varandra riktigt. Det är vardagliga slitningar och missförstånd som växer sig större än nödvändigt.
Det börjar med att mannen vaknar upp på sjukhuset efter ett självmordsförsök. Han börjar nu en inre vandring i sitt liv med Eva, hon på sitt håll funderar över om hon någonsin älskat honom. Är det här slutet eller det motsatta?
Det här är ingen bok som man egentligen hinner fördjupa sig så mycket i, men ändå sätter den sina spår. Den visar hur lätt människor har att vilja missförstå varandra. Kärleken finns där men att man tror att det ska vara mer än vad det är, och att aldrig riktigt ta reda på vad den andra vill.
Man får serverat två versioner av samma äktenskap, hur de hela tiden pratar förbi varandra, när allt de egentligen behövt göra var att sätta sig ned och prata med varandra. Det låter enkelt, heller hur?
Jag tycker att det är en intressant och inträngande historia som väcker funderingar, och ilska över att människor kan vara så blinda och döva. En tankeställare helt enkelt. En kort och destruktiv historia som ändå lämnar kvar ett stycke hopp.

Den siste vikingen, Joan Bojer, Vårt hems förlag 1.. Visa hela

Den siste vikingen, Joan Bojer, Vårt hems förlag 1930

”Att vinna mark på ett håll är att förlora på ett annat”.

Männen drogo iväg på fiske till Lofoten varje vinter, det var deras levebröd, ett vanskligt levebröd, men det var också ett gift som var svårt att få ur kroppen. Det var ett hårt och osäkert arbete, skulle det bli någon förtjänst, skulle de överhuvudtaget få se familjen och hembygden igen?

Jag hamnar i en helt okänd värld, där det pratas om kobbar, briggar, fiskeredskap, om fångst och sjökunskap i en helt underbar ton, men trots det så förstår man allvaret. Tongången gubbarna emellan var visserligen inte alltid så underbar, de kivades och det var fyllebråk, men när det verkligen gällde så ställde de upp för varandra. De kände varandra utan och innan så ibland var det bara tyst, då kunde emellanåt en ny värld öppnas för dem genom den unge Lars, som var en ”hamsa” som betyder att han var en pojke som var med i fisket för första gången, när han öppnade en bok och började läsa för de fårade gubbarna och i ett tu hade de hamnat i en annan värld skild från de kalla stormarna och nakna klipporna, för att i stället hamna i sommarljusa ängar, skogar och vackra kvinnor. Eller när de hamnar i historiens händelser, tillsammans med kejsare och kungar på härfärder, plötsligt är gubbarna i Frankrike och åser när kungens huvud ”dimper i gatan – dunk”. Allt detta förmedlar fiskarpojken, medan de andra i boden sitter och lagar garn.

Jag blev alldeles knäsvag av författarens formuleringar och en bit in i romanen kapitulerade jag totalt. Att läsa om det hårda fiskelivet på Lofoten och deras umbäranden i framgång och motgång och få till det så intressant för en novis som jag, då har man verkligen lyckats med skrivandets konst. Vilka formuleringar sen, jag njöt och jag skrattade, och jag satt med andan i halsen när stormen bröt ut och det kändes som om jag var en del av händelsen som i en film, så skickligt beskrivet!

Jag älskar verkligen det här ålderdomliga språket för det tillför en alldeles speciell känsla och lägger sig som bomull runt hjärtat, jag är så glad att jag i min ägo hade just detta äldre exemplar.

Lyssna här: ”Männen gingo i land, styvbenta och rasslande av is, som brast nu när de började gå. De togo vägen mot ett lågt, gulmålat litet hus, som låg där bland hundratals andra av samma slag och visade sitt torvtak i lyktskenet. Det var fiskeboden som de skulle dela med laget från Marelden denna vinter”. Jag kan verkligen se dem framför mig, frusna, stela och hungriga efter den långa färden upp till Lofoten.

Kan det bli bättre när man förflyttas, förfasas och förtjusas.

Det här är en mycket tragisk men också gripande hi.. Visa hela

Det här är en mycket tragisk men också gripande historia, med mycket mörker och ondska.


Det hela börjar med att Mr Lockwood år 1801 anländer till godset Thrushcross Grange där han har för avsikt att stanna ett år. Hans hyresvärd Mr Heathcliff visar sig inte vara den gästvänligaste person precis. Heathcliff hyr ut det fina godset, men själv bor han med några av sina släktingar på det sämre godset Wuthering Heights. Efter ett oväder blir Lockwood tvungen att övernatta på Wuthering Heights . Det blir ingen angenäm natt, för det första är värdfolket otrevligt och för det andra hemsöks han av spöklika drömmar, eller är det inte drömmar? Han vet inte vad han ska tro. Men ett är säkert hans nyfikenhet har väckts. Vid hemkomsten ber han hushållerskan Nelly berätta allt hon vet om Heathcliff, och det gör hon, hela historien.

Berättelsen växer fram genom att hushållerskan Nelly berättar hela den tragiska och mörka historien, om hittebarnet Heathcliffs ankomst som förändrade livet för de två syskonen Chatherine och Hindley. De fick plötsligt en fosterbror. Chatherine fann en själsfrände i honom, men Hindley hatade honom från första stund. Heathcliff fick växa upp med hårt arbete, spö och hat, som bara blir värre efter fosterfaders död.

När Hindley förlorar sin fru i barnsäng så börjar han dricka och blir ständigt en plågoande för Heathcliff. Chatherine gifter sig med grannen Mr Linton, som har en lugnande effekt på henne. Hon älskar Heathcliff men tycker att det vore ett nedköp att gifta sig med honom. Han råkar höra det och försvinner ut i natten, det han inte hör är att hon också förklarar sin kärlek till honom.

Heathcliff återvänder tre år senare som en rik, men mycket hatisk man. Nu ska han hämnas på alla som kommit mellan honom och Catherine, hon är den enda som han bryr sig om och han gör allt för att få träffa henne. Hela hans liv går ut på att förtrycka och hämnas och han skyr inga medel överhuvudtaget.

Den här romanen är omtalad som den stora kärleksromanen, jag har svårt att se någon kärlek överhuvudtaget i den. Den kärlek och omtanke jag kan se är den som hushållerskan Nelly delar ut till alla som behöver den. Hon är ett rappt fruntimmer som säger vad hon tycker och månar om alla på bästa sätt.

Kärleken mellan Chaterine och Heathcliff tycker jag mer verkar vara en besatthet. Om de hade fått varandra, hur hade det utvecklats? I Heathcliffs fall, så hatade han hela värden och blev en mycket grym människa som inte skydde några som helst medel för att hämnas. Alla de oskyldiga, som det enda de var skyldiga till var att de var släkt med honom. Ingen skonades.

Jag tycker om berättarstilen, den är lite gammaldags och vacker, men samtidigt väldigt lättläst. Historien driver på och alla karaktärer beskrivs mycket noggrant och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Men ibland är det nödvändigt för det är många namn att hålla reda på och jag behövde smälta det jag läst. Vilken fantasi hos en ung flicka som bodde väldigt isolerat och mest umgicks med sin familj. Hon trivdes mest med familjen och att ströva på den karga heden.

Hennes syster Charlotte lär ha skrivit som förord till andra upplagan 1850: ”Wuthering Hights har huggits i en primitiv verkstad med enkla verktyg av simpelt material. Bildhuggaren fann ett granitblock på en ödslig hed och såg att den skrovliga ytan kunde formas till ett huvud som var vilt och mörkt och dystert och hotande men åtminstone hade ett element av storhet, nämligen kraft. Han högg med en grov mejsel och utan annan modell än den han formade i sin fantasi. Efter långvarigt mödosamt arbete fick stenen mänsklig form och till slut stod den där mörk och bister och jättelik, till hälften klippa; som staty ett fruktansvärt troll, som klippa nära nog vacker med sin mjuka grå skiftning och sin klädsel av hedens mossa. Och vid jättens fot växer trofast hedens doftande ljung med sina små blommande klockor”.

Emily Bronté gav ut ”Wuthering Heights” år 1847, vid 29 års ålder och under synonymen Ellis Bell, det blev hennes enda roman och den blev en succé. Ett år senare var hon död i tbc. Hon förkylde sig på sin brors begravning. Hon hade två systrar till i livet som också författade, de dog strax efter henne. Så mycket död och tragedi. De hade varit sex syskon från början och fadern som var präst överlevde dem alla.

Ett litet efterord, det är inte alltigenom mörker, det finns hopp om kärlek. Efter mörker kommer ljus.

Det här är nog en av de bästa böcker jag läst hitt.. Visa hela

Det här är nog en av de bästa böcker jag läst hittills i mitt liv. Den fängslade mig från första stund och det hölls vid liv till sista bladet. Det är framför allt en karaktärsdriven roman, en historia om kampen mellan man och kvinna, mellan kärlek och hat och makt och rang.

Författarinnan bjuder in sina läsare på det viset att hon pratar direkt till mig, t.ex. ”kära lyssnare”, ungefär som man gör när man skriver dagbok. Charlotte Brontë använder sig av ett underbart språk fyllt av känslor som är en lisa för själen att läsa. Man får verkligen en bra beskrivning av alla karaktärer utan att det blir för mycket, likaså av omgivningar och miljöer, ja allt blir intressant som hon framställer. Hon skildrar en värld sedd genom hennes egna ögon.

Den föräldralöse Jane Eyre får på nåder växa upp hos sin faster som lovat sin man på hans dödsbädd att ta hand om hans systerdotter. Men Jane blir aldrig avhållen av sina släktingar, hon är ett egensinnigt och rebelliskt barn och till slut blir hon bortskickad till en hård och kall skola. Även om miljön är kall så finns det undantag i form av vissa varma människor och en av dem är Helen Burns som kom att bli Janes bästa vän. Helen är Janes raka motsats, där Jane reagerar med ilska visar Helen underkastelse. Tyvärr dör hon i tbc som många andra på skolan. Jane klarar sig dock och växer upp till en stark, självständig, intelligent tänkande människa med hög moral. Med andra ord hon är kapabel!

Jane fortsätter efter sin egen skolgång att jobba på skolan som lärarinna, men hon känner en rotlöshet och vill vidare i livet, så hon annonserar om plats som guvernant och får svar. Så bär det i väg till Thornfield Hall, ett gods på den engelska landsbygden där hon blir lärarinna till en liten flicka vid namn Adele. Här möter hon också sin frände, sin kärlek. Men det första mötet med honom är allt annat än angenämt. Mr Rochester är en storväxt bitsk man som vid första mötet får lov att stötta sig på den späda men munhuggande Jane efter att han ramlat av sin häst.

Det blir många möten dem emellan, ”hon den rena, han den syndiga belevade”. Ett utdrag ur boken beskriver författarens tankar om deras möten: "Jane kände sig bekväm när hon möttes med tvärt och lynnigt bemötande från sin husbonde Mr Rochester för då behövde hon inte återgälda med grace och elegans hans lynniga och tvära uppträdande ställde inga krav på henne".

Det händer mystiska och skrämmande saker på Thornfield som till slut får sin förklaring, men Jane lever länge i ovisshet. Hennes dagar tillbringas med att undervisa Adele och de har fäst sig vid varandra. Jane ser också fram mot mötena med sin husbonde och hon börjar mot sin vilja få förhoppningar och blir väldigt svartsjuk när hon tror att Mr Rochester ska gifta sig med den vackra Miss Ingram. Men till Janes förvåning så friar Mr Rochester till henne och hon tackar ja och det blir bröllop med förhinder kan man säga.

Bröllopet blir stoppat. Jane känner att hon inte kan stanna kvar för hennes moral och stolthet är för hög att leva som Edwards älskarinna, som han föreslår henne när han förstår att de inte kan gifta sig. Hon flyr hals över huvud tidigt på morgonen för att inte hennes älskade ska kunna stoppa henne, och åker så långt hon kommer på hennes 20 shillings och sedan går hon till fots. Det är besvärligt för henne för hon svälter och sover ute på de kalla hedarna, men till slut blir hon omhändertagen av en bror och två systrar som bor i en liten stuga. Det är snälla människor som månar om Jane och här får hon i St John möta en motsats till Rochester, för han är en asketens man. Men hon känner att St Johns gillande och beröm får henne att känna sig berövad sin inre frihet. Jane skapar sig nu ett nytt liv och börjar arbeta som byskolelärarinna, men hon är inte tillfreds. Dels funderar hon över hur det gått för Edward och dels känner hon att hon är ämnad för något mer än att jobba som lärarinna. Hon får ännu ett äktenskapserbjudande men det är inte byggt på kärlek utan mer praktiskt och hon är nästan på väg att acceptera när hon hör en röst!

Hon flyr än en gång halsöverhuvud och denna gång får hon se något hon inte i sin fantasi kunnat föreställa sig, en bruten man.

Allt det här kan tyckas väldigt banalt och det hade kunnat vara en kärlekssaga i mängden, men Brontës sätt att berätta den gör den unik, hennes språk och hennes känsla gör att man känner att hon berättar den med själen. Dialogerna är bokens höjdpunkt och munhuggeriet mellan Jane och Edward är ett nöje att läsa för de utmanar varandra hela tiden. Det är en psykologisk kamp där han är sträng och hon är smart och de leker med varandra.

Jane försöker kämpa emot sin dragningskraft till sin husbonde, men förgäves: "Jag hade inte velat älska honom. Läsaren vet att jag kämpat hårt för att ur min själ avlägsna de kärlekens frön som jag där upptäckt. Och nu, så fort jag får se honom igen, så vakna de av sig själva till liv igen, fulla av ny livskraft. Han tvang mig att älska honom utan att ens se på mig".

Charlotte beskriver Jane som en oansenlig kvinna till utseendet, men med en stark och intressant karaktär, och lika är det med Mr Rochester. Även om han kan vara väldigt oborstad så har han ett djup och han ser även djupet hos Jane och fastnar för det. Det gör det hela så skönt att läsa att utseendet inte är prioriterat, utan själen. Samtidigt så beskriver författarinnan de vackra kvinnorna i berättelsen med klara ögon och hon föraktar inte det sköna, det är bara så att Jane inte är en av dem.


När Charlotte Brontë skrev denna roman 1847 så gjorde hon det i raseri efter att hennes första roman ”The Professor” blivit refuserad, i den försökte hon skildra verkligheten om arbetets villkor. Då det inte gick hem så bestämde hon sig istället för att skriva något som folket ville ha och hon lyckades bra för romanen om Jane Eyre blev hyllad och är nu en klassiker och än i dag en väldigt popular och omtyckt bok. Jane Eyre är en överlevare, i dagens mått ett maskrosbarn, man kan fundera över vad det är som gör att vissa människor klarar mer än andra trots att de har haft dåliga förutsättningar. Jane blir aldrig heller bitter, hon blir förbannad och sedan går hon vidare, i hennes lilla väsen ryms så mycket kraft och mod.


Mitt exemplar är tryckt av A/B Gustaf Lindströms Boktryckeri 1943, översatt av Ingegärd von Tell. Den är försedd med ett företal av Charlotte Brontë eller Currer Bell som hon använde som pseudonym eftersom det inte hörde till normen att kvinnor gav ut böcker. Charlotte riktar sin tacksamhet till publiken som haft överseende att lyssna till hennes enkla berättelse. Till pressen för att de öppnat vägen framåt för en ännu ej erkänd förmåga och till hennes förläggare som gett henne stöd. Med orden: ”Mina herrar jag tackar er av hjärtat”. Hon dedicerade denna andra upplaga till William Tackeray som då inte kunde hålla hemligheten utan röjde hennes identitet.

Då jag läste detta gamla exemplar med översättning av Ingeärd von Tell så har jag fått behålla det gamla språket som jag känner en stor beundran för. Det är så vackra formuleringar så bara det är en njutning.

Skulle jag bara få läsa en bok i mitt liv så skulle det vara Jane Eyre.

Madame Liangs tre döttrar Pearl Buck Albert Bonnie.. Visa hela

Madame Liangs tre döttrar Pearl Buck Albert Bonniers Förlag 1969 i översättning av Lisbeth Renner

Madame Liang lever ett lugnt och tillbakadraget liv i det maoistiska Kina, en gång i tiden var hon själv revolutionär, men hon känner inte längre igen sitt land. Hon driver en restaurang där många högt uppsatta kommunister intar sina måltider, genom sina kontakter kan hon känna sig lugn, så länge hon håller sina tankar för sig själv.

Liang saknar sina amerikanska vänner som i och med kommunisternas övertagande blev av med sitt import- och exportföretag och blev tvungna att återvända till Amerika. I samband med det skickade Liang sina döttrar till Amerika för att studera, och för deras eget bästa önskar hon att de ska stanna där.

Den äldsta dottern Grace som är läkare och forskar om medicinalväxter får en kallelse från regimen att komma hem, som hon accepterar. Den andra dottern Mercy som är musikaliskt utbildad och gift med kärnfysikern John Sung känner nu när de väntar sitt första barn att de bör återvända till Kina, John tvekar men ger till slut med sig. Den tredje dottern som arbetar med konst stannar i Amerika.

Det blir en omställning för dem som de kommer att upplevas på olika vis, deras land som de lämnat är inte sig likt. Grace som upplevs som stark och egensinnig växer långsamt in i det nya, mycket på grund av att hon blir kär i en partivän. Mercy däremot ser mer och mer oförrätter, då genom att hennes man tvingas till mycket svåra val och när han vägrar skickas han på straffarbete, först till landet, sedan till kolgruvor. Han upptäcker i sin tur att ingen lyssnar på de erfarna bönderna som nu arbetar åt regimen efter att deras jord blivit konfiskerad, de som har kunskapen ska nu lyda de unga röda som inte äger den. Det blir missväxt och svält.

Ett utdrag ur boken, ”Ni vet kamrater, att förr fanns det såna som inte gjorde någonting och andra som gjorde allt. Enligt vår ordförandes kloka plan måste alla arbeta med alla olika arbeten. Det är jämlikhet för alla”

Pearl Buck får med förvånansvärt mycket på de 245 sidor romanen utspelar sig, utan att det för den delen känns komprimerat, tvärtom känns språket mycket följsamt. Hon byter fokus mellan karaktärerna, deras tankar och upplevelser och hur olika de upplever situationen. Vi får tom en lektion i akupunkturens punkter, hur viktigt det är med balans, känns som en metafor för systemet. Författaren smyger in sin kritik lite snyggt, där gör det romantiska inslagen kanske jobbet att väga upp.

Om man måste låsa in sina medborgare, hur bra är systemet då? När människor inte ens kan tänka sina egna tankar, vad gör det med dem?

Madame Liang behöll sina tankar för sig själv, inte helt. Hon närde en förhoppning att den gamle ordföranden skulle dö så att folket kunde överleva.

En levnadsbeskrivning och en kärleksförklaring. Tä.. Visa hela

En levnadsbeskrivning och en kärleksförklaring. Tätt intill dagarna sitter Mustafa Can tillsammans med sin familj vid sin mors sida, ser hennes dödskamp. Han försöker få henne att berätta om sitt liv, vad hon tänkt, haft för drömmar och vad hon sett från sitt köksfönster. Han vill få en bild av sin mor, som han älskar högt, men egentligen inte vet så mycket om. En kvinna från Kurdistan, som fött 15 barn, varav sju dog i späd ålder på grund av fattigdom. Hennes gudstro som aldrig svek, trots fattigdom, sorg, hårt arbete och sjukdomar. Utvandringen till Sverige, allt det nya. Tryggheten som fanns här i Sverige, kontra längtan tillbaka till gemenskapen hemma i byn. Gullu var en kvinna som levde för sina barn, de var hennes liv.
Författaren tar oss med på en resa bakåt i tiden, samtidigt som vi följer hans mors sista månader.Det är naturligt för barnen att ta hand om sin mor, eftersom hon har tagit hand om dem.Men när Mustafa vill hjälpa henne med toalettbesöken, går hon inte med på det. Anledningen är, att hon är en gammaldags kvinna som tycker att mannen ska vårda grödan på åkern och kvinnan ska vårda familjen. Mustafa förklarar för henne att han inte har någon åker att bruka, den enda grödan han bryr sig om att vårda är henne. Hennes svar blir "så du liknar din mor vid en gröda"
Det är en berättelse om hans mor, men även om honom själv. Frågorna han har, kanske får vi svaren. Han beskriver sin mor tydligt, hon var en sällsam människa i denna värld." Hon kunde fylla ett helt rum med sin blotta närvaro", som hennes syster Wahida uttryckte sig.

Mustafas far beskriver beskriver sin saknad efter sin fru. "Jag förmår bära saknaden efter er mor endast en timme i taget" Han berättar också att han ångrar utvandringen, att han drev släkten ur landet. Det var tänkt att de skulle återvända, men barnen rotade sig i Sverige. Han hamnade mittemellan två kulturer.
Mustafa skriver vackert och fängslande. Jag önskade att boken inte skulle ta slut. Hans mor var en intressant kvinna och jag tror att Mustafa också är det, hans ord "jag älskar dig, du har varit ljuset i mitt liv", riktade till hans mor , hugger tag i hjärtat. Hon var lycklig som hade en sådan son. Hennes repliker på hans frågor, var ofta fyllda med humor och allvar. Jag förstår att han saknar sin mor.

En äkta pusseldeckare full med ledtrådar så det gä.. Visa hela

En äkta pusseldeckare full med ledtrådar så det gäller att man som läsare pusslar ihop dem rätt.
Det här är Agatha Christies första roman skriven 1920 och den lille pigge belgaren Hercule Poirot träder in i händelsernas centrum för första gången, en vana som han kommer att upprepa.
En vän till Poirot befinner sig på ett gammalt herresäte i England för att återhämta sig från kriget. Men så lugnt blir det inte för honom för han hamnar mitt i ett giftmord. Det är den gamla Mrs Inglethorpe som så tragiskt får sluta sina dagar och vem kan det vara som tjänar mest på hennes död? Misstankarna riktas genast åt ett bestämt håll och det blir Poirots uppgift att reda ut det hela med hjälp av sin vän Arthur Hastings, som även är berättaren. Det är ur hans synvinkel vi får information.
Det är ett intressant upplägg att bolla stoffet mellan Hastings och Poirot, det blir en tolkningsfråga. För även om Poirot har sina funderingar och slänger ur sig dem titt som tätt så tolkas de högst personligt av hans vän. Så det blir upp till läsaren att vara uppmärksam.
Man märker att Christie är påläst på gift och att hon verkligen är en mästare på att lägga ut ledtrådar och sedan få det hela att gå ihop på slutet. Upplösningen sker på det klassiska viset för en pusseldeckare där alla inblandade samlas och bit för bit får veta hur det har gått till.

Ett mycket klurigt fall i en sluten miljö. Bra und.. Visa hela

Ett mycket klurigt fall i en sluten miljö. Bra underhållning, med slutet som kronan på verket. Så kan denna detektivroman sammanfattas
Orientexpressen är på väg från Istanbul till Calais med tolv passagerare i förstaklassvagnen, däribland den finurlige Hercule Poirot som med ändrade resplaner i sista stund fått en kupé. Det ska visa sig att det inte blir någon lugn och behaglig resa, ett snöoväder sätter stopp för vidare färd och samtidigt sker det ett mord. Då är det tur att det finns en detektiv ombord, eller är det otur? Ja det beror på hur man ser det.
Det är ett knivigt fall som Poirot börjar nysta i, men inget fall är för komplicerat för den klurige Poirot. Det som försvårar fallet är att alla passagerarna i princip har anledning att döda den osympatiske monsieur Ratchett, och det blir upp till Hercule att bevisa vem som kan ha utfört mordet.
Det här är en pusseldeckare där fakta läggs fram bit för bit. Poirot är en underhållande och klurig filur och det är riktigt roande att följa hans detektivarbete och hänger man med i hans resonemang så kan man som läsare lägga ihop ett och annat. Däri ligger mycket av tjusningen.
Det är svårt att tänka sig att Mordet på Orientexpressen utkom 1934 för så gammal känns den inte. Agatha Christie har ett underhållande och lite småroligt sätt att skriva och jag tycker att jag kom in i berättelsen fort och genom att ha olika nationaliteter på karaktärerna så var det lättare att skilja dem åt. Sedan är det intressant att få vara i den tiden då det inte fanns mobiltelefoner och datorer att köra de misstänkta i, det blir lite mer utmaning.
Som sagt ett klurigt fall! Kan det omöjliga vara möjligt?

En tragikomisk skildring av de bortglömda, de som.. Visa hela

En tragikomisk skildring av de bortglömda, de som har gjort sitt. Orden träffar så rätt, Stig Claesson visar att det inte är mängden ord som är viktigt, utan orden i sig.

De går där i sin lilla by någonstans i obygden, ja egentligen är det inte ens en by, de går där och väntar på något som inte ska hända. De har en rädsla för att bli lämnade eller bli hämtade, en rädsla att bli sist. De går där som Elna sade, ”som fornminnen”. Av det fick skomakaren en ide att sätta upp en skylt som det stod fornminne på och då började det hända saker.

Det här är en tunn bok, men som säger så mycket och jag läste den med ödmjukhet för de där människorna som säkert har funnits och finns. När samhället utvecklas blir det alltid några som inte följer med. Den är skriven med kärlek, sorg men även med mycket humor.

Ett exempel i boken som jag tycker är så träffande är när det pratas om att posten inte kommer att köra ända fram till dem, utan till närmsta by. Bonden som arrenderar deras mark erbjuder sig då att komma in med posten. Skomakaren funderar på det och säger till sina kamrater, ”om nu Wiklund ska ta min post så betyder det att jag får besök varannan dag. Det vill jag inte ha” Vilken härlig betraktelse.

Vilken härlig berättelse!

En uppdelad historia som man kan läsa på flera vis.. Visa hela

En uppdelad historia som man kan läsa på flera vis.

Huvudpersonen är en åldrande författare som blir uppiggad av den unga kvinnan Anya och hennes änglalika bak. Anya och El Senor bor i samma hyreshus och de möts första gången i tvättstugan. El Senor blir intresserad av henne men är så förståndig att han förstår att han är för gammal att stöta på en så ung kvinna, i stället föreslår han att hon ska hjälpa honom att renskriva den bok han för närvarande arbetar med.

Det blir konflikter efter vägen, eftersom Anyas man Alan visar sig vara av svartsjuk natur. Under tiden som boken växer fram djupnar också vänskapen mellan författaren och hans renskriverska och Alan känner sig utanför och ruvar på hämnd.

Samtidigt som historien växer fram, så får man som läsare inblick i El Senors bok, som antagligen innehåller mycket av Coetzees egna åsikter. Sidorna är indelade i tre avdelningar med linjer, överst på sidan läser man boken. Nedanför El Senors tankar och nederst är det Anya och även ibland Alan som samtalar.

Jag tycker att det blir ointressant efter ett tag att läsa Coetzees åsikter för att sedan byta till karaktärerna i boken. Det är i och för sig en rolig ide men det blir tröttande till slut att växla fram och tillbaka. Man skulle kunna läsa rakt över för att sedan gå tillbaka till början och läsa hela historien i dess helhet. Den karaktär som växer mest efter hand är Anya, hon förändras och djupnar. De två andra lär man inte känna så bra. Allra helst El Senor förblir ganska anonym. Allt känns lite för väl till rätta lagt. Gammal man trånar efter ung flicka, hon känner sig smickrad och leker med honom lite. Sedan har vi den kalla och lite korkade finansmannen Alan som bara tänker i pengar och makt.

Jag vet inte vad författaren vill åstadkomma med den här romanen, det kändes som en ganska banal historia som aldrig gick på djupet. Kanske ville Coetzee testa ett nytt grepp. Jag var inte så road av det

En blandning av varmt och kallt. En roman som berä.. Visa hela

En blandning av varmt och kallt. En roman som berättades på distans.

En författare får ett brev från en kvinna som läst en roman av henne och på ett fotografi i boken känt igen sin familj och huset de bott när hon var ung. Läsaren får för sig att författaren bor i deras hus och hon får vara kvar i den tron.

Så börjar det hela, sedan delar sig händelserna i tre spår. Ett spår följer författaren och hennes brevväxling med kvinnan från det förflutna som nu bor utomlands. Hedwig som kvinnan heter börjar berätta sitt liv i breven, samtidigt så växer en roman fram och huvudpersonen i den heter Hedda. Det hela handlar om Heddas kamp att frigöra sig från familjens band.

Jag hade väldigt höga förväntningar på den här romanen och därför blev nog besvikelsen större när den inte levde upp till mina förhoppningar. Det hoppas i tid och tankar och det känns bara oregelbundet och spretigt. Ibland kom det stråk som var underhållande och berättelsen om Hedda flöt på. Det var det spåret som jag tyckte bäst om och jag rycktes med i berättelsen. Men då blev det än mer irriterande när det bröts och man förflyttades i tid och rum. Det blev för mycket pendlande och ointressanta beskrivningar som bara resulterade att jag blev mer och mer oengagerad.

Romanens budskap som jag uppfattade det var, när går ett liv till spillo och vem avgör det?

Ett citat ur boken att fundera över, ” unga kvinnor borde inte kära ner sig i vackra män. De är och förblir kärast i sig själva”. Jag tror förstås det går lika bra att byta ut vackra män mot vackra kvinnor.

Mörkrets hjärta Joseph Conrad Wahlström & Widstra.. Visa hela

Mörkrets hjärta Joseph Conrad Wahlström & Widstrand 1983 i översättning av Margaretha Odelberg. Utgiven första gången 1902

”Det här, sade Marlow plötsligt, har också en gång varit en av jordens mörka fläckar.”

En pråm glider sakta fram mot Themsenmynningen, himmel och hav flyter ihop. Marlow sitter med benen i kors som en gudabild, han börjar berätta.

Som kapten på en flodångare ger sig Conrads alter ego Marlow in i den mörka djungeln på jakt efter den mystiska Kurz som ägnar sig åt att leverera elfenben till det brittiska bolaget.
Under hela resan hör han talas om den fantastiske Kurz, men hans nyfikenhet byts efter hand ut av aningar att allt inte står rätt till.

Marlow ser och hör hur de infödda blir behandlade. Han betraktar och lägger inga synpunkter, han känns nästan undvikande. Långsamt och betänkande byggs en subtil spänning upp för att nå klimax vid mötet med Kurtz. Frågan är vem har påverkat vem?

Detta är en kompakt kortroman och tyvärr tycker jag att den gick lite på tomgång, då med för mycket beskrivningar av omgivningen. Det är ingen försköning av kolonialismen, ingen försköning av människan överhuvudtaget. Det som tillför är Marlows blick på något han aldrig sett, och att man behållit det gamla språket och då de benämningar vi inte använder längre, för hur ska man annars kunna skildra tiden om man ska vara rädd för vissa ord. Förhoppningsvis kan det visa på att vi har utvecklats. Detta verk är skrivet 1902, tiden finns i verket och ska så förbli enligt min mening.

Drömbokhandeln, Laurence Cosse. Sekwa förlag 2012.. Visa hela

Drömbokhandeln, Laurence Cosse. Sekwa förlag 2012 i översättning från franskan av Marianne Öjerskog.
En roman om en bokhandel det låter lockande för en bokälskare och bara att titta på omslaget lockar fram lyriska känslor. Men snart dyker orosmolnen upp, det som börjar som en mysroman, blir snart en thriller!
Det till det yttre omaka paret Ivan och Franceska är båda trötta på den likriktade utgivningen av masslitteratur och bestämmer sig att satsa på en kvalitetbokhandel, en ”drömbokhandel”. De har den gemensamma kärleken till böcker som står sig, som inte bara är bladvändare. När de efter mycket arbete äntligen öppnar ”Au bon roman” i Paris känner de en stor lycka..
Urvalet av böckerna görs av för varandra och omvärlden hemliga aktörer, alla författare. Bokhandeln blir till en början en stor succé, folk strömmar till, och många gånger stannar kunderna lite extra för att läsa och diskutera litteratur, och när de lämnar bokhandeln är det inte ovanligt att de har en trave böcker som sällskap. Finns inte det man söker beställs det hem. Men snart börjar orosmolnen hopa sig, det sticker illa i vissas ögon att ”Au bon roman” riktar in sig på det de anser är goda romaner. Med vilken rätt! Det börjar hända saker, tre av de hemliga deltagarna råkar ut för olyckor, nu börjar Ivan och Franceska bli oroliga för de övriga och inser att de måste varnas. En utredning dras igång som måste ske så hemligt som möjligt för att inte avslöja medlemmarnas identitet.
Det är härligt som bokälskare att följa Ivan och Franceskas planerande, deras diskussioner om böcker de läst och dess författare. Så det blir många lästips, om än mest franska som inte jag är så bekant med, så på ett vis hade det varit trevligare om det hade varit lite mer spridning. Handlingen blev också lite rörig och upprepande, det här blir nog inte någon klassiker i mina ögon, men en god underhållning.
Det är ett aktuellt ämne det här med bokförsäljning, om bokhandelns överlevnad i läsplattornas och internethandelns tid. Hur masslitteratur vräks ut i butiker på bekostnad av de små förlagen. Och lite får vi väl skylla oss själva, vi kanske inte både kan äta kakan och ha den kvar, eller så får formen på handeln utformas mer nischat som det gjordes i romanen. Jag förstår egentligen inte varför deras ide var så provokativ, det borde finnas plats för alla smaker. Det kanske är så enkelt att man inte får sätta sig på för höga hästar och tro att man är något, tom i Frankrike!
Personligen är jag väldigt förtjust i antikvariat, att gå där och känna och läsa och få några skatter med sig hem. Inget kan för mig slå känslan att i hammocken, på verandan, i sängen eller var som helst hålla en bok i min hand, att ta in den både med kropp och själ. Men jag kan också förstå att läsplattor kan ha sin funktion, även om det för min del får vänta på obestämd tid.

LIVETS AX Sven Delblanc1991 Albert Bonniers Förlag.. Visa hela

LIVETS AX Sven Delblanc1991 Albert Bonniers Förlag


”Livets ax” är en självbiografisk berättelse, som skrevs 1988 men publicerades först 1991 och tilldelades då Augustpriset. Delblanc tvekade först att ge ut den för den tycktes för honom alldeles för pinsam. Den skrevs av en åldrad bitter man som minns sin barndom med en despotisk far som barnet var så rädd för, men senare också en ännu större rädsla att bli som honom.

Barnets mor och systrar stod för det trygga och kärleksfulla, men även modern fick smaka på den tyranniske faderns humör, svårt för barnet att betrakta utan att våga ingripa. I andras ögon framstod fadern som charmig och humoristisk. Sven sökte en fadersgestalt och fann för en tid det i sina farbröder Rickard och Knut

Vad gör det med ett barn som hela tiden lever med en rädsla, som Sven skriver, ”att ständigt vänta på stryk är värre än att spöas.” Även efter döden ägde fadern makt över sonens liv.

Även om detta känns tungt att läsa, så finns också en klarsynthet över livet som framförs med ett starkt språk.

STAMTAVLOR Dilsa Demirbag-Sten 2005 Dilsa Demirba.. Visa hela

STAMTAVLOR Dilsa Demirbag-Sten 2005

Dilsa Demirbag – Sten en föregångare i debatten om hederskultur som vi borde lyssnat mer till.

Här berättar Dilsa om sitt kurdiska arv, hur det är att stå med benen i två så skilda kulturer. Hon beskriver när hon som 6-åring kom till Sverige var det som att komma till månen, så stora var kontrasterna.

Det jag känner när jag läser Stamtavlor är författarens ambivalenta känslor för sitt gamla hemland Turkiet, samtidigt som hon kritiserar mycket som fanns och finns fortfarande som kvinnoförtryck och våld så har hon också fina minnen, som tryggheten hon kände med sin mormor Mukades som alltid fanns där.

Berättelsen börjar med hur Dilsa mor Nuna reser till Sverige med fyra små barn. Hur skräckslagen hon var hela tiden utlämnad till främmande människor, utan pengar och inte förstå vad som sas. Fast barnen var utsvultna så vågade de inte röra maten och drycken på planet för hon visste inte att det ingick. När hon äntligen kom fram till Sverige var hon så arg på sin make som utsatt henne för denna skräckfärd.

Vi får en inblick i klansamhället där lojaliteten med familjen är den största. Den står över allt annat, till och med över den konstitutionella lagen där man lever. Mycket inom stammen är förbjudet, homosexualitet, okyska kvinnor, ”omanliga” män , eller personer som vill vara människor i första hand och inte stammedlemmar. Dem går det inte bra för. Kvinnan är mannens ägodel. När författaren återvänder till Elazig en stad i östra Turkiet obeslöjad betraktas hon som en andra klassens kvinna och ses som allmän egendom, hennes kropp kommenteras, det tas friheter och det ropas glåpord efter henne. Även andra kvinnor ser ner på kvinnor som inte bär slöja.

Man kan förstå att det blir stora kontraster att ha växt upp i ett klansamhälle och sedan komma till ett land som Sverige, kan man släppa det helt? Dilsas mor hade svårt med det, när Dilsa fyllt 14 år blev hon bortförlovad med en kurdisk man, när hon senare bröt förlovningen blev skammen stor för hela släkten.

Boken innehåller många berättelser om livet i de kurdiska bergen och med det många levnadsöden om släktingar och barndomsvänner, vissa har haft drivkraften att ta sig ur fattigdomen och utbildat sig, andra har hamnat fel.

Jag upplevde detta som mycket lärorikt och intressant, Dilsa skriver mycket underhållande, ibland till och med spännande. Det känns ledsamt att dessa normer fortfarande existerar, inte bara i andra länder utan även i Sverige.

Sista bussen till Woodstock, Colin Dexter 1975 Nor.. Visa hela

Sista bussen till Woodstock, Colin Dexter 1975 Norstedts förlag AB Stockholm


En flicka hittas mördad utanför en pub, hon ligger på parkeringen i mörkret och vätan. Inne på puben sitter en kille som verkar påtagligt nervös. När han till slut går ut så hittar han flickan han bestämt träff med i ett skick som han inte väntat sig, eller vet han mer än han säger? Så börjar denna deckare där kommissarie Morse gör sin entré, här börjar hans samarbete med assistent Lewis, ett kanske omaka par, men de verkar komplettera varandra bra.

Det här en favoritdeckare för mig på film så det är lite svårt att lägga filmbilden åt sidan när jag nu läser boken. Samtidigt är det intressant att få läsa originalberättelsen som filmerna bygger på, man har möblerat om lite, så jag känner inte igen allt. Fördelen med att läsa i stället för att titta är att man blir mer delaktig i människors tankar, vilket ger en annan dimension.

När det gäller Morses utseende så ser jag mest den lille ”gubben” som John Thaw gestaltar och då blir det lite krock med beskrivningen i boken, annars verkar hans karaktärsdrag vara överensstämmande med filmfiguren, lite gnällig, förtjust i öl och kvinnor och som vanligt verkar han falla för fel kvinnor på ett eller annat vis, medan Lewis pladdrar på om sin fru och barn och Morse kan bli måttligt irriterad. Det är väl inget litterärt mästerverk precis, men det har sin charm, så lusten att fortsätta läsa om Morse och Lewis finns.

Flicka försvunnen Colin Dexter 1976, mitt ex 1981.. Visa hela

Flicka försvunnen Colin Dexter 1976, mitt ex 1981 P.A. Norstedt & Söners Förlag i översättning av Anders Jonason

”När man uteslutit det omöjliga måste det som återstår, vad det än är och hur osannolikt det än verkar, vara sanningen.” Arthur Conan

Ett knivigt fall för Morse och Lewis med många vändningar, och kanske några frågetecken. 17-åriga Valerie Taylor har anmälts saknad, nu har det gått två år sedan hon försvann och den polis som hade hand om fallet har avlidit i en trafikolycka. Inte ett livstecken på två år och då dimper det plötsligt ner ett brev från henne där hon skriver att allt är ok. Nu hamnar ärendet i Morse knä. Frågan är, är brevet äkta, ska de leta efter ett lik eller en levande Valerie? Morse låser sig ganska snart i att hon inte lever och börjar leta efter en gärningsman, till skillnad från hans medhjälpare Lewis som mer försöker se helheten.

Morse kan vara väl spydig med den stackars Lewis, men det verkar som om han då och då har ett samvete mot honom ändå. De är lite varandras motsatser, och då också ett komplement till varandra. Morse är väl förtjust i öl och i det kvinnliga könet, där sätter hans fantasier gärna igång. Lewis däremot är en optimistisk glad gentleman med ett förnuft som ofta leder honom rätt, Morses sarkasmer verkar mest rinna av honom.

Detta är ett kniviga fall och ibland blir det svårt att hålla reda på allt. Jag som är en Morse fantast har sett den filmatiserade versionen av ”Flicka försvunnen” och förstår att man där har förenklat det hela, hade nog blivit väl snurrigt att filma. Lite förvirrande är att jag inte riktigt känner igen Morse i romanform, romanfiguren Morse är inte lika lätt att tycka om. Jag har svårt att få bort bilden av Morse i filmform, han står i vägen för Morse i bokform och det blir lite förvirrande ibland, man kan säga att han står i vägen för sig själv, Lewis däremot känns som Lewis.

Varje kapitel inleds med ett citat av andra författare och som har en liten ledtråd inbyggd, lite klurigt och för mig som är förtjust i små citat förhöjer det läsningen.

Joans liv förändras på ett ögonblick när hon miste.. Visa hela

Joans liv förändras på ett ögonblick när hon mister sin man i en hjärtinfarkt. Hennes sätt att bearbeta sorgen blir att skriva en bok.

Joan Didion skriver: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner tar slut”.

Hennes man dör framför hennes ögon, efter det att de varit och besökt dottern på sjukhuset och de ska till att äta middag. Han faller ihop vid bordet och vaknar inte mer. Hon tänker på om hon kunnat förhindra det, om hur han var dagarna före dödsfallet. Hade han föraningar om att han skulle dö? Hon flackar fram och tillbaka i sina minnen, om hur de träffades och hur deras liv varit. Så kommer hon tillbaka till dödsögonblicket och går igenom vad som hände steg för steg och läser journaler om hans död.

Mitt i alltihop ligger deras dotter i koma och svävar mellan liv och död, så hon måste samtidigt vara stark. Hur ska hon kunna berätta för Quintana att hennes far är borta?

Även fast Joan vet att John är borta kan hon inte förmå sig att skänka bort alla kläder, om han kommer tillbaka måste han ha skor att ta på sig. Hon fortsätter att prata med honom, men får inga svar.

Allt är rakt skrivit och egentligen utan sentimentalitet, men för den delen så känner jag ändå med henne. Vi vet alla att vi någon gång kommer att mista någon vi älskar, men vi kan nog aldrig föreställa oss hur det egentligen känns. Som hon skriver: ”Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den”.

Joan beskriver skillnaden på att känna sorg och att sörja. Att känna sorg är att vara passiv, men att sörja är att ta itu med sorgen. Det verkar logiskt tycker jag. När den första chocken lagt sig börjar man att bearbeta.

Jag kunde tycka att hon blev lite tjatig ibland, men jag förstår också att det hade hon behov av. Hon beskriver sin sorgeprocess och då blev det så här. Det här är en tankebok, väl värd att läsa.

Den sjukligt bleke och illa klädde Furst Lev Niko.. Visa hela

Den sjukligt bleke och illa klädde Furst Lev Nikolajevitj sitter i en tågkupé på väg hem till Ryssland efter en flera års kurvistelse i Schweiz, där han fått vård för sin epilepsi. I samma kupé sitter en välklädd och robust man vid namn Parfjon Rogozjin. Man skulle kunna säga att det är furstens raka motsats, de kom att bli vänner såväl som rivaler. Så inleds ”Idioten”
När tåget anländer till det gråkalla Petersburg äger fursten bara de tunna kläder han bär och ett litet knyte. Trots sin situation så lyckas han ta sig in i societeten genom släktingar och nyvunna vänner. Fast han inte ser mycket ut för världen, eller kanske tack vare det så förvånas och fascineras folk över hans talförmåga och klokhet. Men samtidigt så tar de inte honom riktigt på allvar och han blir inte alla gånger så väl behandlad, han blir t.ex. ofta kallad idiot.
Efter att fursten också kallad furst Myskin återvunnit sin hälsa är varje dag för honom dyrbar, och han sprider den lyckan omkring sig. Lev Nikolajevitj är en filosof, han är oskuldsfull och godhjärtad. Men tyvärr är han inte rustad för denna förljugna värld han hamnat i, han är helt enkelt för god, samtidigt är hans tankar om sig själv inte höga. Möjligheten att någon skulle kunna älska en sådan människa som han tedde sig för honom orimligt.
Med denna berättelse ville antagligen Dostojevskij framställa bilden av den absoluta goda människan och vad det får för konsekvenser på omgivningen och till slut för fursten själv. För det får konsekvenser.
Två unga kvinnor finns i hans liv, den ena fallen och den andra en ängel och båda säger sig älska honom. Myskin blir förvirrad, han hyser kärlek till den ena och medlidande för den andra, hur ska han välja? Jag tycker att de båda kvinnorna leker med honom och spelar på hans osäkerhet och godhet och i mina ögon är det inte kärlek. De beter sig respektlöst.
Det känns som om författaren hämtat stoff från sitt eget liv, han led själv av epilepsi och var ganska klent byggd . Han tar upp döden, här i skepnad av Ippolit en dödsjuk man som söker upp fursten. Han säger; ”Vetskapen att man ska dö är det allra värsta en människa kan råka ut för, att få sin dödsdom uppläst för då berövas det sista hoppet. Är du jagad av en mördare så har du hopp ända in i det sista att klara dig, men en dödsdom är definitivt”. En soldat som ställs mitt för en kanon i ett fältslag hoppas ändå på att kunna klara sig, men när han får en dödsdom uppläst för sig, blir han galen eller börjar gråta. Vem kan påstå att den mänskliga naturen kan uthärda sådant där utan att bli galen? Varför ska man behöva utsätta människor för en sådan onödig och förnedrande kränkning? Det kanske finns någon som fått en dödsdom uppläst för sig och gått igenom detta lidande och så får höra; du kan gå, du har blivit benådad. En sådan människa kanske skulle kunna berätta hur det känns.” Det här är ett utdrag ur boken och det kommer antagligen från Fjodors eget minne av när han som ung politisk aktiv arresterades och dömdes till döden och i sista stund blev benådad.
Det här är den andra boken jag läser av Dostojevskij, min första bekantskap var ”Bröderna Karamazov” och den klassar jag som ett mästerverk, jag ställer inte ”Idioten” i samma klass. Det blev lite enahanda till slut att följa Myskins samtal och möten med alla inblandade, och många inblandade var det! Trots namnregistret så var det svårt att hålla reda på alla, för i Ryssland på den tiden så hade de inte bara ett namn utan flera och dessutom ett smeknamn.
Är en snäll människa samma sak som en god människa, ja det är frågan som kommer i mina tankar efter att ha läst ”Idioten”.
Fursten är en sann altruist, han gör allt för sina medmänniskor utan att tänka på egen vinning. På det viset så står han också och faller med det, man kan inte leva genom andras ögon. För det är skillnad på att finnas för andra och finnas till för andra och det är kanske det Dostojevskij vill framföra. Han vill helt säkert få oss läsare att fundera vad en ”god” människa egentligen innebär och det är det som är bra i denna berättelse, men han tar enligt min mening lite för många avvägar för att komma fram till det. Men det är helt klart en tänk - och läsvärd bok.

Det här är ett mästerverk av största mått. En krim.. Visa hela

Det här är ett mästerverk av största mått. En kriminalroman med humor, spänning och filosofi.

Fjodor Pavlovitj är en enfaldig narr och ockrare inte omtyckt av många själar. Han lyckas få tre söner, egentligen fyra på tvivelaktiga sätt. Alla med tre olika mödrar som dog unga. Allt efter som de dog och barnen blev moderslösa, så blev de också på ett vis faderslösa. De blev helt enkelt bortglömda av den vällustige fadern. Till att börja med tog Fjodors tjänare Grigorij hand om dem, sedan var det släktingar som förbarmade sig över dem och fadern kunde fortsätta sitt osedliga liv.

Den äldste sonen Mitja är en ädel, stolt och storsint man som representerar det naturliga och spontana Ryssland. Han är också naiv och godtrogen men lider samtidigt av svartsjuka och är även en stor slösare av pengar och drycker. Med andra ord, han är en livsnjutare av stora mått. Hans egen beskrivning av sig själv ” Dmitrij Karamazov är en usling, men inte någon tjuv”.

I sitt andra giftermål fick Fjodor Ivan och Aleksej. Han kallade deras mor för ”hysterikan”. (När man lärt känna Fjodor närmare blir man inte förvånad att hon blev hysterisk).

Ivan växer upp till en dyster och inåtvänd tvivlare, som har fallenhet för studier. Han kunde t.ex. ha funderingar som – Om det är människan som uppfann Gud, eller gud som uppfann människan?

Sedan har vi Aleksej, en människovän som aldrig dömer någon annan människa. Raka motsatsen till Ivan. Alexsej känner verkligen med andra människor, samtidigt är han av en känslig natur. Han är på ett vis en särling, men det är inte i negativ bemärkelse, han ser saker på ett annat sätt bara. Han blev munk vid unga år och såg upp till sin Starets i klostret. (En Starets är en karmatisk andlig ledare vars visdom härstammar från intuition erhållen asketisk erfarenhet).

Den fjärde sonen, det var vad man trodde i alla fall. Hans namn är Smerdjakov, en sökare och grubblare som var sjuklig och allmänt klen. Han bodde hos tjänaren Grigorij i hela sitt liv.

När alla sönerna återvänder hem börjar tumulten och kampen mellan bröderna och den kvinnotokige och girige fadern. Den stora katastrofen närmar sig, samtidigt som berättaren tar oss med på en utflykt bland det ryska folket i en härligt brokig blandning av karaktärsbeskrivningar.

Det här är ett familjedrama, ja jag skulle vilja kalla det för en fars även om det är en allvarlig historia samtidigt. Dostojevskijs berättarglädje bokstavligen flödar, han beskriver människor, samtal och tankar med sprudlande humor. Jag har aldrig skrattat så mycket när jag läst en bok som i den här. Han har ett alldeles eget sätt att beskriva människor, hör här t.ex. ” Han hade blivit pussig och uppsvälld på sista tiden, hans förut tjocka underläpp såg nu ut som en nedhängande rund tekaka” kan ni se det framför er?

Han beskriver människor och deras miljöer, deras tvivel och tankar vävs in i berättelsen. Han går från den ena till den andra, men det känns aldrig rörigt. Tvärtom, man vill veta mer och mer om alla. Jag tror att Dostojevskij skulle kunna berätta hur mycket och hur länge som helst om det ryska folket utan att det skulle bli tråkigt. Det märks att han gör det med kärlek, även om en usling finns det något intressant att berätta.

Talen som hålls under rättegången innehåller mycket tänkvärt, t.ex. om hur mycket de första intrycken från barndomen har inflytande på karaktären.

Om förståndet som ibland kan ge sig ut och spatsera och komma till ett djupt ställe och tappa bort sig. Jag är väldigt förtjust i sådana här liknelser.

När jag läste den här romanen så kändes det inte som om det var jag själv som läste, utan som om jag lyssnade på en berättarröst, till och med som om jag var närvarande i allt som hände. Kan en författare lyckas bättre än så?

Till sist måste jag berömma översättaren Staffan Dahl, det kan inte vara en lätt uppgift att översätta detta så man får med Dostojevskijs anda.

Det stora könsexperimentet David Eberhard 2018 Bl.. Visa hela

Det stora könsexperimentet David Eberhard 2018 Bladh by Bladh AB

”Arbetsfördelningen måste ske efter kunskap och skicklighet, inte efter kön. Visar en kvinna att hon kan styra ett samhälle, så låt henne göra det. Visar en man att han bara duger till att diska tallrikar, så låt honom då göra det arbete som naturen har bestämt för hans del.”

Platon (427 f Kr-348 f Kr)

David Eberhard anser att det pågår könsexperiment i jämlikhetens namn på våra förskolor och skolor och att det gör mer skada än nytta. Man har helt valt bort biologin och tror att skillnaden mellan könen bara beror på könsmaktsordningen. Det försvårar jämställdheten och det pratas mer om jämställdhet utifrån utfall istället för möjligheter, alla har samma möjligheter i Sverige anser författaren. Det finns en paradox att fundera över, det verkar som att ju mer jämställt ett samhälle blir, desto mer väljer män traditionellt manliga yrken och kvinnor de som traditionellt är kvinnliga (Jordan B Peterson). Något att fundera över.

Genom forskning så vet man att 50 % beror på biologi och 50 % miljö, den miljö vi växer upp i som inte bara behöver vara våra föräldrar utan allt vi blir utsatta för. David menar att barn inte automatiskt tar efter sina föräldrar utan mer sina kamrater.

På gruppnivå är könen olika, man kan tom se det redan några dagar efter födseln. Det är skillnad på manligt och kvinnligt beteende, de biologiska faktorerna spelar stor roll varför vi beter oss som vi gör, men det är viktigt att vi förstår att vi alla är individer som i sin tur också kan delas in i olika grupperingar. Mäns och kvinnors hjärnor fungerar olika (på gruppnivå), de ser även olika ut. Man har sett att pojkar som grupp är mer tävlingsinriktade än flickor,, därför missgynnas pojkar av dagens betygssystem. Män är mer sakfokuserade, mindre empatiska, kvinnor är mer personfokuserade, mer igenkännande, har mer ångest och oro, ändå är det så att män är överrepresenterade när det gäller självmord. Allt detta är på gruppnivå som Eberhard är så noga med att påpeka.

Mycket tas upp i denna bok, t.ex. att man i Kanada infört en lagstiftning som innebär att man bara får tilltala andra med det pronomen som de själva valt, alltså inte kvinna eller man utan människa, person, hen, allt för att neutralisera. Den delstatslagen vägrar Jordan B Peterson att acceptera, vilket har resulterat i att hans föredrag störs av människor som inte vill att han ska komma till tals, de skriker och blåser i tutor. I Sverige blev jämställdhetsdebattören Per Ström utsatt för hat och hot när han med fakta ville diskutera ämnet jämställdhet. David skriver att Ström var saklig och påläst, men det som var mot honom var hans utseende och att han genom sitt formella sätt att uttrycka fick en töntstämpel.

2018 infördes svenska förskolor regler att det inte ska förekomma slentrianmässig könsuppdelning. Könsneutrala begrepp som barn och elever ska användas i stället för flickor och pojkar och föräldrar rekommenderas att inte kalla sig mamma och pappa, utan förälder.

Så har vi det här med mäns våld mot kvinnor, ska alla män känna skuld för det, det tycker inte jag och det gör inte Eberhard heller. Han skriver att det självklart finns män som regelbundet skadar kvinnor, det kan till viss del bero på att det till stor del utförs av psykopater och det är nästan bara män som är psykopater. 1 % av männen är psykopater, det är alltså så att 99 % inte är det. Sedan är det inte så att man behöver vara psykopat för att bruka våld, men de är överrepresenterade. Av alla våldsbrott som förekommer så är det 3% av befolkningen som utför dem, alltså 97 % av männen är inte våldsmän.( finns våldsamma kvinnor också, men av förklarliga skäl åstadkommer de inte lika mycket skada och anmäls inte lika frekvent) Här ser vi vad det negativa slår över på alla män, men en normalbegåvad människa borde förstå att man inte kan klandra alla män för vad några individer håller på med. Utan att för den delen förminska de som blir utsatta. (min egen reflektion).

Svensk litteratur ska bara få statligt stöd om den handlar om rätt saker har vår dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke bestämt, staten ska alltså bestämma vad vår litteratur ska handla om, antar att det samma gäller film. Det är för övrigt vad Stina Oscarsson pratar om med Navid Modori i podcasten” Hur kan vi”.

Det är i det närmaste omöjligt att recensera denna faktaspäckade bok, det är så mycket som behöver komma fram i ljuset. David visar att allt han skriver har bäring genom hänvisning till de källor han hämtat fakta från. Eberhard har sitt eget raljerande sätt att uttrycka sig och många saker han tar upp kan då verka i det närmaste komiska, fast mycket av det är faktiskt komiskt i sig själv, anser jag. Varför ämnet är så känsligt att diskutera kan man verkligen fråga sig och vad vinner könen på att motarbeta varandra. Som diskussionen går nu ska vi ju inte lägga så mycket vikt på kön, vi kan vara vad vi vill, ändå känns det som om det diskuteras mer än någonsin. Men som alltid är det de som skriker mest som driver debatten, därför behövs sådana som David Eberhard och andra röster som sätter lite balans. Men viktigaste av allt, vi kan tänka själva.

Få böcker har gripit mig så totalt som denna. Det.. Visa hela

Få böcker har gripit mig så totalt som denna. Det är en berättelse om hur Jerzy Einhorn och hans familj överlevde, samtidigt som ca 6 miljoner judar förintades. Det tog 50 år innan han kunde minnas.

Familjen levde i ghettot Czestochowa i Polen avstängda från världen och de förstod inte först allt som hände, men sakta kröp det inpå dem. Tack vare att Jerzys far Pinkus var en ansedd skräddare så var han behövd i ghettot, för även tyska soldater behöver kostymer och rockar.

"På radion hördes en man med hes, suggestiv röst. Han skriker på tyska att judarna är orsaken till allt elände i världen. Den största faran för Tredje Riket eftersom det är judarna som kontrollerar det internationella kapitalet. Judeproblemet måste en gång för alla lösas, och det är det tyska folkets heliga plikt att göra det".

Jerzy skriver, ”Tyskarna har gått metodiskt till väga för att ringa in judarna. Först registrering - sedan blåvita judebindeln - sedan samlar man judar i ett begränsat bostadsområde – sedan stänger man portarna och avskärmar oss från omvärlden. Allt verkar vara genomtänkt och välplanerat”.

Jerzy och hans familj levde sex år av sina liv i instängdhet, han var nio år när allt började. Folk försvann från ghettot, men familjen Einhorn klarade sig ända till slutet. När det började gå dåligt för tyskarna så fortsatte de ändå att döda judar. De satte in en stor offensiv mot de 6000 judar som var kvar i Czestochowas ghetto. De lastades upp på lastbilsflaken och kördes iväg till den judiska begravningsplatsen. Där fick de klä av sig, blev arkebuserade och kastades i massgravar. Einhorn beskriver hur de ser dem åka iväg och de ropar till dem som står på torget, ”Ni får inte glömma, man får inte glömma”. De som står kvar känner ansvaret, om någon av dem överlever måste denne berätta vad vi alla bevittnat denna dag.

Det är det Jerzy Einhorn nu gör i denna bok och han gör det på ett lugnt och lågmält sätt. Han beskriver det han såg, men han har svårt att tala om vad han kände. Han gör ett porträtt av sig själv och sitt liv, där han inte förskönar något och då inte heller sig själv.

När kriget är över vill han egentligen vara kvar i Polen, men förföljelsen mot judar fortsätter. De är inte säkra, så när han och några studiekamrater, inräknat hans blivande fru får chansen flyr de till Sverige. Hans föräldrar hamnar i Kanada. Här i Sverige börjar en annan kamp, en kamp att få stanna och till slut bli svensk medborgare. Jerzy skriver”, Ingen väljer att bli flykting frivilligt”. Gilel Storch kom att bli dem till stor hjälp, en man som hjälpte många flyktingar.

Allt är mycket metodiskt beskrivet i långsam takt, man hinner smälta orden. Deras varma samhörighet i familjen går som en röd tråd genom hela berättelsen. Hur föräldrarna ville sina barns bästa men också kärleken mellan föräldrarna. Samtidigt känns det en spänning, man vet inte vad som ska komma härnäst. Det är hårda livsöden, och som alltid kan man inte förstå hur det här överhuvudtaget kunde hända.

I efterordet försöker Einhorn förklara vilka judarna är. Hur förföljelse kan påverka en individs syn på sig själv, dess identitet. Det kan skada för livet eller göra dem starkare. Det kan leda till skam och förnekande, eller till att grupptillhörigheten stärks. Han funderar även över vem och vad som kunde förmå det tyska folket att systematiskt genomföra ett folkmord på judar, zigenare och även sina egna handikappade.

Det känns mycket bra att läsa efterorden, då allra helst om judarnas historia. Den här romanen där Jerzy Einhorn beskriver sitt liv har gett mig kunskap, och vem kan inte ge det bättre än någon som upplevt krigets fasor. En mycket läsvärd bok.

I den här romanen väcks frågor om livet och döden... Visa hela

I den här romanen väcks frågor om livet och döden. Stefan Einhorn sitter inte inne med svaren, men han sätter igång nyfikenheten.

Romanen är berättad i jagform, men det är ingen självbiografi. Sonen i berättelsen tycker inte att han egentligen känner sin far. Så när pappan efter att han blivit svårt sjuk i cancer vill att de två ska samtala om livets mening och föra en tradition vidare från sin far så är sonen skeptisk. Men efter ett tag förstår han att det här är hans chans att lära känna sin far.

Det blir många givande samtal om ansvar, etik, visdom, ödmjukhet och kärlek. Hur vi behandlar våra medmänniskor och hur vi själva vill bli behandlade. Att försöka förstå varandra genom att se problemen ur den andres synvinkel och vad vi vill uppnå med relationen. Att vinna en konflikt är kanske inte det viktigaste.

Samtidigt som samtalen pågår så får vi följa sonens liv. Hans minnen från barndomen och hans nuvarande liv med en sjuk son som han och hans fru är mycket oroliga för.

Något jag fastnade för var när pappan funderar över hur det är att vara religiös. Då följer man religionens påbud, seder och traditioner. Genom religioner blir man erbjuden ett färdigt åsiktspaket. Ett behov som vi alla föds med är att söka svaren på de stora frågorna, det kan vi kalla för andlighet. Man kan vara andlig och icke religiös, men också andlig och religiös. Om man tar avstånd från en religion så behöver det inte innebära att man också tar avstånd från det andliga som vi har i hjärtat, och som har sin grund bortom vårt förnuft. Pappan tar också upp att det i bibeln finns motsägelser.

Det här är en ödmjuk berättelse som sätter sig i hjärtat. Alla vi människor behövs på jorden och allt vi gör spelar roll och vi har ett ansvar. Antingen skapar vi något stort och nytt eller så kan vi förstöra allt. John F Kennedy lär ha sagt i sitt installations tal: ”Världen har förändrats. För mänskligheten bär idag i sin hand kraften att utrota alla former av mänsklig fattigdom och alla former av mänskligt liv”.

Man behöver absolut inte vara religiös för att ha behållning av den här boken, kanske tvärsom. Att vara andlig men inte religiös.

”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.”
(1 Mos 2:1-2)

Men vad hände sedan, har ni funderat på det?

Medmänniskor, Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum 20.. Visa hela

Medmänniskor, Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum 2007
Ännu ett filosofiskt resonerande av Stefan Einhorn som sätter igång tankeverksamheten på ett angenämt vis.
I korta berättelser om medmänsklighet och kärlek vill Stefan påvisa hur våra gärningar får konsekvenser som vi inte är medvetna om, oavsett om de är goda eller onda. Ibland kan vi få vetskap om det, men oftast inte. Mellan berättelserna delar Stefan med sig av egna erfarenheter och reflektioner.
Stefan menar att det inte behövs så stora gärningar för att glädja någon annan, vi kan hålla upp en dörr, besöka någon som är sjuk, ge beröm eller så lite som en nick eller ett leende kan räcka för att ge en behaglig känsla till någon annan. Kanske den känslan följer med ett tag och i sin tur får andra konsekvenser. Livet är fullt av möten med andra människor och vi kan välja vad vill göra av dem.
Är människan i grunden god? Stefans far Jerzy Einhorn menade att människan i grunden är god, trots att han fick möta Hitlers grymhet. Hans far hade sin tur lärt honom att när en människa utför onda handlingar, görs detta på grund av att individen är skadad på något sätt. Den tron bidrog med stor säkerhet till att de kunde leva sina liv utan bitterhet trots den ondska de upplevt. Stefan själv menar att människan är både ond och god, huvudsakligen god men de onda sidorna kan framträda under vissa omständigheter. Samtidigt så finns det människor där det onda dominerar, ett mindre antal och de kallar han för ”motmänniskor”.
Två av berättelserna berörde mig starkt och det var ”Himlen och helvetet är platser dit man färdas” och ”För den som räddar ett liv är det som om han räddade en hel värld”.
Som alltid får man mycket klokskap till livs när man läser Stefan Einhorn och det kan ibland nästan bli för mycket av det goda, det känns nästan lite svårt att erkänna. Men det är nog bra att lägga ifrån sig boken emellanåt och begrunda det man läst. Lite reservation kan jag känna, man kan inte hjälpa alla, och att man känner när hjälpen övergår till utnyttjande. Men jag förstår grundtanken, vi mår bra av att hjälpa andra och i slutändan gynnar det oss själva
Det jag tar med mig är, ”Om det inte är min uppgift att vara medmänniska, vems är det då?”

I döden dina män, Niklas Ekdal 2008 bokförlaget Fo.. Visa hela

I döden dina män, Niklas Ekdal 2008 bokförlaget Forum

En deckare som är baserad på historiska händelser med en handling som är fantasifull.

Man kan säga att det är en skön blandning karaktärer som förekommer här. Det är ett nätverk av gråkappor, en färsk kvinnlig polis med en deprimerad pappaledig man, en hypokondrisk sensationsjournalist, en överklasstjej, en homosexuell konverterad muslim och inkompetenta poliser.

Det sker brutala mord på högt uppsatta män och polisen kommer ganska snabbt in på islamistspåret. Men Johanna börjar tänka i lite vidare banor, hon ser att männen som mördats har kopplingar till katastrofer. Det uppstår konflikter med hennes chef och kollegor och hon blir till slut avstängd, men det hindrade inte henne, tvärtom! Med hjälp av den misstänkte Felix och hans granne och vän Sara börjar ett nystande i trådar som leder bakåt i tiden, ända till 1600-talet. Det är underjordiska gångar och gråkappor och det blir farligare och farligare! Samtidigt jagar journalisten Kalle Holm på Aftonbladet sensationer och ställer till det mer än han hjälper till.

Niklas har skrivit en välkomponerad deckare, där många spår och konspirationsteorier läggs ut. Det märks att han är påläst, inget lämnas åt slumpen. Jag får känslan att det kan bli för mycket perfektionism, han klämmer in lite för mycket fakta. Kanske hade han vunnit på att vara lite mer avslappnad, men det är inget stort problem för han får ju på samma gång upp intresset för historien. Det är en balansgång och jag tror att Ekdal vill något mer med sin deckare än att det bara ska vara spännande, han vill få in historiska händelser och samhällskritik. Sedan kan jag tycka att han tappar i slutet, det blir lite Fem på jakt och då sjunker trovärdigheten och allt han byggt upp, men det är en fortfarande en bra deckare.

Har länge varit sugen på att besöka Riddarholmskyrkan, nu vete katten om jag vågar

Mordets praktik Kerstin Ekman 2009 Albert Bonniers.. Visa hela

Mordets praktik Kerstin Ekman 2009 Albert Bonniers Förlag

Pontus Revinge nästlar sig in i Hjalmar Söderbergs liv, både i verklighet och litterärt. Likt doktor Glas skriver Pontus dagbok, de har även samma yrke, men Revinge äger ännu ingen klinik. Jag misstänker att Revinge tidvis identifierar sig med romanfiguren.

Man kan tycka att Revinge är en tragisk figur, formad av sin uppväxt, sitt arbete med de prostituerade, deras underliv, såriga och variga. Mycket är grått i hans liv, men så småningom träder något vackert in, Frida styvdottern hon blir symbolen för det rena, det ouppnåeliga. Pontus kommer att använda samma praktik som doktor Glas, likt honom ångrar han ingenting.

Känns som man kommer honom nära och fast han inte är den trevligaste figuren är det svårt att inte känna en viss sympati för honom. Kerstin Ekman använder det språkbruk som användes vid sekelskiftet, som läsare är jag mycket förtjust i det, det höjer stämningen. Detta är verkligen ett skrivet mästerverk.

Allt jag finner i er ska jag finna.. Visa hela

Allt jag finner i er ska jag finna i mig Malin Ekman 2022

Romanen börjar och slutar med den vuxna kvinnan, däremellan är det barnet som talar. En barndom präglad av otrygghet och mammans kärleksaffärer, nya män. Den som ska bli deras nya pappa har två ansikten, ett när mamman är hemma och ett annat när hon jobbar.

Mormor och morfar finns där, men får inte ta för stor plats, dessutom har mormodern sina egna svåra stunder. Det finns egentligen ingen Anna och Alexander helt kan luta sig mot. Anna känner att mamman ser på henne, men inte ser henne.

Detta är Malin Ekmans debutroman, hon skriver korthuggna meningar som gör att det inte riktigt flyter på. Känns som författaren försöker hitta en egen stil, men tyvärr förtar det läsningen för mig.

Anna är ett ängsligt barn och under ytan ligger rädslan för arvet, ska hon bli som sin mamma, sin mormor. Just det får Malin fram, hur många funderingar barn kan ha, rädslor. Då är tryggheten mycket viktig, Anna klamrar sig fast vid de små stunderna.

Mycket här är så svårt att läsa, hur en vuxen människa kan var så upptagen av sig själv. Säger till sina barn att de är allt för henne, men agerar i motsatt riktning. En mycket smärtsam scen är när mamman förvägrar Anna att köpa en skinnjacka hon så gärna vill ha och får prova, för att i nästa stund köpa den till sig själv. Med motiveringen att Anna kan få ärva den när hon själv tröttnat på den. Först ge för att sedan ta.

Smärtan rev runt i mig att läsa detta, kanske lever jag mig in för mycket, men då har väl egentligen författaren lyckats.

Peter Englund har skrivit en bok på över 600 sidor.. Visa hela

Peter Englund har skrivit en bok på över 600 sidor som är späckad med information om det kaotiska 1600-talet. Och då i synnerhet om dess 30 åriga krigande med Gustav Adolf i spetsen, men också om hur livet levdes på den tiden.

1600-talet var en orolig tid med ekonomisk kris, växande inlandsis, man trodde fortfarande att jorden var platt. Men framför allt var det härjat av krig, i Europa hade man bara upplevt fullständig fred under 3 år av 100, allt enligt Peter Englund.

Då som nu handlade det mycket om religion. Lejonet från Norden som Gustav Adolf kallades välkomnades av protestanterna i Tyskland. Den svenska hären såg inte mycket ut för världen men de var uthålliga och lojala och det var egenskaper som lett till segrar. Det kunde ha stannat där vid om inte Gustav Adolf bestämt sig för att utvidga ännu mer. 1632 red Kungen rakt in i dimman till fienden och blev skjuten med flera skott, stucken och plundrad, han dog tillsammans med 7000 soldater.

Kriget var som ett självspelande piano, skriver Englund.”Svenska härar som marscherade runt och slogs för att få ersättning för att de marscherade runt och slogs”. Det skulle bli en allt för dyr nota om man slutade kriget, då måste alla utlovade belöningar och löner utbetalas och det hade inte Sverige råd med.

Krig är alltid grymt, och här får man då säga att soldaterna var utsatta. Att stå eller sitta på hästryggen oskyddade emedan projektilerna for runt dem. Civilbefolkningen blev också hårt drabbade av plundring och sjukdomar, det blev stora flyktingströmmar som gjorde att landsbygden utarmades. Kriget tog ca 60-70 % av befolkningen och det skulle ta lång tid att återställa ordningen efter krigets skövlingar.

Samtidigt som Englund beskriver kriget och dess strategier så får vi följa den fattige och tidigt föräldralöse Erik Jönsson Dahlbergs liv genom hans dagböcker. Han gjorde sig en karriär genom kriget och en rejäl klassresa. Även livet i allmänhet bland befolkningen får man inblickar i, eftersom många av männen i Sverige ständigt var ute i krig så blev kvinnorna framsläppta på ett annat vis och de fick stärkt självmedvetande.

Som sagt det här är en fullspäckad bok om 30-åriga kriget och då innehåller den många beskrivningar av krigsstrategier, som det i min smak blev lite för mycket av. Men samtidigt förstår jag att det är en nödvändighet om helheten ska skildras, och många av beskrivningarna var intressanta. Jag fastnade extra för när Peter beskriver hur de grävde långa tunnlar under marken för att placera ut landminor. Vilket arbete!

Peter Englund är en skicklig historieberättare för han lyckas få med helheten och jag förstår att det måste vara mycket arbete och tid nedlagt för att få ihop denna bok. Han beskriver inte bara krigets utveckling utan också dess konsekvenser för alla inblandade. För jämsides med kriget levde människor sina vardagsliv och det får man som läsare också en inblick i. Även om jag ibland tyckte att det var en tungläst bok så lättades det upp av dessa samhällsbeskrivningar. Jag är glad att ha läst denna krigshistoria.

Med ett vackert språk beskriver Per Olof Enquist d.. Visa hela

Med ett vackert språk beskriver Per Olof Enquist det danska hovet på 1700-talet. Författaren börjar med att avslöja slutet, men det förstör inte berättelsen, tvärtom så gör det den suggestiv.

Den unge Christian VII var svag och ville egentligen inte regera, han trodde att han var bortbytt och skulle på det viset slippa regera. Han var mer intresserad av teaterns värld. Hans uppfostran var hård och meningen var att han skulle brytas ned, så hovmännen kunde ta över makten. Regenten blev melankolisk med ett stort mörker i bröstet, därför anställde Struensee som livläkare. Han vann snart den unge kungens förtroende och fick ta över mer och mer av Christians uppgifter, så det var i princip livläkaren som styrde landet. Det var väl inte det hovmännen med Guldberg i spetsen hade tänkt sig.

Struensee var en fritänkare, påverkad av upplysningens idéer och han avskaffade många reformer t.ex. censuren, han hade som mål att avskaffa träldomen men det hann han inte med. Livläkarens stora misstag var att han även tog över drottningen, det hade inte kungen något emot, men det fanns andra som inte såg på det med blida ögon. Förhållandet med drottningen och frukten av det blev till slut hans fall. Han fick många fiender och hans största fiende var en liten man som hette Guldberg.

När Struensee satt fängslad hade han mycket tid att tänka. Han fann att bestraffningen i ett liv efter detta var orimlig, människan straffades tillräckligt i detta livet

Livläkarens besök är en historisk roman, att den bygger på verkligheten gör det hela mer intressant. Enquist skriver på ett osentimentalt sätt och man får följa de inblandades tankar, på så vis kan man förstå deras handlande bättre. Det är skickligt gjort av författaren att beskriva människor och handlingar så att jag som läsare känner förståelse för nästan alla inblandade.

Jag gillar verkligen Enquists sätt att skriva, han använder inte onödiga ord. Det är vackert och koncist, och jag kommer definitivt att läsa mer av honom.

”Att till sist kunna säga: så var det, så här gick.. Visa hela

”Att till sist kunna säga: så var det, så här gick det till, detta är hela historien. Men det vore mot bättre vetande. Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp”.

Det hände sig på 40-talet på sjukhuset i Bureå att två pojkar blev förväxlade efter födseln, efter flera år upptäcktes förväxlingen och misstaget skulle rättas till. Nu hade HD bestämt så och så blev det. De två pojkarna blev tillbakaflyttade, de var då sex år. Före utväxlingen hade de varit kamrater, så blev det inte efter.

Berättaren är den ena pojken, som bara är jag, Johannes är den andra. Flera år efter skiftet återförenas pojkarna för att försöka rädda Eeva – Lisa, hon som var fostersyster först till berättaren och sedan till Johannes. De vill rädda henne från fienden som de ser i den kavaljer hon har, men det är för sent, hon är gravid. Berättaren ser Johannes som en förrädare när han avslöjar Eeva - Lisas olycka för mamman i det gröna huset, som först var berättarens, men sedan Johannes.

När Eeva - Lisa ska föda kommer hon till berättaren för hjälp, inte till förrädaren, barnet är dött och pojken får till uppgift att slänga ”döpojken” i sjön, inlindad i ”Norran”. Systern dör men lovar att återvända, han ska bara vänta på tecken.

Romanen bygger på en sann historia, som skedde i byn Hjoggböle, den by där Enquist själv växte upp och de omväxlande pojkarna var kusiner till PEO. Religionen och den straffande guden ligger som en tyngd i bybornas hjärtan, det kan bli för tungt för en pojke att bära. Och när nu människosonen sällan har tid när man verkligen behöver honom då är det bra med en välgörare, så pojken tar hjälp av Kapten Nemo. När man inte orkar med verkligheten kan fantasin bli en tillflyktsort.


Berättelsen grundar sig i händelsen med de förväxlade pojkarna, samtidigt har författaren lagt in mycket av sin egen uppväxt, berättandet växlar i tid så ibland kan det vara lite svårt att få ihop bilden, det mesta lägger sig emellertid när romanen är utläst. Sådana berättargrepp tycker jag om, och jag njuter verkligen av PEOS språk och hans rytm som är mycket behaglig, man dras med. Att sedan pojken berättar på det talspråk som antagligen användes på den tiden i Hjoggböle förhöjer känslan än mer och därtill de målande beskrivningarna av människorna och miljöerna, så är det hela komplett.

Enquist har använt sig av verkliga händelser och b.. Visa hela

Enquist har använt sig av verkliga händelser och byggt en roman på det. Han gör det på sitt eget alldeles personliga vis. De två kvinnorna Blanche och Maries kommer i varandras väg.

Blanche hade för avsikt att skriva en bok om kärleken, hon dog utan armar och ben. Hon hade förvisso en arm kvar som hon skrev med in i det sista. Boken blev aldrig klar men de tre not blocken finns kvar.

Blanche hamnade på ”de galna kvinnornas slott” Salpétriér i Paris, det är senare 1800-tal. Professor Charcot använde henne för att visa upp hysterin för allmänheten. Han kom också att älska henne från första stund, vilket han inte förstod ens själv. Men det skulle dröja från 1878 då det första mötet ägde rum till 1893 tills han fick äga henne. Charcot hade en österrikisk assistent vid namn Sigmund Freud. Även Strindberg var intresserad av att se Blanche och hennes hysteri.

Marie Curier var den berömda tvåfaldiga nobelpristagaren för sin forskning av radioaktivitet tillsammans med sin make Pierre Curier och Henri Bequerel. Det andra för upptäckten av radium och polonium. Men hon gjorde ett misstag efter att hennes man avlidit, det var att förälska sig i en gift man och det förlät man henne inte för. Då glömdes hennes insatser bort. Som Enquist skriver ”Marie hade ju allt, ära, berömmelse, barn, inflytelserika vänner. Varför då kärlek?”

Blanche och Maries vägar korsas och de arbetar oförtrutet med att spåra och isolera det ämne
man ännu inte hade ett namn på, men senare skulle kalla radium. Det blev så småningom deras död.
När Marie skulle hämta sitt nobelpris i Stockholm och stormen bröt ut efter hennes kärleksaffär, då ville svenskarna att hon skulle avsäga sig det. Blanche stöttade henne och sa ”Jag viker inte från din sida.” Hon fick Marie att skriva ett brev till akademi ledamoten Gösta Mittag. Där påpekar hon att hon fått priset för sin upptäckt av radium och polonium och att hon avsåg att ta emot priset på avtalad tid och plats. Vilket hon också gjorde.

Vilken berättare Enquist är, det känns som om hans person är närvarande i berättelsen. Ibland flikar han in personliga kommentarer och händelser och det känns helt naturligt. Hans karga språk är så enastående vackert och han skriver med en inneboende kärlek till personerna i boken, precis som om han kände dem. Enquists beskrivning av människorna är inte fördömande, det kommer bara naturligt känns det som, så här är det!

Enquist måste vara en naturbegåvning, han kan konsten att beskriva människan så vackert i all dess fulhet. Hans romaner bygger på verkliga människor och händelser, vilket ger läsaren mer.

”Varför började det så bra, och gick så illa?” Ja.. Visa hela

”Varför började det så bra, och gick så illa?” Ja den frågan ställer sig författaren P O Enquist när han berättar om sitt liv. Han berättar om sig själv i tredje person, på det viset känns det som om han håller en distans till sig själv.

Det börjar i den urgamla mossövertäckta byn Hjoggböle, som han själv uttrycker det. Där var det kvinnorna som tog besluten eftersom männen oftast var ute på arbeten. Så man kan säga att han var uppväxt i ett matriarkat. Hans egen far hade avlidit när P O var liten, det gjorde att han fantiserade mycket om honom. Han fick bli hans resekamrat. När männen var hemma hade de möten vid mjölkbordet, det irriterade modern för hon tyckte det var ett ”världsligt sken”, nästan som teater, eftersom den verkliga makten låg hos kvinnorna i byn.

Enquist var ett snällt barn, så snällt att han hade svårt att bikta sina synder på lördagskvällen. Modern var religiös och höll hårt på det. Till slut fick han dikta ihop en synd bara för att ha något att bekänna. Hans moder bad för pojken att allt ont skulle besparas barnet och att han aldrig skulle komma ur i synd och särskilt inte i spriten.

Det gick bra för pojken både som student och idrottsutövare och så småningom även som författare. När han är 37 år står han på toppen av sin karriär och han frågar sig, ”Vad ska nu komma? Är det tomt? Är det nu det börjar?” Den fantastiska framgången ligger som en potatissäck på hans axlar, och något stämmer inte, något är fel.

Efter flera misslyckade försök att bli fri från spriten, bestämmer han sig, men hur gör man? Han börjar skriva på Kapten Nemos bibliotek och det gick plötsligt så lätt, han kunde fortfarande skriva. Han hade trott att han supit bort den förmågan och när han kände igen den visste han att han var räddad.

Det är en gripande berättelse, men på något vis känns det som om författaren håller ett visst avstånd från sig själv. Han beskriver sin moder och uppväxt med värme, men i andra delen med studier och arbete och skilsmässa och ny kärlek känns han lite distanserad. Kanske för att skydda sina närmaste. Hans problem kommer smygande utan att man som läsare riktigt märker det. Det blir inte för nära, inte förrän i tredje delen ”In i mörkret” då kapitulerar alla murar och man dras in i ”helvetet” och känner med alla sinnen hur han dras nedåt och till slut kampen tillbaka. Det är genom honom allt sker.

Som vanligt har Enquist ett underbart språk, det är kargt men samtidigt fyllt med kärlek och humor. Allra helst när han beskriver sin moder och använder hennes många utryck på riktigt västerbottenmål, det är så vackert som musik. Han är en sann konstnär.

Berg har inga rötter av Manne Fagerlind, Damm förl.. Visa hela

Berg har inga rötter av Manne Fagerlind, Damm förlag 2012
Ett väldigt intressant, men också ett svårt ämne har Manne Fagerlind gett sig in på i sin debutroman. Jag blev fast direkt i denna gripande och berörande berättelse.
Pensionären Lars Roslund 66 år har till slut fått en förklaring på varför han börjat glömma mer och mer, det har konstaterats att han har Alzeimers. Hans undanflykter har till slut kommit ifatt honom och det är inget lätt besked att smälta.
Han vill inte försvinna utan att ha lämnat några spår i världen, så nu blir det bråttom för honom att skriva på sin deckare. Men det blir svårare och svårare för honom att få det att flyta för han glömmer vad han skrivit och får börja med att läsa föregående dags anteckningar. Och hur ska han få ihop allt på slutet? Det blir till slut en helt annan berättelse som kommer på pränt, berättelsen om hans liv som tar lite oväntade vägar, för vad är egentligen sant?
Jag fastnade direkt för och i den här berättelsen som är berättad i jagform. Ett ovanligt och svårt grepp att låta huvudpersonen berätta om sin situation, när minnet sviker, för hur vet man hur det känns att vara där i glömskans gränsland och sedan när dimman tätnat. Man kan förstås bara föreställa sig det, men jag tycker att författaren har lyckats bra att gestalta detta sjukdomstillstånd som kallas för de anhörigas sjukdom. Det är inte lätt för någon, men värst har ändå den som drabbas av demensen.
Lasse vet att han snart kommer att försvinna en bit i taget, hur tacklar man den vetskapen och hur kan man ta tillvara på den tid som finns kvar, kan man njuta av den? Så mycket frågor som det finns i det här ämnet, det måste vara så frustrerande. Men vetskapen är nog i alla fall att föredra än att inte förstå vad man lider av tror jag.
Jag blir personligt berörd av den här romanen eftersom jag varit anhörig och vet hur svårt den här sjukdomen drabbar alla inblandade och att de sjuka inte alltid blir så bra bemötta. Det är en lurig sjukdom som går i vågor, det finns klarare dagar och det finns mörkare.
Mitt i allt det svåra så lyckas Fagerlind skapa humoristiska situationer som jag kan känna igen, t.ex. när Lasse till slut hamnar på ett hem och tycker att de andra ”intagna” är sinnessjuka för att han inte själv har insikten och att han uppfattar personalen som vakter. Även när hemtjänstens lite klumpiga prat skapar oro hos Lars och hur han kan misstolka deras avsikter. En mycket bra skildring av en människa som tappar fotfästet och hur det påverkar de närmaste.
Till sist vill jag lyfta fram den gripande beskrivningen av Lasse när han precis fått sin diagnos och är på väg ut. Han möter andra patienter som ser sjuka ut och tänker att han skulle vilja byta med dem även om de har cancer. Han går mot utgången ut i snön och kommer att tänka på en strof ur en dikt av Pär Lagerkvist.
”Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig. Inom kort ska allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag skall vandra ensam…Utan spår”.

En läsning som tränger in och skapar funderingar o.. Visa hela

En läsning som tränger in och skapar funderingar och det är tack vare podcasten "Bokbanditerna" som jag upptäckte denna roman. Det som lockade mig var att få en inblick i tiden före förintelsen, innan man hade facit i hand.

Oppermanns, Lion Feuchtwanger i översättning från tyskan av Karl Fägersten
Nilsson Förlag Absint

När författaren Lion Feuchtwanger 1933 skrev denna roman om syskonen Oppermann, befann han sig själv i landsflykt i Frankrike. Han blev senare fängslad av tyskarna, men lyckades till slut fly till USA.

Här beskriver författaren den judiska familjen Oppermanns upplevelser i 30–talets Berlin. Deras möbelfirma hade funnits i Berlin i flera generationer och stod för god kvalitet, men med att antisemitismen växte sig starkare blev det en osäker tid som smög sig på. Och att den fanns där i först bakgrunden gjorde att de på ett vis blev van med den och inte riktigt tog den på allvar, en skränande hop slynglar på gatorna, vad kan de åstadkomma och den nye ledaren trodde man inte att någon kunde ta på allvar.

En av bröderna, Gustav (som antagligen är författarens alter ego) hade svårast att ta in verkligheten och uttrycker sin frustration när han blir varnad, han menar att man har givit ett populärt dumhuvud ett representativt ämbete, och har svårt att tro att det med det är slut med Tyskland. Han häller sitt brandtal och kan inte förstå att vad de är rädda för, inte kan de ta ifrån dem deras butiker, lägga beslag på deras rörelsekapital, därför att de är judar. Men senare när han efter övertalning flytt till Schweiz, kom insikten ifatt honom och det blev en stor tyngd som var svår att hantera.

Feuchtwanger beskriver här ett Tyskland där man spionerade på sin granne, var rädd för sin granne, litade inte på sin son, sin far, sin vän. De ”folkliga” avskaffade rättigheter, införde slaveri som de kallade för ”frivillig arbetstjänst” de spärrade in sina motståndare, torterade dem och kallade det för ”kroppslig träning”och ”uppfostran till nationellt tänkesätt”. Att fly var svårt och lyckades man så spärrades kapitalen, och företagen togs över. Lion skriver att omvärlden var ljum, att man hade intressen i Tyskland som man inte ville äventyra.

Det intressanta med detta verk är att när Feuchtwanger skrev ner det så hade han inte hela bilden för sig hur lång det skulle gå. Han visste att Adolf Hitler inte längre kunde skrattas bort, men de fulla konsekvenserna av detta skräckvälde kände han ännu inte till, hur skulle man kunna det. Att läsa detta dokument om mänsklig naivitet är på ett vis skrämmande, men samtidigt mänskligt, vi försvarar oss mot ondskan, inte på ett rationellt vis, men kanske ett förståeligt. Är vi klokare idag?

Gustav och hans vänner tog inte Adolf Hitler på allvar, de läste ur ”Mein Kampf” och skrattade åt dess fåniga och illa skrivna formuleringar, med så många grammatiska grodor. Funderade hur det skulle gå för den där ”fuhrern” i framtiden, skulle han sluta som utropare i ett marknadsstånd eller som försäkringsagent. De tre bröderna och syster hade olika befattningar och de drabbades alla, blev av med sina rättigheter, sina yrken. Men värst kanske systern drabbades när hennes tonårsson inte ville instämma i den hjärntvätt som infördes i skolan, han kunde inte stå för den förvrängning av tysk historia som tvingats på honom, för Berthold blev det slutet. Här kom det mycket nära mig som läsare.

Madame Bovary, Gustave Flaubert. Till svenska av G.. Visa hela

Madame Bovary, Gustave Flaubert. Till svenska av Greta Åkerhielm, Natur och kultur Stockholm 2010
Utgiven i Frankrike första gången 1857, före utgivningen var den en följetång i ”Revue de Paris”, där den orsakade stor skandal och Gustave Flaubert blev åtalad för brott mot sedligheten, den ansågs bryta mot den goda moral som gällde i Frankrike vid den här tiden. Han blev dock frikänd och i samband med rättegången fick han frågan vem han haft som förlaga till sin kvinnliga romangestalt. Hans svar” lär” ha varit, ”Det är jag som är Madame Bovary”
Charles Bovary är en foglig och anspråkslös man, som låter det mesta komma till honom utan så stora funderingar. Han får en tjänst som läkare och en fru som hans mor valt, en äldre änka som efter en tid går bort. En dag under ett läkarbesök träffar han sin Emma som är dotter i huset och han blir förälskad. Emma för en ganska tråkig tillvaro och ser Charles som någonting nytt i hennes liv och blir vad hon tror också förälskad. Hon går in i äktenskapet med stora förhoppningar, men efter ett tag upptäcker hon att hon gift sig med en medioker man utan ambitioner och när hon inte kan respektera honom kan hon inte heller älska honom.
Charles fyller sina dagar med sitt arbete som han trivs med, när kvällen kommer är han nöjd med att prata med sin söta fru, äta och sova. Han är helt enkelt lycklig med sin tillvaro. Tvärtom är det för Emma, hon tröttnar snart på det instängda landsortslivet och sitt äktenskap som inte blev så romantiskt som hon drömde om. Hon fantiserar hela tiden om något mer, om lyx och romantik och fördriver tiden med att läsa romaner. Hon är oförmögen att vara tillfreds, han tillfreds med lite. Man kan lätt säga att de inte passar ihop.
När Charles ser att hans fru inte mår bra så tror han att ett miljöombyte ska vara bra för henne, dessutom kommer inte hans mor och Emma överens. Paret Bovary bestämmer sig för att flytta till Yonville, en liten by, där Charles får en ny tjänst som läkare och det föds en dotter, som först lämnas bort till en amma. Berthes födelse verkar inte ha förgyllt Emmas liv särdeles mycket, hon börjar istället intressera sig för andra män för att stilla sin passion. De i sin tur tröttnar efter tag på hennes intensitet och överger henne och hon hamnar ännu en gång i djup depression och tragedin går ovillkorligen mot sin fullbordan,
Vid första anblicken kan man tycka att detta är en banal historia om en ung kvinna med romantiska drömmar. En kvinna som gifter sig med en snäll men i hennes ögon tråkig man som aldrig kan uppfylla hennes förväntningar, framförallt så förstår han dem inte. Hans värld är begränsad, i motsats till hennes, där hennes önskningar aldrig tar slut. Hon vill hela tiden mer och blir aldrig riktigt nöjd. Därför söker hon sig till romantiska äventyr som till en början tar henne till högre höjder, men också till slut till avgrunder. De är två olika människotyper. Det Flaubert gör är att han går på djupet i människopsyket, då allra helst i Emmas. Charles blir lite mer av en bifigur och det är så han uppfattas av sin fru.
Flauberts berättande är mycket underhållande och humoristiskt och man dras in i handlingen på en gång, ibland kan det kanske bli för mycket detaljbeskrivningar bara. Styrkan i Flauberts berättande är människobeskrivningarna med dess sinnesstämningar, det gäller i högsta grad paret Bovary. Charles den strävsamma, godtrogna och något trångsynta, verkar gå med skygglappar genom livet. Han älskade säkert sin fru på sitt vis, men verkar framför allt vilja att allt skulle vara lugnt, och är nöjd med de smulor han får från sin hustru. Sedan har vi Emma med sin nervösa läggning, som om hon levt idag säkerligen hade fått en diagnos. Jag kan tycka att hon i mångt och mycket hade ett barnsligt beteende och egentligen inte tog ansvar för något, men samtidigt vad skulle hon göra med all sin oro. Hade det varit idag hade hon antagligen tagit ett jobb eller utbildat sig eller tom skilt sig. Jag kan känna för dem båda, han som ville gå i ledband och hon som kände sig instängd, en svår kombination. Den försvarslösa dottern Berthes öde är det som känns mest beklagligt. Det finns mycket att upptäcka om mänskligt beteende i denna berättelse, som trots att den till stor del är tragisk inte för den delen känns tung.
Det här känns som en tidlös roman för man kan sätta in den i olika tider, skillnaden är bara hur olika vi läsare reagerar på den och hur vi tolkar den efter den tid vi lever i. En sak är säker människopsyket upphör aldrig att förundra oss, vilken tid den än är skriven.

Ett år Emilie Flygare Carlén Denna roman är skrive.. Visa hela

Ett år Emilie Flygare Carlén
Denna roman är skriven 1846, mitt exemplar är tryckt 1929 med ett språk som nu kan kännas ålderdomligt. Jag tycker det är mycket vackert, så jag läser med stor behållning, samtidigt tar det en stund att ställa om.

Emilie Flygare Carlén var vid 1860-talet en av Sveriges mest hyllade författare, en av de mest sålda vid den tiden, så hon levde verkligen på sin penna. Ska jag sammanfatta det så handlar det om olika slags kärlek, förhållanden mellan man och kvinna.

Det hela börjar med ett par som precis har gift sig, inte av kärlek, mest av praktisk natur. Ryttmästaren Ludvig tror att kärlek kan växa fram, om inte kan man ändå leva som vänner. Lavina börjar tvivla och förstår med ens att hon bara kommer bli olycklig av detta arrangemang, inget Ludvig önskar så han menar att då bör de skiljas omgående. Men hur skulle det se ut, det skulle utmynna i en skandal, det får bli en kompromiss, det blir så att de på bröllopsnatten bestämmer att de i ett år ska leva som vänner och sedan skiljas. På det viset undviker de en skandal och Lavina får en bättre grund att stå på.

Låter det här krångligt, det kan man tycka och även jag. Paret verkar göra allt för att de ska missförstå varandra, mycket frustrerande. De är många gånger så nära att avslöja sina känslor som växer fram, men så behövs det inte mycket för att det åter igen ska krascha.

En greve och Lavinas bror med fru träder också in i berättelsen, ett till äktenskap som sätts under lupp, man kan säga att den föreningen har den motsatta utgångspunkten, de har gift sig av kärlek. Nu ökas turbulensen det skapas fler missförstånd och svartsjuka. Mycket här handlar om moraliska frågor, ett spel med andras känslor, förhållanden mellan könen, kvinnans beroende av mannen och hur långt kan man med nycker driva en människa.

Jag tycker författaren håller en balans, det fanns begränsningar för kvinnorna i samhället, men också möjliga utvägar som hon vill visa på just här där Lavina får mer och mer inflytande i sitt äktenskap, också motsatsen där Julia missbrukar sin mans förtroende. Det är inget glorifierande över något av könen, mer en beskrivning av olika personligheter.

Man förstår att den ena kvinnans handlingssätt skulle vara en förebild för andra kvinnor och den andra kvinnans en varning. I slutet av romanen visar författaren på hur det flera år senare har gått för männen och deras fruar. För två av dem är slutet brutalt tragiskt.

Förtvivlade människor, Paula Fox 1970.. Visa hela

Förtvivlade människor, Paula Fox 1970
Svensk utgåva Natur och Kultur 2014 i översättning av Eva Johansson

Förtvivlade människor utkom 1970 och fick ett varmt mottagande, men populariteten spreds aldrig utanför litteratureliten skriver Martin Gelin i sitt förord. Den blev mer eller mindre bortglömd, det fanns de som tyckte den var värd ett bättre öde. David Foster Wallace och Jonathan Franzen menade att den hade klassikerstatus och de lyckades få romanen nyutgiven 1990 och efter det fick boken en ny chans.

Man kan kalla det här ett kammardrama, mycket sker i paret Bentwoods våning, där de lever ett välordnat Brooklyn liv i New York. Utanför deras fönster lever slummen och brottsligheten, det blir påträngande. Tristessen i deras eget liv blandas med hotet utifrån. En dag blir Sophie biten av en vildkatt som brukar ligga utanför deras fönster och bevekande titta in, Otto har varnat henne, inte börja mata katten, men Sophie kan inte se den vädjande blicken. Det är nästan så att Otto gläds över att han fick rätt. Händelsen sätter igång saker, det bultar i såret, irritationen växer.

Det är som om kattbettet blir en utlösande faktor, mycket som legat och grott kommer upp till ytan, oron för om katten bar på rabies, som Sophie till en början inte vill tänka på, blandas med deras egna demoner. Det är inte bara hotet utifrån som de levde med utan också deras egen förtvivlan i ett äktenskap som gått i stå.

Uttråkade människor som för dialog, det är mycket det romanen bygger på, dialoger och tankar, ytlighet. Det enda som ger lite färg åt Sophies liv är när hon minns en kärleksaffär och när hon flyr ut i natten med Ottos före detta advokatkompanjon Charlie, de hamnar på ett nattcafe och Sophie öppnar sig kanske för mycket, känns som om hon förråder Otto som inte längre vill ha något att göra med Charles. Otto som vill ha struktur, Charlie som mer är en idealist.

Hot utifrån som här när kriminaliteten kommer närmare på gatorna, i deras närhet och i deras sommarstuga som blev vandaliserad, det kan göra att deras värld blir mindre, de vill skapa en trygghet tillsammans i sin lägenhet, men lyckas de? Tänker på tiden vi lever i nu, oroligheter i världen som kommer närmare och närmare, folk som flyr och vår värld här blir förändrad, vi känner oss hotade. Det är då olika krafter växer, vissa vill hjälpa, vill förstå, andra vill stänga in sig och skyller allt ont på det nya okända.

Kan inte säga att jag blev uppslukad av denna roman, men jag tyckte om dialogerna, det är komprimerat och bra skrivet, man kan riktigt se och känna deras platthet, men jag blev inte berörd.

"Jag hoppas att jag skall kunna anförtro dig allt,.. Visa hela

"Jag hoppas att jag skall kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte har kunnat anförtro mig åt någon, och jag hoppas att du skall vara ett stort stöd för mig." Det var med de orden Anne Frank inledde sitt dagboksskrivande.
När familjen Franks äldsta dotter Margot får en inkallelseorder att infinna sig till tvångsarbete i Tyskland så bestämmer sig familjen för att gå under jorden. De flyttar i hemlighet in i det s.k. gårdshuset, som ligger i anslutning till Otto Franks företag Opekta. Där har de personer som hjälper dem under deras vistelse. Detta skedde sommaren 1942, de kom att stanna där till augusti 1944.
Här är det åtta personer som lever isolerade och gömda för omvärlden i över två år. Även om alternativet var det värsta så blir det slitningar mellan familjemedlemmarna. De inför rutiner för få det att fungera så vardagligt som möjligt. En stor sysselsättning är studier och läsning och det är som rena julafton när hjälparna kommer med nya böcker.

Det som slår mig när jag läser Anns ord är hur levande hon är. Hon har en livsglädje som är spirande. Hon gläds åt sina studier och skriver på noveller och i sin dagbok Kitty. En dag vill hon bli författare och ihågkommen efter sin död. Nu blev det ju så också, men kanske inte på det sätt som hon tänkt sig. Men det händer att hon misströstar och då tycker hon att det inte spelar någon roll om hon lever eller dör för jorden snurrar på ändå och hon kan inte hindra det som sker. Hon kommer till slut fram till att det är lika bra att ta dagen som den kommer och hoppas på ett lyckligt slut. Det slår mig hela tiden att hon är så klok. Hon resonerar sig fram till lösningar och då är det bra att ha en vän som ”Kitty”.

Anne Frank är en tonåring på väg att frigöra sig från sina föräldrar, och då allra helst från sin mor som hon inte kommer överens med. En period i livet när hormonerna svallar åt alla håll. Tänk er då att bli instängd med sin familj och några andra äldre, det måste varit svårt. Då är det kanske inte så konstigt att hon börjar svärma för den unge Peter som också bor i gårdshuset med sin familj. Hennes första intryck av honom var inte positivt, men efter hand som de lär känna varandra så börjar kärlek spira och med den en djup vänskap.

Ann tror, konstigt nog kan man tycka, på godheten och det vackra i världen. Hon skriver många kloka ord. ”Något vackert dröjer sig kvar efter varje sorg och den som tittar närmare märker att det finns mer och mer att glädja sig åt. Den som är lycklig kommer i sin tur att göra andra lyckliga”. Man kan ju fråga sig hur många ungdomar i den ålderns som har kommit till den insikten.

Över huvud taget är Anne en mycket klok människa som fördjupat sig i många livsfilosofiska ämnen. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hade blivit av henne om hon mött ett annat öde. Hennes språk är så vackert och levande att jag hela tiden kan se henne framför mig. Jag önskar att hon visste att hon hjälpt till att sätta ett ansikte på nazismens hemskheter, hur människor inte var värda ett skvatt bara för att de var födda till judar. När jag tänker på de människor som förrådde dem (om det nu var så) så blir jag riktigt arg. Det var ju så nära att de klarat sig. Sedan får man inte glömma alla de människor som riskerade sina egna liv för att hjälpa dem, utan dem hade det inte gått.

Vi får aldrig glömma!

Syndafloden, Marianne Fredriksson 1990 Wahlström.. Visa hela

Syndafloden, Marianne Fredriksson 1990 Wahlström & Widstrand

Noa är utvald av Gud att bygga en ark för att rädda sig och sin familj undan den syndaflod Gud tänker dränka jorden i, skaparen har verkligen tröttnat på människorna, att han gav människan en fri vilja var ett stort misstag. Noa får även ta med de människor som han tycker kommer att behövas för att bygga upp ett nytt samhälle, han ska också värna om djurarternas överlevnad. Det blir ingen liten båt som ska byggas.

Det är en tung börda Noa får på sina axlar, vilka ska han välja, hur ska han kunna se sina skeppsbyggare i ögonen när han vet att han inte kan ta med alla, och hur ska han undgå uppmärksamheten och misstänksamheten. Detta kommer att bli det största skepp man någonsin byggt. Noa tvivlar på sig själv och Gud, han tappar till och från tron och är arg på sin gud som kan vara så grym. Samtidigt råder ondskan i Nordriket, där den nye kungen förklarat att Gud är död och låter mörda alla av prästsläkt och skär halsen av dem som protesterar.

Romanen väckte min nyfikenhet, så pass att jag tog fram min konfirmationsbibel och läste om Noa, en ganska kortfattad berättelse, men ett slog jag fast på att Gud lovade att han ”härefter icke mer dräpa allt levande”, det känns som han inte behöver det heller, samtidigt säger Gud till Noa att ”den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet”, det känns som hämnd och att Gud använder människan som sitt redskap och avsäger sig allt ansvar. Det är klart då har vi det här med den fria viljan!

Fascinationen med att läsa är att det väcker funderingar och att det öppnar sinnet för mer kunskap. Kanske är det därför man skriver om något som redan finns på pränt för att spinna vidare på ämnet, en del funderar bara, andra gör något åt det, som att skapa en ny berättelse utifrån en ram.

Marianne Fredriksson skriver enkelt och fängslande, hon har en förmåga att tränga in i människopsyket, hon beskriver relationer mycket trovärdigt, ett är säkert hon var en stor berättare som inte saknade fantasi. Då och då är hon på gränsen att tippa över till det banala, vilket bidrar till att karaktärerna blir lite väl generaliserade. Människorna i ”Syndafloden” beskrivs väldigt psykologiskt, men det är någonting som stör mig lite, det känns lite för tillrättalagt och förenklat, men samtidigt ställs inte godhet mot ondska, det finns förklaringar och många bottnar i människors handlingar. Allt sammantaget så är jag lite kluven till Fredrikssons sätt att skriva, men trots mina påpekande så hade jag stor behållning av ”Syndafloden”.

Trägudars land Jan Fridegård Folket i Bilds Förla.. Visa hela

Trägudars land Jan Fridegård Folket i Bilds Förlag 1949


En boplats som antagligen ska vara i sen vikingatid beskrivs i inledningen. I det största timmerhuset håller hövdingen till, i de mindre har kämpar, trälar och trälinnor sitt nattläger, jämte svinhus och stall. I ett av de små husen ligger en kvinna och föder och lite senare går hon med sitt barn upp till hövdingen, som med en blick på barnet säger, sätt trollynglet ut i skogen.

Nu blir det så att trälen Holme, barnets far smyger efter de två som går ut i skogen med barnet. Holme räddar barnet och gömmer det i en grotta, för att senare hämta den olyckliga modern. Holme och Ausi lever ett tag i grottan med sitt barn, men förstår att de måste vidare.

På deras färd träffar de främlingen som han kallas av Fridegård, han beskrivs som en kristusgestalt. Sällskapet kommer fram till ett samhälle som förmodas är Birka, där hittar de ett övergivet hus utanför stadsmuren och gör sig hemmastadda. Holme vill senare dra vidare till skogsbygderna, men Ausi vill hellre stanna kvar i samhället, hon är väldigt intresserad av ”frälsaren”, och när en önskan att få tillhöra den lilla skara som mannen lyckats samla ihop. Frälsarens gud värnar om alla och behöver inga offer. Holme är svårare att övertala och till slut blir han svartsjuk på främlingen och börjar motarbeta honom.

Missionären lever farligt fast han fått hövdingens välsignelse, för folket har alltmer börjar reta sig på honom. När niodagars-blotet infaller följer han skaran dit, inte det bästa beslutet ska det visa sig. Holme har i sin tur helst sett att Ausi stannat hemma, men hon envisas med att följa med. Nu började en orgie i offrande, mat och sex, Holme vill inte släppa sin kvinna ur sikte, men han klarar inte riktigt sin uppgift.

Fridegård har en förmåga att berätta i bilder och det fungerar mycket bra, det är inte så mycket dialoger och det är inte många som får namn och tiden och ställen är rätt anonyma. Men de beskrivs hur de ser ut och vad de tänker, det är många miljöbeskrivningar och hur folket lever.. Det är en kall och karg tid och Holme och Ausi kanske är lite ovanliga som håller ihop, annars verkar kvinnor var allmän egendom. Ausi är en vacker kvinna så Holme har henne under uppsikt, men vill samtidigt ge henne en viss frihet.

Inte ofta jag träffar på en roman från vikingatiden, en hård tid för människor att leva i känns det som, både kroppsligt och allmänt, med misstänksamhet och hårt arbete och det gör ont att veta att man lade ut nyfödda oönskade barn i skogen. Pöbelbeteende verkar ha funnits i alla tider, men också att det fanns några som inte sprang åt samma håll. Mycket av tiden gick antagligen åt till att överleva, kanske bra att bli påmind om i vår kränkta tid.

Jan Fridegård skriver i förordet att han ända från skolåldern varit intresserad av allt som tillhörde forntiden och särskilt då vikingatiden. Han kunde sitta vid rösen och ättehögar och se framför sig gestalter från den epoken ta form, det kom till slut att bli tre romaner.

Avslutar med med Fridegårds ord: Jag tycker att våra förfäders liv angår oss alla på ett särskilt sätt nu, när omkastningar utifrån när som helst kan hota det gamla frihetsarvet från dem.

Lars Hård går vidare Jan Fridegård 1951 Wahlström.. Visa hela

Lars Hård går vidare Jan Fridegård 1951 Wahlström & Widstrand mitt ex 1974

Lars Hård har nu tagit steget och blivit författare, men det är inget liv på rosor och inkomsterna är minst sagt ojämna. Det är det här han vill göra, men när han sitter ensam i sitt hyresrum utan att någon frågar efter honom är han besviken.

"Ingen jävel i helvetet frågade efter om jag levde eller dog. Pank, ja, jag visste var felet låg. En tjurskalle möter bara tjurskallar. Livet var en spegel."

På ett café blir han förtjust i en flicka som inte var som de andra han träffat, de krävande. Den här flickan hade en lugn dyrkan, krävde ingen framtid och när hon fick sparken från caféet så sökte hon sig till Lars och han tog mot henne. De gifte sig och fick ett barn.

"Flickan tycktes mogna under några eftermiddagstimmar som om hon varit en planta och jag solskenet som utan molnskuggor vilade på henne."

Hon får inget lätt liv med Lars, materiellt är det många gånger nöd, men inte en enda gång hörs hennes klagan, i och för sig är hon väldigt anonym, (hon nämns aldrig med namn) det är bara genom Lars ord hon blir beskriven, aldrig i en dialog. Lars har läst hos Ruskin att det tillkommer dig att forma, inte bara hennes själ utan också hennes kropp. Hård har en rätt egendomlig syn på kvinnor, vissa roar man sig med, andra planer man livet med. När flickan är gravid så är han tacksam att hon inte blir fulare. Han är verkligen ärlig med sitt språk, samtidigt kommer han till insikt att det snarare är hon som omformat honom. På något vis känns hans inställning till kvinnor komisk, man kan nog tolka det på många vis och flyga i taket, men jag väljer att se det som det är och undrar samtidigt hur mycket Jan Fridegård det ligger i det hela.

Han funderar mycket den här mannen, känner ansvar nu när ”ungen” anlänt, inte hon heller har något namn. Men han försvarar henne med hull och hår mot ”socialkärringarna”som vill behålla barnet. Lars vill ut på landet med sin familj, i staden tycker han att allt det individuella slipas bort, att samhället har det som önskemål, ”hugg av det huvud som sticker upp över de andras”. Efter några turer finner de ett ställe i skogen med två runstenar som grannar, det passar honom bra, men det är kallt och dragit. Men stöveltrampen som kommer närmare och närmare ligger som ett hot även här, det är något som hans tankar återvänder till.

Man kan förstå att Jan Fridegårds språk till en början inte mottogs väl, det är bitskt och beskt, med inblandning av humor. Fridegård skriver här självbiografiskt om hur svårt det är att ta sig fram som författare, hans räddning i det äktenskap som lättade hans bitterhet. Naturen betyder mycket för honom, det är där han får sin kraft och i tankarna på sina föräldrar, även om han önskat att han ärvt mer av sin fars glada lynne och mindre av sin mors oro.

Jag funderar lite över varför han låter sina närmaste vara så anonyma, Fridegård har onekligen en mycket egen stil och det är mycket intressant, det föder funderingar hur han var som person. I vilket fall så har Fridegård lyckas gestalta en människas dialog med sig själv och med samhället, en utveckling i det inre som får betydelse för hans fortsatta liv.

Lars Hård Jan Fridegård 1935 mitt ex 1947 Folket.. Visa hela

Lars Hård Jan Fridegård 1935 mitt ex 1947 Folket i Bilds Förlag


Statarsonen Lars Hård ser det mesta som orättvisa, att han är född i fel klass, istället för att studera som han har håg till måste han arbeta i skogen. Men så mycket arbeta blir det inte, han lägger sig i mossan och studerar myrornas arbete och jämför dem med japaner, sedan börjar han fundera vad han skulle kunna uppfinna för att bli något stort, för att snart somna i sina tankar. Vakna och gråta över sin tafatthet.

Lars Hård har många funderingar, t.ex. över vilka som för 3000 år sedan släpat ihop det röse han sitter på. Han anser själv att han är en missförstådd person, han för en kamp mot det mesta, men kanske mest med sig själv. På något vis tror han att han kan bli något över det vanliga, men hur?

Flickor har han framgång med, och när det utanför fönstret visar sig tre herrskapsflickor som kommit till landsbygden för att lära sig lantbruks - och trädgårdsskötsel börjar fantasin arbeta. Han vill erövra, och imponera med fint språk, och lyckas, men när han äntligen möter den ”lilla” som han kallar henne, så blir han för första gången handlingsförlamad, men till slut blir de ett par och Lars är kär. När de skils åt lovar de varandra trohet, men Lars som svikit så många kvinnor, klarar inte själv ett svek. Samtidigt har han ett faderskapsmål på sig, som han naturligtvis inte berättat för den ”lilla”, han anser själv att han är oskyldig, men blir till slut dömd till anstalt, eftersom han inte kan betala underhåll. Väl där slår han en fångvaktare med en stenskärva i huvudet och blir dömd till fängelse.

Fängelsetiden blir en slags kurerande för honom, han möter mycket råhet, men också medmänsklighet i en fångvaktares snällhet som gjorde mera gott än prästbesöken. När han blir fri kan inte den rätta lyckokänslan infinna sig, en ny kamp börjar, han står som vanligt utanför alla grupper och passar inte in på något ställe, dessutom den som en gång är dömd är alltid dömd i folks ögon. Vad ska han nu göra?

Lars har en trygghet i livet och det är det enkla statarhemmet, med en far och mor som alltid tar emot honom. Fadern har en livsfilosofi att vad spelade allt för roll, vad är en människa, knappt en flugskit, modern är mer ängslig för sin son och det kan både tynga och värma honom, men Lars älskar sin mor högt och gör allt för att hennes sista tid ska bli så bra som möjligt och att hon kan få dö hemma. Han tvättar och matar henne och uppfinner en toalett av en gammal stol, han har en uppgift.

Lars är en drömmare som tror att han hamnat på fel plats i livet, han har en krass syn på det mesta och skyller sina egna misstag på allt annat än sig själv. När han är på botten och allt elände drabbat honom sjunker han djupt, men tar efter det nya tag och tänker att han ska ta tag i sitt liv, men oftast går det åt pipan. Penning och bostadsproblem, för ett vanligt jobb eftertraktar han inte och arbetsförmedlingen är inte stor ide att gå till. Det finns samhällskritik, t.ex. en man som tjänade en femma extra och fick a - kassan indragen, inget förtroende för de styrande och arbetsförmedlingen, men också ett klasshat.

Även om jag tycker att Lars Hård är en destruktiv människa så får han en del insikter under tidens gång och utvecklas till det bättre. Är han präglad av sitt arv och sin miljö? Till viss del är han nog det, men han vill bryta sig loss och gå egna vägar, men det verkar som om han inte passar in någonstans, han är i stort en egen individ, en tänkare och filosof med mycket vrede inom sig, men vreden mildras efter hand.

Jan Fridegård använder till stor del ett grovhugget språk med inslag av humor. När han beskriver naturen så är det utmålande, så det märks att den betyder mycket för honom. I fängelset får Lars tid att tänka, men om samhället tror att hot och våld ska göra honom till en bättre människa så misslyckas det totalt, det blir tvärtom, det föder hat. Det som får honom på bättre tankar är en enda vakts omtänksamhet. Budskapet att våld föder våld ligger nära till hands, men också att tid till rekreation inte skadar. Det är mycket Lars Hård och hans syn på samhället och dess människor, han själv framstår klart och tydligt, medan de övriga är lite dunkla, de nämns sällan med namn, mer beskrivningar av deras lekamen och till viss del deras personlighet. En bra skildring av en styvnackad människas syn på samhället och tiden och hans försök att ta sig vidare, en ojämn vandring.

Porten kallas trång Jan Fridegård originalutgåva 1.. Visa hela

Porten kallas trång Jan Fridegård originalutgåva 1952 Wahlström & Widstrand 1990
Omslagsbild Bror Hjort

I ett torp på landet vaknar en gumma upp och upptäcker att hennes gubbe Johan ligger död bredvid henne, hon blir förskräckt över att gubben legat här bredvid henne och dött, fast när hon tänker efter hade hon drömt så konstigt, det var precis som om gubben tagit adjö. Nu låg han här och såg så lugn ut som om han varit van att dö.

Hur skulle framtiden nu bli för gumman, hon visste att hon inte skulle ha råd att köpa stugan som de hyrt, det måste bli fattigstugan och hus och boskap måste gå på aktion. Hon var även bekymrad för katten, den kunde hon inte ta med sig. (Folk som bryr sig om katter, tycker jag automatiskt om). Efter ett besök hos grannen återvände hon till stugan och gubben som låg där och såg så främmande ut så hon nästan neg när hon gick förbi. Nu måste djuren ha sitt så gumman tog mjölkhinken och gick ut, katten satt på trappan och var inte villig att gå in.

Efter stök och grannbesök med rena förkläden och ren blåblus, så kom sveperskan och var i full gång med tvättandet. När alla gått på kvällen och gubben låg i kistan i vedboden, vilket gumman tyckte var lite osolidariskt efter 52 års äktenskap, men han var död och visste ingenting fick man hoppas. Äta måste hon i alla fall och började dona med kaffepannan, då hörde hon hur katten uppburrad fräste till och hoppade ner från bordet fram till dörren, den såg skräckslagen ut. När gumman tittade till vid bordet satt hennes gubbe där otydlig som gjord av skymning och pekade mot den lilla hyllan ovanför sängen. ”Herregud sade änkan, slängde kaffepannan av spisen, rev till sig koftan och sprang på dörren. Katten före som en pil. Hon tog nyckeln och höll den i handen medan hon flaxade iväg genom skogsbacken, över åkern mot grannens. Måtte de nu inte ha lagt sig.”

Nu börjar det svåra för gumman, begravning och barnen som kommer hem och börjar misstänksamt glo på varandra, utom sonen i Amerika som stannar där han är. Hon har många funderingar på gubbens pekande, vad menade han? Grannarna menar att han ville visa något, kanske han gömt pengar, men var skulle han fått dem ifrån? Aktion blir det och det finns en spekulant, men han lyckas inte få ihop summan som behövs, han går där och stryker och när gumman går ut en stund kliver han in i stugan, börjar titta sig omkring och öppnar bibeln som ligger på byrån, det kommer att förändra allt.

Det här är så genialt skrivet, jag blir betagen från första stund och reagerar med hela mig för den lilla gumman som är så förnuftig och försöker resonera sig fram till det bästa och det är precis vad Jan Fridegård gör, han resonerar sig fram. Fast jag ibland kan tycka, nej så får det inte gå till, så förändras det efter hand, ja det kanske var det bästa, eller det näst bästa. Gränserna flyttas fram och tillbaka, det handlar om människors beteende i olika situationer, om skuld, skuldbeläggande, moral och godhet. Godhet som kommer inifrån och som gynnar också en själv. Hur olika vi reagerar och att vi kan bestämma hur vi ska reagera, ändra ståndpunkt efter en tid och begrunda, men alla klara inte det.

Jan Fridegård har ett språk som roar till skratt fast det är allvar bakom, han beskriver människor och deras beteende så mitt i prick och han beskriver en tid och plats som han säkert levt i själv och känner sig hemma i. Om begravningar där präster inte släpper in vem som helst i kyrkan, men den nya prästen gör undantag, ett slags ”likdemokrati”. En ny klockare som kommer från ett annat land och inte kan ”prata som folk”, men han tål inte att någon blir skadad och vågar gripa in. Föregångare som i alla tider har banat väg och inte minst hur allt påverkar alla, den lilla människan i den lilla avlägsna byn på landet.

När Fridegård skrev ”Porten kallas trång” var han tydligen inne i en period av spiritualism och det tänket har han gett gumman som börjar tro att hon har sin Johan med sig och han hjälper henne att ta beslut, hon tänker helt enkelt, hur skulle Johan ha gjort. Hur man sedan hanterar det och vad man vill tro är upp till var och en och hjälper det så varför inte. Enligt Fridegård så låg kyrkans religiositet som ett andligt ok över människorna och hade så gjort genom århundraden, ett medel att skrämma folk till lydnad och underkastelse.

Avslutar här med grannens slutsats: Det är lätt att döma när man har sitt på det torra och aldrig behövt tigga eller lägga sig till med andras, sen må det vara hustru, åsna, oxe eller pengar. Kan nog översättas till vår tid, vi borde inte vara så snara att döma.

”Spelkortsmysteriet” av Jostein Gaarder. Det här.. Visa hela

”Spelkortsmysteriet” av Jostein Gaarder.

Det här är en lättläst, filosofisk och fantasifull historia. Vi får följa Hans Thomas och hans farsa på en resa, samtidigt som en annan historia löper parallellt med handlingen. En historia som är i dåtid.

Hans Thomas och farsan ger sig ut för att leta reda på mamman till Hans Thomas, hon gav sig ut i världen för åtta år sedan för att finna sig själv. Han minns inte så mycket av sin mamma, för han var bara var fyra år när hon försvann. Nu tycker de båda att det är på tiden att hon kommer hem, eftersom det verkar som om hon gått vilse i modevärlden.

Farsan är en filosofisk man och varje gång han stannar för en rökpaus så har han något han vill utveckla. Hans Thomas är en god lyssnare som tycker att farsan borde få betalt av norska staten som anställd filosof. Han berättar om sin barndom som inte var så lätt, eftersom han var en ”tyskunge”. Han berättar även om de gamla filosoferna, bl.a. om Sokrates som gick omkring på torget i Aten och pratade med folk för att få lära sig någonting. Sokrates var besviken på folk som brukade skryta om hur mycket de visste, när de egentligen inte visste ett endaste dugg. De kunde berätta om dagspriser, men de hade aldrig någonting viktigt att säga om livet. Själv brukade han säga ”att han bara visste en enda sak, att han ingenting visste”. Farsan har en egenhet själv, han samlar på jokrar. På något vis ser han sig själv som en joker.

Platon däremot berättar farsan, ansåg att bilderna inom oss kom från idéernas värld. Där finns själen innan den tar säte i en kropp. Och dit återvänder den när kroppen dukar under för tidens härjningar.

Det dyker upp en mystisk dvärg som ger Hans Thomas ett litet förstoringsglas, han ger även reseinstruktioner som egentligen blir en omväg. I den lilla byn Dorf där de hamnar får Hans Thomas en liten bok som är inbakad i en bulle av en bagare. Nu börjar en intressant läsning för honom där han får användning för förstoringsglaset eftersom skriften är så väldigt, väldigt liten. Bagaren gav order om att bara Hans Thomas får läsa i bullboken, så det måste ske i hemlighet. Det fungerar bra när farsan kör bilen. Boken verkar vara skriven för honom, hans öde verkar vara sammanlänkat med historier som hände för länge sedan. Och överallt dyker den lilla dvärgen fram, men bara så Hans Thomas ser honom. Farsan blir lite irriterad på honom för hans livliga fantasi.

Det här är en spännande och rolig bok. Det är två berättelser som flätas samman, en i nutid och den andra i dåtid. Mycket är fantasi och det fungerar bra. Är det verklighet eller fantasier?

Mycket handlar om hur vi tänker. Ett citat som jag tycker är bra är: ”Om vår hjärna vore så enkel att vi kunde förstå den, då skulle vi vara så dumma att vi ändå inte förstod oss på den”.

Dialogerna mellan far och son är lättsamma och flyter på bra. Samtidigt förstår man att det ligger en undermening i mycket, för boken har ett budskap. Framför allt att vi ska plocka fram barnet i oss och försöka se världen med nya ögon varje dag. Det kanske inte alltid är så lätt, men bara att vi försöker är en bit på vägen. Ett citat ur boken ”Vi traskar omkring i världen utan att förvåna oss över det vi ser, för att världen blir en vana.”

Den här boken sätter inga djupa spår, men den är trevlig och rolig och sätter igång tankeverksamheten lite lagom.

KRÖNIKA OM ETT FÖREBÅDAT DÖDSFALL Gabriel García M.. Visa hela

KRÖNIKA OM ETT FÖREBÅDAT DÖDSFALL Gabriel García Márquez i översättning av Peter Landelius 1981
1982 tilldelades den colombianska författaren nobelpriset i litteratur med motiveringen, “för hans romaner och noveller där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt och sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter”.

Här kommer några av mina personliga funderingar om handlingen. Först och främst är titeln ett mycket smart drag att dra till sig uppmärksamhet.

Redan från början vet man att Santiago Nasar ska möta döden innan dagen är slut. Alla verkar veta det utom offret själv.

Tycker att ”Krönika om ett förebådat dödsfall ”är en fängslande men också förvirrande läsupplevelse, det målas upp en bild om ett förebådat dödsfall, men hela bilden får man först i slutet. Eller får man verkligen det, jag kände ändå tvivel. Det delas ut spår och vittnesmål, många röster kommer till tals och jag hade lite svårt att hålla reda på namnen på de olika personerna.

Handlingen, som kretsar kring Santiago Nasars oundvikliga död, väcker frågor, hur kunde hela samhället veta om vad som skulle hända utom offret. Jag kände stor osäkerhet om Nasar verkligen var den skyldige, skyddade Angela någon annan, och varför skyllde hon då speciellt på honom. Det kanske är just det som gör boken så tankeväckande.

Kanske det är många fler än själva utförarna av mordet som är medskyldiga, Angela och till slut då hela byn. En sorglig berättelse.

En geishas memoarer, Arthur Golden 1997 i översät.. Visa hela

En geishas memoarer, Arthur Golden 1997 i översättning av Gertrud Hemmel

Författaren som är historiker har genom intervjuer med geishor getts en inblick i deras liv, en annars ganska dold värld. Historien bygger mest på samtal med Mineko Iwasaki, men även andra, Det som är lite tråkigt att få reda på efter att jag läst boken är att författaren röjt hennes identitet som han tydligen lovat att inte göra och blev i sin tur stämd av Mineko, eftersom hon ansåg att han fabulerat. Hon kände då sig nödgad att ge sin version om sitt liv som geisha i en egen bok.

Ett är säker, det är ett mödosamt liv att bli geisha, det finns många sätt att behaga sin ”danna” så de måste vara välutbildade i bla dans, konst och att hantera olika instrument, men för att överhuvudtaget bli påtänkta måste man vara vacker. Mineko är noga med att omtala att geishor inte ska jämföras med prostituerade, men i boken beskrivs de just som det, eller något mellanting. Ett är säkert, de är helt beroende av sin ”danna” och måste hålla sig till honom.

Sayuros berättelse tar sin början 1929 i en fattig fiskeby, på grund av att modern dog och fadern var fattig såldes hon och hennes syster. De trodde själva att de blev adopterade, men det blev i stället en hård värld de hamnade i, med hårt arbete och rivalitet. Att som liten flicka inte förstå, att först arbeta som husslav för att senare om man hade ”tur” få utbildas till geisha. Själv hade hon inte ett val, andra skötte det.

Har efter att läst boken också sett filmen, som så ofta är det svårt att göra boken

En snygg historia, Arthur Goldstein 1974, i översä.. Visa hela

En snygg historia, Arthur Goldstein 1974, i översättning av Roland Adlerberth Bra Böcker 1978

Max Guttman börjar bli en riktig hejare på att lösa mordgåtor, han har två i sitt bagage så vad hindrar honom att lösa ett till, ingenting visar det sig här. Denna gång tycker jag att det var det klurigaste fallet, med många personer och ledtrådar, precis så som en pusseldeckare ska vara. ”Golden Valley” ligan är verkligen charmanta, de utnyttjar med glatt humör att ingen tar dem på allvar på grund av deras ålder, som här istället blir en fördel för deras detektivarbete.

Det här är den sista i serien om Max Guttman, den var mycket roande och ska det slutas så ska det göras på topp.

Mannen på bänken, Arthur D Goldstein 1976 i översä.. Visa hela

Mannen på bänken, Arthur D Goldstein 1976 i översättning av Lars Ekegren

Ibland gör man fynd, hittade denna pärla i en Röda Korset butik och visste ingenting om författaren, såg bara omslaget och föll för det, Ska sägas att det inte hör till vanligheten att jag väljer bok efter omslaget, eller gör man det omedvetet?

Ska vara en slags deckare, Max en något äldre man som inte kan låta bli att lägga sig i polisens arbete när en av hans vänner blir brutalt mördad. Eller mer att han börjar förstå att han kanske inte kände sin vän så bra, för att få en klarare bild av sin vän så börjar han utforska dennes liv, milt sagt så blir det inte så populärt hos vissa.

Många frågor har han i sitt huvud, många funderingar som man får ta del av, t.ex. vad händer med de som suttit i koncentrationslägren när de ska fortsätta ett ”vanligt” liv?

Arthur Goldstein får med mycket av det svåra, men samtidigt har han en humoristisk ådra i berättandet. Max går omkring och frågar och funderar och jag trivs så bra i hans sällskap, vill inte skiljas från honom. Men allt har ett slut, men som tur är fanns det två till, på Gefle Antikvariat. Som det för övrigt finns en trevlig film om på You Tube,” Sida vid sida”, visar på en mycket entusiastisk innehavare.

Det är aldrig försent att dö, Arthur D. Goldstein.. Visa hela

Det är aldrig försent att dö, Arthur D. Goldstein 1974 i översättning av Lasse Mattsson Bra Böcker 1976

I den första boken om Max Guttman lever han i New York , hans nyfikenhet gör att han hamnar mitt i ett mordfall. Hans dotter som har fullt upp med att oroa sig för sin far, kan sägas att hon har fog för det, har nu övertalat Max att flytta till dem i Kalifornien. Max tillbringar nu sina dagar på ett ålderdomshem, för att senare på eftermiddagen bli hämtad av dottern Lois.

Här blir han till en början motvilligt indragen i ett misstänkt dödsfall, men till slut påhejad av de andra pensionärerna och med deras hjälp finns det ingen återvändo.

Kan tycka att det gick länge på tomgång innan historien kom igång, men då brände det till rejält. Kanske inte den mest trovärdiga, men det kanske inte heller är meningen.

Den andra systern Boleyn, Philippa Gregory, Damm f.. Visa hela

Den andra systern Boleyn, Philippa Gregory, Damm förlag 2009
i översättning av Lillemor Binett

Romantik, historia och tragedi, så kanske man kan sammanfatta denna historiska roman.

Allt berättas genom den ”andra” systern Boleyn, den mildare, och genom att Mary berättar sina upplevelser så blir det hela mycket levande beskrivet. Mary är bara 14 år när hon blir Henrik VIII:s älskarinna, trots att hon är gift, det möter inga hinder hennes make får träda åt sidan och får utmärkelser och egendomar som plåster på såren. När kungens intresse för Mary börjar svalna gäller det att smida medan järnet är varmt, så ingen annan familj får in en fot. Det blir Anne den äldre systern, som får ta tillfället i akt och charmera kungen, det tillfället har hon väntat på, men hon har större planer än att bara bli hans frilla, hon siktar högre än så.

Bakom alla planer som smids för att få Henrik VIII:s intresse och förtroende står familjen Boleyn, fadern och morbrodern allrahelst, det är på liv och död och systrarna styrs som marionetter och deras bror George är mycket behjälplig, men även han är styrd av de äldre männen, man kan säga att de använder sig av sina barn/systerbarn för att själva få en hög position. I det stora hela verkar hovet var en plats för intriger och maktspel, störta eller själv bli störtad. Störst av alla är Henrik VIII som använder sin maktposition som det behagar honom, samtidigt som han är mycket misstänksam och svartsjuk och det finns det också anledning till, för vem kan han egentligen lita på? Kanske ändå en enda person, men henne gör han sig av med.

Man dras in i historien, den är mycket underhållande skriven, och jag tyckte mer och mer om den under läsningens gång, kanske bara lite för mycket romantiserad för min smak. Men man får också insyn i politikens spel, kanske inte så mycket som jag önskat, jag saknar Thomas Cromwell, som hade en viktig roll som Henriks rådgivare, han nämns bara i förbigåeende. Men i det stora hela har författaren följt historiens gång, som sagt, det här är först och främst en berättelse om systrarna Boleyn, där den ena systern Mary beskrivs som den milda och mänskliga, för att sedan i Anne visa på en iskall kvinna som inte skydde några medel. Nu ser jag fram mot att se filmen, som var det egntliga valet, men jag råkade köpa boken istället, det som först blir fel kan utveckla sig till att bli givande.

Berättelse om ett äktenskap Geir Gulliksen, Svante.. Visa hela

Berättelse om ett äktenskap Geir Gulliksen, Svante Weyer bokförlag 2015 i översättning av Urban Andersson

Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt, så inleds Leo Tolstojs Anna Karenina, utan annan likhet så gör sig den meningen påmind när jag nu ska skriva om Berättelse om ett äktenskap.

De hade något speciellt, de ville inte vara som alla andra par och de skulle klara det. Nu när äktenskapet är över försöker Jon gå igenom processen och då genom henne, försöker känna vad hon kände. Jon jobbar hemifrån med att skriva barnböcker och det är han som till störst del tar hand om hem och barn och trivs med det, Timmy är mer utåtriktad och efter arbetsdagen utövar hon olika aktiviteter, de har ordnat det så som de själva vill ha det. Men det smyger sig in en annan man och till en början uppmuntrar Jon det, han vill höra hur de träffats, hur hon kände, hur han ser på henne, hur hon ser på honom. Jon kan till och med gå med på att Timmy ska ha sex med den andre mannen och fantiserar om att iaktta dem.

Varför gör han så här? Uppmuntrar sin fru att träffa den andra, tror han i sin iver över att deras äktenskap inte är som alla andras då också att de ska klara mer. Vill han ha kontroll eller förstår Jon vart det är på väg och vill skydda sig själv genom att driva på Timmy, det hela känns obehagligt.

Jag kan inte säga att jag blev indragen i detta äktenskapsdrama, det hela känns för kliniskt. Det är många sexbeskrivningar som jag också tycker känns kliniska. Jag får ingen känsla för någon av dem, utom att de verkar väldigt självupptagna, barnen är något som befinner sig i periferin. Sedan har vi sättet Geir väljer att skriva på, genom Timmy, vad han tror att hon gjorde och kände, det blev bara konstigt. En relationsroman som fick mig att känna olust, så den rörde i alla fall om i känslolivet, men inte på ett behagligt sätt.

TJÄNARINNAN en kärleksroman Lars Gustafsson 1996.. Visa hela

TJÄNARINNAN en kärleksroman Lars Gustafsson 1996

Dick Olsson en man i sextioårsåldern lever ett välordnat liv i Texas. Han har arbetat i reklambranschen, men numera tar han bara åt sig konsultuppdrag som imagenmaker.

En dag kliver den colombianska städerskan Eleonora in i Dicks hus, hon kommer från värld som är främmande för honom. Dick blir mer och mer fascinerad av denna kvinna som han samtidigt inte riktigt förstår själv och som han inte ens tycker är vacker.
Samtidigt som Dick ska ta ställning till ett viktigt uppdrag från en av före detta Sovjetunionens utbrytarrepubliker dör hans mor som bor i Stockholm och Eleonora försvinner. Ska han offra sitt uppdrag för att åka till Stockholm, eller söka efter Eleonora.
Lars Gustafsson skriver ofta om den ”vanliga” människan, ofta från landsbygden. Människor som ställs inför svåra val. Här har han gett sig iväg till Texas i vilket han också bott själv och arbetat som gästprofessor.

Gustafssons väver gärna in samhällskritik i sina romaner, alltid lite på tvärs med samtiden. Han ser ett samhälle som förändras, men han har alltid ett motto i sina berättelser. ”Vi börjar om. Vi ger oss inte”

Jag är verkligen förtjust i denna finurliga filosofiska författare som har skrivit otaliga böcker i sitt liv. Detta är kanske inte den bästa jag läst av honom, men det är fortfarande en trivsam läsning. Lars Gustafsson dog 2016 vid en ålder av 79.

Sigismund Lars Gustafsson 1998 Natur och Kultur.. Visa hela

Sigismund Lars Gustafsson 1998 Natur och Kultur


Sigismund består av fyra parallellhandlingar och det är Herr Gustafsson själv som ingår i den ena, författaren befinner sig i ett vintrigt Berlin och har för avsikt att skriva en ny roman. Skrivandet vill sig inte så gärna, han hänger mest över sin skrivmaskin och fantiserar. Kung Sigismund ligger i sin sarkofag i Krakows domkyrka med damm och spindelväv över sig, det hindrar inte att han dyker upp och skäller ut Gustafsson, kanske hans andra jag?

Gustafssons väninna målarinnan G får besök av några män från helvetet de vill köpa hennes själ för 200 miljoner dollar, ett långt liv och konstnärliga framgångar, hon får göra en provresa till helvetet, som visar sig vara en behaglig miljö, men tiden där står stilla, hon har ett krav att under ett dygn få vara en annan människa.

Sedan är det Science Fiction inslag från främmande planeter och då och då instuckna citat, som snabba tankar. Vi är betraktade utifrån. Det här kan verka mycket rörigt och konstigt, konstigt är det, men också komiskt. Som vanligt så går Gustafsson tillbaka till den västmanländska barndomen, med mostrar och morbröder, allt är en salig blandning, men på något vis så börjar jag vänja mig vid det. I efterordet skriver Gustafsson att ”Sigismund” är en roman om verklighetens återkomst, jagets uppvaknande. Det är en politisk process som författaren genomgår, han kommer ut som liberal. Vi börjar om, vi ger oss inte!

En kakelsättares eftermiddag, Lars Gustafsson Natu.. Visa hela

En kakelsättares eftermiddag, Lars Gustafsson Natur och Kultur 1991


Den förtidspensionerade och något alkoholiserade Torsten Bergman vaknar upp till ännu en trivial dag , det mesta verkar vara förfallet i hans liv, inklusive han själv.

”Han hade så mycket hellre föredragit att inte finnas till framför att finnas till. Om någon hade frågat honom till råds.”

När telefonens skarpa signal bryter hans funderingar denna morgon halv sju i Uppsala i november 1982 börjar en dag som kommer att kännas ändlös för Torsten, men av detta vet han inget ännu.

Det är som om man hör Lars Gustafssons röst när man läser denna lilla roman, som för övrigt har ett otroligt fint omslag ”Skatan på galgen” av Peter Bruegel. Gustafsson använder ett lugnt språk, där man kan se bilden av Torstens liv, han ser väl ingen anledning att stiga upp ur sina föga tvättade lakan, men telefonsamtalet, när han väl förstod vad det handlade om fick hans slöa hjärna att vakna upp och börja planera, tur att han inte visste hur hans nyvunna hopp sakta men säkert kom att dala. Men innan dess gjorde han allt för att få sin uppgift att fungera, han träffar även på en gammal vän som också blir indragen och de hade till en början mycket trevligt.

Jag känner för berättelser om den ”lilla” människan som försvinner i det stora, men som enskilt har ett helt liv att berätta, som vi alla har. Beskrivningen av denna roman verkar kanske ganska deprimerande, det är det inte, ja kanske lite, men det är befriande att läsa om ”vanliga” människor med ”vanliga” bekymmer och glädjeämnen, för det finns det att hitta i kakelläggarens liv. Torsten funderar över mycket medan han utför sitt uppdrag och ibland drar fantasin iväg, där kan jag känna igen mig mycket, då och då funderar man över saker som man inte riktigt kan förstå varför, tankarna bara far iväg, det har författaren fångat mycket bra.

Människans kraft kan vara oändlig, vi hoppas i det längsta och hoppet håller oss uppe, ett halmstrå räcker, men hur blir det sedan, när allt känns förgäves? Här slutar historien lite abrupt, men också öppet. En dörr stängs, men kanske en annan öppnas, jag vill nog tro det.

Yllet, Lars Gustafsson Natur & Kultur 1998 ”Ylle.. Visa hela

Yllet, Lars Gustafsson Natur & Kultur 1998

”Ylle har två egenskaper förstår ni. Det skyddar mot kyla, mot vinter och blåst. Men det sluter inne också.”

Herr Gustafsson själv, alltså Lars Gustafsson född 17 maj 1936 presenterar för läsaren Lars Herdin född 17 maj 1936, de har samma bakgrund men deras liv tar olika riktningar. Herdin bor och arbetar i ett litet brukssamhälle i Västmanland, han hade höga ambitioner men det blev inte som han tänkt sig, att arbeta som lärare i Trummelsberg var inget han önskat sig. Egentligen ser han sig inte som lärare, utan som en välavlönad väktare i ett halvarktiskt interneringsinstitut för improduktiv arbetskraft i de lägsta åldrarna.

Men han vaknar till liv när han upptäcker att en pojke i hans klass är ett matematikgeni och får lust att hjälpa honom att bli det han själv inte blev, märkligt nog heter pojken också Lars. Men han möter motstånd och misstänksamhet, rektorn oroar sig för att pojkens begåvning ska förstöra moralen hos de övriga i klassen, de kan få för sig att det är meningslöst att jobba på om man inte har begåvning från början. Föräldrarna som bor i en enkel stuga i utkanten av Trummelsberg är försiktiga i sina uttalanden och förstår inte var pojken fått sin förmåga ifrån, det är med andra ord bara Lars Herdin som tror på honom. Till en början hjälper han pojken med extralektioner, men pojken själv som halvhjärtat försöker dukar till slut under för bördan. Mitt i allt det här blommar Herdins intresse för pojkens flickvän ut, han blir kär.

”Herre Gud , vi tycker att våra medmänniskor är så klara, så lättbegripliga, vi tycker att vi är så insiktsfulla. Och den känslan varar bara tills de börjar handla, aldrig längre.”

Lars Gustafsson är en verklig historieberättare, om än lite fladdrig, han far ut på villospår, det är som att han skriver det som kommer till honom i stunden, här fungerar det bra. Gustafsson iakttar allt, hans beskrivning av det västmanländska landskapet och dess historia är underbart berättad. En bruksort lever av liv, för att senare monteras ner, folks oro ligger som en filt över samhället, jantelag som råder, rädsla för att sticka ut och tro att man kan bryta banor som är utstakade sen urminnes tider. Gustafsson ser människorna och landsortsmiljöerna, det är ungdomar som står i den kalla vintern väntandes på bussar vid mjölkpallar. Björkhagarna har sprutats bort och jordägarna är få, de som envist hållit i sin kreatursskötsel får nu ge sig för kravet av kyltankar och mjölktankbilar så stora att de inte tar sig fram på småvägarna. Det är kök med felstavade bonader, som Herdin förundras över, hur kan man stava fel på en bonad, där man har så lång tid att tänka efter vad det är som man broderar.

Gustafsson ser sprickorna i samhället, människan mot det stora. Folk hankar sig fram med verkstäder i lador, de har långt till det mesta, så mycket tid tillbringas bakom ratten. Det ser mörkt ut men det finns ljus under ytan, de ger sig inte de kämpar på.

Jag funderar över Lars Herdin som är trött på sitt liv, ett liv som inte blev som han tänkt. Istället för att ta tag i sitt eget misslyckande engagerar han sig i en annans människa och för över sina drömmar på honom, är det rätt? Pojken orkade inte genomföra Herdins plan, han blev vilsen. Ville han gott eller trodde han att han kunde leva genom en annan människa?

Familjefesten, Lars Gustafsson 1975, mitt ex Natur.. Visa hela

Familjefesten, Lars Gustafsson 1975, mitt ex Natur och Kultur 1998


Så har vi nu kommit fram till Lars nummer tre, Lars Troäng född 17 maj 1936, med samma barndom som de övriga Lars. För Troäng har det gått bra, riktigt bra tom, han blir utnämnd till generaldirektör i en ny hemlighetsfull myndighet som ska förebygga risker och skydda medborgarna mot fara. Han förstår inte riktigt själv varför han blev utnämnd till denna position, men klart att han blev smickrad. Snart började det komma fram oroande fakta från de Värmländska skogarna, folk och djur blir sjuka. Troäng och en professor Johansson beger sig dit för att undersöka det hela, men det gillas inte. Till en början är det dolda hot, men till slut blir han tillsagd att lägga ner. Lars beslutar sig till sist att gå till media, då infinner sig den stora tystnaden, han blir totalt utfryst, han finns inte.

Ska vi ta det från början så är det så att Lars berättaren och hans fru Siskan befinner sig på en familjefest någonstans i trakterna kring Kolbäck en varm sommardag 1972 , det är dukat långbord ute i trädgården med Jansons frestelse och sill. Lars har inte varit där på 15 år, inget har förändrats, allt står kvar och funnits där hela tiden, det är bara Lars som befunnit sig någon annanstans. Det är lite skakigt för honom hur reaktionerna ska bli efter allt som skrivits i tidningarna, men han tänker att det är lika bra att delta, eftersom han ändå måste räkna med att umgås med folk under resten av sitt liv, så då var är lika bra att börja där. Han har stärkt sig med några whisky innan och känner sig matt i värmen, ingen bra ide kanske. Frun är chaufför, men så stort förtroende för hennes talang att köra har han inte, han verkar tycka att kvinnor har en allmän tendens till osäkerhet. Men det hindrar inte honom från att hamna i en 17 årig tjejs knä och börja berätta sin historia.

I hela berättelsen finns en underliggande spänning, en rädsla för att Troäng ska råka illa ut. Fast egentligen känns inte han heller alltid som någon behaglig person, han har på något vis två personligheter som brottas med varandra, som de flesta egentligen. Han är både förtjust i kvinnor och inte, sin fru är han ganska sparsam med, medan han målar upp andra kvinnors porträtt, ofta rödhåriga, yppiga och intelligenta. Otrohet verkar inte bekymra honom, men att lura befolkningen och tysta ner miljöhot klarar han inte. Han funderar mycket över vart samhället är på väg, med industrialismen och folkförflyttning, barn som lämnas vind för våg, raggare som bränner ner gamlingars hus, folkhemmet har sprickor i muren. Här visas tydligt att vi i alla tider har haft syndabockar, ett symtom på vad?

Lars Gustafsson är en härlig berättare, det är minnen från barndomen, fastrar, mostrar och farbröder, händelser i nutid och dåtid blandas vilt, men han hittar tillbaka så det blir inte rörigt. Jag är mycket förtjust i honom och hans rika betraktande av människor, han har ett speciellt öga för landskapsbetraktelser, detaljrikt beskrivet samtidigt som han lyckas hålla intresset vid liv.

Vad tar jag med mig av detta? Visar kanske hur berusade människor kan bli av makt, av att stå i centrum, men också att det finns människor som går sina egna vägar, vaknar och gör det som ens samvete säger. Men också ett uppvaknande, att värdera det man har.

En biodlares död, Lars Gustafsson Norstedts Förlag.. Visa hela

En biodlares död, Lars Gustafsson Norstedts Förlag 1978

”Ljusen släcks ett efter ett, cirkeln smalnar och det blir synligt vad det är, detta att vara människa.”

Lars Lennart Westin, oftast kallad för Vesslan, bor i Väster Våla i norra Västmanland, han är en förtidspensionerad folkskolelärare som bor i ett litet torp, ensam sedan han skilde sig. Han sköter om sina bin, sitt potatisland, sin trädgård och sin hund som ofta springer bort. Han är fyrtio år, men ser mycket äldre ut, hans liv är anspråkslöst. Allt detta får man veta genom en yttre berättare som tagit hand om Westins efterlämnade anteckningsböcker.

Våren 1975 förstår Lars Lennart Westin att han före hösten kommer att vara borta, han har en dödlig cancer, när det bruna kuvertet med fönster på kommer med posten lägger han det åt sidan och går ut med hunden.

Det här är en tunn roman i dess format, men innehållet är rikt på betraktelser, tankar över livet, mycket bakåt, men också i nuet, att se i stunden, i naturen och vardagen och till slut över döden som lurar i bakhuvudet. När smärtorna försvinner börjar ett litet hopp försiktigt spira, men rädslan att smärtorna ska komma tillbaka grusar hoppet.

Här avhandlas döden i olika format, människans och landsbygdens, ett förfall här i biodlarens skepnad, sedan kan man fundera över tiden, nedläggning av service på landsbygden, och enkla lösningar med förtidspension. Människans anpassningsförmåga, men också kampen för att få behålla livet, behålla det man har, men inte till vilket pris som helst, och till slut ilska.

Jag kände mig närvarande i biodlarens tankar, precis som med en gammal vän. Lars Gustafsson har förmågan att sätta ord på det vardagliga och det stora så det går in i varandra, på det som vi människor bär på, sorgligt ja, men mycket givande.

”För ett dött bi är man fullständigt likgiltig, man sopar undan det bara.”

Fem pärlor till jungfruns krona, Hustrun, Maria Gu.. Visa hela

Fem pärlor till jungfruns krona, Hustrun, Maria Gustavsdotter, 2009 (pocket 2011) Isaberg förlag

Efter ”Dottern” kommer nu ”Hustrun” i trilogin om Gertraud, året är 1532 och hon står brud, hon älskar och är älskad.

Det är en stor triumf för Gertraud, att hon trots sitt handikapp lyckats hitta en make. Och det största av allt är att hon gifter sig av kärlek, vilket kanske inte var så vanligt överhuvudtaget på medeltiden, och då hon som blivit kallad för ”linkefia” får uppleva äkta kärlek. Nu sparas det inte, hennes far slår på stort, det blir ett brudfölje att beundra.

Men man kan inte bara leva på kärlek, Nils hennes man är skräddare och de blir till slut en stor familj, de får många barn, men även svärmor och svärfar, piga, lärling och släkt ingår i familjen. Även om Gertraud har en stor lust och talang att sy, så går det inte för sig att hon hjälper sin make i hans arbete, hon är kvinna så hennes uppgift blir att sköta hushållet, den uppgiften innefattar en hel del.

Jag tycker mer och mer om att följa Gertrauds vardagsliv, hennes tankar som ofta svävar iväg och hennes bryderier över det som händer runt omkring henne och så själva tiden, att få en inblick i hur det var att leva på medeltiden. Just det här att se hur den ”lilla” människans liv påverkas av vad som bestäms på högre ort, skulle man finna sig i allt, hur många bördor orkade en människa med och vad hade man att välja på? Det märks att författaren är påläst om vad som tilldrog sig i Gustav Vasas Sverige, som här i romanen kallas för kung Gösta.
Kungen gör det svårt för folket, han plundrar kyrkorna på dess silver som smälts ner för att betala skulder till Lubeck, det införs sanktioner och hårda straff, många tröttnar på kungens restriktioner och sluter sig till Nils Dacke, det blev till stor olycka för många.

Han tvingar även på folket en ny tro som Gertraud inte är bekväm med, och jag kan tänka mig att det var så för gemene man. Hon vill bikta sig för en präst, för henne känns det som att gå i badstugan om fredagen, skrubba sig ordentligt och sätta på sig en ren särk. Inte för att jag tycker att hon hade så mycket att bikta sig om, Gertraud är en varm och omtänksam människa, som försöker göra det bästa för alla, och till hennes fördel är att hon försöker förstå alla människor, så lång det går, men ibland står det utanför hennes förmåga. Många tunga bördor får hon bära och när hon ber till Gud om lättnad, blir det inte på det vis hon tänkt sig.

Gertrud har fortfarande inte infriat sitt löfte till Jungfru Maria, så mycket kommer i vägen, ska hennes föresats infrias? Kanske i den sista delen.

Fem pärlor till jungfruns krona, Dottern, Maria Gu.. Visa hela

Fem pärlor till jungfruns krona, Dottern, Maria Gustavsdotter 2008 Isaberg förlag

Det här är första delen i en trilogi om livet på 1500-talet, det får sin start 1527 och parallellt med handlingen om den unga flickan Gertraud och hennes familj rullar den svenska historien.


Gertraud har smugit sig iväg till kyrkan, egentligen passar det sig inte att en flicka går iväg ensam, men hon har ett mycket viktigt ärende som inte kan vänta. Hon sitter på knä nedanför den heliga Jungfrun och ber om en amma till sin nyfödda syster, ”om du ger oss en amma åt Elisabet ska jag ge dig ett nytt altarhänge, om jag inte kan köpa dig ett ska jag brodera det själv.” Inte ett så lätt löfte att hålla, för det kommer så mycket annat mellan. Men en amma kommer som på beställning, kanske inte på det viset flickan tror, eller, det kanske beror på hur man ser det.


Gertraud lever i Kalmar, det är en tid av förändring, kungen har bestämt att klostren ska stängas, den nya tron ska införas. När hennes mor avlider i barnsäng blir mycket förändrat och hon får ta mycket ansvar, hennes far är handelsman och seglar stundom iväg för att köpa in varor. Gertraud får lov att växa upp fortare och förstår inte alltid vad som händer, men hon lovar att ta hand om sin syster, vilket inte är så lätt för så mycket makt har hon inte.


Genom Gertrauds ögon växer en bild fram av livet på medeltiden, ur dotterns och då också kvinnans perspektiv. Det är en brytningstid med nya påbud, vilka möjligheter hade en ung kvinna på den tiden, ofta utlämnade åt andras beslut, dessutom var nog Gertrauds utgångsläge något sämre på grund av att hon var låghalt. Gertrauds ögon förstår inte alltid vad som händer, men hon lär sig efter hand att med bästa förmåga värja sig mot ränker och intriger. Man får en inblick i kvinnornas sysslor och deras utsatthet, men även glädjeämnen och gemenskap. Gertraud har tidigt fått lära sig sömnad, så mycket handlar om det ämnet och kanske har hon utvecklat en extra talang för det eftersom hon har sitt handikapp. Sömnaden är inte bara något nödvändigt, stygnen blir en kanal för känslor, det sys in kärlek, längtan, hopp, förtvivlan, sorg och hat, arbetet blir symbol för något annat.


Romanen är lättläst och något romantiserad, ambitionen finns att berätta om livet på 1500 – talet, då mest ur kvinnans perspektiv. Emellanåt kan det bli väl ingående, som det här med sömnaden där tekniker och stygn radas upp, men jag förstår också att det är en viktig del i kvinnornas liv. Makten ligger hos de högre männen, men även hos de äldre gifta kvinnorna och det blir som ringar på vattnet nedåt. Jag tycker om att man får se det genom Gertrauds ögon där hon inte förstår allt som händer, samtidigt så är det beskrivet så att vi som läser inser sanningen före henne och hur hennes oskyldiga och okunniga ögon öppnas mer och mer och hon inser att med list kommer man en bit längre. Religionen är viktig, att gå och bikta sig, så de nya påbuden från kungen förstår hon inte riktigt, han stänger dessutom klostren som kanske hade varit en väg för Gertraud.


Jag uppskattar historiska romaner, där man på köpet får kunskap om tiden den skildrar på ett lättsmält sätt, och just lättsmält är en bra benämning på denna roman. Författaren lyckas mycket bra med att måla upp ett liv i det blomstrande Kalmar. Nu vill jag gärna fortsätta med bok två i trilogin.

Fem pärlor till Jungfruns krona, Änkan, Maria Gust.. Visa hela

Fem pärlor till Jungfruns krona, Änkan, Maria Gustavsdotter
2010 Maria Gustavsdotter & Isaberg förlag

Jag har nu följt Gertraud, som dotter, hustru och nu i den sista romanen som änka, det hela började i Kalmar1527 och avslutades i Kalmar våren 1774,och det är med viss sorg jag lämnar henne. Ett liv har målats upp, i svensk medeltid, inget lyxliv, ej heller i det värsta armod, men genom Gertrauds ögon har man fått en bild av hur människor levde, både högt och lågt och förstått hur alla beslut påverkade människor på olika vis. Efter hand har jag mer och mer känt för denna kvinna.

Medeltiden är en intressant tid att läsa om, men var nog inte så lätt att leva i. Man tydde järtecken, det var missväxt och krig, hårda straff och sanktioner, tron togs ifrån folket och jorden var rund. Gertraud funderade mycket över allehanda ting. När hennes älskade Nils dog var hon helt förkrossad, hon ville så gärna följa efter kistan, men det tilläts inte att kvinnor var med vid jordfästningar.

Nu blev hon satt på undantag, fick lämna ifrån sig nyckelknippan till sonens hustru och flytta upp på vinden, på ett vis tyckte hon det var skönt att slippa ansvaret, men sonhustrun kunde ha varit mildare. Gertraud som alltid med värme tagit emot de som behövt hjälp och husrum fick nu känna sig som en belastning. När det otroliga och fasansfulla hände att hon blev uppvaktad av den enda man hon avskydde och sonen och sonhustrun var med på giftermålet blev Gertraud desperat. Hon kämpade emot till ingen nytta, men efter att hon förtvivlat fann hon som så ofta på råd och så även denna gång, kanske inte som hon tänkt sig, men man kan säga så här, att hennes brinnande intresse för att sy kom till stor och oväntad hjälp, inte på det sätt hon trott och kanske inte på ett så snyggt sätt heller. Hon visste att hon gjort ont, men det värsta som hon själv tyckte var att hon inte ångrade sig och då inte kunde be Gud om förlåtelse.

Den allmoge människan var utsatt på medeltiden och kvinnor allrahelst, det var viktigt att de blev gifta och de hade sällan förmånen att välja. Det var tillåtet att aga sin fru, men ej misshandla, men hur visste man det och hade mannen en hög ställning så var det ingen som vågade säga mot. En utväg för kvinnan var att gå i kloster, så då även för män, min spekulation är att det mer blev en utväg för kvinnor och ett mer medvetet val för männen. Gertraud med sitt lyte trodde aldrig att hon skulle bli gift, så därför var hon inställd på att gå i kloster. Nu satte ju Gustav Vasa stopp för det när han stängde dem, så för henne var det egentligen bra för hon träffade sin skräddare och fick uppleva kärlek, jag tyckte kanske först att det var väl romantiserat, men känner nu att det nog behövdes lite lycka också för att väga upp det tunga.

Hur blev det då med hennes löfte till Jungfrun, ja det blev inte precis så som hon tänkt och lovat, men det skulle komma till användning, kanske på ett bättre sätt.

Maria Gustavsdotter har lagt ner ett gediget arbete på denna berättelse det märks, ett personregister finns och i slutet på boken är det en ordlista över de uttryck som användes på medeltiden, som vi kanske inte längre vet vad de betyder, hon har även klargjort de delar i Madonnans fröjder som Gertraud broderade. Maria har även förklarat hur man under 1500-talet levde efter den Julianska Kalendern och till slut också kommit med lästips för dem som vill förkovra sig i tiden, mycket imponerande.

En sekund är jag evig, Maria Gustavsdotter Histori.. Visa hela

En sekund är jag evig, Maria Gustavsdotter Historisk Media 2018

Nutid och 1700-tal varvas och får till slut en gemensam nämnare. Annika arbetar som piga i Lund i ett 1700-tal som präglas av fattigdom och krig med Karl XII i spetsen. Som omyndig kvinna kan inte Annika ta några egna beslut om sitt liv, men så länge hennes mor finns så är det inget stort bekymmer för henne, men problemen hopar sig den dag hennes mor avlider och hon blir beroende av sin våldsamma styvfader. Hon måste finna en utväg, men hur?

I nutidens Uddevalla bor bibliotekarien Birgitta, hon lever ett lugnt liv med sin make och två utflugna barn. Birgitta har många gånger rest till sin mor i Lund när denne behövt hjälp. Nu har modern avlidit och det finns mycket att göra innan begravningen, Birgitta tar ledigt från arbetet och ger sig i kast med att gå igenom sin mors lägenhet, brodern vill att allt ska gå fort, men Birgitta har mycket att bearbeta.

Pigan Annika kämpar för att överleva, bibliotekarien Birgitta går tillbaka i tiden och vill ha svar.

Det här att varva två tider i vartannat kapitel är ett grepp som driver på läsningen, det kan vara störande att byta tid och rum just när man vill veta hur det ska utmynna. Men fungerar det bra så får man belöningen i slutet. Så var det för mig, hade lite svårt i början och det störde mig att byta fokus, tyckte också att Annikas liv var intressantast. Men efterhand kröp Birgitta närmare med sina tankar och handlingar. De båda kvinnorna har helt olika liv, med olika förutsättningar, men bara för att Annikas 1700-tal var en tuffare tid att leva i så förminskar det inte Birgittas liv. Ibland kanske en tanke bakåt är bra att sända, hur människor har levt och hur vi lever idag.

FRÄMMANDE FÅGLAR Jascha, mormor och jag, Jessi.. Visa hela

FRÄMMANDE FÅGLAR Jascha, mormor och jag, Jessica Haas Forsling, 2022 Norstedts

Roligt när man bara råkar på en författare som man inte känt till tidigare och blir intresserad. Lyssnade på Jessica Haas Forsling i podden ”Hälsa för ohälsosamma” där hon egentligen berättade om en annan bok hon skrivit ”Sertralin” som handlar om hur det är att ta antidepressiv medicin och vad som riskerar att gå förlorat på vägen.

Men jag ville börja med hennes debut ”Främmande fåglar”, genom hennes roman fick man vetskap om en till författare den judiske Jascha Golowanjuk som skrivit ett otal romaner. Just det är tjusningen med att läsa, det öppnas valv efter valv som en annan känd författare uttryckt sig.

När Jessica sitter vid sin mors dödsbädd hittar hon ett tummat exemplar av Golowanjuk i dennes bokhylla. På titelsidan står hennes mormors namn och hon blir nyfiken på att veta mer, både om sin mormor och Golowanjuk, hur deras vägar korsades.

Nu börjar ett nystande i det förflutna, samtidigt som Jessica själv genomgår en operation, ett arv efter sin mormor som betyder att hon bär på en BRCA2 -mutation vilket i sin tur innebär att hon som säkerhet bör operera bort båda brösten och äggstockarna. Efter operationerna bestämmer Jessica sig för att föra sitt judiska arv vidare genom att lära sig mer om hur man firar de judiska högtiderna.

Så historien varvas av Jessicas sökande i sin egen släkts historia, hade lite svårt att hålla reda på alla namn där ska jag erkänna, för att också berätta om Jasschas liv. En man med många stråkar på sin lyra.

Sammanfattningsvis, nya bekantskaper som verkligen skapar ett intresse att utforska mer.

Käraste Herman av Maja Hag.. Visa hela

Käraste Herman av Maja Hagerman Norstedts

Efter att ha läst ”Stöld” av Ann-Helen Laestadius, kändes det som jag ville ha mer förkunskap om samernas liv, det här är verkligen ingen snygg sådan och jag förstår att det fortfarande skuggar deras historia.

Herman Lundborg var en man med många idéer, han var med och startade upp världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala 1922 och han blev dess första föreståndare, inriktningen skulle vara folkhälsan., men Lundborg förde det mer och mer in på rasfrågan. Han varnade för rasblandning och stödde öppet Hitler och Nazityskland, hade ett finger med även där.

Men om han levde som han lärde går att fundera över, han hade förhållanden med samekvinnor verkade det som och gifte sig till slut med Maria som var same och fick en son med henne, sonen ville Herman först gömma undan, men som han sedan tog hem, mycket på grund av Marias påtryckningar.

Innan Lundborg gav sig in på rasbiologin hade han funderingar över varför vissa blev sinnessjuka, var mer inne på det sociala perspektivet, men gick sedan över till arvsteorin. Hagerman beskriver honom som fanatisk och jag tänker att han måste haft en stor dragningskraft på människor, fick dem att göra obekväma saker. Det är svårt att förstå hur han fick med sig så många på sina idéer och undersökningar.

Maja Hagerman har lagt ner ett gediget arbete på denna bok , mycket av uppgifterna har hon fått fram av brev, då mycket genom brevväxlingen mellan Herman och hans fru Thyra, som mest fick sitta hemma och vänta och ta hand om de två sönerna.

Tänker till slut på hur viktig brevväxling varit för denna bok och många andra, en tidsdokumentation, hur blir det, kan vårt sätt att kommunicera få samma betydelse för historien

BERÄTTELSE OM ETT LIV, Peter Handke 1972 Albert B.. Visa hela

BERÄTTELSE OM ETT LIV, Peter Handke 1972 Albert Bonniers Förlag i översättning av Eva Liljegren

År 2019 tilldelades Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademiens motivering löd, ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet”.

Att Svenska Akademien fick utstå kritik för sitt val har väl inte undgått någon. Jag har läst denna roman om ett liv utan att lägga någon åsikt om författaren bara om hans verk, skilt verket från personen och dennes åsikter. Egentligen vet jag inte varför jag ska behöva påpeka det, men gör det ändå, så inga diskussioner behöver framkomma om just det.

Det har gått sju veckor sedan Peter Handkes mor tog sitt liv, sonen känner ett stort behov av att skriva om henne, hennes liv och död.

Hon föddes i Österrike, det var fattigt och även om familjen fick det lite bättre så hade fadern vanan inne att spara och fortsatte med det. Friheten var snål för kvinnorna på den tiden i Österrike, så mycket framtid fanns det inte för dem i byn då ej heller för modern, fast hon var begåvad fick hon inte fortsätta läsa.

Författaren skriver: min mor hade ett glatt lynne, ville lära sig saker, hade tiggt om att få lära sig något, det viftades bort. Till slut gick fadern med på att hon kunde få lära sig matlagning.

Kärleken blev inte heller som hon hoppats på, gifte sig med en man hon bara kände avsmak för, som ej heller var Peters far.

Detta är en berättelse om ett liv som börjar livfullt för att tonas ner och till slut slockna. Det är även en berättelse om sorg, hur den tar sig olika uttryck, ena sidan vill författaren inte prata om den, vill inte att andra pratar om den för att sedan själv bara vräka ur sig om sin mors självmord. Pendlandet mellan olika känslor. På ett vis skriver han med distans, men för den skull inte utan känslor, utan mer rakt på.

Vet inte om jag blev så berörd av detta, jo tyngd, för det är en berättelse om ett liv som sakta monterades ner och en son som inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till det.

Hjärnstark, hur motion och träning stärker din hjä.. Visa hela

Hjärnstark, hur motion och träning stärker din hjärna Anders Hansen 2016 fitnessförlaget

If you are in a bad mood go för a walk. If you are still in a bad mood go for another walk. Hippokrates

Anders Hansen är läkare, psykiatriker och författare, i denna bok återger han på ett lättsamt vis den modena hjärnforskningen som visar att motion och träning har en fullständigt ofattbar effekt på hjärnan. Så vill du bli mer stresstålig, må bättre, förbättra ditt minne, bli mer kreativ och intelligent så visar forskningen att du ska röra på dig, så läs boken ”Hjärnstark” och få insyn i hur hjärnan fungerar.

Redan 1905 var man inne på detta spår, och på 1980-talet bedrevs en forskning där man jämförde effekterna av träning med medicin vid depression, men den bedrevs ej av läkemedelsbolagen, och som Anders skriver, det fanns inget kommersiellt intresse i detta,

Din hjärna innehåller alla dina personlighetsdrag, men den hjärna du har idag är inte den samma som du hade igår. Det som forskningen visat är att vår hjärna är föränderlig, inte bara hos barn utan även hos vuxna. Det bildas nya hjärnceller, kopplingar skapas och försvinner och allt vi tänker och gör förändrar hjärnan lite grand. Det positiva i det här är att vi själva kan påverka hjärnans kopplingar, för som Anders menar så är det inte medfödda egenskaper som påverkar hjärnans kopplingsmönster, det är vår livsstil. Det är vi som till stor del styr vår hjärna, med våra tankar och handlingar. Att något som 20-30 minuters fysisk aktivitet påverkar plasticiteten låter fantastiskt i mina öron.

Länge har vi trott att för att hålla hjärnan i trim så är det korsord och minnesträning som gäller och det stämmer till viss del, men det finns något som är betydligt bättre för minnet och det är regelbunden fysisk aktivitet. När man löser korsord är det framförallt språkcentrumet som aktiveras, vid promenader är det hela hjärnan. Anders Hansen skriver att hjärnan verkar förvånande nog vara det organ som stärks allra mest av att vi rör oss. När vi rör på oss ökar blodflödet i hjärnan och det gör att den fungerar bättre, men anstränger man sig så mycket att man blir helt utpumpad minskar istället blodflödet i hjärnan, troligtvis behövs det då i musklerna och dirigeras dit istället. Kanske kan vi påminna oss om någon gång då vi tagit ut oss fullständigt, hur svårt det då varit att tänka klart.

Kan då något så enkelt som regelbundna promenader ett par gånger i veckan göra skillnad? I en undersökning av 100 personer i 60–årsåldern fick hälften av gruppen ta promenader några gånger i veckan i ett års tid och den andra hälften fick göra lugna övningar där de inte fick upp pulsen. Både före och efter året undersöktes deras hjärnor i magnetkamera och de genomgick även en del psykologiska tester. Det visade en stor skillnad mellan grupperna, de som promenerat hade fått bättre kondis och en effektivare hjärna, kopplingarna mellan hjärnans olika lober hade stärkts, de var bättre integrerade i varandra, den fysiska aktiviteten hade alltså påverkat hjärnans kopplingsmönster till det bättre. Det här betyder att hjärnan arbetar effektivare om man är fysiskt aktiv och kan tom bromsa åldrandet av hjärnan och minska risken för demens. Upptäckten att risken för demens kan minska med 40 % genom dagliga promenader gjordes för några år sedan utan att den fick någon större uppmärksamhet, märkligt kan man tycka och synd. Anders menar här att ett läkemedel med samma effekt hade på nolltid blivit världens mest sålda preparat.

Det finns så mycket information i denna bok, men för den delen är det inte svårläst utan allt är mycket pedagogiskt upplagt och lättförståeligt och väldig väldigt intressant och jag har försökt att läsa den i små doser för att verkligen tillgodogöra mig all information. Hansen förklarar vad olika områden i hjärnan har för syfte och hur bra det blir om samarbetet mellan dem fungerar. En funktion som jag vill återge är hur hjärnan kan bromsa stress. Amygdala är en mandelstor del av hjärnan som vi har två av, de sitter långt in i tinningloben, en på var sida, amygdala sätter kroppen på helspänn vid fara, vi blir stressade, då har vi två bromsar, hippocampus som sitter i minnescenrtumet och frontalloben som står för det logiska tänkandet och vad är det som förbättrar det systemet, rätt gissat fysisk aktivitet, och även styrketräning.

Allt det här verkar onekligen vara för bra för att vara sant, kan det vara så enkelt, men också skrämmande för dem som har svårigheter att röra sig. Men som Anders skriver lite rörelse är bättre än inget alls. Detta har varit en mycket hoppfull och givande läsning, men det väcker också mycket frågor.

Margaret Thatcher Kenneth Harris Timbro 1989 i öve.. Visa hela

Margaret Thatcher Kenneth Harris Timbro 1989 i översättning av Britt Arenander

Har med stort intresse följt ”The Crown” och som vanligt blir jag intresserad av att veta mer, då mycket om karaktärerna i serien, nu kom turen till Margaret Thatcher. Som på beställning hade min käre son ett exemplar i sin bokhylla.

Margaret Thatcher, kvinnan som väckte och fortfarande väcker många känslor, älskad och hatad. Hon var 1987 den första premiärministern i Storbritannien att vinna tre val i rad . Kenneth Harris porträtterar i denna biografi Thatcher på ett personligt och ett politiskt plan. Margaret växte upp i ett lägre medelklasshem, hon såg upp till sin far. I sin uppväxt fick hon lära sig att vara behärskad, inte beklaga sig och vara tacksam över varje glädjeämne, inte grotta ner sig i misslyckanden utan fortsätta sitt arbete. Att inte vara rädd för att vara annorlunda, inte följa massan, med andra ord, tänka själv. Det kan man nog säga att hon gjorde, trodde hon på någonting så var det svårt att bromsa henne. Hon genomförde många obekväma beslut, tog sig fram i en manlig värld och var antagligen inte lätt att arbeta med. Margaret hade stora krav på sig själv och jag tänker då att man då också har stora krav på andra och kanske inte riktigt förstår att alla inte är utrustade med samma styrka. Harris tar upp det politiska spelet och då förspelet till att Thatcher kom till makten och det gör att man får en helhets bild.

Harris skriver, ”Två regeringar höjer sig över alla de andra i Storbritanniens historia sedan andra världskrigets slut, Attles, mellan 1945-1951 och Thatchers, från och med 1979. De skiljer sig från de andra genom att de båda kom till makten genom att utlova positiva, kontroversiella och övergripande program som inte bara var avsedda att förvalta utan också att förändra samhället. Båda höll sina löften, bådas politik grundades på moral, på en känsla på vad som är rätt eller fel. Paradoxen i jämförelsen är kontrasten, mycket av vad den ene gjorde har den andre för avsikt att upphäva.”

Det här är en modig skildring av Ann som här i sin.. Visa hela

Det här är en modig skildring av Ann som här i sin berättelse totalt utlämnar sig själv och i viss mån också sina närmaste.

Ann Heberlein beskriver i ett rasande tempo hur det är att vara manodepressiv. Att pendla från den ena ytterligheten till den andra. Hon känner sig hemlös och tycker att alla andra är normala, en främling bland främlingar. Det borde inte vara så.

Ann är välanpassad, välutbildad, välklädd, välskött, vältalig och välklippt. Tillhör normen på alla sätt och vis men ändå en främling.

Hon beskriver depressionen som att se allt genom en svart lins och manin som att se genom förstoringsglas. Världen får skarpare konturer och färgerna blir klarare.

Det känns som om alla ord har forsat ur Ann, hon skriver det hon känner och skräder inte orden även om de sårar. Det är väldigt självutlämnande och hennes närmaste är inte skyddade från hennes vassa tunga. Jag kände i början av boken irritation över att Ann var så upptagen av sig själv och sin sjukdom. Men ju mer jag läste desto mer kände jag hennes ångest och förstod hur jobbigt det måste vara att leva med dessa ångestkänslor, att hela tiden kämpa. Så mycket energi det måste gå åt till att bara försöka leva. Hennes familj blir även de drabbade av hennes sjukdom, och det kan inte kännas bra för Ann. Det känns som om allt blir en ond cirkel.

Egentligen säger titeln på boken allt om hur Ann känner sig och det gör ont att en människa ska behöva må så dåligt i nutidens Sverige, eller är det just för att vi lever i en sådan stressig och ytlig tid som så många människor mår dåligt? Fattas det något i våra liv? I sina maniska perioder är författaren väldigt produktiv och hon är inte ensam om det. Många av hennes kollegor, både levande och döda har eller har haft den här sjukdomen. Då kan man fundera, är det produktiva människor som blir drabbade eller krävs det så mycket att skapa att det framkallar ångest?

Det är en tänkvärd och bra bok som Heberlein har skrivit. Man får lite att fundera över.

En resa genom krigets Ukraina, ett reportage.. Visa hela

En resa genom krigets Ukraina, ett reportage från våren 2022, Cyril Hellman


Cyril Hellman och Geir Angell Oygarden bestämmer sig våren 2022 för att ge sig ut på en reportageresa till krigets Ukraina, egentligen känner de inte varandra men genom en gemensam bekant har de blivit sammanförda. De är väldigt olika som personer, Cyril anser sig själv som den slarvige och Geir mer den ordningsamme, det blir något komiskt när han beskriver deras olika personligheter. Men det ska visa sig att den kombinationen kanske inte var en nackdel.

Trots det svåra ämnet så har författaren Cyril Hellman lyckats skriva mycket lättläst och underhållande, det är en personlig ton boken igenom och Cyril bjuder verkligen på sig själv, hans rädslor och tankar, han gör inga försök att försköna sig själv och det liv han lever och levt. Många återblickar bland annat från sina barndoms somrar, som han tillbringade med sin mor i Ryssland, så man kan förstå att känslorna är motstridiga.

Fakta blandas med återblickar och nutid. Men det finns svåra passage som när han berättar om tortyr och våldtäkter, på barn, pojkar och kvinnor, och funna massgravar. Det är så svårt att ta in att människor kan vara så grymma, dessutom få medalj för ”enastående insatser”, detta passage var väldigt svårt att läsa. Här gör Cyril också ett avsteg från sin yrkesroll när han med hjälp får ut en kvinna och hennes dotter från Ukraina, senare också hennes mor och några till. Han skriver, att då har vi i alla fall gjort något för mänskligheten. Just det kan jag känna, vad kan man göra? Jag följer med i nyhetsflödet, läser och lyssnar och det känns till slut så maktlöst. Att det är ett kämpande folk som sätter sin frihet högt, förstår man.

Några slutord från Kievs borgmästare Vitalij Klytjko som Cyril träffade,” Vem är du beredd att dö för? Bara din familj, eller hur? Ryssarna strider för pengar, vi strider för våra familjer och vår självständighet. De kan aldrig vinna”

Den gamle och havet, Ernest Hemingway, i översättn.. Visa hela

Den gamle och havet, Ernest Hemingway, i översättning av Mårten Elund, Albert Bonniers Förlag 1952

För den gamle kubanske fiskaren i sin lilla båt hade turen vänt, 84 dagar utan fångst och pojken som han hade haft med sig och lärt upp blev uppmanad av sina föräldrar att flytta över till en annan båt, den gamle förstod dem. Det ansågs att den gamle nu definitivt och utan återvändo var salao, den värsta form av otur som fanns. Den gamle hade kommit till den punkt i livet där han inte hade så mycket att förlora annat än sin heder och när de andra fiskarna gjorde narr av honom blev han än mer sporrad, han gav sig ut igen och den här gången skulle han ge sig längre ut än han brukade.

Handlingen i denna klassiker känner nog de flesta till och den har diskuterats från olika håll, varför den blivit så läst och omtalad. Jag förvånades själv i början av läsningen hur enkelt språket kändes,nästan lite barnsligt, men efter hand utan att jag vet hur det gick till så njöt jag av varje ord och ton. Med varsam och kärleksfull hand beskrivs den gamle och hans kärlek till havet, det hav som han ser som en kvinna som ger och tar, det som först verkar vara så lite, öppnar sig efter hand. Man kan tycka att det inte hände så mycket på ytan, men jag kände något som bubblade upp mer och mer, en ihållande spänning och en stor sympati. Där ute i sin ensamhet blev läsaren en del av fiskarens tankar och resonemang med sig själv, att lyckas med det är stort, att verkligen känna med honom.

Det är en berättelse om människans förutsättningar och val, om kärlek och vänskap, om tron på sig själv, för vem ville fiskaren bevisa att han fortfarande dög, för sig själv, för pojken eller för hela byn? Hur tänker vi själva? Fiskaren hade en trogen vän, pojken fanns med honom i tankarna där ute på havet, det stärkte. Den gamle hade ett mål, det målet ändrades efter hand, han anpassade sig efter situationen och de medel han hade till hands. Hans litenhet mot det stora.

Man kan välja hur man vill läsa ”Den gamle och havet”, rakt upp och ner och njuta av språket och den enkla historien, eller försöka se nyanserna och budskapet, vad döljer sig under ytan. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, det bestämmer ögonblicket. Jag själv gick in berättelsen som i vilken berättelse som helst, kanske kände jag lite att det förväntades lite mer av en nobelpristagare, men efter hand flöt jag in och det öppnades tankar som följde långt efter jag slutat läsa, den lade sig i sinnet.

En berättelse om ett jaktsällskap på safari i Afri.. Visa hela

En berättelse om ett jaktsällskap på safari i Afrika.

Hemingway som här framställs som en skrävlare och hans fru ”lilla mamma” som han kallar henne söker spänning i Afrikas rika djurliv. De verkar ha ett kärleksfullt förhållande till varandra och hon förstår honom på pricken. Med på expeditionen har man jägare, spårare, bärare och kockar. Det hela går ut på att fälla det största och ståtligaste djuret, från noshörningar till kudu bockar. Hemingway vill gärna briljera och blir lite sur om någon bräcker honom.

Hemingway är en skicklig berättare och han får fram stämningen i sällskapet. Det är samtal och planeringar för jakten och det kan vara stunder vid elden på kvällen med grillat och whiskey. Beskrivningarna av personers utseende och lynne blir ofta komiska, han gör sig lustig över befolkningen och kallar dem vid ord som inte skulle godkännas i vår tid. Även hans beskrivning av kvinnan skulle säkert ogillas av vissa i dessa feminist tider. På det viset känns den här historien befriande. Han är även en mästare på att beskriva naturen så att man ser den framför sig.

Men allt det här, det räcker inte för mig. Det blir ganska tjatigt med allt jaktprat om att följa spår och sedan hur djuret skjuts och slaktas. Kanske någon med jaktintresse har mer behållning av boken. När jag la ifrån mig den så kände jag ingen saknad. Men det betyder inte att jag ger upp Hemingway, han är en skicklig berättare och jag ska ge honom en chans till när tillfälle ges.

På det viset är det svårt att sätta ett rättvist betyg när jag tycker att historien inte är så intressant men att berättar glädjen är bra. Men slutligen är det så att för att jag ska tycka att boken är bra så måste historien vara intressant.

Det kan tilläggas att jag läste den svenska versionen.

MUSSELSTRANDEN Marie Hermanson 1998 En berättelse.. Visa hela

MUSSELSTRANDEN Marie Hermanson 1998

En berättelse man snabbt sugs in i, ett drama med inslag av mystik. Nutid varvas med återblickar, författaren väver in många olika händelser och människor och knyter snyggt ihop påsen.

Ulrika besöker med sina två barn familjens förra sommarställe där hon tillbringat många somrar med sina föräldrar. Egentligen var hon mest hos grannfamiljen, en stor spännande , bullrande familj som Ulrika gärna ville tillhöra. Just hur spännande andras liv kan tyckas mot ens eget framträder tydligt här, sedan i backspegeln kan bilden vara en annan.

På musselstranden gör hennes två pojkar ett skrämmande fynd, nu börjar Ulrikas minnen ta form.

Hermansson skriver väldigt underhållande, så intresset hålls vid liv ända till slutet.

Corinne Hoffmans första bok ”Den vita massajen” bl.. Visa hela

Corinne Hoffmans första bok ”Den vita massajen” blev en stor succé och efter den hade hon inga tankar på att skriva en bok till. Men intresset för hennes äventyr i Kenya var fortfarande stort och många läsare ville veta hur det gick för henne och hennes dotter Napirai vid hemkomsten till Schweiz.

Mager och trött anländer Corinne med sin femton månader gamla dotter till Schweiz där de blir mottagna av hennes mamma och Hanspeter. Det var så nära att de inte hade tagit sig igenom passkontrollen i Nairobi, men till slut satt de på planet och Corinne kunde dra en lättnadens suck. Det här var slutet på den kärlekssaga som den förra boken handlade om. De var för olika, det blev en för stor kulturkrock för att deras kärlek skulle hålla.

Nu får vi följa den lilla familjen i deras kamp att skapa sig ett nytt liv i Schweiz. Att se allt överflöd och att ha rinnande vatten och en riktig toalett och att få fira en vit jul.

Allt Corinne ser och upplever jämför hon med sitt liv i Kenya, som hon också kan längta tillbaka till. Men hade hon stannat med sin dotter hade Napirai till slut blivit tvingad till en omskärelse.

Något som Corinne tycker är en stor skillnad här och i Kenya är respekten för de äldre. Här är de äldre inte så mycket att lyssna på, till skillnad från byn där de äldre ansågs visa och man lyssnade till vad de hade att säga och visade vördnad för dem. Det är två olika världar och de har både positiva och negativa sidor. Hon håller kontakt med byn genom brev till sin mans bror James och hjälper dem ekonomiskt hela tiden, i den mån hon kan.

Corinne Hoffman verkar vara en impulsiv människa, att först lämna ett bekvämt liv för en massaj i ett främmande land. Att leva i en hydda med jordgolv och föda barn i detta land. Sedan när hon bestämde sig för att återvända när det blev för svårt. Vilken kamp, innan hon fick ordning på livet igen. Det verkar som en overklig saga, och man kan beundra hennes mod. Hon verkar vara en människa som söker sig till utmaningar.

Berättelsen är väldigt lättläst och ganska roande, men kanske ingen litterär sensation. Men den gör heller inte anspråk på det. Det är en bit ur författarens liv. En intressant berättelse.

Flyga drake, Khaled Hosseini 2003 i översättning a.. Visa hela

Flyga drake, Khaled Hosseini 2003 i översättning av Johan Nilsson

En gripande berättelse om ett lands historia och de två pojkarnas vänskap. Amir som är huvudpersonen och berättaren är pashtun och hans vän och tjänare Hassan är hazar. Till en början är Amir väldigt ovetande om deras olika ursprung, att pashtunerna i sekel förföljt och förtryckt hazarerna. Amir pendlar i sina känslor, han är många gånger grym mot sin vän och begår ett stort svek, medan Hassan är den trognaste vän och tjänare som skulle göra allt för Amir.

Författaren beskriver mycket bra Afghanistans historia, från 1700-talet och framåt, då mer detaljerat vad som hände på 1900-talet. När ryssarna invaderade så flydde Amir med sin far till USA. Där började de ett nytt liv, medan Hassan och hans far Ali blir kvar i Afghanistan, ingen bra situation för dem. Hela tiden ligger Amirs svek som en tyngd över honom, han försöker göra sig av med den, till slut måste han agera, mycket mot sin egen vilja.

Jag blir från första början helt uppslukad av berättelsen, irriterad många gånger på den bortskämda Amir, som ofta agerar så själviskt. Tiden i USA med sin far är också intressant, de bygger sakta upp ett liv där med andra Afghaner som flytt. Men en dag måste Amir återvända till sitt hemland som nu är talibanstyrt. Nu blir det genom hans ögon man får se förändringen. Senare tycker jag att berättelsen byter skepnad, det blir för slumpmässiga sammanträffanden, det blir banalt, som om en helt annan berättare tar över.

Avslutningsvis lyssnade jag på Ahmad Khan Mahmoodzadas sommarprat från 2016, han och hans familj fick betala ett högt pris för hans medverkan i filmen som bygger på boken.

En bok med en ton som omslöt mig från början till.. Visa hela

En bok med en ton som omslöt mig från början till slut, som gjorde att den var väldigt svår att lägga ifrån sig.
När Erik och Inga efter faderns död går igenom hans saker så hittar de brev, ett av breven är från en kvinna som skriver något de inte förstår eller hört talas om. Genom hans dagbok förstår de också vilka fasor deras far genomlidit i första världskriget, något som han aldrig ville tala om. Eftersom breven ligger så prydligt och synligt på pappans skrivbord så verkar det som om han ville att de skulle hitta dem.
När någon närstående avlider så kan man inte längre föra samtal med personen, men man kan föra samtal i huvudet och det är vad Erik gör med sin far. Han ser och hör honom i drömmarna. Under en tid så fanns han tydligt i sin sons liv och det var det han inte berättade som väcker tankar. För att få svar på frågorna så började Erik och Inga leta efter den okända Lisa.
Mycket handlar det om hur syskonen bearbetar sin sorg som går i olika stadier och under tiden pågår deras vardagsliv. Erik, en medelålders frånskild psykoanalytiker som bor i Brooklyn, hyr ut en del av sitt hus till Miranda som är ensamstående mor. Det uppstår känslor från hans sida, men Mirandas liv är inte okomplicerat. Systern Inga är änka sedan fem år och har en tonårsdotter Sonia, de har också sorger att bearbeta. De har mött 11:e september attackens fasor, både närvarande och posttraumatiskt.
Det här är mycket en berättelse om sorg, hur den går i vågor och väcker minnen och frågor. Frågor som man kanske aldrig får veta svaret på och till slut får acceptera att det så kommer att förbli, eller att det visar sig att människor man tror sig känt inte riktigt är vad man trodde. Att det tar tid att släppa taget och att vi behöver den tiden för att gå vidare.
Jag funderar lite över om det som kvinna är svårt att skildra en mans tankar. Siri Hustvedt har i alla fall lyckats väldigt bra med det, och hon gör det ödmjukt och det känns helt naturligt. Erik är en lugn person som iakttar både sig själv och andra utan att fördöma, men kan också säga ifrån om det kommer till sin spets. Hans syster däremot är den pådrivande och det är intressant att följa deras relation.
Jag tyckte mycket om den här romanen för den innehöll så mycket som sker i livet, sorg, kärlek, vänskap och allt som ingår och snurrar i vardagen, att det inte alltid är rosenrött, men att det finns guldkorn som dyker upp då och då. Det handlar om livet. Författaren ger sig tid att bygga upp karaktärerna, och hon beskriver dem kärleksfullt med alla deras fel och brister. Jag hade gärna följt personerna i boken ett tag till. En tanke slår mig är att det här skulle bli bra på film.
Det jag får med mig av denna roman är att allt behöver sin tid, och en dag är det dags att gå vidare fast vi inte har alla svaren.

Bleknande berg, Kazuo Ishiguro 1982 i översättning.. Visa hela

Bleknande berg, Kazuo Ishiguro 1982 i översättning av Niclas Hval

En finstämd berättelse med ett mörkt djup, minnen som gås igenom, sorg över en förlorad dotter. Etsuko lever nu i England, hon minns en sommar i Nagasaki efter kriget, hur de försökte skapa en framtid. Mötet med en egensinnad kvinna med sin lilla dotter.

Mycket ligger under ytan, fragment som som anas, det är tankar och dialoger. Vänskapen mellan Etsukos och Sachiko är betydande, en vänskap som verkar ensidig. Dotterns besök som känns som en besvikelse, svärfadern som Etsuko verkar trivas med. Men hela tiden har jag en känsla av att Etzuko är någon annanstans och bara spelar en roll att vara till lags.
Vill man ha en roman där det händer saker är nog inte denna man söker. Här är det mer ett sökande under ytan, dialoger och tankar som jag uppskattade att ta del av.Men samtidigt känns en tomhet, så jag lämnar Etzuko men mer frågor än svar.

The Remains Of The Day, Kazuo Ishiguro, Faber and.. Visa hela

The Remains Of The Day, Kazuo Ishiguro, Faber and Faber Limited 1989

Stevens ger sig ut på en bilresa som hans nye amerikanska arbetsgivare föreslagit. Han ser på det vackra brittiska landskapet, det är som om det vet om dess skönhet, dess värde, Stevens tänker att hon inte behöver skylta med det. Den beskrivningen skulle mycket väl vara en beskrivning av honom själv.

James Stevens är butler, har varit det i hela sitt liv och hans far var det till sin död, de var och är båda den perfekta butlern, det är med värdighet de utfört sina sysslor. Nu när Stevens ger sig ut på sin resa så tänker han tillbaka på det som varit, samtidigt som han är i nuet och njuter, lite ovant kanske, men kanske också ser framåt med förhoppningen att Miss Kenton ska återvända till Darlington Hall som husfru. Hon har i sina brev antytt att äktenskapet inte är problemfritt och har i perioder lämnat sin man.

Om Stevens förhoppningar om Miss Kenton sträcker sig längre än till att hon ska återta sin tjänst förtäljer inte historien, men vi kan ana det. Stevens är inte en man som strör känslor omkring sig, men mellan raderna förstår man att det inte är omöjligt att han hyser varma känslor för denna kvinna och egentligen gjort det länge. Men att visa det, för honom är det mycket svårt, en man som är fostrad att hålla inne med privata känslor, att vara lojal mot sin arbetsgivare, sitt yrke, sitt kall. Det handlar om värdighet.

Men hur långt kan man gå innan man förlorar sig själv? När Stevens tänker tillbaka på särskilt ett tillfälle då det var en sammankomst på godset, och representanter från olika länder samlades för att diskutera en lösning på tyskarnas situation efter kriget.(Vilket Stevens inte själv hade några synpunkter på, även om andra hade det.)Samtidigt som han utförde sitt arbete så låg hans fader för döden. Efteråt tyckte han att han klarat att hålla balansen och att hans far säkert hade handlat lika i samma situation. Är det ett försvar han sätter upp, eller är han så bunden vid sitt ämbete att han i grunden tror att det går före allt annat, till och med död och kärlek. Hur skulle han se på sig själv utifrån? Med stolthet eller med sorg? Med vissheten om att han förlorat kärlek som var så nära, om han bara sträckt ut en hand.

Varför ska vi lägga vikt på att utvärdera andra människors val, här Stevens val. Livet rullar på och valen kanske inte alltid är aktiva. Ska vi se ner på honom och tycka synd om honom för att han missade kärleken, hade han blivit lyckligare? Kanske, men nu är det som det är. En fråga man kan fundera över är, lever han för sig själv eller för andra? Den frågan kan han bara svara på själv, lätt vore ju att säga, ja han lever för att andra ska ha det bra, men om han i sin övertygelse lever för det, jaha vad säger man då?

Stevens sitter på piren och Miss Kenton har åkt hem till sin make, han förundras över hur människorna som vandrar på piren gläds åt att lanternorna tänds. Han reser sig och tänker att han ska göra sitt bästa för att utveckla sig så mycket han kan med de medel han förmår. Han fattar ett beslut.

Bara en mor, Roy Jacobsen i översättning.. Visa hela

Bara en mor, Roy Jacobsen i översättning av Staffan Söderblom 2020

Så har jag då läst sista delen om folket på den karga ön Barrøya, dess innevånare som formats av livet på ön. Men det har skiftat, vissa lämnat och några har blivit kvar. Sammanhållningen har varit stark, med Ingrid som med fast hand hållit ihop dem, det har varit glädje och sorg.

I den förra ”Fartygets ögon” som jag också tycker är den som berörde mig mest tog Ingrid med sig sin dotter Kaja och vandrade i Alexanders fotspår, en väg som många flyktingar tagit för att nå en fristad. Nu är Ingrid och dottern hemma på ön igen och hon har tagit ännu ett barn under sina vingar, verkar som hon har en förmåga att fånga upp de som far illa. Om hon också har en baktanke med det kanske inte är omöjligt, det behövs folk för att ön ska överleva. Men jag tror mest att hon bara är sådan, ser de sårbar och vill hjälpa.

Känns som det här är en betraktelse över livet. Ingrid har många funderingar, hur hon ska agera moraliskt, hon tar ett hastigt beslut som hon senare får leva med konsekvenserna av.

Titeln Bara en mor funderar jag över, var hon bara en mor, ja för Kaja var hon det, men för alla de andra var hon också det.

Jag läste långsamt på slutet, ville verkligen hålla dessa människor kvar, men till slut måste jag släppa dem, men de kommer att finnas länge i tankarna. Tänkte ett tag att det skulle passa bra att gör en serie av Roy Jacobsens romaner, men kanske skulle min bild då ändras. Om det ändå gjordes skulle det vara svårt att låta bli att titta.

De osynliga , Roy Jacobsen 2013 i översättning a.. Visa hela

De osynliga , Roy Jacobsen 2013 i översättning av Staffan Söderblom

På den lilla karga ön Barrøy i norra Norge bor Hans med sin familj, deras liv består av hårt arbete som svetsar dem samman. Man vill lämna efter sig något som är bättre för nästa generation. Nya tider tränger sig på, men de boende på ön dras hela tiden tillbaka till sitt. Ingrid som är tre är här kommer mer och mer att bli huvudpersonen.

Jag hade lite svårt att komma in i boken, inte förrän i andra halvan släppte svårigheterna att urskilja de olika karaktärerna. Det var som om det var ön som var huvudpersonen, där människorna hade biroller, ett ovanifrånperspektiv . Kan så här i efterhand förstå syftet, att lägga en grund för det som komma skall i de efterföljande romanerna.

"Huggarna" av Roy Jacobsen, en norsk författare. D.. Visa hela

"Huggarna" av Roy Jacobsen, en norsk författare. Det är en roman om den lilla manniskans betydelse.

Bokens huvudperson Timmo är en udda person som betraktas som byfåne. Han försörjer sig på att hugga ved. Det hela utspelar sig i Suomussalmi, en finsk stad med fyratusen innevånare. Året är 1939 och Sovjetunionen är på intågande. När finnarna lämnar byn får det inte finnas något kvar till ryssarna. Så de bränner ner alla hus, men Timmo vägrar att följa med, och eftersom han betraktas som en byfåne får han stanna. Han lyckas till och med rädda några hus som de finska soldaterna tänt på. Hettan blir för stark för Timmo, så han står i skogen och ser sin stad brinna ner. Allt det som människan skapat går upp i rök. Och det konstiga är att han lider mest av att se skolan brinna ner, som han så många gånger själv velat tända på.

Att hugga ved är det viktigaste för Timmo, det är det han är bra på. Han har huggit sig genom livet och nu hugger han sig genom kriget. När ryssarna kommer till Suomussalmi och upptäcker att det är en person kvar, och några hus sparade, blir de misstänksamma. De tror att det är en fälla. Då säger Timmo "Varför har ni gått i den då?" Han känner ingen rädsla, säger vad han tycker. Snart märker de att de har användning för honom, för han är en jäkel på att hugga ved. Samtidigt har han en stor kunskap om hur man klarar kylan, och det är en kall vinter. Snart har han hand om den ryska trossens vedhuggarlag. Det är en samling tvångsuttagna, icke vapenförda, ryska män. De är nedgångna både fysiskt och psykiskt, så nu blir han den starke. Han blir ledaren och de ser upp till honom. Men arbetet är inte riskfritt, bara en bit därifrån pågår ett krig. De finska styrkorna ligger i skogen och skjuter på allt som rör sig. Arbetet är hårt och Timmo har inte ork att tänka på något annat. När sen finnarna återvänder efter att ryssarna flytt, blir han återigen bemött med misstänksamhet. Hur har han lyckats överleva? Har han hjälpt fienden? Själv är han orolig för hur det ska gå för hans ryska huggarvänner. Timmo är en snäll människa som förtjänar ett bättre öde, han har inga konspirationer, försöker bara ta sig igenom livet på bästa sätt.

Det är en lugn berättelse, lite konstigt kanske när det pågår ett krig. Men det är det lilla i det stora, det vi inte får läsa i historieböcker. Den lilla människans betydelse som inte ska glömmas. Den är berättad i jag-form och vi får ta del av Timmos tankar, och det visar sig att han är inte dum, han törs bara vara annorlunda. Jag tyckte mycket om den, för det är en bok om humanism, om medmänsklighet över gränserna. Den är kort berättad och det passar mig bra.

Vitt hav Roy Jacobsen 2015 i översättning av Staf.. Visa hela

Vitt hav Roy Jacobsen 2015 i översättning av Staffan Söderblom

Året är 1944 och kriget har pågått i fyra år, Ingrid återvänder ensam ut till sin ö, ön som format henne. I näten hon lägger ut gör hon en fasansfull upptäckt, men också något som kommer att öppna hennes hjärta för evigt. Ingrid försöker förstå vad som hänt.

Det här är en fristående fortsättning på ”De osynliga”, här är det Ingrids tankar och möten som skildras. Inget verkar omöjligt för henne, hon går rakt på sak utan krusiduller. Hon kämpar för att minnas vad som hände innan allt blev svart, men samtidigt fasar hon för sanningen.

Roy Jacobsen berättar så fängslande, så inlevelsefullt, här blir jag fast från första stund. Det blir aldrig sentimentalt men mycket rörande. Fartyget Rigel som Jacobsen skriver om torpederades av britterna, kanske av misstag. Rigels förlisning verkar inte vara välkänd säger författaren i en intervju. Just det att det Roy skriver om bygger på verklighet gör att jag vill veta mer och letar information.

Norna – Gäst Johannes V. Jensen Albert Bonniers F.. Visa hela

Norna – Gäst Johannes V. Jensen Albert Bonniers Förlag 1919, anonym översättare


Barnets första minne är en rönn full av bär, hans mor hade lagt honom under ett träd i skogsbrynet. Han fick namnet Gäst för han kom från en värld in i en ny som gäst, med nyfiken blick. Gäst kom att leva länge och hamna i många världar.


På ett vis är detta en skapelseberättelse. Danmarks uppkomst ur havet, när inlandsisen förde med sig landmassa från Norges fjäll, fyllde det på Danmarks grund. Sakta började det förvandlas till land och liv började spira, först djuren som spred växtligheten, allt förberett för stenåldersmänniskans ankomst.


Så vackert beskrivet med det ålderdomliga språket, det är en saga, jag vill benämna det som en tidig fantasy. Helt otroligt att jag håller en bok från 1919 i mina händer, med gulnande blad och sköra pärmar.


Johannes V. Jensen erhöll Nobelpriset i litteratur 1944 med motiveringen: ”för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst”

En levande själ, PC Jersild, Albert Bonniers förla.. Visa hela

En levande själ, PC Jersild, Albert Bonniers förlag


När” En levande själ” utkom 1980 var nog innehållet mer absurt mot vad det känns idag, vi vet mer om hjärnan nu och vi kan på konstgjord väg hålla liv i organ. Men en hjärna som guppar runt i ett akvarium känns en aning skrämmande.


Huvudpersonen i denna science fictionaktiga dystopi och till lika berättaren är en hjärna som befriats från sin kropp och sina minnen, ett öga har han fått behålla och ytteröronen. Han lever sitt liv i ett akvarium på ett laboratorium, han har till och med fått ett namn, Ypsilon. För att hålla liv i hjärnan så tillsätts näringslösningar med pipett samt en luftpump som ger syre, man vill åt hans intelligens men det finns fortfarande utrymme för känslor, det gillas inte av det privata konsortiet.


Ypsilons dagar är rätt lika där på laboratoriet och han kan rutinerna och personalen som jobbar där, han är speciellt förtjust i den kvinnliga assistenten Emma som också visar mest empati med honom. Det finns fler forskningsobjekt där, en hund som vevar omkring i luften med en massa slangar i magen och en hand som lever i ett akvarium. Hjärnan försöker få kontakt med dem och märker till sin förvåning att han kan styra deras handlingar. Ypsilon börjar fantisera om att rymma och funderar ut olika tillvägagångssätt, men hans tankar är inte bara hans.


En natt invaderas laboratoriet av vita möss, Ypsilon betraktar inkräktarna med nyfikenhet, nu händer det något! Men när inkräktarna börjar bli för närgångna kommer skräcken. Här känner man verkligen hur utlämnad och försvarslös han är, det är en mycket kuslig känsla som griper tag i mig.


Jag tänker att Ypsilon är en man, det finns inget som tyder på det, det är min egen tolkning. Det är klart, han blir förälskad i Emma och i hans minnesbilder som kommer i små fragment ser han en kvinna sitta vid hans sjuksäng, Vad säger det, egentligen ingenting? En sak är säker, han blir mer och mer en levande själ.


Jag förstår att Jersild här vill skapa frågor och ett varnades finger för hur det kan bli om vi låter kapitalet styra forskningen utan inblandning av forskningsetiska kommittéer. Kan man ha en själ när man man har en hjärna utan kropp, var sitter själen? Har man nytta av intelligens utan minnen? När slutar vi vara människa och hur lång kan vi gå i vår iver att maximera människan, finns det etiska gränser? Här tornar frågorna upp sig.


Ypsilon känner sig instängd och vill ut till friheten, men till vilken frihet? Hur är det med oss, är vi fria eller är vi styrda? Vad vill vi? Jag tänker på handen som Ypsilon kan styra, vad står den för? Den här romanen väcker funderingar, hjärnan går igång.

Det handlar om den 11-årige Reine som i stället fö.. Visa hela

Det handlar om den 11-årige Reine som i stället för att åka till kollot på Barnens Ö, driver omkring i Stockholm på vinst och förlust och funderar mycket vad livet går ut på. Han tror att det är sista sommaren som han får vara barn, innan han hamnar i tonårsträsket. Han kontrollerar noga varje dag att inga könshår växt ut och drar en lättnandens suck när de uteblir.

Hans mamma jobbar på ett sjukhus i Uddevalla hela sommaren och hon tror att han är på kollot. Reine är besviken på sin morsa som han tycker har förlorat förmågan att förstå. När han driver omkring träffar han många olika människor. Han råkar kliva in på Olgas verkstad, där de målar texter på kransband. Här får han en chans att visa vad han kan. Eftersom han är för ung för en anställning går de runt regelverket lite för att han ska kunna arbeta där. Kvinnorna tar väl hand om honom och han trivs där, han har förstås många funderingar och fantasier om dem. Han tänkte en gång när han såg alla leende tanter ”hur ska jag orka med så många morsor?” Men det verkade fungera. Helena som sitter i rullstol funderar han mycket över, vad hon har för liv, om det är värt att leva? Han har överhuvudtaget mycket funderingar och kan snabbt fantisera ihop ett scenario.

Reine hänger med ett teatergäng ett tag och får till och med en liten roll. Han offrar sitt hår, men sedan visar det sig att han inte duger. Många fina ord om solidaritet och människans lika värde faller platt till marken. Han hamnar i ett raggargäng och senare i ett ungdomsgäng. Det visade sig att de inte var så vänskapliga. Nora och Theo däremot trivs han hos. Nora låter honom bo där ett tag. Eftersom Stig, morsans sk. pojkvän har snott Reines lägenhetsnycklar.

Reine har mycket funderingar på vem hans pappa är, ett tag hade han en teori om att Dag Hammarskjöld var hans far. Men efter att han läst i en bok på biblioteket att han var död när Reine föddes, föll den teorin. Han är bitter på sin mamma och tänker, vad har han fått för uselt liv utan farsa? Det gick ju an om hans farsa visat sig vara en dum jävel. Och det var ju troligt. Varför skulle hans farsa gått och kärat ner sig i morsan? Det kunde bara en idiot göra. Ena stunden är Reine arg på sin mamma, för att i nästa längta efter henne.

Det är mycket som händer Reine den här sommaren, han hamnar i den ena situationen värre än den andra, och ibland blir det lite för mycket. Han har en mycket livlig fantasi och många skratt fick jag när jag läste den här boken, den är fylld av dråpliga kommentarer. Jersild har verkligen lyckats få mig att leva med i boken, och han visar verkligen vad som kan röra sig i huvudet på en pojke som balanserar på gränsen till tonåring. Ena dagen stor och andra dagen liten.

Fartygets ögon Roy Jacobsen 2017 i översättning a.. Visa hela

Fartygets ögon Roy Jacobsen 2017 i översättning av Staffan Söderblom

Kriget är över och Ingrid har fött ett barn, Kaja, hon knyter fast Kaja med en schal och ger sig ut för att söka efter sin kärlek Alexander. Hon går i hans fotspår, i en led som många flyktingar använde för att komma undan tyskarna. Många möten på vägen, vissa pratar men många är rädda för att säga för mycket. Fast kriget är slut så är misstänksamheten stor.

För mig är det här kronan på verket, det blir en bildningsresa och samtidigt kommer man närmare Ingrid. Hon söker svar, fick hon svar, det får nog var och en upptäcka. Jag saknar henne redan. Fann till min glädje att en fortsättning finns.

”Livet var tog det vägen?” Det funderar huvudperso.. Visa hela

”Livet var tog det vägen?” Det funderar huvudpersonen i denna damroman över, som egentligen har det ganska bra, i alla fall materiellt, men hon saknar något. ”En hand att hålla i, en kropp att omslutas av, värma fötterna hos”. Någon att ge all sin överblivna kärlek till.
Marie – Louise Parre, mest kallad Malliss är en 79 årig änka efter en tjugo är äldre åkeriägare. Hon har det bra ordnat utåt, men inga barn och inga nära vänner. Hon saknar en mans närhet, men inte sin mans för honom älskade hon inte på det viset. Han tog hand om henne, men begärde inget i gengäld. Hon tog hand om honom, hemmet och skötte sitt arbete på åkerifirman, men hade ett gnagande samvete för att hon inte kunde ge honom det att egentligen önskade mest av allt, hennes kärlek.
När hennes kropp nu börjar reagera på en mans närhet så är det många känslor som väller fram. Dåligt samvete för sin man som hon tyckte om men inte åtrådde och nu lite skamsen att vid sin ålder känna begär för en annan man. Är det inte äckligt att en gammal människa har sådana känslor, hon tänker fram och tillbaka.
Maliss för en dialog med sig själv med tillbakablickar och tankar om nuet och framtiden. Under hennes uppväxt har hon hört kvinnornas prat om männen som tog för sig. Hennes mammas rädsla när fadern krävde sin rätt. Även om Maliss inte kom sin pappa nära så förstod hon honom och att han gjorde så gott han kunde, som alla de andra männen, de hade sitt slit och kvinnorna sitt. Hennes egen man tog in henne i sin värld och höjde upp henne och hon kunde inte helt möta honom, samtidigt som hon levde bra var det ett fängelse. Hon måste försona sig med alla ”lik i garderoben” innan hon kan gå vidare och släppa det gamla.
Det här är en befriande roman. Om att man som gammal kan känna känslor som man trodde var borta och trots att kroppen förfaller så är den inte för gammal att känna begär efter en annan kropp och att det aldrig är för sent att älska en annan människa. Därför är det här en bok för alla åldrar, kanske ändå mer för de unga att läsa och begrunda att vi trots ålder lever på samma planet.
Huvudpersonen för en dialog med sitt inre, och det som är bra är att hon inte skyller på något eller någon. Hon konstaterar att så här var det och så blev det och så här är det nu och hur kan jag gå vidare, och det kan hon till slut när hon gjort sig av med sin ballast.

Kjell Johansson skildrar sin barndom på 40 – 50- t.. Visa hela

Kjell Johansson skildrar sin barndom på 40 – 50- talet i Midsommarkransen utanför Stockholm. Om utanförskap, alkoholproblem och våld.

Familjen bor i en förfallen villa, hans syster Eva, modern och den alkoholiserade fadern. Mormor och morfar bor på övervåningen. Familjen har det knapert på pengar, men modern och barnen har en bra gemenskap, ända tills den efterlängtande fadern kommer hem. Först är det glädje och kärlek. Men fadern dricker mer och mer och med det följer våldet.

Morföräldrarna grymtar över svärsonen och får då mycket mothugg, så det är mycket bråk dem emellan. Modern försöker hålla ihop familjen och är tryggheten för barnen. Hon älskar att läsa böcker, så fort hon får en stund över sätter hon sig i sin fåtölj och läser. Den läshungern smittar även av sig på barnen. Hennes och barnens besök på biblioteket blir lyckostunder: ”I detta bibliotek fanns hela världen samlad i ord, all kunskap en människa behövde stod här mitt framför näsan på henne. I de böcker som vände ryggen till men inte av högfärd utan för att så många som möjligt skulle kunna beredas plats.” Fadern däremot besökte hellre ölcaféet.

Jag faller inte för Johanssons berättarspråk. I början hade jag förhoppningar att det här blir intressant, men snart förlorade jag intresset mer och mer. Det känns inte tillräckligt intressant, han hoppar mycket fram och tillbaka. När han också rätt ofta tar upp olika alternativ om vad som hände för att han inte minns riktigt, så känns det inte seriöst längre. Slutet av boken fick jag nästan tvinga mig att läsa.

Ett budskap som gick fram till mig var, att hur djävligt de än hade det så ska det mycket till att splittra en familj. Det förstod man när pojken blev placerad i fosterhem, även om det var bra där så var det inte hemma. Trots att fadern drack så älskade de honom och mellan drickandet kunde han vara en bra pappa. Men i längden håller det inte och att Anna skyddade honom gjorde det bara enklare för honom att dricka.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försv.. Visa hela

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Jonas Jonasson 2009, Piratförlaget.
”Di söm bara säjer dä söm ä sanning, ä inte vär´ å höra på” Den meningen inleder förordet till denna fantasifulla berättelse och det var författarens morfar som uttryckte sig så. Jonas Jonasson tillägnar boken till honom, så äpplet faller inte långt från trädet!
Redan i början av berättelsen infaller Allan Karlssons hundraårsdag, men då har han fått nog av äldreboendet med syster Alice i spetsen. Han hamnade där för att han av misstag sprängde sitt hem och närapå sig själv i luften, när det egentligen var den tjuvaktiga räven han var ute efter. Omdömet började kanske trubbas av efter alla sprängningar han utfört i livet, det hade varit lite av hans specialitet kan man säga.
Vi får följa med Allan på hans flykt undan uppvaktningen som ordnats med tårta, lokaltidning och kommunalråd. Efter vägen träffar han både vänner och fiender och hamnar i det mest otroliga situationer, parallellt med nutid går resan genom 1900-talet, där Allan verkar ha varit inblandad i det mesta. På grund av en tidigare sprängning i hans ungdom där byns grosshandlare råkade komma förbi och mitt i så hamnade han i förvar, där slog rasbiologen Bernhard Lundborg klorna i honom och hans ädlaste delar. Efter det blev det Hällefors bruk några år, för att sedan hamna i många händelsers centrum.
Allan Karlsson hamnade av någon anledning i spanska inbördeskriget, senare i fånglägret Vladivostok. Han träffade de mest osannolika personer som Mao Tse Tung och hans maka, Harry Truman, kärnfysikern Ernest Rutherford, tsarbombens konstruktör Julij Borisovitj, ingenjören till rymdsonderna Luna 9 och Venera 4 Georgij N. Babakin, Erlander, Stalin och hans säkerhetschef Pavlovitj, Franco, Winston Churchill, och så hans påhittade följeslagare Herbert Einstein som i boken är påstådd bror till Albert Einstein men inte lika begåvad, milt sagt.
Det är inget fel på fantasin hos författaren och han har ett eget och obehindrat språk, jag är imponerad av hans historienedslag och hur han fått ihop det hela. Tyvärr så är jag inte lika road som jag är imponerad, för efter lite mer än halva boken så är jag ganska trött på Allan Karlsson och hans eskapader. Det blir bara för mycket och jag tycker boken är alldeles för lång. Så tyvärr måste jag säga att den här boken känns ganska uppblåst, liksom Allan Karlsson.
Men jag har i alla fall fått lite av en historielektion på köpet, så jag säger som Allan: ”det är som det är och det blir som det blir,”

Själv kraften i egentid Linus Jonkman ”Detta ha.. Visa hela

Själv kraften i egentid Linus Jonkman

”Detta handlar om den värdefullaste relationen du har. Den som verkligen kan njuta av att umgås med sig själv kommer aldrig mer att vara ensam.”

Du behöver lära dig att ta mer plats, de orden kanske känns igen från utvecklingssamtal. Det är sällan man hör det motsatta, du borde sitta tyst och fundera. Det verkar som ändamålet är att synas och höras. Men som Linus Jonkman författare till denna upplysande och tankefulla skrivelse, tror sakta håller på att förändras.

Introversion är ett personlighetsdrag skriver Linus, vi kan välja beteende men inte vår personlighet. För ett tag kan vi tränga undan den, men inte i längden. Han tar upp socialpsykologen Hanna Balsaris studier av detta, kallat falsifiering. Det beskriver när vi antar ett beteende som inte ligger i linje med vår person, det blir en korkeffekt.

I platsannonser står det ofta att man ska vara social, Linus vänder sig mot det uttrycket för det innebär inte automatiskt att du har social kompetens. Man ska skilja på att vara social och att ha social kompetens, en social person tycker om att prata och har ett behov av umgänge, men kanske inte är den bästa lyssnaren. Social kompetens innebär mer att lyssna och ta till sig av vad andra säger, tala så andra blir intresserade, visa hänsyn och kunna sätta sig in i andras känslor. En introvert person kan mycket väl ha social kompetens.

I dag vet man att introversion är effekten av en hjärna med lägre tolerans för dopamin, ett ämne som berättar för dig när det händer tillräckligt mycket, Linus skriver även att blodflödets intensitet i en introvert hjärna skiljer sig från en extraverts. Den introverte använder sig mer av frontalloben, analyserar mer och tar ofta mer tid på sig att fatta beslut. Extraverta fattar ofta snabba beslut, men har då mer felfrekvens.

Brainstorming tror inte författaren på, tvärtom kan det vara skadligt, ett grupptryck uppstår. Nobelpristagaren Daniel Kahneman har studerat psykologin bakom mänskliga beslut, summeringen av hans forskning är ”vänta”, tid är enligt honom den enskilt största faktorn för att fatta bättre beslut. Jonkman tar också upp problemen med kontorslandskap , och om skillnaden på ensamhet och självsamhet. En viktig detalj inte att förglömma är återhämtning, vi klara mycket men vi måste ha återhämtning.

Som kanske märks så finns mycket att hämta här och med referenserna så kan man om man vill fördjupa sig mer. Att Linus själv har erfarenhet av att vara introvert stärker trovärdigheten och gör läsningen mer personlig, lite upprepningar är det från hans förra bok ”Introvert, den tysta revolutionen, men det lär vara hänt. Jag hade mycket nöje av denna läsning.

Introvert den tysta revolutionen, Linus Jonkman 20.. Visa hela

Introvert den tysta revolutionen, Linus Jonkman 2013


Det börjar med en fråga: skulle du hellre vara helt själv vartenda ögonblick i två veckor, eller ha bekanta omkring dig vartenda ögonblick i två veckor? Kan du inte bestämma dig är du kanske ambivert, dvs. mittemellan, en pendlare. En lite extrem fråga kan man tycka, men jag hade inga problem att välja och om man hade det så finns ju det lite mer lagom alternativet, vilket kanske de flesta är.

Linus Jonkman skriver att ¼ av världsbefolkningen är introverta och att han vill hjälpa fler människor att komma ur sin garderob. Vi lever i en tid där man förväntas vara social, verbal och kontaktsökande och många går emot sin natur för att möta samhällets krav. Linus själv gick många år och kände sig udda, och i skolan hamnade han utanför gemenskapen och förstod då att han måste anpassa sig, men på det viset tappade han bort sin personlighet. Linus fortsätter, vi tror att ordet utåtriktad är positivt, tror att det betyder social kompetens, det gör det inte. Att vara social betyder att du har ett socialt behov, det finns sociala människor som inte lämnar plats för någon annan. Samtidigt finns det tillbakadragna människor som är fantastiska på att lyssna och relatera till den andra parten. Social kompetens är inte något som exklusivt tillhör varken den ena eller den andra sidan av detta spektrum.

”Introverta och extroverta verkar på olika plan. Extroverta äger baren, introverta äger tanken.”

Författaren driver lite med sig själv, men kanske mer med de extroverta dragen, då med glimten i ögat. Efter varje kapitel finns en sammanfattning för de extroverta, eftersom de inte har tid att läsa, möjligen en pekbok.

Några summeringar: introverta identifierar sig inte starkt med grupper, är självständiga i sina åsikter, blir inte uttråkade lika lätt som extroverta, är betraktare. Introverta uppfattas som stabila och okänsliga, men under ytan finns det mycket känslor, de är ofta känsligare än extroverta och mer neurotiska. Introversion är biologiskt betingat, det är ett drag man inte kan förändra, men man kan träna på att vara mer social. Introversion ska inte blandas ihop med blyghet menar författaren, är du rädd för sociala sammanhang är du blyg, ifall du föredrar att vara själv är du introvert.

Introverta är bra på att visualisera, tänka i bilder och har en levande fantasi, har en känsla för detaljer och en orubblig disciplin när det gäller att utföra uppgifter med långsam utdelning, ju högre IQ, desto troligare att personen är introvert. De introverta kan vara bra talare, bara de får tid att förbereda sig, ladda batterierna behövs, de har ett behov att vara ensamma och kan njuta av sitt eget sällskap och har därför sällan tråkigt, men för den skull behöver de inte vara osociala, umgås bara hellre på ett djupare plan med en mindre skara människor.

Jonkman berättar om Hans Eysencks studier om introversion, Eyseneck kunde med magnetröntgen se att introverta hade ett högre blodflöde i de främre regionerna av hjärnan, de regioner som hanterar problemlösning och reflektion, extroverta däremot hade ett högre blodflöde i de delar som hanterar känslor, samt de som tar in syn, lukt och hörsel, den extroverte är mer närvarande i nuet.

Mycket av det Linus Jonkmans skriver är hans egna erfarenheter av att vara introvert, men han tar också upp vad andra tänkare kommit fram till, som t.ex. Jung, Freud, Eyseneck, professor Frank Partnoy, Adam Grant och Susan Cain, just Eysenecks personlighetsdrags teori är mycket intressant. I de studier Linus tar upp så hade jag velat få mer information om källorna.

Jag tänker på är att normen i vårt samhälle är att vara extrovert, att det premieras mer att vara utåtriktad och social, men kanske det är en liten förändring på gång, hoppas det. För att som barn i skolan få höra att man inte är tillräckligt framåt, att man pratar för lite vad sänder det för signaler? Einstein lär ha sagt: Om du bedömer en fisk genom dess förmåga att klättra i träd får du en fisk som tror den är oduglig. Som så många gånger funderar jag på varför ska man sträva efter att alla ska vara stöpta i samma form, för det är vi inte. Vilken tur tänker jag, för fy vad tråkigt! Så den här boken behövs, definitivt!

Till slut finns det ett test med 57 påståenden, som jag naturligtvis utförde och jag blev inte förvånad över utfallet, men jag skulle gärna vilja veta var det testet kom ifrån, vem som har konstruerat det.

FÖRVANDLINGEN Franz Kafka 1915, mitt exemplar 202.. Visa hela

FÖRVANDLINGEN Franz Kafka 1915, mitt exemplar 2023 i översättning av
Caleb J. Anderson & Karl Vennberg

”När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge.” I denna översättning skriver man ut skalbagge, vad jag förstår så står det i originalet insekt.

Hur som helst, jag blir indragen direkt i denna bisarra historia. Ett underbart språk som fängslar och som jag njuter av, inte alls svårläst. Funderar hur svårt det kan vara att få fram just Kafkas känsla i översättningen.

Nu är frågan ska detta läsa som det står eller ska man göra tolkningar, finns delade meningar om det. I sista hand är det upp till läsaren, finns nog alltid underliggande orsaker varför och hur en författare skriver.

Nu kommer mina personliga tankar. Vad jag känner är att det först och främst handlar om utanförskap. Kafka var tyskspråkig och var på det viset utanför den tjeckiska kulturen. På grund av att han var jude var han utfryst ur stadens tyska koloni och eftersom han inte var helt och sant troende stod han även utanför det judiska församlingslivet.

Men det handlar också om plikttrogenhet. När Gregor upptäcker att han är en insekt så är det första han funderar över hur han ska ta sig till sitt arbete. Inuti är han hela tiden densamma med känslor och tankar, medan familjens sympatier förändras. Hos fadern verkar det aldrig funnits några sympatiska drag överhuvudtaget, systern försöker till en början hjälpa sin bror, medan modern bara är förtvivlad. Gregor är den som försörjt en ganska bortskämd skara, när han inte längre kan det, hur mycket är han värd då, har han någonsin varit värd något annat än familjeförsörjare? Ja en del att spekulera i finns det onekligen.

Det finns fler förvandlingar i denna historia som jag tog till mig både med sorg och förskräckelse. En kort historia med en stor läsupplevelse.

Det här lägger sig som bomull om hjärtat, det är o.. Visa hela

Det här lägger sig som bomull om hjärtat, det är ord som letar sig in i minsta vrå.

Kallifatides skriver om sin familj i Grekland, och då mest här om sin far och mor. Han har skrivit två böcker om sin far och båda efter hans död. Därför vill ha också skriva en bok om sin mor, men inte medan hon lever, för han vill inte behandla henne som stoff till en bok. Men det börjar bli bråttom, han är själv 68 och modern 92, han kan till och med dö före henne så han känner att det börjar bli dags.

Han skriver, ”döden närmar sig för oss båda, vems död som tar det längsta steget kan man inte veta. Jag måste skriva om henne och räkna med att kommer att läsa det”.

Theodor tillbringar en vecka i Athen med sin mor, där de umgås och samtalar och samtidigt läser han en skrift som hans far har skrivit till honom om sitt liv. Modern ser på honom som bara en mor kan se på sin son och lagar mat. Som hon säger, ”det viktigaste är att älska dem man lagar mat till”. Samtidigt växer en berättelse fram som varvas med faderns skrift och moderns minnen.

Författaren brottas hela tiden med sitt dåliga samvete varför han lämnade sitt land och hur hans liv blivit om han stannat. Men till slut kommer han till insikt om att ”det liv som var det var”. Inte värt att fundera över när det nu är så här och blir äntligen av med de tankarna. Hans mor förundras också över att han hennes son som inte kunde släppa hennes kjol när han var liten, skulle flytta så långt bort från henne.

Det här är en så underbar berättelse och den berättas så bra, det är inte för sentimentalt utan det är så här det är. Deras kärlek till varandra och mammans kärlek till hela familjen genomsyrar hela romanen och jag kan känna den och känna igen den.

Språket är som bommull, det lägger sig till ro och finns där långt efter jag lagt ifrån mig boken.

Det här är en allegori som skildrar en skrämmande.. Visa hela

Det här är en allegori som skildrar en skrämmande och kall tillvaro.

Handlingen börjar med att språkvetaren Budai är på väg till en konferens, han kliver på ett plan i Budapest med destination Helsingfors. Det är vad han tror. Vid framkomsten känner han inte igen sig. Han hamnar i ett kaos som hela tiden stegras. Det myllrar av människor, det är timslånga köer till allt. Alla har bråttom är irriterade och arroganta, att språket är obegripligt gör inte saken bättre. Passet tas ifrån honom, pengarna börjar sina. Han har ingen aning om var han är . Så träffar han Epepe och blir åtmnstone sedd för ett ögonblick.

Boken är skriven i ett tempo som hela tiden ökar. Som läsare är man hela tiden inställd på att det ska bli värre , men är ändå inte beredd. Samtidigt skrattar man åt vissa händelser för man förstår hur han känner . T.ex. när Budai försöker få tillbaka sitt pass i hotellreceptionen och mannen bakom disken förstår verkligen ingenting. Budai försöker med kropsspråk, när det inte går skriver han lappar på flera språk, men portiern ser helt uttråkad ut. Då brister det för honom och han tappar behärskningen totalt. Allt som händer huvudpersonen följer man med spänning. att tänka sig in i hans situation, inte veta var han är, inte hur han kommer därifrån, inte förstå någonting, vilken mardröm. Man lider verkligen med honom och glädjs när ett litet hopp tänds. Författaren lyckas hålla spänningen hela tiden.

Ferenc Karinthy driver händelseförloppet till bristningsgränsen, pulsen är hög. Många tankar far igenom huvudet, ett skräckscenario. En uppskakande och mycket läsvärd bok, med både humor och allvar.

Dossier K är en självbiografi i dialogform, ur de.. Visa hela

Dossier K är en självbiografi i dialogform, ur de samtal som Imre Kertész hade med sin vän redaktören Zoltán Haffner skapade han senare en självbiografi. Författaren hänvisar till Platon som ansåg att sann kunskap endast kunde uppnås genom samtal. Nietzsche i sin tur tyckte att romanen som konstart hade sitt ursprung i de platonska dialogerna, i så fall är det här en roman?

Här får vi följa en dialog mellan Kertész och hans vän Haffner. Hur han tänkt när han skrivit sina böcker om sina upplevelser i förintelselägren. Författaren är född i Ungern och hans ungdom överskuggades av nazisternas förintelse och kommunistregimens instängdhet.

Kertész säger att hans uppgift som författare inte är att ställa någon till ansvar, utan skildra någon så exakt som möjligt. Hans erfarenheter från lägren säger honom att den mänskliga naturens anpassningsbarhet är oändlig. Vidare säger han, att i diktaturen är medborgaren som inte råkar sitta i fängelse bara en fånge på permission.

De diskuterar om hur mycket det är om honom själv han skrivit. Att romanfiguren liknar hans förra jag, som är den som upplevt det som står i romanen eller är den mer lik den som har skrivit romanen. Imre säger ”Jag har liksom krupit ur mitt skinn och dragit på mig ett annat, dock utan att kasta bort det tidigare”.

Det känns som om jag började i fel ände när jag läste den här boken, hade med största säkerhet fått mer behållning av den om jag läst någon av hans romaner först. Men å andra sidan blev väldigt nyfiken på dem, allrahelst på Mannen utan öde och Fiasko, de är båda byggda på självupplevda händelser. Imre Kertész fick nobelpriset i litteratur 2002.

Det är en diskussion man får följa och många tankar om författarens liv, som det finns mycket att hämta i. Det är bra att eftervärlden får höra vittnen från förintelsen, så vi inte glömmer vad som hänt.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri Ett öga rött.. Visa hela

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Ett öga rött är skriven som en dagbok och det är Halim en andra generationens invandrare med arabiskt ursprung som är huvudperson. Han befinner sig med fötterna i två kulturer och kan inte riktigt få ihop de två världarna.
Halim är uppväxt i Skärholmen, men när hans mamma avlider så bestämmer pappan att de ska flytta till Södermalm. Pappa Otman vill glömma det som varit, men det vill inte Halim, han vill inte glömma sitt förflutna och därigenom sin mamma. De är på väg i två olika riktningar. Halim tycker inte om att pappan ”svennifieras”, därigenom intar en motsatt riktning för att kompensera att pappan blir mer och mer svensk.
När hemspråksundervisningen dras in på grund av kostnadsskäl så blir Halim mer utåtagerande, han börjar klottra och förstöra och blir hatisk. Inte blir det bättre av att pappan säger att bor man i Sverige så ska man prata svenska, det får honom att se rött. Halim hade hoppats lära sig skriva på arabiska i den dagbok han fått av Dalanda en äldre kvinna som han brukar besöka i Skärholmen, hans gamla kvarter. Han vill inte mista sitt gamla språk och tänker på ett Egyptiskt ordspråk som lyder: ”En man utan språk är som en kamel utan puckel, värdelös! Ingen ska göra om Halim till en puckellös kamel”. Det är då han bestämmer sig för att skriva på ”blattespråk”. Han tänker fortsätta vara blatte och då den värsta sorten han kan tänka sig, dvs. revolutionsblatten. Det är den som ser igenom alla lögner och som svennarna hatar allra mest.
Som tur är så kommer Halim så småningom till insikt och lugnar ner sig. ”från vandal till filosof”.
Det här skulle egentligen kunna handla om vilken tonåring som helst som känner sig rotlös och sviken av de vuxna. Men nu får vi se det genom en invandrarkilles ögon som bär på många fördomar, och generaliserar över andra folkgrupper. Något som vi svenskar kanske är lika bra på?
Halim gillar inte att de svenska politikerna försöker göra om honom till svensk för han är rädd att förlora sin identitet. Dessutom tror han på konspirationsteorin att blanketter är medvetet gjorda så svåra som möjlig för att invandrare inta ska kunna starta eget. Han har en vi-och-de-känsla, och ser allt i svart eller vitt. Författaren vill föra fram att det kan vara svårt att behålla sin kultur och samtidigt vara svensk, att hitta den rätta balansen.
Jag tyckte om den här boken, även om jag till en början hade svårt för ”blattespråket”. Jag är heller inte så bevandrad i ”blatteslang”, men jag tror jag listade ur de flesta uttrycken, egentligen borde det funnits en liten ordförklaring för oss oinvigda. Framför allt är den lättsam och skriven med humor. Jag retade då och då. upp mig på att Halim var så enkelspårig i sitt tänkande, att så fort det gick fel så var det någon annans fel och det skulle hämnas. Men samtidigt försökte han vid andra tillfällen hjälpa till och var omtänksam. I denna berättelse fick man en inblick i en invandrarkilles tankar och handlingar som egentligen är ganska lika en svensk tonårings tankar. Alla vill ha en tillhörighet och en identitet.
Sist ett citat ur koranen: Den vise vill veta, den dåraktige tala.

Den stora skrivboken 1986, Beviset 1988, Den tred.. Visa hela

Den stora skrivboken 1986, Beviset 1988, Den tredje lögnen 1991, Agota Kristof i översättning av Marianne Tufvesson

Den här romanen ruskade om rejält, så mycket vänds ut och in, finns inga gränser.

I del ett blir två tvillingbröder placerade hos deras mormor, som för övrigt kallas för häxan, i en by som ligger vid den bevakade gränsen där många mött döden, det är i slutet av andra världskriget. För att klara av omställningen så gör de två bröderna allt för att förhärda sig. Det är berättat i vi form, språket är direkt, brutalt och väldigt osentimentalt. Mycket är svårt att läsa.

I del två så har sex år passerat, nu handlar det mycket om sorg, sorg efter den broder som flydde över gränsen. För att härda ut så tar sig Lucas an en ung moder med ett puckelryggigt barn, barnet får all den kärlek brodern skulle haft. Det här är den del jag känner mest för.

I del tre tappar jag bort mig totalt, är avsikten att tvivla så har författaren lyckats med bravur. Allt som hänt omkullkastas, vad är avsikten med det kan jag undra.

Det här liknar inget annat jag läst, det är en berg och dalbana i känslor, tvivel och i viss mån uppgivenhet, varför gör Agota så här med oss?

Stöld av Ann-Helen Laestadius 2021 Det börjar.. Visa hela

Stöld av Ann-Helen Laestadius 2021


Det börjar dramatiskt, lilla Elsa är skidande på väg till rengärdet, vill överraska sin familj. Att hon kan själv, kanske försöka utfodra renarna med pellets. Men en fasansfull syn möter henne, hennes älskade kalv ligger död och hon ser mannen som gjort detta rakt i ögonen, innan han åker för han fingret över läpparna för att sedan dra handen över halsen, det betyder död.

Detta kom att påverka Elsa för lång tid, hon behåller det inom sig, vågar inte ens uttala hans namn.

Förstår när jag läser denna roman som bygger på verkliga händelse hur lite jag egentligen vet om samer och deras liv. Den kamp de för att föra arvet vidare, en mark som krymper, klimatet som förändras, tjuvskytte och ännu värre renar som plågas och dödas, en polisstyrka som inte räcker till eller inte vill utreda morden på renarna.

Men kanske det allra värsta, osämjan och hatet dem emellan, rädslan att släppa in fler, en kamp om utrymme. Många orkar inte och väljer dramatiska utvägar. Mitt i allt detta är Elsa huvudfigur, hon vill så gärna bli renskötare, men möts av motstånd. En mycket stark berättelse som lockar till att vilja veta mer om samerna.

Ahasverus död av Pär Lagerkvist. Albert Bonniers f.. Visa hela

Ahasverus död av Pär Lagerkvist. Albert Bonniers förlag 1960
En tunn och något dyster bok med mycket religiösa grubblerier. Detta är andra delen i en romansvit på fyra, men jag hoppade på andra delen direkt.
En främling inträder med blixten i ryggen till ett skumt och orent härbärge där det råder en salig blandning av pilgrimer och förfallna. Han slår sig ner vid ett bord där det sitter en man och dricker, efter ett tag kommer en kvinna vinglande till bordet.
Deras öden vävs till slut ihop och de ger sig ut på en vandring som de tror ska leda till det heliga landet. Under tiden växer en bild fram om kvinnan och mannen som har ett gemensamt förflutet, men ej om främlingen. Han förblir anonym, men jag förstår efter att läst ut boken att han är den ”vandrande juden” vars hus Jesus nekades att luta sig mot för att vila, och i och med det blev dömd till ett evigt vandrande.
Så mycket svar tycker inte jag att läsaren får, däremot många existentiella frågor. Människors sökande efter inre harmoni där då religionen kan ställa till problem. Själv beskriver sig Lagerkvist som ”en troende utan tro, en religiös ateist”.
Här är några av frågorna som jag fann, och vi har nog var och en olika svar på dem, kan jag tänka. Om syftet är gott, är det tillåtet att använda vilka medel som helst? Är det, det man tänker som räknas? Är längtan något som är så betydelsefullt att det är bättre att förlora sitt liv, än att mista tron på det? Jag kan inte säga att boken gjorde så stort intryck, men jag är en erfarenhet rikare och det är ett plus!

JERUSALEM Selma Lagerlöf Albert Bonniers Förlag 1.. Visa hela

JERUSALEM Selma Lagerlöf Albert Bonniers Förlag 1901, 1902

Selma tilldelades nobelpriset i litteratur 1909 med motiveringen: ”På grund af den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”.

Selma Lagerlöf berättar otroligt livfullt, jag drogs in i berättelsen från första stund. Personporträtten är djupgående och levande, bygdens historia berättas bit för bit.

Det sägs att det var Sophie Elkan som visade Selma en tidningsnotis om de 37 bönderna från Nås som utvandrat till Jerusalem. 1899 reste de båda damerna just till Jerusalem för att intervjua dem, att göra den långa resan på den tiden kan man verkligen kalla ett seriöst researcharbete. Då hade svenskarna varit där i 3 år.

Denna roman innehåller så mycket och kan kännas aktuell på många vis. Religionen har en stor roll då som nu och dess konflikter mellan oliktänkande. Att det alltid behövs en ledare som flocken följer blint, skrämmande kan tyckas. Många regler att följa i kommuniteten, vissa svåra att förstå. Men det finns undantag de som väljer att tänka själva och det är de som blir de intressantaste individerna här.

Många moralfrågor uppkommer och sökande efter tecken från Gud, så ibland är det lite på gränsen till för sentimentalt, men samtidigt fint att det finns människor som tänker längre. Så klart inte att förglömma kärlek i alla dess former.

Är också glad att jag fick läsa ett exemplar där man behållit det lite ålderdomliga språket.

Gösta Berlings saga var den första stora bestselle.. Visa hela

Gösta Berlings saga var den första stora bestsellern i svensk litteratur. En okänd värmländsk småskolelärarinna vid namn Selma Lagerlöf gjorde debut vid 33 års ålder och fick senare nobelpriset för romanen. När hennes älskade Mårbacka skulle säljas fick hon idén att skriva. Hon tänkte att i hennes Värmland fanns det många karaktärer som inte var sämre än Bellmans och Runebergs diktade gestalter. Sedan hon var liten hade hon blivit matad med skrönor av sin farmor så det var bara att börja ösa i skattkistan.
Romanen börjar med orden” Äntligen stod prästen i predikstolen” och året är 1820. Den unge prästen Gösta Berling sköter inte sitt ämbete på grund av alkoholproblem och blir avsatt. Han flyr ut på vägarna och bryr sig inte det minsta om han lever eller dör. Tills han träffar på majorskan på Ekeby, hon räddar honom och tar honom med till de andra kavaljererna som hon tagit under sitt beskydd. De är en samling slarvar som lever gott på hennes bekostnad och enbart för glädjen.
Sintram är ondskans representant och med honom ingår kavaljererna ett avtal att de under ett år inte ska göra något nyttigt, bara leva i sus och dus. De jagar iväg majorskan från hennes hem och tar över makten, eftersom Sintram inbillar dem att majorskan sålt deras själar till den onde. Hans plan är att ödelägga hela bygden.
Hela den här berättelsen är som en dikt med ett underbart vackert språk och det handlar mycket om moral. Selma beskriver omgivningar och människor målande och med metaforer. Och det är det som är behållningen för mig för själva romanen är lite för mycket sidohistorier som känns lösryckta. Allt får till slut ett visst sammanhang, det är levnadsöden i Selmas älskade Värmland.
Gösta Berling är en slarver, ja kanske till och med en psykopatisk alkoholist som kvinnorna har svårt att stå mot. Han fantiserar och lovar och tror säkert på sina planer just när orden är på hans läppar, men egentligen är det bara ”fyllesnack” för han pendlar mellan fyllbult och gentleman när han känner för det och de andra kavaljererna följer i hans spår. Fast det mest handlar om Gösta Berling så tycker inte jag att man får någon djupare kännedom av honom som person, och egentligen inte av någon av karaktärerna i berättelsen. Det dolda budskapet som jag tycker mig ana är att herrarna tror sig ha makten men det är i praktiken kvinnorna som styr mycket.
Slutet ska man ju förstås inte orda om. Men så mycket kan jag säga, ”jag tror inte ett ord”.
Det jag njöt mest av i denna berättelse var hur Lagerlöf skrev och det kan vara en upplevelse i sig, för berättarglädjen bara flödar ur hennes penna. På något vis känner jag mig rikare efter denna läsupplevelse

Familjen Bure med vänner ska tillbringa några seme.. Visa hela

Familjen Bure med vänner ska tillbringa några semesterveckor i ödebyn Ormsjöbodarna. Det kom att visa sig att det inte blev någon rofylld semester precis, utan spännande och till och med otäck.

I bestyren med att packa för en vistelse i de djupa skogarna är det samtidigt en livlig diskussion om semesterns vara eller icke vara. Det är professor emeritus M. Eklund, svärfar och far till paret Bure som egentligen är skeptisk till semesterfirande överhuvudtaget och i synnerhet när målet är en 1700-talsby som för närvarande står öde. Det här resmålet är Einar Bures och kriminalkommissarie Christer Wijks påhitt och de har en baktanke med det hela som de håller tyst om till att börja med. Ett mord har skett där för många år sedan och den som ansågs skyldig till det vill skipa rättvisa. Men inget av detta vet övriga familjen om, även om Puck Einars fru anar oråd.

Hela sällskapet på först sju personer startar sin resa, de blir efter vägen sex stycken, för när paret Bures dotter får feber så blir hon installerad hos släktingar. Det ska visa sig att antalet kommer att minska efter hand av olika anledningar och snart är Puck och hennes son Jonas ensamma i den ödelagda byn. Det är då den främmande mannen gör entré.

Det är första gången jag läser något av vår svenska deckardrottning Maria Lang och det var en positiv läsning. Det här är verkligen en pusseldeckare där det läggs ut ledtrådar åt alla håll, så till slut tycker man att de flesta verkar misstänkta. Lang bygger sakta upp en spänning som eskalerar efter hand och man känner det mörka och dolda. Sedan kommer upplösningen på slutet som det ska och man får sin förklaring.
Det är enkel och underhållande läsning och det är intressant att hamna i en tid när det t.ex. inte fanns så många tekniska hjälpmedel som vi är vana med nu och tar för givet. Några mobiltelefoner fanns inte, och det hade säkert underlättat för de inblandade, men det man inte vet saknar man heller inte.

Män som hatar kvinnor, en spännande kriminalroman.. Visa hela

Män som hatar kvinnor, en spännande kriminalroman av Stieg Larsson.

Det här var en bok som var svår att lägga ifrån sig, även om jag hade svårt att komma in i den i början. Det var svårt att hålla reda på alla människor och då allra helst i släkten Vanger. Till slut försökte jag inte ens.

Mikael Blomkvist är en journalist som efter en artikelserie om Wennerström blivit åtalad och dömd till fängelse. Han känner sig lurad och orättvist dömd. Det passar bra för honom att få dra sig tillbaka till det lilla samhället Hedeby och skriva en släktkrönika om familjen Vanger, fast egentligen är det ett annat uppdrag som ligger bakom. Henrik Vanger vill att Blomkvist ska försöka lösa gåtan med den försvunna Harriet, som är barnbarn till hans bror. Som täckmantel ska Mikael säga att han skriver deras släktkrönika. Som tack ska Vanger hjälpa honom med uppgifter som kan ge Mikael revansch i målet Wennerström. Det visar sig senare att de uppgifterna inte var till mycket hjälp. Blomkvist får hjälp av den unga minst sagt struliga datahackern Lisbeth Salander, som har en egen levnadshistoria. Efter mycket detektivarbete och mycket spännande turer lyckas de lösa gåtan.

Största delen av boken är mycket spännande, man vill hela tiden läsa för att komma närmare lösningen och det är svårt att klura ut hur det egentligen ligger till. Men slutet drar ner boken, det känns lite tråkigt med alla förklaringar, faktatermer och mejl adresser.

Mikael Blomkvist blir för bra. Han klarar allt och kvinnorna faller för honom, det spelar ingen roll om de är gifta, gamla eller unga, till slut hamnar de i sängen. Det känns inte trovärdigt till slut. Det blir lite för enkelriktat. Den goda journalisten mot de onda männen med makt.

Men i det stora hela är det en bra och framför allt spännande bok. Författaren lyckas hålla många trådar i gång samtidigt, som sedan knyts ihop. Och det är väldigt svårt att försöka komma på lösningen själv. Vill man ha en gastkramande underhållning och ett tidsfördriv så är det här ett bra val.

Lady Chatterleys älskare, D H Lawrence. C. E. Frit.. Visa hela

Lady Chatterleys älskare, D H Lawrence. C. E. Fritzes Bokförlag AB 1957
På grund av det erotiska innehållet och det råa språket blev ”Lady Chatterleys älskare” 1928 först förbjuden i flera länder, under årtionden fick den bara publiceras i censurerat skick och det är väl därför den finns i tre versioner. Först 1960 utgavs den i Storbritannien.

Intellektuell kvinna gifter sig år 1917 med aristokratisk man, strax efter giftermålet skadas maken i kriget och återvänder hem som invalid, han är förlamad från midjan och nedåt. Constance är då 23 och Clifford 29, paret bosätter sig på hans herresäte Wragby Hall. De lever ett stilla liv, Clifford skriver och Constantine är honom behjälplig. Men snart känner hon att det inte räcker för henne med den intellektuella samhörigheten, hon börjar längta efter något mer. En dag på sina skogspromenader träffar hon på den ”introverte” skogsvaktaren Mellors, han är ingen muntergök precis, de börjar sakta närma sig varandra och Constance blommar upp, något som även hennes make får glädje av.
Båda stretar länge emot, eller man kan säga att de inte riktigt förstår sina känslor. Skogsvaktaren vill helst inte bli störd i sin värld och allra helst inte av kvinnor, dem har han fått nog av. Lady Chatterley i sin tur är rädd att förlora sig själv om hon ger efter för sin lidelse, men nyfikenheten tar över och de börjar utforska varandra och älska varandra.

Clifford som inte längre kan bli far har inget emot att Constance ordnar det på eget bevåg, bara hon väljer någon med klass. Visste han att det skulle bli hans skogsvaktare som skulle stå för den saken har han nog inte varit lika nöjd. Frun ger sig iväg på en resa med sin syster och far och ordnar en ”stand in” fader, men Clifford anar oråd och är rädd att bli lämnad.

De två herrarna är två väldigt olika personligheter. Clifford har en överklassattityd, men är också en man som inte kräver så mycket av sitt liv, är rätt nöjd att umgås med sin fru, att läsa och lyssna på sin radio. Han tror mer på platonisk kärlek än erotik, något som egentligen var en egenskap som Constance värderat när de träffades. Mellors å sin sida är en kärv man som tycker det finns för mycket människor i världen, som trivs bäst i sin skog med sina fåglar.

Författaren DH Lawrences avsikt var att chockera och utmana den viktorianska konventionalismen. Jag kan förstå att han lyckades bra med det när de gäller de erotiska beskrivningarna, men annars tycker jag att det hade haft större effekt om han hade bytt egenskaper på de båda herrarna. Nu blev Clifford en typisk intellekt aristokrat, och Oliver en butter, lite klumpig man av arbetarklass med ett hårt skal, som när det brast inte hade några hamningar. Ibland kunde man skymta hans filosofiska sida men oftast drunknade den sida i hans grova språk,

Det jag tar med mig av denna roman är främst de enastående dialogerna, vackra, lite underfundiga, ibland humoristiska och slående. Miljöer och människor beskrivs målande och naturligt, jag njöt verkligen av läsningen. Sedan var jag kanske inte så nöjd hur det hela utvecklades på slutet, det kändes att det hade ett högre tempo och lite ofullbordat.

Du kan få min glömda sång att gråta, Anita Leander.. Visa hela

Du kan få min glömda sång att gråta, Anita Leandersson Lava Förlag 2022

En finstämd skildring om kvinnlig vänskap. En av kvinnorna är Kristin, hon är ung och nygift. Hennes uppväxt i en frikyrklig familj har satt sina spår, även om hon inte praktiserar det själv så gnager det i henne. När en tragedi infaller så är hennes föräldrar där och vill hjälpa till, men skuld och skam gör saken bara värre, Kristin börjar känna förakt sin far, det är som om han pratar med en församling och inte till sin dotter, samtidigt skäms hon för sina känslor.

Vera arbetar som personlig assisten åt Kristins svärmor, hon trivs med Edith och med sitt arbete. När Edith blir sämre i sin sjukdom så känner Vera att det kommer att bli svårt att börja hos någon annan den dagen Edith är borta. Hon har också svårt att komma över en separation, för mycket påminner henne om sin käresta.

Kapitlen varvas av de båda kvinnornas tankar och vardag. Just det uppskattar jag, att se från två olika håll, för att senare närma sig varandra. Det kom att få stor betydelse för dem båda. Att ha någon att prata med, ett andningshål att ge varandra styrka. Det är stora tidshopp i berättelsen, som hade kunnat fyllas och då få en mastigare berättelse, istället blir det tillbakablickar som också fungerar. Trots att det handlar om livskriser så inger hela berättelsen ett slags lugn, mycket på grund av språket Anita använder sig av.

En bra debut som lovar mera.

Finna sig Agnes Lidbeck 2017 Norstedts Förlag.. Visa hela

Finna sig Agnes Lidbeck 2017 Norstedts Förlag



Hört mycket om och med Agnes Lidbeck och blivit mycket intresserad av att läsa hennes roman, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. För mig ska det vara ett nöje att läsa, det blev det inte. Språket är komprimerat och det hela var mycket negativt. Samtidigt kan jag inte säga att det var dåligt och jag skulle inte vilja var utan denna läsupplevelse. Det är komplicerat

”Ett skeende blir relevant först när det får konsekvenser. Därför börjar berättelsen i stunden när kvinnan blir mamma. Innan dess har det varit en saga för barn, utan logiska restriktioner, med surrealistiska inslag och med många möjliga slut.”

Anna och Jens får barn, de ska båda vara delaktiga i barnet, därför pumpar Anna ut bröstmjölk som Jens sedan matar Harry med, men Anna är inte bekväm med att Jens iakttar proceduren, det känns förnedrande. Anna är ängslig över det mesta, över Harry, över om hon ska känna moderskänslor,om hon fortfarande är attraktiv. Efter fyra år får de Hedda, Agnes skriver att Jens gör Anna gravid.

Så går tiden, eller släpar sig fram, för så känns det som Annas liv gör. Hon gör inget av impuls eller glädje, hon känns styrd av en regelbok. Hon tänker mycket på hur hon ser ut utifrån, hur före detta män skulle se på henne som om hon är iakttagen hela tiden. Äktenskapet verkar gå i stå, Jens är för det mesta tråkig i Annas ögon och hon verkar ha svårt att bestämma sig om det är bra eller dåligt. Så tar hon sig en älskare, Ivan en äldre man och så skiljer sig Jens och Anna. Anna flyttar ihop med Ivan som blir sjuk, från att varit mor och älskarinna, blir nu Anna vårdare..

Finna sig, kan tolkas på flera vis, finna sig eller finna sig (själv), författaren är lite klurig här och ger inget svar, vilket är bra. Anna anpassar sig efter en roll hur hon tror att hon ska vara, en roll som mor, en som yrkeskvinna som vi vet minst om, en som älskarinna och till sist vårdare. Ska man tycka synd om henne, vet inte, hon vill hela tiden vara någon annan, ser sig själv utifrån. Vem ska man skylla på att hennes liv bara går henne förbi, kanske bara henne själv, ingen tvingar henne. Sorgligt att aldrig riktigt finna sin egen roll, att vara upptagen med att duga så man inte märker att livet pågår.

Det har diskuterats om detta är en feministisk roman, att det är patriarkatet som förtrycker den stackars Anna, det värjer sig Agnes Lidbeck ifrån. I de intervjuer jag lyssnat på säger hon att i Sverige 2017 finns inga juridiska ramverk som förtrycker kvinnor, att kvinnor i dagens Sverige kan göra sina egna val och att man kan vara sin egen slav.

Tyckte jag om det här? Inte medans jag läste, men efteråt började tankarna, varför retade jag mig så mycket på Anna? Kände bara att hon gjorde sig till ett offer, varför såg hon inte sina barn, sin man, bara så upptagen av att duga, duga till vem? Antagligen till henne själv. Som alltid med att man bara får veta en sida av berättelsen så blir jag nyfiken på hur de övriga upplevde det, nu var det här berättelsen om Anna, fann hon sig?

Än skyddar natten Anna Lihammer Historisk media 20.. Visa hela

Än skyddar natten Anna Lihammer Historisk media 2015

Kommissarie Carl Hell blir bryskt väckt av en skarp telefonsignal, ett mord har begåtts vid Ramsunsberget i Södermanland vid den kända Sigurdsristningen. När Carl anländer till platsen är stenhällen rödfärgad av offrets blod. Är det ett ritualmord?

Så börjar ett sökande efter mördaren och som vanligt vill Carl Hell ha hjälp av polissystern Maria Gustavsson som han anser har huvudet och blicken med sig, till skillnad från de övriga poliskollegerna. Han är bestämd och ger sig inte på den punkten, inte heller på så många andra punkter. Eftersom det är en tysk journalist som blivit mördad så är påtryckningarna stora från tysk sida, men det finns också tyska sympatier i poliskåren som vill skynda på. När ännu ett mord sker på en ung judisk kvinna så tycks inte det lika viktigt att klara upp, och pressen på Hell stärks att koncentrera sig på den tyska journalistens död. Men på Carl biter inga order, han går sin egen väg med stor hjälp av Maria.

Det här är en bladvändare, en välskriven bladvändare som fördjupar sig och hakar i verkliga händelser. Året är 1935 då Nurnberlagarna infördes i Tyskland, en antisemitisk lag som delade upp befolkningen, där äktenskap mellan ”tyskar” och judar förbjöds och judar fråntogs dess medborgarskap. Det drabbade även judar som flytt till Sverige och här ligger mycket av fallets gåta. Det pågår också en expedition i Sverige av organisationen Ahnenerbes som har för avsikt att gjuta av hällristningar och runstenar. Tyskarna har en teori att bilder och runor innehåller symboliska meddelanden om uråldriga ariska sanningar. I den expeditionen finns en infiltratör som har vänt sig mot sitt fosterland Tyskland, trots att hans bror är en högt uppsatt nazist.

Det är mycket den historiska beskrivningen som är en stor del av behållningen, men också samarbetet mellan poliserna, även då Carls och Marias privatliv. Carl är en hemlighetsfull man som inte avslöjar så mycket av sitt privatliv. Maria med sin vakna blick ser kanske mer än vad Carl önskar, men hon behåller det för sig själv, kanske för att hon själv döljer något. Marias kunnighet och utsatthet blir ibland lite väl upphöjt, jag kan väl förstå att det är motstånd mot kvinnliga poliser vid den här tiden, men några fler poliser borde kanske kunna tänka lite mer fritt., det kan bli lite superhjälte över henne, men det är inget stort problem. Maria har i sin tur stora klassfördomar som då och då kommer på skam, men de verkar svåra för henne att släppa.

Jag är förtjust att läsa om den här tiden, hur mycket svårare det måste ha varit utan tekniska hjälpmedel, här gäller det att få ett erkännande eller tas på bar gärning. Dessutom skriver Anna Lillehammer mycket bra och lyckas med att hålla spänningen utan att tumma på språket och dessutom få in lite historia som är ett annat av mina intressen, jag blir onekligen intresserad av att besöka Sigurdsristningen, men kanske inte en mörk natt.

Medan mörkret faller, Anna Lihammer. Historisk Med.. Visa hela

Medan mörkret faller, Anna Lihammer. Historisk Media, Lund 2014


”Det är en ohygglig värld som gör de ondskefulla till gudar och de goda till mördare”. Det är så kommissarie Carl Hell känner inför sitt dilemma att jaga en mördare som mördat en framstående akademiker i Anatomiska institutionens källare, som i sin tur tagit sig rätten att leka Gud, egentligen förtjänade han sitt öde, om än väl brutalt. Kan man resonera så utan att själv hamna i konflikt med sin moral. Mordet kom att bli en kedja av fler.

Kommissarie Hell är en egensinnig man som inte följer den gängse normen, han vill ha människor omkring sig som tänker själva, inget fjäskande varken från sin sida eller andras. När han valde den kvinnliga polissystern Maria att följa med till Uppsala så tittades det snett, det var inte vanligt att de kvinnliga poliserna fick vara ute på fält, de fick mest syssla med att ta hand om kvinnor och barn. När den första rädslan och funderingarna lagt sig så började Maria allt mer trivas att arbeta med honom, just för att han varken krävde vare sig smicker eller tjänster.

En brutal mordhistoria som följs av fler, det är riktigt plågsamt att långsamt och ingående från offrets syn vara med om hela processen, sedan när bakgrunden rullas upp kan man rikta uppmärksamheten där, det blir lite av ett dilemma när det framkommer vad mordoffren sysslade med och det är vad jag tror är meningen. Det är 1934 och mörkret faller över Europa, i Tyskland har nazisterna tagit makten, nationalismen sprider sig och i Sverige har steriliseringslagen klubbats igenom.

Anna Lihammer berättar en fiktiv mordutredning och förankrar den i tiden, på så vis får man både spänning och historia. 1934 är inte så länge sedan, men man förstår att mycket har hänt sedan dess, homosexualitet var brottsligt, man steriliserade människor som ansågs sinnesslöa och det utfördes experiment. Anna har mycket skickligt fått fram tidens samhälle, och miljöerna i Uppsala beskrivs detaljerat, även personporträtten framställs med skärpa. Summan blir en spännande deckare som får med så mycket mer.

PENDELN Julie Lindahl 2019 i översättning av Kari.. Visa hela

PENDELN Julie Lindahl 2019 i översättning av Karin Andrae

Ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna.

Författaren Julie Lindahl känner att en skugga ligger över hennes släkt, det finns saker man inte pratar om. När hon börjar undersöka familjens historia riskerar hon att bli utesluten ur gemenskapen, men hon känner att hon måste göra upp med skulden. Julie står sin mormor mycket nära och i deras samtal kommer det fram mer och mer, händelser som mormodern snabbt slätar över.

Nu börjar en lång resa för barnbarnet Julie, som kom att vara i 6 år, hon besöker arkiv där hon gör hemska fynd om sin morfar och mormor, hon reser till storgodsen där morfadern härskat och misshandlat sina arbetare. Mött människor som varit rädda för patriarken, vissa som inte vill eller orkar prata, andra som vill. En stark händelse är när Julie träffar en man som pojke blev slagen av Julies morfar för att han inte tagit av sig sin mössa. När han berättar om hur illa arbetarna blev behandlade och Julie har svårt att hålla tårarna tillbaka så säger mannen ”Det är inte ditt fel. Du har inte gjort något.” Det är en mycket storsint sak att säga, men även rättvis.

Att det har varit svårt för författaren att möta sanningen om sina morföräldrar, det kan vem som helst förstå. Varje gång hon möter människor som träffat hennes morfar så finns en strimma hopp om att få höra något bra.

Det här är ett modigt sökande efter sanning. Ett barnbarn som älskar sin mormor, som hon känt i hela sitt liv, men ändå inte. Ett sökande i det förflutna, med hemska upptäckter, som frammanar mer frågor. Vad är ondska, varifrån kommer den och hur växer den?

Jag har länge följt den här underbara mannen som.. Visa hela

Jag har länge följt den här underbara mannen som pratar allvar men med glimten i ögat i poddar, varit och lyssnat på honom i Falun i hans föreställning NYCKLAR TILL FRIHET. Nu har jag läst hans bok, JAG KAN HA FEL som Björn Natthiko Lindeblad har skrivit tillsammans med Caroline Bankler och Navid Modori , fast Björn vidhåller att det är inte han som skrivit boken, utan mer hans vänner och medhjälpare. Björn delar med sig av sin själsliga resa, berättar om sin tid som munk och livet efter. Han öser ur sin livserfarenhet som innehåller både glädje och sorg. Björn skriver att om man lever med attityden att man kan ha fel så innebär det ett öppet sinne och hjärta. Att hitta sin gåva och ge bort den. Jag fastnade särskilt för när han beskriver ordet varsevarande, ett sådant fint ord och tillstånd, som nog alla någon gång i livet varit med om, ett kort ögonblick av närvarande, tacksamhet. Kanske kommer den här boken i rätt tid, nu när vi kanske har mer tid att reflektera. Den rör vid själen, precis som Björn.

En tuff barndomsskildring som innehåller många ing.. Visa hela

En tuff barndomsskildring som innehåller många ingredienser, men framför allt kärlek.

Åsas pappa Leif kämpar för att få ihop vardagen med sin jänta, samtidigt kämpar han med sig själv och sina alkoholproblem. Han har ett arbete som är tungt men som han är stolt över, han jobbar som härdare på Metallverken i Västerås. Leif drömmer om socialismen, men vill inte kämpa för den. Han är stolt men lyckas inte riktigt stå på egna ben.

Åsas mamma finns med i Åsas liv varannan helg, men det är mest om Åsa och hennes pappa boken handlar om.

Det är både en sorglig och kärleksfull bok och Åsa berättar väldigt mycket om sin pappa, både det som är bra och det som är dåligt. Men berättelsen griper aldrig riktigt tag i mig. Åsas mamma berättas det inget om alls i början och man funderar som läsare var hon tagit vägen, och till slut tror man att hon har avlidit och försvunnit på det viset. Men då helt plötsligt berättar Åsa hur det gick till när hon försvann, och det kändes bakvänt på något vis.

Författaren beskriver sin far med kärlek även om han inte alltid var så lämpad att ta hand om henne, men han gjorde antagligen så gott han kunde. Hon beskriver mycket hur han tänker och resonerar och ibland blir det lite enahanda som läsare att lyssna till. Berättelsen fyller nog en större funktion för författaren än för läsaren.

Åsa Lindeborg skriver på ett vardagligt och enkelt språk om sin uppväxt. Man får som läsare följa med i hennes och pappans liv i Västerås från 70-talet och framåt, det är samtidigt en stycke historia, det är hennes historia.

Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult av.. Visa hela

Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult av Astrid Lindgren. Rabén & Sjögren 1975

Astrid vill här berätta en kärlekshistoria, som är sann, och som hon hört många gånger. Den handlar om hennes föräldrar och sträcker sig över ett helt liv. Den började år 1888 när Samuel August tretton år fick ögonen på flickan med pannluggen som svarade så duktigt på alla frågor under repetitionsförhöret i sockenstugan, där skolgången hölls. Hanna var hennes namn och hon var nio år. De gifte sig så småningom och blev föräldrar till fyra barn där en av dem var Astrid.

Astrid berättar med värme om sin uppväxt, som innehöll mycket kärlek. Det var mycket lek, samtidigt som alla fick hjälpas åt efter förmåga, så barnen fick sina uppgifter. Det började med rovrensning som efter hand växte till större uppgifter. Även pigorna och drängarna var en del av familjen, dem lärde de sig mycket av. Astrid kan så här i efterhand känna ånger över att de inte återgäldade mer omtanke mot pigorna, tvärtom ställde de till mycket sattyg för dem.

Astrid funderar lite i ett avsnitt om bokens framtid och ger några goda råd till dem som har författardrömmar.

Boken ser tunn ut, men den innehåller mycket kärlek till föräldrar, drängar, pigor och alla de människor ”av olika fasoner och sorter och åldrar” som fanns i hennes uppväxt. Man förstår att hon haft mycket att ösa ur från sin barndom till sina berättelser. Sen gäller det att få ned det på papper och att det blir bra och det kan vi väl alla vara överens om att Astrid lyckats med. Så här vackert har Astrid diktat till sina föräldrar.

”Mina Kära Föräldrar!
Ert barn sänder härmed
sitt hjärtas ödmjuka och
innerliga tack för allt."

Historien om Sverige, Gustav Vasa och hans söner o.. Visa hela

Historien om Sverige, Gustav Vasa och hans söner och döttrar,
Herman Lindqvist, 1993 Norstedts Förlag

Ärkeskurk eller frihetshjälte? Det beror nog på hur varje period har projicerat sina värderingar på honom.

Gustav Vasa tog sig på 8 månader upp från att varit en utarmad flykting på väg till exil i Norge, till att bli riksföreståndare, och några år senare den 6 juni 1523 valdes han till kung. På hans väg till kungakronan hade han många hjälpsamma dalkarlar, som sedan inte blev så väl behandlade. Inte bara dalkarlar var behjälpliga, som Herman Lindqvist skriver lite skämtsamt, ”det är påfallande ofta G. Eriksson tycks befinna sig i sympatiserande kvinnors närhet eller räddas av rådiga och ofta muskelstarka fruntimmer från Dalarna”.

Lite fakta om tiden, Sverige var en glest befolkad del av den nordiska unionen, hade olika dialekter och traditioner och sällan var befolkningen utanför sin sockengräns, vi hade varit katoliker i 400 år, Sverige var i stort sett självförsörjande så när som på humle, salt, kryddor och klädestyger, man exporterade järn, koppar, silver, tjära, trä, skinn och smör. Dagsransonen för öl var 2,5 liter, för soldater 4 liter, på söndagen fick de lite mer 5,5 liter.

Lindqvist skriver att Gustav Vasa var född till sitt ämbete, frågan är om någon annan kung i Sverige så har uppskattat själva verksamheten att vara kung som Gustav. Han var ambitiös, hade en stor praktisk begåvning, hade gott minne och han var modig och envis, Gustav var också en skicklig talare som fick folket att lyssna, samtidigt som han hade ett häftigt humör, kunde han när han ville vara vinnande charmig och humoristisk. Han ville också styra och lägga sig i sina medarbetares ärenden. Till slut tyckte allmogen att han lade sig i lite för mycket, t.ex. hur bönderna skulle gå klädda, bygga sina hus, och vilken religion de skulle ha, och när han införde en slags självdeklaration på sådd och skörd då rann bägaren även över för bönderna i Småland och de anslöt sig till upproret, och för dalabönderna blev det för mycket när Gustav begärde att varje församling skulle lämna ifrån sig sin största kyrkklocka eller betala motvärdet i silver.

Mycket kan man tycka om Gustav Vasa men han verkade ha varit en omtänksam far, att han värnade om alla sina barn har framgått av hans många brev, då bl.a. till barnen där han förmanar och råder dem t.ex. att klä sig varmt.

Det mesta handlar här om Gustav Vasa men även hans barn och då mest om sönerna, kanske inte så konstigt eftersom de var regenter och det antagligen finns mer uppgifter om dem, men det finns uppgifter om döttrarna också genom faderns och brödernas brev till dem. ”Historien om Sverige” utkom 1993 då det inte kanske var lika i ropet att rikta ljuset på kvinnorna, nu har det kommit en våg av böcker om prinsessor och drottningar, (även av Herman Lindqvist, år 2010 utkom han med ”Historien om Sveriges alla drottningar”) och det är bra, trots allt går utvecklingen framåt. Lindqvist har här valt att först och främst rikta in sig på Gustav Vasa, otvivelaktigt har han gjort ett stort avtryck på vår historia, det är ett faktum. T.ex. införde han att kronan skulle ärvas av hans söner, vilket utökades till att även gälla kvinnorna under hertig Karls inträde på tronen. Gustav Vasa införde även protestantismen, han lät stänga alla kloster, han lade grunden till Karl XI:s indelningsverk, inledde ett omfattande slotts och brobyggande mm, nytt för mig var att han grundade Helsingfors.

Det finns mycket att hämta i denna populärhistoriska berättelse och Herman Lindqvist skriver med lust och fägring mycket inlevelsefullt, det är späckat med information, och då mest om Gustav Vasa, men mycket också om hans barn, enligt Lindqvist verkade Karl varit den som liknade sin far mest, Johan var mer en inåtvänd grubblare, Erik var humorfri och arrogant och de två verkade ha tyckt illa om varandra från tidig ålder och hos Magnus den fjärde brodern verkade osämjan ha utlöst hans psykiska tillstånd, eller förvärrat den. Magnus levde i skymundan och ville antagligen ha det så och från faderns brev till den yngste sonen framgår att han var extra omtänksam mot honom. Av systrarna verkar Cecilia vara den som märktes mest, inte av så smickrande orsaker, men hon verkar ha varit väldigt handlingskraftig. Sofia hade oturen att gifta sig med en hustrumisshandlare och här framgår av breven att fadern och bröderna bekymrade sig och till slut utvisades maken, Sofia själv blev sinnessjuk och levde i avskildhet på Ekolsunds slott. Ja detta är bara ett axplock av innehållet i denna rika historiekista som Herman Lindqvists har grävt i och satt sin egen prägel på, vill man veta mer så läs den!

Kan man få en bok på 572 sidor om ond bråd död och.. Visa hela

Kan man få en bok på 572 sidor om ond bråd död och arkeologi att bli underhållande? Går det att lösa ett mordfall som begicks för tretusen år sedan?

Arkelogen och författaren Jonathan Lindström har tagit sig an den utmaningen. Han gör det med hjälp av bl.a. genetiker, bensmeder, oceanografer, barnmorskor, rättsmedicinare, meteorologer och en stor fantasifullhet och han klarar det galant.

När Jonathan nystar upp handlingen får vi på köpet kunskap om hur det var att leva på bronsåldern. En tid som vi inte vetat så mycket om. Granhammarsmannen som fyndet kallas därför att han hittades av en lantarbetare som grävde diken just i Granhammar utanför Upplands-Bro 1953 . Han råkade gräva precis där Granhammarsmannen hade sjunkit till botten. Det som nu är ett militärområde var då på bronsåldern en havsvik på 20 meters djup.

Han var en man i 50- årsåldern som blivit ihjälslagen med 19 hugg och sedan antagligen sjunkit till botten i fjärden. Var det en galning som utdelat huggen och varför stod Granhammarsmannen bara och tog emot dem? Skadorna visade inga tecken på att han försökt fly.

Granhammarsmannen levde i en tid som var mycket mer våldsam än vår. Det var en stor dödlighet överhuvudtaget och då allrahelst bland barn. Man har hittat skelettrester med avhuggna huvuden på både vuxna och barn, det har kanske varit avrättningar eller strider. Gravarfynd visar att befolkningen på bronsåldern var hårt sliten av kroppsarbete och uselt hälsotillstånd bl.a. orsakat av näringsbrist. Det hade de kunnat undvika om de ägnat sig åt fiske. Men prover på skelett visar att de hållit sig till en landsbaserad kost.

Det märks att Jonathan tycker att det här är mycket spännande för han berättar med liv och lust, därför kan det ibland bli lite väl mycket beskrivningar. Som t.ex. hans ingående redogörelser om bronsåldersbåtarna som upptar ca 17 sidor. Men jag kan förstå att han vill ha med allt han vet om bronsåldern, för det är det som är syftet med boken.

Det är ett bra grepp att ta med en människa som har levt och dött på riktigt. Det är lättare att ta till sig all information då och samtidigt är det spännande att se hur pusselbitarna läggs ihop, för att till slut bli en bild om vad som kanske hänt. För helt säker kan ju ingen egentligen vara. Men ett är säkert och det är Jonathans entusiasm för Granhammarsmannens öde och bronsåldern, det avspeglar sig i hela boken. Och det är svårt att inte ryckas med av hans berättarglädje.

Jag blir imponerad av att man kan få fram så mycket information av ett skelett som legat i marken i tretusen år. Att man genom pollendatering kan fastställa när mannen levde. Genom att borra i en tand och ta olika prover på benmjölet, kan man få fram vad mannen åt i sin barndom och på det viset också kunna fastställa var han bodde, och då också se hur många gånger han flyttade under sitt liv. DNA-prov visar vilken ögonfärg han hade, till och med mannens utseende kan man få fram. Här med hjälp av konstnären Oscar Nilsson som specialiserat sig på att rekonstruera utseende på människor genom att utgå från den dödes skalle. Han har många gånger hjälpt polisen och nu fick Jonathan en handräckning med att få fram Granhammarsmannens utseende. Vi får en bild av en blåögd man med ett östeuropeiskts utseende. Det är fascinerande!

Så smickrande det måste vara för Granhammarsmannen att få hamna så i fokus, om han bara visste. Vad jag har svårt att förstå är varför han föll i glömska efter det att han hittades 1953. Det var ett stort fynd man gjorde, så det var konstigt att det inte fick mer uppmärksamhet än det fick. Vilken tur att Jonathan Lindström tog upp ”fallet”.

Till slut ett citat ur boken:
En miljon nätter låg Granhammarsmannen i bottenleran. Men han låg där utan längtan och utan skräck. Döden är ingenting, en svart blinkning, inte ens ett ögonblick i upplevandets långa historia. Nu sitter ungarna och småpratar vid stranden till Östersjön, uppfyllda av en fantasilek, deras mor ligger på en filt och läser och jag knattrar på tangentbordet medan solen går ner bakom min rygg. Vi seglar ständigt genom livets berättelser, nätter går hän och nya dagar gryr.

Kungsgatan, Ivar Lo-Johansson, utkom första gången.. Visa hela

Kungsgatan, Ivar Lo-Johansson, utkom första gången 1935. Mitt exemplar 1978 med förord av Ragnar Oldberg

Landsbygd möter stad i urbaniseringens tid i 1900-talets första hälft, de unga vill vidare och de gamla blir kvar, funderande över hur det ska gå med framtiden, kommer sonen åter, hur klarar sig vår dotter?

Kungsgatan är själva pulsådern i Stockholm, det myllrar av liv. Dit kommer statarflickan Marta och bondsonen Adrian var och en för sig, de dras till storstaden och de dras till varandra, men mycket kommer att hända innan de återförenas. Till en början går det bra för Magda, för Adrian börjar det svårt och han får slita ont.

Marta märker att en flicka kan komma långt bara hon har utseende, det stiger henne åt huvudet och hon blir betagen i lyxen. Till slut hamnar hon bland glädjeflickorna på just Kungsgatan, hon har som avsikt att med en väninna tjäna ihop till en parfymaffär, men det blir inte som hon tänkt sig och hon blir mer och mer oförsiktig. Till slut är det ett faktum att hon har fått ”sjukan” och att hon smittat ner många.

Adrian däremot som har ett tyngre lynne får det svårt i början, han har svårt att acklimatisera sig och går igenom många stadier innan han finner sin plats, och som han själv tänker” att det upplevda är kanske inte meningslöst, tvärtom är det det enda kapitalet.” Han kommer ut ur det svåra med ny styrka.

Människor har i alla tider sökt förändring och några måste alltid gå före, oftast de unga medan de gamla stretar mot. Det är tryggast med det invanda, men äventyren lockar, en process i samhället där det gamla möter det nya, det tar tid innan omplanteringen slår rot, vi såg det då och vi kan se det nu. Alla ska prövas även bland de sina och då tänker jag på när Adrian började på bygget där hans vän och hyresvärd Moderat hade ordnat en plats, där ska han prövas, stukas för att veta sin plats, det var jobbigt att läsa, jag blev mycket förbannad. Moderat tyckte att han gjorde det bra och om det var han som gjorde det så det blev avklarat. En regel alltså! Sedan blir jag förvånad över att Adrian använder samma metod själv efter att kommit ur det svåra och funnit socialismen, kamratförtryck tycker jag det verkar som.

Det som gör ont är också föräldrarnas väntan att deras barn ska höra av sig. Marta vill så gärna tjäna pengar så hon kan hjälpa sina föräldrar och visa att hon kan stå på egna ben. På kaféet där hon jobbar räcker inte lönen till mycket mer än att bo och äta. Hon lockas till slut till att tjäna mer genom att prostituera sig, hon vet att männen attraheras av henne och till en början väljer hon sina kunder noga, men efter hand går det utför och hon får en könssjukdom, så när hon träffar på Adrian och deras attraktion slår till igen blir han smittad. De blir båda inlagda, sjukan ger sig inte i första taget, det är skammens sjukdom trots att många bär på den.

Funderar över andemeningen i detta, tänker på att Adrian gör allt för att passa in i staden , bli som andra, men känner sig inte bekväm med det, han är en sökare, till slut känner han sig stärkt som individ, lite motsägelsefullt då att han följer de tilltag de använder på de nya på bygget. Magda då som kände att den enda framtid hon hade hemma var att bli gift, i staden däremot fanns möjligheter bara man tog för sig, hon blev förblindad av lyxen och glömde sitt mål. Båda gick vilse, skillnaden är att Adrian hittade meningen igen, medan Marta blev bitter. Så har vi de förödande veneriska sjukdomarna som har en stor plats i denna roman, vissa recensenter ansåg den pornografisk och verklighetsförvanskande, och det var inte utan motstånd den kom ut, t.ex. så fick den inte läsas upp i radio.

Säkert kan man tolka ”Kungsgatan” på flera vis, jag ser invandringsdilemmat och då känns den tidlös, det handlar om uppror från det gamla, att söka friheten och inte riktigt kunna hantera den. Adrian kommer ut stärkt, men Marta blir vingklippt, kan man ana en dos moral där och en underliggande mening att inte förhäva sig.

Drottningkronan, Norah Lofts. Originaltitel The lo.. Visa hela

Drottningkronan, Norah Lofts. Originaltitel The lost ones, i översättning av Kjell Ekström 1968, 1969. Bokförlaget Bra Böcker AB

Norah Lofts har tagit sig an en del av Danmarks mörka historia, även om hon romantiserat upp det hela så är det fortfarande en tragedi.
Den unga prinsessan Caroline Mathilde av Storbritannien försökte i det längsta undkomma sitt öde. Ett öde att som 15 åring bli bortgift med sin 17 årige kusin Christian VII, kung av Danmark. När hon till slut förstod att det sedan länge bestämda giftermålet inte gick att undkomma så fogade hon sig i sitt öde och bestämde sig för att göra sitt bästa. Men det är ett kallt och grått land hon möter, och en kung som är något oberäknelig och från början bestämmer sig för att inte tycka om henne.
Christian kände själv det som om han hade två huvuden som inte alltid samarbetade, därför behövde han en läkare som kunde hålla honom lugn. Det är här Johann Friedrich Struensee kommer in i bilden. Kungen får förtroende för honom och blir beroende av hans råd och till slut blir det Struensee som mer eller mindre styr landet, Christian skriver på det mesta hans läkare lägger fram. Det som till slut blev livläkarens fall är den kärlek som växte fram mellan honom och drottningen. Vilket inte sågs med blida ögon av hovet och folket, Christian själv brydde sig inte för han roade sig på annat håll.

Caroline som från början var en levnadsglad och nyfiken ung flicka, bryts sakta ned av stämningen i slottet och sin gemåls nyckfullheter. Då kan man förstå att hon levde upp i sällskap med Johann som kom med nya friska idéer. Struensee var en man påverkad av upplysningstiden och Voltaire, Johann införde många nya reformer som t.ex. tryckfrihet, strafflindring, avskaffade tortyren gjorde om stora delar av centralförvaltningen, begränsade utdelningen av titlar och ordnar och började med förberedelser till bondeståndets frigörelse. Tyvärr gick det hela lite för fort för folket, det de retade sig mest på var hans affär med drottningen och frukten av den.

Historiens vingslag är ett intressant ämne för mig och att få det presenteras i romanform är mera lättsmält. Jag tycker att Lofts har hittat en bra balans mellan fakta och fantasi, för naturligtvis måste hon fabulera för att det ska bli underhållande, men samtidigt inte låta det gå över i blå dunster. Så även fast man vet hur den här historien kommer att sluta så förstör det inte spänningen, den hålls vid liv och jag vill som läsare varna paret. Så författaren lyckas verkligen hålla liv i historien. Hon antyder en aning att det inte var kärleken till drottningen som Struensee satte i första hand utan hans kall till att förändra och förbättra. Hur det egentligen var med det kanske ingen vet. Det är i alla fall en fascinerande historia, i en intressant och hård tid. Jag har följt upp romanen med att se den danska filmen ”A Royal Affair” som bygger på samma historia och jag blev inte besviken där heller.

Timme noll Lotta Lundberg Natur och Kultur 2014.. Visa hela

Timme noll Lotta Lundberg Natur och Kultur 2014

Denna roman fick Sveriges Radios romanpris 2015

Tre kvinnor, tre tider. 1945 befinner sig Hedwig i ett sönderbombat Berlin, hennes önskan är att få skriva, men hon har fått skrivförbud av regimen, men skriver i hemlighet. När hon får en dotter lämnar hon bort henne för att kunna skriva på sin roman, tar hem henne igen efter 6 månader. Dottern kommer att offras igen, nu till ett koncentrationsläger, kanske inte medvetet, men innerst inne förstår Hedwig vad det innebär att inte rädda henne, men hon skjuter det ifrån sig, hon lever med någon slags förnekelse.

Hedwigs historia bygger på en verklig berättelse och hon är egentligen den intressantaste karaktären som befinner sig i den intressantaste tiden och miljön. Hitler som hon röstat på men inte blev den räddare hon trott och ryssarnas brutala ankomst. Att hon lämnade sin dotter gör väldigt ont, men samtidigt är det så anonymt beskrivet. Lotta Lundberg säger i en intervju hos Malou, det är något män har gjort i alla tider, hur trött jag blir på sådana kommentarer, när ska vi ta oss vidare och var och en får stå för vad den gör.

Isa en komplicerad tonårsflicka som befinner sig i Uppsala 1983. Efter att hon utfört dockmord går hon i terapi hos ”psykot”som hon kallar sin terapeut. Isa är lämnad av sin mor, som är väldigt anonymt beskriven, men finns som en röst på radion.

Ingrid prästfrun som flyttar med sin man från Uppsala och befinner sig nu 2004 på Blidholmen. Hennes man Karl-Erik har fått diagnosen Parkinson och behöver en mindre församling, och för hans skull följer Ingrid med och ger upp sin egen karriär som psykoterapeut. Hon blir bitter och flyr till slut från sin man och ön.

Det handlar om i mitt tycke tre osympatiska kvinnor, kanske inte Ingrid i lika hög grad som de andra två. Men de är väldigt svåra att tycka om, det är inget ändamål i sig själv att romangestalter måste vara sympatiska, men här är det hela tiden ett skavande som nöter sönder all behållning för mig.

Kapitlen delas upp mellan de tre, det kan fungera men inte här, istället blev det ett problem, det blev för uppstyckat. Svårt att få någon slags relation och Isas kapitel började jag till och med att hoppa över, kände bara irritation över henne. En roman ska fånga mitt intresse, denna gjorde det inte.

Det här är en lågmäld roman om en man som börjar n.. Visa hela

Det här är en lågmäld roman om en man som börjar närma sig ålderns höst och han har mycket väder på hjärnan.

Georg är en man som börjar närma sig de 60, han åker till sitt hus på Österlen för att se till det och ordna för försäljning. Han har inte tänkt stanna där så länge, men blir insnöad och sedan flyter tiden bara på och han blir kvar där. Han fördriver tiden med att resonera med sig själv och under tiden gör han sitt bästa för att tömma sin vinkällare. Dessemellan försöker han halvhjärtat att producera tavlor till sin utställning, men känner sig inte riktigt nöjd med vad han åstadkommit. Han ska egentligen åka ner till sin unga flickvän i Frankrike, men skjuter hela tiden upp resan och till slut inser han att det är slut för hon har träffat en annan.

Han vill egentligen vara ifred där på gården och gå och gruffla för sig själv, men till midsommar kommer två gamla kamrater i sällskap med en ung tjej. De firar midsommar ihop och sedan försvinner männen och tjejen blir kvar, naturligtvis hamnar hon och Georg i sängen. När hon åkt hem så får han istället kontakt med en kvinna i sin egen ålder och det blir en berg och dalbana eftersom hon har en del i sitt bagage.

En dotter dyker upp som han egentligen inte vill lära känna, en av de gamla vännerna dyker upp och han vill ha hjälp ur en knipa och till slut dyker hans flickvän från Frankrike upp med ett problem, så någon lugn och ro får Georg knappast.

Jag blev inte så betagen i den här berättelsen som mest går ut på att följa en lite smådeppig mans dagar. Han dricker och lagar mat, han joggar, han äter viagra och han försöker måla tavlor. Framför allt så är det i mitt tycke för mycket väderprat och det blir uttråkande. Som vanligt så faller damerna för honom, vilken ålder de än är i och alla sexbeskrivningar blir till slut tröttsamma.

Två tredjedelar av boken känns lite halvhjärtat skrivet, medan den sista tredjedelen känns som om Lundell bara vill avsluta historien så fort som möjligt och det gör bara att det känns överslätat. Så jag föredrar den första delen även om den emellanåt var lite tråkig. Sedan kan jag tycka att Lundell kör fast i det vanliga, man suktande efter kvinna och då allrahelst gammal man - ung kvinna. Jag tycker ämnet känns lite uttjatat. Jag kommer på mig själv att tänka, ”ska karln aldrig växa upp”? Fortfarande söker han sin flock.

Så, tyvärr det kändes mest som jag tragglade mig igenom boken och sörjde inte att den tog slut

Italienska skor av Henning Mankell. Det här är en.. Visa hela

Italienska skor av Henning Mankell.

Det här är en karg bok med mycket kärlek, en konstig kombination kan man tycka. Men det är det som är tjusningen, och jag blev fast efter första sidan.

En äldre man som efter ett misstag i sitt yrke som kirurg dragit sig tillbaka till en ö. Där lever han med sin hund och katt och en växande myrstack i finrummet. Han träffar bara brevbäraren Jansson, som troget kommer fast Fredrik aldrig skickar eller får post. Varje morgon hugger han upp en vak och badar, han gör det för att känna att han fortfarande lever. En morgon står en kvinna med rullator på isen och tittar på honom. Harriet hade hittat honom, den kvinna han älskat och svikit. När han mötte henne i sin ungdom brukade hon leda en cykel, nu var det en rullator. Hon är svårt sjuk och ska snart dö och hon vill att han infriar ett löfte han gett henne.

Så här börjar boken och sedan följer en resa för dem båda. Resan genom vinterlandskapet och resan genom deras liv som inte blev som de tänkt sig. Fredrik har svikit Harriet och hon är arg för att han inte har förklarat, utan bara försvunnit ur hennes liv utan någon förklaring.

Men hon bär också på en hemlighet och den får han snart träffa. Det blir många omtumlande möten mellan dem alla tre. Fredrik får rannsaka sig själv, och när han börjar så öppnas många dörrar han trodde var stängda.

Jag älskade språket från första stund, hur berättaren får mig att känna och reagera. Man är delaktig i händelserna och man kan känna igen sig i huvudpersonens agerande, vem vill inte dra sig från världen ibland och bara gömma sig. Då behövs det någon som knackar hål på skyddsmuren och får en att återvända till verkligheten.

I den här berättelsen får man möta många ”udda” personer och det är härligt för de är ofta intressanta, jag saknar dem redan. Jag kan erkänna att jag störde mig lite på myrstacken, den kändes obehaglig. Den här boken hade den effekten, att jag berördes på olika vis.

Mankell skriver ” Livet var som människans förhållande till skor, man kunde inte hoppas eller inbilla sig att de passade. Skor som klämde tillhör verkligheten.”

”Och döden när den än kommer, så kommer den och stör, som en trasmatta som aldrig blev färdig.”

Huset Buddenbrook, historien om en familjs förfall.. Visa hela

Huset Buddenbrook, historien om en familjs förfall, Thomas Mann.
Albert Bonniers Förlag 1929, i översättning av Walborg Hedberg

”Vad som passar för den ena, passar icke för den andra”.

Vi hamnar rakt in i år 1835 och i familjen Buddenbrooks traditionella familjemiddag som äger rum varannan torsdag, de sitter i landskapsrummet i det nyinköpta huset och inväntar sina gäster. När alla anlänt tågar sällskapet in i matsalen, ett var säkert man visste att man fick äta sig mätt hos Buddenbrooks. Johann Buddebrook den äldre hade arbetat upp det lilla familjeföretaget till att bli ett av de främsta i Lûbeck, nu hade familjen lyckligtvis förvärvat detta hus, som kom att bli ett nav i deras liv.

Thomas Mann börjar med människorna, sedan salarna och tingen, det är många personbeskrivningar och de är många gånger närmast komiska. Det var väl rörigt i början och svårt att hålla reda på familjemedlemmarna, men det gav lön för mödan senare. Även om författaren beskriver dem gäckande så gör han det med kärlek, för det här är först och främst en karaktärsroman om en köpmannafamilj som håller på traditioner, de har sina roller och de håller ihop, de är styrda av konventioner, inget ska visas utåt. De har sina plikter att uppfylla.

Man kan säga att det handlar om fyra, nästan fem generationer, men det är mest syskonen Thomas, Christian, Tony och Klara, som det mesta kretsar kring, deras föräldrar och så den lille Hanno, som stjäl läsarens hjärta. Alla ska uppfylla traditionen i köpmannafamiljens anda, men istället blir det en nedåtgående spiral. Tonys lott är att bli bortgift med en köpman, först mot sin vilja, men hon finner sig och vill göra sin far nöjd. När det visar sig att hennes gemål är bankrutt hämtar fadern hem henne, det blir skilsmässa. Ett nytt försök görs med en ny man, men det slutar inte bättre, det blir skilsmässa och hon flyttar återigen hem till huset Buddenbrook.

När fadern avlider blir det äldste sonen Thomas som får axla ansvaret för familj och firma, den andre sonen Christian beskrivs som en slarver som mest spelar bort sitt arv. Thomas själv gifter sig och bygger ett storslaget hus, trots framgång, kärlek och en son, gnager något, en oro, han tappar lusten och får en rädsla att satsa, och affärerna går inte så bra, han konstaterar att han gladde sig för mycket på förhand. ”förkänslan var som alltid den bästa”. Sonen Hanno är dessutom inget köpmannaämne, han är svag, hans sinne ligger mer till musiken, som hans mor. Thomas är trött, kanske skulle vi säga idag att han är på väg att bli utbränd och när också modern konsulinnan avlider blir hans börda ännu större, de blir tvungna att sälja det älskade huset och Tony och dottern får flytta till en mindre våning. Familjen krymper och sammanhållningen med den. Det kommer en dag när Thomas krafter sviker, han som varit länken, Tony försöker hålla ihop det som är kvar, men familjen är obönhörligen på fallrepet.

Thomas Mann har verkligen lyckats fånga dessa människors liv och öden, jag blev alldeles uppslukad av författarens beskrivningar i ord som landar så behagligt, vilken stilist Mann är/var, vilka formuleringar. Han lyckas fånga stunden och hålla den kvar, han dröjer i ögonblicken, och trots det så är det hela tiden spännande. Det här är verkligen en existentiell roman, som går på djupet i människan, om livet som levs på två vis det inre och det yttre. Mann går in i sina gestalter med omtanke och kärlek. Så länge de befinner sig i huset eller dess närhet så kommer man dem nära, men de kan försvinna bort helt och plötslig, för att senare återkomma och allt får sin förklaring. Huset Buddenbrook är kärnan.

Nu måste den som stal mitt hjärta få talan, Thomas och Gerdas son, den efterlängtade lille Hanno. Han blev nog en besvikelse för sin far, för hans sinne låg inte för affärer, utan mer för musik och kultur. Hannos upplevelser blir också läsarens, genom hans ögon blir man ett med honom och hjärtat smälter. Hans upplevelse av julen, den beskrivningen är helt enormt fantastisk, så kärleksfullt och ömsint beskriven. Sedan har vi hans besök på teatern som försatte honom i rusig lycka. ”Om det bara icke kom så surt efter” så kändes det för honom när vardagen åter tog vid. Han ville leva i det vackra och drömska.

Gavs ut 1901, fick nobelpriset 1929

Vägen ut, Harry Martinson Bonniers förlag 1936 N.. Visa hela

Vägen ut, Harry Martinson Bonniers förlag 1936


När vi lämnade Martin i slutkapitlet i ”Nässlorna blomma” befann han sig på ålderdomshemmet, en lugn tid, en lyssnandets tid. Året är nu 1917 och Martin ska snart konfirmeras, efter det har kommunen inte längre något ansvar för honom.

Martin är på gården Ekevik där han tom får en mindre lön, för att som de hoppas sporras till en vidare anställning. Ekevik hör till ett av de bättre ställen Martin varit på, husbonden Herr Eskillsson är vänlig och Martin tycker bra om honom. Det ska visa sig längre fram när Martinson får sitt nobelpris att husbonden Eskillsson som heter Elof Nilsson i verkligheten, skickar ett gratulationstelegram till sin ”dräng”. Även om Martin har det så bra en dräng kan ha så gnager en oro i kroppen, han längtar ut, längtar efter att bli vuxen, hans största längtan är att gå till sjöss och kanske ta sig till Amerika, för att återse sin mor.

Så han gör som han många gånger gjort förut och kommer att göra många gånger till, han rymmer. På sin vandring träffar han många människor och tar diverse arbeten, men han stannar inte länge på varje ställe och ett stående drag för honom är att skarva till det mesta, så fantasin är det inget fel på, vilket är en fördel om man ska bli författare, vilket han också blev, men det är han ännu ovetande om.

En händelse som satt sig starkt hos Martin är när husbonden bjöd gårdens folk på utflykt till Konungshults brunnsort med hästskjutsar. Här fick Martin lov att erkänna för sig själv att Eskillsson ”vara en av de få heders karar han träffat.” De åkte länge och det var söndag överallt och Martin fantiserade om att han var greve, sedan D´Artagnan, sedan stockholmare och sist drottning. Det var grindbarn som skynda sig att stänga grindarna för att sedan mot en peng åter öppna. Efter att matsäckskorgen med de lånta tunna kaffekopparna var urdruckna, kommo höjdpunkten, lemonaden! En dag att glömma alla andra, då väckarklockan skriker, ”gå upp och känn din vördnad för de bättre lottade och din kärlek till herrskapet som får ligga till nio.”

När Martin till slut anländer till den stora sjöstaden Göteborg blir han alldeles hänförd, inget annat i hans liv var värt något förrän nu, staden med dess rörelse och det mest fascinerande, spårvagnen! Medan han färdades med barnavårdsmannen som sällskap förundrades han över detta underverk, hur fungerade den? Han iakttog resenärerna och kunde inte förstå hur de kunde se så likgiltiga ut, en åttaårig pojke som klev på och bara stod och visslade, Martin tänkte ”hur kunde han vissla i en sådan stad?”Han iakttog förarens förehavande hur han stampade på klockpedalen för” de likgiltiga som gingo över spåret framför trodde sig visst vara andar som det gick att köra tvärsigenom”. Martins sinne stod vidöppet för denna nya värld, när den största hänförelsen lagt sig förstod han betydelsen i ordspråket ”alla äro barn i början”.

Det finns så mycket att ta in i Harry Martinsons författarskap, hur han använder språket och som vanligt är jag glad att jag hittat ett äldre exemplar. Trots alla svårigheter han gått igenom så skriver han med barmhärtighet och balans där han försöker vara rättvis, han måste ha en stor människokärlek trots allt, sedan har han sin humor och kvickhet som lättar upp. Han ser det lilla i det stora och kan glädjas, hans dagdrömmeri och hans fantasi har säkert hjälpt till, en överlevnadsinstinkt. För hur svårt det var så såg han alltid framåt.

Nässlorna blomma, Harry Martinson 1935. Albert Bon.. Visa hela

Nässlorna blomma, Harry Martinson 1935. Albert Bonniers boktryckeri 1974

”Nedsjunken på knä i en ännu osmält driva bad Martin till Gud. Förlåt mig Gud fader i himmelen. Men jag längtar så mycket härifrån och har det så svårt. Fader vår som är i himmelen -”

När Harry Martinsons självbiografi kom ut 1935 hade det gått 24 år sedan han och hans syskon auktionerades ut till lägstbjudande. Martin som Harry kallas i romanen var då 7 år, han hade på kort tid förlorat sin far och sin kära syster och slutligen sin mor som tog beslutet att fara till Kalifornien.

Martins barndom fick ett abrupt uppvaknande, från att växt upp i en stor familj i en stor jägmästarvilla som fadern köpt mot bättre vetande ”påverkad av dålig konjak ”. På nedre botten fanns också hans lanthandel som med tiden fick konkurrens av en bod som låg bättre till. Det blev konkurs och familjen flyttade till ett enklare boende, vid ett stenhuggeri.

Efter att Martin och hans syskon på olika håll blivit utauktionerade till minstbjudande tog han sin tygpåse och vandrade till sitt första ställe Vilnäs, som skulle bli ett av flera, och som han förstod långt senare var det bästa, men som han inte förstod då som liten och förskräckt 7 - åring. För fem kronor från kommunen skulle Vilnäsfolket uppfostra och hålla honom med mat, kläder, skola och syssla, tills nästa årsstämma då ett nytt bud skulle läggas. På alla ställen fick han jobba hårt, värst var det på det sista stället, att jobba hårt var en sak, svårare var den kärlekslöshet han mötte. I desperation tog Martin till att skära sig i handleden för att någon skulle se honom, bry sig om honom. Skolan blev hans andningshål, för där glänste han, ibland till förtret för sina klasskamrater. Läraren Stav blev för Martin en paus i det hårda livet, problemet var att läraren var för snäll, när Martin blev ombedd att ta ledigt för att arbeta på gården blev det alltid beviljat. En dag blir det för mycket för gossen så han rymmer och hamnar nu på ett ålderdomshem, kanske på ett vis det lugnaste stället, ett lyssnandets tid.

Vad jag känner för denna lille gosse som är helt uttorkad på kärlek, så när han kommer i närheten av omtanke kan han inte riktigt hantera den. Han utvecklar ett förakt för sig själv, tar på sig en självömkan och han hatar det flin han lägger sig till med.

Jag är mycket imponerad av Harry Martinsons språk, det är ett sjungande språk, en gammalsvenska, det känns glatt och välkomnande trots att det måste vara svåra minnen. Kan det vara ett sätt att hålla distans, att se på det utifrån, men samtidigt har han en närvaro i tiden och i Martins tankar. Det är inget missbruk av ord, beskrivningen av natur och miljöer blir aldrig överdrivna, tvärtom så precisa. Människoporträtten är både ömsinta och ibland komiska. Martinson svartmålar ingen, istället verkar det som om han försöker förstå de människor som levde i sin tid, vara rättvis. Så trots det svåra är det inte enbart en tung läsning, Martin har en överlevnadsvilja som är så stark, han klubbas många gånger och han reser sig igen. Det visar också på att hur svårt det än kan vara så om det finns ett, om än så litet andningshål så kan det vara räddningen, i Martins fall var det skolan där han fick vara sig själv och som det visade sig hade så lätt för rättskrivning, där fick han vara” kung av tje - ljudet och prins av äng -ljudet.” Som det visade sig sedan att han hade nytta av.

In Country by Bobbie Ann Mason, 1986 Krig är inte.. Visa hela

In Country by Bobbie Ann Mason, 1986

Krig är inte bara strid, det är också efterdyningar.

Kan man förstå vad andra människor gått igenom? Nej kanske inte fullt ut, men man kan försöka

Samantha som hon egentligen heter bor i ett sunkigt hus med sin morbror Emmet, när han återvände från Vietnamkriget fick han husrum hos Sam och hennes mamma. När sedan Irene flyttade så blev Sam och Emmet kvar i huset. Även om Sam är mycket yngre så är det hon som håller ett vakande och oroligt öga på sin morbror, Sam är inte bara orolig för hans psykiska tillstånd utan även för de utslag han fått i kriget, antagligen på grund av det växtgift som den amerikanska armen sprutade ut över djungeln. De fördriver tiden med att titta på MASH, och lyssna på musik. Det går många historier om hur de lever och ibland blir Sam trött på att försvara sin morbror, för samtidigt som hon känner för honom så kan hon också irritera sig på att han inte har några framtidsplaner.

Den här sommaren 1984 kommer Vietnamkriget ifatt Sam, ett krig som hennes far Dwayne dog i innan hon var född. Hon tittar på hans fotografi och försöker förstå vad han tänkte. Han tog med sig sin hemlighet i graven, hennes morbror Emmet som överlevde, går omkring med sin. Sam vill så gärna förstå och känna, det är som om hon är besatt av att få fram krigsveteranernas upplevelser, men ingen vill egentligen prata om det som varit. En av veteranerna Tom är den som hon får veta en del av, men han säger också att man inte vill minnas. Efter att ha läst sin fars dagbok blir det mer verkligt för Sam, hon blir förvirrad. En natt åker hon ut i träskmarken och övernattar för att försöka fånga känslan hennes far känt där på sin post i djungeln. Någonstans där förstår hon att det inte går, men det är det närmaste hon kan komma, den händelsen innebär en vändning, inte bara för henne.

Berättelsen smyger sig på och sprider en varm känsla som bara ökar. I deras vardag händer det egentligen inte så mycket, inte utåt. Men det är som om en process har startat och den utökar sig som ringar på vattnet tills den når sitt klimax. Samantha är en kännande person med stor fantasi och tankarna far ofta iväg med henne och det känns på något vis så fint att hon vill förstå vad kriget gjort med de då unga pojkarna. Hon retar sig på att innevånarna i Hopewell verkar tro att de ska komma hem och bara kliva in i samma liv igen som om inget hänt.

Jag kände verkligen med den här unga flickan som så intensivt ville veta, och relationen mellan henne och hennes morbror som kändes så godhjärtad. Det var två händelser som berörde mig mycket och det ena var natten som Sam tillbringade ute i träsket och vetskapen om att där kryllade av ormar fick mitt nackhår att resa sig. Den andra bilden är mer känslosam och det är när de kommer fram till Vietnam Veterans Memorial i Washington och ser alla dessa namn som tillhör män som stupat. Sam tänker då att hon aldrig kommer att få veta vad som egentligen hände dessa unga män i kriget, samtidigt när hon ser sig omkring iakttar hon hur många som bara går förbi som om de var på söndagsutflykt, men också att många gråter. Som vanligt så iakttar hon omgivningen och jag bara älskar henne för det. Jag måste erkänna att jag själv var nära till tårarna när hon och hennes farmor hittade Dwaynes namn ingraverat i muren, och även upptäckten som fick hennes hjärta att slå hårdare, hennes eget namn fanns där, det var känslosamt. Jag tror att de alla fick ett avslut där, Emmet med sina stridskamrater och Mamaw med sin son och jag hoppas Sam efter detta kunde gå vidare med sitt eget liv.


.

Domaren Ian McEwan 2014, i översättning av Niclas.. Visa hela

Domaren Ian McEwan 2014, i översättning av Niclas Hval 2015 Blombergs bokförlag

”När en domstol avgör en fråga som på något sätt … rör ett barns uppväxt … måste alltid barnets välmåga väga tyngst i domstolens ögon.”
Kapitel 1 (a) i barnavårdslagen The Children Act 1989

Den medelålders överrättsdomaren Fiona May befinner sig i sin lägenhet i London, i sin hand har hon sitt andra whiskyglas, det hon funderar över nu är om hon ska ta ett tredje. Men egentligen har hon mer allvarliga problem som ska lösas, både privata och i arbetet som överdomare.

Hennes man har precis ställt ett ultimatum och i arbetet ska hon avgöra i ett skilsmässomål där föräldrarna inte är eniga om döttrarnas uppfostran. Hos fadern en mer sträng och religiös, medan modern har en lite friare syn på barnens uppfostran.

Mitt i alltihop ringer Fionas telefon, det gäller ett brådskande fall med en cancersjuk pojke, där hans föräldrar och även han själv nekar till blodtransfusion på grund av att de tillhör Jehovas vittnen. Tiden börjar bli knapp, och sjukhuset vill ha ett domstolsbeslut på att de har rätt att sätta in behandlingen mot föräldrarnas vilja. Fiona bestämmer sig för att göra ett besök på sjukhuset.

Inte ett lätt avgörande, men ett intressant dilemma att bygga en roman på. Vid första tanken är det lätt att fördöma föräldrarna som så envist håller fast vid ett beslut som antagligen kommer att kosta deras son livet, och sonen då är han tillräckligt vuxen för att ta det beslutet? Om tre månader är han myndig och har då fått besluta själv, men just nu förlitar han sig på sin tro och föräldrarna.

Detta har varit en destruktiv familj som kommit på fötter tack vare att de förlitat sig på Jehovas vittnen och Gud, och då blivit omslutna av dess gemenskap som i sin tur innebar att föräldrarna kom varandra närmare. Sonen har då välkomnat den trygghet som det medförde. I sonens fall kan det möjligtvis vara den nya livssituationen mer än det religiösa som gör att han förlitar sig på tron. Är det Gud som räddat deras liv eller de två Jehovas Vittnen som knackade på, eller är det de själva? Egentligen spelar det inte så stor roll, intill nu, när tron kan få allvarliga konsekvenser. I Jehovas Vittnen är tron stark på att blodet är heligt, som livet. Det är en gåva från Gud som inte får besudlas. Ja, tror du så starkt att själen finns i ditt blod, vill man ha en annan själ?

”Att blanda sitt blod med blodet från ett djur eller en annan människa är att förorena det, besudla det. Det är att förkasta Skaparens underbara gåva. Det är därför Gud uttryckligen förbjuder det i Första och Tredje Mosebok och i Apostlagärningarna”.

Här får man något att fundera över och jag uppskattar när man i en historia kan se nyanser. Det är så lätt att döma vid första ögonblicket, men om man funderar djupare så träder en annan bild fram, detta har författaren lyckats med mycket bra, att så frön och belysa från fler håll. Alla våra handlingar får konsekvenser, på ett eller annat vis, ibland väldigt oväntade.

Försoning Ian McEwan, ordfront förlag 2005 i övers.. Visa hela

Försoning Ian McEwan, ordfront förlag 2005 i översättning av Maria Ekman

En varm sommardag, året är 1935, den dagen upptar en stor plats i McEwans roman ”Försoning”. Den yngre systern Briony får mycket om bakfoten, det kommer att få stora konsekvenser, frågan är, är det medvetet? Briony inser senare vad hon gjort och att det fått långt större konsekvenser än hon kunnat förutse och hon börjar då att rannsaka sig själv och när en önskan att ställa allt till rätta. Men det har gått många år och den utpekades liv har tagit en helt annan riktning, alla hans framtidsutsikter rasade på några minuter, kan man förlåta?

En lång dag, med många detaljer, ja så känns det verkligen. Det blev för mycket ointressanta bisaker för mig och jag blev uttråkad, men gav inte upp. Jag antar att det har ett syfte, men det kändes inte så under pågående läsning.

Författaren belyser från fler håll olika personers uppfattning av vad som hände. Tolkningar vad man vill ska vara sant när man en gång bestämt sig. Det är det intressanta i denna roman. Att bli utpekad och inte kunna försvara sig, att bli uthängd utan en chans att försvara sig, något som hela min kropp känner avsky inför. Men det tog enligt mitt tycke för lång tid att komma där hän, så nära att jag gav upp.

Jag tar med mig en tanke, ett flyktigt ögonblick kan påverka en annan människas liv.

Agneta Horn, ett liv i trettioåriga krigets skugga.. Visa hela

Agneta Horn, ett liv i trettioåriga krigets skugga Karin Milles, Norstedts 2015

Beskrifning öfwer min älända och myket wederwärtiga wandringestidh.

Agneta Horn levde i mitten av 1600-talet, om hon inte tagit beslutet att skriva ner sitt dramatiska liv och att eftervärlden inte hittat den skulle hon bara varit en människa i mängden, som glömts bort. Nu hände det sig så att historikern Ellen Fries i slutet på 1800- talet hittade det gulnande och trasiga handskrivna manuskriptet i en vrå på Uppsala universitetsbibliotek.

Karin Milles, som är författare till denna biografi kom i kontakt med Agneta Horns självbiografi när hon läste språkhistoria och blev fascinerad över att möta en verklig människa i språkhistorien. Ur språkhistoriska skäl är Agnetas skrivande en bra källa eftersom hon var kvinna och troddes använda mer talspråk än de manliga skribenterna. Det kan också antas att man får en bättre bild av språket som det talades i Sverige på 1600-talet och en annan bild av maktens centrum, för som kvinna var hon tvungen att lyda först och främst sin far, sedan sina äldre släktingar och när hon blev gift, sin man. Men Agneta hade en egen mycket stark vilja skulle det visa sig.

En dag satte sig Karin Milles på Uppsala universitetsbibliotek med originalet av Agnetas skrift och började läsa. Stavningen, och att stilen var så liten var en utmaning för Karin, men intresset för Agnetas liv höll, det känns som Karin levde sig in i Agneta. Så blev det till slut en bok där författaren blandat episoder ur Agnetas liv med egna spekulationer och i vissa delar återges Horns egna ord, så är man intresserad av språk så är detta en källa. Agneta Horn skriver t.ex. ”anno 1629 den 18 Agusti och om en månddagsmårgan klåkan 7 är jagh, Agneta horn gustafdåter, födh hit til däna onda och för migh myket mödosama och bedröfweliga wärden uti staden riga, mig siälf til al som största sårgh och wedwewärtighet”, Ni kan tänka att stavningsprogrammet protesterar.

För ska man tro Agneta på hennes ord så hade hon det inte lätt. Hon och hennes bror Axel blev moderslösa när Agneta var två år, det var inte ovanligt att hela familjen följde med när fäderna drog ut i krig, ett sätt att vara tillsammans. Men det var inte bara kriget som härjade, sjukdomar spred sig som löpeldar och Agnetas mor Christina Oxenstierna blev ett av offren som pesten tog. Fadern Gustav hade fullt upp med kriget så han kunde inte ta hand om barnen.. Innan Christina dog hade hon tagit löfte av pigan Ingrid att ta hand om barnen, det skulle visa sig att det löftet höll hon dåligt. Som Agneta skriver blev de illa behandlade, det innebar t.ex. att de lämnades utan tillsyn och fick dåligt med mat och blev undernärda. Jag kan känna lite tveksamhet här, kan man verkligen komma ihåg så många detaljer från det man är två år. Det är klart att det kan ha framkommit uppgifter på annat vis som författaren tror, att någon har sett och rapporterat. För till slut var det självaste drottningen Maria Eleonora som handlade, inte personligen utan genom en tjänarinna och barnen blev förflyttade till släktingar, men var då i så dåligt skick att de inte trodde de skulle överleva, Agneta återhämtade sig , men inte den lille Axel som dog två år gammal av svält och köld.

Gustaf Horns bror Klas och hans fru Ebba blev de som först tog hand om de små, men enligt Agneta skulle Ebba bli hennes nya plågoande och det skulle förhålla sig så livet ut, varför tog då fru Ebba hand om henne när hon bevisligen inte tyckte om barn och i synnerhet inte Agneta, det är svårt att förstå. Men som författaren förklarar så var det så att en kvinnas främsta dygd var att ansvara för hemmet, för barnen, för släkten och genom att ta hand om sin svågers barn uppfyllde hon sin av Gud givna roll som kvinna. Det enda ställe Agneta kände sig hemma på och fick kärlek var hos morfar Axel Oxenstierna och mormor Anna Bååt på Tidö, även hos morfar Axels syster Elsa trivdes Agneta, men tydligen var det hela tiden en kamp om vem som skulle ta hand om flickan och tidvis fick Agneta lov att bo hos den fruktade fru Ebba.

Det har spekulerats om varför och när Agneta Horn skrev sin självbiografi, var det av hämndlystnad eller ett sätt att klara av sina sorger, varför har Agneta rivit ut ett blad som handlar om sitt bröllop? När skriver man helst, är det när man är lycklig eller olycklig, kanske det är det senare, ett sätt att ta sig igenom svårigheter. Senare i livet hamnade hon i en arvstvist, kunde det vara ett sätt att försvara sig. Det kan även vara så att när livet lugnade ner sig och hon till slut fann kärlek och fick lite lugn började tänka tillbaka och ville dokumentera och kanske göra ett avslut. Men hur kan man minnas så mycket så långt tillbaka är en annan fråga, kanske har hon tagit hjälp av de släktböcker som var vanligt i finare familjer att föra, svårare tycker jag det är att förstå att hon minns så mycket från barndomen, men någon kan ha berättat. Om det är sanningar eller inte kan vi nog aldrig riktigt få reda på men vissa saker går att bevisa genom brev, för på den tiden korresponderade man genom brev, hur blir det för oss i vår tid? Den hisnande känslan att med egna händer öppna ett gulnat dokument med sirlig stil kan något slå det?

Den som vill uppleva det kan läsa originalet som finns på Uppsalas universitetsbibliotek Carolina Rediviva.

Sömnlös Wilhelm Moberg Albert Bonniers förlag 1937.. Visa hela

Sömnlös Wilhelm Moberg Albert Bonniers förlag 1937


Den medelålders mannen Knut Toring lever i Stockholm sedan 9 år, inflyttad från landsbygden, han är en törstande man efter mening och litteratur. Hans arbete som redaktör på tidningen Fristunden ger honom inte den stimulans han behöver, han vill inte skriva om som han anser är meningslösheter, det urholkar hans bröst mer och mer. När han påtalar det för verkställande direktören Lorentsson får han ingen respons, tvärtom tror han att bluffar, att en spärrhake hade släppt för honom.

Sedan en tid tillbaka kan Knut inte sova, han går till sängs men somnar inte förrän gryningen och stiger upp när han är som tröttast. Han går till ett arbete som mer och mer urholkar honom, vad är det fria ordet när han inte får skriva det han vill, han blir en sköka.
Knut lämnar till slut in sin avskedsansökan, lägger in om skilsmässa och far hem till sin hembygd som han en gång lämnade för att han trodde att staden hade mer att ge.

Skulle man föra över detta i nutid så skulle Knut säkert diagnostiserats med utbrändhet. Hans samvete tillät honom inte längre att slava för något han inte trodde på och det tärde mer och mer och när sömnen inte ville infinna sig så kom han till en punkt när han inte orkade mer. Nu blev det också så att hans fru och de två barnen fick betala ett högt pris och det visste Knut, men kunde inte handla annorlunda.

När han återvänder till sin hembygd använder han sin kropp för att slippa tänka, han möts av oförstående av sina föräldrar, hur kan man lämna ett bra arbete och det allra värsta sin familj. Hans bror och hans fru blir misstänksamma, vad vill han? ska han inte åka tillbaka till sin familj snart. Till slut hyr Toring ett gammalt fallfärdigt torp och där börjar hans väg tillbaka, eller till något nytt.

”Sömnlös” känns som en bortglömd roman, mycket synd för den känns väldigt aktuell, människor har i alla tider sökt ett bättre liv. Moberg skriver ”landsbygdens folkmängd minskade med 35 000, städernas ökade med 50 000. orsaken till den överväldigande folkvandringen från jorden, landets största befolkningsproblem i denna tid, uppgavs vara de för närvarande goda konjunkturerna. De goda konjunkturerna.... Men anden har lågkonjunktur”.

Till slut detta underbara och många gånger humoristiska språk, dialogerna och Knuts tankar är den största behållningen och Mobergs beskrivning av landsbygden, det blir aldrig innehållslöst.

Soldat med brutet gevär, Wilhelm Moberg P. A. Nors.. Visa hela

Soldat med brutet gevär, Wilhelm Moberg P. A. Norstedt & Söners förlag 1972

Soldat med brutet gevär utkom i sin första upplaga 1944. under andra världskriget. I förordet till den nya upplagan skriver författaren att Sverige vid den tiden vari ett upprustande tillstånd, så att ge ut en antimilitärisk roman var inte rätt i tiden. Moberg tror själv att om han hade behållit det ursprungliga namnet på romanen så hade den kanske tagits emot bättre. När Moberg lämnade in manuskriptet till förlaget hade han titeln Upptäckt som titel.

Jag kan hålla med om att det namnet hade passat bättre, för Valter som är huvudperson i denna roman, som vi får följa från vaggan till vuxen ålder gjorde upptäckt efter upptäckt och kom till slut till insikt.

Valter Sträng föddes 1897, yngst i en barnaskara av sju. Han föddes under ett gevär som fadern hade hängt upp över utdragssängen. Fadern minns det speciellt för det året hade han precis kommit hem från regementsmötet på Hultsfred.

Med vilken ömhet författaren beskriver Valters uppväxt. Det är underbart hur Moberg berättar när Valter steg för steg tar sig fram, upptäckter från vaggan i soldatstugan, i skogen, till att utökas bit för bit. Hur han kom till grinden som bara de vuxna kunde öppna. Alltid fanns faderns trygga hand där, de arbetade ihop och kom Valter efter så väntade fadern på honom. ”Så skulle det vara mellan manfolk och kamrater och far och han var kamrater”.

Senare blev det omvänt, i takt att Valter blev äldre och starkare, avtog faderns krafter och nu var det Valter som väntade på fadern och till slut ledde honom vid handen.

Mycket innehåller denna roman som innefattar sent 1800- tal till 1921 då vi lämnar Valter som då är 24 år. Alla Valters syskon var några av dem som immigrerade till Amerika, nykterhetsförbunden värvade, fackföreningar började växa och socialdemokratin genom Albin Hansson, utbildning blev möjligt genom folkhögskolor, m.m. Valter hade gått igenom alla dessa faser med stort engagemang och eld, men också blivit besviken, när vi lämnar honom går han ut i världen med en klar blick.

Mans kvinna, roman från Värend på 1790-talet, Vilh.. Visa hela

Mans kvinna, roman från Värend på 1790-talet, Vilhelm Moberg 1933


Moberg förflyttar oss 200 år tillbaka i tiden, till den svenska landsbygden. En tid då giftermål ofta byggde på resonemangsäktenskap, ibland kanske kärlek uppstod, ibland inte och ibland uppstod kärlek utanför äktenskapet, som i denna roman.

Påvel är en lugn och strävsam bonde, han är nöjd med livet och sin brud Märit, som på något vis passar in i hans beräkningar och är mer som en ägodel. Hon i sin tur trivs på gården, men upplever inte den stora kärleken med Påvel, men finner sig rätt väl ändå. Ända till den unga bonden Håkan börjar slå sina lovar runt henne, Håkan är i Påvels ögon ingen riktig bonde, lite slarvig med sin gård som snart kommer att falla i kronofogdens händer. Men det hindrar inte honom att sträcka ut en hjälpande hand till Håkan när han behöver det.

Moberg är bra på att ge sig in människors psyke och känslor, ofta brottas karaktärerna med moraliska frågor, här är det Marit som sätts på hårt prov. Ska hon ge efter för kärleken och förlora all trygghet, bli utstött. Räcker och kan kärleken kompensera allt det hon förlorar. Håkan i sin tur är helt besatt av Märit och kan inte tänka sig att dela henne med Påvel, han är beredd att offra allt, som egentligen inte är så mycket, eftersom gården snart inte är hans.

Påvel då, som jag inte kan låta bli att tycka lite synd om, den strävsamma,, kärlek för honom är nog mer ett praktiskt arrangemang som han tycker fungerar bra, han tror att han nog ska få Märit på rätt spår igen, (efter lite bestraffning). Hos Håkan finns hans trogna piga Elin som länge arbetat utan lön i förhoppningen att Håkan en dag ska upptäcka henne.

En salig röra av känslor, som författaren bjuder på och de gånger jag sett och hört den bullrige Vilhelm Moberg så är det inte det första man förknippar honom med, men han har en ådra som letar sig in i själen och dess bryderi. Det spekuleras att Vilhelm inspirerats av en egen otrohetshistoria, och bevis tycks finnas genom brev som hittats. Hur som helst tycker jag inte att det här är inte den bästa romanen jag läst av honom, jag kan inte säga att jag sugs in i berättelsen. Men det är samtidigt en skildring av ett Sverige som fanns och som vi har lagt bakom oss, och inte gärna vill ha tillbaka. En sak är väl om båda parter är överens, men att bli intvingad i ett äktenskap är nog ingen bra ide, varken för man eller kvinna.

Nätternas gräs, Patrick Modiano, Elisabeth Grate B.. Visa hela

Nätternas gräs, Patrick Modiano, Elisabeth Grate Bokförlag 2013 i översättning av Anna Säflund- Orstadius

Det sägs att första meningen i en roman är viktig, att den ska fånga resten, få igång ett intresse. Modianos inledning ”Ändå drömde jag inte” kändes så rätt och kom att sätta sin prägel för resten av romanen.

Jaget går omkring på Paris gator och minns och om det inte vore för hans anteckningsbok så kanske han hade trott just det, att allt var en dröm. På något vis känns det som en rätt angenäm tillvaro, att gå i ens egna fotspår och minnas, men också lite sorgligt. Det är som att han vill återupptäcka sig själv och sina känslor just i den stunden han samtidigt förlorat dem. Han söker en kärlek som försvann för 40 år sedan, där i Paris, hoppas finna ett svar på gåtan Dannie.

Jag tyckte om tonen, stämningen, ett strövtåg i det förgångna, men också ett slags besatthet att få veta. Det är en tunn bok berättad i en monoton ton, så formatet känns rätt, det hade nog varit svårt att fylla ut den mer och samtidigt hålla intresset uppe. Det nämns barer, caféer, gatunamn och nummer, hela vandringen i minnen framkallar hos mig en noir känsla.

Kanske är det så att när vi går i våra egna fotspår så kan vi också lämna dem, hoppas det.

Jag avslutar med en fras ur boken,”Greps av en lätt svindel som drabbar en vid de där tillfällena då en spricka, öppnas i tiden”.

Bokens titel är Kärlek. Kärlek kan yttra sig på m.. Visa hela

Bokens titel är Kärlek. Kärlek kan yttra sig på många vis, och väldigt nära kärleken ligger hatet och det är hatet som upptar mycket stor del i den här svarta historien.

Två äldre kvinnor bor ofrivilligt ihop i ett hus. En gång var de bästa vänner, nu hatar de varandra. En man från deras förflutna ligger som en skugga över dem. Bill Cosey var en man som många såg upp till, han var farfar till Christine och äkta man till Heed som bara var 11 år när hon blev såld till honom som fru.

En dag anländer en yngre kvinna in i deras liv. Junior som hon kallas får anställning i huset för att hjälpa Heed som lider av reumatism. De har även en ung pojke som kommer och hjälper dem med trädgården och lite av varje. Det uppstår konflikter, vem kan lita på vem?

Hela historien kretsar egentligen runt Bill Cosey och alla hans kvinnor. Bilden av honom förändras under romanens gång och den blir inte positivare i mina ögon. Berättelsen är rörig och väldigt svår att komma in i, det är många namn och mycket är gömt i dunkel. Jag bläddrade tillbaka då och då för att få klarhet, men det var ändå svårt att få något grepp om historien. Inte förrän i slutet började det bli ett sammanhang.

Det handlar om utsatthet, beroende, sex och hat, det är många sorters känslor och jag känner mig till slut äcklad och förbannad av det. Är det författarens avsikt så har hon lyckats med det, men det är ingen bok som jag känner har gett mig någonting. När jag sätter tillbaka den i bokhyllan så känns det skönt att jag lyckades ta mig igenom den. Det tog för lång tid att komma in i berättelsen, när det började bli lite intressant så var det inte mycket kvar. Det var först på slutet som kärleken visade sig. Men man kan ju säga ”bättre sent än aldrig”.

Får man lämna sina barn för att man inte orkar med.. Visa hela

Får man lämna sina barn för att man inte orkar med dem och vad väcker det för känslor hos en själv och omgivningen. Ja det är ett svårt och kanske lite förbjudet ämne som Viktoria Myren tar upp i sin roman.
En dag får tvåbarnsmamman Marie nog, hon tar bilen och flyr till sitt lantställe som hon ärvt efter sin mormor. Hon är i desperat behov att komma bort från skrik, bråk och trötthet. Hon älskar sin familj men hon är rädd att om hon stannar en minut till i detta kaos så kommer hon att göra något hon ångrar. Barnens och Jonas skrik ringer i öronen, det hon gör är hemskt, men hon vill bara fly, att få tid för sig själv, tid att fundera över sin situation.
Väl på plats börjar tankar snurra, hur blev det så här? Minnesbilder från barndomen blandas med tankar på barnen, på dottern som hon inte rår på. Genom att gå igenom sin döda mormors saker blir hennes liv också aktuellt, hon som miste sitt barn. Men helt själv blir hon inte för det anländer en främmande kvinna som helt enkelt installerar sig, och senare även Maries mamma. I det här läget uppstår det komplikationer mellan de inblandade.
Det handlar det om skuld, skam och arv. En mor lämnar sina barn och det väcker känslor, motstridiga känslor som Marie försöker bearbeta och hantera på sitt vis. Men omgivningen har också åsikter om hennes agerande och då även hennes mor. Marie gör allt för att inte göra samma misstag som sin egen mamma, men lyckas inte riktigt med det. Men det är i sin tur inte lätt för hennes mor att närma sig problemet. Linjen är nålstunn vad man får och inte får säga.
Det är ingen enkel roll att vara förälder men det är inte heller lätt att vara vuxet barn till sina föräldrar. Man vill gå sin egen väg men faller in i samma spår utan att riktigt förstå hur det gått till, det tror jag många känner igen. Att få barn är och ska vara den ultimata lyckan, men det är också en större omställning än man kan föreställa sig. Att känna att man inte orkar skapar många oförenliga känslor.
Myren skriver modigt. Romanen väcker känslor, jag kan bli oerhört förbannad på Maries självömkan men också förstå henne. Hon är slutkörd och kanske deprimerad, men jag tänker också, det är inte barnens fel. Hur tänker de när deras mamma bara försvinner i flera månader och inte hör av sig, inte ens på dotterns fyraårsdag. Det är hemskt, hur kan hon!
Den engelska kvinnan Jennie som hamnar hos henne och blir kvar tycker jag inte heller om och tänker lite är det realistiskt att en människa som åkt vilse bara blir kvar, så där? Maries mamma är inte heller någon sympatisk människa, och deras relation verkar inte vara den bästa, de missförstår och övertolkar. Hela historien känns lite orealistisk. Vad lever människan av och hur klarar sig Johan och barnen. Det skulle jag vilja veta.
Ja boken väcker känslor och det är bra. Men jag blir mest frustrerad och det blir jobbigt, det måste till något mer om jag ska gilla en berättelse, jag tycker det blev lite för mycket självömkan från alla håll. Myren använder i mitt tycke ett hårt språk som jag inte riktigt kan förlika mig med. Fast helt becksvart är det inte, det tänds ändå ett litet hopp på slutet. Eller?

KOKA BJÖRN Mikael Niemi 2017 Piratförlaget I byn.. Visa hela

KOKA BJÖRN Mikael Niemi 2017 Piratförlaget

I byn Kengis 1852 hittar prosten och hans trogne samepojke Jussi liket av en ung flicka nedsänkt i ett kärr. Länsman tror att det är en slagbjörn som är hennes dråpare, när det sprids ut löper hopen amok på jakt efter björnen, men prosten har en annan teori och fasar för att det ska hända igen.

Prosten är den kände Lars Lewi Læstadius, grundare av læstadianska väckelserörelsen och hans skugga den skygga samepojken Jussi som prosten hittat medtagen vid vägkanten. Jussi hade flytt från sin försupne och misshandlande mor, prosten ger honom ett hem och ett existensberättigande.

Niemi skriver på ett hypnotiskt vis ,utan att veta hur det går till så är jag som läsare fast.. Språket, stämningen är suggestiv. Vad är det jag läser? En blandning av deckare/historisk skröna? Så mycket vet jag att jag är fast och vill bara veta mer, det är spännande, äckligt, gripande, sorgligt och kärleksfullt. Mycket av behållningen är relationen mellan prosten och samepojken, dialogerna och tankarna. Man får inte alltid veta vad de tänkt och handlat, det smygs fram bit för bit. Slutet, som kanske gick lite fort och lämnar en del öppna dörrar.

I efterordet skriver Niemi, att han på Allhelgonahelgen 2017 går till kyrkogården i Pajala i avsikt att tända ljus på sina föräldrars grav. Efter det går han mot den äldre delen av kyrkogården och letar sig fram till graven där Lars Levi Læstadius med sin fru Brita Kajsa ligger, Niemi tar fram sin sista gravlykta och ställer den på deras gravhäll.

Det här är en lite annorlunda thriller som blandas.. Visa hela

Det här är en lite annorlunda thriller som blandas med psykologi.

Ada Zack har en ovanlig förmåga som gör att hon kan gå in i andras kroppar. Den förmågan upptäckte hon när hon var liten och försökte skydda sin tvillingsyster. Ada ställde sig utanför sin egen kropp och tog över systerns smärta. När hon går in i en annans kropp tar hon även över dens problem och smärtor, det kan vara ätstörningar, bantning, ångest eller andra problem. Problemen är lättare för henne att handskas med än för dem själva. Hon tar som liknelse: Det går inte att lära sig simma när det stormar. Det här är ett bra sätt att tjäna stora pengar en kort period och sedan dra sig tillbaka. Ada samarbetar med en psykoterapeut och en plastkirurg. Första tiden tar Ada över klientens kropp, sedan tar psykoterapeuten över och sist plastkirurgen om det behövs.

Den här gången är Ada i en kropp som behöver bantas ner och få kondition, och hon ser det som ett rutinuppdrag. Men det är något som inte stämmer, det händer oväntade saker och uppdraget blir en mardröm.

Jag tycker att det här var en spännande ide för en roman, och boken började bra. Men sedan bytte den riktning, den blev som vilken thriller som helst. Historien blev ointressant. Så tyvärr blev jag besviken, hade väntat mig mer.

Hjärnrevolutionen, Johan Norberg. Natur & Kultur 2.. Visa hela

Hjärnrevolutionen, Johan Norberg. Natur & Kultur 2012

”Varför din intelligens påverkar allt du gör – och allt du gör påverkar din intelligens.”

Vad är då intelligens? ”Det är förmågan att ta till sig kunskap och använda den som finns. Det handlar om logiskt tänkande, problemlösning, beslutskapacitet och en förmåga att anpassa sig efter omgivningen”. Så skriver Johan Norberg i sin mycket tankeväckande bok om hjärnan. Med andra ord, vi kan ha hur mycket kunskap som helst, men om vi inte kan använda den så är den inte till så mycket nytta.

Jag ska försöka sammanfatta hur Johan beskriver vår hjärnaktivitet. Vi har ca hundra miljarder hjärnceller, s.k. neuroner, var och en består av en cellkärna (våra små grå), de innehåller vår genetiska information. De kommunicerar genom att skicka ut information som en kort elektrisk puls. Våra axoner (vita ledningar) agerar som sändebud som formar om meddelandet till en kemisk substans som i sin tur tas emot av dendriter, som är ett slags nervtrådar. Det mikroskopiska mellanrum som bildas kallas synaps. Här skapas kommunikationer som förstärks, försvagas eller försvinner beroende på vad vi gör. Ju oftare det skickas signaler samtidigt ju mer bygger vi ut vår hjärna, som en karta. Johan liknar vår hjärna med en dator och internet.

Genom intelligenttester har man sett att vårt IQ ökar över tid, det är främst det abstrakta tänkandet vi blir bättre på. Vår hjärna har helt enkelt blivit tränad på att hantera komplexitet, det har blivit fler yrken där vi arbetar mer med hjärnan än händerna. Det behöver inte betyda att våra förfäder var svagbegåvade, utan att de var formade i den värld de levde i, där de mer hanterade konkreta och hantverksmässiga uppgifter.

Det stora budskapet i Johans bok är att vi kan påverka vår hjärna, ju mer vi använder den desto fler förbindelser skapar vi. Vi har tidigare trott att hjärnan var som den var, att alla hjärnceller var på plats och hade sin särskilda uppgift. I stället är det så att vi bygger om vår hjärna hela tiden, allt vi gör påverkar den ständigt. Så för att hålla hjärnan i trim så måste vi använda den och träna den. Några råd är, sluta aldrig att lära dig nya saker och när du känner dig nöjd, lär dig lite till. Goda samtal, kulturupplevelser, resor, bra livsmiljö och helst en partner som är smartare än dig själv! Men sist och inte minst ut och jogga eller utför någon annan träning, för motion gör oss mer mottagliga för inlärning. Men en fördel är då att hitta en motionsform man trivs med.

Jag blir verkligen mycket inspirerad och upplyft av det Johan skriver och de många intressanta exemplen han tar upp, t.ex. på hur skadade människor kan bygga om sin hjärna eller hur taxichaufförerna i London har byggt ”ut” sin hjärna, han tar upp problemen i dagens skola, där alla helst ska stöpas i samma mall. Det finns barn som behöver extra hjälp och det förstår man, men det finns också barn som är högbegåvade, de kanske hinner tröttna på vägen och tappas bort. Jag tycker personligen att det är farligt med normer, de kan hindra individen att utvecklas i sin egen takt och att få vara den man är.

Vi ska inte haka upp oss för mycket på IQ-tester menar författaren, för det är egentligen själva livet som är det bästa intelligenttestet. Ibland kan t. o. m. vara en nackdel att vara för intelligent. Intelligenta har oftare svårare att tänka utanför ”boxen” och är på det viset mindre kreativa och dessutom har de inte alltid rätt, bara lättare att argumentera för sin åsikt.

Det här är en otroligt intressant bok av en mycket intressant och klok man och det finns så mycket att ösa ur här och Norberg är som alltid en skicklig pedagog som lotsar läsaren. Jag tror att han skulle kunna skriva om vad som helst och få det intressant. Läs den!!

Den eviga matchen om lyckan – Johan Norberg ”Jag.. Visa hela

Den eviga matchen om lyckan – Johan Norberg

”Jag gör inte anspråk på att skriva lyckans historia”, skriver Johan Norberg i sin bok. Han vill ge sin egen bild av hur vi människor har tänkt genom olika epoker och hur det har påverkat dagens kunskap om lyckan.

Johan skiftar vartannat kapitel med att skildra lyckan i ett idéhistoriskt sammanhang, med vad vetenskapen i dag säger om dess teorier. Han tar upp många av våra gamla filosofers synsätt på lycka och hur vårt sätt att tänka påverkar oss. Att de redan på den tiden var så kloka är fascinerande tycker jag, men varför skulle de inte vara det?

En mycket klok och förnuftig man enligt mig som Johan nämner är Aristoteles, han var en tidig lyckoforskare. Aristoteles lär ha sagt: ”Det står nämligen i människans makt att ta vara på sig själva”. Allt kan vi inte påverka, men vi kan påverka hur vi ska tänka. Enligt Sonja Lyubomirsky, professor i psykologi vid Californiauniversitetet kan vi påverka 40 % av vårt välbefinnande själva . De 40 % är vårt eget ansvar, medan 50 % är medfött och 10 % är yttre omständigheter.

Johan skriver, ”Lyckan är inte en plats, lyckan är ett sätt att resa” . Det är viktigt att vi hinner njuta av utsikten, att vara närvarande och se det vackra längs vägen. Med det menar han att vi ska lära oss att uppskatta de små vardagliga händelserna, det är de som är livet. Att det inte är själva målet som är lyckan utan resan dit. För det är inte slutet som är lyckan, vi måste tillåta oss att fortsätta färden för när vi tror att vi blir lyckliga av att någon dag ha anlänt någonstans där vi kan bli lyckliga då blir vi oftast besvikna. Vi vänjer oss snabbt vid det nya som gjorde oss lyckliga i början. Han jämför med att vi äter oss mätta regelbundet bara att för att så småningom bli hungriga och behöva äta igen för att bli tillfredsställda. Om vi vet vad som är viktigt för oss ska vi försöka hitta våra personliga styrkor och använda dem så mycket som möjligt.

”Vi mår även bra själva av att hjälpa andra, men det är en stor skillnad på att finnas där för andra och att finnas till för andra! ”

”När vi är lyckliga är vi mindre upptagna av våra känslor och känner större empati för andra och vill att de också ska må bra”.

Det är kloka ord Johan förmedlar och det känns som om allt sitter ihop, det blir en rundgång. Om vi mår bra vill vi hjälpa andra, och det mår vi samtidigt bra av.

Boken tar upp två personlighetsdrag. Det ena är en ”maximizer”, det är en person som alltid letar efter något bättre, t.ex. att man ser en massa fel på hotellrummet man bokat och vill ha ett bättre. I motsats till ”satisficern” som känner sig nöjd med det man fått, det duger. Det är ”good enough”, allt behöver inte vara perfekt.

Det är en bra mix att varva kapitlen med historisk tid och nutid. Att beskriva olika läger och hur de ser på lyckan. Det ena tycker att vi själva har stor del i hur vi mår och kan påverka och enligt den andra sidan så ska vi inte arbeta för mycket med det utan välkomna lidandet som en del av livet.

Jag blir varm om hjärtat av att läsa Johan Norbergs bok för jag tycker han är en mycket klok och förnuftig man som står med båda fötterna på jorden. Hans iakttagelser är egentligen mycket enkla, man behöver bara bli påmind om sådant som man kanske bara tar för givet. Att lyckan ofta finns nära till hands, om vi bara stannar upp och upptäcker den. Vi ska också unna våra medmänniskor att vara lyckliga.


Det budskapet jag får med mig från den här intressanta och kloka boken är att vi måste lära oss att tänka och välja själva och lära av våra misstag och inte döma oss själva för hårt. Se det som är bra med oss själva och använda det. Vi ska inte förvänta oss att någon annan ska fixa livet åt oss, då främst staten. Vi har mer styrka i oss än vi tror. Jag ska försöka tänka på att jag är ”good enough” och komma ihåg att njuta av utsikten.

Dödgrävarens dotter Joyce Carol Oates 2007 Albert.. Visa hela

Dödgrävarens dotter Joyce Carol Oates 2007 Albert Bonniers Förlag i översättning av Ulla Danielsson

Fast han var borta för länge sedan så hörde Rebecka hans röst, kände hans lukt. Hennes far som hon hatade, minnena förföljde henne. Men han hade inte alltid varit sådan.

1936 i New Yorks hamn föds en liten flicka, hon blir automatiskt amerikansk medborgare. Familjen Schwart som flytt undan nazisterna hoppas på en framtid i det nya landet, det ska visa sig att det inte blir lätt. Fadern Jacob som är matematiker får svårt att hitta ett arbete, det han erbjuds är jobbet som dödgrävare och ett litet slitet stenhus på kyrkogården. Familjen förföljs och hånas och det hela slutar i en tragedi. 13 år gammal lämnar Rebecka hemmet. Hon träffar en man som är charmknutte numer ett, men som det kom att visa sig inte är bra för henne.

Många gånger höll jag på att ge upp, det var bara för mörkt och brutalt. Oates är en mästare på mörker, men också en mycket bra berättare, även om jag kan tycka att hon ibland använder väl mycket ord. Hennes beskrivning av den brutale man som Rebecka gifter sig med är så frustrerande att läsa, hur han sakta bryter ner henne och hur hon hela tiden förklarar hans beteende för sig själv, men när han också ger sig på deras barn förstår Rebecka att hon måste fly. Här går det bara inte att sluta läsa.

Så mycket känslor denna roman skapar. Rebeckas far som förvandlas från en kärleksfull make och far till en tyrann, fanns det i honom, eller växte hatet i honom på grund av den behandling familjen fick utstå, varför ger man då sig på dem man älskar? Nigel hennes make som hela tiden använde sin charm till att manipulera henne, det var så frustrerande att läsa. Var fick Rebecka sin styrka ifrån, klart att kärleken till sonen gav henne kraft, men ska hon våga lite på någon man igen. Vad är det som gör att vissa människor klarar mer utan att gå under? Många frågor väcks. En underliggande spänning ligger hela tiden och vibrerar., vad ska hända härnäst, hur ska det gå för Rebecka? Men det är inte bara mörker, i mörkret anas ljus. När jag slår i hop den 624:e sidan har många känslor lagt sig till ro.

Joyce Carol Oates gör redan från början klart att.. Visa hela

Joyce Carol Oates gör redan från början klart att detta inte är en biografi utan en fiktiv berättelse. Samtidigt så har hon gjort en stor djupdykning i material om Marilyns liv så hon har inte lämnat något åt slumpen. Oates har följt händelserna i Monroes liv och naturligtvis har hon använt sin fantasi, det hon gjort är att plocka bort vissa saker. Hon har berättat om ett fosterhem i stället för flera som det var i verkligheten, och det är påhittat. Sedan hon har reducerat älskarna till ett fåtal, men istället beskrivit dem väl.

Norma Jean var ett desperat och förhoppningsfullt barn hela livet, även när hon blev Marilyn. För hon var hela tiden två personer, Norma och Marilyn. Men hon var också de roller hon spelade, hon gick in totalt i de individer hon skulle gestalta och blev den människan.

Hennes uppväxt var tragisk. Hennes trygghet mormor Della dog. En okänd frånvarande far, kvar var hennes mor Gladys som var psykisk instabil så Norma Jean hamnade på barnhem. Flickan tänkte när hon hamnade på barnhemmet att ingen ville ha henne. ”Men hon skulle hämnas på världen genom att besegra den”.

Många gånger i sitt liv flydde Norma Jean från verkligheten genom att sätta sig i en biosalong och där beundra den Vackra prinsessan och den Mörke prinsen. Som författaren uttrycker sig: ”Hon flydde inte från sitt eget liv (även om hon tyckte att hennes liv hade blivit tilltrasslat, så som vuxna liv brukar bli för dem som lever dem) utan kröp i stället in i en parantes i sitt liv.”

Norma Jean blev bortgift tidigt och det äktenskapet höll några år. När hennes man var inkallad började hon arbeta på en fabrik och blev där upptäckt av en fotograf och på det viset hamnade hon så småningom i filmbranschen. Marilyn hade sin kropp att tacka för att hon blev upptäckt, men paradoxalt nog var den också ett hinder för henne att få göra det hon helst ville, att spela seriös teater. Med den kroppen tog ingen henne på allvar. En filmroll fick hon ”bakifrån”, när hon gick därifrån. Hon var inte den korkade blondin som många ville göra henne till, tvärtom var hon intelligent och läste mycket litteratur.

Hon sökte i hela sitt liv den okända pappan, och kanske var det det som gjorde att hennes många äktenskap inte fungerade, även när hon lyckades hitta normala män. Marilyn blev illa behandlad av många män och användes som en handelsvara. Många egoistiska män beskrivs i romanen, men den största skitstöveln är i alla fal Presidenten. Varför Oates har framställt honom som den värsta kan man bara spekulera i, kanske fick han representera hela USA.

Marilyn var naiv och godtrogen, men i sin yrkesroll hade hon väldigt höga krav på sig själv. Hon fick svårare och svårare med åren att framkalla sina rollfigurer och började ta till droger, hon var besvärlig för sina medspelare och regissörer och kom aldrig i tid. Hennes dåliga självkänsla och självdestruktiva beteenden blev till slut hennes egen undergång.




Den här romanen har framkallat alla känslor man kan framkalla. Oates skriver utan sentimentalitet rakt in i hjärtat. Det är inga långa transportsträckor, man är i händelsens centrum på en gång och man får använda sina hjärnceller för att hänga med och för att till slut förstå det hela. För det finns undermeningar och metaforer. Så egentligen skulle man behöva läsa den en gång till, då är jag övertygad om att man skulle upptäcka nya saker.
Jag får fortfarande gåshud av att tänka på den. Jag kan inte minnas att jag blivit så här påverkad förut av en roman. Det är en lång roman på 862 sidor, men inte ett ord är överflödet. Det som kan vara ett problem är att man glömmer att det är en roman för det hela känns så trovärdigt och levande.

När det började närma sig slutet så läste jag väldigt sakta, för jag ville inte lämna den. Egentligen är jag inte ens speciellt intresserad av Marilyn Monroe överhuvudtaget. Men efter den här läsningen har jag lust att se hennes filmer och att ta reda på mer om henne. Marilyn blev verklig för mig, hon blev mänsklig.

Oates är en mästare på att skriva. Hon kastar om händelserna och på så vis håller hon spänningen vid liv. T.ex. så börjar hon boken med slutet, men vidden av det hela förstår man inte förrän man läst hela romanen och då går det hela upp för en med en sådan kraft att det gör ont. Men slutet lämnar också läsaren att tolka den på två vis, så som i verkligheten så är hennes död ett mysterium.

Avslutar med två rader ur Marylins egen dikt ur hennes dagbok: ”Hjälp! Hjälp! Jag känner att livet närmar sig”.

Samtidigt som jag läste Blonde så lyssnade jag på Bokcirkeln i P1, något jag varmt kan rekommendera

Våld är en brutal historia, men det är också en hi.. Visa hela

Våld är en brutal historia, men det är också en historia om kärlek. Ett beslut som tog en sekund att fatta, kom att förändra hela livet för Teena och hennes dotter, egentligen kom det att påverka många fler. Det blev som ringar på vattnet.
Det var sent på natten och Teena och hennes 12 dotter Bethie var på väg hem från Teenas pojkvän där de hade firat 4:e juli, de tog en genväg genom parken. Där blev de förföljda och trakasserade av ett gäng påtända killar, det slutade med att de släpades in i ett båthus. Bethie lyckades slita sig loss och gömma sig, medan hon låg där gömd hörde hon sin mammas skrik och hur hon kämpade mot pojkgänget som hetsade varandra. Hon höll för öronen för att slippa höra. När allt var över låg modern där blodig och medvetslös, lämnad att dö.
Teena överlever gruppvåldtäkten, men kampen är inte över för henne och hennes familj. Det blir efterverkningar av detta brutala brott, där offren måste vara de starkaste. Familjer och grannar håller ihop för att rädda sina egna skinn. Men det finns en medmänniska som tar lagen i egna händer.
Joyce Carol Oates skriver om ett brott, om hur det påverkar de inblandade. Men även andra blir drabbade, det är anhöriga till offren och till förövarna, poliserna som kom till brottsplatsen. Författaren vinklar händelsen från olika håll utan fördömande. Var och en av de inblandade får ge sin version om hur de tänkt och agerat. Författaren går kanske inte ned på djupet i karaktärerna, men jag tycker nog att man får en bra inblick i hur olika människor tänker. Det här är en tunn och tät bok som ändå lyckas hålla läsaren i ett spänningstillstånd och den väcker eftertankar.
Man kan ju tycka att själva våldtäkten och misshandeln skulle vara nog för offren, men det kommer en kamp efteråt som man kanske inte väntar sig. Folk har fördomar och är rädda. Som motpol visas i berättelsen att det finns kärlek och civilkurage.
Oates spinner ofta sina historier kring heta ämnen och detta ämne har varit och är ett hett debattämne. Får man skylla sig själv om man går i en mörk park mitt i natten, till råga på allt att ha sin dotter med ute så sent? Är det inte provocerande att vara så lättklädd, dessutom berusad?Är det befogat att ta lagen i egna händer när samhället inte skyddar tillräclkligt? Det är frågor som ställs mellan raderna.
Joyce Carol Oates har en förmåga att skriva inträngande och hon kan skapa spänning, det finns ett driv i hennes berättande. Hon är en av vår tids bästa författare.

Svart flicka vit flicka av Joyce Carol Oates, en s.. Visa hela

Svart flicka vit flicka av Joyce Carol Oates, en spännande roman, som utspelar sig på ett amerikanskt college för flickor.

Historien utspelar sig på Schyller i Pennsylvania. Genna en vit flicka och Minette en svart flicka, blir rumskamrater. Genna är en stillsam, vänlig flicka, hon är ättling till en av collegets grundare. Men det vill hon inte låtsas om. Hennes far är en vänsterradikal advokat och hennes mor är en neurotisk lätt nerknarkad kvinna. Hennes bror Ricky har tagit avstånd från familjen.

Minette är en högdragen, ovänlig och självupptagen flicka. Hon har fått ett stipendium, men det kommer att visa sig att hon inte klarar sina studier så bra. Hennes familj är frireligiös och hennes far är pastor. Hennes mor skickar matpaket och ringer varje vecka. Hon har en livlig yngre syster.

Genna försöker allt vad hon kan att bli vän med den sturska Minette. Det är inte lätt, hon släpper ingen nära, ibland tycker Genna att hon når henne, men i nästa stund blir hon avsnäst.
Det börjar hända saker med Minette, hon blir trakasserad. Genna anar efter ett tag att det inte stämmer riktigt. Hon skyddar Minette mot sig själv, men egentligen hjälper hon henne i döden.

Joyce Carol Oates beskriver de båda flickorna mycket bra, man får en bra bild av deras personlighet. Genna kämpar hela tiden för att vinna Minettes vänskap. Minette är väldigt självupptagen. Hon är antagligen rädd att bli avslöjad att hon inte klarar av studierna och att det år något konstigt med trakasserierna. Genna är nog avundsjuk på Minettes starka familjeband. Hennes egen familj är inte så mycket att luta sig mot. Max hennes far är ständigt upptagen med att försvara vänsteraktivister. Hennes mor Veronica är neurotisk och brodern träffar hon inte så ofta. Minette får paket hemifrån med mat och muffins som hennes mor bakat, medan Genna knappt hör av sin familj.

Minette mår sämre och sämre. Genna försöker skydda henne, för hon börjar ana sanningen. Men egentligen får det motsatt effekt.

Som vanligt tar Joyce Carol Oates upp ämnen som är känsliga. I den här boken är det rasism. Att det också kan missbrukas som det mesta kan. Jag visste att det skulle hända något med Minette, och det drev på läsningen. Ibland blev det lite händelselöst, men i det stora hela höll boken.

Gregorius Bengt Ohlsson Albert Bonniers Förlag 200.. Visa hela

Gregorius Bengt Ohlsson Albert Bonniers Förlag 2004

I Doktor Glas framställs inte Gregorius med välvilliga ögon, sympatin ligger där hos hans fru Helga som måste stå ut med makens påträngande intimitet. När Bengt Ohlsson djupdyker i Gregorius psyke får vi möta en självhatande och osäker man som törstar efter kärlek. Gregorius känner själv att han träder över gränser, han älskar sin fru, är besatt av henne, men förstår också att hon inte är attraherad av honom.

För att Helga ska få en stunds respit skickar doktor Glas pastorn till hälsobrunnen i Porla, där får Gregorius uppleva att bli sedd som människa, ja han blir älskad, förhoppningar tänds.. Dörrar öppnas och stängs.

Det här är ett intressant grepp att få Gregorius historia, som det mesta i livet är inte allt svart eller vitt, i Doktor Glas känner man avsky för prosten, här träder en människa fram och det blir en mer balanserad bild. Tyvärr tycker jag att det blev för mycket ord, för många avstickare och beskrivningar, så tidvis så tröttnade jag. Men det tog sig mycket mot slutet.

UTRENSNING, Sofi Oksanen i översättning av Janina.. Visa hela

UTRENSNING, Sofi Oksanen i översättning av Janina Orlov 2008

Länge sedan jag blev så berörd av en roman som denna, författaren väver så skickligt in två tider och två kvinnor med varandra, det går fram och tillbaka. Likheter fast i olika situationer, de blir utnyttjade och utnyttjar, båda gör det de anser behövs för att rädda sig själva, rätt eller fel, det anstår inte berättaren att döma. Verkligheten är sällan svart eller vit, det blir aldrig sentimentalt eller tillrättavisande, men det känns ända in i själen.

Estlands blodiga historia känns så viktig att berätta, Oksanen gör det genom folket, vad de fått utstå och vilka olika vägar de tagit, under ett påtvingat förtryck. Tankarna går oundvikligt till det ukrainska folket vad de genomgår precis nu av samma förtryckare.

Lejonet från Norden, roman kring trettioåriga krig.. Visa hela

Lejonet från Norden, roman kring trettioåriga kriget Rune Pär Olofsson 1982

”Ett bottenlöst hav av allt vad som ont är, sådant är kriget”. Grev Baner ligger på sin dödsbädd och återger de ord Gustaf Adolf yttrat två dagar innan slaget vid Lutzen, det slag som blev konungens död och nu även Baners. Om Gustav II Adolf har yttrat just de orden eller om det är författarens det kan jag inte gå i god för. Men ett krig är ett krig, inget man kan glorifiera med.

Året är 1629 och bonden Bengt Olofsson från Bengtsgården i Svärdsjö socken är på väg med sin dräng Elof till utskrivning vid lägret i Bjursås för vidare färd mot Brunnbäck och Preussen. Yngste sonen Mats följer med trots faderns protester, man han ger efter då han förstår att det är bra att få hjälp hem med hästen. Drängen kunde han mista men inte sin son, men nu blev det i alla fall så att Mats anmälde sig som frivillig ehuru drängen Elof tog sin chans och rymde.

Det blir ingången i kriget genom Mats och även hans äldre bror Bengt eller Benedictus Benedictus som han heter som krigspräst. Är det ett krig i religionens namn eller en kraftmätning mellan furstarna, kanske en kombination, det är kanske lättare att skylla allt på religionen, men sist är det människan som styr och många tvingades ut i detta krig som ingen kunde vinna. Kriget blev till slut självgående och så många svenskar ingick inte i den svenska hären, det var skottar, holländare, danskar, tyskar, fransmän, litauer, polacker och ungrare, de tog värvning hos dem som hade krigslyckan.

Att skildra krig i bokform är en konst och jag tycker författaren lyckas mycket bra, det är inte glorifierat, man förstår att inte många klarade sig levande på slagfältet, men många dog också i sjukdomar. Olofsson beskriver svenskarnas krigskonst med dess uppställning i fler led som var en framgångsrik metod. Bondsonen Mats som får smeknamnet Goliat blir en motsats mot det svåra, han blir en hjältefigur som klarar sig ur det mesta. Han är rådig och orädd och avancerar snart till ridknekt åt general Johan Baner, vid ett tillfälle räddar han tom livet på kungen, det blir lite äventyrsroman emellanåt. Gustaf Adolf beskrivs som en fryntlig och kvicktänkt man, men också otålig, han stred sida vid sida med sina soldater, även han orädd. Det är mycket munhuggeri som skildras och Mats är inte den som räds för överheten, även med sin bror prästen har han många meningsskiljaktigheter, Bengt har en stark tro, men under krigets gång börjar den vackla och Mats i sin tur börjar fundera varför de strider mot en tro som verkar frommare än deras egen.

Bengt började misströsta när döden slog som mest omkring honom, kriget lydde sina egna lagar, ju fler som föll, desto närmare fred kom man. ”Men det var aldrig härar som föll, det var människor, kvar blev de som sörjde.”

Rune Pär Olofsson har berättarglädjen i blodet och det märks att han är påläst, det tunga blandar han med kvicka kommentarer och även lite kärlek. Jag kände emellanåt att det blev lite för mycket krig, men så var det ju just det det handlade om så det får man vara beredd på.

Ryssen kommer Rune Pär Olofsson 1991 Norstedts för.. Visa hela

Ryssen kommer Rune Pär Olofsson 1991 Norstedts förlag

En framtidsroman som skrevs 1991 och författaren önskar innerligt att detta scenario inte ska införlivas.

Det råder kaos på den sovjetiska militärbasen i Litauen, basen är avskuren från Moskva, hungersnöd hotar och till råga på allt havererar kärnkraftverket Ingnalina. Basen måste utrymmas och det enda alternativet är Gotland. Rune Pär Olofsson målar upp ett scenario om hur Gotland blir invaderat av ryssar. Prästen Ulla som har blivit förpassad dit blir en betydande person i romanen.

Jag har läst många av Olofssons historiska romaner med stor behållning, kanske inte lika mycket den här gången. Partierna med militära strategier blir för mig inte så intressanta, då finner jag det mer intressant att följa prästen Ulla. Det är i alla fall en skrämmande beskrivning av en invasion, hur befolkningen reagerar, vissa försöker hjälpa, andra gör motstånd. Hur länge kan man vända andra kinden till?

Min hjärtans aller käraste fränka, en roman om Eb.. Visa hela

Min hjärtans aller käraste fränka, en roman om Ebba Brahe och Gustaf II Adolf av
Rune Pär Olofsson 1981 Bra Böcker

Den sjuttonårige Gustaf II Adolf befinner sig i Danmark, i fiendeland. Året är 1612 och det som återstår av Vittsjö är aska, och det innan ens svenskarna varit där! En trött trupp bereder sig för att övernatta i kyrkan, de som nu får plats. Gustaf Adolfs tankar rör inte bara kriget, han har även en ung fränka vid namn Ebba Brahe i sitt sinne. Det hade inte kommit något svar på det brev han skickat från Vadstena till Ebba, nu ville Gustaf att hans budbärare Lars Sparre snarast skulle rida iväg med ett nytt. Sparre försöker lugna sin kung, att få budbärare ”torde ha mod och lust att jaga efter oss i Skåne”.

Gustaf är ung och otålig, han har ett tycke för fagra kvinnor, det ska erkännas, men det här med Ebba är annorlunda det känner han, men vad hon känner det är han inte lika säker på och vill nu ha ett svar. De har växt upp tillsammans, efter att de inte träffats på ett tag på grund av att Ebba vistats hos sin sjuka mor, och sedan återsågs, så flammade hans kärlek upp. Femton år är hon och fager, barnet som han lekt med har blivit en vacker kvinna och Gustav är förlorad, nu gäller det att övertyga henne om att han menar allvar och även sin mor Kristina, vilket skulle bli svårare eftersom hon har andra planer för sin son och riket.

En romantisk historia är det som Olofsson bygger upp. Det börjar med kungens förehavande och tankar, samtidigt som han smider planer för sin kärlek så har han riket att sköta och han är ännu ung. Mer och mer går handlingen över till Ebba för att på slutet samla dem båda. Hur mycket sanning finns det här? Det visar sig i historiska källor att Gustaf II Adolf närde en kärlek till Ebba Brahe, men fick avstå henne av statsskäl. Författaren är påläst och har sedan med egen hand romantiserat och levandegjort denna tid mycket bra och underhållande. Det finns en grund att stå på, men allt kan vi inte veta, men vi kan fantisera, det känns som en trevlig sysselsättning.

Rune Pär Olofsson har en förmåga att få liv i historien, i tiden genom livfulla miljöer och att få fram människors personligheter, dialogerna flyter på helt naturligt och humorn lurar i varje vrå, så det kan bli riktigt dråpligt. Det är riktigt underhållande och mycket intressant att få en inblick i vår historia och dess människor och hur mänsklig en kung än kan vara så var det ett maktspel som rådde. Gustafs lott var att gifta sig till makt så att Sveriges välde utökades och Ebbas gunst räddade han genom att hans närmaste man Jacob De la Gardie fick den äran.

Min lysande konung, Rune Per Olofsson, Bokförlaget.. Visa hela

Min lysande konung, Rune Per Olofsson, Bokförlaget Bra Böcker 1977


Med dalkarlarnas hjälp kom Gustav Eriksson att bli Sveriges konung, otack blev deras lön.

Man var trött på Kristian II:s förtryck, och Stockholms blodbad blev droppen, så när den unge Gustav Eriksson till slut fick med sig Dalkarlarna så började kampen om kronan. Den mest hängivne bergsfogden Måns Nilsson från Aspeboda blev helt betagen i Gustav och såg honom som en son, även hans fru Margareta kände för honom, kanske lite för mycket. Måns som var en välbärgad man hjälpte till med lån och handgemäng, hans slogs för sin befriare som han trodde stort på. Gustav Eriksson Vasa for hårt fram och krossade allt som stod i hans väg, även de som hjälpt honom, det fick dalkarlarna erfara på många vis, men det som fick bägaren att rinna över för Måns var den stora räfsten vid Tuna, de hade blivit lovade fri lejd av sin konung, istället blev det stupstocken. Vänskap slutade i hat och till slut död även för Måns Nilsson.

Rune Pär Olofsson skriver mycket kvickt och roande, språket flyter på och man kommer snabbt in i berättelsen. Historien bygger på verkliga händelser som författaren har bäddat in i sin egen målande beskrivning, då mycket i huvudkaraktären som är en livfullt bullrande person, inte alltid så sympatisk. Intressant är att perspektivet denna gång ligger hos folket och mest då på just Måns, som hjälpte fram Gustav och fick andra med sig. Hans lojalitet sträckte sig långt, men så småningom efter kungens brutala framfart började tvivlen gnaga, för att till slut övergå i hat. Att vara vän med Måns Nilsson var förmånligt, men blev man ovän med honom så skulle man nog akta sig.

Dalkarlarna var inte de lättaste att ha att göra med, det har framgått av historien. De protesterade ofta mot kungen och tyckte att de hade mer rätt till det eftersom det var deras förtjänst att han kom till makten. Efter att segerruset lagt sig, vändes den till besvikelse på sin kung, frågan är bara hade alternativet varit bättre?

När en av männen Anders från Rankhyttan ligger på knä i snön vid Tuna och hör beskyllningarna från Kungen hackar han fram, ”Ku - Kungen borde ha fått gå kvar i dalskogarna. Fanen, att vi skall ha så raska skidrännare i Dalom”.

Kopparberget, Rune Pär Olofsson 1976, 1988 Norsted.. Visa hela

Kopparberget, Rune Pär Olofsson 1976, 1988 Norstedts Förlag

Året är 1595 då Pär efter lång vandring kommer fram till Kopparberget, röken slår mot honom och han tänker, ”hur kan någon leva i slika trakter”. Men vad har han för val, som fredlös har han två, att leva gömd i skogen eller gå ner i gruvan, nu när vintern närmade sig var det första alternativet inte lockande, att alltid känna sig jagad, aldrig veta när hämnaren får fatt honom. Alternativ två är att försöka bli städslad vid gruvan och få bergsfrid, vilket innebär att han får livstids arbete, men får leva skyddad så länge han håller sig vid gruvan.

Röken, rädslan och det hårda arbetet i gruvan skulle bli Pärs följeslagare, att inte veta om de skulle komma upp igen, att hela tiden fundera över ”när ska det hända mig”, för när det gått en lång tid och inget hänt då blev rädslan värre, nu måste det väl vara min ”tur” snart. Alkoholintag kunde vara ett sätt att döva det värsta, och slagsmål.

Pär är duktig att lära sig, inte bara i gruvan, han har större ambitioner, han vill lära sig läsa och skriva och får hjälp av mäster Hans som tagit honom under sina vingar. Det där med att lära sig läsa och skriva faller inte i god jord hos hans gruvkamrater, vad ska det vara bra för, vill han göra sig märkvärdig är kommentarer som han får höra. Pär har ambitionen att få det bättre, inte bara för sig själv utan också för sina kamrater, men ska snart upptäcka att man inte blir profet i sitt fädernesland.

Rune Pär Olofsson skapar en målande och mycket levande beskrivning av livet på Kopparberget och arbetet i gruvan, det är fart och fläkt i berättelsen och fast det många gånger är eländigt så ligger det i Olofssons styrka att väga upp det hårda livet med lite positivitet. Jag tycker att nerven i denna roman ligger i beskrivningen av arbetet och de situationer som kan uppstå i en gruva och de känslor det framkallar. Med skicklighet och stor verklighetskänsla beskriver Olofsson intermezzon som sker, det är speciellt ett där Pär är inblandad, ja där kändes som om tiden stod still för ett tag, jag är imponerad av hur författaren lyckas beskriva den spänning som uppstod. Likaså karaktärsbeskrivningarna som han lyckas mycket bra med och då mest den lille Pär som jag ser honom, kvick i handling och ord och egentligen en rättskaffens människa, trots sin skuld som han aldrig riktigt får eller kan glömma.

Guldgruvan, Rune Pär Olofsson, Litteraturfrämjande.. Visa hela

Guldgruvan, Rune Pär Olofsson, Litteraturfrämjandet 1978, 1983

Tredje och sista delen om gruvdrängen Per som nu fått i uppgift att förvalta sin svärfar mäster Hans gruvandel, mäster har blivit inkallad till räfst hos hertigen och vet ej om han kommer därifrån med livet i behåll och den han litar mest på är hans svärson Per, mer än sina egna söner. Även Per blev drabbad av hertigens misstänksamhet, men han klarade sig med nöd och näppe och efter ett år i arrest blev Per släppt. Att Per fått förtroendet av sin svärfar ses inte med blida ögon av hans svågrar och det uppstår konflikt mellan dem och Per och Maria som nu är hans fru och älskade. Per kommer ofta i kläm, han misstros av sina gamla gruvkamrater för att han vill längre och ses inte med blida ögon av bergsmännen för att han försöker bli en av dem, men han ger sig inte och genom en bulvan köper han en övergiven malmtäckt. Sedan händer det otroliga, han hittar något som kommer som en skänk från ovan och som för Per känns som en upprättelse.

Som vanligt skriver Rune Rune Olofsson med fart och fläkt och livlig fantasi, det är luft i berättelsen och man blir indragen i tiden och hans liv och kamp i överlevnad, kärlek och sorg och jag har kommit att tycka mycket om honom, även om jag inte alltid sympatiserar med honom, fast det är egentligen ganska skönt. Så det är lite sorgligt att nu lämna honom, men jag släpper honom med en fin bild på näthinnan och unnar honom friheten.

Silverdalen,Rune Pär Olofsson P. A. Norstedt & Sön.. Visa hela

Silverdalen,Rune Pär Olofsson P. A. Norstedt & Söners Förlag 1977


Det här är andra delen i trilogin om den fredslöse men ej svarslöse gruvdrängen Per, efter gruvolyckan får Per gå över till arbete ovan jord, Per är villig att lära sig de olika leden i kopparns vandring. Fördelen för honom nu är att han kan läsa och skriva så ingen längre kan lura honom på det som är hans, han kan tom vara behjälplig i fogdens skrivarstuga. Han blir även svedjebonde och bildar familj, inte med hjärtat för det är förlorat på annat håll, men Per är nu en sådan man som står för det han gjort.

Det är skjuts och fart i Rune Pär Olofssons berättande, det är fantasi och historia invävt i varandra. I Pers liv händer det mycket både lycka och olycka, genom honom får man en bit av tiden som kampen mellan hertig Karl och Johan III. Måhända är det här en aning romantiserat och orealistiskt då och då, men som sagt det är en roman, och på det viset också lättläst och mycket underhållande. Men det finns ett allvar också, som många gånger gör ont att läsa, Per försöker göra det rätta men ibland brister det och det blir efterräkningar.

Boken handlar on två kvinnors stilla möte. Ett möt.. Visa hela

Boken handlar on två kvinnors stilla möte. Ett möte som sätter spår. Veronica är en ung författare som vill dra sig undan till stillheten, hon hyr en stuga på landsbygden i Dalarna för att skriva på sin roman. Hon bär på en sorg och är rädd att förlora sina minnen. Astrid är en äldre kvinna som bott hela sitt liv på samma plats i det hus hon föddes i. Hon känner varje vrå, varje ljud. Livet är för henne en fråga om att härda ut. Hon är rädd att prata om sina minnen, men börjar sakta berätta för Veronica.
De närmar sig varandra och byter tankar. De tar promenader, träffas hos varandra, äter och dricker vin, lyssnar på musik som Veronica har med sig. För Astrid öppnas en värld som hon glömt. Deras liv vävs samman. De vet båda att dagen kommer när Veronica måste bryta upp, men det är ingen brådska. De ger varandra tid.
Boken beskriver djup vänskap över äldersgänser. Den är stilla och vackert skriven. Varje kapitel inleds med en diktstrof och längst bak finns författaren till dikten och vilken diktsamlig man kan hitta den. Den här boken har lagt sig i hjärtat och själen, den kommer att finnas med mig länge. Jag tyckte mycket om den.

1700-tals kännaren Christopher O´Regan berättar hä.. Visa hela

1700-tals kännaren Christopher O´Regan berättar här ett stycke svensk historia om ett ensamt och sårbart barn, som så småningom kom att bli Sveriges kung.

Gustav IV Adolf kom till världen med buller och bång, men dog som en ”gammal” man vid 58 års ålder. Han dog undangömd på ett sjaskigt värdshus i Sankt Gallen. ”Han hävdade själv att han genomgått de hårdaste prov som kanske kunna påläggas en dödlig människa”.

Ryktena började redan vid hans födsel. Vem var egentligen hans far? Eftersom Gustav III och Sofia Magdalena hade stora problem att avla ett barn på grund av okunskap och blygsel, så fick hovstallmästaren Munck träda in som behjälplig. Hur mycket och hur blev en visa vid hovet.

Gustav IV Adolf hade från första början en fiende i hertig Carl som själv hoppades få ta över kronan efter sin bror Gustav III. Det experimenterades med hans uppfostran som t.ex. de dagliga kalla baden som man trodde skulle stärka honom, men som istället antagligen bara bidrog till att han blev ett sjukligt barn. Han var i många fall en ensam och dyster telning som sällan träffade andra barn och inte heller sina föräldrar, i alla fall inte tillsammans. När han vid tretton års ålder miste sin far så chockartat så blev det ett hårt slag för honom och han kom att hamna i hertig Carls klor. Han blev inbunden och blyg och kom i psykisk obalans med humörsvängningar som dysterhet och skrattanfall. Det började viskas att han var sinnesrubbad.

Gustav IV Adolf var Sveriges kung mellan 1792-1809. Han avsade sig tronen efter misslyckandet med förlusten av Finland. Han blev satt i förvar och utsattes av Carl och hans anhängare för psykisk tortyr. Carl utropades till kung och 6 månader senare lämnade Gustav Sverige för Tyskland. Han suddades ut i Sveriges minne.

Christopher O`Regan berättar intressant och kunnigt och dessutom anger han källor, vilket är ett plus. Han visar på en tid i Sveriges historia om en regent som i alla fall inte jag visste så mycket om. Ett ganska sorgligt liv kan tyckas, där maktspelet betydde mer än människan. En lärorik och roande bok.

Det lilla landet som kunde, Mustafa Panshiri, Jens.. Visa hela

Det lilla landet som kunde, Mustafa Panshiri, Jens Ganman 2018

Mustafa Panshiri författare, föreläsare och fd polis och Jens Ganman författare, skribent och artist gör här ett försök att tyda ”invandrardebatten”. ”Det lilla landet som kunde” är en referens till Watty Pipers och Arnold Munks berömda barnbok ”The little Engine That Could” från 1930. Det är berättelsen om det lilla ångloket som bestämmer sig för att dra ett stort lass med leksaker till andra sidan berget och som hela tiden peppar sig själv med uppropet: ”Jag tror jag kan, jag tror jag kan”.

Panshiri och Ganman menar att lite så har det varit med Sverige och invandringen. Sverige drog det tyngsta lasset av alla europeiska länder under 2015 och fortsätter att göra det, ofta med en okuvlig tro på sig själv. Kanske för stor tro. Här vill författarna göra ett försök att få svar på den frågan, göra ett ärligt försök att förstå vad som gick snett och varför debatten blev så polariserad.

De vill föra en öppen debatt om bakgrunden och orsakerna till Sveriges integrationsproblem. Då kommer mina funderingar in, går det, det här verkar vara ett känsligt ämne som är svårt att prata om utan att bli inslängd i ett fack. Just det har försvårat och försinkat, nu börjar det vända, men när det vänder då sker det i stället en helomvändning. Jag skulle önska att det kunde ske mer nyanserat och vuxet.

Här finns intervjuer med olika personer, t.ex. den sista integrationspolisen i Sverige Ulf Boström, som arbetat med att uppsöka förorten, blev en känd profil hos innevånarna. Han tror på att söka kontakt och har kunskap om islam, koranen och Göteborgs integrationsproblem. 2015 lämnade han över en skrivelse om den komplicerande situationen till Dan Eliasson, som denne ”förlade”.

Så fortsätter det med intervjuer med olika personer, politiker, journalister, innevånare med olika yrken. Ämnen de tar upp är de låga förväntningarnas rasism, vad gör vi med dem som inte vill integreras. Rättigheter, skyldigheter, politisk korrekthet och mycket mera. Några tankeexperiment finns där också, där våra förutfattade meningar sätts på prov, så humorn får också sin plats.

Ska egentligen inte vara så svårt att föra ett vuxet samtal om detta ämne, precis som de gör här.

För att kunna leva, en nordkoreansk flickas resa t.. Visa hela

För att kunna leva, en nordkoreansk flickas resa till frihet Yeonmi Park med Maryanne Vollers, Massolit förlag 2015 i översättning av Kjell Waltman 2016

”Jag är mycket tacksam för två saker, att jag föddes i Nordkorea och att jag lyckades fly från Nordkorea. Båda dessa händelser formade mig.”

Detta är en mycket stark berättelse.

Att från det man föds bli styrd i tanken av att man bor i världens främsta land, ett fulländat socialistiskt paradis där 25 miljoner människor lever endast för att tjäna den store Kim Jong Un och före det hans företrädare, att tro att ledaren är Gud, att han kan se vad man tänker. Att lära sig hata amerikaner genom att slå på dockor som föreställer amerikanska soldater. Att vara tvungna att ha radioapparater på dygnet runt på den enda kanal som finns, men i den by Yeonmi växte upp i var det ofta strömavbrott som gjorde att de inte kunde infria den lagen, men istället levde de i mörker, frös och svalt. Att tvingas bevittna avrättningar i avskräckande syfte för ett brott som hunger. Yeonmi fick varje morgon av sin mor förmaningen, ”tänk på vad du säger”.

Vad gör allt detta och mycket mer med människan, att vara avstängd från resten av världen, att leva i svält och fattigdom och ändå tro att man lever i det bästa land. Och tvärtom, vad gör det med dem som föds i tron att de är universums härskare, går det att resonera med en sådan person? Men det går inte att pressa människor hur långt som helst, till slut finns det en gräns och den nådde författaren och hennes familj. När Yeonmi Park var tretton år flydde hon med sin mor över den frusna Yalofloden, tidigare hade hennes syster gjort detsamma. Deras största skäl var hunger.

De trodde att de flydde till paradiset, att de skulle få äta sig mätta, efter att ständigt varit hungriga. De fick äta sig mätta, men de hamnade ur askan i elden. Det första som hände var att Yeonmi fick bevittna hur modern blev våldtagen och att de båda senare såldes som sexslavar. En konsekvens av Kinas födelsepolitik är att att det blivit ont om kvinnor att gifta sig med, så för att lösa den bristvaran köper man sig en fru som då ofta blev en slags slav.

Författaren beskriver Nordkoreas bakgrundshistoria, från ”Morgonlandet” till hur de blivit lurade att tro att USA startade kriget, i själva verket skriver Yeonmi att den amerikanska militären återvände till Korea med syftet att försvara Sydkorea , och tog nästan över landet, men att Kina slog tillbaka dem till den 18:e breddgraden. Något fredsfördrag undertecknades aldrig, så i princip så är de formellt fortfarande i krig med varandra.

När Yeonmi och hennes mor till slut lyckades ta sig över gränsen till Sydkorea, började en ny kamp, att lära sig språket, lära sig tänka själv och göra val. När hon fick frågan om hennes älsklingsfärg, så kunde hon inte svara för i Nordkorea fick man lära sig allt utantill och det fanns ofta bara ett rätt svar. Det tog tid innan Yeonmi började tänka själv.

En stilla berättelse om kärlek, skuld och sorg. N.. Visa hela

En stilla berättelse om kärlek, skuld och sorg.

När dog skrattet? När upphörde beröringarna? Ja, de här funderingarna har den åldrande ensamme mannen i boken. Han sitter i sin stuga på ön och funderar och för ett samtal med sig själv. Men samtidigt i sina tankar pratar han med en kvinna som kör bokbussen. Han skulle så gärna vilja bjuda hem henne till sig och berätta om sitt liv. Han känner sig mycket ensam, en ensamhet som han egentligen valt själv. Han har dragit sig undan livet, efter en traumatisk händelse.

Hela romanen är en återblick över hans liv. Hur han träffade sin fru och hur kära de var. Men också hur kärleken svalnade och de gjorde varandra illa. Och till slut den stora katastrofen.

Allt är vackert skrivet, men i början av romanen lite osammanhängande. Det är en ganska dyster berättelse som egentligen inte berör så mycket för huvudpersonen håller ett avstånd till läsaren.
Den griper aldrig riktigt tag, så när jag lägger den ifrån mig så lämnar jag den.

FÄRSKT VATTEN TILL BLOMMORNA Valérie Perrin 2018.. Visa hela

FÄRSKT VATTEN TILL BLOMMORNA Valérie Perrin 2018 i översättning av Sara Gordan


Violette som denna roman handlar om hade det kämpigt från allra första begynnelsen. Ansågs dödfödd, lades på ett element och vaknade till liv, oönskad från början.

Här skulle man kunna tro att det bara blir elände, men det här är verkligen en varm berättelse, men inte utan sorg. Trots olyckor som hon går igenom så bestämmer hon sig att för att det tillståndet hon befinner sig i just då, krossad och tömd inte ska hålla i sig. Hon är verkligen enträgen i allt hon gör.

Det är en lång roman så man lär verkligen känna huvudpersonen, hennes arbete först som banvaktare, fälla ner och upp bommar när tågen kom, ända till 1997 för att sedan automatiseras och hon blir kyrkogårdsväktare. Egentligen är de två om jobben, men hennes man Philippe har egna intressen.

Violette trivs på sin kyrkogård och i sitt lilla hus där dörren alltid står öppen för besökare. Mycket handlar om det, folk kommer och vill prata en stund om begravningen, om de som gått bort, en dag kommer en man med en lite speciell önskan.

Mycket finns i denna roman, framförallt värme och medmänsklighet, men också sorg och olycka och just det senare blir som en egen historia som ska lösas. Jag gillar att man också får flera perspektiv genom att de personerna får berätta sin sida av det som hänt, då också hennes mans upplevelse och handlande, på det viset kan man få mer förståelse för hans agerande, för den skull inte tycka om det.

Ska man sammanfatta Violette så är hon en varm målmedveten människa som går helhjärtat in i sina uppgifter trots motgångar så reser hon sig.

Det som jag tycker drar ner läsningen är att det blev lite för mycket sidovägar, för mycket folk att hålla reda på, allt hade kunnat förkortats en aning. Även att det blev lite för sentimentalt för mitt tycke. Men absolut trots dessa invändningar en läsvärd roman,

Gustavs grabb, Leif GW Persson, Albert Bonniers fö.. Visa hela

Gustavs grabb, Leif GW Persson, Albert Bonniers förlag 2011.
Detta är berättelsen om min klassresa, som jag minns den skriver Leif GW. Jag tycker även att det handlar om en slags bikt och ett rättfärdigande, där han inte skräder orden ens mot sig själv, samtidigt som han vet sitt värde.
Leif växte upp i en värld där papporna yrkesarbetade och mammorna tog hand om hem och barn. Leifs pappa Gustav var byggnadsarbetare och var ofta väldigt trött när han kom hem, men hade ändå ork och intresse för sin son, som även fick följa med till jobbet när moderns krafter sinade. Mamma Margit var ofta sjuk och inte så förstående med sin son, Leif kände en stor trygghet med sin far, till motsats med sin mor.
Leif är född 12 mars 1945, vid den här tiden föds det mer barn än tidigare i Sverige, och när det sju år senare även föds en dotter. så har hans föräldrar fyllt det socialdemokratiska befolkningsidealet på två barn, Leif är ett uppmärksamt barn som redan vid fem års ålder kan läsa, något som inte uppskattas av hans småskolefröken. GW beskriver sig själv som femåring, en betraktare som går omkring med ett läskpapper i huvudet, det där med betraktare verkare hålla i sig.
Böcker har varit och är ett stort intresse i hans liv, och det var Kalle Blomkvist som fick honom att bestämma sitt yrkesval, där Sherlock Holmes blev hans ledstjärna. När Leif går på läroverket skadas hans pappa på arbetet och det blir ett stort trauma för honom. Gustav som är med och bygger Stockholms tunnelbana får en nedfallen sprängsten på trettio kilo i huvudet precis då han tagit av sig hjälmen för att torka svetten. Pappan klarar sig otroligt nog och kommer till slut hem, men det är inte samma pappa. För Leif tar barndomen slut.
Leif GW tycker här att Nietzsche har missat poängen med sitt citat att ”Det som inte tar död på dig, gör dig bara starkare”, han menar istället” att det som inte tar kål på dig gör dig till en annan, i värsta fall till en hårdare människa än förut, inte till en starkare i någon som helst meningsfull, mänsklig mening”. Jag är nog benägen att hålla med.
Leif bestämde sig tidigt att han inte ville leva det liv som hans föräldrar levde, på fel sida om Odengatan. Det beslutet har gjort honom ekonomiskt oberoende, men också rotlös, för han känner sig inte hemma i någon värld. Hans skrivande har blivit en ventil för att lätta på det inre tryck som kväver honom, författandet har lindrat hans ångest och dämpat rädslan för att göra fel.
Det är mycket roande att läsa denna berättelse som GW kallar sin sanning som han minns den. Det är skrivet i en lättsam ton, men med allvar i botten. Han älskade sin far, men hade det besvärligare med relationen till sin mor som han tyckte svek honom och det har han aldrig förlåtit henne. Hans lillasyster minns han inte så mycket av, så hon finns inte med mer än vid några tillfällen, själv tror han att han egentligen inte ville ha någon syster och därför inte minns så mycket av henne som liten.
Tidsskildringen är något jag tycker är mycket intressant, en tid då föräldrar skrämde sina barn med polisen och mötet med en mörhyad man var en stor sensation för det fanns inga ”svarta män” på den tiden. Hur mycket lättare det var för ungdomar att få tillfälliga jobb, överhuvudtaget en annan tid mot vår. Mammans svek finns där hela tiden, lika mycket som pappans trygghet. Tanken på hämnd har följt i hans spår och då kommer historien om Geijeraffären osökt fram, att få den förklarad och höra om Leifs roll i det hela är mycket intressant. Det verkar som om den händelsen har förföljt honom hela livet och han försöker rannsaka sitt handlande och kommer fram till att han hade agerat annorlunda om det varit idag. Måhända kan förklaringen vara som han skriver, att han drabbades av högmod, precis som Ikaros. Persson verkar fortfarande ha agg till Peter Bratt och Hans Holmer, och är av den åsikten att Palme missbrukade sin makt. Men det är också goda minnen av vänner som vid det tillfället visade sig vara vänner. Som hämnd skrev Leif en roman, ”Grisfesten” som hittills är den mest sålda av hans romaner och som även blivit film.
Nu har professor Wille Vingmutter blivit stor och har lärt sig leva efter det råd som Churchill gav sina landsmän under inledningen av det stora kriget. ”Vi är i krig nu. Vi är goda människor, våra motståndare däremot är onda människor som hotar att förgöra oss. Om vi skall kunna besegra dem måste vi förhärda oss, till och med plocka fram det sämsta inom oss. Det rådet har Willy Vingmutter tagit till sig och inte ens hans öron sticker ut längre, inte det minsta lilla.”

Persson fortsätter med sitt skrivande om polisarbe.. Visa hela

Persson fortsätter med sitt skrivande om polisarbetet i sin tredje roman om Lars M Johansson och hans kollegor. Här sätts den interna moralen på prov.
Det sista Nils Rune Nilsson mumlar från sjukhussängen innan han dör är ”Björneborgarnas marsch”. Nisse är ett fyllo i mängden för polisen, han hittas skadad i sin cell. Är det självförvållat eller har han utsatts för misshandel. Han är inte den enda, det börjar bli väl många anmälningar mot en viss piketgrupp. Det blir ett fall för den bullrige norrländske polisintendent Lars M Johansson att bita i, men det gäller att vara smidig och diskret om man ska undersöka sina egna kollegor.
Leif GW Persson har onekligen mycket kunskap i detta ämne och vet hur polisarbete går till. Här ställs moralen på prov och hur svårt det kan vara att ge sig in i det egna boet och röra om. Han använder sig av berättargreppet ”meddelande från den döde”, som går ut på att de sista orden den mördade personen lämnar efter sig blir en ledtråd till den skyldige.
Det som är bra med GW:s kriminalromaner är att han inte gottar sig i själva brottet utan riktar in sig på tankeverksamheten i utredningsarbetet och beskriver de inblandade och deras vanor och ovanor med sin alldeles speciella underfundiga humor. Det är spännande och underhållande och mycket av behållningen ligger i dialogerna som GW lyckas väldigt bra med. Helt enkelt en väldigt underhållande läsning där man också får sig en funderare på vad som är rätt eller fel, var går gränsen?

Albert Bonniers förlag 1982

Det här är Leif GW Perssons debutroman som utkom 1.. Visa hela

Det här är Leif GW Perssons debutroman som utkom 1978, efter det har det blivit fler polisromaner där Jarnebring och Johansson och deras kollegor fångar rövare. Persson kallar själv ”Grisfesten” för en rövarroman och enligt samma man är det knarklangarnas ord för tjuv!
Det hela börjar med att postkontoret på Dalagatan 13 blir utsatt för ett rån. Det hela verkar till en början bli svårlöst, men under utredningens gång så kommer man in på sidospår som blir intressanta för utredningen. Men det hinner ske två mord innan man kommit så långt att det finns en misstänkt, tyvärr är denna person inte lätt att komma åt då han har höga anknytningar och kommer att dra med sig fler i fallet.
Om den här polisromanen har det stötts och blötts att det finns likheter med den s.k. ”Geijeraffären”, så därför skriver författaren att intrigen är helt hans egen och att boken blev antagen 24 timmar innan bordelldebatten tog sin början. Han tar upp en tes av den store amerikanske massmediasociologen Bartlett K Schuhheimer som lyder: ”Det är fullt naturligt att en så fasetterad och sammansatt verklighet förr eller senare sammanträffar med sin uppdiktade motsvarighet”.
Det får vara hur det vill med avsikten, det blev i alla fall en underhållande, spännande, rak och intressant polisthriller där polisarbetet står i fokus, men inte bara deras arbete utan också lite bakgrund till deras privatliv om än inte så mycket. Så jag kan tycka att det är lite svårt att få grepp på alla inblandade, vem som är vem. Men jag antar att man om man fortsätter läsa Persson polisromaner får veta mer efter hand om dem, och det har jag för avsikt att så småningom göra för jag gillar verkligen hans gäckande sätt att skriva.

En kriminalroman om ett brott, som till stor del h.. Visa hela

En kriminalroman om ett brott, som till stor del handlar om själva polisarbetet där Leif GW Persson lägger mycket fokus på poliskaraktärerna. Det är skönt att han inte gottar ner sig i själva mordet, utan låter oss följa hur poliserna går till väga för att lösa fallet.

Det är semestertid i Växsjö då ett bestialiskt mord på en ung polisaspirant äger rum. Lokalpolisen får förstärkning av kollegor från riksmordkommissionen hemmahörande i Stockholm med Bäckström i spetsen. De anländer för att skapa ordning i röran, frågan är om det inte blir ännu rörigare. Bäckström är en uppblåst och nedsläppt person som gärna kör med sina kollegor, han säger en sak och tänker en annan och har många inkorrekta synpunkter och tankar.
Eftersom gärningsmannens DNA finns på brottsplatsen så sätts ett masstopsande igång, för att kunna utesluta så många som möjligt. Eller som Bäckström uttrycker sig ”topsa den jäveln”. Fallet börjar så sakta nystas upp med gemensamma krafter och olika metoder. Alla tåtarna knyts samman och man hittar gärningsmannen, som inte alls stämde med profilen. Då skrider Anna Holt in och tar över förhören och de andra får träda tillbaka. Vid sin sida har hon Lisa Mattei som har sin egen syn på mordet.

Leif GW Persson skriver underhållande och lättläst, samtidigt är det inte en bladvändare för man vill verkligen sätta sig in i historien och karaktärernas tankar. Dialogerna är starka, humoristiska, bitska och träffsäkra och här ligger mycket styrkan i Perssons författande. Det är bra att fokuset ligger på polisarbetet och inte så mycket på själva utförandet av brottet. För inom kåren finns också intriger, det är lite gamla rävarna kontra de yngre poliserna. Och inte att förglömma, journalisterna som gärna vill lägga sina näsor i blöt mer än vad som är nyttigt.

Jag blir sugen att läsa mer av Leif GW Persson för det här var slipat, friskt, humoristiskt, sarkastiskt och väldigt underhållande läsning.

Det här är Leif GW Perssons andra roman om Lars M.. Visa hela

Det här är Leif GW Perssons andra roman om Lars Martin Johansson och hans kollegor. Bit för bit får man lära känna dem lite mer, samtidigt som polisarbetet löper på. Profitörerna har liksom Grisfesten filmatiserats.
På våldsroteln är det de stora brotten som utreds och det är högsta status att jobba där, man kallar sina kollegor på andra rotlar för ”bonnpoliser”. Lewin är en av poliserna på våldsroteln, han ger sig inte i första taget och är ansedd som flitig och klok, men med ett ämligt utseende. Nu har Lewin fått en mördad kvinna på sitt skrivbord, denna kvinna hade bara för tre veckor sedan suttit livs levande mitt emot honom, och han tänker att det som en gång gjorts aldrig kan göras ogjort.
Det visar sig vara ett besvärligt falla att utreda, den prostituerade Kataryna Rosenblom har blivit brutalt mördad i sin ateljé. Och det kunde räckt med det, att hon dessutom var illa åtgången gjorde ont att se. Samtidigt som man utreder mordet så får polisen tips om bordellverksamhet som via ombud drivs av fastighetsägare, en rörelse som omsätter miljoner.
När man läser Leifs polisromaner så får man verkligen inblick hur det är att jobba som polis, någon reglerad arbetstid verkar det inte vara frågan om, mordet måste lösas, och det så fort som möjligt. I den inledande fasen läggs det allt krut och personal på fallet. Ju längre tiden går desto svårare blir det att få tag i mördaren och personal försvinner tillbaka till andra jobb. Lewin ger sig inte, det är många timmar som han sitter och går igenom material som han redan gått igenom. Det gäller att hitta något som går att koppla ihop.
Persson skriver rakt och inflikar intressanta fakta emellanåt. T.ex. att av de 100-150 dråp och mord som anmäls i Sverige, så tillhör offret och gärningsmannen i 75 % samma familj eller vänkrets. ”Hatet är starkast där kärleken är som störst, och hat är sällan bra för förståndet som en polis uttrycker sig”. Dessa brott är mer eller mindre självuppklarade. Men går man utanför den inre cirkeln så rasar uppklarandet drastiskt.
Jag är väldigt road av Leif GW Perssons sätt att skriva, det är rakt och bitskt men också lättsamt. Hur man nu kan lyckas att få ett mordfall lättsamt utan att för den skull banalisera är en konst och det lyckas GW med. Det är nästan skrivet som en dokumentär fast med flyt. Det är det som är så skönt att det är berättat med sans och inte hysteri. Jag kommer att fortsätta min vandring i Leif GW Perssons författande

De levande – Ayn Rand, 1936 Det här är både en de.. Visa hela

De levande – Ayn Rand, 1936
Det här är både en debattroman och en kärleksroman och den fängslar från början till slut. Framför allt så är det en karaktärsdriven roman och det gör det hela mer intressant.
Bokens tema är individen mot staten, och då allrahelst de tre huvudpersonernas öde under det tidiga 1920-talets Sovjetunionen. Men man kan nog sätta in handlingen i vilken diktatur som helst.
Kira och hennes familj återvänder till Petrograd efter inbördeskrigets slut. Den vita armen är utplånad och den röda regimen har tagit över rodret. Det är fyra år sedan familjen Argounovs lämnade staden. Deras textilfabrik har nationaliserats i folkets namn, deras kassafack har länsats, också det i folkets namn. Deras förhoppningar om att få återvända till det hus de hade bott i grusades. Där bor nu en riktig proletär, nu börjar ett annat liv för familjen.
Trots det har Kira en stark framtidstro för hon tror på individens kraft. Två män kom så småningom att korsa hennes väg och båda kommer att betyda mycket för henne på olika vis. Leo den forna aristokraten är den man hon älskar, men hon har även känslor för den kommunistiske Andrei. De kämpar mot den totalitära staten för att kunna leva sina liv som de själva vill och de tar olika vägar och utvägar.
De två männen befinner sig till synes till en början på varsin sida, men deras vägar korsas och till slut är det svårt att veta vem som är vad.
Budskapet i boken är ”vad lever du för”? Vi lever för vår egen skull, inga lagar, inget parti kan bestämma över människans tankar. Då blir vi krypande varelser.
Men fast vi lever för vår egen skull kan det te sig på olika vis, och det visar sig när de tre karaktärerna utvecklas, det är tre starka karaktärer och man kan till viss del förstå deras agerande. Människan är ju ingen isolerad ö och det visar sig att de behöver varandra för att utvecklas och överleva. De två männen har olika sätt att agera och deras agerande kan man ha åsikter om. Vad gör en god människa, vad är skillnaden mellan en egoist och en rationell egoist? Vad är det som gör att vissa människor har styrkan att tänka själva och att andra inte har den förmågan utan följer skocken? Det är frågor som sätter igång min tankeverksamhet. Jag tycker att den ena av männen får ett uppvaknande och den andre går ett steg tillbaka. Båda tappar till slut kamplusten, men hos Kira spirar den.
Ayn Rand sätter igång funderingar och det gillar jag, om jag ska säga något negativt så kan det vara att hon har lite för mycket miljöbeskrivningar som inte är så intressanta. Men helheten är en mycket bra läsning som både roar, lär och ger aha upplevelser. Det är andra boken jag läser av Rand och på något konstigt vis känner jag mig stärkt som människa efteråt. Jag får tillbaka tron på min egen styrka.
Jag läste den svenska versionen översatt av Inge R L Larsson. Utgiven av Ayn Rand & Lindfors

Det här är en filosofisk thriller som har fått mig.. Visa hela

Det här är en filosofisk thriller som har fått mig att se samhället från ett annat håll. Den är skriven 1957, men känns förvånansvärt aktuell och skulle kunna vara skriven i dag. Mantrat i romanen är: Jag svär - vid mitt liv och vid min kärlek till livet – att jag aldrig kommer att leva för någon annan människas skull, inte heller begära att någon annan ska leva för min”.

Bokens huvudperson Dagny Taggart har alltid vetat att hon ville driva Taggarts järnvägsnät. Hon kommer också att göra det tillsammans med sin bror James, men de är väldigt olika och har svårt att enas om hur järnvägen ska skötas. Dagny har som motto, frihet under ansvar. Hon tar sig an problem som dyker upp och försöker lösa dem på bästa sätt och är omtyckt och respekterad av sina arbetare. Hon är en kvinna att lita på. James vill helst att någon annan ska lösa problemen så han kan skylla på någon annan om det blir problem, men han gillar makt, (utan ansvar).

Samtidigt som staten reglerar mer och mer av ekonomin, börjar driftiga företagsledare och uppfinnare försvinna spårlöst. Dagny och Hank Rearden försöker ta reda på var de tagit vägen. Hank Rearden är grundare av Rearden Steel och uppfinnare av rearden metallen. Han älskar sitt arbete, men han värderar också andras arbete. Han brukar stå och titta ut över sin fabrik och känna sig nöjd över det han åstadkommit. Lika nöjd är inte hans fru, mor och bror. De har inga problem med att leva på hans bekostnad, men beklagar att han måste arbeta så mycket och att han älskar sitt jobb. Hank är en kämpe ut i fingerspetsarna och han ger inte upp i första taget. Han är en man av heder till och med när hans älskade har träffat en annan har han hedern i behåll. Han säger ”det du kommer att ge honom, tas inte ifrån mig, det är något jag aldrig haft.” Vilken man! Hanks svaga sida är bjudningar, där känner han sig stel. Kallprat roar honom inte.

Många gånger ska Dagny och Hank få höra repliken, ”vem är John Galt”? Ja, vem är John Galt? Han är grundaren av en motor de gärna skulle vilja äga, men han är också mannen som stänger av världens motor. John Galt tröttnade på det system som infördes på den fabrik han arbetade. Systemet innebar ”var och en efter behov, var och en efter förmåga”. Med andra ord, du har inget för att du lägger ner din själ i ditt arbete, snarare tvärtom, du får mer att göra och ingen belöning. Allt gick ut på millimeterrättvisa, får inte du så får inte jag! Med ett sådant system dödar man lusten att skapa.

Hur kan man stänga av världens motor? Jo, man tar bort alla som har idéer, alla som vill skapa och ta risker för sina mål. Finns det inga entreprenörer, skapas det heller inga arbeten. Alla människor är viktiga och behövs. Ett citat ur boken som jag fastnade för är ”det finns inga dåliga jobb, bara dåligt folk som inte gitter sköta dem”. Om inte jag värderar mitt arbeta, vem ska då göra det?

Det här är en väldigt tjock bok och på vissa partier kunde jag tappa intresset, men den största delen av boken var lärorik och mycket spännande. Därför kändes det lite motigt att läsa John Galts långa tal innan jag fått veta slutet, och svårt att ta till sig det. Jag gjorde så att jag hoppade över talet och gick sedan tillbaka till det när jag läst ut boken. Det gick bättre att tillgodogöra sig de kloka orden då, för de är kloka och man får verkligen tänka till, och när jag upptäckte att det här håller jag med om, jag har bara inte satt ord på det så blir det en aha upplevelse. Så det fungerade bättre för mig när jag delade upp talet i omgångar. Det måste få sjunka in.

Det här med att uppoffra sig föll på plats för mig när jag läste talet. Om jag gör något jag verkligen tror på, och på vägen får avstå från saker som jag egentligen inte tycker är så viktiga för stunden. T.ex. att jag tar hand om mina barn själv och får gå ner i standard några år, har jag uppoffrat mig själv då? Nej, jag har följt min övertygelse. Om jag däremot har lämnat bort mina barn och utfört ett arbete jag inte såg något värde i, har jag uppoffrat mig.

I Och världen skälvde, har Rand verkligen dragit allt till sin spets, så samtidigt som man läser en roman får man ett budskap. Det gillar jag och jag rekommenderar boken varmt.

Det här var en trevlig och ny bekantskap. Med ett.. Visa hela

Det här var en trevlig och ny bekantskap. Med ett målande och vackert språk tar Björn Ranelid med läsaren på en vacker och tragisk resa.

Ruben och Alice lämnade Sverige och Sundsvall den 16 maj 1897. De var två av de hundratusen svenskar som utvandrade vid sekelskiftet. Från 1845 till slutet av århundradet utvandrade nästan en miljon svenskar till Amerika. Av dem återvände ca tjugo procent åter till Sverige. Ruben och Alice kom att stanna och bilda familj. Det är deras dotter Julia historien kom att kretsa kring, en livshistoria som Björn berättar.

Det handlar om kärlekens kraft och det goda i människor. Men också det mörka och sveket. Det står som en kontrast mot varandra. Julia huvudpersonen framstår som en övermänniska. Man lär känna henne efter hand, men det tar ett tag. Hon visar sig vara en ärlig, kärleksfull och handlingskraftig kvinna som ser igenom skvaller och bildar sig en egen uppfattning och handlar där efter.

Julias liv blir som ringar på vatten som sprider sig och bildar levnadsöden. Där författaren berättar på ett sätt så att man som läsare förstår vad som ska hända innan det sker.

Jag tycker att Ranelid skriver lättläst och lite barnsligt, det är inget negativt med det. Bilden jag hade av honom var att han skrev högtravande, men det var fel upptäckte jag. Han ger intrycket att vara påläst och korrekt.

Björn har ett alldeles eget språk och det här var första gången jag läste något av honom. Jag föll snart in i hans vackra meningar och metaforer. På något vis hörde jag hans röst när jag följde raderna. Det är som Ranelid skriver i extramatrialet, ”Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden”.

Här visas godheten i människor på ett kanske naivt sätt, men samtidigt vackert. Men som alltid finns det en baksida av allt, det finns också människor som är falska och brutala. Det får Julia erfara.

"Människor borde vara långt mer rädda och skräckslagna för varandra än för bett av insekter och andra djur, tänkte Julia".

”Mina berättelser är flyttfåglar som söker värm.. Visa hela

”Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen och jag ger mig inte förrän de byggt bo i ditt hjärta.” Så inleder Ranelid sin roman och det är så det gick till att läsa denna berättelse, det gick lite trögt i början men sedan ville jag inte att det skulle ta slut.

I förordet skriver Björn att det kommer många människor till honom som vill att han ska berätta deras historia, men han tackar nej och förklarar, ”att de mest fantastiska och originella öden förvandlas när de blir till ord och skrift”. Men Björn kunde inte säga nej till Maria när hon bad honom skriva ner hennes och Simons historia. Maria och hennes son Omar har flytt från inbördeskrigets Somalia där hennes man och dotter blivit dödade. Nu har de funnit en fristad i Sverige sedan nio år. Men det finns onda krafter även här och det får sonen erfara. Maria har träffat en man som hon älskar, som nu ligger för döden och han kommer inte att få se barnet de väntar. Hon vill nu att Björn ska skriva om hennes älskade innan han dör. Han är utvald att göra det. Det gör Björn, och nu lämnar han över det till oss läsare.

Simon Bakke inväntar sin död eftersom kräftan har tagit hans ländrygg och bäcken i besittning. Han är 50 år och har arbetat som matematikprofessor, genom sin sjukdom har han tid att rannsaka sig själv och han går igenom sitt liv, och minns de människor som passerat revy. Han blev sviken som barn av sin mor och kan inte förlåta hennes svek, hon bar på en hemlighet. ”Hon var månen och ställde sig framför solen och ljög om den. Vem kan kräva att jag ska förlåta mörkret?”

Simon har varit gift och blivit övergiven, nu bor han ensam i en stor våning i Stockholm.
Försynen sände Maria i Simons väg när hon städade trappor i hans hus. Hon var klädd i ett vackert tyg och han blev sanslöst förälskad i denna mörka och kloka kvinna.

Björn berättar i jagform så det är Simons röst vi hör. Det är två människors liv som flätas samman, den ena i Sverige och den andre i Afrika, till slut blir deras liv gemensamt.

Det tog lite tid att komma in i berättelsen, men när jag väl fastnat så gjorde jag det helhjärtat. Mycket av intresset låg i berättelsen om Marias liv, och Simon och hennes liv nu. Ranelid skildrar deras samtal och beskriver så vackert deras vandringar i ett somrigt Stockholm. Han kan konsten att fängsla läsaren genom berättarens röst, om hans tankar och samtal och att inte förglömma de fina Stockholmsbeskrivningarna när de vandrar i sommaren. Björn kan beskriva en människa så det blir intressant och aldrig tråkigt.

Ranelid är en underbar och lättläst författare, aningen barnslig men han har ett eget sätt att uttrycka sig och det måste vara en gåva han fått och som han delar med sig av. Det är jag väldigt glad över. Språket är inte högtravande eller svårt, det går rakt in i hjärtat och bygger bo där och efterlämnar värme.

En mycket tankeväckande skildring av folket utan i.. Visa hela

En mycket tankeväckande skildring av folket utan identitet, de som tvingades fly från Nazisterna och inte längre hade något hemland, de statslösa. De drev från land till land och ingen ville ta mot dem.

Denna berättelse tar upp en kanske lite glömd tid, mellankrigstiden och då också ett glömt folk. De rotlösa och papperslösa folkets existens, deras tillvaro gick ut på att leva från dag till dag. Att hitta ett ställe att sova på, att få lite mat, och hoppas på att polisen inte skulle hitta dem och köra ut dem. Huvudpersonerna är Steiner, en före detta politisk aktivist som tvingas fly från Tyskland och lämna sin fru kvar, den andre är Kern en judisk ung man som efter hand och med hjälp av Steiner lär sig det eviga vandrandet. Det är huvudkaraktärerna, men det är många andra vandrare som korsar varandras vägar och då ofta i fängelserna där de hamnar för att de inte har något uppehållsillstånd.

Efter fängelsevistelsen blir de utvisade för att de inte har något pass och därför inte heller kan få något uppehållstillstånd, och har man inget uppehållstillstånd kan man inte få något arbetstillstånd. Man blir förd till gränsen och där i det nya landet ska man anmäla sig, man hamnade då i fängelse för att man inte har något uppehållstillstånd och blir senare förd över gränsen igen. Man kan försöka hålla sig undan, och på det viset hanka sig fram ett tag med tillfälliga jobb och att sälja småsaker. Men hela tiden vet man att man när som helst kan bli upptäckt, och att återvända till Tyskland är lika med döden. Vem kan man lita på? Det vet man aldrig och det är många gånger en chansning.

Steiner är den uppfinningsrika som gärna delar med sig av sin erfarenhet. Kern som är yngre och oerfaren går på många nitar som han lär sig av, han träffade kärlek på vägen, som både blir hans lycka men även en stor oro. Överhuvudtaget så hjälps de åt de som blivit vänner, de har samma mål att försöka överleva dagen. Deras hopp stod till omvärlden och då allrahelst till FN, men inget hände.

Detta är en bok som tar upp ett allvarligt och tungt ämne, men författaren lyckas göra det på ett spännande och många gånger humoristiskt vis. Så trots att man förstår allvaret så kan det berättas med humor, för i deras situation var det säkert många gånger de utsattas sätt att hantera problemet.

Jag har nog aldrig läst en ljusare dödsskildring än här. Moritz Rosenthal ligger för döden, han är jude och fråntagen sitt tyska medborgarskap så han har levt utan lov i många år. Nu vid 75 års ålder är han trött på att vandra och försöker genom att göra stölder att hamna i fängelse lite längre så han ska få vila. Nu ligger han i en säng i Paris på ett pensionat, han börjar försvinna och ser ett hus utanför fönstret. Huset blir till ett fartyg och han kliver ombord, fartyget lägger ut och går i hamn på en ö och Moritz kliver i land. Han vandrar en väg fram och kommer till en skimrande port. Han tänker, ”sån fasadbelysning de har vid gränsövergångarna nu för tiden”. Han ser en hög gestalt stå vid porten och vakta och han gömmer sig. Men gestalten ropar på honom, Moritz tror att nu är det slut, nu åker jag fast. Men när han kommer fram och förstår att här behövs varken pass eller uppehållstillstånd så blir han väldigt lycklig och kliver in. Vilken härlig död när man vandrat i största delen av sitt liv och ingen velat ta emot en och att nu blir så varmt mottagen. Tänk att få dö så, kanske är döden så att vi slipper våra vedermödor, vem vet!

Det här är ingen bok jag skulle valt efter titeln ”Vrakgods”, för det för tankarna till något helt annat och hade jag inte blivit rekommenderad den så hade jag kanske missat den här läsupplevelsen. Jag är glad att fick upp ögonen för den och detta folk som drev omkring i trettiotalets Europa. De var från Tyskland, Polen och Italien och ingen ville veta av dem, de drev omkring som vrakgods.

TRANORNA FLYGER SÖDERUT, Lisa Ridzèn Bokförlaget.. Visa hela

TRANORNA FLYGER SÖDERUT, Lisa Ridzèn Bokförlaget Forum 2024

Bo tillbringar mesta tiden på kökssoffan, efter att Fredrika flyttat in på äldreboendet vill han inte längre sova i deras gemensamma säng. Minnena kommer och går, de flimrar förbi. Bo genomgår någon slags rannsakan över sitt liv, där han känner att han mer och mer förlorar makten. En trygghet har han kvar sin hund Sixten som troget ligger vid hans sida, än.
Tyckte till en början att det var för mycket återblickar, men även att det kom för nära. Efter hand släppte jag garden och kom in i berättelsen, lärde känna Bo mer och mer. Hans tankar som far från ilska till ömhet, i då -och nutid. Hemtjänsten som kommer och går, skriver anteckningar.
Bo funderar över hur han varit som far, hans egen far hade han svårt med. De fina minnena står hans mor och frun Fredrika för. Sin relation till sin egen son Hans är komplicerad och här förstår man verkligen båda sidor. Vad Hans tänker är inte alltid klart, men det framkommer hur svårt det kan vara att mer och mer ta över när ens förälder inte alltid kan ta de bästa besluten, att vara den förståndiga.
Lisa Ridzén får verkligen fram hur det kan vara att bli gammal och sjuk att mer och mer tappa kontrollen över sitt eget liv. Om all hemtjänst fungerade som här vore det en dröm, tyvärr är det inte alltid så. Lisa har själv arbetat inom hemtjänsten och säger att just där var den så här, men redaktören tyckte när hon lämnade in sitt manus att hon måste slänga in någon störande person, så den blev en ”satmara” i berättelsen.
Kan tycka att det är lite tråkigt att det måste vara så, att det inte bara kan få vara bra, att det måste in någon ”ond” människa. Likaså att i litteratur överhuvudtaget är det mycket de onda papporna det skrivs om.
Men åter till Lisa Ridzén, en mycket intressant författare som redan filar på nästa bok, det blir spännande att se vad det blir, verkar också denna gång handla om män, denna gång något yngre.

Lila Marilyn Robinson Svante Weyler bokförlag 201.. Visa hela

Lila Marilyn Robinson Svante Weyler bokförlag 2015 (2014)
i översättning av Niclas Nilsson


Det är 1920-tal, det är på den amerikanska mellanvästern och en fyraårig flicka sitter på en farstubro, utsatt eller rättare sagt utslängd. Doll en en hemlös kvinna böjer sig ner och virar sin slitna sjal om flickan och lyfter upp henne och går iväg, troligen räddar hon livet på flickan som får namnet Lila. Tillsammans driver de omkring på vägarna, tar arbete där det finns.

Många år senare kommer Lila till det lilla samhället Gilead, där hon söker skydd för regnet i kyrkan. Där finns den gamle prästen och änkemannen John Ames, här börjar egentligen historien, en märklig kärlekshistoria. Vandraren Lila som tillbringat sitt liv i fattigdom och utan ett fast hem möter prästen som hela sitt liv bott i det lilla samhället. Hon misstänksam mot alla människor, han en herde som blivit ombesörjd av sin församling, men med en sorg i sitt hjärta.

Sakta börjar de två närma sig varandra, klumpigt och försiktigt. En kärlek som aldrig blir riktigt klok på sig själv, så de kan aldrig ta varandra för givet, men de vet också att de inte vill vara utan varandra. Här är det inte så mycket kroppslig kärlek, det sker i det fördolda, utan mer en dialogisk, där de närmar sig varandra under samtal och då ofta genom bibeln.

Det är mycket återblickar, då mest genom Lila, då det är hennes berättelse, hur hon ser på sitt liv före och efter mötet med sin präst. Det är ingen stormande kärlekshistoria och jag blir inte heller så fängslad, kan bli ganska irriterad på Lila som aldrig riktigt kan slappna av och ta emot det som bjuds, men har man levt sitt liv i rädsla om att det förgångna ska komma ifatt så är tilliten skadad. Hon har svårt med tryggheten samtidigt som hon välkomnar den. Lila slits mellan två liv, hon kan längta efter det fria livet under stjärnorna men samtidigt välkomna det trygga i småstadens famn.

Det är en samtalande berättelse, de diskuterar mycket ur bibeln och hur man kan tolka budskapen och många gånger har John svårt att besvara de frågor Lila kommer med, hon tänker djupt. Två tänkande människor som möts, deras tankar möts, de känner att de aldrig tänkt färdigt.

Boktjuvarna, jakten på de försvunna biblioteken An.. Visa hela

Boktjuvarna, jakten på de försvunna biblioteken Anders Rydell 2015 Norstedts

”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor” Henrich Heine 1820

En hemsk profetia som kom att slå in. Förintelsen skördade ungefär 6 miljoner judar, lägger man därtill andra grupper så stiger siffran till det dubbla. Att man sedan förstörde 100 miljoner böcker kanske i första anblicken inte verkar så viktigt. Men man hade inte bara som avsikt att förinta ett helt folkslag, utan också deras historia. Att ta ifrån dem deras identitet och skriva om deras historia för att rättfärdiga sina egna handlingar. Så nazisterna plundrade judiska bibliotek, arkiv och privata samlingar inte bara för att förinta dem utan också för att använda dem.

Alfred Rosenberg var den störste ivraren i fråga om att skövla böcker. 1917 i Moskva får han tag i ett protokoll, ”Sions vises protokoll”, för honom blir det en förklaring att judarna stod bakom tsardömets fall, en världsomfattande konspiration som planerats av judarna. Att det senare skulle visa sig vara en förfalskning hindrade varken Rosenberg eller Adolf Hitler från att använda protokollet, Hitler tyckte tvärtom att det stärkte dess äkthet.

Den 1:a juli 1941 sände Alfred Rosenberg forskaren Hermann Gotthard till Vilnius, hans uppgift var att skapa sig en uppfattning av de judiska samlingarna. Det resulterade i att tre judiska män arresterades och tvingades medverka i att sammanställa listor över de mest värdefulla verken i stadens samlingar. När deras arbete var utfört skjuts två av de tre, samtidigt mördas tusentals av Vilnius judar. Nu inleddes en sadistisk operation, för arbetet att packa och sortera ut de viktigaste verken för vidare transport till Tyskland tvingade man ett dussin lärda judar att utföra. Ett svårt val, antingen hjälpa nazisterna att rädda de mest värdefulla böckerna eller vägra och se dem gå förlorade. Genom bibliotekarien Herman Kruk som skrev dagbok så har dessa uppgifter kommit fram. Kruk mördades i Estland 1944.

Det här visar också på hur viktigt läsning var för judarna, i ghettona var läsning det största nöjet och i många fall det enda man tog med sig vid transporten var en bok. Nazisterna visste hur stor betydelse böcker hade för judarna och ville beröva dem det, beröva dem deras själ, säger en av de bibliotekarier som arbetar med att gå igenom och försöka spåra ägarna till böcker som räddats.

Att försöka sammanfatta ett sådant här verk som Anders Rydell har skrivit och lagt ner så stort arbete med är nästan omöjligt. Allt är korrekt gjort med hänvisningar och register och jag är djupt imponerad. Därför har jag koncentrerat mig på Vilnius som berörde mig djupt

Hur kan man bara få en sådan ide att utplåna ett helt folkslag, inte bara förinta människan utan också dess historia, och samtidigt försöka skriva om historien så det man gör ska rättfärdigas. Ordet vansinne räcker inte till.

Om man ska rannsaka den tid vi lever i nu, sysslas det inte också med historieomvandling? Det ändras om i äldre litteratur för att passa bättre i den tid vi lever i nu, jag är ytterst tveksam till denna metod.

Som avslutning får vi följa Anders Rydell som är på väg till Birmingham, i sin ryggsäck har han en olivgrön bok, en bok som efter sjuttio år ska återlämnas till sin familj, ett barnbarn som aldrig fick träffa sin farfar Rickard Kobrak. I slutet av 1944 deporterades han och hans hustru till gaskamrarna på ett av de sista tågen till Auschwitz.

Kommer aldrig solen, Elsi Rydsjö Bonnierförlagen 1.. Visa hela

Kommer aldrig solen, Elsi Rydsjö Bonnierförlagen 1993

En fortsättning på Katarinas Poltava, nu börjar fångarna från Tobolsk återvända hem, många gånger under svåra strapatser och vad är det de kommer hem till? Ingen vet om familjen eller bostället finns kvar. Alla är inte välkomna, det är ont om jobb. Det är ett fattigt Sverige som härjats av pesten, ett land som väntar på sin konung, på fred, när Karl XII slutligen anländer efter att varit en objuden gäst i Turkiet i många år, så beger han sig genast ut på nya fälttåg, nu mot Norge..

I denna roman är det mer spänning än i den förra, flykten för vissa lyckades, för andra inte. För att väga upp så är det mer romantiserat, vilket jag tycker är skönt, blir annars tungt att bara läsa om elände. Rydsjö är skicklig på att beskriva känslor och det innehåller många bra dialoger och tankar. Det är mycket en relations roman med historiskt tema.

Katarinas Poltava Elsi Rydsjö Bonnierförlagen 19.. Visa hela

Katarinas Poltava Elsi Rydsjö Bonnierförlagen 1992

Han är bättre död, var de ord Katarina fick höra när hon förtvivlat letade efter sin Sven. Hon sökte sig till där de skånska ståndsdragonerna stått, där hennes Sven och hans kamrater kämpat. Det enda hon såg var lik, skändade i all sin nakenhet, lukten var hemsk. Hon förstod där och nu att hon aldrig skulle hitta sin make. Katarina är rasande och förtvivlad och hon skyller allt på på kungen, den krigsgalna dåren, hon skriker ut sin förtvivlan.

Så inleds denna historiska roman, året är 1709, och krutröken har lagts sig i Poltava. Elsi Rydsjö skildrar livet för dem som blev kvar, de som följt sina män i fält. Nu väntade ett liv i fångenskap. Pigan Katarina hade tur för hon träffade på majorskan som kände igen henne och fick slå följe som hennes piga. Samma tur hade inte hennes systerdotter Johanna som fick arbeta som träl.

Även om befälen levde ett liv i fångenskap, så var de fria i den bemärkelsen att de kunde röra sig inom ett visst område, de fick tränga ihop sig i små stugor och till slut kunde de ägna sig åt hantverksyrken och tom starta skolor som blev populära för ryska barn. Så bra gick det tyvärr inte för de soldater som överlevt slaget, de som dög något till hamnade i arbetsläger i Sibirien, de som var skadade lämnades att dö.

I detta så beskrivs mycket från kvinnornas perspektiv, deras gemenskap som kom att betyda så mycket i fångenskapen. Dåliga bostäder och ont om mat, de försökte alltid göra mycket av litet och här hade det ingen betydelse vilken rang man hade, alla hjälptes åt, men kanske hade pigan Katarina ett övertag här. Ett hade alla gemensamt, de längtade hem.

Elsi Rydsjö skriver mycket underhållande och det blir aldrig tråkigt, hon riktar handlingen på fotfolket och hur utsatta de är. Hur de försöker överleva i ett främmande land med knappa förhållanden, hur mänskligt beteende kan yppa sig så olika. Kvinnornas gemenskap är en stor del i romanen, kvinnorna sköter det basala och männen ger sig i kast med det militära och att se en utväg att återvända hem till fäderneslandet. Men många är krigsskadade och klarar inte trycket.

En liten bok med mycket innehåll. Kurdernas öde.. Visa hela

En liten bok med mycket innehåll.


Kurdernas öde är att bo i ett land som är uppdelat i fyra delar, av engelsmännen och fransmännen. De får finna sig i att deras land tillhör Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Men det är många som inte viker sig utan de kämpar för sin självständighet, bl.a. Azad Shero Selim och hans familj.

Azad minns vad hans farfar hade berättat. ”Han var född kurd, i ett fritt land. Sedan kom osmanerna och de sade till farfar: du är osman, och så blev han osman. När det osmanska riket föll blev han turk. När turkarna försvann blev han kurd igen, i kurdernas kung Shejkh Mahmuds rike. Sedan kom engelsmännen och då blev farfar Hans Majestät kungens undersåte. Engelsmännen uppfann Irak, farfar blev irakier, men han förstod sig aldrig på det där mystiska nya ordet Irak”.

Azads pappa arbetar som telegrafist åt general Mustafa Barzani och är starkt engagerad i den kurdiska frihetskampen. Hans äldre bröder arbetar för motståndsrörelsen och försvinner då och då upp i bergen. ”Nästa år är vi fria”, säger Azads pappa som sover med geväret under madrassen. Han är full av optimism och hat, men blir mer och mer kuvad av Saddam regimen som tagit över makten.

När napalmbombningarna från Irak blir för intensiva väljer familjen att fly, hjälpen som de hoppats på från amerikanarna och då allrahelst Kissinger uteblir. Och när shahen av Iran 1975 skriver under ett fördrag med Saddam Hussein så förlorar de sitt sista stöd och känner sig verkligen förrådda. De väljer att fly till Iran, där får de bo i tält i ett flyktingläger. Sommaren är het och vintern kall, till slut bestämmer de sig för att åka hem.

Så länge de är inom synhåll för den iranska gränsen så blir de glatt mottagna, men så fort de kommer utom synhåll så slängs de ner på marken. Nu är de ”andra klassens medborgare” de har inte ens rätt att bo i sitt eget hus längre.

Det här är en självbiografisk berättelse och Hiner Saleem lyckas väldigt bra att berätta sin historia, man flyter väldigt snabbt in i handlingen. Han berättar om kurdernas frihetskamp men även om hur de straffar sina egna när de misstänks för förräderi. Allt går väldigt snabbt och någon rättegång är det knappats tal om, det blir ett skott i pannan direkt. Så de är inte Guds bästa barn själva, det är en hård värld de lever i. Men det är också vardagshändelser i en familjs liv, som t.ex. när tv:n kommer till byn och vilken uppståndelse det blir. Tonen i berättandet är lugn och saklig och till och med humoristisk. Deras kärlek till sitt land går som en röd tråd genom berättelsen, det måste då vara svårt att lämna sitt land och veta att man kanske aldrig mer får se sin familj och sitt land mer.

Till slut väljer Azad som sjuttonåring att fly från sitt land för att undvika att bli arresterad, och han håller sitt löfte till sin far att utbilda sig till det han själv vill.

Ett exempel ur boken som jag tycker säger mycket om tonen är när det meddelas via tv; ”President Ahmad Hassan Al-Bakr avgick i kväll klockan åtta. Och vise president Saddam Hussein blir nu president. Vi visste inte om vi skulle applådera eller inte. Vi gick upp på våra rum utan ett ord. Vi hade varit rädda för honom redan när han var vicepresident. Nu när han blivit president fanns det inget annat att göra än att gå och lägga sig och falla i djup sömn”.

Sverigevänner Arash Sanari Volante 2020.. Visa hela

Sverigevänner Arash Sanari Volante 2020

Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn

När Arashs pappa Jamshid förbereder sin flytt från Tjörn vill han att sonen ska komma hem och gå igenom sina saker på vinden. Sida vid sida ligger faderns och sonens dagböcker och Arash börjar läsa. En sak slår sonen vid läsningen att hans skrivande börjar i botten, men för pappan är det tvärtom, han har stora förhoppningar på livet i Sverige. Faderns förhoppningar grusas, medan sonen blir mer och mer svensk. Det blir grunden till denna berättelse.

När familjen på 80-talet kommer till Sverige från Iran är Arash fem år, de anländer först till ett asylboende i Laxå. När Arash börjar förskolan blir det i en grupp med bara Iranier. Familjen förstår att det inte är bra för språkutvecklingen att bara umgås med Iranier, så de försöker få sonen flyttad till en svensk klass, utan resultat. Man tycker helt enkelt inte att det är bra att blanda svenska barn med de Iranska ifall de bär på krigstrauman och kan vara farliga. Fadern som är mycket bestämd med att de ska bli svenska flyttar nu med familjen till Tjörn, för där finns bara en grundskola.

Trots det seriösa ämnet så är det här en lättsam och lättläst bok, framför allt är den skriven med mycket kärlek. Kärlek till en far som gör allt i sin makt för att familjen och då främst barnen ska bli svenska. Den som lyckas minst är pappan själv, men säger till sin son så här efteråt att det var värt det, man gör allt för sina barn. Arash finner sig rätt bra i den mindre skolan på Tjörn, svårare blir det senare på gymnasiet på fastlandet. Han beskriver vad han kallar ”de låga förväntningarnas rasism”, den är välmenande men det skapar en offermentalitet. Författaren visar på att vi har många vaga regler i Sverige som inte sägs rakt ut, utan de bara finns där och det kan vara svårt för utlandsfödda att veta och det blir krockar.

Kan tänka mig att det på 80-talet inte var så vanligt med invandring, man var antagligen lite rädd, men barn är nog mer öppna att släppa in och jag tror att det var räddningen för Arash att han fick gå i en mindre skola. Det verkar i alla fall som om det gått bra för de Iranska barnen, många av dem är högt utbildade och det har sin förklaring från deras hemland, för blir det revolution så ska man ha ett yrke som behövs.

En rolig nyhet är att denna historia verkar bli film, det är Filip och Fredriks produktionsbolag som köpt rättigheterna och Fredrik Wikingsson ska verka som exekutiv producent. Kan det bli annat än bra då.

Ta itu, Kristina Sandberg 2003 Norstedts Förlag.. Visa hela

Ta itu, Kristina Sandberg 2003 Norstedts Förlag


En berättelse om en kvinna, Maria som sakta är på väg in i en depression, som läsare förstår man inte det först, men man känner verkligen hennes destruktivitet. Maria har två barn 7-åriga Siri och 9-åriga Fredrik och maken Anders, hon är trött för det mesta och äktenskapet skaver, hon känner krav från Anders, barnen och arbetet. Det man kan ge henne kredit för är att hon försöker föra in något nytt i sitt liv, Maria börjar på en distanskurs i konsthistoria, även om hon går ner i arbetstid så blir det efter hand ännu en belastning, mycket för att hon har så stora ambitioner på sig själv och att den övriga familjen inte riktigt förstår vad det ska vara bra för.

Det blir konflikter och irritationer, Maria blir tröttare, orolig att hon inte ska klara kursen, klara hemmet och familjen. Hon smiter undan, skyller på migrän, dövar oron med whisky och är dessutom otrogen. Hennes beteende blir mer och mer destruktivt.

Ingen roman man blir glad av precis, antar att det är inte heller är syftet. Berättelser framkallar olika känslor, det är den behållning man får, men jag vet inte vad det här förde med sig för behållning annat än att jag blev irriterad på Maria, hon blev så självcentrerad och självdestruktiv, försökte smita undan ansvar genom att döva sig. Svårt att se barnens smärta. Men när man till slut inser att hon gått in i en djup depression faller mycket av försvaret, men samtidigt hur mycket ska det ursäkta?

Jag antar det här är ett sätt att visa på strukturer, kvinnors boja. Jag tänker när Marias mamma kommer till deras hjälp, putsar fönster och lagar hemgjorda köttbullar, familjen blir glad, men hur känner Maria, blir det ett till krav på henne att vara som sin mamma? Det kan man knappast lasta hennes mor för, var och en måste bestämma över sitt liv, okej alltid inte så lätt, var och en har sitt. Hur vet vi om Anders är nöjd med sitt liv, sitt arbete när försörjningsbördan dessutom blev tyngre. Livspusslet som det så populärt kallas, är förvirrande, kanske mer nu när vi ska bryta nya vägar än förr, men med det sagt menar jag inte att det var bättre förr, men vi borde mena väl med varandra.

Sörja för de sina, Kristina Sandberg Norstedts 201.. Visa hela

Sörja för de sina, Kristina Sandberg Norstedts 2012


Allt borde vara bra, småbarnsåren är över, familjen flyttar in i nybyggd våning och Maj gläds verkligen över kylskåp, kallskafferi åt norr, elektrisk spis med ugn, dammsugare och ett separat bakbord som kan flyttas där man vill ha det.

Allt det här låter kanske lite nedlåtande, men det är långt ifrån min mening, betänk istället vilken skillnad för henne att få uppleva alla de här nymodigheterna i sin vardag, i hennes yrke som hemmafru. När man läser om Maj så måste man betänka i vilken tid hon levde, där det var viktigt att vara mor och maka, att ta ansvar för det praktiska, medan Tomas tog ansvar för det ekonomiska, ingen hade egentligen valt sina roller och det får Kristina Sandberg fram så bra, utan att värdera. Jag tänker, hur är det i vår tid, väljer vi? Vi kan men gör vi det?

Men med tiden smyger sig tankarna på Maj, kan man leva genom barnen, för att sedan kliva åt sidan och skapa sig ett eget liv och snart kommer hon av samhället att betraktas som en parasit, men det vet hon ännu inget om. Tomas då? Hans tankar kommer också fram, vad vill han, egentligen inte arbeta på sin fars firma, kanske har han velat något annat, men det är en säker inkomst och när äldsta brodern dör så måste företaget leva vidare, men vill han ha ansvaret?

Äktenskapet då, hur går det? De hankar sig fram, kanske inte med de varmaste känslor. Även om de inte alltid förstår varandra så växer de ihop. Tomas har hållit sig nykter, men Maj väntar på fallet, hon ängslas allmänt för mycket tycker Tomas och han önskar att hon kunde visa lite mer värme, Maj däremot önskar att Tomas delade med sig mer, inte försvinna i tystnad.

I den här delen får vi mer höra Tomas röst,lära känna honom lite mer, så samtidigt som vi får Majs tankar och vardagsbestyr, får vi också se henne utifrån, då genom Tomas och det gör det hela större och intressantare. Tomas blir mer verklig och inte bara en skuggfigur i hennes liv utan en egen människa. Allt det här är verklighet i 40-50-talets Sverige, en historieskildring som ligger nära, en tid i förändring och det kommer nya tider.

Nu har jag en del kvar, kommer jag att sakna Maj? Den frågan har författaren fått många gånger, och hon sa när hon var här på vårt bibliotek i Avesta att det slog stopp för henne i del tre och efter ett tag förstod hon att hon måste ta farväl av Maj och acceptera det innan hon kunde fortsätta. Fortsatte gjorde hon, och det ska även jag.

Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts.. Visa hela

Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts 2004

”Ett monument över de hemarbetande kvinnorna som fostrade 40 – tals generationen.”

Det är dags att ta adjö av Maj som jag följt sedan hon som ung servitris blev ”på det viset”, blev med barn med en man som hon knappt kände, en man som tog sitt ”ansvar” och gifte sig med henne. Maj fick göra en klassresa, men också en tillbakagång när Tomas blev arbetslös.

Hur blev Majs liv, ja det kan vi bara spekulera i, hon hade sin oro, kunde inte mitt i händelsernas centrum släppa det praktiska. Hon ville vara till nytta, göra undan, vara godkänd i andras ögon. Äktenskapet knallade på, inget himlastormande, oron för makens drickande som när som helst kunde spåra ur igen, men på något vis blev de sammanväxta och hade barnens bästa för ögonen. Men många gånger kunde jag bli frustrerad över de två och tänka, ”prata med varandra!”

Barnen växer upp och där får författaren fram blicken så bra, den blicken man får när man börjar se sina barn utifrån. Maj oroar sig för dem, egentligen är det ganska mycket hon oroar sig för, Tomas tar det mer lugnt, men han har också många frågor inom sig. Så småningom får Maj en ny uppgift, hon blir mormor och farmor, som hon på något vis kan förhålla sig lugnare till och njuta av, men mycket noga med att det ska bli rättvist fördelat. När Tomas blir arbetslös tar hon sig ut i arbetslivet, även där gör hon sitt bästa, det är så Maj är.

Det är en konst att skriva om det vardagliga livet, det liv som många lever med att få ihop ”livspusslet” som det heter idag, att skriva om det och få det spännande. Det kan Kristina Sandberg, för många gånger läste jag med hög puls, hur ska det bli för dem. Det är mycket motgångar, men också fina stunder och det verkar som om de övervinner till slut, vi människor är nog skapta så att vi till slut finner oss, och det goda stunderna är de vi minns mest, en överlevnadsinstinkt. Så länge vi ser framåt går livet vidare. Maj funderar över nästa dags matsedel in i det sista, kan verka trivialt, men mat behöver vi för att överleva och lite till.

Fick Maj det liv hon önskade sig? Vad önskade hon sig, kanske kärlek, som den kärlek hon upplevde med sin Erik, han som inte ville binda sig och som gjorde att Maj flydde och i sin törst träffade Tomas, och i ett ögonblicks verk var de sammanbundna för livet.

När var Maj lycklig? Kanske när hon fått undan.

Att föda ett barn, Kristina Sandberg, Norstedts 20.. Visa hela

Att föda ett barn, Kristina Sandberg, Norstedts 2010

”Här är vi, du och jag, vi som kommer att dela resten av våra liv genom detta barn som vi inte är beredda att ta emot.”

Örnsköldsvik 1938, två törstande kroppar. Maj har lämnat sitt föräldrahem och en olycklig kärlek, Tomas är nyskild. De möts i ett ögonblicks passion och desperation som får följder, ett barn blir till som ingen egentligen är redo för.

Ja det skulle de har tänkt på innan, ja men nu är det som det är, det blir ett påtvingat äktenskap, två främlingar som trevar med och kanske mot varandra, mest Maj, Tomas försöker närma sig Maj, men hon håller distansen, känner sig påtvingad. Skammen att bli gravid innan giftermål och dessutom med en äldre man sitter djupt i henne och i tiden, hennes föräldrar uteblir från bröllopet.

Maj bli hemmafru, de bor i en våning ovanför Tomas mor, Maj sköter hemmet mekaniskt, hon vill ha ordning och reda och Tomas försvinner mer och mer, andligt och kroppsligt, spriten tar över. När barnet kommer sköter Maj henne på bästa sätt, men med en ängslan att göra fel. Tomas älskar sin dotter Anita och hon ler stort när hon ser sin far, varför tänker Maj, inte ler hon så mot mig?

Man kan bli väldigt irriterad på Maj och hennes ängslighet, vill ruska om henne och säga ser du inte att din man vill ha dig, han vill att ni ska få det bra, sluta fara omkring i dina sysslor”. Men att bli påtvingad ett äktenskap, hur kan det kännas, hon stretar emot, är arg. Men vill samtidigt att Tomas ska finnas där. Det hela blir till slut ohållbart, men samtidigt en vändning. Fasaden rasar.

Kristina Sandberg skriver i ett drivet tempo, språket har hög puls och för mig är det alltid en barriär jag ska över innan jag accepterar och faller in. Majs tankar irrar hit och dit, hon vill passa in och ändå inte, egentligen är hon mycket ensam trots att hon har Tomas och hans stora släkt omkring sig, hon gör samtidigt klassresa. Hennes försök att bjuda på födelsedagsmiddag och serverar gädda är som en mardröm att läsa, jag är med och känner stressen och frustrationen med Maj, och svärmoderns ord skär i Maj och i mig.

Jag uppskattar författarens beskrivning av de två vilsna som ska försöka få sina liv att gå ihop, ingen vikt att svärta ner någon, att lägga skuld mer på den ena, utan berättat med brister och förtjänster.

Det är också mycket intressant att läsa om tiden, som egentligen inte är så länge sedan, men mycket har förändrats, mest då till det bättre. Skammen att bli gravid och vara ogift sitter djupt i 30-talets Sverige, och jag reagerade mycket på det myckna rökandet överallt och i alla tillstånd. När Maj ska föda skickas Tomas hem med bravur. Men jag kunde också trivas i Majs vardag följa hennes sysslor och funderingar, nu ser jag fram mot fortsättningen.

Den här berättelsen högg tag i mig och släppte int.. Visa hela

Den här berättelsen högg tag i mig och släppte inte taget.

Det är 1955 i Tyskland i en avlägsen by. Allra längst bort i byn bor en familj som inte riktigt passar in i bygemenskapen. Det går rykten om familjen och alla har något att berätta om dem.

Så en dag händer det något med familjen. Lilla Marianne kommer inte till skolan som vanligt och på söndagen kommer inte familjen till kyrkan. Det börjar gå rykten om att allt inte står rätt till på gården. Till slut måste det undersökas vad som hänt.

Alla bybor börjar nu berätta sin version om vad som hände, vad de sett och hört och vilket förhållande de har till familjen, man blir fokuserad på deras tankar om familjen och känner ett avståndstagande. Det blir som ett slags vittnesförhör där en av berättarna kan vara den skyldige.

Allt smyger sig på en i den här berättelsen, jag hade ett sug imagen när jag läste. Det är suggestion på högsta nivå. Det är imponerande att i en bok på 156 sidor kan få med så mycket, jag ville spurta på samtidigt som jag ville suga lite på karamellen och känna på stämningen.

Men till slut så måste allt få ett slut och det var ett lite oväntat slut, läsaren hade blivit lite vilseledd kändes det som.

Den här berättelsen bygger på en verklig händelse och håller på att filmatiseras. Jag hoppas de lyckas bra med det, ska bli spännande att se. Men framför allt läs boken!

Glöm mig, Alex Schulman Bookmark förlag Stockholm.. Visa hela

Glöm mig, Alex Schulman Bookmark förlag Stockholm 2016 omslag Sigge Eklund


Jag är lite tveksam till denna flod av berättelser som handlar om kändisars föräldrar, och även till Alex Schulman. Är det rätt att lämna ut dem för hela världen? Om de lever eller är döda, vad känns mest godtagbart? Men trots det så blev jag nyfiken på Alex Schulmans roman ”Glöm mig”. I 60 minuter med Eric Schuldt samtalar de om boken och som så ofta så gör Eric bra samtal.

”Jag minns min tidiga barndom som ljus. Sedan följde ett par år då jag inte riktigt förstod vad som hände. Och sedan kom mörkret.”

När Alex skriver om sin uppväxt och sin mors alkoholberoende och vad det förde med sig så känns det som han vill förklara vem han är, hur han blev den han är. Hur mycket påverkar uppväxtmiljön oss är en alltid pågående fråga. Schulman skuldbelägger ingen, kanske lite sig själv för att han sopade undan spåren utan att förstå det just då, först efteråt. Det känns att han älskar sin mamma och vill trots den inte alltid fina bilden vara försonande. Det finns också fina minnen, när Lisette var lekfull och glad, deras semestervistelse på torpet. När de på väg till torpet tog en omväg till pappans förskräckelse för han hade räknat ut på minuten hur lång tid det skulle ta. Pappan och bröderna fortsatte efter planen, medan Alex och Lisette fick en ensamstund vid Gustaf Adolf kyrka, men det blev efterräkningar. Stunden vid kyrkan när de låg där och tittade upp mot himlen och åt kexchoklad, är ett fint minne för Alex, det är också där Lisette önskade bli begravd.

Det är ingen lätt läsning, man kan verkligen känna med den lilla pojken och hans bröder. Hur de smyger för att inte störa mamman när hon stängt in sig i sovrummet, hur de försöker undvika konflikter, gömmer undan allt som kan starta dem, men att det värsta ändå inte var bråken, utan tystnaden, veta att de gjort något fel men inte vad. Det är inte bara när barnen är små, det fortsätter även när Alex är vuxen, hur han försöker dölja och släta över, men måttet blir rågat den gången Lisette ska vara barnvakt och inte ens då kan låta bli flaskan. Och till slut den svåra insikten om att mamma inte älskar pappa, en sorg.

Lisette Schulman född Stolpe var 23 år när hon gifte sig med tv producenten Allan Schulman han var 55. Lisette hade själv ingen lätt uppväxt med en vad det verkar tyrannisk far, när hon var 10 år skickades hon i kloster och när hon förälskade sig i tonåren gjorde fadern allt för att skilja dem åt, bl.a. genom att sätta upp lappar i skolan där han skrivit ” Lisette Stolpe är en en hora” och när paret rymde förföljde han dem. Lisette blev illa behandlad, själv behandlade hon sin omgivning illa och Alex anses nog av många vara vass, är det försvarbart att skylla på sin uppväxtmiljö? Det känns mer som Alex vill ha en förklaring än att skylla på någon och att han kan vända skutan.

Bröderna fick två är på slutet med en nykter mamma, Alex väntade sig ett förlåt, det fick han aldrig.
Kanske inte i ord.

Bokklubben vid livets slut, Will Schwalbe i övers.. Visa hela

Bokklubben vid livets slut, Will Schwalbe i översättning av Charlotte Hjukström



En sann berättelse, en son skriver om  sin mors sista tid i livet.


Det här låter väldigt sorgligt, och det är det också. Men det blev aldrig så att sorgen tog över, det finns så mycket mer i denna berättelse som bygger på författarens minnen med sin mamma och hennes sista tid efter att hon fått beskedet att hennes cancer inte går att bota.

När sonen beskriver sin mor så förstår man att Mary Anne är en person som man inte klemar med, hon har själv arbetat med att bl.a. hjälpa flyktingar, det sista projektet hon hade var att starta ett bibliotek i Afghanistan. Hon vill leva så normalt hon kan, så länge det går.

Mycket tid går åt till mammans behandlingar och Will följer med så ofta han kan, då de båda är intresserade av böcker så pratar de böcker. En ide de fick var att starta en bokklubb bara de två, att läsa samma bok och sedan diskutera den. Wills mor hade en egenhet att läsa slutet först, för då kunde hon ta till sig boken bättre, utan att skynda. Det blev många böcker att gå igenom, för Mary Anne fick leva mycket längre än de månader som läkarna gav henne.

Min reaktion på att läsa slutet först, fick allt hos mig att protestera. Men med lite mer eftertanke kanske kan det fungera på vissa böcker. Det finns berättelser som har ett driv som gör att man knappt kan andas, då oftast thrillers,. Det kan göra att man sträckläser/skräckläser och orden fastnar egentligen inte, man vill bara till slutet och när boken är utläst så blir det bara tomt. Ett exempel på en thriller som jag kände så för var ”Män som hatar kvinnor”” av Stieg Larsson, den lämnar inte mycket kvar, mer än tomhet, fast hade jag läst slutet först, så kanske jag inte brytt mig om att läsa boken, vem vet.

Att någon närstående blir allvarligt sjuk, kan också påverka andras val i livet och det gjorde det för Will, han vågade till slut satsa på det han verkligen ville göra.

En fin berättelse, som också medförde många boktips.

Det värsta en familj kan råka ut för är att mista.. Visa hela

Det värsta en familj kan råka ut för är att mista ett barn, när barnet dessutom blir mördat så är det mer än man tror sig klara. Alice Sebold skildrar här skickligt en familj i sorg som var och en hanterar den på sitt vis, genom den mördade flickans röst.
Jag kan säga att om jag bara gått efter baksidestexten så hade den här boken kanske inte väckt mitt intresse. Så det kan vara bra att någon annan sätter en bok i ens händer som man inte valt själv, för då finns chansen att man gör nya upptäckter.
Fjortonåriga Susie blir på väg hem från skolan medlurad av en granne till ett gömställe under jorden, där våldtar och mördar han henne, hon är ett av hans många offer. Susies liv slutar abrupt på jorden mitt i en spirande förälskelse och vardagsliv med familjen. Från sin plats i himlen berättar Susie om hur allt gick till, hon kan följa polisarbetet och se sin familjs och vänners sorg och reaktioner, hon kan tom följa mördarens fortsatta handlingar.
Det som gör historien ljus mitt i all sorg är att det är Susie som berättar och författaren har på ett mirakulöst sätt lyckats balansera mellan det vardagliga och det okända. För fast det är en roman om ett mord så tar inte det onda över, hon lyckas istället föra fram hopp och kårlek. Susie följer sin familjs agerande från ovan och det känns inte konstigt att hon sitter i himlen och berättar, tvärtom det är en angelägen tanke att det kan vara så när vi dör. Susie har också gjort en förlust, hon har mist alla sina kära, men hon kan i alla fall se dem.
Här skildras så bra hur olika vi människor hanterar sorg och det ena sätter behöver inte vara bättre eller sämre än det andra. Sett ur andras ögon så kan det vara svårt att förstå t.ex. mammans agerande, men det förs fram så man kan känna förståelse, inga fördömande. Så mycket beror på vad individen har i bagaget och hur deras relation var när Susie levde. Den mitt hjärta ömmar mest för är fadern som har väldigt svårt att släppa Susie.
Jag är förundrad över att den här berättelsen lyckas plocka fram så många känslor. Jag kände en smygande spänning, fast jag visste att Susie skulle bli mördad så spjärnade man emot emotionellt. Lika i jakten på mördaren så blev man mycket engagerad, och inte minst i familjens kamp att gå vidare utan att glömma. Sedan har vi Susies frustration, att se sina kära men inte kunna hjälpa, trösta och till slut att hon måste släppa dem.
Jag är mycket imponerad av den här välskrivna romanen som var så svår att släppa och som rörde om så rejält i hjärtat. Det var både med värme och sorg i bröstet som jag till slut lade den ifrån mig och kände att den givit mig så mycket. Nu funderar jag om jag ska se filmen som gjorts på den här boken, eller om jag ska behålla min bild. Antagligen är jag för nyfiken för att låta bli!

Det här är en tragedi, vars innehåll är svårmod, g.. Visa hela

Det här är en tragedi, vars innehåll är svårmod, grubbel, ondska, makt, hämnd, död och kärlek.

Hamlet sörjer sin kära far kungen av Danmark, och det blir inte bättre av att hans mor drottningen snabbt gifter om sig med sin avlidne mans bror Claudius som nu både intagit den danska drottningen liksom tronen. Hamlet känner sig äcklad av deras kärlek.

Faderns vålnad visar sig för att tala om att han är mördad av sin bror, nu vill han att Hamlet ska hämnas. Hamlet blir skakad, men han bestämmer sig för att undersöka om det finns någon sanning i det vålnaden berättat. Han kommer på att använda sig av en teatergrupp för att få sin farbror att avslöja sig. De ska spela upp ett stycke som handlar om ett mord, på det viset kan Hamlet se hur Claudius reagerar. Under tiden ska han själv spela galen för att få lite spelrum. Han
delger drottningen sina misstankar, men märker samtidigt att de är avlyssnade. Han sticker ihjäl personen bakom draperiet som visar sig vara Ofelias far. Ofelia som ena dagen är älskad och den andra förskjuten blir förvirrad, hon blir en bricka i deras spel. När hennes far blir mördad av hennes älskade blir det för mycket för henne och hon blir tokig.

Hamlet förstår efter övervägande att han måste hämnas sin far. Claudius förstår att han är avslöjad och försöker bli av med Hamlet. När den planen misslyckas så ingår han en pakt med Ofelias bror som också vill hämnas sin faders och systers död.

Allt slutar med ond bråd död. Innan Hamlet dör så lyckönskar han den nygamla prinsen av Norge Fortinbras till tronen.

Den här historien känner väl de flesta till så det känns nästan onödigt att recensera den. Men nu har jag gjort det lite kort, och här kommer lite eftertankar.

För det första är det mycket dödande i detta maktdrama och vad det för med sig verkar bara vara mer dödande, med rätta en tragedi av högsta mått. Inget gott kommer av det, är väl en slutsats man kan dra. Hamlet är ung och ren och tycker att allt blir smutsigt. Hans monolog ”Att vara eller inte vara”, är intressant tycker jag. Att höra hur han funderar över livet och dödens för och nackdelar, för att till slut komma fram till att, ”Hellre bära vi våra plågor än flyr till andra som vi inte känner”.

Vem skulle inte bli galen om ens mor gifte om sig så snart efter ens fars död, och ännu värre om det är med den som mördade ens far. Nu är det sagt att han spelade galen, men kanske det fanns lite äkta galenskap bakom det hela. Den stackars Ofelia blev det oskyldiga offret i alla dessa intriger som spanns. Jag fick för mig att Hamlet egentligen ville skydda henne men det gick helt fel.

Jag måste nämna språket som är helt underbart vackert. Det drar med en i handlingen och är förvånansvärt lättläst. Men jag måste då och då stanna till och låta texten sjunka in. Det är ett lyriskt språk med humor och vassa repliker som träffar där de ska och det håller än i våra dagar.

”Jane Austen” en biografi av Carol Shields, 2001... Visa hela

”Jane Austen” en biografi av Carol Shields, 2001.

Carol Shields var en kanadensisk författare och bland annat professor vid University of Ottawa. Hennes internationella genombrott fick hon med ”Stendagböckerna”

Det här är en av de biografier som skrivits om Jane Austen. Den har kritiserats för att vara för spekulerande. Men varför ska man inte få spekulera, kan någon med säkerhet återge en person som varit död i över 200 år. Vi som läser Jane Austen och älskar hennes romaner, vill gärna lära känna henne. Kanske för att hennes egen karaktär är så mystisk. Hennes romanfigurer har så många olika karaktärer, och vissa karaktärer återkommer i flera romaner fast under olika skepnader. Någon kan säkert stämma in på henne själv. Familjen Austen var litteraturintresserade. Det var högläsning på kvällarna ur faderns bibliotek, och det var troligen Jane som läste. Som hennes bror Henry beskriver hennes läsning, ”Hon läste högt på ett synnerligen tilltalande och verkningsfullt sätt”.

Jane föddes 1775 i Hampshire, hon var näst yngst av åtta barn. Jane hade en syster, resten var bröder. Bröderna tog sig ut i livet, men Jane och Cassandra förblev hemma vid sina föräldrar. Man tror att Jane fick två giftaserbjudanden men ett avstyrdes av släktingar till mannen, och ett tackade hon ja till, men ångrade sig dagen efter.

Cassandra var förlovad och skulle gifta sig, men hennes fästman omkom. Man tror att systrarna stod varandra nära. Cassandra lär ha kallat Jane för ”Solen i mitt liv, som förgyller varje nöje, som lindrar var sorg”.

Det fanns en bror som var handikappad och som placerades i fosterhem, honom nämner Jane aldrig. Däremot nämner hon desto mer sin älsklingsbror Henry, ”Åh en sådan Henry!” Hjälplös, svag, konturslös. Levde ett njutningslystet liv, gifte sig med kvinnan han älskade, var intresserad av litteratur. Han agerade agent till Jane och var stolt över henne.

Carol Shields skriver att, genom antydningar och antaganden kan vi tolka Austens romaner. Hon är ett intelligent vittne till en värld stadd i omvandling. Hon skildrade med både skärpa och värme, livet i den engelska medel och överklassen. Jane levde sitt korta liv i relativ avskildhet, men hennes romaner visar att hon var medborgare i, och iakttagare av, en långt större värld. Vi måste komma ihåg att det sena sjuttonhundratalets tänkande inte gick i samma banor som vårt tänkande i dag. Då förstår man också att det inte var så vanligt att kvinnor gav ut romaner och att Jane inte använde sitt riktiga namn.

Hur uppstår konst ur lera? Skriver Carol i sin biografi. En kyrkoherdes självlärda dotter, nästan begravd i det lantliga Hampshire. Vem var hon egentligen? Många av de brev som Jane skrev till sin syster Cassandra förstördes efter hennes död av Cassandra. Det har spekulerats varför hon gjorde det, var hon rädd att bilden av Jane skulle förstöras?

Det verkar som om Jane blev stöttad och uppmuntrad av sin familj. Hon fick en anteckningsbok av sin far att skriva i, han hade försett den med en titel.”En mycket ung dams fantasifulla utgjutelser i form av berättelser i en fullständigt ny stil”. Och hennes bror Henry som själv skrev, stöttade henne och hjälpte henne att ta kontakt med förlagen och lånade henne pengar. Hennes syster Cassandra var hennes kritiker, som läste och kommenterade det Jane skrev. Jane sparade sina manuskript och pillade på dem i det oändliga.

Shields skriver att Jane antagligen dog av bröstcancer den 24 juli 1817. Systern Cassandra slöt hennes ögon. Vid begravningen som var en anspråkslös ceremoni deltog tre av bröderna och några manliga släktingar. Kvinnor deltog i allmänhet inte vid begravningar, eftersom deras sorg kunde bli obehärskad. Kvinnorna på Austins tid var till synes missgynnade, men i hennes romaner hade de en osynlig makt.

Det här är en intressant biografi med många egna funderingar från Shields sida, men även fakta. En biografi som hon rekommenderar är Sylvia Townsend Warners (Jane Austin 1951).

En fördel för att tillgodogöra sig den här biografin är väl kanske att man läst några av Janes romaner, om inte så får man kanske lust att göra det.

Människans möjligheter – enligt Kierkegaard, Ingma.. Visa hela

Människans möjligheter – enligt Kierkegaard, Ingmar Simonsson. Themis förlag 2013

Vad vill egentligen Kierkegaard säga oss idag, förvånansvärt mycket skulle jag säga!

Det är 200 år sedan den danske filosofen Sören Kierkegaard föddes och märkligt nog kan hans skrifter väl sättas in i dagens samhälle och det är väl det som utgör en filosof att han ska vara tidlös. Ingmar Simonsson vill med denna publikation göra lite reklam för Kierkegaard, visa på att hans skrifter inte är svårlästa och att de dessutom innehåller humor.
Sören Kierkegaard var yngst i en syskonskara av sju, alla dog vid unga år,(fadern trodde att en förbannelse vilade över familjen och att ingen av barnen skulle överleva 34 år). Sören blev 42, hans storebror Peter Christian överlevde alla. Faderns starka gudstro gjorde att Sören fick en sträng uppfostran, att modern var kärleksfull hjälpte inte då hon inte kunde stå emot Michaels allvar. Fadern ville att Sören skulle utbilda sig till präst, vilket han till slut gjorde men han kom aldrig att idka det. Kierkegaard var på sitt vis religiös, men tyckte att prästerna predikade ett och gjorde ett annat. För honom skulle tron komma inifrån inte utifrån.

Det här med inifrån och utifrånstyrda människor återkommer Kierkegaard till, han menar att en inifrånstyrd människa har ett moraliskt rättesnöre, medan den utifrånstyrda är mer präglad av omgivningen. Men vi är inte färdigtänkta från början, vi blir påverkade av yttre händelser och människor, så vi utvecklas efter hand.

Kierkegaards kärna verkar vara att människan är i tillblivelse, att vi ska bli individer, att vi ska hitta oss själva, vårt ”själv”. Vilket känns väldigt aktuellt idag.

I ”Om min författarverksamhet” skriver Kierkegaard: Lika mycket förvirrat och ont och avskyvärt som det finns i människorna när det uppstår en ansvarslös och ångerlös ”publik”, ”mängd” och liknande, lika mycket sant och gott och älskvärt är det i dem när man få dem till åtskilda.” Simonsson skriver, att bli enskild handlar inte om att sjunga ensamhetens lov och undvika andra, utan om ens egen individualitet och det personliga ansvaret. Att hellre lyssna till ens egen inre röst än att låta den bli överröstad av andras röster. Att du kan vara ”dig själv” i ditt förhållande till andra och inte bara följa minsta motståndets lag när du är med andra. Det är inte alltid så lätt kan jag tycka, men absolut något att sträva efter.

Kierkegaard är kanske mest känd för ”sin ångest”, med frihet kommer också ångest, när vi vet att vi har möjlighet att påverka våra liv men håller mot, då skapas ångest. Simonsson skriver: ”om vi undviker ångesten finns risk att vi förlorar oss själva”. Så ångest i lagom portioner är ett symptom på att något är fel och att det är naturligt, panikångest är ett annat tillstånd som är svårare att handskas med
Existensfilosofi kan inte predikas eller läras ut enligt Kierkegaard, vill man hjälpa någon ska det ske i ödmjukhet, det går inte att härska. Ska man lära ut något ska det göras så att mottagaren förstår det själv, blir man påtvingad en åsikt är det lätt att man slår bakut. Simonsson skriver: ”man kan ju inte utan vidare överföra ens personliga tillägnelse av sanningen direkt från en person till en annan, då den andres liv inte är ens eget liv”. Det är så Kierkegaard använder sig av olika heteronymer som författare, genom de fiktiva berättarna kan han dra allt till sin spets och använda sig av olika karaktärer som existensmöjligheter där de motsäger varandra. Då blir ämnena belysta från flera håll, på det viset kan läsaren själv ta ställning.

Simonsson guidar skickligt och pedagogiskt, det är en mycket intressant och inspirerande läsning och den har definitivt väckt ett intresse hos mig att läsa något av Kierkegaard. Jag har bara tagit upp en bråkdel här, det finns så mycket mer intressant så det bästa är att läsa boken. Jag är helt säker på att jag kommer att gå tillbaka till den då och då för att inspireras. Under läsningens gång har jag har skapat min bild av den danske filosofen, det verkar ha varit en klok men kanske också en komplicerad människa. Han tvekade inte att ta bladet från munnen och var då säkert inte så bekväm alla gånger, en sann man i tillblivelse.

Det händer när du vilar, Tomas Sjödin och Libris f.. Visa hela

Det händer när du vilar, Tomas Sjödin och Libris förlag 2013

”Vila är inte främst att göra ingenting. Vila är att göra det man njuter av eller mår väl av. Och framför allt, vila är att göra något annat.”

Så skriver pastor Tomas Sjödin när han förklarar att denna bok tillkom just i vilan. Lite motsägelsefullt kanske, Tomas menar att vila inte är att göra ingenting, utan göra något annat som man mår bra av, vilket också kan innebära att man ligger på sofflocket. För det händer saker i oss när vi släpper taget och vilar. ”Vila är att släppa taget.”

Vila kan vara att ett ögonblick dröja på steget, eller istället för att irritera sig i en kö ta tillfället i akt att stanna i stunden, något som jag kommer på mig själv att många gånger göra. Vila kan vara en lång semester, en tupplur, en löptur, en promenad, att sluta ögonen ett par minuter i arbetsstolen eller att betrakta ett hav eller ett sädesfält. Jag vet själv hur jag länge kunde sitta och betrakta våra höns, omedvetet var det att vila.

Sofflocket är ett bra ställe att vila på, när Tomas skriver att han ligger på soffan och tänker på sin pappa, som låg på sofflocket och som ofta sa ”jag ska sova på saken”, tänker jag på min pappa som låg på kökssoffan och tog sin middagsvila. Han somnade ofta, klart han var trött och behövde det, och när söndagen kom blev det mer vila på soffan än annars, utförde det som måste ombestyras på en bondgård, som att mjölka och utfodra korna men sen inte mycket mer, lyssnade på radion, P1 förstås, det kunde bli en söndagstur med bilen. Sjödin vill framhålla sabbaten, att en dag i veckan vila inför den vecka som skall komma, inte vila efter utan före, så vi orkar möta morgondagen.” Vilan har flyttat eller flyttats från först till sist.”

Själv har författaren skapat en vilodag en slags sabbat i veckan, då han stänger av mobilen (nästan), datorn och gör saker han mår bra av, som att laga mat och samtidigt umgås med vänner, Tomas har en tro, det stör inte mig, den är inte krävande. Han beskriver hur han tänker och känner, om man bortser från tron så kan var och en fira sabbat på sitt eget vis. Man behöver inte vara religiös för att häpna över hur allt är uppbyggt, från ingenting till den värld vi lever i. Ibland glömmer vi den öppna blicken

”Att vila är att låta sig omskapas.” Rekreation betyder återskapa eller nyskapa, Tomas menar att nyskapandet händer i kroppen när vi sover och i själen under den vakna vilan. När vi vilar vakna så händer det saker med själen, vi skapar tankar. Men ur stillheten kan också oron komma, hur hanterar men den? Kan man vila från oro? Sjödin funderar om man kanske ska möta oron,vila i den och luta sig mot andra krafter, när ens egna inte orkar, han talar av egen erfarenhet.

Det här är en mycket förnöjsam läsning, som ger många eftertankar, en bok man kan gå tillbaka till. Sjödin skriver som han talar, lugnt och insiktsfullt. Vi lever i en uppspeedad tid där man ska vara så effektiv som möjligt och glömmer kanske återhämtningen, vila och sömn, sömnbrist är direkt livshotande när den blir långvarigt. Är det tom lite fult att erkänna att man vilar? Jag har en kubansk arbetskamrat som skämtsamt brukar säga ”du är så svensk” när jag svarar på hennes fråga vad jag ska göra i helgen, ”vila och läsa en bok”. Det ska jag nog ta som en komplimang.

En dag i Ivan Denisovitjs liv, Alexander Solzjenit.. Visa hela

En dag i Ivan Denisovitjs liv, Alexander Solzjenitsyn. Utgiven 1970 i översättning av Hans Björkegren

”Som alltid klockan 5 på morgonen slog man revelj vid stadsbacken – med hammare mot räls.”

Så börjar ännu en dag i fånglägret. I vanliga fall hade Ivan utnyttjat halvtimmen innan uppställning med att göra sig extraförtjänster, den halvtimmen var hans egen tid, inte statens. Men idag kände han sig inte kry, hela natten hade han känt sig febrig. Nu hade han bara en önskan: att det inte skulle bli morgon.

Livet i lägret var hårt,det rådde hierarki, det var långa och slitsamma arbetsdagar, dålig mat och kyla. Men Ivan brukade göra det bästa av situationen och var ofta nöjd på kvällen när han intog sin kvällsmat. Men den här dagen hägrade inte, ut i kylan till ett nytt byggprojekt på ett bart fält, där det inte skulle finnas någonstans att värma sig på en månad. Enda sättet att hålla värmen var att slita som en hund.

Ivan eller Sjuchov som han kallas drog filten tätare om sig och låg kvar, vilket skulle straffa sig. Istället för sjukstugan som han funderade på att försöka med fick han straffkommendering att skura ett golv, men först skulle det hämtas vatten i en igenisad brunn och sedan in och skura. Sjuchov var rädd om sina filtstövlar, skulle de bli blöta skulle han förfrysa fötterna när han kom ut. Och någon sjukskrivning blev det inte heller, kvoten av två var fylld. Så började Sjukovs dag, denna dag.

Sjukov hade blivit internerad efter att han ogrundat blivit anklagad för förräderi, detta hände även författaren Solzjenitsyn så stoffet bygger på egen erfarenhet. Sjukov med kamrater blev infångade av tyskarna vid Nordvästfronten, efter några dagar i fångenskap lyckades Ivan och fyra till rymma, han och en kamrat klarade sig hem, de andra blev skjutna. Hemma blev de inte trodda, utan anklagades för spioneri och det var bara att välja, erkänna eller hamna i träfracken.


En dag i Ivan Denisovitjs liv från morgon till kväll, vad innehåller den? Det är en kamp för överlevnad, att ha torra fötter, inte förfrysa sig, hårt arbete i kylan, dålig mat och en rådande hierarki. Men det är också kamratskap, solidaritet, tankar och glädje över små smulor. Allt skrivet i ett svep utan kapitel och man sugs snart in i berättelsen.

Det är mycket tankar i Ivans huvud, hur han ska fördela upp brödransonen och sy in lite i kappan för framtida bruk. Vara till hjälp och på det viset förskansa sig om gentjänster. Han funderar mycket på familjen där hemma och om hur det ska bli när och om han kommer hem igen, han har en ganska nedlåtande syn på vakter och högre befäl. Men det finns också vänskap med medfångar, de hjälper och skyddar varandra. Trots det hårda klimatet i lägret behåller Ivan sin värdighet, det är den känslan som sätter sig.

Drottning Blanka av Anna Sparre. Norstedts Förlag.. Visa hela

Drottning Blanka av Anna Sparre. Norstedts Förlag Stockholm 1986

En historisk något romantiserad roman om den unga nordiska drottningen Blanka.

Våren 1334 ger sig Magnus Eriksson kung i stormaktsriket Sverige-Norge ut på friarfärd. Hans avsikt är att skaffa sig en brud i Frankrike, det är en bra strategi för framtida stöd. Men när han stannar till i Flandern och där möter den då 13 åriga Blanka, så är han förlorad.

När Blanka ett år senare avseglar till sitt nya fosterland så är det med både rädsla och förhoppning. Hon byter sitt varma klimat mot det kalla i norden och folket tycker till en början att hon är lättsinnig och nöjeslysten. Men det ska visa sig att hon blir till ett stort stöd för sin kung och även medborgarnas hjärtan erövrar hon till slut. Allra svårast har hon att blidka sin stränga svärmor Ingeborg som sätter den respektfulla Birgitta (som senare kom att bli den heliga Birgitta) att vaka över kungaparets liv, det dröjer inte länge förrän drottningen och kungen tröttnat på Birgittas fördömanden. Så när Birgitta på uppmaning av Kristus ger sig av till Rom för att aldrig återvända så är det en lättnad för paret. Av alla barn som Blanka föder så överlever två pojkar och de blir rivaler från första början. Erik som så småningom kom att bli kung av Sverige och herre över Skåne och Håkan kung av Norge.

Magnus Eriksson är till en början en folkkär kung, han upphäver träldomen och får igenom sitt förslag om kvinnlig arvsrätt och att frillobarn ska ärva. Han inför även en allmän land- respektive stadslag. Genom att hans lagstiftning ”gick i det vanliga folkets intresse” så blir han impopulär hos stormännen. Så börjar motgångarna rada upp sig med bl.a. digerdöden med dess massdöd som följd. Hans misslyckas med sina korståg i Ryssland och han kan inte betala tillbaka de pengar han är skyldig kyrkan så till slut blir han bannlyst av påven. Heliga Birgitta beskyller honom för homosexualitet och genom det får han smeknamnet Kung Smek. År 1364 störtas kung Magnus och då är hans kära drottning död sedan ett år.

Vi har väl alla någon gång hört ramsan ”Rida rida ranka, drottningen heter Blanka, det är ramsan som drottning Blanka av Namur sjöng för sin son Håkan, gungandes på hennes fot.
Boken bygger på fakta om hennes liv och sedan har författaren Anna Sparre svävat ut i en romantiserad, underhållande och lättläst roman som var trevlig att läsa. Med historiska romaner så får man samtidigt med underhållningen också fakta och det är en bra kombination tycker jag.
Sparre har skapat ett vackert porträtt av grevedottern Blanches liv, ett liv som inte var en dans på rosor men här beskrivs i lite av ett skimmer. Visst, det är sorger och kärlek om vartannat, men kärleken har fått hedersplatsen. Sist i boken finns kapitlet ”Vad hände sedan?” där får man lite fakta om de efterlevandes öden.

Detta är en episk berättelse som spänner sig över.. Visa hela

Detta är en episk berättelse som spänner sig över en drängs levende. Den beskriver tidsandan väldigt bra, hur ett samhälle på landet fungerade i mitten på 1800-talet. Prosten i byn styrde över sina torpare som fick göra dagsverken åt honom och i gengäld få ett torparställe att bruka. Emigrationen till Amerika började märkas och frikyrkorörelsen var på frammarsch. Det handlar om klasstillhörighet, jante, fattigdom, vidskepelse, avundsjuka, och kärlek.

Vi följer Adel från det han är en ung dräng som blir hunsad av sina äldre drängkumpaner till att han bildar eget med en stor familj. Från slit och nödår till att på äldre dagar få det bättre.

Adel får av prostens son lyckan att känna på hur det är att studera och det verkar som om han har läshuvud. Men när sonen i huset tröttnar på sitt projekt, så står drängen där helt hjälplös. Hans kumpaner i drängstugan hånar honom nu ännu mer och han känner att han inte hör hemma någonstans. Adel hade kunnat bära med sig den bitterheten hela livet, men på något vis så kom den fram allt mer sällan och det berodde på hans klokhet och livsfilosofi.

Han gifter sig med pigan och de får ett stort antal barn, som både blir sorg och glädje. Men mest glädje för familjesammanhållningen är stor, i den är alla barn sedda och alla hjälps åt efter förmåga. Det som jag tycker är bra är att författaren inte gräver ned sig i eländet, utan hon visar i Adels och Gustas personporträtt två tänkande människor som försöker vända allt till det bästa.

Spong använder ett underbart språk, det är ett sant nöje att ta in alla ord. Att den är skriven på en äldre svenska är intressant, det är en upplevelse i sig att jämföra det med hur vi skriver idag. Det förekommer ord som vi inte använder längre och det är ord som är hopskrivna som vi nu särskriver. Det är tänkvärt att se hur vårt språk förändrats. Det känns som om varje mening hon skriver har en uppgift som bildar helheten. Hon berör djupa frågor som människor får lov att ta ställning till utan att lägga värderingar. Hennes miljöbeskrivningar och personporträtt är helt fascinerande och bilder skapas hela tiden i mitt huvud. Och i allt det här så finns det en spänning som driver på läsandet.

Många roliga formuleringar finns i denna bok och jag vill dela med mig av några. Gusta har en fundering om sin Adel, hon tänker.” Han är ändå bra dum ibland min Adel. Men inte värre förstås än det är lovligt för karlar”. För jämställdhetens skull tar jag den här också. Adel försöker trösta Gusta när hon är ledsen, han tänker: ” Majskur och käringgråt - det skiner alltid upp efteråt”.

Jag tycker det är konstigt att jag inte hört talats om Berit Spong i litteratursammanhang förut. Jag är glad att jag hade henne i min bokhylla för det blev en glad överraskning för mig att läsa henne.

Niceville, tre kvinnor, två världar, en historia... Visa hela

Niceville, tre kvinnor, två världar, en historia. Kathryn Stockett, i översättning av Dorothee Sporrong.
Detta är berättelsen om tre kvinnor som bryter mot de normer och maktförhållanden som rådde i 60-talets USA. Genom den vita Skeeter får de svarta hembiträdena Aibileen och Minny en röst.
Medborgarrörelsen börjar vinna mark, men det finns motstånd. Skeeter som återvänder till sin hemstad Jackson efter sin examen börjar sakta reta sig på sina vänner som hon tycker behandlar sina hembiträden illa. Själv minns hon med värme och saknad sin Constantine som gav henne tid och kärlek, men som en dag bara försvann utan förklaring.
Skeeter börjar söka sanningen, men hon stöter på motstånd. När hon samtidigt vill förverkliga sin ide att skriva ned de svarta hembiträdenas historia törs först ingen ställa upp. Det som är en utmaning för henne är förenat med livsfara för de färgade hemhjälperna. Till slut får hon två att ställa upp, och nu börjar en tid med hemliga möten. Med tidens gång förstår hon allt mer vad de riskerar, det är lättare för en vit att skriva än vad det är för de färgade att berätta.
Det intressanta i den här berättelsen är hur människor själva skapar gränser, gränser som vi inte tänker på varför de finns eller hur de kom till. Här finns skräckexempel på vita överklasskvinnor som ägnar sig åt bridge och kvinnoklubbar som inte har några problem med att lämna över sina barns liv i hembiträdenas händer. Men när det kommer till andra saker som att gå på samma toalett som en färgad aldrig skulle kunna tänka den tanken ens. Men det är inte bara svarta de ser ner på, även andra vita kvinnor som inte lever upp till deras standard eller ses som ett hot för deras gemenskap.
Även för de svarta finns det gränser som är svåra att bortse från. Att en vit kvinna vill bli vän med sitt hembiträde och till och med försvarar henne, möter stora problem för den karska Minny. Gränserna finns i folks huvud och är svåra att sudda bort, men när någon börjar så blir det ringar på vattnet.
Det som gör mig förvånad är att det ligger så nära i tiden, och upprörd över att det i 60 - talets Amerika fortfarande tillämpades raslagar.
Kathryn Stockett bygger upp ett mycket intressant persongalleri och hur deras relationer utvecklas. Man får allt framställt från olika vinklar, hur de upplever mötena med varandra från sin egen synvinkel och då blir det väldigt personligt framlagt. Jag gillar det sättet att skriva, för en situation kan upplevas så olika för olika människor. Det är skrivet med humor och allvar i skön blandning. Framför allt med hopp för framtiden och visar människans styrka att börja tänka själv och radera ut gamla linjer. En mycket fängslande och roande roman som även har blivit film.
Man kan som läsare här välja att se den här skildringen som väldigt svart eller idealiserande. Jag väljer att tolka den som en mix av olika karaktärer som formats av sin miljö och att det alltid kommer att finnas utbrytare och att de alltid kommer att behövas. Helt enkelt en bra berättelse. Ska jag anmärka på något så är det lite snyftvarning.

I dödens väntrum Sven Stolpe, Bra Böcker 1930 Fö.. Visa hela

I dödens väntrum Sven Stolpe, Bra Böcker 1930


För resten tilltalar mig också de här passiviteten ganska mycket. Det är ju strängt taget den ideala tillvaron att bara ligga stilla i en säng och tänka.

Så känner den unga mannen när han på grund av sin sjukdom TBC träder in i det Schweiziska sanatoriet, här ska han få vila upp sig och slippa omvärlden ett tag. Sanningen är den att de flesta inte kom levande härifrån. Han trivs med att vara en iakttagare och tanken är att fördjupa sig i litteratur. Men när feberkurvan stiger, tryter också orken.

Det är mycket temperaturtagningar och knackningar i väggar, ett slags meddelande till varandra hur temperaturen ligger till. Sjuksystrar som passar upp och tröstar, undersökningar och smärtsamma behandlingar. Men också nattliga besök i stad och rum, det är en skildring av desperat livsnjutning i dödens skugga.

Samtidigt som huvudpersonens tillstånd förbättras väcks också känslor till liv, åtrå och kärlek och rivalitet. Religionen tränger sig på, motvilligt och band knyts. En reningsprocess både kroppsligt och själsligt.

Sven Stolpe fick sitt genombrott med denna roman som bygger på hans egen vistelse på sanatoriet i Schweiz, där träffade han på Huber som i romanen kallas Siegfried Walter. Han fick Stolpe på andra tankar gällande religion, Sven var agnostiker, men så småningom blev han katolik.

Trots det tunga ämnet är det skrivit i en uppfriskande stil och ett korrekt språk, vilket jag uppskattar att man inte varit där och pillat, tiden ska ligga i språket. Sanatoriemiljön är en tacksam miljö att skriva om, mycket rör sig hos de individer som vistas i denna slutna miljö. Många desperata handlingar när tiden är utmätt, hopp som tänts och släcks.

Tjänstekvinnans son, En själs utvecklingshistoria.. Visa hela

Tjänstekvinnans son, En själs utvecklingshistoria (1849-1867) August Strindberg. Utgiven 1886.
Det handlar om gossen Johans sökande i livets krumbukter och gossen får man väl förmoda är herr Strindberg själv, även om meningarna om det är delade. Men man kan väl förmoda att det är en roman med vissa självbiografiska inslag. När vi lämnar gossen är han på väg att bli man.
Johan föds i början av vigseltiden mitt i en konkurs och i ett skövlat hem. Det finns tre bröder födda före äktenskapet, äktenskapet som är ett steg nedåt för fadern, men uppåt för modern och därför är de fiender med faderns bror. Gossen Johan är ett känsligt barn med oro över att göra fel, han är rädd för det mesta och vill vara till lags. Men när han ändå inte blir behandlad därefter så tar han till slut på sig offerrollen. Modern är mjuk, så uppfostran av barnen lämnar hon över till pigorna och fadern får den otacksamma rollen som bestraffare. Han är ofta trött och visar sig endast vid måltiderna, en gång när Johan besökte sin far på dennes arbete så kände han inte igen honom för han var glad.
Det handlar mycket om att hitta sin roll i livet, först i familjen, sedan i skolan, i religionen och i klassamhället. Hans problem är att han inte känner sig riktigt hemma varken hos överklassen eller underklassen och det kom att hålla i sig. ”Johan var bliven aristokrat utan att upphöra att sympatisera med underklassen.” Familjen gjorde många flyttar under hans unga levnadsår och kanske hjälpte det till att skapa hans rotlöshet och oro. Det är svårt att tro att det inte i mångt och mycket handlar om August själv och hans familj när så mycket stämmer in.
Om vi leker med tanken att det handlar om herr Strindbergs uppväxt, då kan man fundera om det var uppväxtförhållandena som påverkade honom till att bli den fritänkare han blev. Eller var han redan det som liten och det var därför han inte kunde anpassa sig till familjens och skolans uppfostran som han för övrigt kallade ”dressyr”
Som alltid när man läser Strindberg så finns det så många citat att förundras över, de är träffsäkert knivskarpa och inte att förglömma all humor mitt i alltihop. Det är ingen bladvändare man ger sig in i, så det bästa är att ge sig tid för eftertanke. Jag blir förlorad i hans språk som är så, vackert och skarpsynt och rikt på kloka och tankeväckande ord.
Johan vill finna sitt jag och uttrycker ”När var man sann? Och när var man falsk? Var finns jaget som skulle vara karaktären”. Känner vi inte alla igen det att hitta sig själv, att tycka om sig själv och då allra helst i tonåren som är ett sökandes tid efter sin person. Det kan ta ett helt liv att hitta sig själv, så dessa våndor kan man känna igen sig i. så att det är ”en själs utvecklingshistoria” stämmer bra.
Det finns så många tankefrön i Strindbergs berättande och jag måste ta med ett exempel.”Hjärnan är en underlig ting, som går sina egna vägar och människorna äro nog lika även i det dubbelliv de föra; det som syns, det som talas och det som tänkes tyst”.
Min utgåva utgiven av Albert Bonniers Förlag AB 1957.

”Detta är en förfärlig bok” skriver Strindberg, me.. Visa hela

”Detta är en förfärlig bok” skriver Strindberg, men ändå måste han skriva den för att rentvå sig själv i detta stormiga äktenskap med som man tror Siri Von Essen. Den slutar med att han känner att han fått sin hämnd och att de är kvitt. Eftersom han var rädd att bli klassad som mentalsjuk och inlagd så gällde det att avväpna fienden.

Det börjar med förbjuden kärlek till en gift kvinna med barn. Han kämpar länge emot sin kärlek till den dyrkansvärda kvinnan. Det visar sig emellertid att hans känslor är besvarade och de blir ett par. Det blir ett stormigt äktenskap fyllt av kärlek, hat, misstänksamhet och svartsjuka. Författaren ruvar på hämnd och vill rentvå sig själv.

När jag började läsningen så kände jag irritation över författarens självömkan och självgodhet.Det kändes som om det blev för mycket Strindberg, men efterhand så föll jag in i hans tankar och liv. Vid slutet så hade han vunnit mig helt. Bara titeln säger att han driver med sig själv men även med omgivningen.

Viket målande språk Strindberg använder, det är rakt på sak och han tränger in i människopsyket där inget är förbjudet att skriva om, men han är även humoristisk mitt i alltihop så det är en salig blandning.

Men framför allt är det otroligt vackert skrivet. När han ska beskriva deras kärlek är det verkligen ordrikt och vackert. Hör här: ”Från denna dag rådde jag icke längre över mig själv. Denna kvinna hade inympat sitt blod i mina ådror, våra nervströmmar hade laddats, hennes livsfrön längtade att befruktas av mina manliga könsceller, hennes själ ville förenas med mitt intellekt och min ande ville utgjuta sig efter behag i detta fina kärl”. Kan det beskrivas vackrare?

Jag läste en äldre utgåva tryckt 1928, Albert Bonniers boktryckeri

Ensam, August Strindberg, utgiven 1903 Det är här.. Visa hela

Ensam, August Strindberg, utgiven 1903
Det är här en mer resignerad Strindberg än vad man är van vid att möta, det känns som om han för en tid lagt ner armen.
Efter tio års vistelse på landsbygden återvänder den nu medelålders herren till sin födelsestad och träffar där sina gamla vänner över en middag. Den rätta stämningen vill inte riktigt infinna sig för det enda man har gemensamt är minnen. Strindberg skriver: ”och så märkte man att ingen längre pratade om framtiden, utan bara om det förflutna, av den enkla grund att man redan befann sig i den drömda framtiden och icke kunde dikta någon sådan mera”. Behållningen med att läsa Strindberg är just sådana här klokheter som känns så äkta och sanna.
Han väljer ensamheten och går runt i Stockholm som är fullt av minnen. På sina promenader ser han och observerar de obekanta människorna som på ett vis blir bekanta. Han går hem och arbetar och när klockan är tio går han lättad till sängs. Men han har hoppet om att den nya dagen ska bli bra och på något vis lever han i nuet.
Han är en känslig människa som blir väldigt påverkad av andra människor och orkar inte riktigt med det. Man kanske kan säga att han är socialt slocknad och drar sig undan. När han till slut söker sig en vän så blir det en musiker som bara pratar musik, kanske är det medvetet för då behöver han inte själv vara så engagerad och till slut kan han glädjas åt vännens kommande förlovning och tar själv nya tag.
Berättelsen är skriven i jagform, men huvudpersonen känns tämligen anonym. Det som berättas är en betraktelse inifrån i motsats till ”Tjänstekvinnans son” där det mer kändes som ett åskådande av sitt alter ego på avstånd. Huvudpersonen i ”Ensam” går igenom en slags kris. Han är änkling och åldrandet kommer smygande. Många av hans vänner har familj och han tycker det är jobbigt att umgås med dem så han söker hellre sitt eget sällskap. Han retar sig på det unga släktet som så självklart tränger sig på och inte tar någon hänsyn till den äldre generationens bragder.
Han bearbetar sina känslor när han går omkring och flanerar och fantiserar om andra människor och tycker det är skönt att ha dem på avstånd. Till slut kommer han ut på andra sidan och känner sig beredd att åter ta tag i sitt arbete och sina strider. Kanske en 1903 års självhjälpsbok?
Min utgåva utgiven av Albert Bonniers Förlag AB 1957.

Det okända, övernaturliga fenomen från Sverige och.. Visa hela

Det okända, övernaturliga fenomen från Sverige och världen, Clas Svahn.
Bokförlaget Semic 2006

Vi människor vill gärna ha en förklaring till inträffanden, vi vill förstå våra förfäder, vi vill förstå världen och universum. Vi ska aldrig sluta fråga, vi ska vara nyfikna. En som inte slutat vara nyfiken är författaren till denna bok Clas Svahn.

Sedan tonåren har Clas varit intresserad av UFON och läst mycket i ämnet. Han förstod redan tidigt att för att få reda på mer så måste han ge sig ut och prata med observatörerna, men även att man måste lära sig tänka kritiskt.

Svahn skriver att det går en knivskarp gräns mellan dem som säger att det finns övernaturliga fenomen och dem som bestämt förnekar att det är så. Istället för att vara öppna och lyssna på varandra så uppstår pajkastning, vilket är tråkigt. Själv befinner han sig någonstans mitt emellan och tycker att alla fenomen, hur märkliga de än kan tyckas, ska undersökas och tas på allvar och samtidigt ifrågasättas. Bra inställning tycker jag.

Vi får följa med på spökjakt, höra om, folktro, slumpens skördar, ufofenomen, månlandningar, farliga stenar, mirakel, pyramidernas uppbyggnad och en man före sin tid. Det är ett axplock av allt som boken innehåller. Clas pratar med människor som upplevt oförklarliga saker, en del går att förklara, andra inte.

Svahn har bl.a. träffat Edgar Mitchell den 6:e mannen av 12 som gått på månen. På hemfärden från månen berättar Ed att han kände en samhörighet med kosmos inom sig, ”en känsla av extas, välsignelse och glädje”. Han fick många existentiella funderingar efteråt, ja vem skulle inte få det. Han gick också ut med att försvaret hade tagit hand om kraschade flygande tefat och besättning, (Roswellkraschen).

En annan intressant man är Henry Kjellson en svensk flygingenjör som hade många funderingar bl.a. på pyramidernas uppbyggnad, hur och vad de hade använt vid byggandet. Han menade att det inte var möjligt med handkraft, utan trodde på en högteknologi som hade funnits men gått under. Henry lärde sig hebreiska för att kunna läsa bibeln på originalspråk och då för att förstå vad det egentligen stod, och fann då att översättningen på många ställen var feltolkad. Han fick t.ex. en annan bild av hur det gick till när Jerikos murar föll, Josuas spioner placerade ut ett stubinsnöre som en sköka vid namn Rahab skulle dra i när hon hörde trumpetsignalen. Det gjorde hon tydligen?

Det här är en rolig och samtidigt intressant bok, man får tro vad man vill om det man läser. Författaren försöker lyssna och tolka människors upplevelser, han gör det med respekt, samtidigt som han håller en lättsam ton i berättandet. Det jag får med mig är att alla åsikter är värda att lyssna på, men för den skull behöver man inte tro på allt man hör.

Jag ville ge den här boken en chans, eftersom jag.. Visa hela

Jag ville ge den här boken en chans, eftersom jag hört att det inte var en ”tycka synd om mig själv bok”. Men det var precis så jag upplevde den, dessutom tyckte jag att författaren använder ett väldigt omoget språk.

Vi får följa Sara och hennes bittra tankar, i hennes vardag och i hennes uppväxt. Mamman fixade allt och pappan ingenting, och samtidigt var det ingen av dem som verkade lyssna på henne. När Sara träffar Johan och de skaffar barn blir ingenting sig likt. Det blir en tuff vardag och Sara tycker inte att Johan engagerar sig lika mycket som hon måste göra. Till slut flyr hon vardagen till Teneriffa, där får hon tid att fundera och tillbringar mycket av tiden med att studera andra par. Hon retar sig mest på männen som verkar förtrycka sina fruar och hur ojämnställt de verkar leva. Semestern verkar trots allt göra henne gott, för hon får ett lite annat perspektiv på allt. När hon åker hem är hon mer hoppfull. Även Johan tycker att det var bra att hon åkte bort ett tag.

Jag tycker att hon borde ha tagit semester från familjen för länge sedan, det hade ingen missunnat henne. Det jag tycker är så tråkigt med den här berättelsen, är att det är så enkelriktat. Allt Sara gör verkade hon tycka är helt rätt, det vore på sin plats med lite ödmjukhet. Vi borde fått veta mer om hur Johan upplevde sin situation. Då hade det blivit motvikt på det hela, på det här sättet är Sara oemotsagt hela tiden och det blir tråkigt. Att få barn är en stor omvändelse i ens liv, det är lycka men det är också ansvar. Inget blir någonsin mera sig likt, och hur mycket man än förbereder sig så är man ändå inte beredd. Det gäller för både män och kvinnor. Att hata alla män löser ingenting. Vi är alla människor med brister och fel. Det är klart det finns skitstövlar till män, men är alla män lika? Är alla kvinnor lika?


Sara säger ”jag tänker inte be om ursäkt för att jag vill äga min själ”, det tycker inte jag heller. Det borde alla få göra!

När man förlorar dem man älskar, hur tar man sig i.. Visa hela

När man förlorar dem man älskar, hur tar man sig igenom det svåra? Malin skrev dagbok för att klara av att leva vidare. Det blev till slut en bok.

Malin förlorade sin man, två av sina tre barn och tre nära vänner i flodvågskatastrofen i Thailand. Hon beskriver hur flodvågen slukade dem och kaoset efteråt och sedan tiden hemma som var fylld av smärta, och att hon bara levde för att Axel levde. Det svåraste är att ta sig igenom det första året. Men också om hur det sedan vänder och att hon och Axel kan fortsätta leva.

Malin har ett stort kontaktnät och alla ställer upp för dem, hon har även stor hjälp av prästen Louise som finns till hands när hon behöver stöd. Louise säger på begravningarna, ” kom ihåg att livet inte är i morgon, utan livet består av alla dessa nu som staplas på varandra”.

En mindfullnesskurs ger Malin verktyg att uppleva nuet så som det är och lära sig att leva här och nu. Hon får kraft genom yoga och meditation. Malin skriver: Det är inte lätt att acceptera deras död, men trots min smärta känner jag att verktygen som kursen har gett mig fungerar och att de lättar trycket över bröstet något.

Allt är väldigt bra beskrivet och man känner verkligen hennes smärta och frustration. Berättelsen visar också på att människor sörjer olika och i olika skeden, det kan bli så att man kommer i otakt.
Fast det är en sorglig bok att läsa så känner man att det finns ett hopp och att livet kan fortsätta att levas på ett annat vis.

Boken inleds med ett vackert citat av profeten Khalil Gibran

”När ni är sorgsna, blicka in i era hjärtan, och ni skall se att ni i verkligheten gråter över det som en gång beredde er glädje”.

Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg. Första.. Visa hela

Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg. Första utgåva 1912.

”Jag tål inte den tanken att någon går och väntar på mig”….

Arvid Stjärnblom ansåg att han inget hade att erbjuda den unga Lydia Stille och ej heller var beredd att binda sig. Hon älskade, och var beredd att vänta. Båda drogs till varandra i stunden, men det var farligt. När fadern dog blev hennes behov att bli försörjd större, så hon gifte sig med en annan och flyttade från staden, Arvid blev olycklig. En tid därefter gifter han sig mest av praktiska skäl.

När de tio år senare träffas slår lågan upp på nytt, de inleder ett förhållande. Lydia skiljer sig från sin man och flyttar tillbaka till Stockholm, men hon vill inte ställa några krav, bara bli älskad. Det hela blir ohållbart i längden. Lydia vill så småningom ha mer och i sin kärlekstörst vänder hon sig till andra, detta har Arvid i sin tur svårt att förlika sig med. Samtidigt som han vet att han själv är otrogen mot sin hustru, och mot sin älskarinna är också hans älskarinna otrogen mot honom.

Från början har Arvid många fördomar, som att kvinnan han älskar ska vara oskuld, medan han själv ska ha lekt av sig och fått erfarenhet. Han känner att han vill förföra Lydia i ett tidigt skede, men funderar samtidigt över att om hon skulle säga ja så skulle han kanske tappa aktningen för henne, på samma gång skulle han kanske tappa respekten för sig själv om han misslyckades. Efterhand kunde han tolerera mer och mer från hennes sida, bara för att få behålla henne, hon i sin tur krävde mycket lite till en början, men sedan allt mer. Därför kan jag som läsare både bli upprörd och känna för dem båda, de förändras och utvecklas efterhand som ofta sker i livet. Vi har en tendens att förändras efter situationen.

Jag tycker om hur romanen är berättad. Det är bra dialoger och tankar som känns realistiska och naturliga. Många vandringar på färden, både fysiskt och historiskt. Vad jag menar med historiskt är att författaren flikar in händelser som t.ex. unionsupplösningen 1905 och Oscar II:s död 1907, Strindberg som ligger för döden, det gör att man känner tidens anda. Jag tycker om att följa Arvid på hans promenader genom Stockholms gator där han funderar över kärlekens dilemma, och när han från Johannes kyrkogård blickar upp mot Lydias fönster.
Överhuvudtaget är Söderberg skicklig på att beskriva miljöer utan att det blir för mycket, man får en bild. Det känns som om han är en betraktare som samtidigt kan sätta ord på det han ser och upplever. En bild som fastnat på min närhinna är när Arvid och Lydia från hennes fönster betraktar natthimlen och funderar över vilket håll månen rör sig åt, det är något av en stillhet över det hela.

När det gäller kärlekens mysterium så verkar tiden stå still.

Doktor Glas, Hjalmar Söderberg 1905 Bonniers Folkb.. Visa hela

Doktor Glas, Hjalmar Söderberg 1905 Bonniers Folkbibliotek

Ett kvavt och varmt Stockholm, en kvinna uppsöker doktor Glas. Hon kan inte stå ut med sin mans närmanden, vill slippa samlivet och ber doktorn om hjälp. Glas känner sympati för Helga, samtidigt känner han en vämjelse för hennes man prosten. En plan börjar ta form och den växer i omkrets, gränser tänjs.

Man kan säga att Glas tar sig rätten att bestämma över liv och död, efter dådet känner han ingen ånger och förväntar sig ingenting, det blir bara tomt.

Allt i denna berättelse sker från doktor Glas tankar och dagboksanteckningar, även från Helgas berättande. Gregorius framställs i dålig dager, lätt då att känna sympati för Helga och i viss mån för doktor Glas, men kan ett mord ursäktas?

I denna upplaga från 1905 är det äldre språkbruket intakt, vilket jag uppskattar mycket, får fram tidskänslan så bra, lägg därtill miljöbeskrivningarna så är det fulländat.

Vägen mot Bålberget, Therese Söderlind Walström &.. Visa hela

Vägen mot Bålberget, Therese Söderlind Walström & Widstrand 2013


Titeln på denna roman kan verkligen avskräcka, eller väcka nyfikenhet. Hur kunde detta hända, att kvinnor blev avrättade och brända på bål, (mest kvinnor) hur kunde egna familjemedlemmar vittna mot sina mödrar, fruar, hur kunde de dras med? Hur skulle de leva vidare efter att de förstått vad de bidragit till. Kan det hända igen? Det sorgliga är att det händer hela tiden någonstans på jorden.

Den här berättelsen är som en tidsmaskin, nutid, 70-tal. 16-och 1700 tal, författaren förflyttar oss skickligt mellan de olika tiderna och inte bara människor och handling byts, även språket och Therese Söderlind är en fenomenal berättare, allra bäst tycker jag när hon berättar om äldre tider.

Det börjar i 1975 med Jackie, en i min smak dryg person och hans dotter som börjar utforska sitt förflutna. Jag är lite otålig här, vill läsa om häxbränningen, det var det som lockade mig, inte läsa om den här lite dryga personen. Men det är listigt gjort och senare förstår jag helheten och bilden av Jackie förändras, eller kanske förmildras i mina ögon.

Det handlar mycket om att vara fast i den tid man lever i och förhålla sig till den, även att se tillbaka och fundera över det förflutna som också är en del av vårt arv. Här kan man inte tycka att det var bättre förr, förföljelse, skvaller, våldtäkter och incest, kärlek finns, men giftermål var mycket en överlevnadsstrategi, så mycket pågick i lönndom.

Att detta hänt i Sverige för 300 år sedan tycker man är ofattbart så det är bra att man påminns vad som kan hända om hatet och rädslan frodas, en svans som växer med dess pöbel. Att skriva en roman om verkliga händelser kräver forskning och det har Söderlind gjort, hon skriver i förordet vilka som varit behjälpliga, men som hon tar på sig allt ansvar om det blivit avvikelser och ”erkänner” att hon på vissa ställen tagit avsteg från verkligheten. Det är väl det som hör till romanbildande, lite fantasi som krydda.

Norrlands svårmod, roman öm ett försvinnande, Ther.. Visa hela

Norrlands svårmod, roman öm ett försvinnande, Therése Söderlind.

En spänningsroman om en familj i sönderfall. Det handlar om att söka sanningen och om hur mycket sanning en människa orkar med.
En familj som till en början skulle kunna vara vilken familj som helst lever i en liten by i Norrland, mycket är outtalat i det här hemmet, det kommer att få stora konsekvenser. Äldsta sonen Charlie försvinner under en älgjakt, han går ut i vrede efter ett gräl med sin far. Charlies försvinnande får efterverkningar för hela familjen, det blir mer gräl, misstänksamhet och ännu en familjemedlem försvinner. Till slut är det bara den yngsta dottern Anna kvar som nu får börja ett helt nytt liv, så småningom börjar hon söka sanningen, mycket kom att hända efter den vägen.

Ett mycket spännande relationsdrama om hur en familj faller samman och hur Anna försöker plocka ihop bitarna för att få en förklaring. Författaren ger sig tid att utveckla karaktärerna och deras relationer till varandra, karaktärer som är som människor är mest med både goda och dåliga sidor. Det gör att det inte bara blir en thriller, den blir djupare.

Romanen rör sig i tre tider, när Anna är sju, tretton och 23 år och det gör att spänningen hålls vid liv längre. Visst vill man hela tiden veta vad som hänt och ibland kunde jag bli lite irriterad när det var spännande och man hamnade i en annan tid. Men i det stora hela så fungerade det, för under tiden fick man också god läsning.

Therese har lyckats att få ett sug i berättelsen som gör att man får en känsla för de inblandade och miljöerna. Det handlar om hur problem kan skena iväg, där ingen har makt eller förstånd att sätta stopp innan det är försent, om maktförskjutning. Om vem som egentligen utnyttjar vem. Konflikter förblindar och förnuftet rår inte alltid över känskorna.

Vasadöttrana, Karin Tegenborg Falkdalen. Historis.. Visa hela

Vasadöttrana, Karin Tegenborg Falkdalen. Historiska Media 2010

Gustav Vasas fem döttrar är kanske inte så omskrivna som sina bröder, en orsak kan vara att de inte hade den formella makten. En annan kan vara att de flyttade utomlands, alla utom en, eller att de inte ansetts så intressanta. Karin Tegenborg Falkdalen tycker i alla fall att de är värda att synliggöras.

Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabeth var deras namn, alla med olika kynnen. Den gemensamma bilden man får av dem att de kämpade för sina rättigheter så långt det gick, alla fem gifte sig med tyska furstar som pappa Gustav valt ut, det låg mycket strategi bakom valet av män, när det sedan blev tid för förhandlingar var också bröderna behjälpliga, liksom systrarna var när det vankades giftermålsplaner för bröderna. Cecilia, den av systrarna som verkade mest alert reste till England för Eriks räkning, men det verkade som hon körde sin egen agenda, till en början gjorde hon succé vid det brittiska hovet och hos drottning Elizabeth I, men snart tröttnade de på henne.

Gustav Vasa välsignades med nio barn, sönerna säkrade tronföljden medan döttrarnas uppgift var att bygga allianser med Europas furstehus genom sina giftermål och de kontakter som det fick till följd. Prinsessorna växte upp i en politisk miljö och även om de inte fick samma utbildning som sina bröder så lärde de sig att agera politiskt, det offentliga och det privata blev ett och många gånger fick prinsessorna agera mellanhand till beslutsfattarna I deras uppfostran lades stor vikt vid att arbeta för att hushållet skulle skötas på bästa sätt, deras sysslor kom att innehålla förvaltning och organisation av släktens gods och att styra över de ”underlydande” med fast hand. I prinsessornas samtid var 20% av jordägarna kvinnor.

En sak fick de tidigt inpräntat, att dygden var viktig. Vad systrarna tyckte om sina giftermål skriver Karin är svårt att veta, men de hade nog inte så mycket att sätta emot, utom att förhala det hela. Familjen Vasa var lite ovanlig i det hänseendet att de vistades mycket tillsammans, vanligt bruk var annars att barnen skickades bort till andra familjer för sin uppfostran, vad det berodde på att Vasabarnen inte blev det är osäkert, kanske resurser eller av säkerhetsskäl.

Karin Tegenborg Falkdalen har gjort ett gediget forskningsarbete med att gestalta prinsessorna och deras tid, hon har noga angivit referenser och källor och skriver att i berättelsen om Vasadöttrarna har hon i första hand utgått från faderns och
brödernas brevväxling med sina döttrar och systrar. Det är tyvärr inte så många av prinsessornas egna brev som bevarats. Karin menar att hon vill berätta historien ur Vasadöttrarnas perspektiv, vilka möjligheter och begränsningar prinsessrollen var förknippad med under Vasatiden.

Jag har med stort nöje och intresse följt systrarnas öde och jag tycker att författaren beskriver tidens villkor levande, hur det smiddes planer och hur osäker makten var. Brödernas maktkamp blev även systrarna indragna i, men det jag tycktes märka var att bröderna hjälpte sina systrar när de kom i nöd, t.ex. när Sofia blev misshandlad av sin man, om det nu var av syskonkärlek eller strategi är kanske osäkert. Att mannen och kvinnan hade olika uppgifter det framgår, men det gemensamma var ändå att tjäna fäderneslandet. Religionsfrågor har väl i alla tider varit en konflikthärd, så också på medeltiden och det blev också en oroshärd mellan syskonen.

Det här är en bok fylld med fakta, men skriven på ett mycket underhållande sätt och jag känner mig väldigt berikad av att få en vidare inblick i Vasatiden, på något vis har jag alltid varit intresserad just av den tiden och då i synnerhet av Gustav Vasa. Nu har jag även blivit lite mer bekant med hans döttrar, som jag måste erkänna att jag knappt visste att de fanns, och i dessa tider av diskussioner om eller inte kvinnorna fått uppmärksamhet i historien så kändes det bra att det finns litteratur att välja på om man är intresserad, och jag tycker mig märka att de senaste åren har det kommit ut mer och mer litteratur om just kvinnor och deras roll i historien. Ofta finner man det man söker.

Skumtimmen, Johan Theorin utgiven av Wahlström & W.. Visa hela

Skumtimmen, Johan Theorin utgiven av Wahlström & Widstrand 2007

Skumtimmen, skriver Johan Theorin är ett lokalt ord för skymning som förr användes här och var på Öland och i Småland. ”Att sitta i skumtimmen betydde att man satt i gårdarna och berättade historier eller nyheter för varandra efter arbetets slut”. I mina trakter kallar vi det för kura skymning.

I den här historien är det inte mycket sittande precis, det händer saker hela tiden, det som är bra är att det inte blir hysteriskt. Man kan säga att det är en historia som berättas men det sker i två tider och på slutet sammanbinds det hela.

1972 försvinner en 6 årig pojke spårlöst i dimman på Öland, man hittar honom aldrig. De anhöriga får inget avslut så länge man inte vet vad som hänt Jens. En dag kommer ett kuvert med en liten sandal till Jens morfar Gerlof, han börjar forska med hjälp av en vän. Gerlof bor på ett äldreboende, hans sjukdom som slagit sig på lederna gör det svårt för honom att gå, men huvudet är det inget fel på och med envishet kommer man långt. Han har sina egna misstankar, men han vill vara säker innan han säger för mycket.

Jens mamma bor i Göteborg, hon har svårt att gå vidare med sitt liv, skild och sjukskriven. Vinflaskan har blivit hennes närmsta vän. Men nu ringer hennes far, han vill att hon ska komma till Öland, de ska ta reda på vad som hänt Jens. Men han tar det i lugn takt vill inte skapa förväntningar. Efter mycket om och men åker Julia till sin far.

Det här är en mystisk thriller som inte släpper greppet, jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den, samtidigt som jag inte ville att den skulle ta slut. Det var inte bara att den var spännande, utan att det är så naturligt skrivet, språket flyter på så bra. Johan har en förmåga att få in stämningar av människor, miljöer och dess historia och får fram en mycket intressant berättelse som sveper över ett halvt sekel, från andra världskriget till 90-talet. Den griper tag ända till finalen, som är något oväntad.

Beskrivningarna är så bra gjorda så det känns som om man är en del av det hela och jag kan se den karga naturen framför mig, det är en stor konst att kunna förmedla det till läsarna. Sedan finns det många bra dialoger och kommentarer. Kommer osökt att tänka på när Gerlof är på väg till matsalen och en efter en av de boende kommer sakta gående med sina käppar och rullatorer: ”Så mycket kunskap som kommer gående här”. Vilket är mycket sant, så mycket livsvisdom som de äldre bär på som vi kanske inte hinner eller tänker på att ta vara på, att bara lyssna. Det känns som om Theorin har förstått just det.

Ru, en roman av Kim Thúy i översättning från frans.. Visa hela

Ru, en roman av Kim Thúy i översättning från franskan av Marianne Tufvesson. Sekwa förlag 2011

På franska betyder ru bäck, flöde. På vietnamesiska betyder ru vaggvisa eller att vagga.

Kim Thúy skriver om sin och sin familjs historia, om hur de flydde kommunismen. När amerikanarna drog sig ur och kommunisterna tågade in i Saigon försökte fadern blidka dem genom att överlåta halva familjens hus till dem, efter ett år ville de ha hela.

Soldaterna var inte så civiliserade eftersom de tillbringat många år i djungeln. När de inventerade familjens hem hade de stort bryderi när de hittade ett skåp med bh:ar. En av männen kom till slut fram till att de kunde användas till att brygga te i, men varför var det två silar? En annan gång blev familjen anklagad för att stulit deras fiskar som de lagt i toalettstolen på morgonen och nu var de borta. Efter händelsen med fiskarna, började familjen fundera om vilka som var fiender eller offer, om de var rädda för dem eller tyckte synd om dem.

Till slut blev läget för farligt för familjen och de valde att fly. Många av deras släktingar hade redan blivit skickade till läger och det är när hon berättar om flykten som jag verkligen blir berörd, att ge sig ut i det okända, mörka och inte veta hur det ska sluta. Att först känna rädslan för kommunismen så starkt att de måste fly och sedan upptäcka att det som de är på väg mot är en förlamande skräck där ingen vet hur det ska sluta. Fadern hade tom planerat att ge familjen cyanidtabletter om de skulle bli tillfångatagna av kommunisterna. Till slut hade de turen att spolas upp på land, och hamna i ett läger som Röda korset upprättat i Malaysia. Ett läger som var avsett för 200, men hyste 2000. De var räddade, men det var under ovärdiga förhållanden.

Till slut fick familjen komma till Kanada, ett vitt Kanada. Sedan dess tycker Kim om vitt, känslan hon fick när flygplanet gick ner för landning och hon såg den vita marken glömmer hon aldrig, i Vietnam var allt grått och lera. Familjen hamnade då i staden Granby där innevånarna gjorde allt för att de skulle trivas. Det var nästan så att de inte kunde få plats med all omtanke. Kim skriver att hon tror på änglar och att de fanns i Granby. I lite lättare ton berättar hon om kulturkrockar, hur en liten pojke förvandlades till en tiger när fotbollstränaren klappade honom på huvudet. I Vietnam betyder det en förolämpning inte bara för pojken utan för hela släktträdet.

Det är en vacker och något sorglig berättelse om vad människor får utstå, som vi andra som lever tryggt inte kan ha en aning om, men som många så självklart uttalar sig om. Kan vi egentligen föreställa oss hur det kan kännas att ge sig ut i en fullproppad båt från något man inte kan stå ut med, till något man inte vet om man kommer att stå ut med eller överleva, vilken rädsla och skräck! Vi läser ofta om båtflyktingar som sjunker eller spolas iland, men vidden av det kan vi nog aldrig begripa. Det känns som våra liv ibland mest består av rubriker, vi orkar inte eller bryr oss inte om att fördjupa oss.

Författaren skriver kortfattat och språket är noga utvalt, men samtidigt i en svajig ton som om hon vill invagga oss läsare i ett försonande. Hon hoppar i tiden fram och tillbaka, det känns som om hon sitter och minns och berättar i den ordning minnena kommer, som i ett flöde. Kanske är det som gör att jag ibland tappar intresset, det blir för ostrukturerat och det är lite synd för det här är en viktig bok. På samma gång finns det något lugnt över det hela, det är ett berättande utan fördömande. Hon har förlikat sig.

Anna Karenina, Leo Tolstoj i översättning från rys.. Visa hela

Anna Karenina, Leo Tolstoj i översättning från ryskan av Sigurd Agrell med illustrationer av Gunnar Brusewitz. Bokförlaget Bra Böcker 1975.
Handlingen utspelar sig i den ryska societeten på 1870 talet, det är en brokig samling människor som passerar, men inte obemärkt. Leo Tolstoj har en stor förmåga att beskriva människor och deras beteende.
Hur ska man beskriva detta mästerverk, var ska man börja i denna mångsidiga samling av karaktärer där ingen egentligen passerar obemärkt? Det är till en början svårt att ta sig in i handlingen och att hålla reda på alla inblandade, men man smygs in för att till slut vara helt fången och tagit dem alla till sitt hjärta.
Anna Karenina förälskar sig handlöst och bryter upp från sitt äktenskap med en man som hon egentligen aldrig älskat, hon får betala ett högt pris för sin kärlek, hennes son. Hon blir dömd som en fallen kvinna medans hennes älskare fortfarande kan röra sig fritt i societeten, detta tär på deras förhållande och det hela slutar i en katastrof.
Annas bror är en glad lax som roar sig och tar vara på varje tillfälle som bjuds, medan hans fru Dolly får bära ansvaret för barn och ekonomi. Dolly är till en början en ganska medioker själ, men blir efter hand bara intressantare. Hennes syster blir sjuk av kärlekssvek, i en som hennes far säger ”fabriksprodukt”, men finner till slut sin lycka i Levin som jag tycker är den intressantaste karaktären i boken och som det sägs vara ett alter ego till Tolstoj. Kan vara en förklaring till att han får ta mest plats.
Jag skulle kunna fortsätta med karaktärsbeskrivningar i det oändliga för alla inblandade är intressanta. Det riktigt värmer i hjärtat att lära känna dem, hur de tänker och agerar. Men det finns så mycket mer i denna roman, det är beskrivningar av det sociala spelet, konventioner, politik, landsbygdens liv med bönder och godsägare, jakt och naturupplevelser. Döden och livets mening är en stor ingrediens, som nog mest gestaltas i Levins grubblerier.
Det är just Tolstojs sätt att få liv i karaktärerna, detta att en människa inte är liksidig. Vi förändras efter livets gång och visar olika sidor efter situation och sällskap.
Hur romanen ”Anna Karenina” slutar är nog allmänt känt, ändå lyckas Leo bygga upp intrigen till bristningsgränsen. Man vet vad som ska hända och ändå kämpar man emot som läsare. När Annas öde är slut så fortsätter berättelsen, kanske lite på tomgång. Men samtidigt känns den nödvändig, livet går vidare, lättare för vissa och svårare för andra.
Jag har många gånger funderat över vad som gör en roman till en klassiker. Efter att ha läst ”Anna Karenina” funderar jag inte längre, den är odödlig. Jag har tvekat att läsa den för den verkar så sorglig, men den känslan var fel för det var så mycket annat som lyftes fram. Det hela var som en palett med till en början mycket klara färger. Färgerna förändrades efter att konstnären varit där och kluddat, dragit in dem i varandra och ingen färg är sig lik hela tiden och till slut förvandlas hela kartan till en tavla.

En gentleman i Moskva Amor Towles 2016 i översätt.. Visa hela

En gentleman i Moskva Amor Towles 2016 i översättning av Jan Hultman och Annika Hultman Löfvendahl

Alexander Rostov, även kallad greven slipper med nöd och näppe undan en dödsdom för en dikt han ska ha skrivit. Istället får han som straff att på obestämd tid tillbringa sitt liv i ett rum på Hotell Metropol. Förvisso hade han redan ett rum där, men nu flyttades han upp på vinden i ett mindre glamoröst kyffe.

När Rostov begrundat sin situation, kom han slutligen fram till att antingen ta befälet över sin situation eller bli styrd av den, och eftersom han inte hade anlag för hämnd så skulle han likt Robinson Cruse ägna sig åt praktiska saker. Nu blev det ju inte så att han fick leva ostört och bara ägna sig åt sina rutiner, mycket kom att hamna i hans väg som han inte hade räknat med.

Kan detta liv i ett rum på vinden fylla en roman på 500 sidor? Ja författaren lyckas med precis det. Nu är det ju så att greven har tillåtelse att röra sig fritt på hotellet, han har sina vänner där och han gör nya bekantskaper. Samtidigt utanför hans sfär i Sovjetunionen sker det många omvälvande händelser.

Lyssnade på en intervju med författaren där han sa att just för att idén han hade att skriva om en man som sitter i husarrest i trettio år kändes så hopplös så gick han igång på den. Kan väl säga att det var just det som lockade mig att läsa denna roman.

Verkar som boken nu ska bli en TV–serie med Ewan McGregor i huvudrollen som greven, det kanske kan bli något.

Man skulle kunna kalla det här för en tragedi. Ber.. Visa hela

Man skulle kunna kalla det här för en tragedi. Berättelsen är driven åt ett håll, det finns ingen återvändo.

Under andra världskriget kommer två finska krigsbarn till Sverige. Deras föräldrar ser ingen annan utväg. Flickan Irma hamnar i Sundsvallstrakten och brodern Matti i Göteborg. Irma lever på hoppet att Matti en dag ska komma och hämta henne, därför lär hon sig att tycka om sina fosterföräldrar lagom mycket. En som hon inte alls tycker om är Mats en yngre bror till fosterpappan Stig. Mats visar på alla vis i smyg att hon som ”finnunge” inte är välkommen där. Han i sin tur blev inte väl behandlad som barn, han hamnade i skuggan av sin handikappade yngre bror som modern överbeskyddade.

Irma hade kunnat älska Gertrud och Stig, men hon trodde hela tiden att hennes riktiga familj skulle återförenas och återvända till sitt land. När hon till slut förstår att hennes föräldrar är döda känner hon sig sviken av de vuxna. Hon tyckte att alla vuxna tog sig rätten att förändra hennes liv, ”de ville så väl, men gjorde så fel”. "Hennes sorg var större än deras kärlek".

Irma blir kvar i Sverige, hon gifter sig och får två pojkar. Hon nästan bryter kontakten med sina fosterföräldrar, hon är en sluten människa som håller inne med mycket. Irma har svårt att visa kärlek, och då allra helst till sin äldste son Erik. Om Irma bara hade berättat för sin familj vad hon varit med om. Hur hon kände sig när hon kom till ett främmande land där hon inte kände någon och hur hennes enda trygghet hennes bror Matti bara försvann från henne. Varför skulle hon bära på allt själv?

En karg historia som är skriven med korthuggna och ibland ofullständiga meningar. Om människor som i brist på kärlek och kommunikation, eller i okunskap att visa kärlek blir kalla och hatiska. Först kändes den för kort i tonen, men efter hand tänkte jag inte längre på det. Händelserna drev på.

En mor som i hela sitt liv känt sig utlånad och inte kunnat ta emot kärlek tycker man ska vara mån om att inte göra samma misstag själv till sina barn. Men hennes äldste son Erik upplever att han kommit i andra hand. Det är kanske därför som han känner sig lierad med sin farbror Mats, som också blivit svältfödd på kärlek. De använder sitt eget utanförskap genom att ta sig rätten att bestämma över andra människors liv. Människor som de inte tycker hör hemma i Sverige, deras älskade fosterland.

Huvudpersonen Irma är ganska anonym för att vara huvudperson. Jag hade velat lära känna henne bättre, det är så mycket som är dunkelt. När fokuset i stället går över till hennes son Erik blir det hans tankar, åsikter och minnen som styr handlingen. Det är en ny vinkling av historien och det fungerar bra. Han framställs som en mycket kall och obehaglig människa, som helt och fullt är inriktad på att utföra sitt uppdrag och vara ledningen till lags. Han har makten att bestämma en annan människas öde och han njuter av det.

Det känns som om författaren letar efter en orsak varför vissa blir extremister. Astrid Trotzig är själv adopterad från Sydkorea, hon var fem månader när hon kom till Sverige och vet nog vad hon pratar om. Men det är lite farligt att tro att de som älskar sitt land och värnar om det svenska, automatiskt är invandrarfientliga. Men som alltid så finns det individer som driver allt till sin spets, varför kan man undra. Det är nog inte så enkelt att det finns en förklaring, men det här kan vara en av dem.

Det här är en omskakande historia.

ETT KILO SOCKER, Helena Trus 2019 Farmor glömmer.. Visa hela

ETT KILO SOCKER, Helena Trus 2019

Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv skriver barnbarnet och författaren till denna berättelse. Att just ett kilo socker kunde räcka för att bli förrådd.

Cyla var den enda i familjen som överlevde förintelsen, på grund av att hon blev ”bortmotad” (så som hon kände det), från ghettot av sina föräldrar, de ville att en i familjen skulle överleva. Allt Cyla ville var att vara med sin familj, hon tog sig till och med tillbaka en gång, men blev övertalad att fly igen.

Cyla har levt hela livet med den skulden att hon överlevde, att vara en förintelseöverlevare är inte en välsignelse utan ett straff menar hon.

Att först genomleva ett arbetsläger, inte våga lämna det fast vakterna försvunnit, att sedan bli befriad av ryska soldater, de som en gång intagit hennes gata. Att inte ens efter att kriget var över känna sig trygg som jude i Polen. Var skulle de ta vägen, då många gränser var stängda. I Sverige hade de bara tänkt stanna några veckor, ett Sverige som både låtit tyska soldater passera genom landet och handlat med Nazityskland kändes inte så välkomnande. Men med goda vitsord från grannar och bekanta fick paret stanna permanent, något som berörde dem djupt.

Detta är en mycket berörande historia, det handlar om en människas upplevelser som varit mycket svåra, även då svåra att glömma. Cyla blev glömsk med åldern, men de hemska minnena hemsökte henne ändå.

De stora behållningen för mig är de samtal Helena fick med sin farmor, när hon äntligen började berätta. Hur också hennes familj blivit påverkad av det hennes farföräldrar upplevt och burit med sig, ett arv som går vidare.

Gubbe och katt, en kärlekshistoria Nils Uddenberg.. Visa hela

Gubbe och katt, en kärlekshistoria Nils Uddenberg Natur & Kultur 2012

En förtjusande liten kärleksberättelse, skrivet med den största ömhet, men också med ett akademiskt utforskande.

Jag älskar författarens sätt att uttrycka sig, han beskriver sin oro och omtanke om Kissen som gammelmansaktigt, ett ord som rättstavningsprogrammet inte godkänner. Jag blir så förtjust i ordet och det är så jag tycker hela boken är skriven, gammelmansaktigt.

Nils Uddenberg förklarar att han aldrig i livet hade tänkt sig att ha ett husdjur, men en dag satt hon där och sakta men säkert tog hon sig in i hans liv och hjärta. Nils har många funderingar, bl.a. hur en så liten varelse på knappt 3 kg, som ligger hoprullad i hans säng kan ge trygghet, och i sin tur vad betyder han för kissen, mer än mat och sängplats?

Expeditionen. Min kärlekshistoria, Bea Uusma. Nors.. Visa hela

Expeditionen. Min kärlekshistoria, Bea Uusma. Norstedts Förlag 2013

”Klockan 13:46 den 11 juli 1897 lyfter ballongen Örnen från Spetsbergen och försvinner in i molnen mot norr, fyra dagar senare kommer en av deras brevduvor tillbaka. Några bojar flyter iland vid kusterna. Sedan är det tyst i 33 år”

Expeditionens syfte var att komma först till Nordpolen, det blev inte så, efter knappt tre dygn i luften landade den läckande vätgasballongen Örnen på isen. Det skulle ta 33 år innan deras kroppar av en slump hittades på Vitön, en ö som inte ens fanns med på kartorna. Förutom deras kroppar hittade man även deras dagböcker och filmrullar och det otroliga var att man lyckades preparera de upptinade dagböckerna så de blev läsliga och filmrullarna gick att framkalla, fast de legat under snö, kanske tack vare det. Nu kunde man med hjälp av dagböcker och fotografier följa deras tre månader långa vandring på packisen, ett släpande på slädar som var för tungt lastade och felkonstruerade, på en is som rörde sig i motsatt riktning mot deras marsch, så när de gått i 16 timmar hade de bara kommit 800 meter framåt.

Men trots all hjälp av anteckningar så har ingen kunnat lösa gåtan vad de dog av, när de stiger iland på Vitön upphör alla anteckningar, någonting händer, men vad? Många har försökt lösa den gåtan, men ingen har helt lyckats, det finns många teorier, men inga vetenskapliga bevis. Den mest omtalade teorin har varit att de dog av trikiner som finns i isbjörnskött. Den teorin avfärdar Bea, hon kommer slutligen fram till en egen mycket trolig teori av vad Strindberg dog av, de båda andra deltagarnas död bli mer osäker, men hon lägger fram sin teori mot de tidigare och jämför för och emot och på så vis låter det mycket troligt det hon säger, den teorin tänker jag inte avslöja för då försvinner hela tjusningen med att läsa denna underbart fascinerande bok stor både i format och innehåll, med underbara bilder, texter och tabeller. Trots formatet går den utmärkt att läsa i sängen.

Vad är det som gör att tre helt oerfarna män ger sig ut på en sådan strapats, det kan man verkligen undra? Det var ingenjör Salomon August Andrée som fick idén med vätgasballongen, det hade ingen tidigare provat, de skulle snyggt glida över Nordpolen och bara släppa ner en boj med ett meddelande, ”vi var här först” för att sedan glida vidare dit vinden förde dem, kanske till Alaska, Kanada eller Sibirien. Den 42 - årige Andrée fick med sig Nils Strindberg 24 år som var kunnig i fysik, matematik och astronomi, hans uppgift blir bl.a. att fotografera, sedan har vi Knut Fenkel 27 år och nyutexaminerad civilingenjör, han får stå för meteorologin. Men några erfarenheter från expeditioner har de inte.

Man kan ju också undra vad det är som gör att författaren blir så fängslad av denna historia, att hon bokstavligen går i deras fotspår. Bea skriver att hon läst alla böcker hon kommit åt, tröttat ut familjemedlemmar, vänner och obekanta med detaljer om expeditionen och till slut bestämt sig att hon måste få veta, hon måste följa dem, förstå vad som händer med en människa som befinner sig mitt i packisen utan att kunna ta sig därifrån, hon måste till Vitön, det gör hon också efter många försök.

Bea Uusma har verkligen gått till botten med denna historia som hon blivit helt betagen i, ja nästan förhäxad av, och jag kan säga det samma för jag blev helt uppslukad av denna berättelse. Att få följa expeditionens strapatser, deras hopp och besvikelser, de ramlar ned i vattnet, deras slädar välter, de blir sjuka och trötta, men det verkar inte som om de ändå tappar modet helt, eller som Bea skriver de hade ett annat sätt att uttrycka sig på den tiden. Jag känner så för dem och måste göra uppehåll för att det jag läser och ser ska sjunka in, Uusma lyckas beskriva så inlevelsefullt, hon går in i varje detalj, jag kan känna med hela min kropp hur de hade det. Hon väver också in Strindbergs kärlekshistoria till sin Anna som han var nyförlovad med när han for.

Stilen påminner i mångt och mycket om ”Bronsåldersmordet” av Jonathan Lindström som jag läste för några år sedan med stor behållning. Liksom Bea ville han ta reda på så mycket det gick och båda skriver med stor inlevelseförmåga. De vill båda lösa en gåta och går igenom allt material de kan finna. Bea besöker Danskön, Vogelsang och Vitön, hon utbildar sig till läkare för att förstå och få bättre insyn, hon undersöker allt hon kommer åt. Att följa henne och hennes resultat och på så vis också följa de tre ”äventyrarna” har varit ett sant nöje och äventyr, jag blev påverkad och indragen på ett märkligt vis, nästan onyttig och att veta slutet men ändå tycka att berättelsen är spännande, det säger en del om hur skickligt skriven den är. Det resulterade i en lång recension, engagemang smittar!

KARL XII, Voltaire Bokfrämjandet 1970 till svensk.. Visa hela

KARL XII, Voltaire Bokfrämjandet 1970 till svenska av Lorenz von Numers

Enligt Voltaire var Karl XII ”var den märkvärdigaste man som levat på jorden”. I förordet till denna skapelse står att läsa att Voltaire i sitt arbete med denna biografi var ytterst noggrann med att den skulle bli tillförlitlig. Författaren hade en vänskap med Karl XII:s minister Görtz, och även med andra personer i kungens närhet, på så vis skaffade han sig information.

När Karl XII blev kung vid 15 års ålder var han något ointresserad, men vid 18 år lär han ha fattat beslutet att rusta för krig, då riket var hotat från flera håll. Rådet blev förvånade över den plötsliga förändringen, mer förvånade kom de att bli, då han ändrade sitt levnadssätt radikalt. Åttonde maj år 1700 lämnade Karl XII Stockholm för att aldrig återvända.

Författaren gör en jämförelse mellan Karl XII och Peter den store, där tsaren framställs i sämre dager än den svenska konungen. Karl delade sitt liv med sina soldater, det är av den anledningen som Voltaire tror att de så trofast följde sin konung. Kungen sov med dem, åt samma mat som dem, klädde sig enkelt, avstod från vin och sexuellt umgänge, han levde enkelt och blev ett föredöme för sina soldater.

Karl hade många krigsknep och erövrade många segrar, han utsatte sig själv för stor fara och var nära döden många gånger. Men vid Poltava tog det en annan vändning, kungen hade blivit träffad i foten och låg på en bår mellan två hästar och kunde inte leda sin här. Och den ryska armen var bättre rustad, säkert fanns det fler anledningar.

Voltaire målar här upp ett livfullt hjälteporträtt, det är skrivet med entusiasm, humor och stor beundran för Karl XII:s som person, hans lynne och mod. Det är många beskrivningar av slag och bataljer, som kan bli lite tröttande. Men hela tiden är det konungens personlighet som framställs, hans våghalsighet, hans tro på att vara odödlig, hans snabba beslutsförmåga och att han ägde sina soldaters beundran och trofasthet. Karl XII var säkert en rolig person, men också otroligt envis och när han fått en tanke i huvudet var den svår att bryta.

Avslutar med med Voltaires egna ord, ” det måste påpekas att mycket som var sant när denna historia skrevs 1728 har upphört att vara det idag. När man läser en historia måste man alltid hålla i minnet vid vilken tidpunkt den blev skriven.”
.

Anna och Mats bor inte här längre, Helena Von Zwei.. Visa hela

Anna och Mats bor inte här längre, Helena Von Zweigbergk 2011 Nordstedts

Semestern på Sicilien för tre år sedan mynnade ut i kaos, nu har paret kommit till vägs ände. De ska skiljas.

Anna och Mats har försökt få familjen att fungera, det är bara att inse fakta det går inte längre. Anna har gett upp, hon är trött på bråk och sarkasm, Mats har svårare att släppa taget. Men skilsmässan är ett faktum, de flyttar isär till varsin lägenhet och barnen får alternera mellan dem, det blir en stor omställning för allihop. Mats flyr in i ett nytt förhållande, medan Anna tycker det är skönt att få rå sig själv, men hon har samtidigt svårt att koppla av när barnen är hos Mats. Försiktigt börjar hon också att längta efter ny kärlek, medan Mats börjar undra om han inte hade för bråttom. Deras situation är inte oproblematisk och det tar tid att finna fast mark igen. Föräldrarna kämpar med dåligt samvete, ilska, svartsjuka och avundsamhet, barnen ska nu ha två hem, de balanserar mellan två vulkaner.

Helena Von Zweigbergk är verkligen en mästare på att skildra relationer, att tränga in i människorna och samtidigt framställa dem så naturligt. Tankar, dialoger, hon träffar så mitt i prick och språket flyter på så bra. Som läsare känner jag mig inblandad, ungefär som när man ser en bra film, man är där på något vis. Hon väjer inte för det svåra och fula hos personerna. Som när Anna som verkligen får kämpa med sin ekonomi får höra att barnen ska semestra på Grekland med Mats och Johanna, hur hon jobbar med sitt inre. Att verkligen unna barnen denna resa men samtidigt inte vill att de ska ha det bättre hos Mats än hos henne, trots att hon i slutändan verkligen vill sina barns väl så har hon dessa motstridiga känslor. Mats som är ovan vid att ta ansvar för barnen själv känner sig osäker och vet inte riktigt hur han ska bete sig, han flyr till Johannas trygga famn.

Barnen är också så säkert skildrade, hur de går balansgång mellan föräldrarna samtidigt som de ska försöka finna sig tillrätta i sina nya liv som de inte har valt. Ingen är varken vinnare eller förlorare här, de existera och försöker få livet att fungera. Det tar tid att släppa taget, men det går bättre och bättre.

Kom att tänka på ett citat av Kierkegaard: Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.

Ur vulkanens mun, Helena von Zweigbergk. Norstedts.. Visa hela

Ur vulkanens mun, Helena von Zweigbergk. Norstedts Förlag 2008

”En gömmer sig och en vill inte se.”

Så inträngande och ansträngande är de ord jag vill använda för att beskriva denna relationsroman. Läsaren lämnas inte oberörd.
Paret i romanen är på glid, de har hamnat som författaren beskriver i 73 graders vinkling, det fysiska tillstånd mellan stigande och fallande. Man vet inte om man är på väg upp eller ned. Jag kan tycka att det mest är på väg ned.

Mats och Anna gör ett desperat försök att fly vardagens dispyter med att åka på semester till Sicilien, något som de egentligen inte har råd med. För barnens skull resonerar de båda två. De lyckas dessvärre inte så bra med att hålla uppe fasaden av en fungerande familj, det uppstår konflikter i det mesta som de ska göra och barnen reagerar med ängslan och ilska. Semestern blir inte vad de tänkt sig, men den blir ett avgörande. Makarna förstår när allt är drivet till sin spets att en förändring måste ske.

Verkligen en inträngande historia som mest var väldigt jobbig att läsa. Ändå kunde jag tycka om den, just för att den var så inträngande, så träffsäker och avslöjande. Helena skriver med ett drivet tempo och har lyckats så bra med att beskriva en familj i konflikt, de olika turerna. Det är berättat ur Annas synvinkel, men det gör inte att man automatiskt får sympati för henne. Det är barnen som får den mesta sympatin, det gör så ont att se vad föräldrarna utsätter dem för.

Är det verkligen ett nöje att läsa om familjekonflikter, kan man tänka? Konflikter av alla slag är en del av livet för de flesta människor och vi behöver nog se alla sidor, vi är inte perfekta, men de flesta kan bättra sig.

Än klappar hjärtan, Helena Von Zweigbergk, 2013 N.. Visa hela

Än klappar hjärtan, Helena Von Zweigbergk, 2013 Norstedts 

Ännu en gång imponeras jag av Helena och det här är nog det bästa hittills. Hon är en oerhört bra skildrare av människor, människor som du och jag. Det handlar om tre systrar och deras val i livet och var de står nu och var de kommer att stå när sommaren är över. Allt är inte så självklart. 

Det hela börjar med en studentfest för Astrids son Viktor. Alla är där, det som ställer till det är att Viktors frånvarande men biologiska pappa med ny familj tränger sig på i gemenskapen, det skapar spänningar. De har inte setts sedan Viktor var liten och Astrid är nervös för vad hon ska känna för den man som bara försvann och orsakade skada. Nu har hon två flickor med sin Henrik som gör allt för henne och deras barn, och Viktor ser honom som sin far. 

Astrid är den svala och perfekta i sina systrars ögon, hon är på något vis satt på en piedestal. Har en roll som hon egentligen inte vill ha, den präktiga. Kanske har hon lite del i det själv. Systrarna tycker mest hon sätter näsan i vädret. 

Sandra är den till ytan trotsiga, men egentligen ganska osäker, hamnar ofta i försvarsställning. Hon tycker att hon fått kämpa för allt, nu känner hon att hon nått vägs ände. Hon har försökt och försökt, med en dansskola som är på fallrepet och en man som är likaså. När deras dotter Elinor avbryter sin utbildning och kommer hem blir det ännu mer konflikt, Per den missförstådda konstnären kan inte förstå dotterns val. Ska Sandra orka försvara sin dotter?

Lena den tredje systern, den flyende som tagit sig frihet och gett sig ut i livet och blivit framgångsrik i modebranschen. Mycket i hennes liv behåller hon för sig själv, men bördan börjar bli tung dessutom är hon inte frisk. 

Mamma Kerstin försöker medla och hålla ihop systrarna, själv är hon bitter och hukar mer och mer. Den här sommaren kommer att förändra mycket i deras liv, de tvingas rannsaka sig själva och de val de gjort. Rätt eller fel, gott eller ont, det finns inget fördömande bara en beskrivning av många gånger människans futtighet men också styrka. 

Låter det dystert? Det kan tyckas så, men romanen innehåller så mycket mer, det dystra tar inte över. Även om jag blev gripen av sorg, blev jag också överväldigad av förtjusning. 

Som vanligt så lyckas Helena få fram nyanserna i det vardagliga, hon är så skarpsynt. Med stor skicklighet lyckas hon sätta fingret på det där lilla i sin storhet, det som får konsekvenser vi inte anar eller menar. Det är gester, kroppsspråk och kommentarer som inte går att ta tillbaka, och mycket är så igenkännande. Hur vi försöker hålla våra masker, ibland blir vi avslöjade ibland inte. Det är en helt underbar läsupplevelse som jag ville läsa fort i men också gärna stannat i.  

Den här historien handlar om en tavla ”Flicka i hy.. Visa hela

Den här historien handlar om en tavla ”Flicka i hyacintblått”, det blir historien om alla de som kommit i kontakt med den. Människor som ägt den och människor som blivit berörda av den på olika vis.

Det handlar om en fiktiv tavla. Den nuvarande ägaren Cornelius bjuder hem sin lärarkollega för att visa honom den underbara tavlan, i vissheten om att den kommer att uppskattas . Och det gör den, men han blir väldigt förskräckt när Cornelius påstår att det är en äkta Vermeer tavla. Hur kan den ha undgått världen, och var har den kommit ifrån, och hur? Många frågor och Cornelius vill först inte svara på dem. Men så småningom kommer det fram att hans far har tagit den under nazitiden då han deltog som soldat i Hitlers juderensning. Han tog med sig tavlan i samband med att en judisk familj hämtades till koncentrationsläger. Sedan dess har konstverket hållits gömt och bara varit känt av fadern och Cornelius.

Ja, så börjar berättelsen, eller slutar det beror på hur man ser det. Tavlans tillkomst är väl egentligen början på dess historia, men den får man höra sist. Och det fungerar väldigt bra, spänningen hålls vid liv.

Det som berörde mig mest var historien om den fattiga familjen som fick tavlan och en baby på köpet. Hur den unga modern ville behålla både barnet och tavlan, men vad är nödvändigast? Mat eller ögonfägring? Men också om den judiska familjens som levde i ovisshet om framtiden. Hur de försökte leva normalt och förberedde sig inför Seder-middagen. Dottern Hannah älskade tavlan för den påminde om henne själv, en tystlåten flicka. ”En målning kan, när det kommer omkring inte tala. Ändå kände hon att den där flickan som satt i ett rum och såg ut genom fönstret förmodligen var tystlåten av naturen, precis som hon själv. Men det betydde inte att den där flickan inte ville någonting som mor sa om henne. Flickans ansikte sa henne att antagligen ville hon något som var så djupt och avlägset att hon aldrig vågade andas om det, men hon tänkte på det där hon satt vid fönstret”.

Och sist men inte minst konstnärens historia, Jan Vermeer den nederländske renässansmålaren, som är mest känd för sina bilder som återger ett gemytligt småborgerligt stadsliv i dåtidens Nederländerna. Hur det kom sig att han målade tavlan. Susan Vreeland har förstås fantiserat runt tavlan, eftersom den egentligen inte finns, men konstnären har levt och målat i Delft.

Det är en liten och lättläst bok, med lagom beskrivningar. Flera historier i en, en ramberättelse. Det är en bra ide, och en roande läsning. Men eftersom man hela tiden lämnar en historia för att gå vidare till nästa, så fördjupas man inte så mycket i dem. Det blir aldrig en bok som fängslar, men helt klart en läsvård bok.

Broarna i Madison County Robert James Waller 1992.. Visa hela

Broarna i Madison County Robert James Waller 1992 Norstedts i översättning av Karin Benecke

Få böcker har drabbat mig som denna, inte på grund av språket, utan på grund av känslan. Att ha lyckats fånga det magiska som två människor sänder ut till varandra utan att det blir banalt.

Hösten 1989 blir Robert James Waller uppringd av en före detta Iowabo som vill diskutera en story, mannen är väldigt hemlighetsfull och vill att de ska träffas. Waller går efter betänkande med på att träffa de två syskonen Michael och Carolyn. Innan syskonen avslöjar sin berättelse som handlar om deras mor vill de ha en försäkran om att Waller om han tackar nej till att skriva aldrig kommer att avslöja det de återgett honom. Så börjar de berätta, Waller lyssnar och bestämmer sig för att göra ett försök att skriva om Francesca Johnson och Robert Kincaid.

Francesca dog 1989 vid en ålder av 69 år, Robert Kincaid skulle ha fyllt 75 det året. Francesca dog en naturlig död vid sitt köksbord, där en granne hittade henne. I sitt testamente begärde hon att bli kremerad och att askan skulle strös ut vid Rosman Bridge, allt det här var svårt att förstå för hennes barn, i alla fall innan de hade gått igenom sin mors tillhörigheter, dagböcker, brev och fotografier och ett valnötsskrin med innehåll av en kamerautrustning. I ett personligt brev till sina barn berättar Francesca om sin kärlek till Robert Kincaid, en kärlekshistoria som varade i fyra dagar men också mentalt återstoden av deras liv. Det var det materialet Robert James Waller fick i sin hand.

En varm augustidag kör en pickup upp på gården i södra Iowa där Francesca bor med sin familj, hon är för tillfället ensam hemma. Här ute på landsbygden känner alla varandra och den här bilen hade hon aldrig sett förut, ut kliver Robert Kincaid som en uppenbarelse, så beskriver Francesca deras första möte. Liksom Francesca blev drabbad av Robert, blev även Robert fascinerad av Francesca. Han förklarar att han arbetar för National Geographic och letar efter en övertäckt bro som han ska fotografera. Francesca hör sig själv säga, jag kan följa med och visa vägen. På den vägen är det.

Författaren har lyckats bygga upp och behålla den stämning som uppstår mellan de två, de känner från början attraktion till varandra och den byggs på efter hand. Det känns som om de suger på karamellen, de dras till varandra och vill vara i varandras sällskap, ser varandra i varje rörelse, det är lika mycket själsligt som fysiskt. En stor konst att skriva så, och visst ser jag Meryl Streep och Clint Eastwood framför mig och det kanske hjälper till, men jag har haft svårt att se den filmen för den framkallar mer sorg, men boken känns mer balanserad. Men den här historien gör ont, det går inte att komma ifrån, den gör ont från olika håll, men den är också så underbart berörande, sött och salt.

Karin Månsdotter, Mika Waltari. Wahlström & Wids.. Visa hela

Karin Månsdotter, Mika Waltari.
Wahlström & Widstrand 1943, i översättning från finskan av Anna Bondestam

Ett historiskt kvinnoöde, Karin Månsdotter gjorde en rejäl klassresa, som kanske inte slutade på det bästa sätt. Mika Waltari har blandat detta historiska öde med fiktion och romantik.

Ung och godtrogen kom Karin till Erik XIV:s hov, hon hade god hand med den allt mer sjuke regenten, och tom Eriks sekreterare den förtrogne Göran Persson fick lov att inse det. Annars var hon inte väl ansedd på någon sida, hennes gamla vänner spottade efter henne, bara en vän hade hon kvar, men han försvann spårlöst i natten för att senare som lik flyta iland, men det var Karin helt ovetande om. Hon satt i sitt lusthus, ofta ensam när inte Erik var där, hon lyssnade till fågelsången som aldrig ville tystna, för Erik hade låtit genomborra deras ögon med glödande nålar för att de skulle bli blinda och sjunga för evigt. Om det är Karin lyckligt ovetande, överhuvudtaget tror hon bara gott om sin kung, hon står vid hans sida outtröttlig och hon blir den hon var trots sin ställning som drottning. Ett tragiskt öde kan man tycka, att få allt för att sedan mista det, kanske inte riktigt allt för kärleken till sin Erik fanns hela tiden kvar och var besvarad.

Waltari ser på tiden och dess aktörer med en betraktares blick, Eriks vansinne och Karins godhet, två motpoler som möts och vilka konsekvenser det får. Folket kunde aldrig acceptera att Erik tog sin frilla till gemål, egentligen konstigt, borde de inte egentligen uppskatta det, att en av dem kunde bygga broar. I alla tider har detta med klassresor varit ett dilemma, man hamnar i ett ingenmansland ofta hatad från två håll, egentligen förstår jag det inte, det är ingen vacker bild av människan.

Alla författare har sin stil och det tar ofta en stund för mig att komma in i språket, det känns som om författaren här ser på det hela med ett utifrånperspektiv till skillnad från min förra läsning av Maria Gustavsdotter, där man mer ser tillvaron genom Gertrauds ögon och tankar, båda fungerar, kanske jag föredrar det sista, men det är alltid bra att vidga blicken och allt tillsammans ger till slut en bra bild över samhällsskiktet i denna grymma men samtidigt så intressanta och händelserika tid.

Originaltitel The Nightwatch översatt av Ulla Dani.. Visa hela

Originaltitel The Nightwatch översatt av Ulla Danielsson.
En djup och eftertänksam berättelse som börjar med slutet och slutar med början. Det börjar i London år 1947, därefter 1944 och sist 1941. Allt möts på slutet och lägger sig så perfekt på plats. Kay en av huvudkaraktärerna i boken säger, ”folks förflutna är mycket intressantare än deras framtid”.
Det är en intressant tanke! Varje människa man möter har ett förflutet som man oftast inte vet ett dugg om, det är ett levande dokument. Det är det förflutna som skapat just denna människa. Så i romanen blir det väldigt intressant att få utforska vad och hur de har hamnat där de är just nu steg för steg. Ett mycket intressant berättargrepp.
En rad människoöden träder sakta fram. Alla har levt i skuggan av kriget och samtidigt älskat, hoppats, svikits och hoppats igen. Deras liv flätas samman till en helhet.
Kay arbetar som ambulansförare under de nattliga bomningarna av London tillsammans med Mickey och de får på nära håll uppleva krigets konsekvenser. Viv och Helen tjänstgjorde under kriget på varsin offentlig institution och efter kriget jobbar de tillsammans på en kontaktbyrå, båda håller de på sina hemligheter. Duncan, Vivs bror har suttit i fängelse och sakta träder en bild fram om hans öde. De har alla på ett eller annat vis drabbats av kriget.
Det här är en intressant tid tycker jag och Waters har lyckats att förmedla tidsandan så otroligt bra. Det är nog det jag fastnade för allra mest, hennes beskrivning av ett grått, dammigt sönderbombat London. Som om man såg och kände stämningen, men även karaktärerna som trädde fram i hennes porträttering. Det kändes lite sorgset att lämna dem till slut.
Waters kan konsten att beskriva känslor. T.ex. svartsjukan som river i Helen och även den lesbiska kärleken som i alla fall jag inte är så van att läsa om, beskrivs här väldigt äkta. Att man var tvungen att smyga med den för det var förbjudet. Men det starkaste i boken var beskrivningen av aborten och dess konsekvenser. Det fanns både svikare och änglar i denna underbara berättelse.

ÄLSKADE BETTY Katarina Widholm Historisk Media 202.. Visa hela

ÄLSKADE BETTY Katarina Widholm Historisk Media 2024


Katarina Widholms romanprojekt om Betty som inleds med att hon som 17-åring far från Hudiksvall till storstaden för att arbeta som hembiträde har nu nått sitt mål. Resan sträcker sig från 1937 till 1954. Det är inte bara Bettys utveckling och klassresa vi får följa, det är också Sveriges. Just det gör det så intressant, att följa en person och samtidigt vad som sker i världen och hur det påverkar Sverige, i det stora finns det alltid människor i vardagen.

Jag skulle önska att fler var som Betty, hennes inställning till andra människor, att förlåta, att se det som är bra i andra om än så lite. Alltid hjälpsam, alltid försöka göra det bästa av situationen, visst man kan också önska att hon tänkte lite mer på sig själv emellanåt. Men över hela serien har också hon utvecklats, inte alltid gjort rätt, men hon tar alltid nya tag.

Del fyra ”Älskade Betty” är kanske inte den bästa, det är nog svårt att hålla samma liv i alla delarna, men det är fortfarande intressant. En sak är att Katarina har lyckats få Betty så levande, glömmer emellanåt bort att hon är en romanfigur. Jag tycker Katarina Widholm ska vara stolt över sitt stora projekt, det har varit ett sant nöje att följa Betty, inte alltid en dans på rosor, det har hänt mycket i hennes liv och nu har hon mycket kvar att uppleva utan oss betraktare.

Jag blir alldeles varm i hjärtat att tänka på henne, längesedan jag läste något så bra av en nutida svensk författare.

”Förundras över allt, även det vardagliga” Carl von Linné.

Räkna hjärtslag, Katarina Widholm.. Visa hela

Räkna hjärtslag, Katarina Widholm Historisk Media 2021

Eftersom jag verkligen älskade böckerna om hemmafrun Maj så hade jag på känn att detta skulle passa mig, det infriades.

Först och främst är detta en intressant tid innan andra världskriget bryter ut, vad som anades och inte. Betty är mycket aningslös när hon kommer till Stockholm som hembiträde. Hon är uppväxt i Hudiksvall, där familjen levt sammansvetsat under enkla förhållanden. Nu måste hon söka sig en egen inkomst, hon får plats i en välbärgad doktorsfamilj, dagarna fylls av sysslor, mer än hon klarar av. Doktorinnan visar sig ha överlägsna olater, då är doktorn av mildare natur, men som det ska visa sig senare ha unkna värderingar. Betty själv är av plikttrogen natur, hon vill göra sitt bästa, men blir ofta nedslagen av doktorinnans krav. Som tur är träffar hon på Viola ett annat hembiträde som lugnar ner henne, som också får med henne på lite roligheter, i den lilla ledighet de har.

Bettys liv förändras fullständigt den dag hon träffar sitt livs kärlek, en passion som går över hennes förstånd, han är perfekt. De har litteraturen som ett gemensamt intresse, de skriver brev till varandra som är fulla av kärleksförklaringar och analyser av vad de läst. De gånger de kan träffas är inte många, men desto intensivare.

Jag kan känna igen mycket i Betty, att vilja göra sitt bästa, även om ens arbete kanske inte har så hög status så är det ett jobb som ska genomföras. Betty är mycket intresserad av litteratur, hon möts av förvånande blickar då det inte förväntas av ett hembiträde att läsa ”finare litteratur”, en fördom som nog finns än idag.

Nu var ju inte hembiträde det bäst betalda arbetet och dåligt med ledighet hade de. Också allt fjäskande och ursäktande Betty fick utstå, det var jobbigt att läsa om. Som en röd tråd går Bettys utveckling, från ängslig till mer och mer säker på sig själv. Men den grund hon har hemifrån förändras inte, hon är hjälpsam, ansvarstagande, hon faller men reser sig igen. Hon har också den egenskapen att se de små tingen, att se möjligheter och vilja utvecklas.

Det här är en roman som jag kom in i omedelbart, Katarina Widholm skriver mycket fängslande och får fram en levande bild av Betty och allt hon upplever, man dras in tiden och miljöerna.

Längtar att läsa nästa.

KÄRASTE VÄNNER Katarina Widholm 2023 Historisk Me.. Visa hela

KÄRASTE VÄNNER Katarina Widholm 2023 Historisk Media

Då har jag kommit i mål med den tredje delen om Betty och jag saknar henne redan. Vilken utveckling hon har gått igenom, från bortkommen hushållerska som sakta upptäcker storstaden och det som håller på att hända i världen, till maka, mor, förläggare och företagare och ännu är hon bara lite över trettio, men det känns som hon skulle vara äldre. Genom allt det här behåller Betty sin personlighet som en ansvarstagande person och ibland har jag känt att hon behövt tänka lite mer på sig själv.

Det har inte bara varit en resa i Bettys liv utan också i Sveriges historia, kanske den historia som det inte alltid berättas så mycket om. Det ”vanliga” folkets historia, vardagspusslet med ransoneringar och oro, lite mer ur kvinnors perspektiv. Problem men också möjligheter för kvinnor som växer fram. Jag tycker man kan se det här som folkbildande.

Finns så mycket i denna berättelse, många saker att reta sig på, men också att känna igen. Mycket får en naturlig förklaring varför personer beter som de gör, ingen är fullkomlig, det görs både bra och dåliga val. Katarina Widholm skriver så bra, underhållande och spännande, man vill hela tiden veta mer. Jag tycker att Widholms sätt att skriva mycket påminner om Moa Martinssons.

Ledsen att behöva skiljas från Betty, hon har ju en stor del av sitt liv kvar. Kanske, törs man hoppas?

Värma händer Katarina Widho.. Visa hela

Värma händer Katarina Widholm Historisk Media 2022

Detta är en fortsättning på ”Räkna hjärtslag” nu är året 1942 och vi får följa Betty till 1944. Efter att ha hamnat i olycka och blivit räddad från oväntat håll så är nu Betty gift, hon har en liten dotter och ett arbete på Småtryckeriförlaget. Allt ser bra ut, men Betty är inte lycklig, äktenskapet bygger inte på kärlek, hennes älskade Martin ät fortfarande försvunnen.

Mycket här kommer att uppenbaras för Betty, hemligheter kommer i dagen. Så många är beroende av henne, det kan bli en tung börda, men hon får också hjälp.

Ett med Betty är att hon aldrig riktigt ger upp, det kan kännas helt svart för henne, men hon stannar inte länge i det,. Börjar hon fundera så finner hon en lösning, kanske inte alltid den bästa, men att det fungerar just då.

Att följa Betty i vardagen är en stor behållning, det vardagliga ska inte underskattas. Det är ransoneringstider och ibland blir det att trolla med ingredienser som inte finns att få tag på, det blir många gånger en utmaning. Det vi idag kallar livspusslet, hur ska en ensamstående mor få det att fungera, ska hon behöva anlita ett hembiträde, att försätta en annan i den situation hon själv tagit sig ur, något hon också ställs inför.

Kan kanske tyckas att det inte är det mest spännande att läsa om ett fd hembiträde som försöker ta sig fram i livet, men faktiskt så är det jag tycker, vill hela tiden veta vad som ska sker härnäst.

Författaren har lagt ner möda på research genom att läsa kokböcker från tiden, sett på äldre filmer och tom besökt Dagny Carlsson 109 år som berättade om tiden strax före krigsutbrottet. Katarina beskriver skickligt beredskapstiden när männen läg inkallade och kvinnorna fick sköta mycket på hemmaplan med arbete barn och hushåll.

Nu blir det att vänta på den tredje delen.

I "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, bes.. Visa hela

I "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, beskrivs den nalkande döden, utan hopp att komma undan. Men för att göra kampen jämnare vill huvudpersonen ta reda på så mycket han kan om döden.

Vi får följa de fyra herrarna i en sjuksal som de kallar baslägret. Det är huvudpersonen Hasse f.d. skådespelare som berättar. De andra är Börje en posttjänsteman, som gillar att spela och satsa, Harry en uteliggare som visar sig vara en gentleman och Monte som ligger bakom ett skynke hela tiden utan att de andra ser honom och inte hör de något ifrån honom inte heller, med undantag från en enda gång. Alla vet att de ska dö, de blir omskötta men ej botade. Det finns två favoritsköterskor, Birgit den moderliga och Angela den åtrådda.

Ett uppmuntrande avbrott i tillvaron för Hasse är George med bokvagnen, som har ett avancerat bokurval. Hasse bestämmer sig för att suga i sig allt han hinner och orkar för att konfrontera döden. George ger honom ett bättre liv, för desto mer han läser om döden ju piggare blir han till humöret, men ej kroppsligt. Men det kan ibland bli för mycket död.

Dagarna flyter på, med avbrott för mat som inte smakar något som till slut ersätts med dropp. De efterlängtade morfinsprutorna som för dem bort från smärta och plåga till drömmarnas land. Prästbesök blir det några gånger, men de uppskattar mer när Birgit och Angela jobbar. De strikta läkarna som tittar in då och då för att som de tycker se om de fortfarande lever har de inte mycket till övers för. Sedan är det en man med gul skinnjacka som ställer sig och tittar forskande över rummet, vad vill han egentligen? Baslägret blir tommare och tommare.

Boken är berättad i jag form, och det är lätt att dras med i Hasses tankar. Vi får följa honom ända till det oundvikliga. Språket är kortfattat och osentimentalt, så här är läget. Jag kan förstå hans sökande i böcker, som han säger själv. ”Jag slukar andras tankar om döden för att slippa tänka på min egen” Men till slut kommer han inte undan dem, han vill inte tänka bakåt men vad ska han göra när det inte finns någon framtid.

Världen krymper för dem, deras värld är en sjuksal där personerna som finns i deras närhet blir viktiga inslag. De blir lyhörda för små saker och stämningar och kan tolka en blick eller ett tonfall, ett tyst samförstånd med varandra.

Det här är en realistisk berättelse som på något vis inte berör mig riktigt på djupet. Men det är kanske det som är konsten, bli berörd men samtidigt inte.

Stoner, John Williams utgiven 1964. Svensk utgåva.. Visa hela

Stoner, John Williams utgiven 1964. Svensk utgåva Natur och Kultur 2014 i översättning av Rose-Marie Nielsen

Det här är en bok som inte gör så stort väsen av sig, ställer inga krav, men påverkar.

Huvudpersonen William Stoner växer upp på den amerikanska landsbygden, där familjen för en envis kamp mot den magra jorden. Det är outtalat att han en dag ska ta över jordbruket. Det visar sig att Stoner har begåvats med läshuvud, så hans pappa tycker att det verkar förnuftigt att han skriver in sig på universitetet för att läsa agronomi., året är 1910 och Stoner är 19 år. Det blir kanske inte riktigt som fadern tänkt sig för Stoner blir förälskad, i litteraturen och väljer en annan väg.

Två veckor efter att Stoner tagit sin kandidatexamen i litteratur mördas ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo och innan hösten är kriget i full gång. Många tar värvning, men Stoner stannar på universitetet, får en tjänst som doktorand gifter sig och får en dotter. Äktenskapet blir en katastrof, hans litteraturintresse blir hans liv.

Jag känner så för den här mannen och romanen, det är något jag nästan inte kan sätt ord på. Ibland händer det, man bara känner direkt att det här är romanen men stort R. Man befinner sig i en annan värld i en annan människa och plötsligt får man bara ett knytnävsslag i magen för att i nästa stund dra efter andan och pusta ut. Samtidigt som Stoners liv rullar på så pågår ett världskrig och det blir fred, han håller sig i sin värld. Allt skrivet i en okomplicerad ton. Jag vill nu rikta mina ord till huvudpersonen.

Jag känner stor sympati för dig, du krävde så lite och fick mindre tillbaka, utom en gång i ditt liv och då fick du desto mer. Det var tur för läsaren, alltså jag. Annars hade jag inte härdat ut att se din torftiga tillvaro.

Du gav aldrig upp,( jo kanske en gång). Du stretade på, stod upp för det som du ansåg vara rätt, på det viset blev du också mer och mer ensam. Du var målinriktad när det gällde ditt största intresse litteraturen och ditt arbete. Men det räckte inte alltid att leva på det,allrahelst när du också blev motarbetad. Din värld krympte och med det dina behov, på något konstigt vis kändes det ändå som om du var nöjd, ja nästan lycklig. Du befann dig där du helst ville vara.

Butchers Crossing John Williams i översättning av.. Visa hela

Butchers Crossing John Williams i översättning av Eva Johansson Natur och Kultur 1971

Hade jag inte läst Stoner och älskat den, så hade jag nog inte valt John Williams Butchers Crossing, men så här efteråt så är jag glad för det. En modern western är nog en bra beskrivning av detta verk. Det är skrivet 1971, men tiden är 1870-tal.

Efter att Andrews far gått bort beger han sig ut på en resa, utan avsikter känns det som. bara bryta med det gamla. Han dras till nybyggarland, westernland och buffeljakt, något som han inte har någon som helst kunskap om. På saloonen i Butchers Crossing träffar Andrew några män som är villiga att ta med honom till dalen där en stor buffelhjord fridfullt lever sitt liv.

Berättelsen rör sig sakta framåt, landskapet och människorna porträtteras genom Andrews ögon, han betraktar hela tiden sina kamrater, med betoning på betraktelse, för han lägger inga egna synpunkter på deras beteende. Ett ord kommer fram för mig, förundran.

När jag tänker på henne, Malin Wo.. Visa hela

När jag tänker på henne, Malin Wollin piratförlaget 2021

En berörande skildring av hur det kan vara att växa upp med ett syskon som lider av ohälsa. Att kanske komma i andrahand för att föräldrarna inte orkar. Linda sög all kraft ur sin mamma, Sara kom i andra hand, var det så, var det bara något hon trott, eller kanske till och med trivts med?

Ska erkänna att det tog ett tag för mig att vänja mig vid Wollins språk, Korthugget, men ändå med detaljer jag tyckte var oväsentliga. Försöken till humor kändes för mig plumpa. Men efter hand blev det mer och mer intressant och kanske var det också så att jag vande jag mig vid Malins sätt att skriva.

Det hela känns som ett bokslut över en barndom och till slut en försoning.

Revolutionary Road, Richard Yates 1961, 1989. Nord.. Visa hela

Revolutionary Road, Richard Yates 1961, 1989. Nordstedts Stockholm.
Översatt av Kerstin Gustafsson. Omslag Arne Öström. Med förord av Richard Ford.

En roman om den amerikanska medelklassen. Det som från början ser idylliskt ut krackelera när man börjar skrapa på ytan.

Året är 1955 i ett sömnigt amerikanskt villaområde. Det unga paret Frank och April Wheeler med deras två barn är på väg i en nedåtgående spiral. April är en uttråkad hemmafru som hade tänkt sig ett annat liv. Likaså är det för Frank som blaserad sitter på sitt jobb och bara fördriver tiden, ett arbete som inte kräver hans engagemang. Man kan säga att de är uttråkade i sitt liv, i sitt äktenskap. De lever i ett självbedrägeri i en förort som håller verkligheten på avstånd.

Samtidigt som de själva är de där förortsmänniskorna så tar de avstånd från dem. De vill stå över allt det där, men kommer i slutändan fram till att de är de där människorna.

April försöker att vända tristessen och förverkliga sin plan att familjen ska ge sig iväg till Paris, att börja ett nytt liv långt från Revolutionary Road. Hon kan börja jobba och Frank kan ta det lugnt och börja fundera på vad han egentligen vill göra. De börjar planera och för ett tag lever de lever upp och Frank börjar förställa sig att det han gör i sitt nuvarande liv, gör han för sista gången.

Det är mycket en relationsroman, men också en roman om det amerikanska förortslivet. Hur allt ser så idylliskt ut på ytan. Fruarna som pysslar hemma och männen som åker till sina tråkiga arbeten och när de kommer hem på kvällen är det kanske drinken som hägrar mer än frun. Grannar som umgås bara för att de inte har något bättre att göra, för att sedan hitta fel på varandra. Undertonen är, är det här allt!

Yates använder sig av isbergstekniken. Han berättar om förortslivet, dess människor och tomheten som anas. Man har en känsla av att under ytan jäser det och att det är på väg att hända något. Yates är lysande på dialoger och att beskriva tankar. Det är en roman som beskriver möjligheternas Amerika, men också om pressen som skapas när man har alla möjligheter att bli något och inte tar den utan istället låtsas.

Jag tycker om den här romanen, fast jag emellanåt kan tycka att den blir lite enahanda, men det var absolut värt att läsa denna generationsroman av som han kallades ”författarnas författare

Huset med de två tornen Maciej Zaremba 2018 Mac.. Visa hela

Huset med de två tornen Maciej Zaremba 2018



Maciej Zaremba levde ett vanligt tonårsliv i Polen, vanligt i den bemärkelsen att det var det liv han visste om. En dag förändrades allt när hans mor sade att de måste fly och sedan i nästa mening att hon var judinna. Något hon aldrig talat om förrän nu.


Zaremba skriver och försöker förstå sin barndom, sina föräldrars, far - och morföräldrars liv, det blir ett sökande som går långt tillbaka. Som tonåring visste han inte så mycket vad kommunismen gick ut på, bara att partimedlemmarna hade förtur till det mesta.


När modern bestämt sig för att lämna landet får Maciej ta mycket ansvar och då också möta motstånd och förnedring. Det skulle ses till att judarna inte glömde sin sista tid i landet.


Mycket här är svårt att läsa, då mycket vad hans förfäder fick utstå. Så mycket grymheter, men det fanns också hjältar, de som vågade och det lyfts också fram. Författaren växlar många gånger tid och personer, även stil, ibland raljerande för att sedan bli allvarlig, för mig blev det störande. Men också intressant hur många sätt det finns att berätta.

Livet enligt Fikry Gabriella Zevin 2014, i övers.. Visa hela

Livet enligt Fikry Gabriella Zevin 2014, i översättning av Marianne Mattsson
omslag Helena Andersson

Nej, livet blev inte som Fikry tänkt sig, han har utvecklat en bitter och vresig personlighet, det är knappt kunderna vågar sig in i hans bokhandel på ön Alice Island. De flesta är lokalbefolkning som känner honom, men på somrarna är det många turister som besöker ön och då en chans för bokhandeln att få in mer i kassan, det behövs, för intäkterna sjunker i kapp med A.J:s humör.

A.J. Fikry har tröttnat på att kämpa, efter att hans fru omkommit har han helt tappat lusten att försöka få ordning på sitt liv, han är på väg att supa ihjäl sig. Förnyelse känns som ett hot därför tar han inte in vilka böcker som helst, så när säljaren Amelia gör sitt besök på Island Books har hon ingen lätt uppgift. Fikry har lättare för att tala om vad han inte tycker om för litteratur, än det han gillar och något ”skräp” kommer inte in genom hans dörrar.

Efter dagens slut går han upp till sin bostad som ligger ovanpå bokhandeln och värmer någon färdigrätt som han oftast inte äter upp, det blir mer flytande än mat. Just efter en sådan kväll vaknar han upp och upptäcker att det är städat, men också att hans bok ”Tamerlane”har försvunnit, en bok han hatar, men som skulle bli hans pension. Han minns inget från kvällen innan och börjar nu förstå att han måste ändra livsstil. Han börjar ta löprundor på kvällarna och just efter en sådan upptäcker han att dörren till bokhandeln står på glänt, längre in bland bokhyllorna hittar han något som kommer att förändra hans liv.

Romaner som har sin handling i en bokhandel är lockande, det är något med miljön som känns trivsamt. Men bokhandlaren A.J: Fikry är allt annat än trivsam, en vresig gubbe som verkar se sina kunder som något som kommer in och stör. Han är besviken på hur livet har blivit för honom, men saker kommer att förändras. Det här är en feelgood roman som inte går så djupt, men skyggar inte heller för det svåra, det är bara det att det känns som man sveper över, saker bara sker utan någon fördjupning och det går fort. Jag ser framför mig det hela som en romantisk komedi, för romantik blir det både till böcker och människor, även den hårdaste kan mjukna.

Det jag gillar här är referenserna till olika böcker, skulle vara ännu bättre om det hade funnits en svensk motsvarighet och då referenser till svenska författare. Sedan är bokmiljön trivsam att vistas i trots den trumpna Fikry, sura gubbar är tydligen tacksamt att skriva om, och här har man även skickligt kamouflera honom så min bild av honom stämde inte alls med hur han senare visade sig. Det är intressant hur man själv skapar en bild av karaktärerna i en roman utan att deras utseende beskrivs. Böcker stärker ens fantasi och nyfikenhet, det är jag helt säker på, det är det som gör det så underbart att läsa. Den här berättelsen är en lovsång till läsandet och fysiska böckers bevarande och kärleken.

Therese Raquin av Emil Zola. Emil Zola är naturali.. Visa hela

Therese Raquin av Emil Zola.
Emil Zola är naturalismens främsta namn.

Therese Raquin är en mörk historia som börjar med två kusiners uppväxt. Den ena Camille är sjuklig från födseln, han är klen och liten till växten och ingen vacker syn. Hans kusin Therese Raquin växer upp som hans syster sedan fadern lämnat henne i Mme Raquins vård. Eftersom Mme Raquin är rädd om sin sons hälsa överbeskyddar hon honom, och då får också Therese ett trist och instängt liv.

Mme Raquin är änka och ägare till en sybehörsaffär, hon säljer affären och köper ett hus i Vernon som har en vacker trädgård och ligger vid floden Seine. Där tycker Therese om att strosa.

För att trygga sin sjuklige sons liv bestämmer modern att de två kusinerna ska gifta sig. Efter giftermålet blir deras liv inte så annorlunda, bara att de sover i samma rum. Men en dag deklarerar Camille att han vill flytta till Paris. Modern blir utom sig, men ger till slut med sig och Therese har ingen överhuvudtaget frågat, hon har bara att följa med.

Nu blir hennes liv tristare, Mme Raquin köper en dyster och mörk sybehörsaffär och där arbetar de två, medan Camille får arbete på ett kontor. Deras liv går i en jämn lunk och varje torsdagskväll har de besök. En arbetskamrat till Camille börjar komma på visit och så småningom börjar han måla Camilles porträtt.

Mellan Laurent och Therese växer en spänning fram som slutar med att de inleder ett förhållande. Therese väcks upp ur sin dvala, och hon lever upp. Hon väntar ivrigt på de stunder som Laurent kan smita ifrån arbetet så de kan träffas i hennes rum. Men i längden håller det inte att han smiter ifrån sitt jobb, arbetsgivaren säger ifrån. Nu blir det ohållbart för dem när de inte kan träffas längre.

En gång lyckas Therese smita hem till Laurent, och de diskuterar vad de ska göra. Therese säger ”Ibland dör folk, det är bara det att det är farligt för de överlevande.” En plan börjar gro i Laurents huvud efter det. Och en dag när de är på utflykt, sätter han den i verket. Han dränker Camille och Therese gör inget för att hindra honom. Men när Laurent knuffar Camille i vattnet lyckas den senare bita tag i hans hals och få en bit med. Det såret komma att spöka många gånger för Laurent.

Det blir en väldig uppståndelse efter dödsfallet och Mme Raquin sörjer sin son, men hon har Therese och Laurent och sina vänner som tröstar henne. Laurent blir inte lugn förrän Camilles lik hamnar på bårhuset och han kan se med egna ögon att han är död. Men det är ett hemskt lik och den synen kommer att förfölja honom.

De båda älskande kommer överens om att vara försiktiga och inte träffas på tu man hand, de har framtiden för sig. Men snart börjar de må dåligt och får svårt att sova, allrahelst Laurent känner sig förföljd av Camilles lik och såret spökar på hans hals. De tänker att om de gifter sig kan de trösta och beskydda varandra. Men det blir det motsatta, de börjar anklaga varandra i stället och Camilles lik kommer mellan dem. De har dödat sina begär på samma gång som de dödade Camille, står det beskrivet i boken.

Nu är det en ständig kamp mellan dem och när de ska sova tycker de att de har liket mellan sig i sängen. De använder Mme Raquin för att döva sin ångest, de pysslar om henne och vill ha henne med sig så mycket de kan. Hon älskar dem för det och ser dem som sina barn, men ibland glömmer de sig och anklagar varandra för mordet och modern förstår till slut vad de gjort. Hon blir förkrossad, men eftersom hon sedan en tid är förlamad kan hon inte meddela sig för någon. Men hennes ögon hatar och hon vill hämnas.
c
Deras anklagelser mot varandra blir värre och värre, inte bara i ord utan också i handling. Till slut orkar de inte mer och Mme Raquin får uppleva sin hämnd.


Det här är en förskräcklig historia, det grävs i det eländiga och mörka i människan. Alla verkar tänka på sig själv i första hand. Therese verkar inte tänka alls, hon bara fogar sig i det längsta tills det brister även för henne.

Camille är en ganska anonym figur, som är nöjd bara han får gå till sitt arbete. En välbehövlig vila från sin mor kan man anta. Han och Therese älskar inte varandra, det är ett resonemangsäktenskap. Hade Camille älskat sin fru hade nog sympatierna fallit mer på honom, nu känns det som om man egentligen inte håller på någon, möjligtvis på Therese.

Miljöbeskrivningarna i boken är smutsiga, mörka och trista, utom huset i Vernon där fanns ljus och trivsel. Therese blev formad av sin miljö, en instängd tillvaro med en sjuk kusin och en överbeskyddande faster. Hur hade hon utvecklats i en annan miljö, och Camille som blev hämmad av sin sjukdom och sin mor, hur hade hans liv sett ut? Ur kärleken kom inget gott i den här berättelsen.


Fast berättelsen är mörk är den intressant, man får verkligen följa hur alla personerna tänker och agerar. Karaktärerna kommer fram tydligt och även hur de förändras. Therese och Laurent var till en början två lugna personer, men passionen väcktes och då även andra känslor. De blev egoistiska och kunde göra vad som helst för att nå sitt mål, men deras nerver höll inte för trycket. Det hela skenade iväg, de tappade kontrollen.

Det jag kan tycka är att det blir lite för mycket elände, för mycket rotande i det fula och groteska. T.ex. på bårhuset där alla lik beskrivs i dess fulhet och vad de varit med om innan döden. Men det är en intressant bok och väl värd att läsa.

Gentlemen, Klas Östergren, utgiven första gången 1.. Visa hela

Gentlemen, Klas Östergren, utgiven första gången 1980 av Litteraturfrämjandet

I ett galet och galant berättande kastas man rakt in i handlingen med ett sug som inte släpper taget förrän romanen är slut, och då vill man veta mer. Det är ett myller av brokiga karaktärer som målas upp, och i centrum står de båda bröderna Morgan, olika som natt och dag, Henry som är äldst, är den handlingskraftige, lämpligt nog boxare och jazzpianist, som kastar sig från det ena projektet till det andra, han har glid och lust och tänker kanske inte alltid till, men på något vis hamnar han alltid med fötterna på jorden. Han är vad man kan kalla en lycklig outsider.

Leo den yngre brodern är den store och djupa tänkaren, filosof, författare, poet, och botaniker, lärarnas gullegris med bästa betyg i allt utom gymnastik, barnstjärna i Hylands Hörna när den begav sig. När han uttalar sig gör han det grundligt eller inte alls, han hamnar i depressioner och beroende, lite av en slarver, en skygg särling.

Så har vi Klas berättaren, som också hör till persongalleriet, han har precis blivit av med allt utom sina skrivmaskiner i ett inbrott, då han träffar på Henry Morgan, som erbjuder honom plats i sin och broderns stora ärvda lägenhet på Hornsgatan. Klas accepterar, snart är han en del av brödernas liv, ett liv som bjuder på mycket gemenskap, vänskap och kaos. Många gånger lever man knapert, för att dess emellan festa till rejält. Klas är författare och knaprar på sitt förskott på den roman han för närvarande skriver, Henry tar småjobb som statist, hoppar in som musiker då och då, Leo skriver poesi när lusten faller på, sedan har de ett gemensamt hemligt projekt som de ärvt efter deras farfar Morgonstjärna, ett projekt som inte Leo är så deltagande i. Det finns också en kvinna med i spelet, hon känns som en skuggfigur men hon tillför handlingen mer än man först tror, man kan säga att mycket kretsar runt henne.

Det är en generationsroman i en tid av förändring, det hoppas i tid och rum, 60 -70-tal fram och tillbaka, för att slutligen stanna 1979, där berättaren Klas befinner sig, han betraktar den grandiosa våningen med dess gamla ideal, de dunkla serveringsgångarna, biblioteket, den öppna spisen och minns när den var full av liv. Hans minnen får liv i en underhållande fart, allt känns så levande, människorna, miljöerna och detaljerna, det är en blandning av Ulf Lundells ”Jack” till att vara snuddande nära att nästan väga över till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret”, vilket jag inte riktigt uppskattade, men som tur är vänds kursen åt rätt håll igen. Historien är svulstig, Klas Östergren är en stor berättare.