Man skulle kunna kalla det här för en tragedi. Berättelsen är driven åt ett håll, det finns ingen återvändo.

Under andra världskriget kommer två finska krigsbarn till Sverige. Deras föräldrar ser ingen annan utväg. Flickan Irma hamnar i Sundsvallstrakten och brodern Matti i Göteborg. Irma lever på hoppet att Matti en dag ska komma och hämta henne, därför lär hon sig att tycka om sina fosterföräldrar lagom mycket. En som hon inte alls tycker om är Mats en yngre bror till fosterpappan Stig. Mats visar på alla vis i smyg att hon som ”finnunge” inte är välkommen där. Han i sin tur blev inte väl behandlad som barn, han hamnade i skuggan av sin handikappade yngre bror som modern överbeskyddade.

Irma hade kunnat älska Gertrud och Stig, men hon trodde hela tiden att hennes riktiga familj skulle återförenas och återvända till sitt land. När hon till slut förstår att hennes föräldrar är döda känner hon sig sviken av de vuxna. Hon tyckte att alla vuxna tog sig rätten att förändra hennes liv, ”de ville så väl, men gjorde så fel”. "Hennes sorg var större än deras kärlek".

Irma blir kvar i Sverige, hon gifter sig och får två pojkar. Hon nästan bryter kontakten med sina fosterföräldrar, hon är en sluten människa som håller inne med mycket. Irma har svårt att visa kärlek, och då allra helst till sin äldste son Erik. Om Irma bara hade berättat för sin familj vad hon varit med om. Hur hon kände sig när hon kom till ett främmande land där hon inte kände någon och hur hennes enda trygghet hennes bror Matti bara försvann från henne. Varför skulle hon bära på allt själv?

En karg historia som är skriven med korthuggna och ibland ofullständiga meningar. Om människor som i brist på kärlek och kommunikation, eller i okunskap att visa kärlek blir kalla och hatiska. Först kändes den för kort i tonen, men efter hand tänkte jag inte längre på det. Händelserna drev på.

En mor som i hela sitt liv känt sig utlånad och inte kunnat ta emot kärlek tycker man ska vara mån om att inte göra samma misstag själv till sina barn. Men hennes äldste son Erik upplever att han kommit i andra hand. Det är kanske därför som han känner sig lierad med sin farbror Mats, som också blivit svältfödd på kärlek. De använder sitt eget utanförskap genom att ta sig rätten att bestämma över andra människors liv. Människor som de inte tycker hör hemma i Sverige, deras älskade fosterland.

Huvudpersonen Irma är ganska anonym för att vara huvudperson. Jag hade velat lära känna henne bättre, det är så mycket som är dunkelt. När fokuset i stället går över till hennes son Erik blir det hans tankar, åsikter och minnen som styr handlingen. Det är en ny vinkling av historien och det fungerar bra. Han framställs som en mycket kall och obehaglig människa, som helt och fullt är inriktad på att utföra sitt uppdrag och vara ledningen till lags. Han har makten att bestämma en annan människas öde och han njuter av det.

Det känns som om författaren letar efter en orsak varför vissa blir extremister. Astrid Trotzig är själv adopterad från Sydkorea, hon var fem månader när hon kom till Sverige och vet nog vad hon pratar om. Men det är lite farligt att tro att de som älskar sitt land och värnar om det svenska, automatiskt är invandrarfientliga. Men som alltid så finns det individer som driver allt till sin spets, varför kan man undra. Det är nog inte så enkelt att det finns en förklaring, men det här kan vara en av dem.

Det här är en omskakande historia.

Betyg 4